Ändå kan genren vara en plattform för riktigt fenomenal filmunderhållning - när det görs rätt. Ett tydligt bevis för det är "Silver Linings Playbook", David O. Russels senaste opus..
Det hör inte till vanligheterna att filmer av den här sorten skildrar arbetarklass eller lägre medelklassmiljöer. Oftast verkar filmmakare tänka som så att för mycket vardag och för mycket "enkla" miljöer skulle hindra publiken från att ryckas med i det sagoberättande som en romantisk komedi i grund och botten handlar om. Det gäller för övrigt inte bara romcom utan det mesta som kommer från Hollywood. O. Russel visar att det inte alls måste vara så. Heder åt honom för det.
Centralfiguren i filmen är Pat, spelad av Bradley Cooper. Han är en före detta lärare som just kommit ut från tvångsvård efter att han misshandlat sin frus älskare. Pat tvingas nu flytta in i vindsrummet hos sina föräldrar (Robert DeNiro och Jacki Weaver) medan han försöker få sitt liv på fötter igen. Han kämpar med sin psykiska ohälsa, vill inte ta sina mediciner och drömmer om att återförenas med sin hustru. Henne kan han dock inte kommunicera med efter som han har besöks- och kontaktförbud. Så träffar Pat då Tiffany (Jennifer Lawrence) en ung änka med egna mentala problem. Hon lovar att förmedla ett brev från Pat till dennes fru i utbyte mot att Pat blir hennes partner i en danstävling.
Lawrence vann som bekant en Oscar för bästa kvinnliga huvudroll för sin gestaltning i filmen. Enligt min mening helt välförtjänt. Det är en roll som lätt med mindre varsam hand hade kunnat bli en "manic pixie dreamgirl"* men istället får vi ett väl avrundat porträtt av en karaktär som känns som en riktig människa. Det är extra imponerande med tanke på hur testosteronstint det brukar kunna bli i O. Russels filmer. Regissören har en fäbless för att skildra manlig ilska och det är inte utan att man minns Mark Wahlbergs karaktärer i filmer som "I heart Huckabees" och "The Fighter" när Bradley Cooper går loss på inredningen och sina föräldrar i en scen.
Cooper gör också en fin skådespelarprestation, fast besluten att visa att han inte bara har en välmajslad haka att komma med. DeNiro är också bättre än på många år, även om han i mångt och mycket bara är just DeNiro. Här finns även en hel del skådisar som man nu mera ser alltför sällan i småroller. Chris Tucker, ovanligt stringent och återhållsam, och Julia Stiles står ut. (Stiles hade gärna fått bli nomenerad för bästa kvinnliga biroll snarare än Weaver som modern.)
Det stora kruxet i filmen är skildrandet av huvudrollernas psykiska ohälsa. Jag kan tänka mig att man som åskådare kommer att reagera mycket olika inför den här aspekten av historien, beroende på egen känslighet och erfarenhet efter ämnet. Det finns, som alltid när detta ska skildras, en risk att det blir lite för sött, att galenskapen blir något gulligt, en gåva som låter karakäterna uppleva världen på ett mer sant sätt. Jag tycker nog att O. Russel balanserar fint på kanten här. Det finns nog med svärta och smärta för att väga upp sådana tendenser och i slutändan tycker jag nog inte att filmen försöker säga att allt kan botas med kärlek.
Liksom all romantisk komedi är "Sliver Linings Playbook" dock ytterst en saga. Vi får till och med ett vad som måste vinnas och en danstävling på slutet. Och naturligtvis måste någon springa ifatt en annan för att säga "Jag älskar dig". Den här gången är det dock väl genomfört och i högsta grad njutbart.
***
*"Manic pixie dreamgirl" är ett begrepp myntat av den amerikanske filmkritikern Nathan Rabin för att beskriva en viss typ av klichékaraktär - en ung kvinna vars enda funktion i handlingen är att genom sin livskraft, sensualitet och lustiga framtoning blåsa ny energi i den deprimerade manliga huvudrollen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar