onsdag 21 mars 2018

Mordet på Orientexpressen



Den här filmen är ett misstag. Det går inte att hymla om saken. Ett stort misstag. Att en populär roman, eller åtminstone en roman som en gång i tiden var populär, åter igen blir film, det är förvisso inte förvånande. Det vi alla hade kunnat hoppas på vore att filmmakarna faktiskt ville något med vad de gör. Så är inte fallet med den nya Mordet på Orientexpressen. I stället blir det ytterligare ett exempel på hur Kenneth Branagh, filmregissören, famlar runt i en slags ökenvandring. En där varken han själv eller Hollywood i bredare bemärkelse verkar veta vad han ska vara bra för.

Det är nästan lite smärtsamt att se. Nej, förresten - inte så lite. Särskilt som Branagh faktiskt har visat flera gånger om vad han faktiskt är bra på. Han har gjort några av filmhistoriens mest imponerande Shakespeare-tolkningar på vita duken med t.ex. Henry V, Mycket väsen för ingenting och Hamlet. (Även om hans Hamlet inte är den bästa filmversionen kan ingen ta ifrån den hur monumental den här. Och ingen annan är Branagh hade kunnat göra den.) Han har också gjort några riktiga pärlor till intima, personliga komedier med Peter's Friends och In the Bleak Midwinter. Där skiner Branagh. Men när han ska ge sig på stora kommersiella kioskvältare, när han ska gå in som hyrd hantverkare - oavsett om det är superhjältefilm, spionaction eller som här pusseldeckarmelodram då blir det som allt faller helt platt. Den begåvning han bevisligen besitter kommer inte till sin rätt. Det blir påfallande tomt.

I fallet med Mordet på Orientexpressen hjälper det inte att det ligger en tidigare version och ruvar, ständigt i bakgrunden, likt ett spöke, ständigt på väg att skina igenom. En mycket bättre version dessutom. Den versionen kom 1974 och var regisserad av Sidney Lumet. Den filmen kan jag verkligen rekommendera. Den är översvallande lyxig och opulent, en ensemble dinglande av filmstjärnor och med ett ben i det gamla Hollywood och ett i det nya. Den lyckas ta Christies lilla deckargåta - en av hennes mest särpräglade - och göra den till en fest för ögat, en fluffig eclair att bara mysa till. Och det är så tydligt, åter igen smärtsamt tydligt, att Branaghs film vill återupprepa allt det där. Problemet är bara att det inte vill sig. Det utsökt visuella förbyts mot tråkig CGI som ser ut som just precis detta. Och stjärnkavalkaden präglas av felcasting efter felcasting.

Värst är nästan Branagh själv som Poirot. Bortsett från det "intressanta" valet att ha vad som ser ut som tre lösmustascher ovanpå varandra får jag aldrig uppfattningen att varken regissören eller skådespelaren Branagh riktigt vet vad för slags karaktär han försöker gestalta. Enligt min ödmjuka uppfattning brukar Poirot fungera som bäst som en slags komisk krumelur. Här försöker filmen göra honom till någon slags tragisk gestalt? Tror jag? Försöker spela upp någon form av existentiellt tema om skuld och försoning som verkar komma nästan från ingenstans. Jag blir inte klok på det. Men skådespeleriet är överlag ett problem här. Medan Lumets film lyckades på något vis alkemiskt smälta samman alla sina stjärnor till en ensemble där ingen stack ut blir det här snarare som om alla går omkring och bara markerar - ingen utom möjligen Michelle Pfeiffer verkar ens begripa vad för slags film de egentligen är med i. En annan aktör som sticker ut är dessvärre Johnny Depp, inte bara för det faktum att hans stjärna är i allmänt dalande, utan även för att hans prestation ger den tröttaste av buskis ett ansikte.

Även på manus-sidan är filmen dock en sladdhärva från början till slut. Varken när det gäller intrig eller tematik lyckas manuskriptet hålla tungan rätt i mål. Christies roman cirkulerar, utan att avslöja för mycket kring två brott - ett i historiens nutid, det mord på tåget som Poirot utreder, ett annat i det förflutna där ett barn blev kidnappat och mördat. Det där förflutna mordet baserade Christie förresten nära på ett verkligt fall där Charles Lindberghs, den berömde atlantflygaren och sedermera nazisympatisören, nyfödda barn fördes bort och avled. Det är berättelsens egentliga huvudsak. Lumets version lyckas balansera på båda intrigtrådarna väldigt väl. Den nya filmen däremot gör inte det. Och det känns som om anledningen är just att det måste vara annorlunda än förlagan. Bakgrundshistorien blir introducerad på helt fel sätt och dessutom kan Branagh inte låta bli att vrida på den sentimentala kranen för fullt. Det blir bara pajigt alltsammans. Varken hackat eller malet. Likadant blir det när filmen via en karaktär spelad av Leslie Odom Jr. ska introducera en rasismtematik som inte finns med i originalet. Det görs för hastigt och i förbifarten för att gripa tag varför det bara blir halvdant och frustrerande. Samma sak kan även sägas om de helt meningslösa försöken till actionsekvenser som adderats.

Det är faktiskt svårt att hitta några försonande drag alls för Mordet på Orientexpressen. Den är ytlig och förvirrad, utan mål och riktning. I slutet hintas det om att det ska komma en fortsättning i form av Döden på Nilen. Inte för min skull, tack.

Regissören, mustaschen, loket. Allt spårar ur.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar