Berättelsen om Moses och uttåget ur Egypten har varit foder för spektakel ända sedan filmens barndom. Cecil B. DeMille, en av Hollywoods tidiga giganter gjorde två inflytelserika filmversioner: "The Ten Commandments" från 1923, som satte ribban för vad en bibelfilm skulle vara och hur den skulle se ut samt remaken med samma titel från 1956. Det är den senare som de flesta tänker på idag, den har Charlton Heston i rollen som Moses och Yul Brynner som Farao. Personligen finner jag den lite stel och väl monolitisk. Vördnaden för materialet ställer sig i vägen för gestaltningen och DeMilles bästa dagar i regissörsstolen låg nog bakom honom. Min personliga favorit är nog snarare "Prinsen av Egypten" från 1998, en av DreamWorks tidigaste animerade filmer. Den avviker från Disneymodellen även om den är en musikal med fina sånger av Stephen Schwartz. Den vågar vara ganska mörk och brutal. Dessutom är det en av de få gånger när Moses inte behövt se ut som en arier på film. De judiska slavarna får till och med sjunga på hebreiska när de tågar mot Röda havet.
Jag kan naturligtvis inte komma bort ifrån att jag skriver om allt det här i egenskap av en person som hämtar andlig näring ur helt andra myter än de här. Jag har alltså ingen personlig relation till berättelserna som sådana (även om de fortfarande när jag gick på lågstadiet i ett litet samhälle i Småland lärdes ut mer eller mindre som om de vore verklig historia). Jag har inget investerat i dem. Men jag är intresserad av myter och deras kraft. Och som författare och regissör själv är jag också intresserad hur vi återberättar myter i vår samtida kultur, litteratur och på film.
I centrum för filmen står Moses så klart. I den här versionen spelas han av Christian Bale som tar med så mycket av sin bat-attityd som han bara kan in i gestaltningen av den skäggprydde patriarken och frihetskämpen. Regissören stöper profeten i samma actionhjältemodell som tidigare bistra män som måste göra vad män måste göra i Scotts filmer med historisk miljö. Tanken går till exempelvis till Russel Crowes figurer i "Gladiator" (2000) och "Robin Hood" (2010). Liksom dem är denne Moses ett militärt geni och en krigare ut i fingerspetsarna. De försöker lämna dödandet och våldet bakom sig, drömmer om att få leva ett enkelt och fredligt liv - gärna som bonde - men omständigheterna tvingar dem att åter ta upp svärdet och kämpa för det rätta. Det är inte för någon förmåga att tala eller inspirera i första hand som Moses är den utvalde att leda hebréerna utan för hans talanger som härförare.
När jag ser "Exodus: Gods and Kings" känns det tydligt att Scott önskat göra en film där det fantastiska och övernaturliga får stå tillbaka för det mänskliga. Han försöker skohorna in så mycket som möjligt av berättelsens under och mirakel i rationalistiska förklaringsmönster. Fast det går ju bara till en viss gräns. Och över axeln måste han ha känt fokusgruppernas tunga andning. Det finns antydningar till något intressant här, inte minst i scenerna mellan Moses och JHVH. Hebréernas gud (som Moses börjar kommunicera med efter att ha fått en stor sten i huvudet) gestaltas i filmen av en ung pojke. Det finns något ganska träffande och potentiellt provocerande i den tolkningen. För visst är den gammaltestamentlige guden lite som ett barn ibland, ett argt, lättstött barn som inte sällan börjar gapa och skrika när han inte får som han vill. Och nog får Moses och pojkguden anledning att gräla i filmen. Moses vill inte alla gånger driva nemesis divina fullt lika långt som hans uppdragsgivare begär. Det hade kunnat bli spännande på riktigt om konflikten inte fått hamna i bakgrunden för allmänt vapenskrammel.
Filmen fick före sin premiär mycket kritik för den etniska representationen i ensemblen. Jag kan bara hålla med. Det är faktiskt till och med värre än vad det såg ut som på pappret. Det är inte bara det att det egyptierna framstår som svartmuskiga och mörkhyade i jämförelse med den kritvite Bale - de förses också konstant med traditionella omanlighetsmarkörer. Där sitter de med sin svarta kajal runt ögonen och gosar med gula ormar och äter dadlar och annat. Skildringen av det egyptiska som dekadent österländskt och därmed också "fjolligt" klingar smärtsamt falskt. Och saken är den att Bales Moses aldrig är en del av det där. Inte ens när han är en del av hovet i filmens början. Ingen kajal där inte. Till och med hans rustning ser mer butch ut än de andra generalernas. Lägg till det att det Egypten som skildras är ett hopkok av allsköns perioder i den kemetiska historien och det blir inte bara stereotypt, det blir trött och slappt också.
 |
| Moses är alltså han till höger. |
Som drama är det ganska ointressant, som action inget speciellt, som utforskning av religiösa urkunder är det allt för bakbundet och visuellt är det mest trist. Det ska till mer än CGI-landskap för att imponera idag. Och de som Scott och hans effektsteam har att erbjuda är inte ens speciellt snygga. Filmen vajar än hit och än dit men blir aldrig en vettig helhet. Jag föredrar nog faktiskt till och med Heston-versionen trots alla sina brister. Den vet åtminstone vad det är den vill berätta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar