The Lunchbox

I "The Lunchbox" träffar vi Ila (Nimrat Kaur), en gift kvinna med en ung dotter som bor i Mumbai. Ilas äktenskap har gått i stå. Hon och hennes man går mest om varandra i vardagen. han verkar inte alls särskilt intresserad av henne. Ila försöker vinna hans hjärta genom magen genom att laga läcker mat som hon skickar till sin makes arbetsplats i en lunchlåda varje dag. Men, visar det sig, maten kommer på villovägar och hamnar inte alls hos hennes man utan i stället hos änkemannen Saanjan (Irrfan Khan) som med glädje äter den istället. När Ila inser misstaget skickar hon med en lapp i matlådan och snart brevväxlar hon och Saanjan öppenhjärtigt om sina liv och sina sorger.

"The Lunchbox" är regissören Ritesh Batras första långfilm. Det är en stillsam och eftertänksam elegi över livets alla motgångar och bekymmer. En meditation över hur mycket ett litet glädjeämne kan betyda. Båda huvudkaraktärerna bär på en djup ensamhet och en känsla av att vara vilse i tillvaron. För Ila är det hennes kärlekslösa äktenskap som spökar. För Saanjan är det den nära förestående pensionen. Vad ska han göra av sitt liv när han inte längre förvärvsarbetar? Det blir inte bättre av att han på jobbet ständigt jagas av en ständigt smilande ung man vid namn Shaikh (Nawasauddin Siddiqui) som han förväntas lära upp till att ta över sina arbetsuppgifter. Denne Shaikh börjar filmen som en enbart komisk bifigur men allt eftersom berättelsen rullas ut utvecklas också han till en av filmens ensamma själar på jakt efter en plats att kalla sin.

De tre skådespelarna i dessa huvudroller är härliga att se. Khan är den som jag sett i flest roller tidigare. Han har en förmåga att spela med de minsta och mest subtila av medel. Hans tystnader, han snabba blickar, hans lätta, lilla rörelse med underläppen är mästerliga verktyg. Kaur bär sin roll med värdighet och en tragisk grace som är svår att motstå. Siddiqui är inget mindre än ett komiskt geni och som alla sådana förstår han också vad sorg innebär.

Må-bra-film kan ibland slå över i att bli lite cyniskt kalkylerande. Den känslan får jag inte av "The Lunchbox". Det hela är sött och värmande men ingalunda sentimentalt. Inte heller är filmen sådär etnoporrig som skildringar av indiska städer kan bli när västerlänningar är där och filmar. Vi får mycket av staden i filmen. Långa sekvenser utspelar sig på tåget som Saanjan färdas på till arbetet. Vi får också följa cykelbudet som för den feldestinerade lunchlådan genom Mumbai. Dessa scener känns verkligen autentiska, som om filmteamet bara varit ute med en kamera och fångat vardagen. Färgskalan är också dämpad. Batra jobbar med bruna och grå toner snarare än de explosiva röda och orangea som vi kanske tänker på.

Min enda invändning mot filmen är att den tunna och enkla berättelsen kanske inte helt håller för långfilmsformatet. Hade "The Lunchbox" varit en novellfilm på runt 40 minuter tror jag det hade varit en långt mer optimal spellängd. Dessutom är det tydligt att Batra inte riktigt vet hur han ska avsluta filmen. Flera gånger är det som om historien lägger upp för ett slut bara för att fortsätta lite till. Att slutet, när det väl kommer, är öppet och tvetydigt har jag inget emot men som det ges till oss som publik här vet jag inte om jag är riktigt övertygad.

Det blåser upp en vind

Hayao Miyazaki älskar sina flygmaskiner. Den som har sett hans filmer vet att flygning ständigt återkommer som motiv. Ibland bara i bakgrunden av berättelsen, i bland som dess huvudsak. Tänk på "Nausicaä från vindarna dal" (1984), tänk på "Laputa - Slottet i himlen" (1986), tänk på "Porco Posso" (1992), tänk till och med på "Det levande slottet" (2004) och inte minst på "Kikis expressbud" (1989). Överallt fars det genom himlen. I flygplan, på futuristiska glidare, i luftballonger och zeppelinare, på kvast. Tillsammans med de ekologiska och andliga teman som Miyazaki ständigt återkommer till är drömmen om att segla fram genom himlen det som binder ihop hans konstnärskap. Inte konstigt då att det tar plats mitt på scenen i "Det blåser upp en vind", den film som kanske, kanske inte, blir mästeranimatörens sista.

"Det blåser upp en vind" är en slags biopic. Den kretsar kring en man vid namn Jiro Horikoshi, den flygplansingenjör som var huvudansvarig för att ha ritat det japanska stridsflyget under andra världskriget. Filmens Jiro är dock till stora delar helt fiktionaliserad. Karaktärens privatliv sådant som det skildras i filmen är istället baserat på den japanske författaren Tatsuo Hori. Jag misstänker också att Miyazaki också lagt till en hel del självbiografiskt också. Det är i alla händelser tydligt att han starkt identifierar sig med den unge Jiro, i honom ser en tvillingsjäl. Ingenjören som arketyp är vi inte vana vid att se som poet och konstnär men det är precis vad han blir här - en drömmare. Hans enda önskan är att skapa något vackert. Men världen runt omkring honom vill något annat. Det är också på sätt och vis en skildring av Japans utveckling från ett fattigt, agralt och outvecklat land till en modern industrination och hur den utvecklingen där - som på så många andra ställen drevs fram av krigens och militärmaktens behov.

I grunden är "Det blåser upp en vind" en ovanligt realistisk film för att vara Miyazaki. Det utspelar sig i en värld som utan tvivel är vår egen. Det betyder dock inte att den saknar fantastiska drag. För det första är den full av otroligt vackra och tyngdlösa drömscener. När verkligheten blir allt för svår flyr Jiro in i sina drömmar där han han kan tala med sin store idol och förebild, den italienske flygdesignern Greve Caproni. För det andra är naturen, som alltid, levande och besjälad. Det råder inget tvivel om att vinden själv är en av filmens huvudkaraktärer. Även jordbävningar och eldsvådor skildras som vore de levande väsen. Världen som tonar fram är på samma gång vacker, farlig och underbar.

Till skillnad från många andra av Miyazakis filmer är det här en där män står i centrum. Jiros värld av aeronautik och räknestickor är en där kvinnorna bara figurerar i marginalen. Undantaget är Jiros syster Kayo, en sturig, självständig och egensinnig kvinna som under filmens gång utbildar sig till läkare och kliver ur de traditionella könsrollerna. Hon är en väldigt Miyazakisk karaktär. Det finns också en kärlekshistoria mellan Jiro och en kvinna vid namn Nahoko. Hon är väl kanske inte den mest väl utvecklade karaktären i filmen men hennes öde är gripande och berörande och behandlas med ett fint handlag.

Filmen har väckt en hel del kontroverser. Inte minst i Korea och Kina, länder som drabbades mycket hårt av bombflygningar och annan riktigt brutal krigföring från Japan under andra världskriget, har kritiker upplevt det som att Miyazaki förskönar och slätar över. Jag tror den reaktionen bygger på en missuppfattning. Filmen utgår från Jiros synvinkel och Jiro själv skildras tydligt i filmen som något av en politisk idiot. Han förstår inte vad som sker i världen runt honom, eller väljer att inte förstå. En nyckelscen här är när Jiro och en kollega reser på studieresa till Tyskland och under en promenad blir vittnen till hur en man blir förföljd och misshandlad av en folkmassa utan att låtsas om att de sett något alls. Därför att de inte vill se. De vill leva i sin enkla värld av kalkyler och ritningar. Men kriget och dess förstörelsekraft finns alltid där och hotar att bryta in. Redan i filmens första drömsekvens där Jiro som liten pojke drömmer om att flyga uppenbarar sig bombflygplanen. De, liksom bomberna, lever och pulserar - likt ondsinta demoner ute efter att ödelägga allt det vackra. Och i slutet vandrar den drömmande Jiro genom högar av förstörda flygplanskroppar, arvet efter vad han åstadkommit. Och ändå, över vraken växer grönt gräs och i gräset blåser vinden. Det vackra finns ändå kvar, tycks Miyazaki vilja säga. Och vi som publik lämnas att själva brottas med frågan om Jiros dröm verkligen var värd allt detta. Det finns inget självklart svar.

"Det blåser upp en vind" är måhända inte regissörens främsta verk. Lite kan jag sakna den charm och den egensinnighet som hans mer fantastiska filmer är så fulla av. Men det finns ändå rikligt med stoff att brottas med i filmen. Ytterst blir det just en berättelse om konstens ansvar och som sådan har den mycket att erbjuda. Skulle detta bli Miyazakis sista film då har han nog ändå sammanfattat sin gärning väl. Men jag önskar såklart att det inte slutar här.

FKT presenterar Hamlet

Hamlet är inte bara William Shakespeares mest kända pjäs. Det är kanske världens mest kända pjäs någonsin. När vi tänker på teater ser vi den svartklädde huvudpersonen framför oss med sin dödskalle i näven. Alla de största skådespelarna och regissörerna drömmer om att få ta sig an denna pjäs. Och vi vill inte vara sämre.

Den rymmer så mycket. Det är en tragedi, en berättelse om hämnd, en spökhistoria, den handlar om olycklig kärlek, om politik och krig, om familjer och hur vi människor gör varandra illa. Den handlar om hur teatern kan användas för att förändra världen. Den handlar om allt som gör ont och allt som får oss att glädjas. Den handlar om galenskap och den handlar om död.
Fröa Konstnärliga Teaters uppsättning i regi av gruppens konstnärlige ledare Erik Otterberg blir en intensiv version där handlingen placerats i en modern miljö och där alla hela tiden är under bevakning, både från varandra och från det förflutna som alltid finns kvar.

Så har jag skrivit på FKTs hemsida om den uppsättning av William Shakespeares längsta pjäs som har premiär lördagen 5/4 2014 i Amandas teaters lokal på Nordostpassagen 61B i Göteborg. Jag har flaggat för den tidigare här på Allmänstädesbloggen. Naturligtvis är jag väldigt peppad och taggad. Om en som jag har en dragning till den klassiska dramatiken är det här en pjäs som ständigt finns med i tankarna. Nu har det äntligen blivit dags och jag måste säga att jag tycker vi fått till en riktigt bra tolkning. Så har jag också en vidunderlig ensemble med mig.

Jag ska inte skriva allt för mycket om uppsättningen här - ni kan läsa mer på vår hemsida och dessutom finns en intervju med mig att läsa i senaste numret av Shakespearesällskapets tidning. Lite bilder hade jag dock tänkt bjuda på, de borde kunna ge en bild av vad publiken kan vänta sig. Och jag hoppas verkligen att många av er kan komma och se den.

Den olyckliga Ofelia (Emelie Du Rietz).

Kung Claudius (Jonas Schmidt) har ångest.

Fortinbras (Holger Hastén) och den norska armén marscherar.

Dödgrävaren (Frida Kvennefeldt).

Föreställningen spelas hela april månad 2014. För den som så önskar går det utmärkt att boka biljett via www.fkt.se. Jag hoppas att vi ses!

Alla bilder är fotade av fru Otterberg.