En underbar jävla jul

Julen har fortfarande en förmåga av provocera. Det är väl för att den är som känslomässigt laddad. Det är en högtid som å ena sidan är enormt offentlig, mer än någon annan dominerar den hela vårt samhälle under mer än ett månads tid. Den går inte att undvika. Samtidigt är den också djupt intim och personlig, förbunden med våra föreställningar och minnen om familj, barndom och annat som kan vara jobbigt att ta i. Vi lägger en press på oss själva när det kommer till jul. Den måste liksom vara perfekt, eller hur? På ett sätt som ingen annan högtid. Valborg och midsommar kan regna bort utan att vi känner oss misslyckade och en Halloween kan få se ut lite hur som helst - men julen? "Tänk på barnen." (Ett uttalande som tyder på hur mycket mer neurotiskt vi vuxna hanterar julstressen än vad barnen gör.)

Det är naturligtvis allt det här som får folk att gå i bitar av vrede när de får för sig att deras älskade traditioner är hotade, oavsett om det är svenskar som inte kan begripa varför inte en rasistisk stereotyp i en tecknad film från trettiotalet kan få vara kvar till amerikanen som ylar mot himlen om "the war on christmas" bara för att någon tycker det skulle vara trevligt att påminna om att inte alla medborgare firar den kristna högtiden så här runt solvändan. 

I själva verket är ju julfirandet något som utvecklas och förändras hela tiden. Ett typiskt svenskt julfirande 1950 såg inte ut som ett typiskt svenskt julfirande 2015 och 1950 års jul såg inte heller ut som 1899 års. Även om ingen TV-chef skulle våga ens föreslå att den ebarmligt dåligt dubbade och fullständigt obegripliga Disneykavalkaden borde avskaffas så kan det vara värt att minnas att en dag kommer vår sol att bli en supernova och ta planeten med sig i undergången. Då, om inte förr, kommer vi slippa Kalle Anka på julafton.

Julkomedin är också en traditionstyngd institution. all denna laddning, all förväntan, all besvikelse, alla krockande viljor, det är naturligtvis mumma för fars och tokerier. Så även i Helena Bergströms nya film "En underbar jävla jul". Med lite tur kan den knocka ned "Tomten är far till alla barnen" som svensk julkomediklassiker. För den här är faktiskt betydligt mer intressant. Det betyder inte att jag saknar invändningar - sådana har jag. Men det finns också en hel del spännande här att ösa ur.

Att sammanfatta handlingen är lite komplicerat, inte minst därför att det - som sig bör - är en stor ensemble. I centrum står paret Simon (Anastosios Soulis) och Oscar (Anton Lundqvist) samt deras vän Cissi (Rakel Wärmländer). De tre har köpt ett hus tillsammans och Cissi är gravid, antingen Simon eller Oscar är pappan. Tillsammans står de tre i begrepp att bilda en fin liten stjärnfamilj. Det är bara det att Simon och Oscar inte har berättat om något om det här för sina föräldrar. På grund av anledning. Nu har Cissi hög-höggravid, barnet kan komma när som helst och det börjar liksom bli dags att dela med sig av nyheten. Vad skulle väl passa bättre än en stor julfest med hela tjocka släkten? Vad som helst annars, förmodligen.

Bergström har själv skrivit manuset tillsammans med Daniel Réhn och Edward af Sihlén. De två var också inblandade i manuset till det haveri som var Colin Nutleys senaste, "Medicinen". Det här är mycket bättre. Överhuvudtaget står det klart för mig att Bergström idag är en mycket bättre regissör än Nutley. Det är ett helt annat driv i den här filmen, ett helt annat handlag i hanterandet och balanserandet av alla skådespelare. Dessutom finns det en ton i filmen, inte minst i de lite mer allvarliga scenerna som avhandlar de nya familjekonstellationernas spänningar som känns äkta. Jag misstänker att det kan finnas något av det självupplevda i detta. Den sortens läsningar ska en förvisso vara lite försiktig med. Men det känns i alla fall genuint.

Att anordna den perfekta julen är inte lätt. Särskilt inte om du har något väldigt viktigt att berätta.

