Frost

Det är med en oförfalskad glädje i fingerspetsarna som jag knappar dessa rader: "Frost" är den bästa film som Disney har gjort på många, många år, kanske faktiskt sedan "Lilo & Stich" från 2002. Visst tyckte jag om både "Prinsessan och grodan" (2009) och "Trassel" (2010) men de var båda två när allt kom till kritan övningar i nostalgi, medvetna försök att återskapa det som gjorde Disney på 90-talet till den ostoppbara hitmaskin som bolaget då var. Med "Frost" har filmskaparna tagit sin utgångspunkt i de gamla formlerna men fört det hela vidare, inte nöjt sig med att försöka upprepa forna glansdagar utan faktiskt skapa något nytt, samtidigt som filmen verkligen är precis vad en genuin Disneyklassiker ska vara: En saga!

Handlingen är fritt (ja, mycket fritt) bearbetad från H.C. Andersens saga "Snödrottningen" (1845), en berättelse som Disney uppenbarligen gjort flera försök att göra film av tidigare. Det hela utspelar sig i en slags skandinaviskt doftande fantasivärld av prinsar, prinsessor, troll och magi. Vi möter två systrar, Anna och Elsa. Elsa som är den äldre av systrarna har fötts med fantastiska krafter, hon kan skapa is, snö och kyla med sina bara händer. Men en kväll när prinsessorna leker snöbollskrig i slottets stora sal råkar Elsa skada sin syster. Föräldrarna tar då flickorna till trollen i skogen som lyckas bota den lilla Anna. För att inte något liknande ska hända igen låter föräldrarna trollen ta bort alla Annas minnen av systerns krafter. Därefter låser de slottets portar och låter systrarna växa upp utan direkt kontakt med varandra.

Många år senare, när föräldrarna har dött och det är dags för Elsa att krönas till drottning öppnas portarna igen och en stor fest hålls med inbjudna från när och fjärran. Anna träffar en prins vid namn Hans från de södra öarna och förälskar sig i honom. Men när hon ska presentera honom för sin syster går allt fel. Elsas trolska krafter avslöjas och utan att mena det lägger hon en evig vinter över riket innan hon i panik flyr ut i vildmarken. Nu måste Anna ge sig ut för att återfinna sin syster. På vägen stöter hon på isförsäljaren Kristoff, dennes tame ren Sven och snögubben Olaf, som på magiskt vis blivit levande.

Nej, det här är inte snögubben.

Bland allt underbart som "Frost" bjuder på är detta det viktigaste - att den placerar två starka, intressanta och flerdimensionella kvinnliga karaktärer i handlingens centrum. Och det är dessa två systrars relation och förhållande till varandra som är det absolut viktigaste. Utan att avslöja för mycket av slutet - det är deras kärlek till varandra som är den centrala för handlingen. Visst kommer Anna att slitas mellan prins Hans och Kristoff innan filmen är slut men det är inte alls det som är det avgörande, den saken är helt och hållet en bihandling. Skildringen av systrarnas komplicerade ömhet rymmer dessutom mer av psykologisk trovärdighet än vi sett på länge. Det innebär också att manuset, skrivet av Jennifer Lee, en av regissörerna, tillåts ta vändningar som faktiskt blir genuint överraskande ibland!

Filmen är också humoristisk förstås, i precis lagom stora doser. I somliga Disneyfilmer händer det att sidekickfigurerna tar över och rent av stör själva huvudhandlingen i filmen (ja, jag tittar på dig "Pocahontas"). Inte så här. Det är också en stor lättnad att vi slipper hysteriskt vitsande och rastlöst flängande mellan gagsen som vi så ofta måste stå ut med i animerad film idag. Inte heller är actionsekvenserna designade för att vara berg-och-dalbane-attraktioner heller. I "Frost" får karaktärerna stå i centrum.

Här har vi Olaf, som drömmer om att få uppleva sommaren.

Musiken och sångnumren är också med och lyfter filmen över sina föregångare. Det här är den sortens Disneymusikal vi fick på den tiden när Alan Menken verkligen var inspirerad. Herr Menken själv har dock får lämna över sin mantel till en ny generation låtskrivare i form av Robert Lopez och Kristen Anderson-Lopez. Paret gjorde sånger redan till den senaste Nalle Puh-filmen men det är är de får chansen att glänsa och sprida sina vingar. Lopez är mest känd som en av upphovsmännen till musikalerna "Avenue Q" och (tillsammans med Matt Stone och Trey Parker) "The Book of Mormon". Den lyssnare som hört Lopez musik kommer att känna igen harmonik och melodisk stil. Sångtexterna är samtidigt fyndiga och gripande. Särskilt kraftfullt blir det i Elsas sång "Let It Go", som i det engelskspråkiga originalet framförs av musikalskådespelaren Idina Menzel.

Vad gäller animationen påminner det vi får se väldigt mycket om utseendet i "Trassel". Figurerna är formade efter samma grundmodell som väl nu får gälla för att vara den nya officiella Disneystilen. Även om jag fortfarande saknar känslan i de traditionellt animerade filmerna har filmmakarna med den här stilen hittat ett sätt att förhålla sig till dataanimerade mänskliga karaktärer som faktiskt fungerar, kanske just därför att de inte längre försöker eftersträva någon slags fotorealism. Min enda invändning är mot miljöerna som ser lite platta och tomma ut. Det kan förstås ha något med de ändlösa snölandskapen att göra men det känns ändå som om filmen hade kunnat erbjuda mer just här.

Det där sista är förstås bara en liten detalj att gnälla på. Efter en lång rad av filmer som kommit och gått utan att lämna något större intryck, tänk på "Lilla Kycklingen", "Familjen Robinson", "Bolt" eller förra årets "Röjar-Ralf" är det faktiskt skönt att se att det fortfarande finns kreativ energi kvar där borta i Musse Pigg-högkvarteret!

The Sound of Music & Hjälp sökes!

Under trettonhelgen visade Sveriges Television inte mindre än två musikalföreställningar inspelade live. Eftersom den som skriver dessa rader skamlöst vill framhärda sig som en av landets ledande experter på genren vore det förstås otänkbart att dessa föreställningar inte skulle recenseras här i Allmänstädesbloggen!

The Sound of Music - Live!

"The Sound of Music" hade sin urpremiär på Broadway 1959. Det var det sista sammarbetet mellan kompositören Richard Rodgers och textförfattaren Oscar Hammerstein II. (Hammerstein dog bara ett år senare.) Det är också enligt mig deras sämsta musikal. Den är inte särskilt inspirerad, berättelsen är formad efter en väldigt hård dramaturgisk mall som stelnat till total förutsägbarhet och det finns inte en sång i stycket som inte Rodgers och Hammerstein redan skrivit minst en gång tidigare och bättre. Storyn är dessutom till förväxling lik parets egna "The King and I", även där kommer en guvenant för att lära upp barn till en hårdför fader i exotisk miljö. Men den är omåttligt älskad. Ursprungsuppsättningen var förvisso bara en halv framgång men när filmversionen kom 1965 förvandlades den till den klassiker den är idag.

Den version som nu visats på TV var en liveproduktion som gick av stapeln i december 2013 i USA på kanalen NBC. Det hela får väl ses som en hommage till gamla tiders tv-teater som ju i mediets barndomsdagar alltid gick ut just live. För regin står Beth McCarthy-Miller och Rob Ashford. Ensemblen består av en blandning av musikal/Broadwayveteraner som Audra McDonald (Abbedissan) och Laura Benanti (Elsa), tv-skådisar som Stephen Moyer (kapten von Trapp) och slutligen pop&/countrystjärnan och förre detta idoldeltagaren Carrie Underwood i huvudrollen som Maria.

Som uppsättning av musikalen är tv-versionen inte särskilt överraskande eller nyskapande. Naturligtvis inte. Hela projektet är ju en övning i nostalgi framför allt annat. Förutom inslaget av färgblind casting med McDonald skulle det här lika gärna kunna vara gjort på sextiotalet. Scenografin eftersträvar den sortens realism som är televisionens med de begränsningar som det innebär att spela in allt i samma studio, vilket gör att allt ser ut mest som en gammeldags sitcom. Med andra ord varken teater eller film till uttrycket utan någonstans mitt emellan.

Audra McDonald och Carrie Underwood.

Återstår då skådespelarna och vad de gör av sina roller. Det är förstås alltid en fröjd att se och höra Audra McDonald, hon har precis rätt balans av värme och auktoritet för sin äldre modersgestalt (en arketyp som alltid återkommer hos Rodgers & Hammerstein). Moyers gestaltar von Trapp med samma mörka blick och molande melankoli som vi är vana att se honom ge sin vampyr i "True Blood". Han har dessutom en oväntat bra sångröst. Underwood är ingen skådespelerska och det märks, både i talscenerna och i sångerna saknas det riktigt nyanserade, men det märks att hon arbetar hårt och hennes naturliga karisma hjälper henne en bra bit på vägen.

Hjälp! Barn! De skuttar!

Ett krux för mig är alltid barnen. De är förstås skrivna som sötkäcka och storögda, det går inte att komma ifrån och det blir alltid lite för gulligt för min smak. Så även här. Det går inte att förneka barnskådisarnas talang men hjälp vad odrägliga deras karaktärer är.

För de som enbart känner "The Sound of Music" från filmen kan det kanske bli lite överraskande att få sångerna i de scener de ursprungligen skrevs för. Uppsättningen följer originalet troget men stoppar in duetten "Something good" som Rodgers skrev både text och musik till för filmversionen. Jag är som sagt inget jättestort fan av just den här musikalen men jag är ändå övertygad om att det borde gå att göra en intressantare och lite mindre polerad version av den idag. Se bara på vad Trevor Nunn kunde göra med "Oklahoma!" Då måste en förstås vara beredd att släppa nostalgin.

Hjälp sökes

I höstas recenserade jag skivinspelningen av "Hjälp sökes", Benny Andersson och Björn Ulveaus nya musikal med manus av Kristina Lugn och i regi av Lars Rudolfsson. Jag beklagade då att jag inte hade haft chansen att se föreställningen men nu har jag alltså fått chansen att se en tv-upptagning, filmad live på Orionteatern. Tack SVT för det.

Jag ska inte återupprepa vad jag sa i den recensionen (vad jag sa där om skådespelarna t.ex. står fortfarande fast) men jag ville ändå lägga till några rader om hur jag upplevde helheten. Det är en väldigt suggestiv och speciell uppsättning. Precis som jag misstänkte var de levande djuren på scenen den absoluta behållningen med föreställningen. Att se gäss och kor utföra cirkustrick är inte precis något som en ser varje dag. Suzanne Berdino som spelar den stumme hemhjälpen som trakterar gårdens djur har en fantastisk hand med kreaturen. Hennes pondus och närvaro på scenen är en upplevelse i sig. Det blir verkligen magiskt. Det avslutande cirkusnumret är en teaterdröm som inte kan förklaras i ord. Scenografin är likaledes makalös i hur den låter den torftiga gården på samma gång sväva ut i fantasin och ändå vara djupt förankrad i mylla och fysiskt påtaglig realitet.

Cirkus och teaterdröm.

Visuellt är uppsättningen alltså en seger på samma sätt som den lyfter musikaliskt. Mitt problem med musikalen är, måste jag tyvärr säga, manuset. Min invändning är egentligen densamma som jag haft inför allt av Kristina Lugns dramatik som jag har läst. Det finns så många enskildheter, replikväxlingar, rader och meningar som jag beundrar utan gräns men som helhet vill det inte fungera för mig. Lugns styrka är lyriken trots allt. Hon är ordkonstnär. Det är hennes fokus. Gestaltning av karaktärer och dramatiskt driv i scenerna kommer långt längre ned i hennes prioritetslista.

Vilka är de här två bröderna som pjäsen ska handla om? Det går inte att säga för de låter precis likadant. En replik som den ene säger skulle lika gärna kunna komma från den andre. Och vad är poängen med att föra in en poetiskt sinnad manic-pixie-dreamgirl och hennes stumma moder i mixen när bondebröderna redan blottar sina själar i lyriskt utsökta formuleringar? Den tunna berättelsen stampar mest på tomgång när den inte tjänar som plattform för Rudolfssons regigrepp och Andersson/Ulveaus sånger. Det är vackert och inte sällan halsbrytande roligt i sina formuleringar men i slutändan lite väl stiliserat och intresserat av sin egen språklighet för min smak.

Bamse och tjuvstaden

I år är det 47 år sedan de första tecknade kortfilmerna om Bamse och hans vänner premiärvisades i SVT. Det blev startskottet för den förmodligen största succén i svensk animation och tecknade serier någonsin. Inte nog med Rune Andréasson fick chansen att göra en hel rad med filmer om sin karaktär, världens starkaste och snällaste björn, han kunde också starta en egen serietidning på eget förlag som fortfarande ges ut än i denna dag.

När jag var barn älskade jag Bamse. Ja, långt mer än bara som ett fan. Bamse var mitt kraftdjur och min andliga rådgivare. Figurens moraliska och etiska klarsynthet var min ledstjärna. Ni kan tro att jag var ganska odräglig på den tiden. Min kärlek till Bamse och hans värld falnade dock när jag blev äldre och det är inte att förvånas över. Bamse är i första hand till för de allra yngsta. Och till skillnad från andra serier jag läste som barn, Hergés "Tintin", Carl Barks "Kalle Anka" eller Goscinny/Udezos "Asterix" hade Andréassons serier aldrig  de där extra lagren av satir, humor och detaljer som gör dem intressanta även för äldre publik. Bortsett från möjligen ett eller annat visuellt gag i Skalmans bokhylla finns det egentligen inget där som är menat att gå över huvudet på barnen. På sätt och vis är det förstås ett tecken på djup respekt. Men det gör ändå helheten något platt. Det finns inga motsättningar inom eller mellan karaktärerna. Insatserna i berättelsen blir sällan särskilt stora.

Ändå fungerar det på något vis och har fortsatt att göra det över generationerna. När jag ser om de gamla tecknade kortfilmerna förvånas jag över hur väl de står sig. Animationerna är enkla men fantastiskt vackra. Känslan för små detaljer är absolut och charm/mysfaktorn är total. När en dessutom väger in att de i princip är gjorda av två personer, Andréasson och hans hustru Majvor framstår de närmast som mirakulösa.

***

Nå, allt det där för oss fram till "Bamse och tjuvstaden", den nya långfilm (om nu en film på 66 min kan sägas vara en långfilm) som precis haft premiär. Det är ett projekt som varit på gång i många år nu. Ett tag var Ulf Stark ombedd att skriva manus. Så blev det inte i slutändan. Filmen är regisserad av Christian Ryltenius som har erfarenhet från animation i lite olika sammanhang tidigare.

När handlingen tar sin början är allt frid och fröjd bland dalarna och kullarna där Bamse och hans vänner bor. All brottlighet, allt skurkeri och alla elakheter hör till det förflutna. Det är ju ingen idé att försöka råna godisbutiken när Bamse snabbt är där, med dunderhonung i magen och sätter stopp för alltsammans. De kriminella har alla blivit reformerade och arbetar nu som körskollärare, trädgårdsmästare och annat. Det finns dock en som inte trivs i denna nya sköna värld. Han heter Reinard Räv och med lite list lyckas han lura med sig de gamla bovarna på sin plan - att kidnappa Bamses farmor för att få bort dunderhonungen och därefter stjäla ett tåg med världens största lass godis ombord. De tar tåget och farmor genom trollskogen till den övergivna tjuvstaden och upprättar högkvarter där. Nu måste Bamse, Lille Skutt och Skalman ta sig dit för att försöka befria farmor. De får också oväntad hjälp av Nalle-Maja, katten Jansson och Husmusen.

Reinard Räv lägger fram sina planer.

Det hela är väldigt utsökt gjort. Miljöerna är väldigt vackra och rika. Karaktärsanimationerna likaså. Den stora skillnaden jämfört med de tidigare filmerna är, förutom formatet, att "Bamse och tjuvstaden" har dialog mellan karaktärerna. Tidigare fanns som ni säkert minns bara Olof Thunbergs berättarröst och en samling inspirerade ljudeffekter. Jag önskar dock jag kunde säga att dialogen tillförde mer än vad den faktiskt gjorde. Tyvärr gör den inte det, eftersom det inte finns så mycket av psykologisk gestaltning. Och även här finns en berättarröst (Tomas Bolme) som för det mesta av handlingen framåt. Det gör att filmen står och väger lite mellan olika nivåer av gestaltning på ett sätt som jag tycker är lite olyckligt. Här finns också ett par halvhjärtade musiknummer som inte vill lyfta. Sångerna är inte alls särskilt intressanta och känns mest inlagda därför att det är vad som förväntas av sådana här filmer.

Jag skrev tidigare att psykologi inte direkt står i centrum i filmen men det finns faktiskt ett undantag: Vargen, som ju ursprungligen var den stora skurken i Bamses värld innan han blev omvänd, är den som brottas mest med sitt samvete i den här historien. Reinard lurar Vargen att tro att Bamse och de andra inte litar på honom eller tycker om honom. Vi får också Vargens tragiska bakgrundshistoria berättad för oss. På många sätt blir det faktiskt mer hans film än Bamses - det är han som utvecklas och tvingas överkomma en konflikt i historien.

