Joss Whedons Much Ado About Nothing

Det finns få filmer som jag väntat på så intensivt som den här. Vid den här tiden förra året, när den första trailern för filmen släpptes var jag mitt uppe i arbetet med min egen uppsättning av William Shakespeares "Mycket väsen för ingenting." Jag blev väldigt nöjd med den produktionen. Jag har skrivit om den i det här inlägget. Där talar jag också om Kenneth Brangahs filmversion från 1993 och hur starkt den påverkade mig när den kom. Det här är med andra ord en pjäs som jag kan mycket väl och jag måste säga att jag var mycket spänd på att se vad en i sammanhanget så pass oväntad regissör som Joss Whedon skulle göra av materialet.

Oväntad därför att Whedon främst är förknippad med TV och genrer som fantasy och science-fiction. Men om Branagh kan gå från Shakespeare till att göra "Thor" bör väl Whedon kunna gå från "The Avengers" till Shakespeare? Och eftersom vitsig och rapp dialog med en stor dos sarkasm är en omistlig del av Whedons egna manuskript är det heller inte särskilt konstigt att det är just den här pjäsen som vald att föreviga på film.

"Much ado about nothing" är en film som knappt går att skilja från sin produktionsprocess. Whedon har berättat om hur idén att göra filmen uppstod ur de tillställningar han brukar hålla då han bjuder hem vänner - de flesta skådespelare - för att tillsammans läsa en utvald Shakespearepjäs. Det sorts intima och oprententiösa förhållande till texten som en sådan tillställning bjuder in till är sedan något som Whedon lyft över i filmen. Allt är inspelat hemma i regissörens egna hus i Los Angeles. Skådespelarna är alla vänner och bekanta och den värmen som de utstrålar färgar av sig på hela produktionen.

Whedon förlägger pjäsen i nutid. Allt är utsökt och exklusivt. Det svart-vita fotot ger dessutom allt en lagom förhöjning. Det är en väldigt vacker film. Det är också väldigt kul att få se en rad skådespelare vars ansikten vi känner igen från amerikanska TV-serier ta sig an en helt annan typ av material än de vanligtvis ägnar sig åt. Clark Gregg som Leonato, Nathan Fillion som Dogberry eller Reed Diamond som Don Pedro för att bara nämn de namnkunnigaste. För den som sett Whedons serier genom åren finns många ansikten att känna igen.

Alexis Denisof och Amy Acker spelar pjäsens grälsjuka kärlekspar Benedikt och Beatrice. Acker balanserar på ett charmigt sätt både den skadeglada bitskheten och den underliggande smärtan i Beatrices repliker. Denisof å sin sida fångar väl Benedikts hårda machosida, något som inte alltid kommer fram i alla versioner. Fran Kratz spelar Claudio med ett lager av osäkerhet och nervositet som gör att vi verkligen kan förstå hans reaktioner senare i pjäsen då han lurats tro att hans älskade Hero varit otrogen. Hero själv är alltid en knepig person, tenderar ofta att bli väldigt passiv och blek om inte regissören verkligen anstränger sig för att ge henne plats och agens. Jillian Morgese gör vad hon kan i rollen men ges tyvärr inte alltför mycket att arbeta med.

Fran Kratz som Claudio.

Trots många bra skådespelarinsatser måste jag ändå säga att det är i själva spelet som filmens svaghet ligger. Det har med spelstil att göra mer än något annat. Som de tv-skådisar största delen av ensemblen är hanterar de replikerna med en avskalad och minimalistisk naturalism. Det är bara det att Shakespeares dialog inte är vad vi skulle kalla naturalistisk. Därför behöver texten också en viss förhöjning i framförandet för att verkligen gå fram. Vissa av scenerna hade behövt lite mer energi, kraft och ös för att verkligen få ordentlig fart. Vissa av karaktärernas känsloutbrott är lite för tillbakahållna för att verkligen fånga sorgen och vreden i texten. Det blir helt enkelt inte alltid på liv och död i scener där det bör vara så.

Men de scener som fungerar de fungerar verkligen. Inte minst är sekvenserna med Dogberry och hans vakter, som i den här versionen blir en slags parodi på hårdkokta amerikanska snutar, är väldigt underhållande och frånvaron av buskis är riktigt uppfriskande. Med lite annan balans mellan de olika elementen hade det här kunnat vara ett litet mästerverk. Nu är det mer av en pärla med lite skönhetsfläckar men även en sådan har sin charm.

Lego filmen

Medan jag slog mig ned i biostolen kunde jag inte komma ifrån tanken: "Har jag verkligen betalt lite över hundra kronor för att få se en reklamfilm?" Ganska snart efter att filmen startat var dessa tankar långt borta och i det ligger "Lego filmens" största styrka men kanske också det som gör den till en slags trojansk häst - för den känns absolut inte som en reklamfilm samtidigt som den naturligtvis är just detta. "Lego filmen" är en absurd, bisarr och anarkistisk komedi som tycks sprungen ur en febrig sexårings lekar och som sådan är den faktiskt helt oemotståndlig.

Handlingen i filmen, i den mån vi kan tala om en sådan, är mer eller mindre rakt kalkerad från "Matrix" (1999). Det hela utspelar sig i en värld där allt består av legobitar. Vi introduceras för Emmet, en byggarbetare och generisk legofigur. Faktum är att Emmet kanske är den allra mest vanliga, alldagliga och konformistiska karaktär en kan tänka sig. Varje dag i Emmets liv ser ut som den andra. Han ser på samma tv-program, dricker samma kaffe, lyssnar på samma musik och bygger samma hus, helt efter instruktionerna upprättade av stadens styrande ordförande Business. Bakom Business jovialiska fasad döljer sig en hjärtlös superskurk vars mål är att klistra fast hela världen så att den aldrig kan förändras igen. Men mot denna konformistiska ordning står en motståndsrörelse som kallas "mästerbyggarna". Istället för att följa instruktioner konstruerar dessa byggare om verkligheten med bara sin egen fantasi som utgångspunkt. När Emmet möter denna motståndsrörelse visar det sig naturligtvis att han är "den utvalde" som förutspåtts i en profetia och innan han vet ordet av är han iväg på en färd genom olika legovärldar på flykt undan Business trupper.

Motståndsrörelsen är en samling med ytterst brokiga figurer. En virrig gammal vis trollkarl vid namn Vitruvius, en kaxig krigartjej som kallar sig Wyldstyle, hennes pojkvän Batman, för att nämna några. Den där listan ger en liten fingervisning om den sorts humor som filmen är genomsyrad av. Det drivs hejvilt med genre, troper och klichéer - och eftersom det finns legoversioner av i princip alla populärkulturella franchises strösslas det med cameos från såväl Harry Potter som Sagan om Ringen som Star Wars. Det hade förstås kunnat bli ett tröttsamt blinkande med referenser men här fungerar det. Manuset är smart och precis lagom tramsigt. På många sätt är den Batman som dyker upp här en av de bästa versionerna av karaktären som någonsin gestaltats på film. (Och hans deppiga hårdrockslåt som han skrivit själv är en av filmens absoluta höjdpunkter.) Det skojas också en del med föreställningar och pojkars och flickors sätt att leka med lego och även om filmen knappast kan sägas vara särskilt radikal på den punkten är det ändå skojigt gjort.

Regissörerna och manusförfattarna Phil Lord och Christopher Miller har tidigare varit verksamma både inom animation och spelfilm, de har bland annat gjort "Det regnar köttbullar" (2009) och "21 Jump Street" (2012) samt gjort en del TV. Det märks att de är slipade humorister. De har skapat en film som handlar lika mycket om sig själv som om någonting annat. Det finns hela tiden en metanivå som mot slutet genererar en vändning som är lika oväntad som logisk.

Ordnad strukturerad lek eller fri och tygellös är de två poler som står mot varandra och även om det blir tydligt att även den ordnade leken har sin plats i tillvaron så är det fantasin och den ohejdade kreativiteten som hyllas. Men även om det senare är vad ett varumärke som Lego vill förknippas med är väl sanningen snarare att de står för det förstnämnda. På så vis blir filmen på samma gång en hyllning till och en halvt blinkande kritik av den leksak som är dess ämne. Vilket möjligen gör "Lego filmen" till den slugaste reklamfilm som någonsin gjorts.

Inside Llewyn Davis

Vad är det med bröderna Coens filmer som gör dem så säregna och som gör att jag älskar dem så? De är alltid vackert filmade, fyllda av utsökta bildkompositioner. De är alltid fyllda av intressanta och udda rollprestationer från skådespelare som gör sitt verkligt yttersta. Dialogen är klyftig och välskriven. Det är filmer med många kvalitetet. men det som mer än något annat gör dem speciella är att bröderna Coen har en unik förmåga att alltid berätta mer än en historia samtidigt. I somliga av deras filmer är världen som presenteras överdriven, skruvad och bisarr. Andra, som "Inside Llewyn Davis", är i grunden realistiska. Oavsett vilket finns det alltid ett annat ett annat plan - ett existentiellt, ett symboliskt, ett mytiskt plan som gör filmerna till något mer än vad de verkar vara på ytan. En andlig aspekt, rent av. Det är också därför som de vinner så mycket på att ses om och om igen. Det finns ett drag av gåta över dem och de öppnar upp sig, genererar nya tolkningar. Här finns alltid narrativa luckor och scener som inte omedelbart låter sig förstås, just den sortens luckor som sätter igång vår egen fantasi och får oss att fylla i själva.