Andra delar av filmen är dock lite svajigare. Lite av en idiotintrig är det. Men det är inte det värsta. Det är nämligen inte alltid helt konsekvent. Det läggs ut krokar som inte leder någonstans. Vissa karaktärer känns inte riktigt sammanhängande. Det gäller bland annat Robert Gustavssons sure och konservative patriark. Jag blir aldrig riktigt klok på honom eller hans båge genom historien. Det finns till exempel en scen i mitten av filmen mellan honom och hans fru, spelad av Maria Lundqvist, som är väldigt fin och laddad men som styr karaktärerna och deras story åt ett håll som inte alls följs upp. Det är inte något som sänker filmen men jag blir ändå lite undrande. Frågan är om det inte saknas scener och material som hamnat på klipprummets golv...

Ensemblespelet svänger och det lyfter filmen. Ingen nämnd och ingen glömd. Det här är en riktig gruppinsats. Och som sagt, för den som är villig att se förbi vissa intrig och karaktärsluckor finns det rikt med tematiskt material som bränner till. Tack vare det blir det inte samma gamla julbord som värmts upp ännu en gång. Tack för det.

Insidan ut

Riley är en vanlig glad, bekymmerslös ung tjej. När hennes pappa får jobb i San Fransisco och familjen flyttar dit från Minnesota är det till en början som ett spännande äventyr. Men det blir liksom inte riktigt som Riley tänkt sig. Det nya huset känns inte så hemtrevligt. (Inte minst eftersom familjens möbler inte kommit fram än och bara blir mer och mer försenade hela tiden.) Mamma och pappa är stressade och oroliga. Och så saknar Riley sina gamla kompisar såklart. I Minnesota hade hon massa vänner som hon spelade hockey med och även om hennes mamma hittar ett nytt lag åt henne så känns det liksom inte lika bra. Skolan är besvärlig, Riley känner inte att hon passar in. Hon trivs inte, helt enkelt. Det är bara små, små saker men allt sammantaget blir det här till en riktig livskris - Rileys första. Kommer hon någonsin att kunna känna sig glad igen?

Rileys första dag i nya skolan blir inte som hon tänkt sig.

Allt det här är emellertid bara utanverket i Pixars senaste långfilm "Insidan ut". Den största delen av filmen utspelar sig nämligen, som titeln antyder, inne i Rileys medvetande. Och där får vi möta hennes känslor. Eller fem av dem åtminstone. De är Glädje, Rädsla, Avsky, Ilska och Sorg. Glädje är den bossiga av dem, hon är van vid att vara den som styr och ställer. Riley är ju som sagt en glad flicka. Hon var det tidigare i alla fall. Nu plötsligt börjar Glädje tappa greppet och hon vet inte hur hon ska hantera det. När hon och Sorg blir sugna in i Rileys undermedvetna blir situationen ännu mer desperat.

"Insidan ut" är en väldigt intelligent film. Intelligent och klarsynt. Det borde väl inte vara någon överraskning kanske. Det är ju Pixars adelsmärke även om en del lite onödiga och inte helt lyckade uppföljare på sista tiden inte precis stärkt det varumärket. Den här filmen däremot är filmbolaget när det är som allra bäst. Det är originellt, spännande, roligt, med genuina karaktärer och med ett insiktsfullt perspektiv på vad det innebär att växa upp och vad det betyder att bli en hel människa.

Det märks att manusförfattare och regissörer haft ett nära samarbete med psykologisk expertis. Men också att de är historieberättare som opererar på toppen av sin förmåga. En film som utspelar sig i en flickas undermedvetna hade lätt kunnat bli väldigt abstrakt eller väldigt komplicerad. Och nog för att det knappast finns utrymme här för att redogöra för alla detaljer och vinklade vrår i filmens värld - men medan berättelsen rullar fram är det aldrig svårt att följa med. Trots att koncept som minneskulor, personlighetsöar och tanketåg staplas på varandra tar de aldrig över. Filmens fokus förblir, lämpligt nog, på det emotionella.

Glädje och Sorg möter låtsasvännen Bing Bong.

Amy Poehler är underbart manisk och intensiv som Glädje. (Som vanligt har jag föredragit att se filmen på originalspråk.) Richard Kind är riktigt gripande som Bing Bong, Rileys gamla numera bortglömda låtsaskompis. Men även Phyllis Smith är underbar som Sorg. Hon är nog överhuvudtaget min favoritkaraktär i filmen. Passande nog. För berättelsens poäng är just den - att även sorgen fyller en viktig funktion i våra liv. Vi behöver få vara dystra och nere ibland, det finns saker i livet som vi inte kan bearbeta på andra sätt. bara genom att möta sorgen och gå igenom den kan vi bli verkligt hela. Det är något som Glädje själv kommer att bli medveten om genom filmens gång. Det är vackert och finurligt gestaltat.