Ändå var mina farhågor att det skulle vara långt mycket mer komplicerat att hänga med än vad det faktiskt blev. Vi får alltså sex berättelser och filmen korsklipper konstant mellan dem. Vi hoppar fram och tillbaka i tiden. Vi befinner oss på ett skepp i Söderhavet på 1800-talet där en man långsamt förgiftas av en girig läkare, på ett gods i England på 20-talet där en ung man bli amanuens till en åldrad kompositör, vi följer en grävande journalist som undersöker turerna kring ett kärnkraftverk i Kalifonien på 70-talet, vi möter en förlagsredaktör som blir falskeligen inspärrad på ett hem för dementa, i ett framtida Korea blir en klonad servitris en symbol för en motståndsrörelse och i den sista historien möter vi en man som någon gång efter civilisationens fall hjälper en kvinna att kontakta de förlorade kolonierna på andra planeter.
För att binda samman allt det här använder sig regissörerna av en ensemble av skådespelare som återkommer i olika roller i de olika berättelserna. Sålunda spelar ex. Tom Hanks så väl den förgiftande doktorn i 1800-tals berättelsen, en cockneygangster som blivit författare i nutid och lågteknologisk stamjägare i den postapokalyptiska framtiden. Det är ett intressant grepp som också låter skådespelarna ta på sig roller som vi inte normalt skulle se dem i.
Det finns också andra visuella element som länkar filmens olika delar. I varje berättelse bär huvudpersonen på ett födelsemärke i form av en komet. Hoppen mellan delarna sker ofta genom olika former av bildmässiga associationer. Det är överhuvudtaget en väldigt vacker film som trots att den bitvis lutar sig mot dataanimation och effekter behåller en känsla av påtaglighet.
Kombinationen av syskonen Wachowski och Tom Tykwer som regissörer är inget som jag hade kunnat förutse. Wachowskisyskonen har genom sin karriär gått både upp och ned för mig. När de är som bäst ("Bound", första "Matrix", manuset till "V för Vendetta") har de producerat storartad och tänkvärd underhållning. När det inte fungerat har det bara blivit tomt skramlande med bilder som inte leder någonstans. Tykwer förefaller mig, trots hans infallsrikedom, som stramare. I det här fallet tycks de lirkat fram det bästa ur varandra.
Det är inte lätt att sammanfatta vad den här filmen egentligen vill säga om människan och det mänskliga tillståndet. För den som vill fundera kring detta finns flera olika ingångar. Inte minst tycker jag det är intressant hur regissörerna använder sig av etnicitet och kön i sin rollbesättning. Vi får flera exempel på skådespelare som spelar roller som inte stämmer överrens med deras egen tillhörighet. Halle Berry spelar en judinna i en del av filmen, flera vita skådespelare spelar asiater, Hugo Weaving spelar kvinna i nutidsdelen och så vidare. Det skulle kunna bli konstigt eller buskis. (I Weavings fall balanserar det mycket nära gränsen.) På något sätt ror man ändå i land det. Och jag tror att regissörerna med detta vill ha sagt att alla människor i grunden är lika, att det som skiljer oss åt bara är yta som ingenting betyder.
Problemet med en film av det här slaget, för problem finns där, är strukturellt. Eftersom vi följer en rad olika berättelser här kan ingen enstaka historia vara särskilt intressant i sig. Den skulle då ta över för mycket och skapa en oblans i helheten. De olika delarna kan därför aldrig leva upp till helheten och det kan göra att det i vissa partier känns lite långt eller utdraget när vi måste stöka undan intrig eller drama.
Är en dock beredd att öppna sig och ta in filmen för dess bilder, dess montage och dess lekfullhet då kan en riktigt unik upplevelse vara att vänta.
För att binda samman allt det här använder sig regissörerna av en ensemble av skådespelare som återkommer i olika roller i de olika berättelserna. Sålunda spelar ex. Tom Hanks så väl den förgiftande doktorn i 1800-tals berättelsen, en cockneygangster som blivit författare i nutid och lågteknologisk stamjägare i den postapokalyptiska framtiden. Det är ett intressant grepp som också låter skådespelarna ta på sig roller som vi inte normalt skulle se dem i.
Det finns också andra visuella element som länkar filmens olika delar. I varje berättelse bär huvudpersonen på ett födelsemärke i form av en komet. Hoppen mellan delarna sker ofta genom olika former av bildmässiga associationer. Det är överhuvudtaget en väldigt vacker film som trots att den bitvis lutar sig mot dataanimation och effekter behåller en känsla av påtaglighet.
Kombinationen av syskonen Wachowski och Tom Tykwer som regissörer är inget som jag hade kunnat förutse. Wachowskisyskonen har genom sin karriär gått både upp och ned för mig. När de är som bäst ("Bound", första "Matrix", manuset till "V för Vendetta") har de producerat storartad och tänkvärd underhållning. När det inte fungerat har det bara blivit tomt skramlande med bilder som inte leder någonstans. Tykwer förefaller mig, trots hans infallsrikedom, som stramare. I det här fallet tycks de lirkat fram det bästa ur varandra.
Det är inte lätt att sammanfatta vad den här filmen egentligen vill säga om människan och det mänskliga tillståndet. För den som vill fundera kring detta finns flera olika ingångar. Inte minst tycker jag det är intressant hur regissörerna använder sig av etnicitet och kön i sin rollbesättning. Vi får flera exempel på skådespelare som spelar roller som inte stämmer överrens med deras egen tillhörighet. Halle Berry spelar en judinna i en del av filmen, flera vita skådespelare spelar asiater, Hugo Weaving spelar kvinna i nutidsdelen och så vidare. Det skulle kunna bli konstigt eller buskis. (I Weavings fall balanserar det mycket nära gränsen.) På något sätt ror man ändå i land det. Och jag tror att regissörerna med detta vill ha sagt att alla människor i grunden är lika, att det som skiljer oss åt bara är yta som ingenting betyder.
Problemet med en film av det här slaget, för problem finns där, är strukturellt. Eftersom vi följer en rad olika berättelser här kan ingen enstaka historia vara särskilt intressant i sig. Den skulle då ta över för mycket och skapa en oblans i helheten. De olika delarna kan därför aldrig leva upp till helheten och det kan göra att det i vissa partier känns lite långt eller utdraget när vi måste stöka undan intrig eller drama.
Är en dock beredd att öppna sig och ta in filmen för dess bilder, dess montage och dess lekfullhet då kan en riktigt unik upplevelse vara att vänta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar