Frost II

En gång i tiden var Bernard och Bianca i Australien den enda Disney uppföljaren som fått biopremiär och räknats som en officiell "Disney-klassiker". Det var på den tiden när alla uppföljare till de stora musikalerna från Disneyrenässansen, alltså perioden från 1987-1999 ungefär, var kassa cash-in-produkter, framtagna av musbolagets C-team och släpptes direkt på VHS. De var ofta smärtsamt tråkiga och fantasilösa och till slut insåg företagets konstnärliga ledning att de inte var värda mödan, att de bara urvattnade varumärket och förtog den exklusivitet som alltid varit Disneys främsta magitrick. Så därför ströps den kranen, men å andra sidan - uppföljare är fortfarande en god idé kommersiellt. När nu ungar världen över inte kan få nog av alla prylar med Elsa, Anna och Olof på, varför då inte ge dem ytterligare en stor film med dessa karaktärer? Lagom samtidigt som scenversionen av den första filmen gått upp på Broadway kommer här nu den andra delen.

Frost II blev precis snuvad på en nominering som årets animerade långfilm och det är väl en allmän konsensus vid det här laget att den inte riktigt når upp till sin föregångare men jämfört med de uppföljare jag nämnde ovan, saker som Jafars återkomst eller Ringaren i Notre Dame II är det här ändå fantastiskt genomtänkt och välarbetat. På ett sätt underlättar det så klart när du arbetar med datoranimation. Rollfigurerna och scenografin från förra gången finns ju redan där på hårddisken. Du behöver inte rita dem från grunden en gång till. Det är därför det finns effektstudios i Hollywood som går runt på att ha bra datoranimerade spädbarn eller tigrar på lager som de kan hyra ut vid behov.

Men även på en ren storynivå är det välgjort och hela det kreativa gänget från första filmen, regissörer, manusförfattare, låtskrivare är tillbaka. Och nog märks det att de brinner för de karaktärer och den värld som de skapade i den första filmen. Det stora problemet är bara, som så ofta när det gäller uppföljare, hur ska du kunna ta en historia som du redan har avslutat - där de dramatiska spänningarna och knutarna redan upplösts - och ändå föra det hela vidare?

På väg mot det okända.

Anna och Elsa har det bra i sitt pseudo-skandinaviska kungadöme. Visst, en viss rastlöshet infinner sig redan i det första sångnumret, är inte allt egentligen nästan lite för bra? Och mycket riktigt snart nog börjar Elsa höra en mystisk kulning som tycks kalla på henne. Så går färden ännu längre når ut mot en förtrollad skog höljd i en evig dimma där det mystiska tundrafolket, samer men ändå inte samer, eller kanske bara ett slags allmänt sibiriskt nomadfolk bor och där en hemlighet ruvar, en hemlighet som kopplar samman prinsessornas familj med ett imperialistiskt, kolonialt förflutet som nu gör sig påmint.

Det är inte en lätt balansgång, de försöker sig på filmskaparna. Å ena sidan vill de berätta en historia om angelägna teman som berör ämnen hämtade från verkligheten, samtidigt blir det så lätt att trampa snett i representationen. Sålunda är de noga med att påpeka att tundrafolket inte är magiska, även om de lever i särskild smaklang med naturen och dess andar - fast att plotten ändå kretsar kring hur Elsa och hennes krafters ursprung hänger samman med en koppling till detta folk. Äta kakan och ha den kvar? Absolut. Överhuvudtaget är Elsa en figur som Disney har lite svårt att hantera, på nätet har hon allt mer kommit att betraktas som den första queera Disney-prinsessan och om filmbolaget trodde att de kunde komma undan med att göra den undertexten explicit skulle de säkert vilja göra det. (Bolaget har trots allt kommit en lång väg sedan semi-fascisten farbror Walts dagar.) Men den religiösa högern i USA är trots allt högljudd, bara rykten åt det hållet är nog för att få dem att tugga fradga och dra på sig MAGA-kepsarna, alltså får Elsas eventuella romantiska läggning förbli så att säga mellan raderna.

Elsa och vattenanden.

Å andra sidan är det kanske bra att Frost-filmerna inte kretsar för mycket kring romantisk kärlek, även om Anna har sin fästman, han med renen. Det är ändå relationen mellan systrarna och deras kärlek till varandra trots sina inbördes olikheter som är berättelsernas hjärta och det, misstänker jag, är en stor del av varför filmerna knyter an så mycket hos de barn som ser dem och för vilka Frost för alltid kommer att vara "deras" Disney.

The Farewell

Den amerikanska regissören Lulu Wang har med The Farewell skapat en personlig och många gånger dråplig historia som rymmer såväl sorg som glädje, intimt familjedrama och global sociologi. Filmens dramatiska kärna är tydligen självupplevd och jag kan lätt förstå varför Wang kände ett behov av att göra film av det hela - det låter som en högkonceptuell fars: Farmor har cancer och läkarna har givit henne tre veckor att leva. Familjen har kollektivt bestämt att hon inte ska få veta något om hur sjuk hon är. "Vad skulle det tjäna till?" "Det finns ju ändå ingenting att göra?" Samtidigt vill ju hela släkten komma och hälsa på henne en sista gång. Så för att det inte ska se misstänkt ut får man snabbt ordna så att ett av hennes barnbarn ska gifta sig, ett bröllop blir ett bra svepskäl för alla att komma hem.

Berätta inte för farmor att hon snart ska dö!

Det låter som sagt som upptakten till någon slags slå-i-dörrarna-historia med långsökta missförstånd men den sortens upptåg är inte Lulu Wang intresserad av alls. Det blir istället en väldigt mänsklig och lågmäld film, den sortens sedeskomedi där humorn springer ur en slags obekväm igenkänning. På det sättet är filmen också ett utmärkt exempel på att ju mer specifik du är dess allmängiltigare kan din konst bli. Även jag som inte är uppvuxen med kinesisk kultur i bagaget eller erfarenhet av diaspora kan känna igen mig i familjens dysfunktionalitet och önskan av att nå fram till varandra och hur svårt det kan vara att få det att fungera oavsett hur mycket vi älskar varandra innerst inne.

Billi (Awkwafina) är uppvuxen med sina föräldrar i USA dit de flyttade när hon var sex år. Hon står med ett ben på vardera stället och känner sig inte riktigt hemma någonstans. Billi, som står nära sin farmor och ofta pratar med henne på telefon, kan inte riktigt förstå familjens beslut att ljuga för den gamla damen (Shuzen Zhao). "Du tänker så västerländskt" förklarar hennes farbror, vars familj också flyttat utomlands med till Japan "Så individualistiskt". Det må vara sant men det är i så fall en skillnad i grad snarare än art. Förnekelsens kraft korsar alla mänskliga nationsgränser och viljan att sopa det jobbiga och svåra under mattan är inte svår att känna igen.

Awkwafina är fantastisk i rollen som Billi, som nog måste uppfattas som regissörens alter ego i berättelsen. Hon bär sina känslor på utsidan av kroppen och sin osäkerhet på axlarna. Awkwafina arbetar på ett fantastiskt sätt med kroppsspråket för att ladda sin rollgestalt med allt vi behöver veta om henne. I detta ligger även hennes kodswitchande fram och tillbaka. När hon får tala engelska är hon med ens mycket mer avslappnad och självsäker, som mandarintalande mer tillbakadragen, mer introvert och sluten.

Brudparet.

Det finns överhuvudtaget inga dåliga skådespelarinsatser i filmen. Tonträffen är genomgående perfekt och samspelet i ensemblen fenomenalt. Det känns verkligen som att observera en familj med alla sina problem och små bekymmer, de outtalade konflikterna under ytan, de små nålsticken mot varandra men samtidigt den djupa samhörigheten.

Men här finns också ett porträtt av ett Kina i förvandling. Överallt står lyftkranar som bygger det ena väldiga bostadshöghuset efter det andra i områden som får svenska miljonprogrammet att se ut som Bullerbyn i jämförelse. Och kopplingen till historien träder fram när farmodern på bröllopsfesten presenterar sina gamla vänner från sin tid i armén och vi påminns om att det fortfarande finns gamla människor i landet som varit med hela vägen från inbördeskriget via det stora klivet och kulturevolutionen. Det är utsökt och väldigt fint att se. Jag tyckte väldigt mycket om den här filmen.

Årtiondets tolv bästa i rörliga bilder

Så är då 10-talet snart slut och det känns väldigt märkligt. Känslan är närmast en impuls att dra en filt och huvudet och förneka alltsammans. För mig personligen blev det ett väldigt blandat årtionde. Jag har till exempel hunnit göra en massa bra teater som jag är stolt över, jag hade ett tag den här bloggen som en annan stolthet. Jag har också hunnit gå igenom en del personliga kriser och en ordentlig utmattningsdepression men kommit ut på andra sidan med nya planer. Det är inte alltid kul att tänka tillbaka på det som varit, men för att bearbeta det en smula - och för att det ändå rör sig i luften - beslutade jag mig för att försöka sätta samman en lista över 10-talets bästa filmer. Från början skulle det ha blivit en tio i topp men landade till slut på tolv, vilket också är en lämplig siffra.

Listan gör inga anspråk på att vara definitiv, inte ens för mig själv. Den har sina brister, jag gräms till exempel över att bara en kvinnlig regissör är representerad. Ändå vill jag säga att jag står för mina val, sådana som de nu är. Verken presenteras här i alfabetisk ordning och utan ranking sins emellan.

