Coco

Vi lever tillsammans med de döda. Vi är kanske inte alltid medvetna om det men om vi lyssnar noga så finns de där. Precis som de som en gång ska komma efter oss gör. Det är mångtydigt det där, att leva med de som gått före. Ibland kan det faktiskt vara enklare att umgås med den som är död än den som är levande, men det kan också vara väldigt utmanande. De döda har sina krav på oss och det kan vara krav som vi inte alltid kan eller vill uppfylla. Ändå kommer vi inte helt ifrån dem. På det sättet kan de döda utöva en makt över oss. Men vi som lever har också en makt över dem, liksom vi har en makt över allt det som förflutit, genom vad vi väljer att minnas och berätta. Om allt detta handlar Pixars nya film Coco.

Det är berättelsen om den unge Miguel som drömmer om att bli musiker när han växer upp. Dessvärre är han uppvuxen i en familj som inte uppskattar sång och dans. Inte alls. Tvärtom, de avskyr allt som har med det att göra. De är sansade och ordningsamma skomakare minsann och inte själviska hemska musikanter som Miguels gammelfarmors mors fästman som övergav henne och deras dotter vid för våg. Miguel försöker förgäves få sina föräldrar och resten av släkten att förstå men de vill inte lyssna. Så Miguel rymmer hemifrån och eftersom det här råkar utspela sig på de dödas dag, den mexikanska motsvarigheten till allhelgona eller alvablotet och då en magisk gitarr blir inblandad korsar Miguel plötsligt genom slöjan mellan världarna och hamnar i de dödas land, där de döda i form av en slags skelettfigurer för sin tillvaro.

De dödas dag är dagen då de som gått bort får chansen att återvända till Jorden och hälsa på, men bara om någon bjudit in dem genom att sätta upp deras foto och bara så länge som någon kommer ihåg dem. Det är som sagt en stor tilldragelse i mexikansk folkkultur och filmen lutar verkligen in i allt detta folkloristiska. Jag är naturligtvis inte någon kännare av dessa seder men för mig känns det verkligen djupt autentiskt och inkännande och inte som ett ytligt överdrag så där som det kan göra i vissa äldre Disney-filmer när kulturer som inte är den amerikanska ska gestaltas. Det här är en värld av andar och väsen, av levande och döda sida vid sida och det som är så fantastiskt är att även om de enskilda detaljer är specifika för just den här miljön kan jag ändå känna igen de stora penseldragen. Även på det viset är vi alla mer lika än vad vi tror.

Staden där de döda bor.

Det är också en hisnande vacker skildring där de dödas land, skildrad som en glimrande och myllrande fantasistad ger allt en särpräglad stil och en häpnadsväckande färgskala. Och skelettgagsen är på precis lagom nivå.

Miguel ger sig ut i de dödas stad på jakt efter den berömde sångaren och låtskrivaren Ernesto de la Cruz (i original med röst av Benjamin Bratt) men hamnar också i lag med Hector (Gael García Bernal), en stackars vindpinad själ som är på väg att bli bortglömd - en andra och verkligen slutgilltig död tycks det. Samtidigt söker Miguels övriga döda släktingar efter honom, precis som hans levande i akt och mening att få honom att lova ge upp sina gitarrspelardrömmar.

Som Pixars bästa filmer ofta gör leder allt detta upp mot ett emotionellt klimax där tårarna sprutar. Regissörerna Unkrich och Molina spelar sina kort helt rätt och även om filmens narrativa tvist är lätt att genomskåda på kilometers håll blir upplösningen inte mindre katharsisk för det. Det är så jag vill att Pixar-film ska vara och Coco levererar. Som det ska göra så löser sig konfliktknuten mellan individualism och kollektivet genom att de båda sidorna jämkas samman, alla hinder röjs ur vägen och allt blir som det ska. Det är måhända sällan så det ser ut i verkligheten men det är så det ska vara i sagan och legenden, som ju inte bara handlar om saker som de är utan också så som de borde vara.

Miguel och hans gammelfarmor Coco, som givit filmen dess namn.

Three Billboards Outside Ebbings, Missouri

För några år sedan gjorde en vän till mig en uppsättning av pjäsen The Cripple of Inishman, en bitterljuv och väldigt roligt komedi med motiv från den irländska landsbygden på 1930-talet. Det blev en väldigt fin produktion som jag minns med stor värme. Pjäsen var skriven av dramatikern Martin McDonagh som även har gjort flera liknande verk från andra perioder i Irlands historia. De har alla blivit uppskattade och hyllade. Sedan dess har McDonagh själv givit sig av mot Hollywood där han etablerat sig som filmregissör med filmer som In Bruges och Svens Psychopaths, båda två någon slags Tarantinoader om yrkesmördare. De filmerna har jag varit ganska kall för. Three Billboards Outside Ebbings, Missouri däremot, den gör mig nästan lite arg.

Vi befinner oss i en amerikansk småstad i den djupa södern. Frences McDormand spelar Mildred, en frånskild kvinna vars unga dotter blivit brutalt våldtagen och lämnad att dö i en väggren. Lyckligtvis är det inget vi behöver se. Flera månader om inte mer har gått sedan händelsen och polisen har inga spår. Fallet är i praktiken stendött. Mildred vägrar att acceptera detta och bestämmer sig därför att köpa annonsplats på tre stora reklamskyltar utanför staden, där hennes dotter hittades. "Varför har ingen gripits?" undrar Mildred på sina skyltar och det hela blir mäkta pinsamt för stadens poliskår som inte är vana vid att få sin auktoritet utmanad. Det hela eskalerar snart till en slags maktkamp mellan Mildred å ena sidan och scherrifen Willoughby (Woody Harrelson) och dennes hejduk den halvalkade rasisten Dixon (Sam Rockwell) å den andra.

Rättvisa genom annonsering.

Så långt låter kanske det hela så förskräckligt men tro mig, det är det. Det är liksom något i tonträffen som bara klingar så falskt. All den charm som McDonagh levererar i sina irländska bydgedramer ger liksom bara en bitter eftersmak i munnen när han här försöker sig på den amerikanska södern. Det är inte bara det att den lilla småstaden känns förvånande vit, även om det också bidrar - allt känns liksom som en Skansen-kuliss. Men värre än så är det faktum att filmen ungefär halvvägs in vill försöka vända på kuttingen och få oss som publik att börja sympatisera med Harrelsons och Rockwells karaktärer.

Det fungerar möjligen i någon mån med Harrelson, inte minst eftersom hans rollfigur sedan försvinner ut ur handlingen, men när det gäller Rockwells Dixon vägrar jag att ställa upp. Figurens "omvändelse" kommer som från ingenstans och ingenting med honom är heller i grunden förändrat efteråt. Han är egentligen samma rasistiska skitstövel som innan. Ändå ska vi plötsligt... tycka synd om honom antar jag? Precis som vi förväntas tycka synd om alla dessa SD- eller Trump-väljare som valt fascismen framför anständigheten när de insett att världen har gått vidare utan dem. Personligen är dock mitt tålamod med sådana tankegångar slut för länge sedan.

