The Square

Att satirisera samtidens konstscen måste på samma gång vara det enklaste men också svåraste du kan ge dig på. Enkelt är det i den meningen att konsten och konstnärerna är löjliga. Det har de alltid varit, oavsett vilken tidsålder vi befinner oss i. Ingen människa som tar sig själv på allvar kan undvika att bli just löjlig. Så är det bara och så måste det vara och det är ingen anledning till att inte göra det. Människor är löjliga. Lägger vi dessutom till konstvärlden som institution, som marknadsplats för såväl ekonomiskt som kulturellt kapital och som projektionsyta är det lätt att hitta hur mycket trams, dumheter och hyckleri som helst att driva med. Men det är också därför det är så svårt att parodiera konstvärlden, just för att det finns så många vidöppna dörrar att slå in, för att det är så gjort.

Det är lätt att hamna snett och missa målet. Eller kanske att inte ens riktigt förstå vad målet är. Och de fällorna trampar Ruben Östlund ganska ordentligt i, tycker jag, med sin film The Square - så Guldpalmsbelönad och Oscarsnominerad den är. Med det menar jag inte att filmen nödvändigtvis är direkt dålig, det finns många enskildheter i den som är både roliga och utmanande i viss mån men som helhet har jag svårt att köpa vad Östlund serverar - och framför allt menar jag att filmen inte alls är så smart eller tänkvärd som den själv tror att den är.

Det hela är en ganska löst sammanfogad historia. I Östlunds Roy Anderssonska arv ligger att han många gånger värderar upp den enskilda scenen framför sådant som dramaturgisk struktur och helhet. Väl så, det är skönt att inte all film behöver se ut eller vara på samma sätt. Berättelsen kretsar kring Christian (Claes Bang), en medelålders man som är konstnärlig ledare för ett fiktivt museum för samtida konst i Stockholm. Han är väl egentligen som folk är mest, föreställer sig själv som en medveten människa som försöker göra så gott han kan här i tillvaron. Vi får följa honom inför presentationen av en ny utställning där en inplockad PR-byrå ska försöka skapa intresse för en nyinköpt konstinstallation med titeln The Square. Samtidigt råkar det sig så att Christian blir rånad på bland annat mobil och plånbok och hans försök att få tillbaka sina ägodelar leder honom till konsekvenser som han aldrig kunnat ana. Ungefär så.

Tematiskt försöker Östlund komma åt något om godhet och ansvar för varandra. Konstverket The Square är en markerad ruta på marken försedd med texten: "Rutan är en frizon där tillit och omsorg råder. I den har vi samma rättigheter och skyldigheter utan åtskillnad." Precis som i samhället och världen utanför rutan eller hur? Men även om vi alla på något plan håller med om den formuleringen blir det när verkligheten tittar in med sin mångfacetterade komplexitet sällan så enkelt i praktiken, vilket Christian snart nog ska upptäcka. Det är lätt att tala sig varm för ett sådant budskap men kan du själv leva upp till det?

Och här någonstans uppstår det stora problemet med filmen. För jag tycker faktiskt inte att Östlund är den sortens regissör som riktigt förmår att ta i den sortens tematik på ett sätt som känns äkta och genuint. Östlund känns för mig lite för mycket som en distanserad ironiker, har alltid gjort. Från den halvdokumentära Gittarmongot till den väldigt omdebatterade Play har Östlund haft som strategi att presentera en slags provokationer för oss som publik bara för att sedan ta ett steg tillbaka och vägra kännas vid eller ta något som helst ansvar för det han givit oss. Det gör också att jag inte kan riktigt lita på honom. Så när han här i The Square åter presenterar halvdokumentära men genomestetiserade bilder av tiggare på gatan till exempel - de är ett återkommande inslag i filmen - då kan jag inte hjälpa att det känns ruttet spekulativt på något sätt. Spekulativt och samtidigt ytligt, eftersom de aldrig blir mer än markörer och symboler för något annat än sig själva.

(Här kan jag ju även skjuta in att det inte alls förvånar mig att läsa om de anklagelser som en latinamerikansk konstnär riktat mot Östlund och hans produktion, anklagelser som kortfattat bygger på att Östlund använt konstnären Lola Arias verkliga namn och i filmen presenterar henne som upphovsperson till konstverket som givit filmen dess titel. Det är precis den sortens nonchalans och ansvarslösa självsvåldighet som jag alltid tyckt mig ana hos regissören.)

När Östlund är som bäst är när han rör sig på ett rent borgerligt mellanmänskligt plan, som skildrare av dålig stämning. Kanske är det därför jag hade betydligt lättare för en film som Turist och tyckte bättre om den. Sådant finns det för all del också gott om i The Square och det är också de scenerna som är filmens största behållning.

Elisabeth Moss och Claes Bang. I bakgrunden: stolar.