Avengers: Endgame (2019, J. & A. Russo)

På gott och ont var 10-talet Marvels stora årtionde. Inte bara dominerade deras fiktiva världsbygge i sin egen rätt, men vi fick också se en massa andra filmbolag försöka kopiera framgången. Dock utan att några av dem lyckades. (Ni minns väl "The Dark Universe"? Jasså, inte det?) Att någon Marvel-film skulle platsa på en sådan här lista är ändå långt i från själv klart. Se debatten om Martin Scorsesse vs. Marvel för en diskussion om filmkonstens innersta väsen. För egen del har jag ofta känt det som att filmerna har varit biografernas svar på snabbmat, mättande för stunden men inte några stora upplevelser direkt. Men Avengers: Endgame, som jag såg om nyligen, lyckas att på något sätt inte bara leverera ett tillfredställande slut på cykeln utan även att göra de enskilda bitarna starkare i backspegeln. I en genre som så sällan överraskar lyckades Endgame ändå att förvåna. För att inte tala om hur omöjligt det borde vara att alls få en sådan har patiens att gå ut men alla karaktärer i omlopp.

Det blåser upp en vind (2013, H. Miyazaki)

Det skulle ha varit animationsmästarens sista film, men nu är han ändå igång med ytterligare en. Det blåser upp en vind var dock en värdig avslutning på ett makalöst konstnärskap. Miyazaki konstruerar en konstig slags självbiografi genom att kombinera en känd författare och poets livshistoria med en flygplansingenjörs och skapar på så sätt ett alterego att spegla sig själv i. Filmens politiska sida mötte en del kontroverser när den kom, men du får vara bra konstig om du tolkar det här som något annat än en humanists djupa aversion mot krig och dödande och ett försvarstal för det sköna och vackra i tillvaron. En mycket gripande meditation över vad det är att vara människa - med fantastiska flygscener, som alltid hos Miyazaki.

Gone Girl 

(2014, D. Fincher)

En film som växt sedan jag såg den är Gone Girl, Finchers filmatisering av Gillian Flynns roman med samma namn.
Maskerad som thriller men skulle jag hävda i själva verket en mycket svart komedi, om bland annat toxisk maskulinitet och som aktivt dekonstruerar sin manliga huvudrollsinnehavare Ben Affleck tills hans sketna hånleende är allt som finns kvar och sedan låter honom sätta det i halsen. Det är väldigt roligt och väldigt, väldigt elakt på samma gång. Finchers säkra bilder och den stämningsfulla musiken (som jag lånat till mina egna teaterföreställningar mer än en gång) får allt att komma samman på ett väldigt läckert vis. Märkvärdigt nog har Fincher inte gjort någon långfilm sedan den här.

Gräns (2018, A. Abbasi)

Listans enda svenska film men en verkligen förtrollad sådan. Med tanke på vilken internationell succé Låt den rätta komma in var är det ganska konstigt att detta är första stora John Aijvide Lindqvist-filmatiseringen vi fått sedan dess, och att den är baserad på en novell snarare än någon av de större romanerna. Det verkar dock till filmens fördel. Regissören Ali Abbasi har rum att göra historien till sin och det blir något väldigt speciellt. Eva Melander är makalöst bra i rollen som tullaren Tina som upptäcker att hon i själva verket är ett troll när hon möter en annan av samma slag, den mystiske Vore, spelad av Eero Milonoff. Den som alltid undrat hur troll fortplantar sig, det vill säga alla och envar, får veta precis hur.

Her (2013, S. Jonze)

Ett riktigt litet mästerverk om kärleken mellan en man och hans A.I. Ett av de träffsäkraste styckena av science fiction jag någonsin sett. Den melankoliska, för att inte säga djupt existentiellt sorgliga tonen är unik i hur hårt den slår. Trots allt fantastik känns den helt som en realistisk skildring av en relation, en djup romans där de två parterna oupphörligen växer i sär. Phoenix är bättre än någonsin här, väldigt nedtonad men den verkliga MVP:n är Scarlett Johanson som verkligen får chansen att glänsa i sin röstroll.

Inception (2010, C. Nolan)

Nolans kanske bästa film är inte bara en techno-cyberpunk-thriller om tanketjuvar och drömmar utan
även en metafor över filmskapandet som sådant och skulle jag hävda en huvudnyckel till hela Nolans oeuvre. DiCaprios karaktär Cobb är regissören, Joseph Gordon Levitt är producenten, Ellen Page är manusförfattaren som dras allt djupare in i regissörens nojor och hangups. Cobb kan lika lite släppa sin döda hustru, Marion Cotillard, som Nolan själv kan släppa tropen med den döda hustrun i sitt berättande. Det här var en film som i samma stund den slutade fick mig att vilja se den från början igen. Den känslan har aldrig lämnat mig, passande nog för det är ju vi i publiken som ska incepteras.

The Intern (2015, N. Meyers)

Om det här var årtiondet då superhjältefilmen tog över var det också årtiondet då komedin försvann från bio. Det är en genre som numera lever på undantag och i streamingens värld. Men innan de helt försvann han Nancy Meyers, mysjumprarnas och de hisnande kökens mästare på film, leverera ett sista mästerverk, jag säger tyvärr sista för liksom Fincher verkar det inte finnas plats för den här sortens verk längre. I The Intern spelar Robert De Niro en sjuttioårig man som börjar som praktikant på ett näthandelsföretag som drivs av Anne Hathaways karaktär. Det låter upplagt för "OK, Boomer" i kvadrat men är i själva verket en väldigt inkännande och lyhörd historia om en vänskap som växer fram mellan de båda och Meyers som ser sin egen perfektionism speglad i Hathaways karaktär klär träffsäkert av den sexism som gör att vi är benägna att kalla den drivna kvinnan som vet vad hon vill för bitch medan vi beundrar samma egenskaper hos en man.

The Lobster (2015, Y. Lanthimos)

Ännu en film som mitt i sitt high concept hittar helt rätt i allegorin över det mänskliga tillståndet. Vad sägs om en värld där du inte kan tillåtas fortsätta finnas om du nu är så misslyckad att du inte har en partner? Och där enda alternativet är att antingen förvandlas till ett djur eller att leva som fredlös i skogen. Och bland de fredlösa är det å andra sidan helt tabu med romantiska relationer överhuvudtaget.
För somliga är The Lobster väl cynisk och nattsvart, för mig är det precis rätt nivå av salta och absurd humor för att hålla mig på verkligt gott humör.

The Master (2012, P.T. Anderson)

Vissa filmer förblir pussel som du inte kan lösa. The Master är en sådan film. Ja, jag inser såklart att den är ett slags förtäckt porträtt av L. Ron Hubbart och den tidiga scientologirörelsen men det säger liksom inte så mycket i sig. Och Paul Thomas Anderson komplicerar allt genom att föra in figuren Freddie Quell, spelad av Joaquin Pheonix, i historien och berätta allt genom denna trasiga människas perspektiv. Det blir en mycket förvirrande historia där vi som publik aldrig vet när en scen utspelar sig, hur lång tid som förflutit i handlingen och där själva narativet har stora luckor där vi bara kan gissa oss till och fylla i själva, om vi nu tycker det är nödvändigt. Philp Seymor Hoffman gjorde sitt livs roll som Lancaster Dodd, titelns mästare, och Amy Adams är fenomenal som hans hårdföra hustru.

Moonrise Kingdom (2012, W. Anderson)

Jag skulle kunna leva i någon av Wes Andersons dockskåpsvärldar och vara väldigt lycklig, tror jag. Jag skulle också väldigt lätt kunnat haft med The Grand Budapest Hotel på listan men detta är min absoluta favorit bland hans filmer - en mycket söt saga om den första kärleken och om att bli vuxen just som du försöker hålla fast i din barndom. Den träffade mig rakt i magen. Har aldrig kunnat förstå de som förblir oberörda av Andersons filmer, ja, de är konstruerade, ja, de kommer från ett ruskigt priviligierat perspektiv men det samma skulle kunna sägas om Tove Jansson, en författare vars verk Moonrise Kingdom påminner mig väldigt mycket om. Och det säger jag som en absolut komplimang.

Twin Peaks - The Return (2017, D. Lynch)

Det väckte ont blod hos somliga när den franska filmtidningen Cahier du Cinéma först utsåg Twin Peaks till 2017 års bästa film och sedan till årtiondets. Det är ju trots allt en tv-serie. Själv håller jag ryggen fri genom att säga att detta är en lista över 10-talets största bedrifter inom rörliga bilder. För mig är gränsdragningen mellan film och TV inte så absolut, det handlar ju mer om distribution än om någon ontologisk grundskillnad. Och det kan inte råda någon tvekan om att Lynchs återkomst till Twin Peaks är en bedrift utan like, en verklig mästares verkliga mästerverk. Om Lynch aldrig gör något mer i hela sitt liv har han verkligen slutat på topp. Jag skrev ganska mycket om serien när den gick, ett inlägg varje vecka när ett nytt avsnitt släpptes. Det var en magisk sommar.

Under the skin (2013, J. Glazer)

Av alla udda sci-fi-rullar på listan är frågan om detta inte är den märkligaste. Det är en ond, abstrakt saga om ett modernt skogrå, eventuellt en utomjording på jakt efter människokött från de män som just betraktar henne (om det ens är rätt pronomen) som ett stycke kött och inget mer. Men Under the skin är mer än bara en hämndfantasi även om den också fungerar utmärkt som just sådan. Det är en sorgsen historia om ensamhet och hur svårt det är att vilja vara en del av något, att finna sig till rätta med sin kropp och vad den gör.

Ocean's Eight

Vad vill jag ha av en bra heist-rulle? Mest av allt skulle jag vilja att ett bra svenskt begrepp för genren, men stötfilm låter bara konstigt och vi kan inte alltid få allt vi vill ha här i världen. Nå, jag vill ha något som är lätt och fluffigt men ändå stadigt på hand. Jag vill ha en film med en säker tonträff där skådespelarna ges en chans att ta ut svängarna ordentligt och där intrigen är ett nöjsamt pussel, ungefär som i en pusseldeckare fast tvärt om. (Det vill säga vi får följa brottet planeras och genomföras i stället för att lösas.) Det hela får gärna vara stilistiskt och visuellt bländande. Filmen jag beskriver är naturligtvis Soderberghs Ocean's Eleven från 2001, en film som jag har sett förvånansvärt många gånger utan att för den sakens skull egentligen beundra. Den har bara något, den där sortens slötittarfaktor som gör att det inte går att låta bli att bänka sig om den passerar förbi på en skärm någonstans.

Den filmen fick två uppföljare. Den första minns jag inte en sekund av, den andra var helt okej. Men ingen av dem lyckas fånga den egendomliga alkemi som laddar den första filmen. Det som gör den så  nöjsam att se på, tror jag, är det faktum att det knappt ens känns som en film. Det känns mer som en ursäkt för att se Clooney, Pitt och resten av gänget bara hänga och vara sköna ihop. Vilket i princip också är varför filmen gjordes.

Men det är inte Ocean's Eleven vi ska prata om här utan om den nya Ocean's Eight, en film som jag hade fått för mig skulle vara en remake, fast nu med kvinnliga stjärnor som de hyperkompetenta tjyvarna.  Och det är det ju såklart på ett sätt. Men det som förvånade mig är att filmen faktiskt är en uppföljare. Den nya filmen lutar mycket hårdare mot tidigare inkarnationer än vad jag räknat med, inklusive kameos och blinkningar. Soderbergh själv är förövrigt med på ett hörn som exekutiv producent, en titel som för all del kan betyda lite vad som helst. Regissör är annars den här gången Gary Ross som tidigare gjort bland annat Välkommen till Pleasantville och den första Hunger Games. Lite synd ändå att könsomkastningen framför kameran inte även fullföljts bakom den, men så långt har tydligen inte Hollywood nåt ännu.

Vi möter Debbie Ocean, det vill säga Sandra Bullock, som - hoppsan - är syster till Clooneys rollfigur från föregående delar. Hon har precis kommit ut ur fängelset, hennes bror är död (fast det antyds att det inte går att vara helt säker på den saken, i fall ifall det skulle gå att få med George C. på en framtida fortsättning) och nu har hon en plan, tajmad och klar in i minsta detalj.

Sedan följer filmen precis samma dramatiska struktur som föregångarna. Ett team ska samlas ihop, bestående av bland andra Cate Blanchett, Mindy Kalling, Sarah Paulson, Rhianna och Helena Bonham Carter med en irländsk accent eftersom varför inte? Stöten ska planeras. Den här gången rör det sig om galabalen på Metropolitanmuséet i New York, en säregen blandning av högstatus mode och bisarr maskerad som utgör en av den amerikanska societetens största årliga tillställningar. Där ska de stjäla ett mycket dyrbart halsband som kommer bäras av en skådespelerska gestaltad av Anne Hathaway som här ges chansen att verkligen driva med bilden av sig själv. Det är faktiskt väldigt roligt.

Hathaway i högform

Överhuvudtaget är detta det absolut bästa med filmen. Just det som är det bästa med Sonderberghs filmer i serien, detta att se stjärnorna leka och bara ha skoj framför kameran lyckas även Ross fånga. Och vilken fröjd det är. Blanchett ser sexigare ut än någonsin i sin halvbutchiga outfit (och jag är nog inte den enda som anar en viss laddning mellan hennes och Bullocks karaktärer). Bonham Carter går på ren rutin men här funkar hennes krumelurspel. Även Kalling och Paulson är strålande. Jag har förvisso aldrig varit Sandra Bullocks största fan och jag kan inte säga att filmen riktigt omvänt mig heller, men hon funkar faktiskt väldigt bra som någon slags straight-woman och ankare. Det kan inte förnekas att hon har den där stjärnkvalitén. Dessvärre är det väl dock så att den sortens filmer som gjorde Bullock till stjärna en gång i tiden, de görs inte längre. Så det glädjer mig ändå att hon får vara i gasen här.

Planen sätts i verket, naturligtvis med ett par tvistar och svängar längs vägen, och naturligtvis har vi i publiken inte fått veta eller se hela trolleritricket förrän det avslöjas på slutet, helt efter konstens alla regler. Det är faktiskt en väldigt tjusig och mycket underhållande spinn på formatet. Visst saknar jag något av den svårgreppbara läckerheten hos Soderbergh, en läckerhet som sitter i puls, i tajming, i klippning och montage - men det är å andra sidan mycket begärt. Ocean's Eight är precis den pralin som den haft som ambition av att vara och det, mina damer och herrar, är absolut gott nog.

Häng med bästa tjejtjuvgänget.

Superhjältarna 2

Om Brad Birds första film om familjen Incredible hade kommit idag hade det nog varit svårt att ge den dess svenska titel, den extremt generiska och totalt intetsägande rubriken Superhjältarna. Då var året 2004. Nolans första Batman-film skulle inte komma förrän ett år senare och det skulle dröja hela fyra år innan Marvel sparkade igång sitt filmuniversum med den första Iron Man. Med andra ord - den stora explosionen hade inte hänt ännu. Superhjältar på vita duken var undantaget och inte den allt överskuggande genre som hela vår samtids populärkultur speglas igenom. Vad femtiotalets cowboys och åttiotalets bodybuilders var för sin epok är nu den maskerade hjälten för vår tid. Det har gått fjorton år mellan originalet och uppföljaren. På den tiden har allt hunnit förändrats.

Frågan är om Bird alls hade återvänt till sin superfamilj om det inte var för att han behövde slicka såren efter att hans Tomorrowland floppat bortom alla förväntningar. (Personligen tyckte jag dock mycket om den, inte minst för att den var så säregen och konstig.) Som läget nu var behövde han nog visa att han inte tappat det och det betydde att återvända till Pixar och animationen. Han har alltid i intervjuer sagt att han inte skulle göra någon uppföljare om han inte fick en riktigt bra idé som var värd hans uppmärksamhet. Jag vet inte om jag egentligen tycker att han fått det. Vad gäller story och intrig är Superhjältarna 2 mest av allt en upprepning av sin föregångare.

Liksom där lockas våra hjältar tillbaka till sitt superhjälteri av en mystisk mecenat som har stora planer för dem, och precis som då misstänker vi redan från första början att det är något lurt med alltsammans. Jag tror inte det är någon spoiler att säga så mycket. Skillnaden är att den här gången är det mamma Parr, Helen a.k.a Elastagirl (med rörst av Holly Hunter) som får ge sig ut på äventyr medan pappa Bob/Mr. Incredible för stanna hemma och ta hand om barnen. Och det blir förstås knas inte minst när lille bebisens mycket mångsidiga superkrafter börjar göra sig gällande. Och så matteläxa och tonårig hjärtesorg på det. I slutändan måste förstås familjen komma samman igen och tillsammans besegra ondingen. Precis som förra gången.

Ombytta roller.

Det kanske låter som gnäll men det är inte menat så. Jag menar bara att filmen styrka inte ligger i dess intrig. Den är liksom bara skelettet som gör det möjligt för oss att spendera tid i den värld som byggs upp för oss. Och förstås med karaktärerna. Men det är egentligen inte de som är i fokus heller, även om de var och en ges utrymme att ta ut sina svängar, tillsammans med ett gäng nytillkomna figurer. I stället är det miljöerna, de tjusiga stadsvyerna, de sextiotalsmodernistiska fantasiinredningarna och den retro-chica teknologin som är den verkliga behållningen med filmen. Bird lyckas med en säker hand att bygga upp och gestalta en värld som är så läckert förförisk, en version av en slags James Bond/Playboy/Raketost-estetik, inte så som den var utan så som vi minns den.

Detta kombineras med ett antal snabba och likaledes urläckra actionsekvenser som faktiskt är något av ett under i konkretion, av tydlighet, av stil och elegans, av klyftighet och som faktiskt tjänar till att säga något om karaktärerna. Det är den sortens action som faktiskt är en fröjd att se på, till skillnad från så mycket annat superröj. (Ja, jag tittar till exempelvis på dig Zach Snyder.) Brad Bird visar att även om åren har gått och genren utvecklats har han fortfarande ett och annat att lära ut.

Om jag hade fått önska något hade det kanske varit något mer av tematisk sammanhållning. Jag vet faktiskt inte riktigt vad den här filmen vill säga. Precis som förra gången finns det en motsättning mellan superhjältarna och samhället som valt att förbjuda dem. Det finns de som i detta vill läsa en slags Ayn Randsk ideologi i Birds verk, en slags libertariansk maktfantasi. Varför det är just Bird som kommit att förknippas med dessa tankegångar kan vi fråga oss. Det är väl i så fall ett kännetecken för nästan all amerikansk populärkultur. Men till skillnad från hos Rand, där egenintresse och egennytta alltid står i centrum, har Bird alltid ett annat perspektiv - att stora talanger alltid måste användas för mänsklighetens bästa. Och det är ju en devis som även Bamse ställer sig bakom. Men inget av detta blir egentligen utforskat i större grad. Inte heller ett sidotema med en skurk som hypnotiserar människor med hjälp av skärmar, naturligtvis en samtidskommentar, blir mer är antydningar i bakgrunden. Jag antar att det hänger samman med det jag nämnde ovan, det här är en film som springer ur en nödvändighet snarare än genuin skaparglädje. Men jag ser fram emot när Bird tar fram storsläggan nästa gång.

***

Som vanligt är det också på sin plats att lyfta fram kortfilmen som föregår huvudpresentationen. Bao av Domee Shi är en underbar liten fabel om en kvinna vars dumpling kommer till liv. Eller gör den det? Det är en vacker, rolig och genuint hjärtesnörpande pärla om förhållandet mellan barn och föräldrar som fångar precis hur underbar animationskonsten kan vara när den jobbar med de enklaste av medel. Rekommenderas varmt!

Solo

Solo är en helt okej film. Och vet ni vad? Det räcker så bra med det. Med tanke på det kaos som omgav inspelningen, där de ursprungliga regissörerna Christopher Miller och Phil Lloyd mitt i arbetet byttes ut mot veteranen Ron Howard, hade det ju lätt kunnat bli wookie-skit av alltsammans. I stället blev det som sagt en helt okej film och det är jag nöjd med.

Vi får möta den unge Han (här spelad av Alden Erenreich) när han lever som någon slags gatukid på planeten Corellia. Han har drömmar om att ta sig därifrån, se galaxen och sånt som unga gossar i Star Wars-univerat drömmer om och han försöker fly tillsammans med sin flickvän Qi'ra (Emilia Clarke). I sista stund skiljs de två åt, hon blir tillfånga tagen och Han tvingas ge sig av utan henne. Tre år senare är han en deserterande imperiesoldat som slår sina påsar ihop med ett tjuvgäng under ledning av en cynisk men hjärtlig figur vid namn Tobias Beckett (lätt det mest orimliga namnet någonsin i en Star Wars-film) spelad av Woody Harrelson. På vägen träffar han också på Chewbacca och en ikonisk vänskap uppstår. Nu visar det sig att Beckett i sin tur jobbar för Dryden Vos, en blodtörstig och labil gangsterboss spelad av Paul Bettany och - som grädde på moset - gangsterbossens högra hand/konkubin (antar jag) är ingen annan än Hans gamla flamma Qi'ra. Bettanys boss kräver nu att gänget tillsammans ska utföra en mycket svår och farlig kupp åt honom. Misslyckande är inte ett alternativ.

Solo (Erenreich) och Chewie (finske Joonas Suotamo)

Allt detta är fullt rimligt. Naturligtvis ska filmen om den unge Han Solo först och främst vara en heist-rulle. Det förstår ju vem som helt. Och det är ett bra val. Insatserna blir lagom höga. Inga Dödsstjärnor eller universums öde står direkt på spel, vilket känns som en skön omväxling. Om jag har en invändning så är det att jag skulle vilja ha mera av själva kuppen, mer av planerandet, mera av processen - lite mer av Oceans Eleven eller Jönssonligan hade inte suttit fel. Men vi får i alla fall den obligatoriska sekvensen där gänget ska sättas samman - och där Han får möta såväl Lando Calrissian (Daniel Glover) som hans rymdskepp Millenium Falcon för första gången. Fanservice? Ja, så klart. Men det är väl poängen med en film som den här?

Glover - bäst i filmen.,

Det är förstås inte utan att jag undrar hur Millers och Lloyds version hade skiljt sig från den film vi nu har. Tydligen filmade Howard om det mesta som redan var inspelat. Förmodligen var deras version roligare och lite mer lös i kanterna, åtminstone om deras tidigare verk är något att gå efter. Och det hade varit intressant att se hur det hade blivit. Det är inte det att Howards film saknar humor men den känns på alla sätt traditionell - så som Stjärnornas krig brukar vara. Både Rouge One och The Last Jedi var på det viset betydligt mer äventyrliga när det gällde ton och innehåll. Det faktum att Lawrence Kasdan - som skrev manus till Rymdimperiet slår tillbaka och Jedins återkomst - är tillbaka vid manuskriptrodret (nu tillsammans med sin son Jonathan) borgar ju för detta.

På skådespelarsidan finns det både ris och ros att fördela. Glover gör en fenomenal Lando, som verkligen känns som en yngre version av Billy Dee Williams klassiska karaktär. Han är filmens stora stjärna, tillsammans med den aktivistiska roboten L3-37 (med underbar röst av Phoebe Waller-Bridge). Harrelson lyckas gestalta sin Beckett som om det vore vilken av Harrelsons roller som helst och ändå passar han som hand och handske i filmens universum (ja, bortsett från karaktärens namn då). Erenreich har mest uppförsbacke men så är det ju från början dödfött att försöka fylla Harrison Fords svarta stövlar i den här rollen. Han gör sitt bästa men faktum kvarstår att Han Solo själv aldrig riktigt lyckas bli huvudrollen i sin egen film. Åtminstone inte när det gäller publikens intresse.

Emelia Clarke - vilse.

Störst problem har jag dock med Clarkes karaktär. Jag är inte imponerad av hennes rollinsats som förefaller mig något frånvarande men ytterst tror jag att det beror på att filmen inte alls vet vad den ska göra med henne. Hon är menad att vara filmens femme fatal på något vis. Frågan om var hennes lojalitet ligger och om hon går att lita på är central. Å andra sidan vill Howard inte göra henne alltför stereotyp, vilket i sig förstås är lovvärt - men då måste du veta vad karaktären ska vara i stället. Nu blir hon mest otydlig och outvecklad. Vilket är synd. Och det är tydligt att Clarke inte heller vet vad hon ska göra med sin roll.

Avengers: Infinity War

Jag har en ärligt menad fråga som jag skulle vilja ställa till Kevin Feige, mannen som är exekutiv producent bakom alla dessa Marvel-filmen, hjärnan bakom det hela, superhjältefilmernas egen Christer Björkman. Det jag vill fråga är: Av alla skurkar och ondingar i Marvels hela stora katalog, från deras sextio år eller mer av tusentals seriemagasin - var det verkligen just Thanos som skulle bli vald att vara det största hotet som alla filmer bygger mot? Var det ett bra val? Frågan är retoriskt ställd, naturligtvis. Svaret är nej. Jag vill bara veta om Feige också insett det.

När jag tänker på riktigt göttiga Marvel-skurkar så tänker jag på... Tja, Doctor Doom kanske? Visst, honom har de totalt misslyckats med i inte mindre än två olika försök att göra Fantastiska Fyran, men ändå. Eller så tänker jag på Galctus som äter planeter. Okej, okej... Den figuren har de också sumpat bort i en FF-film. Vad jag menar är i alla fall att det finns bättre och mer ikoniska skurkar. Framförallt hade det varit en poäng att inte ha en onding som måste vara en lila datoranimerad smurf på anabola. Särskilt som filmen vill göra herr Thanos till en av sina centralgestalter. Ja, det skulle rent av kunna sägas att han är filmens verkliga huvudperson. Av alla karaktärer är det han som får mest tid, mest av ett slags inre liv, mest inkännande gestaltning, det är han och bara han som driver handlingen framåt. Men aldrig ser han ut som något annat än just en datoranimerad ordningsvakt med svåra hudproblem. Det blir extra pikant med tanke på att även DC gått en liknande väg. Den stora antagonisten i deras liknande bygge är en karaktär som heter Darkseid - en figur som Thanos faktiskt är mer eller mindre plankad rakt av från.

På riktigt? Den här killen?

Nå, Thanos har ett mål. Han vill återupprätta balansen i universum. Hur då undrar ni? Jo, genom att utplåna hälften av allt liv. Så blir det mer över till de som är kvar. Till den ändan samlar han på ett gäng magiska McGuffinar som kallas för oändlighetsstenar, vilka han sedan sätter i en blingblingiga superpimpade jättehanske. Varje sten har kontroll över någon aspekt av universum. Det finns exempelvis en tidssten och en rymdsten. Det finns också en verklighetssten. Fråga mig inte hur verklighet är annorlunda från tid- och rum exempelvis. Det vore ju lika konstigt som att undra varför Thanos, när han väl har stenen som låter honom förändra verkligheten fortfarande ägnar sig att boxa sina fiender med knytnävarna. Gamla vanor sitter i, gissar jag. De olika stenarna ser lite ut som något som går att köpa till hektopris på Ametistgrottan eller liknande. Flera av dem har vi också redan sett i olika former i tidigare Marvel-filmer.

Men allt det här är egentligen bara den byggnadsställning som ska hålla upp det som filmen egentligen gå ut på: Att få se våra favorithjältar stånga sina skallar mot varandra som kesande kalvar, att få höra dem slänga käft och bråka lite innan de slutligen kommer samman och slåss ihop. Om jag lät väldigt raljerande och cynisk  mitt resonemang ovan så är det bara för att det blir sådan kontrast mellan de här båda delarna. För i dessa scener, de riktiga crossoversekvenserna, där skiner filmen verkligen. De lyckas verkligen fånga känslan av hur det var att sitta och läsa den här sortens serieäventyr där alla möter alla när jag var kanske 10-11 år eller så och hade min djupaste Marvelperiod.

Bröderna Russo, som tidigare har regisserat två av detta massiva epos kanske bästa delar, det vill säga Captain America nr 2 och 3 gör sitt bästa för att jonglera med allt det måste hålla i luften och ändå få det till någon slags helhet. Det är inte lätt. Som alltid hade jag önskat mindre fajtande och mer av att bara låta karaktärerna hänga ihop. Och om jag slipper se en enda datoranimerad antagonist i en film som denna igen är det inte en dag för tidigt. Men humorn håller nästan hela vägen, inte minst förmodligen eftersom så mycket fokus faktiskt hamnar på Guardians of the Galaxy, förmodligen de ur hjältestallet som får mest spelrum. Faktum är att Infinity War är en mycket bättre uppföljare till första Guardians än fjolårets vol. 2 var.

Några Guardians. Plus en järnman och en spindelman.

I slutändan är dock helheten här absolut mindre än summan av dess delar. Det här är långt i från det bästa Marvel har gjort. Ju närmare slutet kommer dess mer påminns vi också om att det här bara är första delen av två. Att det kommer sluta med ett stort "Fortsättning följer" och "Missa inte nästa avsnitt...". Och nog går vi ut på en cliffhanger som heter duga - en förtvivlad känsla av "oj då" som lämnar biosalongen förvirrad kvar och som ärligt talat är filmens mest intressanta grepp. Vad det är ska jag inte gå inte på här så klart.

Avengers gonna avenge