Eriks topp 5 Shakespeare-filmatiseringar

Härom veckan inföll fyrahundrafemtioårsminnet av William Shakespeares födelsedag. Själv firade jag detta genom att presentera en föreställning av min uppsättning av "Hamlet". (Det gick bara bra, tack så mycket.) Eftersom jag är en stor Shakespeareälskare - "Hamlet" var min sjätte uppsättning av en av hans pjäser - tänkte jag också uppmärksamma jubileet här på Allmänstädesbloggen. Och vad kunde då passa bättre än en lista över mina fem favoriter bland alla filmatiseringar av hans verk som jag har sett?

Märk väl - det här är alltså en lista över rena filmatiseringar av bardens pjäser. Så, ledsen Kurosawa, det blir ingen "Blodets tron" eller "Ran" här. Och det blir ingen "Lejonkungen" heller. Det får i så fall bli en annan lista. Jag har heller inte inkluderat TV-inspelningar av scenversioner, fast att det finns många väldigt bra sådana. Här har jag bara fokuserat på "riktiga" biograffilmer. Så, utan vidare krussiduller, här är listan utan någon inbördes ordning:

Romeo och Julia (1968)

Regi: Franco Zeffirelli

Det var visserligen länge sedan jag såg den här filmen nu den lever ändå starkt i mitt minne. Zeffirelli har gjort ett flertal Shakespeare-filmer genom åren och dessutom en långrad scenuppsättningar. "Romeo och Julia" är utan tvekan hans bästa. Den är ganska typisk för hans stil. Zeffirelli är inte en regissör som arbetar med små medel. Om en slog upp ordet "mustig" i en ordbok torde en bild på Signore Z möta läsaren. Ibland kan det bli för mycket och helt sluka berättelsen men när det funkar - som här - blir resultatet en värld så rik och komplex att publiken bara vill vara kvar och leva i den. Det går nära nog att känna doften av Veronas gator när filmen rullar. Det är ett konstant överdåd av färger och pantalånger.

Men det som verkligen lyfter filmen är skådespelarna som gestaltar kärleksparet (Leonard Whiting och Olivia Hussey). Det är inte några lätta roller. Men här klickar det på riktigt. Imponerande med tanke på att båda aktörerna var så pass unga. Inte minst Hussey är fantastisk. Hon var bara 15 år när hon gjorde rollen. Vanligtvis brukar skådespelarna som gör dem få vara betydligt äldre men ju yngre karaktärerna är dess bättre fungerar faktiskt berättelsen. Romeo och Julias kärlek är ju inte den mogna själarnas möte utan just ungdomens första heta och irrationella förälskelse.

Somliga kanske hellre skulle vilja lyfta fram Baz Luhrmanns "Romeo+Juliet" från 1996 med Leo DiCaprio och Clare Danes. Personligen har jag dock väldigt svårt för Luhrmanns maniska ADHD-regi och det galna överspel som han alltid lockar fram ur sina aktörer. Och då är nog ändå R+J australiensarens bästa film. Det finns massvis av visuellt godis att hämta. Själv fördrar jag ändå Zeffirellis version.

Mycket väsen för ingenting (1993)

Regi: Kenneth Branagh

Den här filmen har jag skrivit om förut. Och det här blir säkert inte sista gången heller. Få filmer betyder så mycket för mig personligen som den här. Det var här min kärleksaffär med Shakespeares dramatik började. Jag har själv gett mig på att regissera pjäsen två gånger och håller den för en av författarens bästa komedier. (En version blev mindre lyckad och en blev riktigt bra.) Den livsglädje och laddning av påtaglig erotik som genomsyrar den här filmens värld är verkligen smittande. Den frustande förtextsekvensen kan vara bland de mest lyckade någonsin. Patrick Doyles filmmusik är så vacker så jag vet inte vart jag ska ta vägen. Ensemblen med sin blandning mellan klassiskt skolade brittiska scenskådisar och Hollywoodstjärnor blir verkligen till en helhet på något mirakulöst vis.

Branagh har gjort ett gäng Shakespeare-filmer vid det här laget. Somliga har varit mindre lyckade även om de alla något som gör dem fascinerade. I "Mycket väsen för ingenting" kommer alla elementen samman helt perfekt. Filmen är den på listan som är mest teatral, nästan som en avfotograferad utomhusuppsättning. Men det gör mig ingenting. Somliga kanske upplever vissa scener som lite väl breda i sin komik men för mig fungerar det. Även Michael Keatons hysteriska Dogberry.

Av alla filmer på den här listan är detta den jag sett flest gånger. Det kan faktiskt vara den film jag sett flest gånger på bio överhuvudtaget. Och jag fortsätter att återkomma till den. Jag antar att det säger något.

Macbeth (1971)

Regi: Roman Polanski

Branagh och Zeffirelli må vara gamla Shakespeare-rävar från scenen. Det kan en inte säga om Polanski. Men hans "Macbeth" från -71 är en mörk pärla och faktiskt en av regissörens bästa verk. Det är en mulen, grå och grotesk medeltid höljd i tjock, närmast påtaglig dimma som Polanski manar fram. Det är en tajt och komprimerad version av en av Shakespeares kortaste pjäser.

Polanski gör en verkligt filmisk tolkning av dramat. Han arbetar med bildkompositioner och färgsättning för att berätta historien. Den blodröda färg som gång på gång punkterar de annars så subtila jordtonerna i färgskalan är en gestaltning av den besatthet vid blod som löper genom dramatexten. Polanskis läsning av dramat är annars främst psykologisk, det mystiska och övernaturliga blir internaliserat, fött ur Macbeths egen febriga fantasi snarare än en makt som verkar utanför honom. Karaktärernas inre liv sätts dessutom i centrum genom att styckets monologer här presenteras genom voice-over, närmast viskade fram som just rollfigurernas innersta hemliga tankar.

Häxerierna är här naturalistiskt hiskeliga, de för tankarna till Breughel och liknande konstnärer. Humorn är heller aldrig långt borta i dessa scener och just den sortens balansgång mellan skräck och komik är ju en av Polanskis främsta kännetecken. Här är det mästerligt förfärdigat.

Titus (1999)

Regi: Julie Taymor

"Titus Andronicus" är knappast en av Shakespeares bästa pjäser men den är djupt fascinerande. En av dramatikerns tidigaste verk, en hämndtragedi utan några som helst hämningar, en tidigmodern splatterfest som inte ens vet vad ordet underdrift betyder. Denna fasansfulla fest av blod, våldtäkt och tortyr gestaltas perfekt i denna anarkistiska film signerad den amerikanska avantgardregissören Julie Taymor. (Annars mest känd som regissör och dockmakare till Broadwayversionen av "The Lion King".) Taymor drar fram genom pjäsen som ett visuellt vilddjur. Varje filmruta är ett konstverk i sig, smockfull av laddad symbolik. Det är knappt att jag vågar blinka när jag ser den. Resultatet blir en bisarr blandning av högt och och lågt och referenser som sträcker sig åt alla håll och kanter. Snarare än att ha moderniserat pjäsens romarrike utspelar sig den här versionen i precis alla tider samtidigt.

Det är en omåttligt brutal film, precis som varje version av "Titus Andronicus" måste vara om en tar pjäsen på allvar. Särskilt scenerna kring Titus dotter Lavinia (Laura Fraser) är grymma. I pjäsen blir hon våldtagen, får sin tunga utskuren och sina händer avhuggna. Taymor låter det bli precis lika obehagligt som det låter. Ändå blir filmen aldrig spekulativ - den gottar sig aldrig i sina hemskheter. Taymor är allt för intelligent för att falla i den fällan.

Den skändade Lavinia.

Skådespelarna är genomgående fantastiska. Anthony Hopkins (som tydligen tycker att han inte egentligen kan spela Shakespeare) gör en av sina absolut bästa filmroller. Karaktären Tamora, göternas drottning börjar dramat som ett besegrat och förnedrat offer och slutar det som en hämnande monster. Jessica Lange gör den resan med iskall klarhet. Alan Cumming som kejsar Staurninus är rent förtjusande i sin tomhet. Och Henry Lennix ger moren Aaron en medmänsklighet som lyfter rollen.

Det blir faktiskt inte mycket bättre än så här och för den som är intresserad av sådant kan jag verkligen rekommendera att få tag i den DVD-utgåva som har kommentarspår med regissören. Sådana kommentarer är långt ifrån alltid intressanta, det är inte alla regissörer som har förmågan att tala intelligent om sina egna skapelser. Men det kan Julie Taymor - oj, oj, oj, vad hon kan.

Richard III (1995)

Regi: Richard Loncraine

Innan Ian McKellen blev den stjärna han blev idag, innan Magneto och Gandalf så att säga, var han en av Royal Shakespeare Companys verkliga trotjänare. Och den film som fick Hollywood att upptäcka honom var den här versionen av "Richard III". McKellen har själv gjort filmmanusbearbetningen, baserat på en scenuppsättning som han tidigare spelat. Berättelsen om den ondsinte Richards klättrande mot makten och hans slutgiltiga fall är här placerat i ett slags alternativt 1930-tal där Richard blir en fascist. Det är rasande verkningsfullt. Kostymer och miljöer är glamorösa och förfärande omvartannat.

McKellen spelar rollen med precis rätt slags sadistisk glädje. Det sätt som han vänder sig rakt in i kameran och talar direkt till oss i publiken gör oss alla till hans medkonspiratörer. Filmen är dessutom fylld med fantastiska birollsinsatser från aktöer som Annette Bening, Robert Downing Jr. och Jim Broadbent för att bara nämna några.

Det är en tajt och komprimerad tolkning av en pjäs som i original spretar och är lite smått komplicerad - som de historiska pjäserna tenderar att vara. Loncraines film är inte rädd för att ta sig friheter och stuva om, förenkla och förtydliga. Resultatet är en film som verkligen står på sina egna ben.

The Lunchbox

I "The Lunchbox" träffar vi Ila (Nimrat Kaur), en gift kvinna med en ung dotter som bor i Mumbai. Ilas äktenskap har gått i stå. Hon och hennes man går mest om varandra i vardagen. han verkar inte alls särskilt intresserad av henne. Ila försöker vinna hans hjärta genom magen genom att laga läcker mat som hon skickar till sin makes arbetsplats i en lunchlåda varje dag. Men, visar det sig, maten kommer på villovägar och hamnar inte alls hos hennes man utan i stället hos änkemannen Saanjan (Irrfan Khan) som med glädje äter den istället. När Ila inser misstaget skickar hon med en lapp i matlådan och snart brevväxlar hon och Saanjan öppenhjärtigt om sina liv och sina sorger.

"The Lunchbox" är regissören Ritesh Batras första långfilm. Det är en stillsam och eftertänksam elegi över livets alla motgångar och bekymmer. En meditation över hur mycket ett litet glädjeämne kan betyda. Båda huvudkaraktärerna bär på en djup ensamhet och en känsla av att vara vilse i tillvaron. För Ila är det hennes kärlekslösa äktenskap som spökar. För Saanjan är det den nära förestående pensionen. Vad ska han göra av sitt liv när han inte längre förvärvsarbetar? Det blir inte bättre av att han på jobbet ständigt jagas av en ständigt smilande ung man vid namn Shaikh (Nawasauddin Siddiqui) som han förväntas lära upp till att ta över sina arbetsuppgifter. Denne Shaikh börjar filmen som en enbart komisk bifigur men allt eftersom berättelsen rullas ut utvecklas också han till en av filmens ensamma själar på jakt efter en plats att kalla sin.

De tre skådespelarna i dessa huvudroller är härliga att se. Khan är den som jag sett i flest roller tidigare. Han har en förmåga att spela med de minsta och mest subtila av medel. Hans tystnader, han snabba blickar, hans lätta, lilla rörelse med underläppen är mästerliga verktyg. Kaur bär sin roll med värdighet och en tragisk grace som är svår att motstå. Siddiqui är inget mindre än ett komiskt geni och som alla sådana förstår han också vad sorg innebär.

Må-bra-film kan ibland slå över i att bli lite cyniskt kalkylerande. Den känslan får jag inte av "The Lunchbox". Det hela är sött och värmande men ingalunda sentimentalt. Inte heller är filmen sådär etnoporrig som skildringar av indiska städer kan bli när västerlänningar är där och filmar. Vi får mycket av staden i filmen. Långa sekvenser utspelar sig på tåget som Saanjan färdas på till arbetet. Vi får också följa cykelbudet som för den feldestinerade lunchlådan genom Mumbai. Dessa scener känns verkligen autentiska, som om filmteamet bara varit ute med en kamera och fångat vardagen. Färgskalan är också dämpad. Batra jobbar med bruna och grå toner snarare än de explosiva röda och orangea som vi kanske tänker på.

Min enda invändning mot filmen är att den tunna och enkla berättelsen kanske inte helt håller för långfilmsformatet. Hade "The Lunchbox" varit en novellfilm på runt 40 minuter tror jag det hade varit en långt mer optimal spellängd. Dessutom är det tydligt att Batra inte riktigt vet hur han ska avsluta filmen. Flera gånger är det som om historien lägger upp för ett slut bara för att fortsätta lite till. Att slutet, när det väl kommer, är öppet och tvetydigt har jag inget emot men som det ges till oss som publik här vet jag inte om jag är riktigt övertygad.

