FKT presenterar Mycket väsen för ingenting

Om bara några dagar, på lördag närmare bestämt har vi i Fröa Konstnärliga Teater premiär på min senaste uppsättning: Mycket väsen för ingenting av William Shakespeare. Det är första gången som jag gör en ny uppsättning av en pjäs som jag regisserat en gång tidigare. 1999-2000 var jag med och satte upp Mycket väsen med Studentteatern i Göteborg. Det blev ingen lyckad produktion. I backspegeln kan jag se att den saknade mål och riktning. Den tog inte ut svängarna någonstans. Dessutom var processen fylld av konflikter och avhopp. Med tanke på att det bara var mitt andra försök som regissör är det ett under att den erfarenheten inte helt avskräckte mig.

Den här gången är jag mycket nöjd med resultatet. Vi har ett gäng fantastiska skådespelare och hela produktionen ser underbar ut. Uppsättningen är mytisk och jordnära på samma gång och rolig på ett sätt som jag hoppas att publiken ska uppskatta - inte tillgjort utan avslappnat. Vi skrattar med karaktärerna.

Jag tänkte bara passa på att säga några ord i sammanhanget om en filmversion av Mycket väsen som betytt oerhört mycket för mig. Jag talar naturligtvis om Kenneth Branaghs version från tidigt 90-tal. Jag var runt 14 år när jag såg den och mer än något annat var det nog där och då jag blev såld på Shakespeare. Det finns en otrolig livsglädje och pulserande erotik i den där filmen som är helt oemotståndlig.

Framförallt är Emma Thompson som Beatrice något helt i hästväg. Hela hennes uppenbarelse på duken osar av kraft, intelligens och sårbarhet på samma gång. Jag tror aldrig jag blivit så förälskad i en filmkaraktär någonsin, varken för eller senare. (Nå, är man 14 år så är man.)

Branaghs vision av Shakespeare, att de här pjäserna kan vara precis så publikt tilltalande som de en gång var om bara uppsättningarna är tydliga, klara och fokuserade på att verkligen berätta historien och levandegöra karaktärerna, det har absolut färgat mitt sätt att närma mig barden från Stratford-on-Avon

Förresten - för att boka biljetter till min uppsättning, gå till www.fkt.se

The Master

Av alla filmer som hade premiär i USA under 2012 var Paul Thomas Andersons "The Master" en av dem som blev mest unisont hyllade av de amerikanska filmkritiker jag följer. Det var väntat. Det råder en stor konsensus om att Anderson är en av vår tids mest betydelsefulla auteurer. Särskilt nu, i det som många kallar hans andra fas, har varje ny Anderson-film kommit att bli en stor händelse i sig. (De verkar komma med ungefär fem års mellanrum.) En händelse som cineaster går och väntar på. Den tidige Anderson bar sina förebilder tydligt i sin estetik. Man kunde känna igen grepp från Robert Altman och Martin Scorcese. Nu är han själv en mästare värd att ta plats vid deras sida.

Visst, det ju långt ifrån så att kärlek från kritikerna direkt går att översätta till priser som Oscarsstatyetter. Dock var jag lite förvånad när listan över nominerade till årets bästa film presenterades för någon månad sedan och "The Master" inte fanns med. (Jag var också lite ledsen av "Moonrise Kingdom" inte var nominerad men det var inte lika oväntat.) Särskilt förvånande var beslutet att utelämna "The Master" då endast nio filmer nominerades i kategorin och inte som de senaste åren tio. Det känns som om man aktivt velat hålla filmen utanför konkurrensen. (Den är dock nominerad i några skådespelarkategorier.) Om man  vore konspiratoriskt lagd skulle man kunna undra om filmens motiv, hämtade från Scientologi-rörelsens tidiga  historia, spelat in? Det finns ju trots allt en del mäktiga scientologer i Hollywood.

Nå, det förblir spekulationer. Jag kan egentligen för lite om scientologi och dess grundare L. Ron Hubbard för att kunna uttala mig om likheterna med den rörelse som i Andersons film kallas the Cause. Och det är heller inte egentligen det som filmen handlar om. Inte heller vill Anderson berätta om sekter och de mekanismer som får folk att gå in i den sortens grupper. Snarare tycks han, liksom i sin förra film "There will be blood", vilja skildra en specifik period i amerikansk historia och vissa arketyper i det amerikanska psyket.

I centrum står en man vid namn Freddie Quell, spelad av Joaquin Phoenix. Quell är en apart person, en särling utan mål och riktning, en man som inte passar in någonstans. Vi möter honom först som flottist precis när andra världskriget tar slut.Sedan får vi följa hans misslyckade försök att återanpassa sig till det civila livet. Quell är alkoholiserad, han dricker de mest vedervärdiga blandningar vars huvudingedienser tycks vara jetbränsle och lacknafta, och han tycks ha en uppenbart skev sexualbild. Detta vrak till människa söker en kväll tak över huvudet som fripassagerare på en båt som opereras av the Cause och dess andlige ledare Lancaster Dodd (fantastiskt spelad av Phillip Seymour Hoffman). De två männen dras omdelbart till varandra. Dodd utser Quell till sin lärljunge, trots skepsis från bland annat hans hustru, gestaltad av den alltid lika hänförande Amy Adams.

En beskrivning av handlingen gör dock inte Andersons film rättvisa. Den är betydligt mer impressionistisk än vad en konventionell narrativ film är. Anderson fyller sin film med lyriska bilder. Precis som i "There will be blood" kommer jag att tänka på Jan Troell (från den tid då Troell var bra). Bilderna samverkar sedan med klipp och med musik och ljud till att skapa effekter hos åskådaren som ligger vid sidan om berättelsen. Jag kan omöjligen säga vad allt faktiskt betyder efter att ha bara sett filmen en gång men jag är djupt fascinerad, varje sekund.

Skådespeleriet är så intensivt och hypnotiskt att man nästan inte vet vart man ska ta vägen. Både Hoffman och Phoenix är strålande. Filmen leker dessutom hela tiden med en väldigt laddad men outtalad homoerotisk laddning mellan dessa två män som gör det hela än mer fascinerande.

Det kommer säkerligen ta mig lång tid och flera omtittningar innan jag är färdig med den här filmen. Den är strålande vacker och mystisk på ett väldigt tilltalande sätt. Det är sällan vi får den här sortens mångbottnade filmer idag. Vi får väl se om Hoffman får en Oscar för bästa biroll. Jag förutser dock att när man i framtiden kommer göra listor över detta årtiondets bästa filmer kommer detta verk att hamna mycket högt.

***

Förresten, Lena Endre dyker upp i en scen nära slutet av filmen. Hon klarar sig riktigt bra.

House of Cards - Säsong ett

Jag och fru Otterberg har använt oss av Netflix i ungefär tre månader nu. Jag var väldigt exalterad när streamingtjänsten meddelade att de skulle etablera sig i Sverige. Efter att ha följt tjänstens utveckling över ett par års tid via de amerikanska poddprogram jag följer var jag nyfiken. Netflix började som en hyrtjänst som skickade DVD:er via posten, ungefär som Lovefilm här. Nu går man dock allt mer över till streaming. Svenska Netflix är en ren streamingtjänst.

På det hela taget är jag hyfsat nöjd, även om jag har vissa invändningar.  Svenska Netflix är absolut störst utbud av de streamingtjänster jag testat men kommer inte i närheten av vad den amerikanska motsvarigheten erbjuder. Inte ännu i alla fall. Jag har också haft visa tekniska bekymmer. Vissa tider på dygnet buffras programmen väldigt långsamt, troligtvis pga. av ansträngning på systemet. Kunde man lösa den saken vore mycket vunnet.

Nu tänkte jag dock skriva några rader om "House of Cards" - Netflixs största satsning hitills, en originalproducerad serie där alla säsongens avsnitt släpptes på en gång den förste februari. Mycket av det som sagts kring serien har handlat om den nya distributionsmodellen - tv-serien lämnar tv-apparaten bakom sig. Vad kommer detta betyda för formen? Vilka experiment kommer vi få se i framtiden? Detta vet vi ännu inget om. På ett formellt plan är "House of Cards" fortfarande ett traditionellt formaterat tv-drama av det slag som vi brukar få se från ex. HBO och Showtime. Det finns en fantastisk potential till nya slags serier i streamingmediet men det är nog bara rimligt att vi får vänta ännu ett tag innan den experiementlustan sätter igång på allvar.

"House of Cards" är ett thrillerdrama i politisk miljö. Serien är en remake på ett par brittiska miniserier från tidigt 90-tal, vilka i sin tur baserades på romaner av Michael Dobbs. Kevin Spacey spelar kongressledamöten Francis Underwood, inpiskare i representanthuset. Underwood är en cynisk man med stora ambitioner och knivskarpt intellekt, otroligt charmig men samtidigt ett kallhjärtat monster. Hans hustru Claire, som spelas av Robin Wright, är hans perfekta partner, minst lika kall, minst lika villig att gå över lik. De två makarna älskar varandra djupt. Vid sidan om Underwood fokuserar serien även på en ung kongressman från Pennsylvanien vid namn Peter Russo, spelad av Corey Stoll, samt den unga reportern Zoe Barnes, spelad av Kate Mara, som inleder ett farligt förhållande med Underwood.

Modellen är, som jag skrev ovan, välkänd vid det här laget. I centrum står en amoralisk antihjälte, de såpiga intrigerna är fulla av kinky sex, droger och våld. Allt är stilrent och väldigt visuellt tilltalande. Inget nytt här alltså. Det är så här som TV ser ut idag. Och jag klagar inte.

Handlingen utspelar sig i politisk miljö men intresset ligger inte helt oväntat helt på spelet och processen. Till skillnad från "Vita huset" där Aron Sorkin ändå alltid ville diskutera politiska sakfrågor jämsides med alla förvecklingar ("Vita huset" var trots allt en komediserie som låtsades vara ett drama) så är det politiska innehållet här bara intressant i den mån det kan fungera som macguffin för intrigen. Det finns ingen uttalad ideologisk agenda.

Däremot fungerar dramatiken om själva maktspelet väldigt effektivt. Ordet "shakespearianskt" kommer för mig, jag tänker på de stora kungadramerna. Inte minst eftersom Spacey då och då vänder sig direkt in i kameran och talar till oss i publiken precis som Ian McKellan gjorde i Richards Loncraines filmatisering av "Richard III" från 1995. (Greppet fanns tydligen med redan i den brittiska originalserien, så det är inte omöjligt att Loncraine faktiskt lyfte metoden från "House of Cards".) Allt eftersom serien går används dock den här verfremdungseffekten mindre och mindre. Det är synd. Jag har ofta noterat att tv-serier sällan orkar fullfölja sina mer djärva grepp utan efterhand sjunker tillbaka i en mer traditionell narrativ stil.

Som serie är "House of Cards" välgjord och absolut underhållande utan att vara direkt utmanande eller nyskapande. Jag har sett alla avsnitt på bara ett par dagar och även om jag legat hemma med feber är det väl ändå ett tecken på seriens lockelse. De första två avsnitten är förresten regisserade av David Fincher men jag uppfattar inte hans regi här som så tongivande som den hade kunnat vara. Det är lite synd. Med ytterligare lite åtskruvning hade det här kunnat bli något... ännu bättre.

Berättelsen om Pi

Förra veckan var jag inbjuden som föreläsare till en gymnasieskola i Huskvarna. Man hade temadagar och jag var där för att tala om forn sed. (Jag är nämligen gode i Samfundet Forn Sed Sverige.) Det var jättekul, på alla sätt givande och våra värdar var ytterst generösa. Jag bodde på fint hotell, blev bjuden på mat och på kvällen blev vi till och med medbjudna på bio. Förvisso var jag väldigt trött på kvällen efter en lång dag men hur skulle jag kunnat tacka nej till något sådant. Filmen vi såg var Ang Lees "Berättelsen om Pi".

Pi är en en ung pojke från Pondicherri i Indien. Hans familj driver en djurpark i stadens botaniska trädgård. När affärerna inte går så bra längre beslutar Pis far att familjen ska starta ett nytt liv i Kanada. Man bokar plats med alla djuren på en fraktbåt, fadern räknar nämligen med att få bättre betalt för djuren i Nordamerika. Men fartyget lider skeppsbrott. Pi räddar sig tillsammans med några få djur över i en livbåt. Bland djuren finns en vildsint tiger. Inom kort är bara pojken och tigern kvar. Ensamma, ute på det öppna havet. Allt detta omgärdas i filmen av en ramberättelse där en äldre Pi (spelad av den alltid like trollbindande Irffan Khan) berättar sin historia för en kanadensisk författare.

Det här vill vara en film om Gud och om tro. Det går inte att missta sig på. Det sägs uttryckligen i dialog eller Kahns voice-over-monologer minst var tredje minut. Vad filmen faktiskt vill säga med detta är däremot ytterst oklart, förutom att andlighet är något bra att ha. Någon djupare analys om vad det faktiskt innebär att vara religiös är Lee uppenbarligen inte intresserad av. Jag har inte läst boken som filmen baserar sig så jag kan inte bedöma om det finns ett filosofiskt djup där som bara inte följt med till filmrutan. Jag tvivlar dock på det. Resultatet blir hursomhelst mest lite utslätade new-age-klyschor.

Bilderna i filmen är bitvis bländande vackra att se på och på ett visuellt plan förtjänar filmskaparna allt beröm de kan få. Men Ang Lees stora styrka som regissör är ändå de karaktärsdrivna dramerna som "The Ice Storm" eller "Brokeback Mountain". Här känns han ibland lika vilse som sin huvudperson på det öppna havet. Om man kan bortse från de tungfotade försöken att förmedla någon slags budskap som kanske inte finns där fungerar ändå filmen någonstans som äventyr och överlevnadsdrama. Jag önskar faktiskt att den varit mer abstrakt, att ramhandling och voice-over inte varit där, att berättelsen fått tala för sig själv och vi själva som tittare hade fått jobba med dess eventuellt allegoriska nivåer. Då hade "Berättelsen om Pi" verkligen kunnat lyfta.

Django Unchained

Det finns många beröringspunkter mellan Quentin Tarantinos nya film "Django Unchained" och hans förra epos "Inglourious Basterds". Båda filmerna tar sin utgångspunkt i varsin tidsepok och varsitt fruktansvärt historiskt övergrepp vars konsekvenser vi i någon mening fortfarande lever med idag. I "Basterds" är det nazisternas förföljelse och förintelse av judar under andra världskriget. I "Django" är det slaveriet i den amerikanska södern före inbördeskriget. Tarantino läser sedan historien genom ett kalejdoskop av genrefilm, av pulpunderhållning och sin egen högst personliga sensibilitet. Ur detta diktar han sedan de ultimata hämndfantasierna, där de förtryckta ges chansen att ge igen - och det med ränta...

Den stora skillnaden för mig mellan "Basterds" och "Django" är att den nya filmen är bra. Jag hade svårt för "Basterds". Jag vet att det finns gott om kritiker och Tarantinoälskare som inte håller med mig på den punkten, ja som rent av håller den för att vara hans bästa film. Jag kan inte hålla med om det. För mig är det snarare hans svagaste. (Tarantinos bästa film tycker jag fortfarande är "Jackie Brown".)

"Basterds" spretar väldigt. Den är uppbyggd i en rad olika kapitel där fokus ligger hos olika grupper av karaktärer och de delar som handlar om den judiska biografägarinnan i Paris fungerar för mig medan bitarna med Brad Pitts mördande soldattrupp bakom fiendens linjer mest känns ganska pajiga. I den filmen blir det som om de historiska övertrampen ändå i slutändan tramsas bort. Det blir mest en lek med filmiska referenser. Så inte i "Django". Tvärtom. Jag tror aldrig jag har sett slaveriets mekanismer så naket presenterade på film som vi får se här.

Filmens titelperson är den frigivne slaven Django, som söker efter sin hustru som ännu hålls fången någonstans. Rollen spelas av Jamie Foxx. Efter vad jag förstår var rollen dock ursprungligen skriven för Will Smith och det är intressant att spekulera över hur Smiths filmstjärnepersona hade ändrat filmens dynamik. Med på resan, och skulle man absolut kunna säga - länge dess egentliga huvudperson, är Dr. King Schultz, en tysk invandrare, före detta tandläkare, numera prisjägare spelad av Christoph Waltz. Här är det ingen tvekan om att Waltz är den rollfiguren är skriven för. Waltz fantastiska svada och totala karisma gör att han inte kan låta bli att stjäla varenda scen han är med i. Tarantino älskar att skriva dialoger och monologer till den mannen. På sätt och vis är det också rimligt att Dr. King (namnet är säkert ingen slump) är en centralfigur. Han är ju trots allt den utomstående, den som kan se vad samhället i den amerikanska södern egentligen är, eftersom han inte är uppfödd där. Lika rimligt är det dock att Dr. King måste försvinna ur filmen lagom till den tredje akten, när hämnden verkligen ska genomföras så att Django äntligen kan bli huvudperson i sin egen film.

Leonardo DiCaprio är utmärkt i rollen som plantageägare, men den riktigt skräckinjagande figuren på skurksidan blir ändå Samuel L. Jacksons Stephen, husslav på DiCaprios plantage som i utbyte mot ett behagligt liv för sig själv helt ställt sig på förtryckarnas sida och blivit en av dem. Jacksons rollporträtt är makalöst. I sällskap med sina vita härskare går han helt in i rollen som lustig och lite dum,spelar på alla rasistiska stereotyper man kan tänka sig. På tu man hand blir han en helt annan, skarp och iskall. Att våga utforska även svåra historiska förhållanden som en figur som Stephen representerar låter filmen verkligen nå fram till de där smärtpunkterna som lyfter den. I en helt rättvis värld vore Jackson given för en bästa birollsoscar. Vi lever inte i en helt rättvis värld.

Filmen är förstås mycket våldsam, väldigt stilfull, ytterst lekfull med referenser precis som man kan förvänta sig av en Tarantinofilm, men som sagt behållningen för mig låg i att han här även lät sig själv bli allvarlig ibland. Mer sånt.