Och det är inte bara frågan om söderns djupa, institutionella rasism som filmen alluderar på utan att förmå att hantera. Filmen intar också ett ganska obehagligt förhållande till t.ex. mäns våld mot kvinnor - eller kanske rent av våld överhuvudtaget. Och det inte ens i ens i en sorts kabukiartat serietidningsvåld, det är vi ju ändå vana vid på något sätt. Här ska det föreställa realism men blir bara geggigt. Obehagligt men inte på ett medvetet eller tankeväckande sätt.

Visst är både McDormand och Harrelson likväl som en del andra medlemmar av ensemblen, ja faktiskt även Rockwell bra i sina roller. Särskilt McDormand är, naturligtvis, stark i sin gestaltning av en kvinna som förlorat allt till sorgen och nu bara har vreden kvar. En vrede som gör henne gränslös och kraftfull men också i någon mening hänsynslös. Och även här är det som om McDonagh vill bjuda in oss till att identifiera oss med och heja på McDormands Mildred, trots att mycket av det hon gör i filmen är minst sagt diskutabelt. Med det vill jag inte säga att det inte går att ha moraliskt ambivalenta huvudpersoner i ett drama, tvärt om. Men det måste göras betydligt mer lyhört än vad som sker här.

Sammantaget blir Three Billboards en film som hela tiden går i otakt med sig själv. Den känns som den sortens film som för tjugo år sedan hade framstått som både Provoktaiv" och "viktig" men som nu mest blir en punkterad kvarlämna. Det är ett slöseri med begåvning både för regissör och skådespelare. Så ja, den gjorde mig faktiskt lite arg.

Black Panther

Det är inte rättvist men tydligen är det oundvikligt. När det kommer en action- och äventyrsfilm där hjälten och huvudpersonen inte ser ut som vi är vana vid, det vill säga som en vit och straight cis-man, då är det som om filmen i sig blir till en slags folkomröstning. En omröstning om huruvida det alls är möjligt att göra den typen av film. Vi såg det i somras när Wonder Woman äntligen fick en egen biopremiär och vi har sett det nu igen, när Marvel rullar ut sin senaste - Black Panther.

Glädjande nog så verkar det dock som om alla farhågor kommit på skam. Såväl Wonder Woman som Black Panther har varit otvivelaktiga framgångar, inte bara bland en kritikerkår som med tiden kommit att bli allt mer mätt på kostymerade hjältar utan även bland den breda publiken. Black Panther lär till och med vara en av de mest förhandsbokade filmerna hitills i USA.  Egentligen borde inte det här vara någon stor överraskning. Visserligen finns det gott om högljudda röster runt om på nätet av förvuxna mansbebisar som ser varje färgad huvudperson - eller kvinnlig för den delen - som led i någon slags folkmord som bara existerar i deras febriga hjärnor. Så vana är dessa personer vid att få vara den absolut självklara normen att minsta lilla skifte för dem framstår som ett existentiellt hot. Men det är inte bara de som läser serier eller diggar science fiction. Och oavsett vad de själva tror så tillhör inte dessa genrer dem. De tillhör alla och det hög tid att även den som inte ser ut som jag får hjältar att spegla sig i.

Black Panther var inte en serie som gick i min barndoms svenska Marvel-tidningar. (Varför kan vi bara spekulera i.) Figuren introducerades ursprungligen som en bifigur i ett avsnitt av Fantastiska Fyran 1966 och det är en händelse som ser ut som en tanke att det var på hösten samma år som det militanta Black Panther Party grundades. De två händelserna har förstås egentligen inget att göra och partiets föregångare hade redan använt pantern som symbol långt tidigare. Dock går det ju inte att komma ifrån laddningen i namnet. Figuren var också Marvels första egentliga superhjälte av afrikansk härkomst och karaktärens symboliska sprängkraft består. Det är inte en slump att förlaget plockat in författaren, essäisten och journalisten Ta-Nahasi Coats, en av USAs just nu skarpaste tänkare kring ämnen som svart identitet och kultur, att skriva manus till serien 1996. Lika skarpa var de när de valde Ryan Coogler, regissören bakom bland annat Creed, ta sig an filmversionen, för Coogler brinner verkligen för att berätta något med materialet.

T'Challa (Chadwick Boseman) är nybliven kung över det afrikanska riket Wakanda. (Hans far dog Captain America: Civil War). Wakanda är ett isolerat litet land, slutet och avskiljt från en omvärld som tror att nationen är ett stereotypiskt fattigt och eländigt u-land. Men där tar de fel. Vi är vana vid att hjälten har en hemlig identitet i de här historierna. I Black Panther har hela landet en hemlig identitet. För Wakanda är i själva verket ett rikt, högteknologiskt utopia där traditionell kultur och afro-futurism går hand i hand. en av filmens verkliga behållningar ligger i den visuella fantasi och frenesi med vilken denna oväntade och kittlande värld presenteras för oss. Det var länge sedan ett världsbygge på film hade den inverkan på mig.

Kungen har återvänt.

Med posten som kung över Wakanda kommer också titeln som Den Svarta Pantern och de krafter som kommer med den.  Kungen av Wakanda är nämligen väldigt hands on - lite som om James Bond också var monark över Storbritannien.Filmens kröningssekvens sätter till och med Lejonkungen i skamvrån med sina rituella strider och droginducerade besök till förfädernas land. (Även en obstinat republikan som jag kanske hade kunnat bli lite mer positivt inställd till kungahuset om Estelle hade varit tvungen att slåss i ett vattenfall på liv och död för sin rätt till tronen. Fast kanske ändå inte.) Snart nog måste dock T'Challa sätta sina krafter på prov när han blir utmanad av en kusin, Erik Killmonger (Micheal B. Jordan) som lämnats att växa upp i ett amerikanskt ghetto och nu är ute efter revansch. Jordan gestaltar denna man med sår djupt in i själen på ett väldigt övertygande sätt. Så ska en skurk göras.

Och det är här, i konflikten mellan de två, som filmen verkligen vinner över mig. Till skillnad från så mycket annan actionfilm där handlingen alltid kretsar kring jakten på en eller annan McGuffin blir Black Panther något annat - ett familjedrama med djupa ideologiska implikationer. Är det verkligen rätt, frågar sig Jordans karaktär, att ett land som Wakanda ska stänga sig ute från omvälden, gömma sig och inte dela med sig av all sin rikedom och allt vad de kan? Där har han en poäng. Att han sedan är beredd att gå över lik och vill lägga världen under sina fötter för att kunna rädda den, där blir det lite grumligare om vi säger så. Men filmen lyfter ändå intressanta och nog så relevanta frågeställningar om vår värld av idag. Det är det minsann inte varje superhjälterulle som gör.

Att Black Panther dessutom är tekniskt mycket välgjord och utmärkt rytmisk äventyrsfilm med sekvenser som faktiskt känns unika och som om inte det vore nog bjuder på en hel rad av starka, mångbottnade och supercoola kvinnoroller (spelade bland annat av Lupita Nyong'o, Danai Gurira, Angela Bassett och Letitia Wright) gör bara det hela ännu bättre. Överhuvudtaget känns Black Panther som en ovanligt lyckad ensemblefilm där T'Challa själv nästan är den blekaste karaktären, även om Boseman ger honom en värdighet och självklarhet som ändå gör honom till filmens moraliska mittpunkt. Hans fumliga söta kärlek till Nyong'os agent Nakia är ett bedårande inslag och tar upp precis lagom plats i berättelsen.

Nakia (Nyong'o) och T'Challa (Boseman).

Säkert går det att höja vissa frågetecken. Hur det än ser ut så är det förstås en amerikansk fantasi om Afrika det här och hur balla stridnoshörningar och flitskalliga krigarkvinnor med högteknologiska spjut än är antar jag att det inte går att komma ifrån ett visst mått av exotifierande här. Men det får i så fall någon med betydligt mer tolkningsföreträde än jag göra något på. Jag är mest fascinerad och vad jag har kunnat se är jag inte ensam om den saken.

The Orville

Så efter att ha skrivit om Star Trek Discovery och givit den serien de rosor som jag faktiskt tycker den förtjänar måste jag också säga ett ord eller två om en annan science fiction-serie som nyligen börjat visas och som ärligt talat är bland det märkligaste jag sett på väldigt länge. Jag talar då om The Orville, Seth McFarlanes "parodi", om det nu verkligen är rätt ord. Som läsare av Allmänstädesbloggen vet så hör jag inte till herr McFarlanes beundrare. Min recension av hans vilda västern komedi A Million Ways to Die in the West är nog fortfarande det mest blodtörstiga lustmord jag begått i min gärning som kritiker.

Jag vet egentligen inte vilket som stör mig mest, författaren McFarlane med hans juvinala kiss-och-bajs-humor eller skådespelaren McFarlane som alltid bär på ett självgott grin som tycks tyda på att han själv tycker att han är så himla go. Det är naturligt svårt att exakt peka på var problemet uppstår för  jag har ofta tyckt om till exempel Kevin Smiths filmer och det går ju inte att hävda att han är på något sätt mer sofistikerad - det kan bli nog så mycket skämt om att knarka och runka hos honom. Det måste vara något med tonträffen. McFarlane känns för mig bara för mycket som någon som fått för sig att han är en av de coola killarna och då blir den sortens humor som i sina bästa stunder ändå springer ur ett utanförskap och en förlorarposition inte längre giltig.

Men McFarlane insisterar på att ge sig själv huvudrollerna i sina projekt, numera inte bara som animerade fäder eller talande nallebjörnar. I The Orville spelar han stjärnskeppsofficeren Ed Mercer, en ganska chill kille så där ni vet, ja en skön snubbe rent av, lite som Seth McFarlane tänker sig själv får vi tänka. Ed får sitt livs drömuppdrag - han ska få bli kapten på utforskningsskeppet The Orville i Unionens stjärnflotta. (Unionen är alltså seriens motsvarighet till Federationen i Star Trek.) Det finns bara ett aber med hela. Om han vill ha uppdraget måste han jobba med sin ex-fru kommendörkaptenen Kelly Greyson (Adrianne Palicki). Och det blir så klart lite jobbig stämning eftersom de skildes efter att Ed kom på henne med att vara otrogen med en blå kille som utsöndrar klet ur huvudet. Svekfullhet ditt namn är kvinna! Okej, vi får veta att Ed nog var lite frånvarande i deras relation, men ändå.

Nu kommer serien i och för sig rätt snabbt över det där, bortsett från lite återkommande pikar här och där. Vi får ju liksom inte glömma vilket schysst grabb Ed faktiskt är. Förutom Ed och Kelly får vi så möta resten av besättningen, människor och utomjordingar om vart annat - samt en robot som är rasistisk mot biologiska livsformer. Tillsammans ger de sig ut i universum för att se sig omkring, bedriva diplomati, konfrontera knepigheter och debattera moraliska dilemman. Precis som vi förväntar oss av en Star Trek-serie.

Och det är detta som gör The Orville så märklig. För den är ingen parodi. Inte riktigt. Den som förväntat sig ett bredsida av vitsar och gags a la Family Guy, Simpsons eller ens något i stil med Modern Family eller Brooklyn Nine-Nine får snabbt ställa om sig. Om du tog bort kanske tre eller fyra skämt från varje avsnitt så får du nämligen just precis ett typiskt avsnitt av The Next Generation eller Voyager. Det går knappt att se någon skillnad. Visst, det finns lite lustiga situationer här och där men det fanns det i de serierna också. Så det är egentligen bara nån referens i marijuana i en scen och till uppfälla toalock i en annan som förråder The Orville som "komedi". Och serien lutar ordentligt in likheterna. Estetiskt ser det precis ut som 90-tals Trek. Ochj även namnen i förtexterna känns igen. Här dyker Brannon Braga upp som exekutiv producent. (Braga var huvudförfattare på Trek i många år, han har varit med och skrivit några av de bästa och även de sämsta avsnitten och han skapade även serien Enterprise.) Och där, som ett brev på posten dykerJonathan Frakes upp som regissör. (Frakes som spelade Riker i TNG och som regisserat avsnitt av samtliga moderna Trek-inkarnationer.) The Orville är en hommage som glider över i vad som nästan blir ett slags plagiat, där "satiren" blir ett tunt fikonlöv. Till och med sätten som serien försöker göra science fiction-versioner av "brännande frågor i vår samtid" är helt och hållet old school trekiga.

"Låt oss sitta vid det här konferensbordet och diskutera veckans moraliska dilemma."
Det är inte ett skämt. Det är vad scenen går ut på.

Allt det här gör sammantaget The Orville till en jättekonstig soppa. Och ändå - jag kan inte bringa mig själv att tycka illa om den. Visst, jag stör mig på McFarlane och jag tycker inte alls det är roligt och ibland blir det skämskudde men trots allt detta är det någon slags televisionens svar på tröstätande, så välbekant att jag inte kan låta bli att titta vidare. Som en påse chips där du tar ett till och ett till fast du vet att det inte är riktig föda.  Säkerligen kommer det till och med finnas de som föredrar det här som den nya versionen av Star Trek framför Discovery. De bedrar sig naturligtvis och misstar nostalgi för kvalitet. Bra kan jag inte säga att det är. Mest konstigt.

Star Trek Discovery

Jag har med flit väntat lite med att ge mitt omdöme om den nya version av Star Trek som gått upp på TV nu under hösten. Visserligen kliade det i fingrarna redan efter premiären men det kan vara en poäng att vänta en smula och se hur det hela utvecklar sig, inte sant? Ibland kan jag verkligen bli så fruktansvärt trött på alla "hot takes" och omedelbara, oreflekterade reaktioner som präglar så mycket av sociala medier och annat i dessa dagar. Nu är vi ändå en bra bit in i första säsongen och kära läsare - jag gillar verkligen Star Trek Discovery. Serien gör verkligen något nytt med sitt material och det ska den ha all heder av. När jag ser den känner jag verkligen hur djupt jag saknat en ordentlig science fiction-serie att sätta tänderna i.

Det är på många sätt en ganska annorlunda serie, jämfört med sina föregångare. Både när det kommer till innehåll och form. Det finns många "fans" som inte är glada över detta. Nördkultur i alla dess former kan vara nog så konservativ. Personligen ser jag det som något nödvändigt.  Det går inte att göra den sjätte serien, det sjuhundrade avsnittet eller vad det nu kan bli, och bara köra på i samma hjulspår. Det var ju därför franschisen gick in i limbo för lite mer än ett decennium sedan. För mig får det mer än gärna kännas nytt och oväntat och om det skulle skava lite i relation till "kanon", ärligt talat jag kunde bry mig mindre. Till skillnad från de tidigare inkarnationerna av Star Trek som har sin grund i den gamla TV-modellen av helt och hållet fristående avsnitt känns Discovery mer som en lång följetong som steg för steg bygger mer av en sammanhållen berättelse. Nu ska det kanske inte dras allt för stora växlar på den saken för även serier som Deep Space Nine och Enterprise kom med tiden att väva långa bågar och allt eftersom Discovery har rullat vidare ser vi också formatet med ett "veckans problem" sakta men säkert krypa tillbaka in med välkända troper som tidloopar och varelser som visar sig vara mer intelligenta än vi först annat till exempel. Det är en skillnad i grad snarare än art.

Visuellt sett ligger Discovery betydligt närmare de senaste biofilmerna än de gamla serierna. Borta är den platta, konferensrumsliknande belysningen, studiokänsla och rakt televisionsfoto. Det hela är läckert och lyxigt. I jämförelse ser de gamla specialeffekterna väldigt lågbudget ut trots att de säkert var rätt så påkostade för TV på den tiden. Även klingonerna har fått en slags make over.

Innehållsmässigt slår Discovery också an en annorlunda ton. Det här är berättelsen om ett krig, ett krig mellan Federationen och det Klingonska imperiet. Handlingen är förlagd till ungefär tio år före den ursprungliga serien från 60-talet. (Just det var väl kanske mitt största frågetecken inför premiären. Star Trek har ju trots allt redan haft sin beskärda del av prequels redan och jag är inte säker på att det faktiskt är det bästa möjliga greppet.) Och krig är det verkligen. Det finns en våldsamhet och en känsla av undantagstillstånd över mycket av serien som ger allt en betydligt mörkare ton än vad vi varit vana vid förut. Det är intressant att i detta se en spegling av vår egen tid. Förenta Staterna som nu sedan nästan tjugo år befunnit sig i ett tillstånd av långintensivt krig utan slut, en värld där aggression och misstro tar upp allt mer luft - det är inte konstigt att det färgar av sig också på vår science fiction. Men återigen - även DS9 och Enterprise har varit och trampat i den här tematiken tidigare. Och alla moderna Trek-serier har haft att brottas med arvet av skaparen Gene Roddenberrys utopiska framtidsvision. Det är en idé om en framtid utan nöd, utan fördomar, utan förtryck, en fantastisk glimrande rymdkommunism. Den sortens framtid som jag utan att blinka skulle vilja leva i. Men den är till sin natur fundamentalt odramatisk. Roddenberry ville ju till exempel inte ens veta av några som helst personkonflikter mellan karaktärerna i The Next Generation, något som författarna snabbt gick sedan. Och åtminstone för mig är det tydligt vart Discovery pekar. Vi börjar här i krig och misstänksamhet, i ett möte med den andre som hotfull och obegriplig. Men det är inte där serien kommer att sluta. Vi kan redan börja se hur denna krigiska inställning hamnar på tvärs med det som är och borde förbli stjärnflottans verkliga uppdrag - att idka fredlig utforskning av ett oändligt mångfacetterat universum.

Burnham (Martin-Green)

Den centrala huvudpersonen i serien är Michael Burnham, namnet till trots en kvinna spelad av Sonequa Martin-Green. När vi först möter henne är hon förste officer ombord på skeppet Shenzhou under kapten Phillippa Georgio (Michelle Yeoh). Burnham har en ovanlig bakgrund. Efter att hennes föräldrar dött i en klingonsk attack när hon var väldigt liten har hon kommit att växa upp på planeten Vulcan med ingen mindre än Spocks far Sarek som styvfar (här spelad av James Frain). Burnham är alltså en slags adoptivsyster till Spock. Hon är människa men prädlad av den vulcanska kulturen och när vi möter henne i det första avsnittet är hon en av stjärnflottans mest lovande påläggskalvar. Inom loppet av det första dubbelavsnittet har dock Burnham hunnit begå myteri, fått sin kapten som hon stod mycket nära dödad och i nån mening varit med om att starta en fruktansvärt blodig konflikt. Hon blir dömd till livstids fängelse. Och det är därifrån, från den riktigt riktiga bottenpunkten som Burnhams resa mot någon form av försoning med sig själv och sitt förflutna kan börja. Hon ges en ny chans av kapten Lorca (Jason Isaacs) ombord på skeppet Discovery, en kapten som snart visar sig ha en agenda som Burnham själv ställer sig tveksam till och en moralisk kompass som ibland pekar åt moraliskt tveksamma håll.

Serien fokuserar verkligen på Burnham på ett sätt som känns nytt. Annars brukar ju Trek vara utpräglade ensembleshower. Och visst, allt eftersom får vi också möta intressanta bifigurer som Doug Jones utomjording Saru, Anthony Rapps vetenskapsofficer Paul Stamets och Burnhams rumskompis kadetten Tilly - tydligen en ättling till figuren Merida i Pixars Modig -  spelad av Mary Wiseman för att nämna några. Och de har absolut potential att växa till ett bra gäng. Men så här långt är det ändå Martin-Green som dominerar. Hon lyckas balansera ett lugn och en distans som verkligen fungerar som vulcansk med en enorm skuld som ligger och verkar precis under ytan. Hon gestaltar på många sätt den första verkligt trasiga huvudperson som Trek har haft att berätta om - och hon gör det med en värdighet och en styrka som fångar tag. Jag ser verkligen fram emot att se hur karaktären kommer att utvecklas.