Jag är väldigt glad att jag hade chansen att se "Bamse och tjuvstaden" i en biosalong med barn i rätt ålder omkring mig. Det är tydligt att filmen fångade dem. Vissa passager var faktiskt ganska läskiga för de allra minsta men överlag verkade de tycka om vad de såg. För mig som vuxen har filmen sina skavanker och når kanske ändå inte upp till den charm och älskvärdhet som jag upplever i de gamla filmerna. Men det är också mycket begärt.

Inför guldbaggegalan

Den 20:e januari är det dags för guldbaggegalan igen. Själva galan är förstås inte så mycket att se framemot. Som TV-underhållning brukar det vara en ganska ansträngd affär. Det är förbluffande att något som så tydligt modellerats efter den amerikanska Oscarsgalan kan vara så oändligt mycket tråkigare. Jag antar att det har något med en brist på autencitet att göra. När Hollywood drar ut på röda mattan blir det verkligen glamoröst på allvar, i den svenska versionen blir det mer som maskerad på dagis. Och så är det den så kallade humorn. Vem har egentligen bestämt att galor som den här ska vara roliga? Det vore väl säkert bra om det nu verkligen blev kul att se på men det blir det allt för sällan. De små "sketcherna" är ofta förutsägbara och platta och bygger på premisser som hade varit mer lämpade i någon lokal skolkabaré. Hellre hade jag då sett på en helt stiff och torr gala med en pretensiöst högstämd programledare som bara delade ut priserna och sedan gick hem.

För det är ju priserna som är poängen, inte allt fluff som de fyller ut med emellan. Och till det roliga med priserna är att spekulera kring vem som kommer att vinna och vem som borde vinna. Det tänkte jag ägna mig åt i det här inlägget. Jag kommer inte att skriva om alla kategorierna men i alla försöka få med de "tyngsta".

Ni får naturligtvis ta mina tankar med en nypa salt och jag har dessutom en brasklapp att komma med: Jag har inte sett en av årets mest nominerade filmer, Anna Odells "Återträffen". Jag ska villigt erkänna att det var mina egna fördomar som gjorde att jag inte sökte mig till den. Det är långt ifrån alltid som det blir så där bra när bildkonstnärer ska ge sig på att göra film. Medierna skiljer sig rätt mycket åt ändå. Och från beskrivningen av Odells iscensättning av en tänkt klassåterträff där hon fantiserar om att konfrontera sin barndoms mobbare tyckte jag det hela lät mer som en videokonstinstallation än som en spelfilm. Men kritikerna har älskat filmen och den har till och med legat på biotoppen så jag har förmodligen haft fel. Det är inte alls omöjligt att den kommer kapa hem en hel del baggar. Att som Odell blivit nominerad för såväl regi som manus och bästa huvudroll det sker inte varje år precis.

Innan vi börjar med genomgången vill jag bara säga några ord om årets största guldbaggesnubb: Lukas Moodyssons "Vi är bäst!" har bara fått tre nomineringar för kostym, scenografi och smink. Jag hoppas att den vinner dem alla. Faktum är att när jag tänker tillbaka på filmåret som gick är "Vi är bäst!" den svenska film som jag tyckte allra bäst om. Det faktum att bara tre filmer blir nominerade i varje kategori är ibland lite snålt. Frågan är om det inte vore bättre med mellan tre-fem per kategori om det finns tillräckligt med bra filmer.

Nå, låt oss ge oss i kast med de som HAR blivit nominerade:

BÄSTA MANUS: Cilla Jackert -"Känn ingen sorg", Anna Odell - "Återträffen, Lisa Langseth - "Hotell"
Om en med bästa manus menar det med bäst dramatisk struktur, bästa dialog och mest intressanta karaktärer kan vinnaren knappast bli någon annan än Lisa Langseth för "Hotell". Den filmen är ett väldigt starkt drama med fingertopparna på rejäla smärtpunkter och det finns gott om intressanta vändningar i berättelsen. Kanske är somliga imponerade av vad Jackert lyckades åstadkomma med de förutsättningar hon hade. Att skapa någon slags berättelse alls utifrån Håkan Hellströms ganska fragmentariska texter kan inte varit lätt. Men Langseths insats är åtminstone enligt mig den överlägset starkaste.

