Twin Peaks - The Return (Del 3)

Call for help.

Cooper fortsätter att falla. Falla hjälplöst genom ett skakigt suddigt mellanrum mellan världar och universum. Så landar han till slut. Landar till synes mitt i filmen Eraserhead.

För om en gestalt som armens evolution från förra avsnittet förde tankarna till denna David Lynchs tidiga experimentella första långfilm är den ganska långa sekvensen som nu följer som i lyft klippt i ett stycke från just den filmen. Det är faktiskt lite häpnadsväckande att se hur den sene Lynch, den åldrade konstnären, återvänder till samma slags bildvärldar som han fångade som ung man – hur dessa säregna världar uppenbarligen fortfarande lever inne i regissörens sinne. Nu tar han sig möjligheten att återvända till dem, med en budget och med en teknik i ryggen som han då inte ens kan ha drömt om.

Det vi får se är en tät, fullpackad scen, laddad med så många möjliga teckensystem att det kan vara svårt att göra dem alla rättvisa. Det är en labyrint av tolkningsmöjligheter och det är i sig passande. Cooper söker efter en väg tillbaka till oss samtidigt som han rycks allt djupare. När golvet öppnade sig i förra avsnittet var det omöjligt att inte tänka på Alice i underlandet och det finns något av samma slags absurda vandringsdrama över Coopers irrfärder i det här avsnittet. Och det är inte bara Carroll som gör sig påmind utan också bröderna Grimm. Platsen Cooper kommer till har en klar aura av folksagans förtrollade plats över sig.

Framför den fallande Cooper formar sig ett klot av lila rök. Sedan landar Cooper på vad som förefaller vara en balkong av betong. Balkongen blickar ut över ett hav av purpur. Ja hela omgivningen har samma färg. Cooper finner ett fönster och tar sig in i ett rum nedanför. Där sitter en kvinna på en soffa framför en öppen brasa. Kvinnan saknar ögon. Som sagt: Eraserhead. Den ögonlösa återkallar omedelbart kvinnan i elementet, hon med de deformerade kinderna. Inne i rummet är en förvirrande en kakafoni av ljud och rörelse. Bilden hackar, hoppar, fladdrar fram och tillbaka. Den ögon lösa känner på Coopers ansikte. Kanske vet hon vem han är, eller åtminstone anar hon varför han kommit. Hon försöker tala med honom med det är omöjligt att uppfatta vad hon säger. Ett bultande, hotfullt ljud överröstar allt...

Kvinnan utan ögon.

Ljuset går upp på en panel på väggen. Det ser ut som något elektroniskt. Kanske som en slags högtalare eller mottagare. Siffran 15 står på väggen. I samma stund som panelen tänds hör vi det indian-tjoande ljud som Armen/Mike gör i Fire Walk With Me och som förefaller vara förknippat med någon slags övergång mellan världarna. Cooper verkar dras mot panelen och är till och med nära att sugas in i den men den ögonlösa går emellan. Hon gestikulerar med handen över halsen, som för att visa att det vore en dålig idé, kanske rent av livsfarligt att låta det ske nu.

I stället leder den ögonlösa Cooper upp för en stege och genom en taklucka. Nu befinner de sig uppe på taket av en metallkub som svävar i rymden. Något som liknar en antenn sticker upp och på taket finns också något som liknar en kyrkklocka med mätare och instrument på. Inne i den där metallådan finns tydligen rummet de nyss var i, liksom oceanen utanför. Jag antar att den är större på insidan. Ibland blir somliga fans lite oroliga när Twin Peaks lutar sig lite extra mot det kosmiska, mot ufologi och det utomjordiska. Jag kan förstå vad de menar, den sortens idéer är så pass mainstream idag att de nästan kan verka banala. Men jag tror inte det finns något att oroa sig för. Det här är vad som händer när Lynch ger oss en rymdfarkost. Vi får en mystisk låda. Precis som vi redan i ”den verkliga världen” expanderat spelbrädet till platser som New York eller Las Vegas expanderas också andevärlden. Där finns så mycket mer än bara det röda rummet.

Den ögonlösa försöker fortfarande förklara något men utan att orden kommer fram. Så greppar hon tag om en spark och drar ned den. Detta är också ett motiv ur Eraserhead, där en man i en mystisk planet gör precis detsamma. Plötsligt sprakar det av elektricitet och den ögonlösa kastas ut i rymden. Samtidigt tystnar de bultande ljuden och färgskalan återvänder till ”normalt”. Något har uppenbarligen förändrats. Det är som om världen ställts om på en ny frekvens, en som Cooper kan interagera med.

När han står där och ser ut över stjärnorna kommer ytterligare en allusion på Eraserhead. Ett huvud svävar fram genom rymden. Och inte vilket huvud som helst. Det är ju Major Garland Briggs, Coopers gamle vän och allierade. Uppenbarligen är någon form av CGI involverat här för Briggs (spelad av den avlidna skådespelaren Don S. Davis) talar. Två ord. ”Blå ros”. Den blå rosen förefaller i Fire Walk With Me vara ett kodnamn som Gordon Cole använder för fall med någon slags övernaturlig koppling. Så har åtminstone jag alltid tolkat det. Vad är det Briggs försöker säga Cooper i detta möte på andra sidan?

Cooper klättrar ner för stegen igen och återvänder till det rum han lämnade. Det är samma rum men nu först kan han och vi riktigt ta in det, verkligen se dess art deco-design. Känslan i rummet är annorlunda. Brasan brinner som innan. På ett bord i ett hörn står faktiskt en blå ros i en vas. Den mystiska väggpanelen ser ut som innan men numret på den har förändrats. Där det stod 15 står nu 3. Jag vet verkligen inte vad vi ska göra av all den här numerologin. Vi har fått flera siffor nu. I första avsnittet gav ?????? Cooper numret 430. Av Armens evolution fick han nummer 253. Den siffran får faktiskt strax en förklaring. Vi får också siffrorna 119 av en missbrukande kvinna med barn i avsnittet. Men den enda kopplingen mellan 15 och 3 jag kan komma på är att Cooper bodde i rum 315 på The Great Northern Hotel i den gamla serien. (Senare i avsnittet får vi se att han fortfarande har sin hotellnyckel i fickan.)

I soffan framför brasan sitter en ung kvinna igen. Första gången jag såg avsnittet trodde jag att det var samma person som den ögonlösa. Fast nu med ögon. Vid närmare påseende stämmer inte det. Detta är en annan skådespelerska. Hennes kläder är också annorlunda. I eftertexterna upptäcker vi att hon står som ”American Girl” och att hon spelas av Phoebe Augustine – samma person som i originalserien spelade Ronette Pulaski, Luras vän som nästan själv blev ett mordoffer. Det är en casting som inte kan vara en slump. Är detta rent av Ronette? Vad skulle det i så fall betyda? Oavsett verkar hon, liksom den ögonlösa före henne, ha en önskan om att hjälpa vår hjälte vidare på hans resa. Hon tittar på sin klocka. Det slår om från 2.52 till 2.53. 253, siffran vi fick från Armens evolution. Ljuset går upp på väggpanelen igen. Den sprakar. Tiden är inne. Något kommer ske.

I en bil på väg genom ett kargt landskap gör Coopers dubbelgångare. Det var den här synen Cooper själv såg i förra delen. Dubbel-Coop svettas, han ser ut att ha kramper. Han kränger av och an, har svårt att kontrollera bilen. Kameran zoomar målmedvetet in på bilens cigarettändare – en öppning till en annan plats? Samtidigt närmar sig klockan 2.53. Detta är den punkt som Dubbel-Coop talade om i förra avsnittet. Hans tid i frihet är slut. Det är meningen att han ska återvända till den svarta hyddan. Men det har han inga planer på.

Dubbelgångaren kör bil men mår inte så bra..

I rummet inne i metallådan i rymden börjar bultandet vi hörde tidigare igen. Kvinnan tar till orda och säger till Cooper: ”När du kommer fram kommer du redan att vara där.” Sedan: ”Du måste skynda dig. Min mor är på väg.” Det var det här jag menade med folksagan platser. Cooper är här som en Jack som klättrat upp för bönstjälken, som Hans och Greta i pepparkakshuset eller som Belle i Odjurets borg. Det är ytterst farliga platser men ibland kan hjälten hitta en allierad där som kan hjälpa dem. Liksom i sagan är allt drömlikt och osäkert men fantasieggande och rått, primalt. På nytt börjar Cooper sugas in i panelens två hål. Han försvinner tills till slut bara skorna finns kvar.

Under tiden svänger Dubbel-Coop allt värre i sin bil och slutligen kör han av vägen. Bilen voltar våldsamt. Dubbel-Coop är relativt oskadd men ser ut att behöva spy. Han håller tillbaka, verkar försöka pressa in det igen. Bilvraket omges plötsligt av de röda gardinerna och cigarettändaren sprakar ilsket. Dubbel-Coops tid är ute. Eller är den?

Vi förflyttas nu till en villaförort i Las Vegas. I ett av husen av en man som heter Dougie uppenbarligen precis köpt sex av en kvinna vid namn Jade. Huset verkar obebott och en skylt utanför antyder att det är till salu. Jag antar att Dougie är mäklare. Hans hiskeliga kavaj verkar tyda på det. Jade går för att duscha. Så långt allt gott och väl? Det är bara det att Dougie spelas av Kyle MacLachlan. Ytterligare en dubbelgångare. Och dessutom på ena handen, en hand på en arm som tydligen blivit lam eller liknande, bär han den gröna ringen som vi känner igen både från Fire Walk With Me och The Secret History of Twin Peaks. När Jade går börjar Dougie också drabbas av magsmärtor. Våldsamma sådana. Han kryper längs golvet och faller ihop på heltäckningsmattan. För en stund anar vi de röda gardinerna runt honom. Dougie börjar kräkas och lägger något som ser ut som en stor vidrig hårboll på golvet innan han plötsligt försvinner med en högljudd smäll som även Jade hör inne i duschen. Samtidigt i sin bil börjar Dubbel-Coop att själv spy i okontrollerbara kaskader. Det som kommer upp är gult och svart. Det gula förknippar vi förstås med garmonbozian, den stuvade majsen som förkroppsligar det mänskliga lidande som Bob lever på. Det svarta för tankarna till den brända motoroljan som är ett återkommande motiv i den gamla serien.

I den svarta hyddan sitter nu Dougie i fåtöljen mitt emot Gerard, den enarmade mannen. ”Jag mår konstigt” säger Dougie. Gerard förklarar: ”Du blev tillverkad för ett syfte men nu tror jag att det är uppnått.” Dougies hand krymper, ringen glider av. Hans huvud upplöses i en svart rök och en gyllene sfär stiger ur hans kropp. Gerard håller för ögonen medan det blixtar till och sedan är allt som återstår av Dougie en liten kula av guld. Eller är det kanske ett majskorn?

Vad som verkar ha hänt här är alltså följande – Dubbel-Coop vet att hyddan kommer hämta tillbaka honom. Men liksom en gång Bob vägrar han att lyda order. Istället har han alltså skapat en ersättare, en tulpa, en homunculus, en slags robot som saknar själ och låtit den ta hans plats. Tydligen har det fungerat för Dubbel-Coop är kvar i vår verklighet och Dougie, ja honom gick luften ur som en ballong.

Bara en av dess Coopers är den riktiga.

Ur eluttaget i rummet som Dougie försvann ifrån kommer en rök. Röken formar sig till Cooper som landar på mattan. Han är tillbaka, efter att ha färdats genom elnätet, precis som vi fått antytt tidigare att andeväsenden kan göra. (Och som såvitt jag förstår inte är en ovanlig vanföreställning hos schizofrena.) Det vill säga, han är tillbaka men ändå inte riktigt. Hans hjärna är inte riktigt där ännu. Det är som om han vore tom inuti, som om Coopers medvetande har rebootats och operativsystemet inte kunnat komma igång ännu. Jade, sexarbetaren, är förvånad över att Dougie ser så annorlunda ut. Nya kläder och ny frisyr. Hon försöker rationalisera det (”Har du haft peruk hela tiden?”) men hon anar ju att något är fel. Han verkar inte ens kunna ta på sig ett par skor så det får hon hjälpa honom med. (Dougies skor. Coopers egna är ju kvar i en annan dimension.) När du kommer fram kommer du redan att vara där.

Jade ger Cooper skjuts och vi får se att Dougie tydligen är jagad av några hitmen. Tur nog är Cooper nedböjd i sätet när Jade kör förbi så mannen med geväret ser honom inte. Vad är Dougie inblandad i? Eller tror de här figurerna att han är Dubbel-Coop? Vi vet ju sedan tidigare att han har ett pris på sitt huvud.

Apropå Dubbel-Coop så hittar några poliser honom och hans bil. Stanken från det han spytt upp är så vedervärdig att den ena av poliserna faller till marken och de får ringa efter förstärkning med gasmask.

Efter detta återvänder vi till Twin Peaks för första gången i avsnittet i en underbar scen. Hawk, Andy och Lucy har börjat packa upp det gamla bevismaterialet från Laura Palmer-utredningen. Något saknas ju tydligen, men vad? Och hur kan man veta om något inte är där? Plötsligt skriker Lucy till. Hon vet något som saknas – en chokladkanin! På bordet framför dem ligger en kartong med chokladkaniner som de en gång i tiden hittade på Laura Palmers rum. Coopers replik: ”Diane, jag håller i min hand en liten kartong med chokladkaniner” i pilotavsnittet är en av de mest citerade och älskade replikerna från den gamla serien. Att nu plocka upp dem igen är en briljant övning i fanservice och nostalgi. Men samtidigt ett tillfälle för serien att reflektera över sig själv. ”Det är inte chokladkaninen!” säger Hawk med bestämdhet. Men sen börjar han tvivla. ”Kan det vara chokladkaninen?” Till slut bestämmer han sig ändå för att nej, det kan det inte vara. Kaninen måste ändå bara vara en charmig liten detalj. Låt oss inte övertolka den.

Jade släpper av Cooper vid ett kasino och ger honom fem dollar så att han ska kunna ringa efter hjälp. Men Cooper är fortfarande som en nyfödd, eller ett blankt ark. Han återupprepar sådant han hör som en papegoja. ”Ring efter hjälp”. Men det han får hjälp med inne på casinot är att växla sina fem dollar till småmynt och sedan visas han till de enarmade banditerna. Enarmade? Hmm? Nu händer något märkligt. Cooper ser som en liten öppning till den svarta hyddan sväva ovanför en maskin. Han sätter sig, stoppar in ett mynt. Han säger ”Hell-ooooo” när han drar i spaken (ytterligare spakdragning, precis som den ögonlösa tidigare) för det har han sett nåt göra. Maskinen får jackpot och börjar spruta ut mynt. Cooper verkar nästan mest rädd och går vidare till nästa maskin, där han ser öppningen till hyddan. Samma sak där. Ännu en jackpot. Och en till. Cooper må ha förlorat sitt intellekt, åtminstone tillfälligt, men hans intuition är uppenbarligen stark som alltid.

Vad som händer i Vegas...

Avsnittets sista sekvens tar oss till Philadelphia och ett mycket, mycket kärt återseende. Byråchefen Gordon Cole och Albert Rosenfield (Lynch och Miguel Ferrer) går igenom ett fall och dess kryptiska ledtrådar med en grupp agenter. När de gått ber Cole en kvinnlig agent – Tamara Preston, spelad av Christa Bell, känd för läsare av The Secret History – att stanna och redogöra för fallet hon jobbar med. Det visar sig att agent Preston utreder händelsen med den mystiska glasboxen från avsnitt ett men att så här långt har ingen varken några spår eller ledtrådar. Cole för ett telefonsamtal. Det gäller Cooper! Cole och Albert rusar in på Coles kontor, tätt följda av Preston. På Coles kontor hänger dels en bild av ett svampmoln, dels ett porträtt av Frans Kafka. Vilket känns helt rimligt. (Lynch är förstås stor Kafka-fan och ville till och med filma dennes Förvandlingen, ett projekt som dock aldrig blev av.) Kontentan av samtalet: Den försvunne Cooper är återfunnen. Han är i South Dakota. Vi förstår naturligtvis att det måste röra sig om Dubbel-Coop. Han var ju i de trakterna sist. Cole säger åt Albert och Tamara att följa med honom dit. Trådarna börjar så sakta att vävas samman. ”Ta med ett flak fullt av valium” tipsar Albert sin nya kollega.

Eftertexterna rullar till ett nytt coolt band som spelar på the Roadhouse i Twin Peaks. Det skulle inte förvåna mig om alla avsnitt kommer att sluta så, framöver.

***

Det blev långt det här men det finns som sagt många trådar att dra i, många symboler och många frågetecken. Vad innebar det att Dougie hade ringen till exempel och vad kommer hända med den nu när Gerard lagt tillbaka den på bordet i det röda rummet? Dougies domnade arm är en allusion på Teresa Banks som hade samma problem och båda har såklart något att göra med Armen men vad vet vi inte. Vilka var kvinnorna Cooper mötte i rummet med brasan och vem är modern som var på väg?

Trots dessa och många liknande frågor är ändå berättelsen förhållandevis tydlig. Både den gode och den onde Cooper är ute i vår värld nu. Kan gode Cooper få tillbaka sin tankeförmåga så att han kan bekämpa sin mörka dubbelgångare? Så här långt förefaller det vara det som driver den här serien framåt. Kommer den gode Cooper att kunna stirra sin skugga i ansiktet den här gången? Och vad kan dubbelgångaren ha för ytterligare planer?

I nästa inlägg ska jag försöka ta mig an avsnitt fyra och då får vi se hur det går för Cooper och hans kasinolycka.