Farväl till Mythbusters

Med en stor smäll (vad annars?) avslutades nyligen det sista avsnittet av "Mythbusters". Det var lite vemodigt att se men ingenting kan som bekant vara för alltid. Låt oss därför ta seriens final som ett tillfälle att sammanfatta en serie som när den stod på sin höjd möjligen kan ha varit bland det bästa som någonsin visats i den fåra av television som vi lite löst kan kalla för "reality", eller "unscripted". "Mythbusters" var ett program som satte den vetenskapliga metoden i förarsätet och som gjorde underhållning av fysik, kemi och matematik på ett sätt som till och med kunde tilltala en inbiten humanist som undertecknad.

Programmet var perfekt slötittar-tv. Den där sortens TV som du lätt kan dra igenom tre-fyra avsnitt av på raden en lördagseftermiddag när du inte har något bättre för dig eller sent en kväll när din koncentration inte räcker till för fiktion. Att innehållet dessutom hade en aura av uppbygglighet och vetenskaplig bildning gjorde det hela inte sämre.

Som alltid var det den personliga touchen som  var faktor X i sammanhanget. Kemin mellan programledarna var smittande. Både Jamie Hyneman och Adam Savage är riktiga karaktärer, Hyneman med sin valrossmustasch och sin småbuttra, återhållsamma stil, Savage som den förvuxne åttaåringen laddad till bristningsgränsen av entusiasm och galenskap. Tillsammans kompletterade de varandra och skapade ett sånt där sammanhang där du som tittare bara helt enkelt ville vara med och hänga. Se vad de skulle hitta på härnäst. Lägg till detta Kari Byron, Tory Belleci och Grant Imahara som med sina egna idiosynkratiska karaktärsdrag fyllde ut seriens rolllista, först som bakgrund och assistenter sedan allt mer som programledare i sin egen rätt. (Icke att förglömma Scotty  Chapman, Imaharas företrädare i serien.) Den där M5 studion i San Francisco där mytknäckarna hade sitt högkvarter framstod som historiens coolaste klubbhus.

IMahara, Hyneman, Byron, Savage och Belleci.

Så naturligtvis är det bitterljuvt att serien nu avslutats. Men om jag ska vara ärlig var det nog dags. Seriens kreativa höjdpunkt låg bakom dem. De två sista säsongerna var en nedbantad version av showen. (Byron, Belleci och Imahara var inte med i dessa avsnitt, så vitt jag kan förstå främst av budgetmässiga skäl.) Jag satte mig ned och såg om ett antal avsnitt från de tidigare säsongerna och i den jämförelsen är det tydligt att serien mot slutet inte var vad den en gång varit. På sätt och vis hade den blivit för effektiv. Det är faktiskt ett problem som drabbar många realityserier. Formen och formatet blir så välbekant och etablerat att det känns som om allt går på rutin.

I de äldre avsnitten av "Mythbusters" stod processen alltid i centrum. Vi fick blicka in bakom kulisserna. Vi fick följa arbetet med att hitta en flygplanskropp, en buss eller vad det nu kan ha varit som skulle förstöras. Vi fick se hur programledarna mödosamt var tvungna att pröva sig fram för att skapa just rätt mix av ballistikgelé för sina experiment. Vi fick se alla misslyckanden på vägen. Mot seriens slut är allt det borta. Möjligen kanske helt enkelt för att de där misstagen vid det laget arbetats bort. Men det i sin tur gjorde att serien tappade något. Det blev mer och mer av de stora explosionerna, som i redigeringen klipps in om och om igen för att kunna fylla ut programtiden. Vi fick resultaten. Men det var ju vägen dit som vi egentligen ville se.

Som sagt, det var kanske ofrånkomligt. Bättre då att gå vidare. De gamla programmen finns ju kvar. Och de har hög omtittbarhet. Och vem vet? Vi lever trots allt i en tid när ingenting, särskilt ingenting på TV någonsin är borta för alltid. Jag kommer att sakna "Mythbuster" så klart. Men samtidigt vet jag att de bara är en reboot borta.

Spotlight

År 2001 påbörjade Boston Globes avdelning för grävande journalistik, en grupp kallad Spotlight, nysta i en historia som kom att bli ett av deras största scoop. Deras avslöjanden om hur den katolska kyrkan under lång, lång tid systematiskt mörkat och täckt upp för massiva mängder av sexuella övergrepp på barn utförda av kyrkans präster skakade inte bara Amerika utan hela världen. Det bidrog rent av till att påven avgick. I Tom McCarthys film "Spotlight" skildras hur grävjobbet gick till. Som bekant vann den priset som bästa film vid årets Oscarsgala.

Filmen skriver in sig i en lång tradition av journalistiska proceduals. Det går omöjligen att se den utan att låta tankarna gå till "Alla presidentens män" eller "Zodiak" för att bara nämna några. Miljöerna är de samma.Dessa stora, nästan oändliga  tidningsredaktioner där reportrarna sitter och knappar fram sina texter under skarp belysning. Stämningen, hetsen i nyhetsjakten parat med det stora tålamod som krävs för att mala igenom låda efter låda med dokument i sökandet efter just den där lilla detaljen som ska ge beviset som behövs för att kunna trycka storyn. Journalisten som den vite riddaren till försvar för sanning och rättvisa, plågad av sitt tunga ansvar, stukad som människa men en blodhund i sin yrkesroll.

Det är inte nyskapande men det är effektivt och det griper tag. Det är slående hur spännande filmen blir trots sina små åthävor. Här finns inga vilda biljakter eller stressande actionmusik. McCarthy är noga med att trycka på just hur mycket av reportrarnas arbete som är långtråkigt nötande, ändlöst väntande med en telefonlur i handen, vandrande på och ned för gator, knackandes dörr i hopp om att hitta någon som vill uttala sig.  Men så plötsligt kommer det: genombrottet. Adrenalinet kickar in, både hos karaktärerna och hos oss i publiken. McCarthy jobbar med anspänning och förlösning.

Det handlar alltså i första hand om processen. Karaktärerna är enklare skissade. Med undantag av någon replik här och där vet vi egentligen väldigt lite om Spotlight-teamet utanför deras yrkesroller. Där är redaktören spelad av Michael Keaton och de tre huvudreportrarna gestaltade av Rachel McAdams, Mark Ruffalo och Brian D'Arcy James. De är dedikerade, lever för sitt jobb. Att de ändå blir så levande som de blir vittnar om hur bra de här skådespelarna är. Mest imponerad är jag ändå av Liev Schreiber som spelar den nye chefredaktör som ledningen plockat in.Ett väldigt diskret och moget porträtt. Alla är oroade att han är där för att göra smärtsamma nedskärningar. I stället blir det han, som nykommen utböling, som starkast driver vikten av att gå till botten med ryktena om övergreppen.

Spotlightgruppen i möte.

För övergreppen är egentligen ingen hemlighet. Tidningen har skrivit om dem förr. Men alltid som ett enskilt fall här och ett enskilt fall där. Ingen har sett, eller velat se, mönstret. Det Boston som filmen skildrar är en stad där kyrka, samhälle och media genom åren omärkligt har smält samman. Det går inte att tänka sig staden utan den katolska kyrkan. McCarthy gör det tydligt i alla de bilder vi ser när teamet är ute på stadens gator. Alltid ser vi någonstans ett kyrktorn avtäcka sig. Det är denna anda av att hålla varandra om ryggen för det gemensammas bästa som gjort att övergreppen kunnat fortgå. I årtionde efter årtionde. Gång på gång överraskas våra huvudpersoner av hur omfattade och systematiskt det hela har varit. Och de tvingas också rannsaka sig själva, inse att även de har varit en del av tystnadens kultur.

"Spotlight" är en väldigt rak och enkelt berättad film. Den hänger sig inte åt några visuella excesser. Färgskalan är dämpad. Den behandlar ett svårt ämne med en smakfull eftertänksamhet. Som tidsdokument är den också intressant. Det hela utspelar sig på sätt och vis under gammelmedias sista ärorika dagar när den fysiska dagstidningen fortfarande var en självklarhet i offentligheten, precis innan sociala medier exploderade, innan de ekonomiska tumskruvarna började skära in i det publicistiska köttet. Det var bara ett drygt decennium sedan. Det känns redan som en annan tid.

Hamilton - Original Broadway Cast

"Hamilton" är den största sensationen som slagit ned på Broadway på minst tio år. Kanske ännu längre. Och nej, det är inte en musikal om Jan Guillous hemlige agent. Den är något mycket mer udda än så. Nämligen en hiphop/rnb-musikal om Alexander Hamilton, USAs första finansminister. Och den är makalöst bra. Jag menar verkligen makalöst. Jag har aldrig hört något liknande. Den är rolig, svängig, fräck, spännande, smart (supersmart rent av) och dessutom gripande.

Manus, sångtext och musik är skrivna av Lin-Manuel Miranda, som dessutom själv spelar huvudrollen som Hamilton både på scen och här på skivan. (Jag tycker mig anar en trend här, även en kompositör som Jason Robert Brown har själv uppträtt på scen i sina verk. Det känns som om musikalen är en form där skaparen "röst, i dubbel mening, blir allt viktigare.) Jag tycker inte om att kasta mig med begrepp som "geni" hur som helt. I det här fallet finns det inget annat ord som passar. Miranda har lyckats skriva ett musikdramatiskt verk som förenar impulser från alla tänkbara riktningar och han gör det sömlöst, utan att för ett ögonblick darra på handen. Resultatet är en av de tätaste och mest intensiva upplevelser jag överhuvudtaget varit med om. Miranda drog blickarna till sig redan 2009 med sin första musikal "In the Heights". Med "Hamilton" har han lyckats skapa en omedelbar klassiker.

Handlingen följer Alexander Hamiltons liv, hans turbulenta uppväxt i Västindien, hur han som student dras in i den amerikanska revolutionen, hur han blir general Washingtons adjutant under kriget, hur han sedermera blir finansminister och hamnar på ideologisk kant med Thomas Jefferson. Som konfrencier och berättare fungerar genom pjäsen Aaron Burr, Hamiltons ständigt återkommande"frenemy". Burr dödade Hamilton i en duell 1804. Burr var då landets vice president. Det är en omvälvande tid i amerikansk historia vi tar del av. Vid sidan om det storpolitiska följer vi även Hamiltons privatliv, hans äktenskap och affärer som var nog så komplicerade.

På det sättet påminner "Hamilton" om andra biografiska musikaler som Lloyd Webbers och Rices "Evita". Tidsmiljön och det episka upplägget för tankarna till "Les Miserables". Och liksom i dessa stora popoperor berättas handlingen helt genom musiken. Dessa likheter till trots är "Hamilton" ändå något helt annat.

I centrum, Hamliton själv. (Lin-Manuel Miranda).

Det briljanta i upplägget är hur Miranda har kunnat ta det här historiska materialet och radikalt omtolka utifrån en samtida sensibilitet. Han har tagit dessa döda vita män, nationens grundande fäder, de som dyrkas och sätts på piedestal i den amerikanska historiekulten och han har sett att de ju i själva verket är hiphopartister. Hiphopens etos är ju just detta, underdogpositionen, narrativet handlar om hur den som inget har skapar sig en plats i tillvaron med hjälp av sina ord, sin kreativitet och sin egen integritet. Och det är en beskrivning av den amerikanska revolutionen så god som någon. Plötsligt framträder dessa gestalter som levande pulserande människor vars enda önskan är att vinna respekt, att bli sedda, att erövra världen. De är uppkäftiga, provocerande, arga. Det är ett grepp som hade kunnat bli ren gimmick men "Hamilton" har en så stark övertygelse och integritet att det verkligen fungerar.

Visst har det funnits musikaler tidigare som stoppat in lite rapp, kanske mest för skojs skull. Men Miranda står ordentligt planterad i traditionen. Han kan genren, han kan dess uttryck och historia. Han är på riktigt. Men han kan musikalhistorien också. Det är därför som han förmår att smälta samman det hela till en helhet.  Hans texter är extremt täta och fyllda med allusioner. Det har stil, det har finess, det har rå kraft från magen. Jag kan inte beskriva på något annat sätt än som drabbande. Att Sondheims arv skulle kunna föras vidare på det här sättet hade jag aldrig kunnat tänka mig men så här i efterhand känns det självklart. Jag kan verkligen knappt något alls om hiphop så jag missar säkert en massa av de referenserna även om jag kan plocka när Miranda citerar Gilbert och Sullivan. Det spelar ingen roll. Musiken står helt på sina egna ben. Den är fantastisk. Och mångsidig. Det är inte bara rapp. Precis som en rockopera som "Jesus Christ Superstar" laborerar med en mängd olika musikstilar gör även "Hamilton" det.

Musikalen har en multietnisk ensemble som ger musikalen en påtaglig politisk sprängkraft, långt bortom de strider från 1700-talets slut som handlingen skildrar. Jag kan bara föreställa mig vad det måste betyda för en Broadwaypublik att se personer som Washington och Jefferson gestaltade av afroamerikanska skådespelare. Genom att anta det uttryckssätt som han gör skriver Miranda in grupper av människor i historien som annars ställts vid dess sida. Han bryter ned och han bygger upp igen.