Som sagt, jag har lagt märke till en hel del gnäll från somliga hörn av nätet men för mig känns det mest som just detta - gnäll. Om Trek ska kunna ha en framtid kan den inte leva på gamla lagrar, det måste kunna ske en utveckling. Och, som andra har påpekat, varje gång en ny serie haft premiär har det faktiskt låtit ungefär så här. "Det är för annorlunda, det känns inte som det brukade, det är bara det gamla som räknas." Men varje serie verkar ändå i slutändan hitta sina egna fans och det är jag övertygad om att även Star Trek Discovery kommer att göra.

Twin Peaks - The Final Dossier

Sommaren kom att helt domineras av Twin Peaks-bevakning här på Allmänstädesbloggen. Nu avslutar vi den för den här gången (endast tiden kan utvisa om det kommer ytterligare fortsättning framöver) med en recension av Mark Frosts Twin Peaks - The Final Dossier som kom ut nu i dagarna. Precis som sin föregångare The Secret History of Twin Peaks är boken en slags "roman", men inte i ordets traditionella betydelse. Det är inte frågan om någon rakt berättad historia utan en samling med redogörelser som tillsammans tecknar en impressionistisk helhet, som fyller i narrativa luckor som tidigare avsnitt, film och böcker lämnat obesvarade. Inte så att alla frågor får sina svar såklart. Det hade blivit en mycket lång bok. Men förvånansvärt mycket ändå.

I The Secret History hade specialagent Tamara Preston (Chrysta Bells rollfigur från The Return) fått i uppdrag att sammanställa och kommentera en samling dokument som i slutändan visade sig vara samlade av Major Garland Briggs, dokument som både behandlade staden Twin Peaks tidiga historia och konspiratoriska trådar inom den amerikanska regeringen. Det var en vindlande och bitvis svåröverskådlig mosaik. The Final Dossier är betydligt mer tajt och sammanhållen. Återigen är det Tammy Preston som är vår guide men den här gången är det hon själv som för pennan, som skriver ihop och rapporterar tillbaka till sin chef Gordon Cole om vad hon kunnat hitta om människorna i Twin Peaks och hur deras liv sett ut under de senaste tjugofem åren. Det var något som ursprungligen hade utlovats i The Secret History. Vad har hänt mellan den gamla serien och den nya? Den förra boken slutade dock mer eller mindre med händelserna i den gamla seriens final. Jag antar att Frost insåg att det vore att avslöja för mycket på förhand och det är därför som vi får den här volymen nu när vi redan sett den nya säsongen.

Agent Preston (Chrysta Bell). I bakgrunden Frans Kafka.

Agent Preston lägger ut texten, karaktär efter karaktär. Hon ger oss de fakta hon kunnat hitta, återger sina egna efterforskningar och samtal och väver in sina egna funderingar. Jag tycker, precis som med förra boken, väldigt mycket om den röst som Frost skapar åt henne. Jag vet att somliga hade svårt att för sitt inre gifta ihop den bild av karaktären som böckerna ger med det rollporträtt som Bell levererade i serien men för mig är det inte alls ett problem. Är det något vi lär oss av Twin Peaks så är det att människor har mer än en sida och för min del blir det bara berikande att ta del av hennes inre tankar.

Så får vi i boken till exempel veta hur Leo Johnson dog (genom ett väldigt syrligt obduktionsprotokoll signerat Albert Rosenfield.) Vi får ta del av berättelsen om Donna Heyward och hennes vidare öden. I samband med det får vi också lite mer kött på benen rörande hennes syster Gersten och hur det kom sig att hon hamnade där hon hamnade. De kapitlen rymmer inga stora överraskningar men Donnas tragiska historia får ett oväntat lyckligt slut. Kapitlen om familjen Horne ger vissa ytterligare ledtrådar om vad som står på med Audrey men inga slutgiltiga svar om hennes öde. Däremot får vi ett riktigt matigt kapitel om Annie Blackburn - den intrigtråd och den karaktär som jag nog hört flest fans sakna i den nya serien och i den första boken för den delen. Och frågan som den galet fnissande dubbelgångaren upprepar i slutet av den gamla serien - "Hur är det med Annie?" - den frågan för ett svar. Ett på samma gång trösterikt och hjärtskärande svar.

Så fortsätter det boken igenom. Länge förblir berättelsen som vävs ovanligt vardaglig och grundad i en till synes realistisk värld. Ovanligt med tanke på vilka vilda svängar ut i surrealism och science fiction som The Return ändå tog. Förvisso kan Frost inte låta bli att väva in en del halsbrytande bitskheter och humorismer. (Som exempelvis en antydan om att Donald Trump vid ett tillfälle ska ha burit den gröna ringen med ugglesymbolen på.) Ju länge boken fortsätter dess mer letar sig dock det extradimensionella och tidshoppen från serien tillbaka in i historien. Till slut verkar inte ens stackars Preston själv veta vad som är verkligt och vad som faktiskt kan ha hänt i det förflutna. Effekterna av Coopers försök att rädda Laura i avsnitt 17 ger svallvågor fram i nutiden. Något har faktiskt förändrats i det förflutna. Däremot ger boken naturligtvis inga ledtrådar till händelserna i avsnitt 18 och det tror jag var ett lyckat val att inte ge sig in i.

The Final Dossier är naturligtvis inte en bok som kan rekommenderas till några andra än oss verkligt inbitna entusiaster.  Den som bara har ett halvt eller passerande intresse för Twin Peaks, om det nu till äventyrs skulle finnas sådana människor (eller tulpor), har nog inte så mycket att hämta. För oss som aldrig kan få nog är den däremot ett måste. Precis som med serien själv måste jag konstatera att få min egen del är jag absolut nöjd om det här är det sista vi får. Men jag kommer naturligtvis vis aldrig sluta hoppas på en fortsättning. Varje pusselbit är en gåva och jag är evigt tacksam. Mysteriet lever.

Twin Peaks - The Return (Del 17-18)

The past dictates the future

What’s your name?

Jag hade inte väntat mig att få alla svar. Jag hade inte väntat mig en prydlig liten rosett ovanpå alltihop. Jag hade inte väntat mig ett entydigt slut. Å andra sidan hade jag nog inte väntat mig en ordentlig cliffhanger heller. Fånigt av mig. Jag borde vetat bättre. För naturligtvis är det så det måste sluta. Hur skulle det kunna vara på något annat sätt? Hur skulle det inte kunna sluta på det mest frustrerande sätt, med fler frågor än lösningar? Innebär detta att vi kan komma att vänta oss ytterligare en säsong nu? Jag vet ärligt talat inte. Som sagt, jag hade inte förväntat mig det. Men visst är det som krattat för det. Och både säsong ett och säsong två av originalserien slutade med en lång rad av halsbrytande nagelbitare. Syftet var då att skapa intresse för en fortsättning. Så det går inte att utesluta att Mark Frost och David Lynch har mer i rockärmen. Hur det blir med den saken återstår att se. För nu får vi ändå se det vi fått som en avslutning. Vi har att bearbeta och långsamt komma att acceptera att här är där vi lämnar karaktärerna och staden, kanske för att inte återvända. Jag hade inte trott att det skulle vara möjligt att lämna oss med samma slags rastlös och djupa existentiella oro och ångest som 1991, men det gjorde det. Och i slutändan är kanske det den viktigaste gåvan som Twin Peaks – The Return kan ge oss.

Vad vi fick, framför allt i avsnitt 18, var ett exempel på något som jag brukar kalla för David Lynchs fraktala berättarteknik. Det finns flera exempel på detta i hans senare filmografi. Vi börjar med att presenteras för en historia, den utvecklas och fortsätter för oss som om den vore ett vanligt, traditionellt och linjärt berättat narrativ. Det är bara det att så är inte fallet. Det är inte frågan om en historia med en början, en mitt och ett slut enligt någon igenkännbar eller kanske ens möjlig att beskriva dramaturgisk modell. I stället är det frågan om något mycket, mycket mer ovanligt. Vi skulle kunna kalla det för drömlikt men det är viktigt att minnas att drömmar i det här fallet inte är på något sätt motsatsen till verklighet. Gränsen mellan dessa båda poler är betydligt mer flytande än så och drömmen är inte mindre på riktigt än vad som helst annat, den opererar bara efter andra regler. För eller senare når berättelsen en punkt, en akut slags kris där den skenbart linjära handlingen inte kan fortsätta. Där sker ett brott, fraktalen sticker i väg i en annan riktning och plötsligt är det som om en annan film börjar. Vi möter nu en till synes annan historia. Karaktärerna är andra än tidigare, även om de ibland gestaltas av samma skådespelare. Handlingen tar oss någon annanstans, även om det finns tematiska länkar. Men just som denna nya berättelse börjar ta form är det ändå som om element från den första, till synes övergivna historien letar sig tillbaka in i filmen. Den första historien vägrar att låta sig trängas undan. Den klöser sig tillbaka in, likt ett undanträngt minne eller en förnekad drift och i slutändan kommer en ny krispunkt, när det inte längre går att skilja mellan de olika historierna längre.

I Fire Walk With Me börjar vi följa agenterna Desmond och Stanley när de utreder mordet på den unga Teresa Banks. De börjar nysta i mysteriet, förhör Banks bekanta, anar en konspiration som involverar den lokala polismyndigheten. Men utredningen går in i väggen. De når inte längre. Desmond återvänder till trailerparken där Banks bodde för ett sista försök att hitta någon ledtråd som ska föra honom vidare – och försvinner spårlöst. Berättelsen kan inte fortsätta och filmen skiftar istället fokus till Twin Peaks och Laura Palmer. Men mordet på Teresa Banks fortsätter att hemsöka filmen. Banks återkommer i flashbacksekvenser och på sätt och vis flyter också hon och Laura samman. I Lost Highway är det berättelsen om jazzsaxofonisten Fred och hans hustru Renee som når en krispunkt när Fred fängslas för mordet på sin fru, ett mord han säger sig inte minnas men som finns fångat på videoband. I fängelset förvandlas Fred till den unge Pete (från Bill Pullman till Balthazar Getty). Pete släpps och inleder en affär med Alice, en flickvän till en obehaglig gangster. Det är bara det att Alice, precis som Renee spelas av Patricia Arquette och ju mer allt spinner loss dess otydligare blir gränserna mellan de olika karaktärerna. Så har vi Mulholland Drive där Naomi Watts spelar först Betty och sedan Diane, två kvinnor vars öden är som spegelbilder av varandra. En ljus och en mörk. Slutligen Inland Empire är Laura Dern splittras i en lång rad av olika möjliga karaktärer och roller och där vi aldrig vet vad som är ”verkligt” eller ens om det går att använda en sådan kategori.

Lost Highway, Mulholland Drive och Inland Empire kan alla läsas som psykodramer. Det vi upplever är i någon mening som en splittrad själs försök att göra reda i ett möte med en värld som är både skrämmande och förvirrande. Det vore lätt att tolka det som om att en del av respektive film representerar en yttre, objektiv verklighet medan resten är antingen dröm eller en fantasi, ett sätt för huvudpersonen att handskas med det som hen inte kan se i ansiktet för vad det verkligen är. Jag har själv talat om en sådan läsning av Mulholland Drive när jag skrivit om den filmen tidigare. Jag undrar dock om det inte kanske är en lite för enkel och nätt förklaringsmodell. Den inbjuder till psykologiska läsningar och freudianska modeller och gör genom detta filmerna greppbara i det att de går att placera i en intellektuell kontext. Det finns en tröst i det som jag absolut kan förstå. Samtidigt riskerar det att skava av de vassa kanterna. Det är inte meningen att vi ska känna oss säkra och tröstade här. Och det är faktiskt inte alls säkert att det är så att Fred fantiserar att han är Pete eller att Diane drömmer om sig själv som Betty. Kanske är det betydligt mer komplicerat än så och – som jag skrev ovan – dröm och verklighet är inte varandras motsatser i Lynchs konstnärskap. Du kan aldrig vakna och pusta ut med ett ”Åh, det var bara en dröm”. Ingenting är ”bara” en dröm. Vi lever inuti en dröm.

Twin Peaks är förstås inte ett psykodrama på samma sätt. Det finns inte ETT medvetande som vi kan binda allt som händer till, aldrig bara ett perspektiv i en berättelse som förgrenar sig ständigt utåt – i originalserien ut till en hel liten småstad, i The Return ut till hela Amerika och vidare. ”Vem är drömmaren?” som Monica Bellucci frågade i avsnitt 14. Det går liksom inte riktigt att svara på. Men vi har ändå två centralgestalter som berättelsen ständigt återkommer till. Där är Cooper och där är Laura. Och de är båda sammanvävda och liksom förutbestämda att röra sig runt varandra, den ena genererande den andre. Om Twin Peaks ska kokas ned till något blir det till de två och det är därför fullt logiskt att det är de som står i centrum i det sista avsnittet. Och på vilket vis sedan. Efter att Cooper återvänt till Twin Peaks och lyckats sända sin dubbelgångare tillbaka till den svarta hyddan (mer om det senare) får vi följa honom på en resa först genom dimensionerna, guidad av den enarmade mannen Gerard och Jefferies-i-kaffepannan, bakåt i tiden och in i Fire Walk With Me. Sekvensen som följer är tät och oroande samtidigt som den är djupt gripande. Vi får se Laura och James i skogen om natten, en av berättelsens urscener. Vi har sett den förut förstås men nu, i svart-vitt och med ett annat soundtrack framstår den som ännu mer laddad. Och när Laura plötsligt stirrar ut i mörkret och skriker rakt ut så där som bara Sheryl Lee kan skrika – ett ögonblick som alltid har varit så jävla läbbigt – får nu en helt annan kontext. Hon tycker sig ana någon där ute bland träden. Denna någon är Cooper. Och när hon hoppar av James motorcykel och gråtande försvinner ut i skogen väntar han där på henne, med en utsträckt hand och säger att han ska ta henne hem.