The Square må vara en film som utspelar sig i Stockholm  men den är tydligtvis gjord för en internationell publik. Filmen blandar friskt dialog på engelska, svenska och danska. Vi får se stora namn som till exempel Elisabeth Moss och Dominic West i biroller. Särskilt i fallet med Moss hade jag önskat att hon fått lite mer att jobba med. Hennes rollfigur som reportern Anne är en ganska hastigt hopskissad figur. Claes Bang däremot får betydligt med utrymme att breda ut sig som Christian med alla hans osäkerheter maskerade bakom den viktiga kulturmansfasaden. Vid sidan av honom är det Elijandro Edouard, en ung barnskådis i en nästan lite obehaglig roll, som imponerar mest.

Filmen är naturligtvis också extremt snygg på ett stramt och väldigt kalkylerat vis med en för det mesta sval och dämpad färgskala, där åter arvet efter Roy Andersson är tydligt. Tyvärr blir det i bland något som förstärker känslan av distans - och då inte på ett bra sätt utan snarare på ett vis som påminner om den tomhet som faktiskt vilar i hjärtat av en film som beter sig som den hade något angeläget att säga men som lämnar mig skeptisk över om den faktiskt har det.

You are nothing

Coco

Vi lever tillsammans med de döda. Vi är kanske inte alltid medvetna om det men om vi lyssnar noga så finns de där. Precis som de som en gång ska komma efter oss gör. Det är mångtydigt det där, att leva med de som gått före. Ibland kan det faktiskt vara enklare att umgås med den som är död än den som är levande, men det kan också vara väldigt utmanande. De döda har sina krav på oss och det kan vara krav som vi inte alltid kan eller vill uppfylla. Ändå kommer vi inte helt ifrån dem. På det sättet kan de döda utöva en makt över oss. Men vi som lever har också en makt över dem, liksom vi har en makt över allt det som förflutit, genom vad vi väljer att minnas och berätta. Om allt detta handlar Pixars nya film Coco.

Det är berättelsen om den unge Miguel som drömmer om att bli musiker när han växer upp. Dessvärre är han uppvuxen i en familj som inte uppskattar sång och dans. Inte alls. Tvärtom, de avskyr allt som har med det att göra. De är sansade och ordningsamma skomakare minsann och inte själviska hemska musikanter som Miguels gammelfarmors mors fästman som övergav henne och deras dotter vid för våg. Miguel försöker förgäves få sina föräldrar och resten av släkten att förstå men de vill inte lyssna. Så Miguel rymmer hemifrån och eftersom det här råkar utspela sig på de dödas dag, den mexikanska motsvarigheten till allhelgona eller alvablotet och då en magisk gitarr blir inblandad korsar Miguel plötsligt genom slöjan mellan världarna och hamnar i de dödas land, där de döda i form av en slags skelettfigurer för sin tillvaro.

De dödas dag är dagen då de som gått bort får chansen att återvända till Jorden och hälsa på, men bara om någon bjudit in dem genom att sätta upp deras foto och bara så länge som någon kommer ihåg dem. Det är som sagt en stor tilldragelse i mexikansk folkkultur och filmen lutar verkligen in i allt detta folkloristiska. Jag är naturligtvis inte någon kännare av dessa seder men för mig känns det verkligen djupt autentiskt och inkännande och inte som ett ytligt överdrag så där som det kan göra i vissa äldre Disney-filmer när kulturer som inte är den amerikanska ska gestaltas. Det här är en värld av andar och väsen, av levande och döda sida vid sida och det som är så fantastiskt är att även om de enskilda detaljer är specifika för just den här miljön kan jag ändå känna igen de stora penseldragen. Även på det viset är vi alla mer lika än vad vi tror.

Staden där de döda bor.

Det är också en hisnande vacker skildring där de dödas land, skildrad som en glimrande och myllrande fantasistad ger allt en särpräglad stil och en häpnadsväckande färgskala. Och skelettgagsen är på precis lagom nivå.

Miguel ger sig ut i de dödas stad på jakt efter den berömde sångaren och låtskrivaren Ernesto de la Cruz (i original med röst av Benjamin Bratt) men hamnar också i lag med Hector (Gael García Bernal), en stackars vindpinad själ som är på väg att bli bortglömd - en andra och verkligen slutgilltig död tycks det. Samtidigt söker Miguels övriga döda släktingar efter honom, precis som hans levande i akt och mening att få honom att lova ge upp sina gitarrspelardrömmar.

Som Pixars bästa filmer ofta gör leder allt detta upp mot ett emotionellt klimax där tårarna sprutar. Regissörerna Unkrich och Molina spelar sina kort helt rätt och även om filmens narrativa tvist är lätt att genomskåda på kilometers håll blir upplösningen inte mindre katharsisk för det. Det är så jag vill att Pixar-film ska vara och Coco levererar. Som det ska göra så löser sig konfliktknuten mellan individualism och kollektivet genom att de båda sidorna jämkas samman, alla hinder röjs ur vägen och allt blir som det ska. Det är måhända sällan så det ser ut i verkligheten men det är så det ska vara i sagan och legenden, som ju inte bara handlar om saker som de är utan också så som de borde vara.

Miguel och hans gammelfarmor Coco, som givit filmen dess namn.

Three Billboards Outside Ebbings, Missouri

För några år sedan gjorde en vän till mig en uppsättning av pjäsen The Cripple of Inishman, en bitterljuv och väldigt roligt komedi med motiv från den irländska landsbygden på 1930-talet. Det blev en väldigt fin produktion som jag minns med stor värme. Pjäsen var skriven av dramatikern Martin McDonagh som även har gjort flera liknande verk från andra perioder i Irlands historia. De har alla blivit uppskattade och hyllade. Sedan dess har McDonagh själv givit sig av mot Hollywood där han etablerat sig som filmregissör med filmer som In Bruges och Svens Psychopaths, båda två någon slags Tarantinoader om yrkesmördare. De filmerna har jag varit ganska kall för. Three Billboards Outside Ebbings, Missouri däremot, den gör mig nästan lite arg.

Vi befinner oss i en amerikansk småstad i den djupa södern. Frences McDormand spelar Mildred, en frånskild kvinna vars unga dotter blivit brutalt våldtagen och lämnad att dö i en väggren. Lyckligtvis är det inget vi behöver se. Flera månader om inte mer har gått sedan händelsen och polisen har inga spår. Fallet är i praktiken stendött. Mildred vägrar att acceptera detta och bestämmer sig därför att köpa annonsplats på tre stora reklamskyltar utanför staden, där hennes dotter hittades. "Varför har ingen gripits?" undrar Mildred på sina skyltar och det hela blir mäkta pinsamt för stadens poliskår som inte är vana vid att få sin auktoritet utmanad. Det hela eskalerar snart till en slags maktkamp mellan Mildred å ena sidan och scherrifen Willoughby (Woody Harrelson) och dennes hejduk den halvalkade rasisten Dixon (Sam Rockwell) å den andra.

Rättvisa genom annonsering.

Så långt låter kanske det hela så förskräckligt men tro mig, det är det. Det är liksom något i tonträffen som bara klingar så falskt. All den charm som McDonagh levererar i sina irländska bydgedramer ger liksom bara en bitter eftersmak i munnen när han här försöker sig på den amerikanska södern. Det är inte bara det att den lilla småstaden känns förvånande vit, även om det också bidrar - allt känns liksom som en Skansen-kuliss. Men värre än så är det faktum att filmen ungefär halvvägs in vill försöka vända på kuttingen och få oss som publik att börja sympatisera med Harrelsons och Rockwells karaktärer.

Det fungerar möjligen i någon mån med Harrelson, inte minst eftersom hans rollfigur sedan försvinner ut ur handlingen, men när det gäller Rockwells Dixon vägrar jag att ställa upp. Figurens "omvändelse" kommer som från ingenstans och ingenting med honom är heller i grunden förändrat efteråt. Han är egentligen samma rasistiska skitstövel som innan. Ändå ska vi plötsligt... tycka synd om honom antar jag? Precis som vi förväntas tycka synd om alla dessa SD- eller Trump-väljare som valt fascismen framför anständigheten när de insett att världen har gått vidare utan dem. Personligen är dock mitt tålamod med sådana tankegångar slut för länge sedan.

Och det är inte bara frågan om söderns djupa, institutionella rasism som filmen alluderar på utan att förmå att hantera. Filmen intar också ett ganska obehagligt förhållande till t.ex. mäns våld mot kvinnor - eller kanske rent av våld överhuvudtaget. Och det inte ens i ens i en sorts kabukiartat serietidningsvåld, det är vi ju ändå vana vid på något sätt. Här ska det föreställa realism men blir bara geggigt. Obehagligt men inte på ett medvetet eller tankeväckande sätt.

Visst är både McDormand och Harrelson likväl som en del andra medlemmar av ensemblen, ja faktiskt även Rockwell bra i sina roller. Särskilt McDormand är, naturligtvis, stark i sin gestaltning av en kvinna som förlorat allt till sorgen och nu bara har vreden kvar. En vrede som gör henne gränslös och kraftfull men också i någon mening hänsynslös. Och även här är det som om McDonagh vill bjuda in oss till att identifiera oss med och heja på McDormands Mildred, trots att mycket av det hon gör i filmen är minst sagt diskutabelt. Med det vill jag inte säga att det inte går att ha moraliskt ambivalenta huvudpersoner i ett drama, tvärt om. Men det måste göras betydligt mer lyhört än vad som sker här.

Sammantaget blir Three Billboards en film som hela tiden går i otakt med sig själv. Den känns som den sortens film som för tjugo år sedan hade framstått som både Provoktaiv" och "viktig" men som nu mest blir en punkterad kvarlämna. Det är ett slöseri med begåvning både för regissör och skådespelare. Så ja, den gjorde mig faktiskt lite arg.

Black Panther

Det är inte rättvist men tydligen är det oundvikligt. När det kommer en action- och äventyrsfilm där hjälten och huvudpersonen inte ser ut som vi är vana vid, det vill säga som en vit och straight cis-man, då är det som om filmen i sig blir till en slags folkomröstning. En omröstning om huruvida det alls är möjligt att göra den typen av film. Vi såg det i somras när Wonder Woman äntligen fick en egen biopremiär och vi har sett det nu igen, när Marvel rullar ut sin senaste - Black Panther.

Glädjande nog så verkar det dock som om alla farhågor kommit på skam. Såväl Wonder Woman som Black Panther har varit otvivelaktiga framgångar, inte bara bland en kritikerkår som med tiden kommit att bli allt mer mätt på kostymerade hjältar utan även bland den breda publiken. Black Panther lär till och med vara en av de mest förhandsbokade filmerna hitills i USA.  Egentligen borde inte det här vara någon stor överraskning. Visserligen finns det gott om högljudda röster runt om på nätet av förvuxna mansbebisar som ser varje färgad huvudperson - eller kvinnlig för den delen - som led i någon slags folkmord som bara existerar i deras febriga hjärnor. Så vana är dessa personer vid att få vara den absolut självklara normen att minsta lilla skifte för dem framstår som ett existentiellt hot. Men det är inte bara de som läser serier eller diggar science fiction. Och oavsett vad de själva tror så tillhör inte dessa genrer dem. De tillhör alla och det hög tid att även den som inte ser ut som jag får hjältar att spegla sig i.

Black Panther var inte en serie som gick i min barndoms svenska Marvel-tidningar. (Varför kan vi bara spekulera i.) Figuren introducerades ursprungligen som en bifigur i ett avsnitt av Fantastiska Fyran 1966 och det är en händelse som ser ut som en tanke att det var på hösten samma år som det militanta Black Panther Party grundades. De två händelserna har förstås egentligen inget att göra och partiets föregångare hade redan använt pantern som symbol långt tidigare. Dock går det ju inte att komma ifrån laddningen i namnet. Figuren var också Marvels första egentliga superhjälte av afrikansk härkomst och karaktärens symboliska sprängkraft består. Det är inte en slump att förlaget plockat in författaren, essäisten och journalisten Ta-Nahasi Coats, en av USAs just nu skarpaste tänkare kring ämnen som svart identitet och kultur, att skriva manus till serien 1996. Lika skarpa var de när de valde Ryan Coogler, regissören bakom bland annat Creed, ta sig an filmversionen, för Coogler brinner verkligen för att berätta något med materialet.

T'Challa (Chadwick Boseman) är nybliven kung över det afrikanska riket Wakanda. (Hans far dog Captain America: Civil War). Wakanda är ett isolerat litet land, slutet och avskiljt från en omvärld som tror att nationen är ett stereotypiskt fattigt och eländigt u-land. Men där tar de fel. Vi är vana vid att hjälten har en hemlig identitet i de här historierna. I Black Panther har hela landet en hemlig identitet. För Wakanda är i själva verket ett rikt, högteknologiskt utopia där traditionell kultur och afro-futurism går hand i hand. en av filmens verkliga behållningar ligger i den visuella fantasi och frenesi med vilken denna oväntade och kittlande värld presenteras för oss. Det var länge sedan ett världsbygge på film hade den inverkan på mig.

Kungen har återvänt.

Med posten som kung över Wakanda kommer också titeln som Den Svarta Pantern och de krafter som kommer med den.  Kungen av Wakanda är nämligen väldigt hands on - lite som om James Bond också var monark över Storbritannien.Filmens kröningssekvens sätter till och med Lejonkungen i skamvrån med sina rituella strider och droginducerade besök till förfädernas land. (Även en obstinat republikan som jag kanske hade kunnat bli lite mer positivt inställd till kungahuset om Estelle hade varit tvungen att slåss i ett vattenfall på liv och död för sin rätt till tronen. Fast kanske ändå inte.) Snart nog måste dock T'Challa sätta sina krafter på prov när han blir utmanad av en kusin, Erik Killmonger (Micheal B. Jordan) som lämnats att växa upp i ett amerikanskt ghetto och nu är ute efter revansch. Jordan gestaltar denna man med sår djupt in i själen på ett väldigt övertygande sätt. Så ska en skurk göras.

Och det är här, i konflikten mellan de två, som filmen verkligen vinner över mig. Till skillnad från så mycket annan actionfilm där handlingen alltid kretsar kring jakten på en eller annan McGuffin blir Black Panther något annat - ett familjedrama med djupa ideologiska implikationer. Är det verkligen rätt, frågar sig Jordans karaktär, att ett land som Wakanda ska stänga sig ute från omvälden, gömma sig och inte dela med sig av all sin rikedom och allt vad de kan? Där har han en poäng. Att han sedan är beredd att gå över lik och vill lägga världen under sina fötter för att kunna rädda den, där blir det lite grumligare om vi säger så. Men filmen lyfter ändå intressanta och nog så relevanta frågeställningar om vår värld av idag. Det är det minsann inte varje superhjälterulle som gör.

Att Black Panther dessutom är tekniskt mycket välgjord och utmärkt rytmisk äventyrsfilm med sekvenser som faktiskt känns unika och som om inte det vore nog bjuder på en hel rad av starka, mångbottnade och supercoola kvinnoroller (spelade bland annat av Lupita Nyong'o, Danai Gurira, Angela Bassett och Letitia Wright) gör bara det hela ännu bättre. Överhuvudtaget känns Black Panther som en ovanligt lyckad ensemblefilm där T'Challa själv nästan är den blekaste karaktären, även om Boseman ger honom en värdighet och självklarhet som ändå gör honom till filmens moraliska mittpunkt. Hans fumliga söta kärlek till Nyong'os agent Nakia är ett bedårande inslag och tar upp precis lagom plats i berättelsen.

Nakia (Nyong'o) och T'Challa (Boseman).

Säkert går det att höja vissa frågetecken. Hur det än ser ut så är det förstås en amerikansk fantasi om Afrika det här och hur balla stridnoshörningar och flitskalliga krigarkvinnor med högteknologiska spjut än är antar jag att det inte går att komma ifrån ett visst mått av exotifierande här. Men det får i så fall någon med betydligt mer tolkningsföreträde än jag göra något på. Jag är mest fascinerad och vad jag har kunnat se är jag inte ensam om den saken.

The Orville

Så efter att ha skrivit om Star Trek Discovery och givit den serien de rosor som jag faktiskt tycker den förtjänar måste jag också säga ett ord eller två om en annan science fiction-serie som nyligen börjat visas och som ärligt talat är bland det märkligaste jag sett på väldigt länge. Jag talar då om The Orville, Seth McFarlanes "parodi", om det nu verkligen är rätt ord. Som läsare av Allmänstädesbloggen vet så hör jag inte till herr McFarlanes beundrare. Min recension av hans vilda västern komedi A Million Ways to Die in the West är nog fortfarande det mest blodtörstiga lustmord jag begått i min gärning som kritiker.

Jag vet egentligen inte vilket som stör mig mest, författaren McFarlane med hans juvinala kiss-och-bajs-humor eller skådespelaren McFarlane som alltid bär på ett självgott grin som tycks tyda på att han själv tycker att han är så himla go. Det är naturligt svårt att exakt peka på var problemet uppstår för  jag har ofta tyckt om till exempel Kevin Smiths filmer och det går ju inte att hävda att han är på något sätt mer sofistikerad - det kan bli nog så mycket skämt om att knarka och runka hos honom. Det måste vara något med tonträffen. McFarlane känns för mig bara för mycket som någon som fått för sig att han är en av de coola killarna och då blir den sortens humor som i sina bästa stunder ändå springer ur ett utanförskap och en förlorarposition inte längre giltig.

Men McFarlane insisterar på att ge sig själv huvudrollerna i sina projekt, numera inte bara som animerade fäder eller talande nallebjörnar. I The Orville spelar han stjärnskeppsofficeren Ed Mercer, en ganska chill kille så där ni vet, ja en skön snubbe rent av, lite som Seth McFarlane tänker sig själv får vi tänka. Ed får sitt livs drömuppdrag - han ska få bli kapten på utforskningsskeppet The Orville i Unionens stjärnflotta. (Unionen är alltså seriens motsvarighet till Federationen i Star Trek.) Det finns bara ett aber med hela. Om han vill ha uppdraget måste han jobba med sin ex-fru kommendörkaptenen Kelly Greyson (Adrianne Palicki). Och det blir så klart lite jobbig stämning eftersom de skildes efter att Ed kom på henne med att vara otrogen med en blå kille som utsöndrar klet ur huvudet. Svekfullhet ditt namn är kvinna! Okej, vi får veta att Ed nog var lite frånvarande i deras relation, men ändå.

Nu kommer serien i och för sig rätt snabbt över det där, bortsett från lite återkommande pikar här och där. Vi får ju liksom inte glömma vilket schysst grabb Ed faktiskt är. Förutom Ed och Kelly får vi så möta resten av besättningen, människor och utomjordingar om vart annat - samt en robot som är rasistisk mot biologiska livsformer. Tillsammans ger de sig ut i universum för att se sig omkring, bedriva diplomati, konfrontera knepigheter och debattera moraliska dilemman. Precis som vi förväntar oss av en Star Trek-serie.

Och det är detta som gör The Orville så märklig. För den är ingen parodi. Inte riktigt. Den som förväntat sig ett bredsida av vitsar och gags a la Family Guy, Simpsons eller ens något i stil med Modern Family eller Brooklyn Nine-Nine får snabbt ställa om sig. Om du tog bort kanske tre eller fyra skämt från varje avsnitt så får du nämligen just precis ett typiskt avsnitt av The Next Generation eller Voyager. Det går knappt att se någon skillnad. Visst, det finns lite lustiga situationer här och där men det fanns det i de serierna också. Så det är egentligen bara nån referens i marijuana i en scen och till uppfälla toalock i en annan som förråder The Orville som "komedi". Och serien lutar ordentligt in likheterna. Estetiskt ser det precis ut som 90-tals Trek. Ochj även namnen i förtexterna känns igen. Här dyker Brannon Braga upp som exekutiv producent. (Braga var huvudförfattare på Trek i många år, han har varit med och skrivit några av de bästa och även de sämsta avsnitten och han skapade även serien Enterprise.) Och där, som ett brev på posten dykerJonathan Frakes upp som regissör. (Frakes som spelade Riker i TNG och som regisserat avsnitt av samtliga moderna Trek-inkarnationer.) The Orville är en hommage som glider över i vad som nästan blir ett slags plagiat, där "satiren" blir ett tunt fikonlöv. Till och med sätten som serien försöker göra science fiction-versioner av "brännande frågor i vår samtid" är helt och hållet old school trekiga.

"Låt oss sitta vid det här konferensbordet och diskutera veckans moraliska dilemma."
Det är inte ett skämt. Det är vad scenen går ut på.

Allt det här gör sammantaget The Orville till en jättekonstig soppa. Och ändå - jag kan inte bringa mig själv att tycka illa om den. Visst, jag stör mig på McFarlane och jag tycker inte alls det är roligt och ibland blir det skämskudde men trots allt detta är det någon slags televisionens svar på tröstätande, så välbekant att jag inte kan låta bli att titta vidare. Som en påse chips där du tar ett till och ett till fast du vet att det inte är riktig föda.  Säkerligen kommer det till och med finnas de som föredrar det här som den nya versionen av Star Trek framför Discovery. De bedrar sig naturligtvis och misstar nostalgi för kvalitet. Bra kan jag inte säga att det är. Mest konstigt.

Star Trek Discovery

Jag har med flit väntat lite med att ge mitt omdöme om den nya version av Star Trek som gått upp på TV nu under hösten. Visserligen kliade det i fingrarna redan efter premiären men det kan vara en poäng att vänta en smula och se hur det hela utvecklar sig, inte sant? Ibland kan jag verkligen bli så fruktansvärt trött på alla "hot takes" och omedelbara, oreflekterade reaktioner som präglar så mycket av sociala medier och annat i dessa dagar. Nu är vi ändå en bra bit in i första säsongen och kära läsare - jag gillar verkligen Star Trek Discovery. Serien gör verkligen något nytt med sitt material och det ska den ha all heder av. När jag ser den känner jag verkligen hur djupt jag saknat en ordentlig science fiction-serie att sätta tänderna i.

Det är på många sätt en ganska annorlunda serie, jämfört med sina föregångare. Både när det kommer till innehåll och form. Det finns många "fans" som inte är glada över detta. Nördkultur i alla dess former kan vara nog så konservativ. Personligen ser jag det som något nödvändigt.  Det går inte att göra den sjätte serien, det sjuhundrade avsnittet eller vad det nu kan bli, och bara köra på i samma hjulspår. Det var ju därför franschisen gick in i limbo för lite mer än ett decennium sedan. För mig får det mer än gärna kännas nytt och oväntat och om det skulle skava lite i relation till "kanon", ärligt talat jag kunde bry mig mindre. Till skillnad från de tidigare inkarnationerna av Star Trek som har sin grund i den gamla TV-modellen av helt och hållet fristående avsnitt känns Discovery mer som en lång följetong som steg för steg bygger mer av en sammanhållen berättelse. Nu ska det kanske inte dras allt för stora växlar på den saken för även serier som Deep Space Nine och Enterprise kom med tiden att väva långa bågar och allt eftersom Discovery har rullat vidare ser vi också formatet med ett "veckans problem" sakta men säkert krypa tillbaka in med välkända troper som tidloopar och varelser som visar sig vara mer intelligenta än vi först annat till exempel. Det är en skillnad i grad snarare än art.

Visuellt sett ligger Discovery betydligt närmare de senaste biofilmerna än de gamla serierna. Borta är den platta, konferensrumsliknande belysningen, studiokänsla och rakt televisionsfoto. Det hela är läckert och lyxigt. I jämförelse ser de gamla specialeffekterna väldigt lågbudget ut trots att de säkert var rätt så påkostade för TV på den tiden. Även klingonerna har fått en slags make over.

Innehållsmässigt slår Discovery också an en annorlunda ton. Det här är berättelsen om ett krig, ett krig mellan Federationen och det Klingonska imperiet. Handlingen är förlagd till ungefär tio år före den ursprungliga serien från 60-talet. (Just det var väl kanske mitt största frågetecken inför premiären. Star Trek har ju trots allt redan haft sin beskärda del av prequels redan och jag är inte säker på att det faktiskt är det bästa möjliga greppet.) Och krig är det verkligen. Det finns en våldsamhet och en känsla av undantagstillstånd över mycket av serien som ger allt en betydligt mörkare ton än vad vi varit vana vid förut. Det är intressant att i detta se en spegling av vår egen tid. Förenta Staterna som nu sedan nästan tjugo år befunnit sig i ett tillstånd av långintensivt krig utan slut, en värld där aggression och misstro tar upp allt mer luft - det är inte konstigt att det färgar av sig också på vår science fiction. Men återigen - även DS9 och Enterprise har varit och trampat i den här tematiken tidigare. Och alla moderna Trek-serier har haft att brottas med arvet av skaparen Gene Roddenberrys utopiska framtidsvision. Det är en idé om en framtid utan nöd, utan fördomar, utan förtryck, en fantastisk glimrande rymdkommunism. Den sortens framtid som jag utan att blinka skulle vilja leva i. Men den är till sin natur fundamentalt odramatisk. Roddenberry ville ju till exempel inte ens veta av några som helst personkonflikter mellan karaktärerna i The Next Generation, något som författarna snabbt gick sedan. Och åtminstone för mig är det tydligt vart Discovery pekar. Vi börjar här i krig och misstänksamhet, i ett möte med den andre som hotfull och obegriplig. Men det är inte där serien kommer att sluta. Vi kan redan börja se hur denna krigiska inställning hamnar på tvärs med det som är och borde förbli stjärnflottans verkliga uppdrag - att idka fredlig utforskning av ett oändligt mångfacetterat universum.

Burnham (Martin-Green)

Den centrala huvudpersonen i serien är Michael Burnham, namnet till trots en kvinna spelad av Sonequa Martin-Green. När vi först möter henne är hon förste officer ombord på skeppet Shenzhou under kapten Phillippa Georgio (Michelle Yeoh). Burnham har en ovanlig bakgrund. Efter att hennes föräldrar dött i en klingonsk attack när hon var väldigt liten har hon kommit att växa upp på planeten Vulcan med ingen mindre än Spocks far Sarek som styvfar (här spelad av James Frain). Burnham är alltså en slags adoptivsyster till Spock. Hon är människa men prädlad av den vulcanska kulturen och när vi möter henne i det första avsnittet är hon en av stjärnflottans mest lovande påläggskalvar. Inom loppet av det första dubbelavsnittet har dock Burnham hunnit begå myteri, fått sin kapten som hon stod mycket nära dödad och i nån mening varit med om att starta en fruktansvärt blodig konflikt. Hon blir dömd till livstids fängelse. Och det är därifrån, från den riktigt riktiga bottenpunkten som Burnhams resa mot någon form av försoning med sig själv och sitt förflutna kan börja. Hon ges en ny chans av kapten Lorca (Jason Isaacs) ombord på skeppet Discovery, en kapten som snart visar sig ha en agenda som Burnham själv ställer sig tveksam till och en moralisk kompass som ibland pekar åt moraliskt tveksamma håll.

Serien fokuserar verkligen på Burnham på ett sätt som känns nytt. Annars brukar ju Trek vara utpräglade ensembleshower. Och visst, allt eftersom får vi också möta intressanta bifigurer som Doug Jones utomjording Saru, Anthony Rapps vetenskapsofficer Paul Stamets och Burnhams rumskompis kadetten Tilly - tydligen en ättling till figuren Merida i Pixars Modig -  spelad av Mary Wiseman för att nämna några. Och de har absolut potential att växa till ett bra gäng. Men så här långt är det ändå Martin-Green som dominerar. Hon lyckas balansera ett lugn och en distans som verkligen fungerar som vulcansk med en enorm skuld som ligger och verkar precis under ytan. Hon gestaltar på många sätt den första verkligt trasiga huvudperson som Trek har haft att berätta om - och hon gör det med en värdighet och en styrka som fångar tag. Jag ser verkligen fram emot att se hur karaktären kommer att utvecklas.

Som sagt, jag har lagt märke till en hel del gnäll från somliga hörn av nätet men för mig känns det mest som just detta - gnäll. Om Trek ska kunna ha en framtid kan den inte leva på gamla lagrar, det måste kunna ske en utveckling. Och, som andra har påpekat, varje gång en ny serie haft premiär har det faktiskt låtit ungefär så här. "Det är för annorlunda, det känns inte som det brukade, det är bara det gamla som räknas." Men varje serie verkar ändå i slutändan hitta sina egna fans och det är jag övertygad om att även Star Trek Discovery kommer att göra.

Twin Peaks - The Final Dossier

Sommaren kom att helt domineras av Twin Peaks-bevakning här på Allmänstädesbloggen. Nu avslutar vi den för den här gången (endast tiden kan utvisa om det kommer ytterligare fortsättning framöver) med en recension av Mark Frosts Twin Peaks - The Final Dossier som kom ut nu i dagarna. Precis som sin föregångare The Secret History of Twin Peaks är boken en slags "roman", men inte i ordets traditionella betydelse. Det är inte frågan om någon rakt berättad historia utan en samling med redogörelser som tillsammans tecknar en impressionistisk helhet, som fyller i narrativa luckor som tidigare avsnitt, film och böcker lämnat obesvarade. Inte så att alla frågor får sina svar såklart. Det hade blivit en mycket lång bok. Men förvånansvärt mycket ändå.

I The Secret History hade specialagent Tamara Preston (Chrysta Bells rollfigur från The Return) fått i uppdrag att sammanställa och kommentera en samling dokument som i slutändan visade sig vara samlade av Major Garland Briggs, dokument som både behandlade staden Twin Peaks tidiga historia och konspiratoriska trådar inom den amerikanska regeringen. Det var en vindlande och bitvis svåröverskådlig mosaik. The Final Dossier är betydligt mer tajt och sammanhållen. Återigen är det Tammy Preston som är vår guide men den här gången är det hon själv som för pennan, som skriver ihop och rapporterar tillbaka till sin chef Gordon Cole om vad hon kunnat hitta om människorna i Twin Peaks och hur deras liv sett ut under de senaste tjugofem åren. Det var något som ursprungligen hade utlovats i The Secret History. Vad har hänt mellan den gamla serien och den nya? Den förra boken slutade dock mer eller mindre med händelserna i den gamla seriens final. Jag antar att Frost insåg att det vore att avslöja för mycket på förhand och det är därför som vi får den här volymen nu när vi redan sett den nya säsongen.

Agent Preston (Chrysta Bell). I bakgrunden Frans Kafka.

Agent Preston lägger ut texten, karaktär efter karaktär. Hon ger oss de fakta hon kunnat hitta, återger sina egna efterforskningar och samtal och väver in sina egna funderingar. Jag tycker, precis som med förra boken, väldigt mycket om den röst som Frost skapar åt henne. Jag vet att somliga hade svårt att för sitt inre gifta ihop den bild av karaktären som böckerna ger med det rollporträtt som Bell levererade i serien men för mig är det inte alls ett problem. Är det något vi lär oss av Twin Peaks så är det att människor har mer än en sida och för min del blir det bara berikande att ta del av hennes inre tankar.

Så får vi i boken till exempel veta hur Leo Johnson dog (genom ett väldigt syrligt obduktionsprotokoll signerat Albert Rosenfield.) Vi får ta del av berättelsen om Donna Heyward och hennes vidare öden. I samband med det får vi också lite mer kött på benen rörande hennes syster Gersten och hur det kom sig att hon hamnade där hon hamnade. De kapitlen rymmer inga stora överraskningar men Donnas tragiska historia får ett oväntat lyckligt slut. Kapitlen om familjen Horne ger vissa ytterligare ledtrådar om vad som står på med Audrey men inga slutgiltiga svar om hennes öde. Däremot får vi ett riktigt matigt kapitel om Annie Blackburn - den intrigtråd och den karaktär som jag nog hört flest fans sakna i den nya serien och i den första boken för den delen. Och frågan som den galet fnissande dubbelgångaren upprepar i slutet av den gamla serien - "Hur är det med Annie?" - den frågan för ett svar. Ett på samma gång trösterikt och hjärtskärande svar.

Så fortsätter det boken igenom. Länge förblir berättelsen som vävs ovanligt vardaglig och grundad i en till synes realistisk värld. Ovanligt med tanke på vilka vilda svängar ut i surrealism och science fiction som The Return ändå tog. Förvisso kan Frost inte låta bli att väva in en del halsbrytande bitskheter och humorismer. (Som exempelvis en antydan om att Donald Trump vid ett tillfälle ska ha burit den gröna ringen med ugglesymbolen på.) Ju länge boken fortsätter dess mer letar sig dock det extradimensionella och tidshoppen från serien tillbaka in i historien. Till slut verkar inte ens stackars Preston själv veta vad som är verkligt och vad som faktiskt kan ha hänt i det förflutna. Effekterna av Coopers försök att rädda Laura i avsnitt 17 ger svallvågor fram i nutiden. Något har faktiskt förändrats i det förflutna. Däremot ger boken naturligtvis inga ledtrådar till händelserna i avsnitt 18 och det tror jag var ett lyckat val att inte ge sig in i.

The Final Dossier är naturligtvis inte en bok som kan rekommenderas till några andra än oss verkligt inbitna entusiaster.  Den som bara har ett halvt eller passerande intresse för Twin Peaks, om det nu till äventyrs skulle finnas sådana människor (eller tulpor), har nog inte så mycket att hämta. För oss som aldrig kan få nog är den däremot ett måste. Precis som med serien själv måste jag konstatera att få min egen del är jag absolut nöjd om det här är det sista vi får. Men jag kommer naturligtvis vis aldrig sluta hoppas på en fortsättning. Varje pusselbit är en gåva och jag är evigt tacksam. Mysteriet lever.