The Expendables 3

Fru Otterberg har ett betydligt mer nostalgiskt förhållande till åttiotalet än vad jag har. Det gäller det mesta, även tidens populära actionfilmer. Så det är inte så konstigt att hon är betydligt mer förtjust i "The Expendables"-serien än vad jag är. Nostalgi inför svunna tiders muskler och pang-pang är ett bärande element. Och jag som inte ens har sett alla Rambo och Rocky kan liksom inte uppbåda någon sådan. Till skillnad från många av mina klasskompisar på den här tiden såg jag aldrig Stallone, Schwarzenegger och de andra på dåligt piratkopierade VHS-kassetter när jag gick på mellanstadiet. Så för mig är återseendet i de här filmerna inte precis så kärt som Stallone själv räknar med. (Oavsett vem som står som regissör till filmen är det uppenbart att det är Stallone själv som är autören här.)

När den första "The Expendables" kom 2010 fanns det ändå någon slags energi i projektet. Många uppfattade det som en ironisk blinkning och tyckte kanske också att det någonstans ändå var kul att Dolph Lundgren fick spela med i en "riktig" film igen. Och Arnold hade ju lämnat Hollywood för politiken under några år. Jag kan absolut förstå skimret. När vi nu får den tredje installationen serverad till oss känns det inte längre lika fräscht. Jag är inte övertygad om att all ironi är medveten längre. (Även om en del är det.) Dock bör det redan från början sägas att den här delen är betydligt bättre än tvåan, vars handling inte hängde samman överhuvudtaget.

För er som inte sett de två första filmerna (ni har alltså i mitt tycke inte missat mycket) spelar Stallone Barney Ross, ledaren för ett band av legosoldater som då och då tar uppdrag från CIA - uppdrag som myndigheten inte vill riskera sin egen personal för. Tidigare var det Bruce Willis som spelade uppdragsgivaren men eftersom han begärt för högt gage har han här blivit ersatt av Harrison Ford. Själva uppdraget blir snart personligt för Barney när den vapenhandlare han hyrts för att fånga in visar sig vara en före detta kollega och numera ärkenemesis, spelad av Mel Gibson. Ovillig att riskera sina vapenbröders liv för en personlig vendetta ger sig Barney ut för att rekrytera ett nytt gäng av yngre förmågor som han inte har samma emotionella relation till. Det visar sig förstås vara ett stort misstag. För är det något vi lär oss av de här filmerna så är det att gammal är ändå äldst.

Åldrande och manlighet löper som temata genom de här filmerna och förhållandet till dem är djupt problematiskt. Det är också det som gör de här filmerna intressanta, trots sig själva, bortom all kitsch och allt trams. Innerst inne vet Stallone att han är en dinosaurie även om akten att iscensätta dessa korvkalas till filmer är en övning i förnekelse. (Bortsett från en och annan Smurfa, i den här filmen spelad av Ronda Rousey utspelar sig detta helt i männens värld.) Det är som han vill övertyga världen, och sig själv, om att han fortfarande är relevant. Han själv och allt det han står för. Men han är dömd och hur han än kämpar för att hålla den insikten ifrån sig lyser den ändå bitvis igenom. Så blir filmen en sorgsen elegi över en mansroll som världen är på väg att lämna bakom sig snarare än en adrenalinfylld berg-och-dalbana. Till Stallones heder gör han åtminstone något mer kreativt av denna ångest än många andra som främst kanaliserar den i suspekta kommentarsfält.

Vare sig intrigen eller de tunga, sluggerlika actionsekvenserna fångar någonsin mitt intresse. Det finns dock enstaka inslag i filmen som glimmar till. Oftast när det bereds plats för riktigt skådespeleri. Som när Kelsey Grammer dyker upp i en "De sju samurajerna"-inspirerad sekvens när det nya gänget ska sättas samman. Eller när Antonio Banderas dyker upp som Galgo, en osäker och lite utstött kille som pratar för mycket och som aldrig haft några vänner. Han är desperat efter att hitta någonstans han kan tillhöra. Banderas spelar honom som om han vore en elvaårig pojke och resultatet blir både sött och lite hjärtnupet. Han gör sin figur till en riktig karaktär.

Annars bygger ju mest de här filmerna på att aktörerna gör en variant på sin egen offentliga persona. Stallone gör det, liksom Schwartzernegger. Lundgren gör det absolut. Liksom många andra. Här i trean dyker Wesley Snipes upp. Han var tydligen påtänkt redan för ettan och tvåan men var förhindrad att medverka då han satt i fängelse för skattebrott. Följdaktigen börjar den här filmen med en sekvens där Stallone och kompani fritar Snipes karaktär från ett högbevakat fängelse nånstans. "Vad satt du inne för?" undrar Lundgren senare. "Tax evasion" hånflinar Snipes varpå han rakar av sitt buskiga skägg med en kniv så massiv att till och med Crocodile Dundee nog hade tyckt den var lite väl stor. Så ser den här filmen ut när den är medvetet ironisk.

Skulle ni ge denne man en roll i er film?

En liknande lek med relationen mellan rollfigur och skådespelare får vi med Mel Gibson. "He was one of us" mumlar Stallone i en scen, "but then he went dark". Ja, det kan man väl verkligen säga. Efter Gibsons offentliga mentala härdsmältor och nedåtgående spiral in i vansinne, antisemitism och misogyni är det som om bara den här rollen, som sadistisk superskurk, är den enda möjligheten som återstår. Jag antar att hans medverkan ändå är någon form av upprättelse i Gibsons egna ögon. Ingen kan åtminstone påstå att han inte lägger manken till. Gibson tuggar sina repliker med enorm energi och passion. Det kan inte sägas om alla i filmen. Ford ser för det mesta ut som om han hade en hörselsnäcka i örat där någon viskar vad han ska säga härnäst.

"The Expendables 3" är med andra ord en film som liksom sina föregångare i första hand bör betraktas på ett metaplan. Läst på ytan, för sin handling, är det inte mer än en C-rulle som gått på steroider allt för länge. Musklerna är stora men pungkulorna har skrumpnat till sorgliga russin.