Systrarna Schyler i ett Destinys Child-inspirerat nummer.

Att få biljetter till föreställningen på Broadway lär vara omöjligt för ett par år framåt vid det här laget. Men jag är övertygad om att det här är en musikal som kommer att leva kvar länge, länge. Det skulle inte förvåna mig om vi får se den filmatiserad förr eller senare. Fram till dess är inspelningen av musiken ett fullgott dokument. Ensemblen är strålande. Vid sidan om Miranda själv kan nämnas Renee Elise Goldsberry i rollen som Angelica Schyler (jäklar vad hon levererar)  eller Leslie Odom Jr. i rollen som Burr men faktum är att alla skådespelare imponerar. Så, lyd nu mitt råd kära läsare, släpp vad ni har för händerna och lyssna på den här musikalen.

"Hamilton (Original Broadway Cast Recording) finns tillgänglig på exempelvis Spotify.

Mitt stora feta grekiska bröllop 2

Vad säger ni? Är "Mitt stora feta grekiska bröllop" från 2002 en film som ni känner er nostalgiska inför? Är det en berättelse som ni längtat efter att få en fortsättning på? Där ni gått och längtat efter att få veta hur det gick sedan? Tydligen. För här kommer uppföljaren, sisådär en fjorton år senare. (Tydligen gjordes ett försök med en TV-serie baserad på filmen redan 2003, men den varade bara sju avsnitt.)

Nå, det vore lätt att vara cynisk och se den här nya filmen som ren spekulation men jag misstänker att det inte riktigt är sant. Liksom sin föregångare är uppföljaren författad av Nia Vardalos, som också spelar den kvinnliga huvudrollen, och det går inte att komma ifrån att det ändå finns en personlig, självbiografisk touch och ton över allt det här som gör det hela till mer än bara dussinkomedi. Den första filmen är en charmig liten historia och den lyckas berätta något om erfarenheten av att vara barn till invandrade föräldrar, vad det innebär att växa upp med en fot i den gamla och en fot i den nya kulturen, att förhandla dem både i relation till sin familj och till sig själv. Hur förhållandet till den egna särarten på samma gång kan vara en källa till total frustration och djup, djup kärlek. Huvudpersonen Toulas resa handlar både om att slå sig fri, etablera sin egen individualitet och om hur hon när det väl är gjort återintegrerar denna persona i den familjebakgrund som hon kommer ifrån. Allt berättat med den sortens salta, självironiska etnohumor som bara kan komma från insidan. Det är ett ironiskt förhållningssätt som för tankarna till Woody Allen och andra liknande komikers relation till det judiska.

Uppföljaren fortsätter i samma spår men har dessvärre inte så mycket nytt att tillföra. Åren har gått. Toula och hennes man Ian (John Corbett) har en tonårig dotter, Paris (Eleana Kampouris) som på tonåringars vis tycker att mamma är jobbig och pinsam. I övrigt fortsätter livet som det alltid gjort i den stora feta grekiska familjen, alla bor grannar med varandra och ingen känner något behov av att knacka på dörren innan de går in i varandras hus. Om något händer kommer hela släkten sättande som skjutna ur en kanon. Vi som publik tittar in hos dem och kan konstatera att det mesta är som det brukade vara. Det är som Nutleys uppföljare på "Änglagård": det finns egentligen inget att berätta, det är bara lite småmysigt att få träff de här karaktärerna igen.

Nå, det finns i och för sig två handlingstrådar. Den ena går ut på att familjens matriark och patriark (Lainie Kazan respektive Michael Constantine) upptäcker att deras bröllop för en herrans massa år sedan aldrig tekniskt sett var giltigt. Alltså måste de gifta om sig. (Därav "stort, fett, grekiskt bröllop 2.) Det ger naturligtvis upphov till fars och förvecklingar. Inget oväntat där. Den andra bihandlingen, som kunde ha verkligen blivit något, är berättelsen om mamma Toula och dottern Paris som snart ska flytta hemifrån och börja på collage. Det är allmänmänskligt och lite hjärtnypande men vi har sett det förut. Det är den sortens sentimentalitet som amerikanerna är så förtjusta i och som de kan så väl.

Ändå går det inte att förneka charmen. Vardalos har en rapp komisk tajming, hela hennes klan är full av skojiga bifigurer, inte minst då den något dementa gammelmormodern spelad av Bess Meisler. Och kemin mellan Vardalos och Corbett finns där fortfarande. Det är inte alltid som romantiska komedier lyckas att få oss att tro på de par som berättelsen spinner men "Mitt stora feta  grekiska bröllop" lyckas och den magin har inte falnat. Om det är motivation nog för en uppföljare vet jag inte men det gör i alla fall det hela  till en mänsklig och fin liten bagatell i ordets bästa betydelse.                                                                      

Ex Machina

Alicia Vikander må ha vunnit sin Oscar för bästa biroll i "The Danish Girl", men jag och många med mig kommer att låtsas som om hon vann priset för sin insats i "Ex Machina" istället. För det hade hon förtjänat. Och filmen borde förresten överhuvudtaget ha fått mer utdelning av gyllene statyetter. Den var nämligen en av förra årets absolut bästa filmer. Det faktum att den aldrig ens gick upp på bio i Sverige är så märkligt att jag inte vet vad vad jag ska göra av det.

"Ex Machina" är skriven och regisserad av Alex Garland. Det är hans regidebut men vi känner igen hans namn som manusförfattare från flera av Danny Boyles verk så som "The Beach" (baserad på Garlands roman med samma namn), "28 dagar senare" och "Sunshine". Den här filmen överträffar alla dem med hästlängder. Den är ett filosofiskt och intensivt kammarspel, en psykologisk thriller som påminner om Polanski i dennes bästa stunder, filmad med en sval och tillbakalutad estetisk säkerhet som för tankarna till Stanley Kubrick. Ni kan se varför jag föll för den här filmen.

Handlingen är enkel nog. Domhall Gleeson spelar Caleb, en ung programmerare som under lite mystiska omständigheter flygs iväg för att få träffa IT-billjadären, grundaren och ägaren av det Google/Facebook/Apple-liknande företag där han jobbar. Denne särling, spelad av Oscar Isaac, bor i ett spektakulärt modernistiskt hus långt ute i vildmarken, isolerat från omvärlden.  Med stort buskigt hipsterskägg och ständigt en bärs i beredskap försöker Nathan (som han heter) ställa in sig hos Caleb som "bara en vanlig skön snubbe" innan han släpper bomben: Han har konstruerat en artificiell intelligens, en robot, och han vill att Caleb ska utföra det så kallade Turing-testet, provet som ska avgöra om roboten verkligen har ett eget medvetande.

Låt testet börja.

Det är här Alicia Vikander kommer in. Och märk väl, det är sannerligen inte lätt att göra ytterligare en i raden av filmrobotar utan att det känns som upprepningar av vad andra redan har gjort. Men Vikander lyckas. Från första stunden då hon träder in i filmen lyckas hon balansera mellan det mänskliga och det andra, det främmande på ett sätt som gör hennes rollgestaltning omedelbart iögonfallande. Hon stiger fram ur mörkret som ett fångat rovdjur på zoo, samtidigt som hon är spröd och försiktig. Hon använder sina ögon och hela sitt ansikte som ett otroligt finstämt instrument och skapar en brygga mellan dockan, maskinen och "människan" som på samma gång är helt fascinerande och samtidigt lätt obehaglig. Scenerna där Caleb intervjuar henne med en transparent glasvägg mellan dem når snabbt en laddning som inte står långt efter den mellan Foster och Hopkins i "När lammen tystnar". Det här är som sagt en psykologisk thriller och Garland håller oss åskådare konstant i osäkerhet. Inget är med nödvändighet vad det verkar vara.

Naturligtvis utvecklar Claeb känslor för Ava. Och naturligtvis är det en del av planen. "Varför skulle jag inte ge henne ett kön och en sexualitiet" frågar Nathan ironiskt och retoriskt när Caleb för saken på tal. I centrum för filmens tematik kretsar just detta, frågan av objektifiering och subjektifiering. Det är inte bara maskinen Ava, utan även kvinnan som måste överkomma turingtestet för att slutligen slå sig fri som en verklig individ.

Men även om "Ex Machina" slänger sig med stora idéer, och gör det bättre än någon annan science fiction-film på mycket länge, är det ändå som ett stämningsstycke som den briljerar. Filmens isolerade hus är som en egen värld att försvinna in i, en labyrint av hemligheter och förbjudna platser. Det är ett gotiskt sagoslott, det hemsökta palatset omtolkat till en stilren .konstruktion av mörkt trä och betong som smälter in i landskapet och nästan inte syns från utsidan. Här finns rum där berget går i dagen och panoramavyer öppnar sig mot en brusande älv. Men här finns också ett virrvarv av underjordiska gångar. I rummet där Caleb inkvarteras finns inga fönster alls. Och precis som i sagan finns det platser i huset dit han inte tillåts att gå. Det är en byggnad som gjord för att späda på vår paranoia och vårt obehag.

Nathan. Skön kille. (Oscar Isaac.)

Vid sidan om Vikander är Isaac den stora behållningen. Gleesons rollfigur är tunnare och inte lika intressant, med nödvändighet. Isaac porträtterar sin uppfinnarmiljadär med en fingertoppskänsla utöver det vanliga. Han  återkallar minnet av allsköns agrofobiska knäppgökar från Hughes fram till Kubrick själv. Det står ganska klart redan från början att Nathan är en fullblodspsykopat. Som sådan är han naturligtvis väldigt charmig och manipulativ. Och trots att både vi och Caleb inser detta redan från början lyckas han ändå lura och förleda. Det är stor underhållning.

Star Wars: The Force Awakens

Jag kan börja med att berätta vad jag inte gillade:

* J.J. Abrams har fortfarande en konstig uppfattning om hur avstånd mellan planeter fungerar. (Fast det stör mig inte alls lika mycket här som i Star Trek.)

* Andy Serkis karaktär, överste ledaren Snoke, är visuellt ganska ointressant. (Han är dock bara i bild kanske ett par minuter av filmens speltid.)

*  Laserhjaltet på skurken Kylo Rens ljussabel är helt ologiskt och totalt opraktiskt. (Men på nåt sätt stämmer det ändå överens med karaktären.)

Det är i princip vad jag kan komma på. Och som ni märker är det inte direkt nån svidande kritik. I övrigt kan jag egentligen bara säga så här: Det här ÄR den "Star Wars"-filmen vi har letat efter.

Jag skrattade, jag fick tårar i ögonen, det nöp till i hjärtat ett par gånger, jag kände hur det sög till i magen. Det var faktiskt i mångt och mycket en lysande upplevelse. inte för att jag egentligen tvivlat. J.J. Abrams må inte ha rätt temperament för James Kirk men han vet precis vad han ska göra med Han Solo. Inte bara är den nya episoden tillräckligt bra för att vi ska kunna lägga de snedsteg som var del 1-3 åt sidan för alltid och gå vidare - jag vill till och med hävda att den här nya filmen är bättre än originaltrilogin. Det där är kanske den sortens överord som en borde undvika i en recension skriven bara ett par timmar efter att ha sett filmen men jag låter de ändå stå kvar. Den här texten måste trots allt utgå från mina tankar och upplevelser just nu - ingen recension kan ändå vara det sista ordet.

Någon, jag minns inte vem nu, skrev en gång nåt i den här stilen: Den första "Star Wars" från 1977 var en skattkista av citat och referenser till filmhistoriens greatest hits- Här anas John Fords klassiska vilda västern, Akira Kurosawas samurajepos, gammaldags b-films action a la Blixt Gordon, Casablanca, dokumentärer om andra världskriget och till och med lite Leni Riefensthal bara för att. De nyare filmerna å andra sidan - de refererar bara till en enda källa. Nämligen "Star Wars".

Det finns något träffande i den beskrivningen. Och helt fel är den inte heller som inramning för "The Force Awakens". För på många sätt är det här nästan en enda lång hommage till Lucas första rulle i serien. Abrams film, som han skrivit manus till ihop med Lawrence Kasdan och Michael Arndt (Kasdan skrev bland annat episod 5 och 6 och första Indiana Jones, Arndt var med och skrev tredje delen av "Toy Story"), följer faktiskt episod IVs narrativa upplägg rytmiskt hjärtslag för hjärtslag. Och visst känner vi igen oss. Här är en driod med viktig hemlig info vilse på en ökenplanet.  Här är en mörk riddare med mask vars familjeförhållanden spelar en viktig roll för handlingen. Här är en ung huvudperson som kommer att upptäcka kraften. Här har vi en scen i en kantina fylld med bisarra varelser. Här har vi ett mäktigt vapen i ondskans händer med kraft att förinta planeter. Och så Millenium Falcon. Chewbacca. Harrison Ford och Carrie Fisher. Lik förbaskat - och det är det som är så makalöst - inte för ett ögonblick känns det som en efterapning eller som en upprepning. Tvärt om. Det vittnar om en riktig fingertoppskänsla.

Jag hade förmodligen kunnat se två timmar av bara det här.

Abrams och medhjälpare är riktigt smarta. De ger oss bara precis så mycket fanservice de behöver, inte en yottimeter mer. Scenen där Han Solo och Leia återser varandra är en underbart bitterljuv liten pärla fylld av ånger, minnen och sorg. Jag hade lett kunnat se flera timmar av bara de två "Scener från ett äktenskap"-style. Fisher är majestätisk och Ford verkar på allvar ha kul framför kameran, för första gången på jag vet inte hur länge. Men Abrams vet mycket väl att det inte är Hans och Leias historia. De finns där i bakgrunden. Filmen har en ny generation hjältar. Och vilken generation sen. Någonstans sitter det säkert ett litet patetiskt troll och har otroligt ont över att huvudpersonerna numera är en mörkhyad kille och en tjej som inte behöver räddas. Det kan det trollet gott ha.

Rey (Daisy Ridley), Finn (John Boyega) och BB-8 på flykt.

Skrotletaren Rey, den deserterade stormsoldaten Finn och supercharmiga robotbollen BB-8 är precis den trio av hjältar som en film som den här behöver. Daisy Ridley har charm och styrka. Hon är cool, hon är tuff, hon är modig. Den här filmen kommer göra Ridley till en stjärna men frågan är om hon någonsin kommer att kunna få en lika stark roll igen - för den här sortens kvinnliga karaktärer existerar i princip inte i Hollywood. John Boyegas Finn är även han en intressant figur som brottas med frågan om vem han egentligen är och vill vara. Extra plus också för att relationen mellan Rey och Finn inte spelas upp som nån slags traditionell trist kärlekshistoria utan faktiskt handlar om en genuin vänskap mellan två människor. Dialogen är vitsig, klyftig och skarp. Rollfigurerna är intressanta och fångar oss. Här finns riktig humor. Sån som inte går ut på att den dataanimerade rymdkaninen trampar i bajs.

Lägg till det en skurk som har en begriplig motivation och inbyggda motsättningar i form av Kylo Ren, spelad av Adam Diver. Driver förmedlar en inre besatthet och djupt gående motsättningar som är omedelbart gripande. Scenen där han sitter i bön framför Darth Vaders halvsmältna hjälm och ber om förlåtelse för att han fortfarande känner av en ljusa sidan lockelse inom sig ger riktigt kalla kårar.
Inte ens gamle Darth V själv, i all sin ikoniska uppenbarelse, var egentligen lika gripande som rollfigur.

Kylo Ren (Adam Driver). En bra filmskurk med ett ologiskt laserhjalt.

J.J. Abrams visar att han är en av vår tids främsta action- och äventyrsregissörer. Att han har lärt alla de läxor som Spielberg, Zemeckis och ja kanske rent av Lucas kommit med. Hans filmografi är långt ifrån perfekt. Han har inte alltid varit helt vän med sitt material. Men nu, när han fått den chans som han undermedvetet måste väntat på hela sitt liv, då lyckas han inte bara matcha sina gamla mästare. Han överträffar dem. "The Force Awakens" är noga avvägd ner i minsta detalj. Den har fysisk tyngd och påtaglighet. Den är förvånansvärt återhållsam. Det är faktiskt en av de bästa filmerna i sin genre som jag har sett på mycket, mycket länge. Jag ser redan fram emot att se om den.

Låt oss avsluta med en bild till på BB-8.

En underbar jävla jul

Julen har fortfarande en förmåga av provocera. Det är väl för att den är som känslomässigt laddad. Det är en högtid som å ena sidan är enormt offentlig, mer än någon annan dominerar den hela vårt samhälle under mer än ett månads tid. Den går inte att undvika. Samtidigt är den också djupt intim och personlig, förbunden med våra föreställningar och minnen om familj, barndom och annat som kan vara jobbigt att ta i. Vi lägger en press på oss själva när det kommer till jul. Den måste liksom vara perfekt, eller hur? På ett sätt som ingen annan högtid. Valborg och midsommar kan regna bort utan att vi känner oss misslyckade och en Halloween kan få se ut lite hur som helst - men julen? "Tänk på barnen." (Ett uttalande som tyder på hur mycket mer neurotiskt vi vuxna hanterar julstressen än vad barnen gör.)

Det är naturligtvis allt det här som får folk att gå i bitar av vrede när de får för sig att deras älskade traditioner är hotade, oavsett om det är svenskar som inte kan begripa varför inte en rasistisk stereotyp i en tecknad film från trettiotalet kan få vara kvar till amerikanen som ylar mot himlen om "the war on christmas" bara för att någon tycker det skulle vara trevligt att påminna om att inte alla medborgare firar den kristna högtiden så här runt solvändan. 

I själva verket är ju julfirandet något som utvecklas och förändras hela tiden. Ett typiskt svenskt julfirande 1950 såg inte ut som ett typiskt svenskt julfirande 2015 och 1950 års jul såg inte heller ut som 1899 års. Även om ingen TV-chef skulle våga ens föreslå att den ebarmligt dåligt dubbade och fullständigt obegripliga Disneykavalkaden borde avskaffas så kan det vara värt att minnas att en dag kommer vår sol att bli en supernova och ta planeten med sig i undergången. Då, om inte förr, kommer vi slippa Kalle Anka på julafton.

Julkomedin är också en traditionstyngd institution. all denna laddning, all förväntan, all besvikelse, alla krockande viljor, det är naturligtvis mumma för fars och tokerier. Så även i Helena Bergströms nya film "En underbar jävla jul". Med lite tur kan den knocka ned "Tomten är far till alla barnen" som svensk julkomediklassiker. För den här är faktiskt betydligt mer intressant. Det betyder inte att jag saknar invändningar - sådana har jag. Men det finns också en hel del spännande här att ösa ur.

Att sammanfatta handlingen är lite komplicerat, inte minst därför att det - som sig bör - är en stor ensemble. I centrum står paret Simon (Anastosios Soulis) och Oscar (Anton Lundqvist) samt deras vän Cissi (Rakel Wärmländer). De tre har köpt ett hus tillsammans och Cissi är gravid, antingen Simon eller Oscar är pappan. Tillsammans står de tre i begrepp att bilda en fin liten stjärnfamilj. Det är bara det att Simon och Oscar inte har berättat om något om det här för sina föräldrar. På grund av anledning. Nu har Cissi hög-höggravid, barnet kan komma när som helst och det börjar liksom bli dags att dela med sig av nyheten. Vad skulle väl passa bättre än en stor julfest med hela tjocka släkten? Vad som helst annars, förmodligen.

Bergström har själv skrivit manuset tillsammans med Daniel Réhn och Edward af Sihlén. De två var också inblandade i manuset till det haveri som var Colin Nutleys senaste, "Medicinen". Det här är mycket bättre. Överhuvudtaget står det klart för mig att Bergström idag är en mycket bättre regissör än Nutley. Det är ett helt annat driv i den här filmen, ett helt annat handlag i hanterandet och balanserandet av alla skådespelare. Dessutom finns det en ton i filmen, inte minst i de lite mer allvarliga scenerna som avhandlar de nya familjekonstellationernas spänningar som känns äkta. Jag misstänker att det kan finnas något av det självupplevda i detta. Den sortens läsningar ska en förvisso vara lite försiktig med. Men det känns i alla fall genuint.

Att anordna den perfekta julen är inte lätt. Särskilt inte om du har något väldigt viktigt att berätta.

Andra delar av filmen är dock lite svajigare. Lite av en idiotintrig är det. Men det är inte det värsta. Det är nämligen inte alltid helt konsekvent. Det läggs ut krokar som inte leder någonstans. Vissa karaktärer känns inte riktigt sammanhängande. Det gäller bland annat Robert Gustavssons sure och konservative patriark. Jag blir aldrig riktigt klok på honom eller hans båge genom historien. Det finns till exempel en scen i mitten av filmen mellan honom och hans fru, spelad av Maria Lundqvist, som är väldigt fin och laddad men som styr karaktärerna och deras story åt ett håll som inte alls följs upp. Det är inte något som sänker filmen men jag blir ändå lite undrande. Frågan är om det inte saknas scener och material som hamnat på klipprummets golv...

Ensemblespelet svänger och det lyfter filmen. Ingen nämnd och ingen glömd. Det här är en riktig gruppinsats. Och som sagt, för den som är villig att se förbi vissa intrig och karaktärsluckor finns det rikt med tematiskt material som bränner till. Tack vare det blir det inte samma gamla julbord som värmts upp ännu en gång. Tack för det.