Det finns de som uppfattar bröderna Coens filmer som kalla och misantropiska. Helt fel har de väl inte. De är åtminstone aldrig sentimentala och det är ytterst sällan som någon av deras huvudpersoner är direkt sympatiska. Ändå menar jag att där alltid finns, om inte en värme, så åtminstone en djupt rotad medmänsklighet, någonstans i deras filmer. Det finnas alltid något som väger upp allt det mörka och dystra.

I fallet med "Inside Llewyn Davis" är det musiken som står för den medmänskligheten. Bröderna Coen har alltid varit mästare på att använda musik i sina filmer och här har de verkligen överträffat sig själv. Lämpligt nog eftersom filmen handlar om en kämpande musiker. Oscar Isaac spelar titelkaraktären, en folksångare i New York. Vi får följa honom under en veckas tid en kall vinter 1961, precis innan Bob Dylan kommer att slå igenom och folkmusikgenren kommer förändras för alltid. Davis driver igenom filmen utan fast plats i tillvaron. Han slafar hos vänner och sover på deras soffor. Han har inget eget hem. Han lever ur hand i mun. För inte så länge sedan hade han en partner, de hade gett ut en skiva ihop, var på väg någonstans men nu är partnern död, han tog livet av sig. Kvar blev Llewyn Davis. Utan mål och riktning. Som ett spöke driver han runt på stadens gator. I famnen har han en katt som han råkat låsa ute från en väns lägenhet och som han nu måste försöka ta hand om. En katt som snabbt antar symboliska proportioner.

Spöklik är ett passande sätt att beskriva filmen. De dova färgerna, det oförlåtande vinterljuset, det sorgliga äckliga snöslasket på gatorna. Staden där Llewyn Davis vandrar framträder som ett dödsrike. Filmen hemsöks av förlust och sorg. Under en sekvens i mitten av filmen när Llewyn bilar till Chicago i ett desperat försök att få kontakt med en manager där antar de mörka snöiga vägarna märkligt ödesmättade vibrationer. Tillsammans med de övriga passagerarna i bilen, som han inte känner (en av dem briljant gestaltad av John Goodman), framstår Davis verkligen som en av de förlorade själarna på väg över floden Styx. Strukturellt leker också berättelsen men tiden på ett sätt som ger oss alla en känsla av att saker och ting upprepar sig, som om karaktären var fast i ett kretslopp som han inte förmår att bryta.

Oscar Isaac är maklöst bra i huvudrollen. Davis är verkligen inte en människa som det är lätt att tycka om. Han är vresig, snar till oförskämdheter, han är inte inbjudande på något sätt. Ändå kan jag inte låta bli att hålla av honom. Det är förstås musikens förtjänst. Isaac både sjunger och spelar själv i filmen. Han uttryck är stillsamt, fyllt av smärta och bitterhet över världen. I scenerna där han framför sina låtar ligger kameran nära på hans ansikte, håller där, låter oss vila i hans framträdande och när sången klingat ut hålls bilden kvar som en tyst uppmaning till oss i publiken. En uppmaning till vad? Det lämnas osagt.

"Inside Llewyn Davis" är förstås också en väldigt roligt film. Justin Timberlake, Stark Sands, Adam Driver och den tidigare nämnda John Goodman gör fantastiskt roliga rollporträtt. Scenen där Davis sitter med som studiomusiker i inspelningen av den extremt fåniga låten "Please Mr. Kennedy" som Timberlakes karaktär skrivit hör till det roligaste jag sett på länge. Som så ofta hos bröderna Coen ligger humor och tragedi väldigt, väldigt nära varandra. Som så många av Coens filmer är det ytterst en berättelse om män, kvinnorna blir något satta på undantag. Underbart då att få se Carey Mulligan i en stark, om än inte så nyanserad roll.

Jag kan redan nu ana att det här kommer att vara en film jag bär med mig länge. Var och en som ägnar sig åt konstnärligt skapande kan säkert liksom jag känna igen sig i den vånda och den ensamhet som det kan innebära. Men det kan säkert även andra göra. Det är inte alltid lätt att vara människa, som Llewyn Davis mycket väl vet. Filmens slut är ambivalent och jag tror att det går att tolka både som dystert och hoppfullt, beroende på vars och ens läggning. Personligen tänker jag att det nog ändå är som med den sortens sånger som Davis spelar, texterna är dystra och sorgliga men i musiken, i det utklingande gitarrackordet finns ändå ett löfte om något annat.