Det blåser upp en vind

Hayao Miyazaki älskar sina flygmaskiner. Den som har sett hans filmer vet att flygning ständigt återkommer som motiv. Ibland bara i bakgrunden av berättelsen, i bland som dess huvudsak. Tänk på "Nausicaä från vindarna dal" (1984), tänk på "Laputa - Slottet i himlen" (1986), tänk på "Porco Posso" (1992), tänk till och med på "Det levande slottet" (2004) och inte minst på "Kikis expressbud" (1989). Överallt fars det genom himlen. I flygplan, på futuristiska glidare, i luftballonger och zeppelinare, på kvast. Tillsammans med de ekologiska och andliga teman som Miyazaki ständigt återkommer till är drömmen om att segla fram genom himlen det som binder ihop hans konstnärskap. Inte konstigt då att det tar plats mitt på scenen i "Det blåser upp en vind", den film som kanske, kanske inte, blir mästeranimatörens sista.

"Det blåser upp en vind" är en slags biopic. Den kretsar kring en man vid namn Jiro Horikoshi, den flygplansingenjör som var huvudansvarig för att ha ritat det japanska stridsflyget under andra världskriget. Filmens Jiro är dock till stora delar helt fiktionaliserad. Karaktärens privatliv sådant som det skildras i filmen är istället baserat på den japanske författaren Tatsuo Hori. Jag misstänker också att Miyazaki också lagt till en hel del självbiografiskt också. Det är i alla händelser tydligt att han starkt identifierar sig med den unge Jiro, i honom ser en tvillingsjäl. Ingenjören som arketyp är vi inte vana vid att se som poet och konstnär men det är precis vad han blir här - en drömmare. Hans enda önskan är att skapa något vackert. Men världen runt omkring honom vill något annat. Det är också på sätt och vis en skildring av Japans utveckling från ett fattigt, agralt och outvecklat land till en modern industrination och hur den utvecklingen där - som på så många andra ställen drevs fram av krigens och militärmaktens behov.

I grunden är "Det blåser upp en vind" en ovanligt realistisk film för att vara Miyazaki. Det utspelar sig i en värld som utan tvivel är vår egen. Det betyder dock inte att den saknar fantastiska drag. För det första är den full av otroligt vackra och tyngdlösa drömscener. När verkligheten blir allt för svår flyr Jiro in i sina drömmar där han han kan tala med sin store idol och förebild, den italienske flygdesignern Greve Caproni. För det andra är naturen, som alltid, levande och besjälad. Det råder inget tvivel om att vinden själv är en av filmens huvudkaraktärer. Även jordbävningar och eldsvådor skildras som vore de levande väsen. Världen som tonar fram är på samma gång vacker, farlig och underbar.

Till skillnad från många andra av Miyazakis filmer är det här en där män står i centrum. Jiros värld av aeronautik och räknestickor är en där kvinnorna bara figurerar i marginalen. Undantaget är Jiros syster Kayo, en sturig, självständig och egensinnig kvinna som under filmens gång utbildar sig till läkare och kliver ur de traditionella könsrollerna. Hon är en väldigt Miyazakisk karaktär. Det finns också en kärlekshistoria mellan Jiro och en kvinna vid namn Nahoko. Hon är väl kanske inte den mest väl utvecklade karaktären i filmen men hennes öde är gripande och berörande och behandlas med ett fint handlag.

Filmen har väckt en hel del kontroverser. Inte minst i Korea och Kina, länder som drabbades mycket hårt av bombflygningar och annan riktigt brutal krigföring från Japan under andra världskriget, har kritiker upplevt det som att Miyazaki förskönar och slätar över. Jag tror den reaktionen bygger på en missuppfattning. Filmen utgår från Jiros synvinkel och Jiro själv skildras tydligt i filmen som något av en politisk idiot. Han förstår inte vad som sker i världen runt honom, eller väljer att inte förstå. En nyckelscen här är när Jiro och en kollega reser på studieresa till Tyskland och under en promenad blir vittnen till hur en man blir förföljd och misshandlad av en folkmassa utan att låtsas om att de sett något alls. Därför att de inte vill se. De vill leva i sin enkla värld av kalkyler och ritningar. Men kriget och dess förstörelsekraft finns alltid där och hotar att bryta in. Redan i filmens första drömsekvens där Jiro som liten pojke drömmer om att flyga uppenbarar sig bombflygplanen. De, liksom bomberna, lever och pulserar - likt ondsinta demoner ute efter att ödelägga allt det vackra. Och i slutet vandrar den drömmande Jiro genom högar av förstörda flygplanskroppar, arvet efter vad han åstadkommit. Och ändå, över vraken växer grönt gräs och i gräset blåser vinden. Det vackra finns ändå kvar, tycks Miyazaki vilja säga. Och vi som publik lämnas att själva brottas med frågan om Jiros dröm verkligen var värd allt detta. Det finns inget självklart svar.

"Det blåser upp en vind" är måhända inte regissörens främsta verk. Lite kan jag sakna den charm och den egensinnighet som hans mer fantastiska filmer är så fulla av. Men det finns ändå rikligt med stoff att brottas med i filmen. Ytterst blir det just en berättelse om konstens ansvar och som sådan har den mycket att erbjuda. Skulle detta bli Miyazakis sista film då har han nog ändå sammanfattat sin gärning väl. Men jag önskar såklart att det inte slutar här.

FKT presenterar Hamlet

Hamlet är inte bara William Shakespeares mest kända pjäs. Det är kanske världens mest kända pjäs någonsin. När vi tänker på teater ser vi den svartklädde huvudpersonen framför oss med sin dödskalle i näven. Alla de största skådespelarna och regissörerna drömmer om att få ta sig an denna pjäs. Och vi vill inte vara sämre.

Den rymmer så mycket. Det är en tragedi, en berättelse om hämnd, en spökhistoria, den handlar om olycklig kärlek, om politik och krig, om familjer och hur vi människor gör varandra illa. Den handlar om hur teatern kan användas för att förändra världen. Den handlar om allt som gör ont och allt som får oss att glädjas. Den handlar om galenskap och den handlar om död.
Fröa Konstnärliga Teaters uppsättning i regi av gruppens konstnärlige ledare Erik Otterberg blir en intensiv version där handlingen placerats i en modern miljö och där alla hela tiden är under bevakning, både från varandra och från det förflutna som alltid finns kvar.

Så har jag skrivit på FKTs hemsida om den uppsättning av William Shakespeares längsta pjäs som har premiär lördagen 5/4 2014 i Amandas teaters lokal på Nordostpassagen 61B i Göteborg. Jag har flaggat för den tidigare här på Allmänstädesbloggen. Naturligtvis är jag väldigt peppad och taggad. Om en som jag har en dragning till den klassiska dramatiken är det här en pjäs som ständigt finns med i tankarna. Nu har det äntligen blivit dags och jag måste säga att jag tycker vi fått till en riktigt bra tolkning. Så har jag också en vidunderlig ensemble med mig.

Jag ska inte skriva allt för mycket om uppsättningen här - ni kan läsa mer på vår hemsida och dessutom finns en intervju med mig att läsa i senaste numret av Shakespearesällskapets tidning. Lite bilder hade jag dock tänkt bjuda på, de borde kunna ge en bild av vad publiken kan vänta sig. Och jag hoppas verkligen att många av er kan komma och se den.

Den olyckliga Ofelia (Emelie Du Rietz).

Kung Claudius (Jonas Schmidt) har ångest.

Fortinbras (Holger Hastén) och den norska armén marscherar.

Dödgrävaren (Frida Kvennefeldt).

Föreställningen spelas hela april månad 2014. För den som så önskar går det utmärkt att boka biljett via www.fkt.se. Jag hoppas att vi ses!

Alla bilder är fotade av fru Otterberg.

Divergent

Säg till om ni tycker ni har hört det här förut: I ett post-apokalyptiskt, fascistiskt samhälle tvingas en ung hjältinna att göra uppror mot makten och kämpa för rättvisa, sin familj och kärleken. Det låter lite bekant, inte sant? I det här fallet är det handlingen i "Divergent", den första delen i en serie ungdomsromaner av Veronica Roth. Boken kom först ut 2011. Nu är det dags för filmversionen. Återstår att se om det blir den kassako som bolaget hoppas på.

Det hela är naturligtvis väldigt kompetent utfört, ett stycke väldigt habilt filmhantverk. Regissören Neil Burger har tidigare gjort filmer som "Illusionisten" (2006) och "Limitless" (2011), båda stiliga om än inte direkt personliga verk. Det sammanfattar nog min grundkänsla inför "Divergent" med - det är snyggt men jag kan egentligen inte förnimma någon tydlig avsändare eller stark konstnärlig röst. Vill filmskaparna något med allt det här - annat än att återupprepa troper som vi redan sett på annat håll?

Vi befinner oss i ruinerna efter Chicago, någon gång efter ett stort krig som fått civilisationen att falla. En stor mur skyddar staden mot vad än som kan finnas därute. Innanför murarna har en variant av Platons stat tagit form. Samhället vilar på ett kastsystem baserat på personlighetsdrag. Varje kast har också en specifik funktion. För tydlighetens skull är kasterna också färgkodade. Vår huvudperson Tris Prior (Shailene Woodley) är född som en av "De osjälviska", den politiska kasten, vars färg är grå. Som en övergångsrit genomgår alla ungdomar ett personlighetstest som ska avgöra vilken av falangerna de passar bäst för. De är därefter fria att själva välja vart de vill höra. Men nu visar det sig att Tris inte går att kategorisera, hennes testresultat är oklara, hon är en såkallad "divergent" och om hon blir påkommen kan det innebära slutet. Tris måste nu hålla detta hemligt samtidigt som hon väljer att ingå i falangen "De tappra", samhällets svartklädda militär/poliskast.

Som science fiction faller världsbygget ganska snabbt samman. Hur ett samhälle av det här slaget överhuvud kunnat uppstå och sedan fungera stabilt i generationer är en fråga som en nog inte ska ägna särskilt mycket möda åt. Syftet är knappast heller att spekulera kring politisk teori utan att måla upp en allegori kring grupptillhörighet och känslan av utanförskap, teman som väl får antas ligga den tänkta målgruppen om hjärtat. Samhället i "Divergent" är som en amerikansk high school i makroversion.

Theo James och Shailene Woodley.

Tris inleder nu sin hårda träning för att bli en av "De tappra". Ytterligare en likhet med "Hunger games"-serien är att berättelsen har inkorporerar en dokusåpastruktur i sin egen uppbyggnad. Bara de bästa blir nämligen antagna och resten riskerar att kastas ut i en kastlös tillvaro. Under tiden förälskar sig Tris i den hunkiga men plågade och smått mystiske instruktören Four (Theo James) samtidigt som hon uppdagar en konspiration där den blåklädda akademikerklassen under ledning av filmens skurk (Kate Winslet) planerar att ta makten. Tris har mycket att stå i med andra ord. Men så är hon ju också en superhjältinna och det är det jag tycker bäst om med filmen. Marvel och DC må inte ha någon brådska att ge oss någon av deras kvinnliga superhjältar på vita duken men här i young adult-genren har vi dem, starka, kompetenta och modiga, redo att kämpa för det som de tror på.

Synd bara att skådespelarna i huvudrollerna är så slätstrukna och generiskt snyggtråkiga. Varken Woodley eller James lyfter sina respektive karaktärer till mer än summan av deras delar och det vi får räcker inte för att väcka något intresse. Då är de vuxna karaktärerna stabilare. Winslets kalla isdrottning till skurk är subtil och ändå skrämmande. Ashley Judd i rollen som Tris mamma är varm och kärleksfull men redo att slåss med hela sitt väsen för att försvara sin dotter. Det räcker inte för att "Divergent" ska bli mer än en medelmåttig efterbildning dock.

The Grand Budapest Hotel

Som en fluffig rosa bakelse höjer sig The Grand Budapest Hotel på en alptopp i det fiktiva östeuropeiska landet Zubrowka. Den resenär som kliver in över hotellets tröskel behöver bara några snabba sekunder för att inse var hen har hamnat: Rakt in i den visuellt anale trollkarlen Wes Andersons senaste filmopus. Och som ett stort fan av Herr Anderson och hans fantasterier kan jag bara tacka och ta emot. Från första till sista filmrutan är jag förtrollad, bergtagen rent av. Det här är ett dockskåp där jag skulle kunna stanna länge. Men "The Grand Budapest Hotel" är inte bara en scenografisk fest - det är också en vild, bångstyrig och humoristisk berättelse, en fars på liv och död i skuggan av en döende, om inte rent av död, tidsålder.

Filmen är strukturerad i lager av berättande, likt en rysk docka. Det börjar i nutid med en ung kvinna som läser en bok av en hyllad författare. Vi får sedan möta författaren själv (Tom Wilkinson) medan denne berättar historien om hur han i sin ungdom (på 60-talet) besökte det då fallfärdiga hotellet. Vi möter nu den unge författaren (Jude Law) när denne träffar och lär känna Herr Moustafa (F. Murrey Abraham), hotellets mystiske ägare. Denne i sin tur berättar sin historia för författaren, om hur han i sin ungdom på 30-talet kom att arbeta som lobbygosse under den legendariske conciergen Monsieur Gustave H (Ralph Fiennes). Detta är den berättarnivå där huvuddelen av handlingen utspelar sig. Det är inte den sortens narratologi som vi är vana vid på film men dess vanligare i romaner. På det viset leker Anderson inte bara med visuella referenser utan även med litterära. Strukturen förstärker också ett av filmens mest centrala teman - "The Grand Budapest Hotel" är mer än något annat en film om nostalgi.

M. Gustave är en vandrande anakronism, liksom hotellet han personifierar en bevarare av en gammal aristokratisk livsstil som redan är dömd. Gustave driver hotellet med precis järnhand och tar väl hand om sin gäster, framförallt äldre ensamma damer som han uppvaktar och uppskattar som ingen annan. När en av dessa förmögna adeldamer (spelad av Tilda Swinton i en åldersmakeup utan like) dör under mystiska omständigheter och dessutom visar sig ha testamenterat en ovärderlig oljemålning till sin vän och älskare blir Gustave misstänkt för mord. Under flykten får Gustave hjälp av sin protagé, den unge Moustafa, eller Zero som han kallas, briljant spelad av nykomlingen Tony Revolori. Allt detta medan kriget drar sig närmare och en fascistoid övermakt gör sig allt synligare i republiken Zubrowka. Deras mörka uniformer och zick-zackiga symboler signalerar slutet för l'ancient regime och dess ideal.

Liksom de flesta av Andersons filmer är "The Grand Budapest Hotel" ett ensemblestycke. Det känns nästan som om alla hans favoritskådespelare är med, åtminstone på den manliga sidan. Förutom de som redan nämnts ser vi bland annat Bill Murrey, Harvey Keitel, William Defoe, Jason Schwartzman, Own Wilson, Jeff Goldblom, Edward Norton, Adrian Brody och många fler. De flesta av dem gör förstås bara småroller men sammantaget ger de alla en grace och tyngd åt filmen. Mest imponerad är jag dock av ovan nämnda Revolori och Saorise Ronan som spelar hans fästmö Agatha. Deras lätt tafatta kärlekshistoria är en av filmens stora behållningar. Det är omöjligt att inte förälska sig i dem båda två. Om det finns någon rättvisa i världen blir Ronan en stor stjärna efter det här.

Lägg det här namnet på minnet!

Ja, så har vi förstås Fiennes också som visar sig vara en perfekt aktör i Andersonland. Fiennes är annars en sådan där skådespelare som Hollywood har lite svårt att veta vad de ska göra med. Han har dock perfekt rytm och tajming för att perfekt leverera Wes Andersons aparta dialog. Kontrasten mellan figurens perfektionism och hans totala gränslöshet fångas perfekt i ord, blick och hur Fiennes för sig genom de bjärt kolörta salarna.

Jag har svårt att tänka mig att det skulle gå att ha roligare på bio just nu än att gå och se "The Grand Budapest Hotel". Den är full av infall, påhitt och hyss. Var annars skulle en få se en jakt nedför en alptopp utförd i gammeldags stop-motion animation? Var annars får en se fantasifulla bakverk utgöra ett viktigt inslag i intrigen? Var annars ska en få se en värld som denna? Filmen må vara en elergi över svunna tider men världen som den skildrar är skrämmande lik vår egen - balanserande på randen till en avgrund medan mörka politiska makter mobiliserar. "The Grand Budapest Hotel" är långtifrån en övning i estetisk självreflektion. Och även om den inte omedelbart drabbade mig i hjärteroten på samma sätt som Andersons förra film "Moonrise Kingdom" misstänker jag att den bara kommer att växa och växa under åren som kommer.

Company (New York Philharmonic 2011)

Musikalen "Company" hade urpremiär 1970 och den räknas som en milstople i genrens historia. Den inledde ett helt årtionde av konstnärliga framgångar för kompositören och sångtextförfattaren Stephen Sondheim. Den blev också början på det nära samarbetet mellan honom och regissören Hal Prince. Till sitt innehåll var den nyskapande. I stället för en traditionell musical comedy-intrig består pjäsen av en serie löst sammanfogade scener och sketcher. Det var en musikal som utspelade sig där och då, i den moderna storstaden New York och karaktärerna var hämtade ur samma övre medelklass som publiken själva. Utan att blinka behandlade den ämnen som sex, äktenskap och droger på ett ärligt och moget vis.

Sedan dess har det gjorts flera uppmärksammade uppsättningar på båda sidorna av Atlanten. Den version som nyligen visades på SVT under rubriken "Veckans föreställning" är en version iscensatt av The New York Philharmonic år 2011. Formellt sett är det en konsertversion, hela orkestern är med på scenen, men skådespelarna står inte med manus i hand, de har scenkostymer och scenografi/rekvisita - om än minimalistisk sådan. Regissören Lonny Price har gjort ett flertal sådana här full iscensatta konserter tidigare och de fungerar alla som fullödiga uppsättningar av sina respektive musikaler.

"Company" kretsar kring ungkarlen Robert som just fyller trettiofem år. Robert har en massa vänner som alla är gifta par. Dessa par grälar, gnabbas, retas, driver varandra till vansinne och och älskar varandra djupt så som gifta gör. Robert rör sig som ett vittne och en observatör genom deras liv medan han själv utvärderar sitt liv. Varför har han själv aldrig slagit sig ned med någon? Han dejtar och hans vänner försöker alltid para ihop honom men ändå - Robert förblir ensam.

Robert spelas här av Neil Patrick Harris. Eftersom det är en konsertversion som bara spelade en handfull föreställningar har det varit möjligt att rollbesätta musikalen med skådespelare som annars inte hade haft tid och möjlighet att engagera sig för en långvarig spelperiod. Sålunda får vi en rad stjärnor och skådespelare, inte minst från TV. Harris är förstås för den breda publiken mest känd för sin roll i sitcomserien "How I Met Your Mother" men han är också en erfaren musikalartist och sedan några år ständigt återkommande programledare för Broadways Tony Awards-gala. Harris har ett avslappnat och naturligt spel. Hans Robert är charmig, tillgänglig och ganska sårbar. Vokalt lyfter han kanske inte helt och hållet så mycket som han skulle kunna göra men han är ett stabilt centrum som musikalen kan cirkla kring.

Visst blir det lite av stuntcasting med alla kända namn men alla medverkande tar uppgiften på stort allvar. John Cryer från "2 och 1/2 män" och Stephen Colbert är roliga att se blomma ut som fullt kompetenta sång-och-dansmän. Det här är annars en musikal där kvinnorna dominerar. Musikaldivan Patti LuPone gör rollen som den cyniska och bittra Joanne, en roll som ända sedan originaluppsättningen varit en scenstjälare. Hennes version av sången "The Ladies Who Lunch" i andra akten är fylld av kraft och galla. Martha Plimton, Jennifer Laura Thompson och Katie Finneran är alla stora komiska begåvningar i sina roller. Mest av allt står dock Christina Hendricks ut i rollen som April, en av Roberts flickvänner, en inte helt begåvad flygvärdinna. Hennes tajming är perfekt.

Christina Hendricks och Niel Patrick Harris.

"Companys" stora styrka ligger i Stephen Sondheims sånger. De är medryckande, eftertänksamma, vitsiga och naket, brutalt ärliga. "Sorry/Greatful", "Marry Me a Little" och finalsången "Being Alive" hör till det bästa som har skrivits på temat äktenskap sedan Strindberg och de klingar med lika delar hopp, förtvivlan och ironi. "Another Hundred People" är en fenomenal serenad till storstadens alienation. Jag kan lyssna på den här musiken om och om igen.

Manuset av George Furth har tyvärr inte åldrats med riktigt samma värdighet. Den lösa formen gör det hela något bångstyrigt och otydligt. Roberts resa genom historien skulle med små medel gå att göra klarare. Rollfigurerna är också ganska löst tecknade. Vi kommer dem egentligen aldrig riktigt in på livet. Dessutom är manuset i flera delar lite daterat. Dynamiken mellan de gifta paren känns verkligen gameldags. Männen är tämligen nedlåtande mot sina hustrur och kvinnorna går alla in i lätt infantiliserade roller när de interagerar med sina makar. Humor och referenser har lite svårt att överbrygga de dryga fyrtio år som musikalen har på nacken. Uppsättningens kostymer antyder ett sjuttiotal utan att gå vilse i murrig nostalgi men resultatet blir ändå något distanserat - och inte på ett produktivt sätt.

Price uppsättning placerar skådespelarna och framförandet i centrum. Det är energiskt och underhållande. Livepubliken är med på noterna och kan materialet. Samspelet mellan scen och salong skapar en varm känsla av samhörighet som lägger ytterligare dimensioner till ett stycke väldigt god underhållning.