Små citroner gula

I min förra recension talade jag om den romantiska komedin som genre och vi ska hålla oss kvar där ännu en stund genom att beakta ett svenskt exempel, "Små citroner gula" i regi av Teresa Fabik efter en roman av Kajsa Ingemarsson. Det är sällan jag brukar fastna för den här typen av rena genreövningar när det gäller svensk film. Oftast känns mallen lite väl tydligt och hantverket kan bli lite för kyligt för att lyfta. Amerikaner är  åtminstone ofta lite bättre på att fejka värme och innerlighet, om ni förstår vad jag menar?

Att det i fallet med "Små citroner" inte blir så misstänker jag är Fabiks förtjänst. Med filmer som "Hipp hipp hora" och "Prinsessa" har hon etablerat sig som en utmärkt filmberättande med mycket gott handlag för karaktärer och skådespelare. Och även om hon här är mera av en inhyrd bruksregissör lyckas hon ändå göra filmen lätt i sitt tilltal vilket jag uppskattar mycket.

Vi rör oss i restaurantmiljö. Rakel Wärmländer spelar Agnes som jobbar som servitris och någonstans tycks ha en hemlig dröm om att själv laga mat, en önskan som hon nog inte ens vågar erkänna för sig själv. Så får hon chansen att gå in som delägare i en krog som hennes kockvän Kalle (Eric Ericson) startar. Det går inte så bra. Men det visar sig att en av Agnes grannar (Sverrir Gudnason) är mannen bakom psedonymen Lola, en av Stockholms mest inflytelserika krogskribenter. Ska Agnes lyckas använda sin kvinnliga charm för att lyckas lura ur honom en bra recension?

Jag har inte läst Kajsa Ingemarssons roman men jag har svårt att tro att den är så formatstyrd som det här manuset är, komplett med meet-cute, missförstånd och dramaturgiska vändningar på precis uttänkta platser. Inte för att det gör så mycket, en välstrukturerad genrefilm kan som sagt vara nog så njutbar. Jag kan bara önska att man tagit det hela ett steg längre tematiskt. Det finns något intressant med vår tids förhållande till mat och ätande, med krogen och kocken som arketyper, hur vi gör allt detta till en projektionsyta för våra drömmar om närhet, äkthet och autencitet. Filmen snuddar liksom vid detta men förmår inte säga något nytt som vi inte redan fått i en film som "Råttatouille".

Här finns flera bra skådespelainsatser. Wärmländer bär filmen på ett väldigt charmigt sätt, Josefin Bornebusch gör sin figur, "Bästa vännen/ressonören", till en rolig bifigur och så har vi Tomas Von Brömssen som vi minsann inte får se alltför ofta på film nuförtiden som Agnes pappa. Anki Lindén gör också en viktig roll som modern. Den svaga länken för mig är Gudnason. Dels har jag alltid haft lite svårt för hans filmiska persona, dels är hans rollfigur lite av en blöt filt. En annan karaktär kallar honom rent ut för tråkig i slutet av filmen. Det är svårt att inte hålla med.

När jag talade om "Silver Linings Playbook" pratade jag om rom-com som saga. Och visst bör man inte gräva för djupt i intrigens konstruktion. Hur många anonyma krogrecensenter finns det egentligen i verkligheten? Kan man verkligen vända en konkursmässig restaurant till vinstmaskin på två veckor? Är verkligen mammas receptsamling allt man behöver för att vinna framgång i en hård bransch? Spelar det egentligen någon roll?