Dunkirk

Om vi tänker oss att du inte vet någonting om slaget vid Dunkerque (eller ja, Dunkrik som britterna föredrar att stava det) och om du tänker att du skulle se Christopher Nolans senaste film för att få ett hum om vad som hände - i så fall är jag rädd att du begått ett stort misstag. Det här är inte den sortens film som är intresserad av att förklara ett historiskt skeende för dig. Om möjligt kommer du förmodligen vara ännu mer förvirrad när allt är slut. Vad filmen däremot gör är att gestalta känslan av hur det måste ha varit att vara där, mitt i kaoset med kulor och granater flygande runt öronen. Någon lär en gång ha sagt att skriva historien om ett slag är lika fåfängt som att skriva historien om en bal. Ingen som var där hade överblick över allt som hände. Just detta tar Nolan fasta på här.

Det är inte hans bästa film. Faktum är att jag tror det är den som sagt tyckt minst om. Jag tror inte det bara handlar om att jag inte är någon krigsfilms-möp. Dock är den intressant på flera sätt och jag kommer på mig själv att tänka på den ofta under de dagar som gått sedan jag såg den.

Året är 1940 och Tyskland invaderar Frankrike. De drar fram som ångvältar och verkar i det närmaste ostoppbara. Om Hitler någonsin var nära att vinna andra världskriget så var det just här - det fanns allvarliga tankar i Storbritannien om att sluta en separatfred och dra sig ur konflikten. De brittiska styrkorna på fransk jord är omringade på stranden utanför Dunkirk. Det såg verkligen dystert ut. Men bland annat med hjälp av civila småbåtar som tuffade över engelska kanalen lyckades ändå huvuddelen av soldaterna evakueras och även om det var ett nesligt nederlag lyckades Churchill och kompani ändå spinna det till en moralisk seger, ja ett mirakel rent av. Efter detta fanns inte tanken på fredsförhandlingar på kartan längre. Kriget var inte bara ett vanligt krig längre. Det var en existentiell fråga om överlevnad. Det är alltså om den evakueringen som filmen handlar.

Kungliga flygvapnet och civila småbåtar.

Dunkirk är inte en inbjudande film. Den är medvetet förvirrande och stökig. Den förkastar sådant som traditionell dramaturgi och den har knappt ens karaktärer i ordets vanliga betydelse. Visst, vi får följa några personer genom händelserna men vi vet i princip inget om dem, knappt ens deras namn. Vi kan ana oss till något om dem men inte mer. Det blir extra komplicerat i det att nästan alla soldater ser likadana ut. Unga, brunhåriga, smala gossar med höga kindben i långa rader, den ena efter den andra. Bara då och då dyker välbekanta ansikten som Kenneth Branagh, Mark Rylance, Cillian Murphy eller Tom Hardy upp, en liten hjälp att hänga upp förloppet på. Fast i Hardys fall räknas det inte för han spelar pilot och har ansiktet i en syrgasmask ca 99 % av tiden han är med i bild.

Nolan använder sig också av en berättarstruktur där filmen utspelar sig på tre olika tidsplan. Så klart. Det är ju ändå Nolan vi talar om. Dels har vi soldaterna på stranden, den delen utspelar sig över en veckas tid. Sen har vi alla småbåtarna, som vi följer främst genom Mark Rylances karaktär, den delen utspelar sig under tjugofyra timmar. Slutligen följer vi Hardy och de andra piloterna i luften. Deras historia utspelar sig över en timmes tid. Och så klipper filmen fram och tillbaka mellan dessa tre perspektiv och tidplan. Det hela är ganska skickligt gjort och det gör att vi får chansen att se händelser fler gånger, ur olika synvinklar. Det ställer dock krav på dig som publik. Det här är inte en film att slötitta på, den kräver en koncentration om du inte ska tappa bort dig alldeles.

Branagh känner jag i alla fall igen när jag ser honom.

Så filmen är inte inbjudande men den är immersiv. När du ser den är du där.  Och jag tror också det är därför rollfigurerna blir så distanserade. Filmen är inte ute efter att låta dig specifikt identifiera dig med någon av dem. För du är själv en del av händelseförloppet. Du är med när det sker och filmens karaktärer är bara personer som du råkar möta eller kanske bara se i ögonvrån. Dunkirk är en fest av ljud och viscerala sinnesintryck, något att uppleva, snarare än att förstå. Jag måste säga att önskar att jag hade sett den på bio. Det hade den förtjänat och vunnit på.

Som så ofta i fallet med Nolans filmer finns det något svårbestämbart och ideologiskt glidande över alltihop. Det är inte självklart vad exakt vi förväntas känna inför allt detta. Å ena sidan är det uppenbarligen en skildring av krigets grymheter och fasor, om de förskräckligheter som vi människor är kapabla till. Å andra sidan får jag också känslan av Nolan vill frammana någon slag nobel vördnad inför allt ihop. På ett sätt är det som om Dunkirk med sitt grodperspektiv och sin uppbrutna kronologi bryter sönder och dekonstruerar historieskrivningen, på ett annat  återskapar den och bekräftar den också den stora myten som britterna berättar om sig själva och om Kriget med stort K. Nolan lämnar båda läsningarna öppna och vad vi tar ut av det beror i hög grad på vad vi tar med oss in.

Till skillnad från Nolans tidigare filmer blir jag dock varken lika berörd eller utmanad som jag brukar bli.