"Det blåser upp en vind" är en slags biopic. Den kretsar kring en man vid namn Jiro Horikoshi, den flygplansingenjör som var huvudansvarig för att ha ritat det japanska stridsflyget under andra världskriget. Filmens Jiro är dock till stora delar helt fiktionaliserad. Karaktärens privatliv sådant som det skildras i filmen är istället baserat på den japanske författaren Tatsuo Hori. Jag misstänker också att Miyazaki också lagt till en hel del självbiografiskt också. Det är i alla händelser tydligt att han starkt identifierar sig med den unge Jiro, i honom ser en tvillingsjäl. Ingenjören som arketyp är vi inte vana vid att se som poet och konstnär men det är precis vad han blir här - en drömmare. Hans enda önskan är att skapa något vackert. Men världen runt omkring honom vill något annat. Det är också på sätt och vis en skildring av Japans utveckling från ett fattigt, agralt och outvecklat land till en modern industrination och hur den utvecklingen där - som på så många andra ställen drevs fram av krigens och militärmaktens behov.
I grunden är "Det blåser upp en vind" en ovanligt realistisk film för att vara Miyazaki. Det utspelar sig i en värld som utan tvivel är vår egen. Det betyder dock inte att den saknar fantastiska drag. För det första är den full av otroligt vackra och tyngdlösa drömscener. När verkligheten blir allt för svår flyr Jiro in i sina drömmar där han han kan tala med sin store idol och förebild, den italienske flygdesignern Greve Caproni. För det andra är naturen, som alltid, levande och besjälad. Det råder inget tvivel om att vinden själv är en av filmens huvudkaraktärer. Även jordbävningar och eldsvådor skildras som vore de levande väsen. Världen som tonar fram är på samma gång vacker, farlig och underbar.
Till skillnad från många andra av Miyazakis filmer är det här en där män står i centrum. Jiros värld av aeronautik och räknestickor är en där kvinnorna bara figurerar i marginalen. Undantaget är Jiros syster Kayo, en sturig, självständig och egensinnig kvinna som under filmens gång utbildar sig till läkare och kliver ur de traditionella könsrollerna. Hon är en väldigt Miyazakisk karaktär. Det finns också en kärlekshistoria mellan Jiro och en kvinna vid namn Nahoko. Hon är väl kanske inte den mest väl utvecklade karaktären i filmen men hennes öde är gripande och berörande och behandlas med ett fint handlag.
Filmen har väckt en hel del kontroverser. Inte minst i Korea och Kina, länder som drabbades mycket hårt av bombflygningar och annan riktigt brutal krigföring från Japan under andra världskriget, har kritiker upplevt det som att Miyazaki förskönar och slätar över. Jag tror den reaktionen bygger på en missuppfattning. Filmen utgår från Jiros synvinkel och Jiro själv skildras tydligt i filmen som något av en politisk idiot. Han förstår inte vad som sker i världen runt honom, eller väljer att inte förstå. En nyckelscen här är när Jiro och en kollega reser på studieresa till Tyskland och under en promenad blir vittnen till hur en man blir förföljd och misshandlad av en folkmassa utan att låtsas om att de sett något alls. Därför att de inte vill se. De vill leva i sin enkla värld av kalkyler och ritningar. Men kriget och dess förstörelsekraft finns alltid där och hotar att bryta in. Redan i filmens första drömsekvens där Jiro som liten pojke drömmer om att flyga uppenbarar sig bombflygplanen. De, liksom bomberna, lever och pulserar - likt ondsinta demoner ute efter att ödelägga allt det vackra. Och i slutet vandrar den drömmande Jiro genom högar av förstörda flygplanskroppar, arvet efter vad han åstadkommit. Och ändå, över vraken växer grönt gräs och i gräset blåser vinden. Det vackra finns ändå kvar, tycks Miyazaki vilja säga. Och vi som publik lämnas att själva brottas med frågan om Jiros dröm verkligen var värd allt detta. Det finns inget självklart svar.
"Det blåser upp en vind" är måhända inte regissörens främsta verk. Lite kan jag sakna den charm och den egensinnighet som hans mer fantastiska filmer är så fulla av. Men det finns ändå rikligt med stoff att brottas med i filmen. Ytterst blir det just en berättelse om konstens ansvar och som sådan har den mycket att erbjuda. Skulle detta bli Miyazakis sista film då har han nog ändå sammanfattat sin gärning väl. Men jag önskar såklart att det inte slutar här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar