Avengers: Infinity War

Jag har en ärligt menad fråga som jag skulle vilja ställa till Kevin Feige, mannen som är exekutiv producent bakom alla dessa Marvel-filmen, hjärnan bakom det hela, superhjältefilmernas egen Christer Björkman. Det jag vill fråga är: Av alla skurkar och ondingar i Marvels hela stora katalog, från deras sextio år eller mer av tusentals seriemagasin - var det verkligen just Thanos som skulle bli vald att vara det största hotet som alla filmer bygger mot? Var det ett bra val? Frågan är retoriskt ställd, naturligtvis. Svaret är nej. Jag vill bara veta om Feige också insett det.

När jag tänker på riktigt göttiga Marvel-skurkar så tänker jag på... Tja, Doctor Doom kanske? Visst, honom har de totalt misslyckats med i inte mindre än två olika försök att göra Fantastiska Fyran, men ändå. Eller så tänker jag på Galctus som äter planeter. Okej, okej... Den figuren har de också sumpat bort i en FF-film. Vad jag menar är i alla fall att det finns bättre och mer ikoniska skurkar. Framförallt hade det varit en poäng att inte ha en onding som måste vara en lila datoranimerad smurf på anabola. Särskilt som filmen vill göra herr Thanos till en av sina centralgestalter. Ja, det skulle rent av kunna sägas att han är filmens verkliga huvudperson. Av alla karaktärer är det han som får mest tid, mest av ett slags inre liv, mest inkännande gestaltning, det är han och bara han som driver handlingen framåt. Men aldrig ser han ut som något annat än just en datoranimerad ordningsvakt med svåra hudproblem. Det blir extra pikant med tanke på att även DC gått en liknande väg. Den stora antagonisten i deras liknande bygge är en karaktär som heter Darkseid - en figur som Thanos faktiskt är mer eller mindre plankad rakt av från.

På riktigt? Den här killen?

Nå, Thanos har ett mål. Han vill återupprätta balansen i universum. Hur då undrar ni? Jo, genom att utplåna hälften av allt liv. Så blir det mer över till de som är kvar. Till den ändan samlar han på ett gäng magiska McGuffinar som kallas för oändlighetsstenar, vilka han sedan sätter i en blingblingiga superpimpade jättehanske. Varje sten har kontroll över någon aspekt av universum. Det finns exempelvis en tidssten och en rymdsten. Det finns också en verklighetssten. Fråga mig inte hur verklighet är annorlunda från tid- och rum exempelvis. Det vore ju lika konstigt som att undra varför Thanos, när han väl har stenen som låter honom förändra verkligheten fortfarande ägnar sig att boxa sina fiender med knytnävarna. Gamla vanor sitter i, gissar jag. De olika stenarna ser lite ut som något som går att köpa till hektopris på Ametistgrottan eller liknande. Flera av dem har vi också redan sett i olika former i tidigare Marvel-filmer.

Men allt det här är egentligen bara den byggnadsställning som ska hålla upp det som filmen egentligen gå ut på: Att få se våra favorithjältar stånga sina skallar mot varandra som kesande kalvar, att få höra dem slänga käft och bråka lite innan de slutligen kommer samman och slåss ihop. Om jag lät väldigt raljerande och cynisk  mitt resonemang ovan så är det bara för att det blir sådan kontrast mellan de här båda delarna. För i dessa scener, de riktiga crossoversekvenserna, där skiner filmen verkligen. De lyckas verkligen fånga känslan av hur det var att sitta och läsa den här sortens serieäventyr där alla möter alla när jag var kanske 10-11 år eller så och hade min djupaste Marvelperiod.

Bröderna Russo, som tidigare har regisserat två av detta massiva epos kanske bästa delar, det vill säga Captain America nr 2 och 3 gör sitt bästa för att jonglera med allt det måste hålla i luften och ändå få det till någon slags helhet. Det är inte lätt. Som alltid hade jag önskat mindre fajtande och mer av att bara låta karaktärerna hänga ihop. Och om jag slipper se en enda datoranimerad antagonist i en film som denna igen är det inte en dag för tidigt. Men humorn håller nästan hela vägen, inte minst förmodligen eftersom så mycket fokus faktiskt hamnar på Guardians of the Galaxy, förmodligen de ur hjältestallet som får mest spelrum. Faktum är att Infinity War är en mycket bättre uppföljare till första Guardians än fjolårets vol. 2 var.

Några Guardians. Plus en järnman och en spindelman.

I slutändan är dock helheten här absolut mindre än summan av dess delar. Det här är långt i från det bästa Marvel har gjort. Ju närmare slutet kommer dess mer påminns vi också om att det här bara är första delen av två. Att det kommer sluta med ett stort "Fortsättning följer" och "Missa inte nästa avsnitt...". Och nog går vi ut på en cliffhanger som heter duga - en förtvivlad känsla av "oj då" som lämnar biosalongen förvirrad kvar och som ärligt talat är filmens mest intressanta grepp. Vad det är ska jag inte gå inte på här så klart.

Avengers gonna avenge

Paddington 2

Ibland är det väldigt svårt som recensent att ha något att säga om en film. I alla fall något som det känns som att du inte sagt förut. Särskilt när det kommer till en uppföljare.

Paddington 2 har blivit mottagen med glada tillrop och uppmuntrande hyllningar av ett slag som förvånade mig en smula. Det är inte det att jag inte kan se charmen med filmen, en sådan finns uppenbarligen, men den bär på precis samma problem som sin föregångare - nämligen det att det är tydligt från allra första början att den filmen som regissören Paul King egentligen velat göra är inte den film som filmbolaget ville ha. Resultatet blir en slags kompromiss.

King verkar vilja göra en quirky, underfundig och eftertänksam liten visuell karamell till film. Filmbolaget vill ha att björnen ska dratta på ändan och slå sönder saker a la Looney Toons, något för alla barn i publiken med ADHD-diagnos. Det vill liksom inte gifta sig ordentligt. De gånger då King liksom ändå lyckas få ta ut svängarna anar vi något där, konturerna av en mycket bättre och mer lyckad film - en film som jag får för mig dessutom vore mer i linje med de barnböcker som de här filmerna är baserade på. Visst även i de här partierna är det kanske en smula derivativt , Kings fantasier förråder en stark inspiration från så väl Wes Anderson som Jean Pierre Jeunet. Men vad gör det? Sämre influenser går att hitta. Fast så måste dessa erbarmliga påklistrade slapsticksekvenser skohornas in och plötsligt blir det som om vi tittade på en version av Alfons Åberg fylld av omotiverade biljakter. Och där tappar filmen mig.

Två element adderar den här filmen från sin föregångare. Båda är förvisso lyckade. Den första är Hugh Grant som skurkaktig skådespelare, en roll som han på något märkvärdigt sätt verkar i det närmaste född att spela. Han verkar dessutom njuta av varenda sekund. Tänk om filmen bara hade kunnat lite mer på hans och andra skådespelare som säg Sally Hawkins eller Peter Capaldis insatser i stället för allt jox. Den andra nyheten är en fängelsemiljö där stackars Paddington hamnar efter att ha blivit falskeligen anklagad. Här lyckas King faktiskt tillföra en värme och humanism av ett slag som tycker mycket om och som faktiskt tycks ha ett ärligt menat ärende. Bra så.

I övrigt har jag faktiskt inte så mycket att tillägga. Det finns betydligt sämre samtida filmer riktade till barn, det måste ändå tillstås, men jag undrar ändå vad för slags film King kunde ha gjort om han fått helt fria händer...

Björnen bakom lås och bom.

Thor: Ragnarök

Marvel har alltid haft lite bekymmer med tonen i sina filmer om Thor. I seriens första del av Kenneth Branagh krängde det väldigt mellan å ena sidan en slags bombastisk halvt Wagnersk/Shakespeariansk ton i scenerna som utspelade sig i Asgård och andra sidan lite buskis när åskguden i förvirrat tillstånd hamnade på Jorden. Den andra filmen, The Dark World, försökte sig på en lite mer seriös fantasyton - som titeln antyder skulle det vara mörkt. Problemet var väl bara att den filmen saknade riktigt manus och var totalt ointressant. Jag skulle inte idag kunna berätta vad den handlade om. I den här tredje delen känns det dock som om de äntligen har hittat sin sweet spot. I den nyzeeländske regissören Taika Waititis händer har Thor: Ragnarök blivit en eruption av sprakande fest och färg, en utflykt i camp och kitsch, en rymdopera buffa utan gränser, en stor glittrande regnbågsfärgad tramsebyxa.

Det hjälper att ju längre filmserien pågått ju säkrare har Chris Hemsworth blivit i sin komiska tajming. Hans Thor är en stor och stark hjälte ja, men också något av en lite blåst mimbo och det är alltid som roligast när hans storvulenhet undergrävs genom att han får dratta på ändan eller dylikt. Lägg till detta samspelet mellan honom och Tom Hiddleston i rollen som Loke och sedan går det nästan som av sig själv.

Handlingen, sådan som den nu är, faller annars i två delar. Den ena, mer lättsamma, går ut på att Thor och Loke strandas på ett skrotupplag till planet styrd av en bizarr Jeff Goldblum-liknande figur spelad av Jeff Goldblum där varesler från galaxens alla hörn tvingas att slåss i väldiga gladiatorfajter. Och vem stöter Thor på där om inte sin gamle vän Hulken/Bruce Banner (Mark Ruffalo) som tydligen varit fast där ända sedan Avengers-film nummer två. (Han stöter också på en landsflyktig valkyria spelad av en sublim Tessa Thompson.)

Kompisar från förr.

Den andra delen av storyn är den som ska vara mer laddad med allvar. Anthony Hopkins tycker tydligen att det får räcka med tre sådana här filmer och hans Oden lämnar därför detta existensplan samtidigt som han meddelar att hans förskjutna dotter, dödsgudinnan Hel (Cate Blanchett) är på väg för att ödelägga hela Asgård. I Marvels version är hon alltså Odens förstfödda, i de gamla myterna är ju Hel som bekant dotter till Loke och jättinnan Angerboda samt syster till Fenrisulven och Midgårdsormen - men det vet ni förstås redan. Här blir våldsam strid och kamp där Thor, Loke och Heimdall till slut måste välja att offra allt för att besegra henne.

Jiddra inte med dödsgudinnan.

Blanchett har uppenbarligen fantastiskt roligt där hon går fram och får vara sådär ärkerojal som bara hon kan vara men samtidigt spela över alla bräddar utan att det gör något. För det här är verkligen en film byggd på excesser. Waititi som annars gjort sig känd för komedier i det lite mer hanterbara slaget verkar ändå navigera den enorma skutan med något så när flinka fingrar och tappar i alla fall inte bort sig helt. Han lyckas nog till och med injicera lite personlighet i något som annars mest skramlar högt. Till slutet när filmen plötsligt ändå lyckas göra något med en intressant mytisk tvist, inte alls i linje med sitt ursprungliga källmaterial, fast ändå kanske lite. Jag ska inte avslöja vad här men det gjorde mig ändå försiktigt nyfiken på Thors framtida äventyr i Marvel-universumet.