The Lunchbox

I "The Lunchbox" träffar vi Ila (Nimrat Kaur), en gift kvinna med en ung dotter som bor i Mumbai. Ilas äktenskap har gått i stå. Hon och hennes man går mest om varandra i vardagen. han verkar inte alls särskilt intresserad av henne. Ila försöker vinna hans hjärta genom magen genom att laga läcker mat som hon skickar till sin makes arbetsplats i en lunchlåda varje dag. Men, visar det sig, maten kommer på villovägar och hamnar inte alls hos hennes man utan i stället hos änkemannen Saanjan (Irrfan Khan) som med glädje äter den istället. När Ila inser misstaget skickar hon med en lapp i matlådan och snart brevväxlar hon och Saanjan öppenhjärtigt om sina liv och sina sorger.

"The Lunchbox" är regissören Ritesh Batras första långfilm. Det är en stillsam och eftertänksam elegi över livets alla motgångar och bekymmer. En meditation över hur mycket ett litet glädjeämne kan betyda. Båda huvudkaraktärerna bär på en djup ensamhet och en känsla av att vara vilse i tillvaron. För Ila är det hennes kärlekslösa äktenskap som spökar. För Saanjan är det den nära förestående pensionen. Vad ska han göra av sitt liv när han inte längre förvärvsarbetar? Det blir inte bättre av att han på jobbet ständigt jagas av en ständigt smilande ung man vid namn Shaikh (Nawasauddin Siddiqui) som han förväntas lära upp till att ta över sina arbetsuppgifter. Denne Shaikh börjar filmen som en enbart komisk bifigur men allt eftersom berättelsen rullas ut utvecklas också han till en av filmens ensamma själar på jakt efter en plats att kalla sin.

De tre skådespelarna i dessa huvudroller är härliga att se. Khan är den som jag sett i flest roller tidigare. Han har en förmåga att spela med de minsta och mest subtila av medel. Hans tystnader, han snabba blickar, hans lätta, lilla rörelse med underläppen är mästerliga verktyg. Kaur bär sin roll med värdighet och en tragisk grace som är svår att motstå. Siddiqui är inget mindre än ett komiskt geni och som alla sådana förstår han också vad sorg innebär.

Må-bra-film kan ibland slå över i att bli lite cyniskt kalkylerande. Den känslan får jag inte av "The Lunchbox". Det hela är sött och värmande men ingalunda sentimentalt. Inte heller är filmen sådär etnoporrig som skildringar av indiska städer kan bli när västerlänningar är där och filmar. Vi får mycket av staden i filmen. Långa sekvenser utspelar sig på tåget som Saanjan färdas på till arbetet. Vi får också följa cykelbudet som för den feldestinerade lunchlådan genom Mumbai. Dessa scener känns verkligen autentiska, som om filmteamet bara varit ute med en kamera och fångat vardagen. Färgskalan är också dämpad. Batra jobbar med bruna och grå toner snarare än de explosiva röda och orangea som vi kanske tänker på.

Min enda invändning mot filmen är att den tunna och enkla berättelsen kanske inte helt håller för långfilmsformatet. Hade "The Lunchbox" varit en novellfilm på runt 40 minuter tror jag det hade varit en långt mer optimal spellängd. Dessutom är det tydligt att Batra inte riktigt vet hur han ska avsluta filmen. Flera gånger är det som om historien lägger upp för ett slut bara för att fortsätta lite till. Att slutet, när det väl kommer, är öppet och tvetydigt har jag inget emot men som det ges till oss som publik här vet jag inte om jag är riktigt övertygad.