Game of Thrones - Säsong tre

På sista tiden har jag haft chansen att titta i kapp lite TV-serier som jag inte hunnit se tidigare. Framöver kommer jag att recensera dem här på Allmänstädesbloggen. Detta är en sådan recension:

Åh, "Game of Thrones", du säregna blandning av Tolkien, Robert E. Howard, Dallas och rosornas krig a la Shakespeare. Du rykande kittel av blod, incest, intriger och drakar. Att en serie som du överhuvudtaget har kunnat bli gjord är nästan obegripligt. Att den dessutom hör till våra dagars absolut populäraste är nog mer än vad någon hade kunnat vänta sig. Fantasy på TV har inte någon lysande tradition bakom sig som science-fiction har och det som har funnits har ofta varit relativt lågbudget (BBC-versionen av Narnia) och tramsigt (som Hercules/Xena-serierna). Så inte här.

Jag föll med en gång för "Game of Thrones" trots att det inte är en enkel serie att ta sig in i. Redan från första stund presenterade serien ett myller av karaktärer och sidohistorier och det har bara vuxit, blivit mer och mer invecklat för varje avsnitt som gått. Varje säsong inleds därför med ett litet lätt motstånd, det tar lite lätt emot att åter försöka sätta sig in i allt som pågår men när handlingen väl är igång och andra avsnittet avslutats är jag lika fullt fast igen. Det ska sägas att jag inte läst någon av George R. R. Martins böcker tidigare. Jag har första volymen hemma i bokhyllan och jag tänker att jag ska ta mig an den någon gång. Kanske. Något får mig att misstänka att jag trots allt kommer uppskatta den här dramatiseringen mer.

Den tredje säsongen ger oss mer av allt. Det blodiga kriget i Västeros fortsätter med oförminskad styrka. I norr drar de mystiska vita vandrarna allt närmare civilisationen - som de gjort ända sedan seriens början. På andra sidan havet försätter Daenarys Targaryan att bygga en maktbas och en armé för att en dag tillsammans med sina drakar återvända och återta Järntronen. "Game of Thrones" är fortfarande i grunden ett stycke lågfantasy, grundat i en materiellt påtaglig gestalning av sin värld, men de övernaturliga inslagen blir fler och växer i styrka allt eftersom serien fortgår. Mer av allt som sagt.

Jag skulle med lätthet kunna fylla hela den här spalten med bara hyllningar till skådespelare i ensemblen. Peter Dinklage lär väl tyvärr aldrig få till den där filmatiseringen av Pär Lagerkvists "Dvärgen" som han ville göra men i Tyrion Lannister har han funnit sitt livs roll. Från att ha framstått som en trickster i marginalen har Tyrion sakta men säkert rört sig mot seriens centrum och utgör nu dess bultande hjärta. Emilia Clarke har magnifik som Daenarys, så regal, så stark, så lysande. Maisie Williams Arya Stark, barnets vars tankar och planer på hämnd alltid mullrar bakom hennes ögon. Gwendoline Christie i rollen som den kvinnliga riddaren Brienne, vars gängliga, aparta kropp speglar en karaktär som varje dag kämpar för sin roll i en värld som inte vill acceptera henne, i varje millimeter en krigare som du när som helst skulle vilja ha till att beskydda dig. För att bara nämna ett fåtal.

Det är bra att "Game of Thrones" lyfter fram sin starka kvinnliga karaktärer. Mer av allt betyder nämligen också mer naket. Kritiker av serien som påpekat hur lustfyllt och med närmast pornografiskt kameraögat fångar nakna kvinnokroppar har verkligen en poäng. Särskilt välskulpterade kvinnliga rumpor tycks för seriens regissörer helt oemotståndliga. Visst är sex en viktig del av berättelsen men aldrig att nakna manskroppar skildras på samma sätt, inte ens när vi får manliga homosexuella sexscener. Bröst och snippor går bra att visa i bild, snoppar däremot - tydligen inte. Visst får en del av det här förstås i kontexten av ett puritant amerikanskt TV-landskap där kanalen HBO utnyttjar det faktum att de som betalkabelkanal inte är bundna av samma moralism som traditionell TV. Men ändå... Det gäller att se upp. Just i dessa slags scener ligger självparodin farligt nära ibland.

Handlingens många bihistorier är både seriens styrka och dess huvudvärk. Det är inte lätt att hålla allt igång samtidigt. Vissa berättelser och karaktärer hålls mest på halster i väntan på att bli användbara igen. Så spenderar t.ex. Theon Greyjoy (Alfie Allen) i princip hela säsongen i en fängelsehåla där han blir torterad. Det är egentligen inget som leder någonstans förrän i det sista avsnittet men han måste hållas där för serien har inte möjlighet att föra honom vidare just nu. Det finns andra liknande exempel. Så länge som seriens andra delar är medryckande nog är dock inte detta ett oförlåtligt problem.

Att se ikapp en serie som det redan talats och skrivit så mycket om som "Game of Thrones" gör det svårt att komma som publik utan en aning om vad som komma skall. Så hade jag exempelvis för länge sedan hört talas om "det röda bröllopet" som kommer mot slutet av säsongen och vad som skulle ske där. Det gör mig nu ingenting. Jag har aldrig brytt mig om det där med spoilers faktiskt. Jag har aldrig upplevt att det förtagit något att på förhand veta vart en berättelse är på väg. I det här fallet tror jag nog ändå att jag hade anat det långt i förväg. "Game of Thrones" har alltid varit osentimentalt när det gäller att avliva centrala karaktärer. Det finns ju som sagt väldigt många att ta av.

Hannibal - Säsong ett

På sista tiden har jag haft chansen att titta i kapp lite TV-serier som jag inte hunnit se tidigare. Framöver kommer jag att recensera dem här på Allmänstädesbloggen. Detta är en sådan recension:

Allt är "När lammen tystnar"s fel. Jonathan Demmes film från 1991 är fortfarande en av de absolut bästa i sin genre. Jag såg om den för inte så länge sedan och den håller absolut ännu. Det som slår mig är med vilken kraft och total säkerhet Demme berättar sin historia bara med bilder. Hur han fångar något primalt och mytiskt arketypiskt. Jag har faktiskt läst Thomas Harris roman som filmen baserar sig på och även om det var många år sedan nu minns jag framförallt att jag tyckte den var hemskt dåligt skriven. Den är verkligen inget mer än en ganska banal dussindeckare. Om det inte hade varit för Demme och naturligtvis för Anthony Hopkins hade den varit glömd idag. Tillsammans med karaktären doktor Hannibal "The Cannibal" Lecter.

Se bara på "Manhunter" (1986), Michael Manns filmatisering av Harris roman "Röd drake" där Lecter dök upp första gången. Det är absolut inte en dålig film, tvärtom är den stilistiskt en av Manns snyggaste men den lyfte absolut inte på samma sätt som "När lammen tystnar". Brian Cox är en begåvad skådespelare och det skulle kunna hävdas att hans tolkning av Lecter är betydligt mer trovärdig än Hopkins som är utstuderad, övermänsklig och närmast en grotesk operafigur. Men det var den senare som fångade allas vår kollektiva fantasi. Utan den ingen "Hannibal" (2001), ingen remake av "Röd drake" (2002) och ingen "Hannibal Rising" (2007). Och vi hade säkerligen inte fått en lång rad av andra seriemödare på film och TV heller. Inget "Criminal Minds", inget "Dexter", ingen "Se7en".

Och vi hade förstås heller inte fått se tv-serien "Hannibal" vars första säsong visades under 2013. Serien är en prequel till "Röd drake". Vår hjälte heter Will Graham och spelas av Hugh Dancy. (Karaktären har tidigare gestaltats av William Petersen och Edward Norton.) Graham är en specialist som rekryteras av chefen för FBIs beteendevetenskapliga avdelning, Jack Crawford. (Lawrence Fishburne, tidigare bl.a. Scott Glenn och Harvey Keitel). Grahams förmåga till total empati gör det möjligt för honom att leva sig in totalt i hur mördaren måste ha känt och tänkt och detta ger honom möjlighet att dra slutsatser som ingen annan kan. Alla fiktiva detektiver arbetar på en flytande skala mellan logik/slutledning och intuition. Graham befinner sig långt ut den senare delen av spektrumet. Ibland tycks hans förmåga förväxlade lik att vara synsk. Problemet är bara att Grahams förmåga också gör honom psykiskt labil, han har lätt att förlora fotfästet i verkligheten. För att hjälpa honom sätter Crawford honom i kontakt med en välrenommerad psykiater - Hannibal Lecter.

I roller som Lecter ser vi denna gång Mads Mikkelsen. Och det är också han som varit den främsta källan till min nyfikenhet på serien. Det finns alltid något spännande i att se en skådespelare på topp av sitt yrke ta sig an en sant ikonisk karaktär och se vad hen gör med rollen. Nog gör Mikkelsen en stabil insats. Hans Lecter är kall, distanserad och intelligent men även med ett drag av stabilitet och trofasthet som gör det möjligt att uppleva honom som trygg. Eftersom det här utspelar sig före det att Lecter avslöjas måste figuren med nödvändighet vara mycket mer diskret. Det som gjorde Hopkins version så oförglömlig var ju det faktum att han bakom den sofistikerade fasaden hela tiden var ett rovdjur, ständigt bevakande, ständigt beredd att gå till anfall. Skulle Mikkelsen spela doktorn så skulle vi i publiken naturligtvis efter fem minuter undra varför ingen förstår att han är en kallblodig seriemördare.

Det går inte att förneka att serien har klara kvaliteter. Den är klyftigt sammansatt. Seriens huvudförfattare Bryan Fuller, som bland annat har en bakgrund som manusförfattare till flera "Star Trek"-serier, har tydligt en vision för serien. Han knyter samman en rad olika trådar och väver in en rad olika figurer ur Harris litterära universum, en del av dem omtolkade på intressanta vis. (Så är till exempel den samvetslösa tabloidjournalisten Freddie Lounds som i "Röd drake" spelades av den sorgligt avlidna Phillip Seymor Hoffman här en kvinnlig karaktär spelad av Lara Jean Chorostecki.)

Det hela är också väldigt snyggt formgivet och fotograferat. Men snyggheten blir också ett av seriens stora problem. Det är en genomestetiserad produktion. Det betyder också att skildringen av mord och grafiska skildringar av döda människokroppar, ofta styckade på makabra och långsökt fantasifulla vis blir väldigt estetiskt utförda. För att inte säga rent av fetischiserade. Nakna kvinnokroppar, spetsade på hjortkronor, framvisade som skulpturer dominerar de första avsnitten. I ett senare avsnitt får vi en totempåle konstruerad av styckade kroppsdelar. Och det bara fortsätter. Det här är förstås inget nytt. Tendensen till det här finns förstås redan i "När lammen tystnar" och sedan dess har genren bara blivit mer och mer extrem och det är som att varje ny film eller serie måste anstränga sig för att bräcka de som gått före.

Naturligtvis blir resultatet att det går total inflation i allt det här. När det lurar seriemördare i varje buske, den ene med bisarrare patologi än den andre riskerar ju till och med Lecter själv att blekna i jämförelse. Den verkliga behållningen blir då istället Dancy som Will Graham. Grahams kamp med sina egna inre demoner gestaltar det som enligt mig är den verkliga existentiella skräcken i de här berättelserna - inte tanken att du skulle kunna bli ett offer för en mördare utan rädslan för att du själv skulle kunna bli en mördare. Dancy gör Graham med en febrigt svettig intensitet som bara eskalerar genom seriens gång.

Men goda skådespelarinsatser till trots, och trots och en berättelse vars kringelikrokar är underhållande och medryckande lämnar seriens mer diskutabla inslag mig ändå med en motsägelsefull känsla i kroppen. Att effektivt komma åt känslor av utsatthet och rädsla är en sak men ytterst är det en övning i manipulation som är minst lika obehaglig som den nihilistiska och mörka människosyn som serien leker med.

The Legend of Korra - Säsong ett

På sista tiden har jag haft chansen att titta i kapp lite TV-serier som jag inte hunnit se tidigare. Framöver kommer jag att recensera dem här på Allmänstädesbloggen. Detta är en sådan recension:

"Avatar - The Last Airbender" är en animerad TV-serie i tre säsonger om totalt 61 avsnitt som började sändas första gången 2005. Det är möjligen den bästa tecknade serie som någonsin producerats. Genren är fantasy men inte av det vanliga klonat-från-Tolkien-slaget. Världen i "Avatar" är medvetet inspirerad av asiatisk historia, kultur och sagotradition. Serien lyckas med konststycket att bygga en synkretism som inte känns krystad eller konstgjord. I den här världen finns det människor som kallas för "bändare" - dessa har kraften att manipulera ett av de fyra elementen: jord, eld, luft och vatten. (Ja, det är det klassiska västerländska elementen. Jag sa ju att det var synkretism, det här.) I varje generation återföds det dock en person, den så kallade "avataren" som har makt att bända alla de fyra elementen. Hen blir en viktig andlig ledare vars roll blir att bringa balans i naturen och fred mellan världen olika folk.

När serien börjar har dock den siste avataren varit försvunnen i hundra år. Under den tiden har den krigiska eldnationen lagt under sig ett världsherravälde. Nu finner ett syskonpar från det södra vattenfolket avataren, en ung pojke vid namn Aang, infrusen i is. Tillsammans ger de sig ut på en farofylld färd där Aang måste lära sig att behärska elementen, finna andlig mognad och slutligen besegra eldnationens härskare. Det är en lång och komplicerad historia med en rad olika stickspår som inte lätt låter sig sammanfattas. (Vilket också är det stora problemet med M. Night Shyamalans misslyckade försök att göra en spelfilmsversion av det här - "The Last Airbender" (2010) - där hela första säsongen ska försöka pressas in i en film. Men den filmen har många andra problem med.)

Väl utförda animationer, utmärkt avvägd humor, spännande berättelser, psykologiskt mångbottnade karaktärer, en fullödig värld och bakomliggande mytologi är bara några av de kvalitéer som serien bär på. Det gjorde även att mina förväntningar på den nya serien, uppföljaren "The Legend of Korra" var närmast löjligt höga. Jag blev lyckligtvis inte besviken.

"Korra" utspelar sig i samma värld men 70 år senare. Aang har dött och blivit återfödd, denna gång som Korra, en ung kvinna från vattenstammen. När vi möter henne är hon en envis tonåring på väg att lära sig vad det innebär att vara avatar. Det som återstår är att lära sig luftbändning. Dessutom har Korra problem att öppna upp sig för bändningens andliga sida. Hon ges en mästare att lära sig luftbändning av, Tenzin - Aangs son och tillsammans med honom beger sig Korra till Republic City, en världsmetropol som byggts upp under ledning av Aang.

Den nya serien följer i den gamlas fotspår men låter inte den fiktiva värld där allt utspelar sig ha stått stilla under dessa 70 år. Det har gjorts stora teknologiska framsteg. I "Avatar" befann sig världen i en tydligt förmodern era. Nu möter vi såväl radio, som bilar och flygplan. Den nya serien har en klar dragning åt steampunk och genomför detta med bravur. Den stora, myllrande storstaden för tanken till städer som Shanghai under 1920 och 30-talen. Det är en ganska oväntad och inspirerande miljö för fantasy och det möjliggör för serien att bryta ny mark snarare än att återupprepa gamla grepp. Liksom Aang hittar Korra en grupp av vänner och allierade att uppleva sina äventyr med. Vi introduceras för Mako och Bolin, två föräldralösa unga män som vuxit upp på gatan och som nu ägnar sig åt professionella bändarmatcher. Vi möter också Asami, rikemansdotter och arvtagare till stadens främsta biltillverkare. Dessutom är serien fylld med intressanta bifigurer som knyter an till världens historia och mytologi på sätt som fördjupar effekten för den som sett den tidigare serien.

Korra och hennes trogna isbjörnshund Naga.

"Korra" har 13 avsnitt per säsong snarare än tjugo som "Avatar" så berättandet är mer konscist. Varje säsong verkar också vara strukturerad som en sammanhållen fristående berättelse. Denna första handlar om hur Korra konfronteras med en rörelse kallad "equalisterna" som säger sig kämpa för ickebändares rättigheter och som anförs av en mystisk maskerad ledare vid namn Amon. Det visar sig snabbt att bakom gruppens tal om rättvisa ligger en mörk agenda.

Trots att den här serien liksom sin föregångare är producerad för den amerikanska barnkanalen Nickelodeon är det här knappast för en allt för ung publik. Å andra sidan är barn betydligt mer sofistikerade än vad många vuxna begriper. "Korra" rymmer en hel del mörker och viker inte undan från att ta i tu med frågor som rör förtryck, våld och sociala problem. Det är heller inte en berättelse som opererar med enkla motsättningar mellan gott och ont. I en anda som har mycket av japansk anime över sig ges alla, även seriens antagonister rimliga motiv för sina ageranden. Det är möjligt att förstå varför de gör vad de gör och kanske stundtals även att känna vis sympati med dem.

En annan sak som jag tycker väldigt mycket om "Korra" för är att den aldrig låter sina karaktärer definieras utifrån sina könsroller. Det är yyterligare ett sätt på vilket skaparna vägrar att utgå från enkla stereotyper och förutsägbara klichéer. Korra själv är en väldigt stark, självsvåldig, kaxig och ibland lite väl självsäker karaktär. Hon är inte alltid en god förebild eller ens nödvändigtvis sympatisk i alla lägen men hon är en hjälte att identifiera sig med. Hennes serie lever mer än väl upp till sin förlaga och jag ser redan fram emot att få ta del av fortsättningen.

Hallåhallå

Disa är en kvinna runt fyrtio år. Hon arbetar som undersköterska på lasarettet i Falun. Hon är frånskild och har två barn. Hon är en människa som har tappat bort sin plats i tillvaron, en ledsen och frustrerad person vars liv gått i stå, som inte ens kan förmå sig att packa upp sina flyttlådor. Om någon skulle be henne beskriva sig själv skulle hon säkert säga att hon är en ganska tråkig person som inte direkt har något att erbjuda. Disa är också huvudpersonen i Maria Bloms nya komedi "Hallåhallå". Det är en väldigt rolig film.

Det är aldrig lätt att prata om humor utan att förstöra den. Ett bra skämt behöver aldrig förklaras. Ändå vill jag försöka säga något om vad det är Maria Blom och hennes huvudrollsinnehavare, Maria Strid som spelar Disa, gör här. Det är inte i första hand en slap-stick-komedi, även om det ramlas en del här och där. Inte heller blir det någonsin buskis, även om en del av karaktärerna får lov att vara ganska skruvade och extrema. Det vi bjuds på är i stället skildringen av en människa i en djup existentiell kris och det är en hårfin lina som det hela balanserar på - gränsen mellan komedi och tragedi. Ändå blir det just väldigt roligt. "Hallåhallå" är en film som ger ont i magen på mer än ett sätt.

Det är inte en film som drivs av yttre handling eller intrig. Vi får i princip följa Disa under vad som verkar vara kanske en och en halv vecka av hennes liv. Hon har relativt nyligen skiljt sig från sin före detta man (Carl Jacobson) men har som sagt inte packat upp i nya lägenheten och sover fortfarande i en bäddsoffa. Hon har sina barn varannan vecka men det är tydligt att de trivs bättre hos pappa och dennes nya tjej. Disa har inte kunnat gå vidare. Hon fantiserar fortfarande om att det ska bli de två igen. Den drömmer går i kras när hennes ex berättar att han och den nya väntar barn.

Under veckan som följer sker dock ett antal möten som kommer att förändra Disas liv. Hon träffar en man vid namn Kent (Johan Holmberg) som hon känner sig dragen till även efter att det visar sig att han har en uppsjö av tidigare fruar och uppenbarligen fler barn än vad någon kan räkna. Hon träffar också en potentiell ny vän, Wenche spelad av en sprudlande och underbar Tina Råborg. Men det mest betydelsefulla mötet sker på hennes arbetsplats där Disa konfronteras med en vresig gammal dam vid namn Mary (Karin Ekström). Marys introverta ensamhet har gjort henne mycket ensam och det är nog inte utan att Disa ser en framtida version av sig själv i henne. Sakta uppstår en slags vänskap mellan dem...

Inget av detta synopsis förmedlar dock den värme och medmänsklighet som är filmens bultande hjärta. Det är en filmkomedi där cynism och hårdhet är långt borta och ändå lyckas den undvika all form av sentimentalitet. Jag är utomordentligt imponerad.

Maria Bloms stora genombrott som filmregissör var som bekant "Masjävlar" (2004). Redan där visade hon en stor talang för karaktärsdriven humor. "Hallåhallå" är dock ett stort steg framåt. Det är den mogna konstnärens verk, skapat av en upphovsperson med järnkoll på sina verktyg. Inte minst är det en fröjd att se den starka ensemblen bolla med varandra. Varje roll känns som en present från Blom till respektive skådespelare och det fyller hela filmen med en kärlek som ovillkorligt smittar av sig till åskådaren. Filmen är full av pärlor till biroller, vi kan nämna Tomas Laustiola, Gunilla Nyroos, Ann Petrén och Fredrik Hammar bara för att få nämnt några som inte kom med ovan. Men mest mirakulös av alla är Maria Strid som Disa. Strid är en fantastisk skådespelerska som ofta fått spela komiska, för att inte säga groteska bifigurer. Hon brukar alltid briljera där. Att få se henne ta centrum i en sådan här film är för mig lycka. Den desperation som Strid förmedlar, Disas heta önskan om att bli älskad och förstådd, hur Strid gestaltar allt detta i den återkommande repliken "Hallå, hallå" som fått bli filmens titel, det är inget mindre än ett mästarprov.

"Hallåhallå" är på många sätt en väldigt vemodig komedi och det betyder förstås att den är rakt upp i min allé om en så säger. Det är möjligt att somliga inte kommer svara lika väl på des sakta mak och eftertänksamma tempo men det för i så fall vara denne hypotetiske persons eget problem. Personligen undrar jag om vi inte redan fått se 2014 års bästa svenska film. Skulle jag ha fel på den punkten ser jag mycket fram emot vad framtiden har att erbjuda. Men det tror jag inte att jag har.