Det är märkligt hur väl scenerna smälter samman här. Lee är förstås digitalt föryngrad, det hjälper förstås också att det är just svart-vitt och att vi inte direkt får henne i närbild. Plus att hennes peruk var hemsk redan i filmen. Den här sekvensen, misstänker jag, är något av en önskeuppfyllning för Lynch själv och har nog varit så länge. Vad var Fire Walk With Me om inte ett försök att göra Laura levande igen? Hon vars död sätter allt i rörelse, hon som i vilken annan serie som helst hade varit och förblivit ett dramaturgiskt verktyg, en McGuffin och inget mer. Men för Lynch har hon aldrig bara varit det. Han älskar verkligen Laura Palmer. (Jag säger Lynch här snarare än Lynch/Frost för jag tror att det verkligen kommer från just honom.) Här tar regissören så chansen att göra det som han inte kunde göra ens i filmen från 1992. Den var en prequel och måste ändå sluta med Laura i plats, uppspolad på stranden men här, nu finns inga regler längre. Allt är möjligt. Så Cooper leder henne genom skogen och för ett ögonblick ser det ut att fungera. Liket på stranden försvinner bort. Vi får öppningen av pilotavsnittet från 1989 igen. Josie vid spegeln. Pete går och fiskar. Laura är inte där. Så fick då alla fans som haft teorier om tidsresor och alternativa verkligheter ändå sitt lystmäte. Här är det. Historien har ändrats.

Men så enkelt kan det naturligtvis inte vara. De döda är de döda och det måste vi acceptera. Där de går hand i hand genom mörkret åkallar Cooper och Laura en av våra mest fundamentala myter, den om Orfeus och Eurydike. Och nog vänder sig Cooper om för att se tillbaka på henne där de går. Så hör vi ett knirrande ljud. Samma ljud som Brandmannen spelade upp för honom i första avsnittets första scen. Lyssna till ljuden. Och Laura är borta. Kvar är bara den öde skogen och hennes skrik som ekar från fjärran. Det ständiga skriket. Laura, som inte går att skilja från sin smärta och sin fasa. Och med det når också Twin Peaks sin krispunkt. Härifrån kan inte berättelsen fortsätta. Ändå återstår ett avsnitt.

Så Cooper cirklar tillbaka. Han är i det röda rummet igen. Gerard är där. ”Är detta det förflutna eller är det framtiden?” Det är som om Cooper aldrig lämnat hyddan trots allt. Cirkeln fortsätter. Han möter armens evolution igen. Han möter Leland. Han får samma instruktion. ”Hitta Laura.” Frågan är bara om Cooper förstår vad det faktiskt betyder. Vad är det att hitta Laura? När Cooper så träder ut i cirkeln av träd vid Glastonbury Grove står Diane där för att möta honom. Det första det gör är att fråga varandra om de verkligen är sig själva. Och även om de båda svarar jakande kan vi som åskådare inte vara alls säkra på att det faktiskt är sant. För identitet är luriga saker, särskilt i den här delen av en David Lynch-film. När Cooper och Diane sedan plötsligt färdas genom ett ökenlandskap är vi inte längre alls klara över var och när vi befinner oss. I klippet mellan de båda scenerna göms en narrativ lucka som berövar oss av all kontext.

Diane? Cooper?

Här är vi verkligen som i en annan film. Det är faktiskt väldigt mycket av just Lost Highway över den här sekvensen. Cooper och Diane (låt oss ändå kalla dem så för enkelhetens skull) når till en punkt i öknen där de ska ”korsa över”. Elektriciteten börjar spöka igen och plötsligt kör de genom en nattlig väg och anländer till ett motell. Som sagt, Lost Highway. Cooper går till expeditionen för att skaffa en nyckel medan Diane, som är kvar i bilen plötsligt får se sig själv stå borta vid en pelare, stirrande tillbaka mot sig själv. Det är inte ett gott tecken. Det som följer sedan fortsätter att göra oss illa till mods. Vi får en sexscen som är genuint obehaglig. Det faktum att den romantiska femtiotalslåt som spelas i bakgrunden är samma som ackompanjerade skogshuggarens entré i avsnitt åtta gör inte saken bättre. Men det är skådespelarnas ansikten som gör det riktigt ohyggligt. Smärtan, ruelsen, sorgen i Laura Derns ansikte och Kyle MacLachlan som här får samma kalla hårda blick som den Coopers dubbelgångare en gång hade. Saker och ting är verkligen inte som de bör vara. Morgonen efter är hon borta. Kvar är bara en lapp – en lapp där hon kallar honom för ”Richard” och sig själv för ”Linda”, ett typexempel på just hur poröst det här med roller och identitet blir. Vi vet inte ens när de är vilken roll.

Så Cooper lämnar rummet, men notera – det är inte samma motell som kvällen före och hans bil är en annan, av modernare modell. Det finns inte längre någonting som inte är osäkrat och oklart. Om du som publik börjar känna en slags panik här så har du inte fel. Det är meningen. Det här är den djupa slags skräckeffekt som filmen/serien åsamkar vid den här punkten. Känslan av att allt är ett enda stort gungfly. Att det kanske inte finns någon verklighet alls, att allt vi upplever som ordning i universum kanske bara är en illusion. Ändå finns hela tiden markörer här som pekar tillbaka mot det som vi känner till. Cooper och Diane var tvungna att färdas 430 miles för att ”korsa över”. 430 var det nummer som Brandmannen sa åt Cooper att minnas. Han skulle också minnas namnen Richard och Linda. Vi trodde länge att det syftade på Richard Horne men kanske var det bara ett villospår? Det kommer fler sådana ledtrådar. Cooper anländer till en diner som heter Judy´s. Då har vi ändå fått en annan förklaring kring betydelsen av det namnet tidigare, i del 17. Där frågar han efter en servitris, som inte verkar vara där idag. Vi får också en scen där Cooper hamnar i bråk med några cowboys och även om han rycker in som en riddare i vit rustning finns det återigen något över honom här som för tankarna mer till dubbelgångaren, sättet som han ganska brutalt tar hand om männen har en våldsamhet över sig som inte känns helt som vår gode renhjärtade Coop.

Dinern vi inte ska prata om?

Väl vid den adress där den saknade servitrisen bor lägger vi märke till att den vandrande elstolpen med nummer 6 på väntar. Och nr dörren öppnas är det (naturligtvis) Sheryl Lee som står där. Fast hon heter inte Laura utan Carrie och hon har ingen aning om var Twin Peaks ligger någonstans. Hon verkar visserligen reagera på namnet Sarah med en viss oro men är annars helt konfys när Cooper förklarar att han kommit för att hitta henne och ta henne med sig. Ändå går hon med på att följa med honom. Att det sitter ett lik med sönderskjutet huvud i soffan i vardagsrummet har förmodligen något med hennes vilja att sticka från stan att göra. Den lilla vita häst i porslin som vi får se på en hylla blir ytterligare ett tecken som pekar bakåt, utan att vi för den sakens skull kan göra oss en klar bild över hur allt hänger samman.

I stället så följer vi Cooper och Carrie/Laura när de kör genom natten från Texas mot delstaten Washington. Återigen är gränsen mellan Cooper och hans dubbelgångare i spel. Är det någon vi vant oss att se köra genom nätterna så är det ju just han. Carrie/Laura är för det mesta bara tyst, utom vid ett tillfälle när hon tror att de är förföljda. Det tror nog vi också där och då. I själva verket är det nog vi i publiken som är förföljarna här. De når till slut Twin Peaks, svänger förbi Double R Diner och anländer så till huset, det huset, familjen Palmers hus. Men det är inte Sarah som öppnar. Och inte Leland heller, som jag i en stund av fasa tänkte att det kanske skulle vara. I stället är där en kvinna som inte har någon aning om vad Cooper pratar om. Hon heter Tremond och den de köpte huset av hette Chalfont. Jag behöver väl inte påminna mig om att de två namnen, Tremond och Chalfont, var de namn som gavs åt den gamla damen och hennes trollande sonson i den gamla serien. Dessutom är det tydligen så att kvinnan som spelar fru Tremond i den här scenen själv på riktigt, i verkliga livet, är den som faktiskt bor i det huset och därmed blir återigen gränsen mellan verklighet och fiktion utsuddad eller åtminstone omförhandlad. Förkrossad får Cooper lämna förstutappen med oförrättat ärende. ”Vilket år är det?” frågar han sig själv medan Carrie/Laura ser upp mot huset, plötsligt tycker sig höra Sarahs röst ropa på henne där inne och hon skriker. Skriker som bara Sheryl Lee kan skrika. Ljuset i huset slocknar och där är allt slut.

Åh, Cooper.

Cooper har som det verkar misslyckats igen. Han har fortfarande inte förstått vad som menas med att hitta Laura. Inte egentligen. Minns tillbaka till den där scenen med Brandmannen från del 1. ”430. Richard och Linda. Två fåglar med en sten.” ”Jag förstår” svarar Cooper. Och Brandmannen? Han svarar ”Du är långt borta”. Som i – nej, du har inte förstått. Cooper trodde, som vi, att det han fick var ledtrådar på vägen. I själva verket var det mer en slags varningar, saker att undvika. Så tolkar jag det i alla fall. Fast egentligen är det inte ett slut som är till för att förstå. Den stunden vi tror oss förstå är vi alla långt borta. Vi kan bara känna vad allt innebär och det är en känsla som inte är behaglig men, tror jag, nödvändig. Det är naturligt att somliga kommer reagera med ilska. Vi människor gör ju gärna det mot det som vi inte kan förstå. Hellre än att ta till sig och acceptera det faktum att vissa mysterier inte låter sig lösas kommer de protestera och hävda att de blivit lurade. Men de är de själva som lurar sig. Svaren, sådana som de nu är, finns ändå här. Vi har de kommande tjugofem åren på oss – och mer – att brottas med dem.

***

Fast vi fick ju ett annat slut också. De första två tredjedelarna av avsnitt 17 var en tätt actionpackad fest för ögat och samlade ihop många, många handlingstrådar. Vi fick massor med exposition. Vi fick DubbelCoop på sheriffsstationen. Vi fick Lucy som hjälte. Chad försökte rymma. Vi fick Freddie i närkamp med Bob. Vi fick den stora slutstrid som vi hade anat skulle komma. Vi fick Naido förvandlad till den riktiga Diane (eller?). Vi fick kära återseenden. Vi fick veta vad som hände med Jerry Horne. Vi fick Julee Cruise. Vi fick humor. Min favorit var faktiskt Lucys ”Nu förstår jag mig på mobiltelefoner”, ett underbart avslut på ett gag som var allt annat än bara ett tramsigt skämt. Och vi fick förstås också den känslomässiga scenen där den nyskapade Dougie återvände hem till sin familj i Las Vegas. Så på det sättet fick vi faktiskt det bästa av båda världar. Vi fick både det traditionella lyckliga slutet och det betydligt mer komplicerade, postmoderna och oroande. Både genomförda med samma bravur och omisskännliga handlag. Är det något som Lynch visat i the Return så är det vilket fantastiskt handlag han fortfarande har som bildberättare.

Det slutade lyckligt - också.

Att det sedan när allt har lagt sig finns många trådar kvar som vi inte fått något riktigt avslut på, det kanske stör somliga men för mig är det en del av tjusningen. Vad hände med Becky? Hur ska det gå med Shelly och Red och är Red förresten någon slags övernaturlig entitet som vissa har spekulerat om? Är Sarah Palmer verkligen besatt av Experimentet – som vi nu tydligen med viss säkerhet ändå kan säga faktiskt är Judy? Vem var det DubbelCoop satt med framför glasboxen i New York på bilden som Tammy hittade? Hur hamnade Dougies vigselring egentligen i major Briggs mage? Och så vidare, och så vidare? 

Mest av allt kanske vi undrar över Audrey och den sista bilden av henne, framför spegeln omgiven av vitt. Var är hon? Vad har hänt med henne? Hur hänger hennes historia egentligen samman med allt annat vi sett på Bang Bang Bar? Det närmaste vi kom att alls röra vid henne var när armens evolution upprepade en av hennes repliker från avsnitt 13? "Är det historien om den lilla flickan som bodde längre ner på gatan?" Bra fråga? Är det?

Det är frågor och där hänger dem. Som sagt, kanske blir det mer i Twin Peaks i framtiden. Kanske inte. Mark Frost kommer med ytterligare en bok till hösten men så vitt jag förstår kommer den mer att fylla ut gapet mellan säsong två och The Return så jag förväntar mig inga direkta svar där. Däremot säkert fler mysterier. Det är ju ändå så det hela fungerar. Och det är det vackra med Twin Peaks. Dagarna upp till finalen har varit fyllda med vemod och en slags sorg. När avsnitten släppts skulle det vara över. Så fel. Det är inte över. Twin Peaks är inte en historia med början, mitt och slut. Den kan inte sluta, den kan bara cirkla tillbaka in i sig själv igen. På sätt fortsätter serien ändå vidare. I våra hjärtan och i vår egen fantasi. Så var det för tjugofem år sedan när serien rycktes ifrån oss i förtid. Så är det fortfarande nu när den kommit tillbaka till oss. Det är faktiskt lite av ett mirakel.