BÄSTA KVINNLIGA BIROLL: Anna Bjelkerud - "Hotell", Josefin Neldén - "Känn ingen sorg", Mira Eklund - "Hotell"
Hade det här varit Oscarsgalan hade nog folk spekulerat om inte de två nominerade från "Hotell" tar ut varandra i omröstningen. Själv tycker jag att det är någon av dem som ska vinna. Neldén var bra nog i "Känn ingen sorg" men väldigt mycket en undanskymd figur i filmen. Både Bjelkerud och Eklund var bärande krafter i sin. Bjelkruds roll är den mest störst åthävor. Eklunds är mer subtil. Det är en smaksak men jag lutar nog mer åt Eklund här.

BÄSTA MANLIGA BIROLL: David Denick - "Hotell", Kjell Bergkvist - "Monica Z", Sverrir Gudnason - "Monica Z"
Det blir visst storslam för "Hotell" om jag får som jag vill. Enligt mig är Denick självskriven vinnare här. Bergkvist är som alltid bra i "Monica Z" men rollen har han ärligt talat spelat hundra gånger på film tidigare och den gestaltningen kan han i sömnen. Det är inget som jag tycker är värt att ge något pris för. Och att Gudnason överhuvudtaget är nominerad här är helt obegripligt. Varför inte von Brömssen eller Jonathan Andersson från "Känn ingen sorg"?  Eller vem som helt utom honom?

BÄSTA KVINNLIGA HUVUDROLL: Edda Magnason - "Monica Z", Anna Odell - "Återträffen", Gunilla Röör - "En gång om året"
Det är väl knappast någon som inte tror annat än att Magnason kommer vinna den här baggen. Och det har hon förtjänat. Jag tyckte inte alls lika mycket om "Monica Z" som många andra recensenter men Magnason var verkligen spot-on i sin gestaltning. Om Odells insats i sin egen film verkligen är skådespeleri kan jag inte bedöma eftersom jag inte sett filmen. Också alltid intressant när juryn väljer att uppmärksamma en film som flugit helt under radarn som "En gång om året".

BÄSTA MANLIGA HUVUDROLL: Matias Verala - "Snabba Cash - Livet Deluxe", Mikael Persbrandt - "Mig äger ingen", Robert Gustavsson "Hundraåringen..."
Den säkra pengen satsas väl här på Persbrandt, särskilt som detta är "Mig äger ingen"s enda nominering. Men jag hoppas faktiskt att Verala vinner. Det vore mindre uppenbart och dessutom tycker jag att filmen skulle förtjäna det. Den nominering vi saknar här är förstås Adam Lundgren från "Känn ingen sorg" som nog många hade räknat med att återfinna i den här kategorin...

BÄSTA REGI: Anna Odell - "Återträffen, Måns Mårlind och Björn Stein - "Känn ingen sorg", Per Fly - "Monica Z"
Eftersom "Känn ingen sorg" är en sån regidriven film vore det konstigt om inte Mårlind/Stein fick det här priset. Svensk film har inte haft sådana bildstormare sedan Alf Sjöberg blev påkörd. Personligen tror jag ju fortfarande att de har det stora mästerverket kvar inom sig men jag unnar dem verkligen den här baggen. Per Fly är också en fin regissör men ärligt talat hittar jag inte riktigt den personliga touchen i "Monica Z". "Återträffen" lär förstås ha dess mer av den varan.

BÄSTA FILM: "Känn ingen sorg", "Monica Z", "Återträffen"
Nu har jag ju inte givit "Återträffen" en enda bagge hittills men jag skulle som sagt inte bli förvånad alls om den springer i väg med det stora priset. Och gärna för mig. Såväl "Känn ingen sorg" som "Monica Z" hade jag stora problem med och ingen av dem håller helt för min del som årets bästa svenska film. Jag hade mycket hellre sett "Vi är bäst!", "Hotell" eller "Snabba Cash III" i den ordningen på den platsen. Men eftersom ingen av dem är nominerade ger jag "Återträffen" min röst, osedd. Så kan det gå.

***

En sak till. Eftersom jag särskilt påpekade att jag tyckte filmmusiken till "Hundraåringen..." passade filmen så dåligt var det med stor förvåning jag såg att den var nominerad för bästa musik. Nej, nej. Gör om och gör rätt juryn. Åter igen: "Vi är bäst!" Hata sport. Reagan och Bresjnev: Fuck Off! Kom igen!

De bästa filmerna jag såg 2013 (och den sämsta)

När jag lanserade Allmänstädesbloggen för ett år sedan var mitt första inlägg en lista över 2012 års bästa filmer. Naturligtvis vill jag ge en liknande sammanfattning över filmåret 2013. En förändring jämfört med i fjol är dock att jag den här gången valt att inte bara lista filmer som jag sett på bio utan även vägt in sådant jag sett exempelvis på DVD. Ibland har en ju inte möjlighet att se allt som en skulle vilja på den stora duken men det ska ju inte en bra film behöva lida för. För att vara aktuell för listan måste dock filmen ha haft svensk biopremiär under året som gått.

Den här listan kommer också med ett par ordentliga brasklappar. Det finns nämligen några filmer som jag inte hunnit se än, som jag väldigt gärna vill se och som, om de lever upp till hajp och rykte, mycket väl kanske hade kunnat platsa på den här listan. Främst tänker jag på "12 years a slave" - en av storfavoriterna inför den kommande Oscarsgalan. Jag har varit på väg att se den i mellandagarna men annat har kommit emellan. Vi får se om jag får chansen att se den snart eller om jag får ta den senare på skiva. Det finns också ett par dokumentärer som jag önskar att jag hunnit se. Bland dem hittar vi Sarah Polleys "Stories We Tell" om familjehemligheter och annat spännande samt "The Act of Killing" av Joshua Oppenheimer där indonesiska dödsskavdroner för spela upp de massakrer som de genomförde på 60-talet. Båda ska vara väldigt starka och intressant berättade. Jag ser fram emot att få ta del av dem.

Med detta sagt: Här följer så min tio-i-topp-lista. Jag har ju skrivit om alla dessa filmer tidigare, i vissa fall mer än en gång, så jag ska hålla motiveringarna korta. Om jag också skulle upprepa sådant som jag sagt tidigare må det väl vara hänt.

10. The Hunger Games - Catching Fire
Jag måste erkänna att jag inte hade räknat med att hitta den här filmen på listan. Jag tyckte för all del mycket om den första filmen i serien men uppföljaren ger mer av allt. Karaktärerna är starkare och mer utvecklade, världen träder fram allt mer och insatserna är mycket högre. Så är det ju förstås Jennifer Lawrence. Det är möjligt att jag låter min entusiasm över att äntligen ha fått en genrefilm som håller hela vägen ta över här men jag tror faktiskt inte det.

9. Silver Linings Playbook
Jennifer Lawrence är också det bästa i den här dramakomedin från regissören David O. Russel. Och det i en film som hade en väldigt stark ensemble. Bradley Cooper har nog aldrig varit bättre. Filmen lyckas att hantera svåra ämnen som psykisk ohälsa utan att göra allt för gulligulligt och dessutom har filmen ett intressant klassperspektiv som man inte ofta ser i romantiska komedier. Russels regi med dess rastlösa energi fångar fint huvudkaraktärernas maniska inre.

8. Spring Breakers
Ett poem i ljud, bild och orgier. En stor fet och pervers provokation. En nagel i ögat på allt vad god smak heter. En mörk och otäck saga. "Spring Breakers" är inte en traditionell narrativ film utan mer av en subliminal upplevelse. Att Harmony Korine av alla regissörer dessutom skulle få en slags publiksuccé med ett stycke avantgarde som det här hade nog ingen väntat sig. Säkert hade många i publiken som kommit för att se Vanessa Hudgens, Selina Gomez och James Franco inte räknat med att få se något sånt här men på sätt och vis fick de nog vad de förtjänade.

7. Blue Jasmine
Woody Allens senaste film fick rent generellt betydligt bättre mottagande här i Europa än bland amerikanska kritiker. Kanske var det så att Allens skildring av samtida arbetarklass klingade lite falskt i deras öron. För min del är det en kritik som jag kan ha överseende. Inte minst när filmen ger oss ett så makalöst rollporträtt som Cate Blanchets.

6. The Place Beyond the Pines
Detta existentiella kriminaldrama över generationsgränserna utforskar relationen mellan fäder och söner, vad vi lämnar i arv till våra barn och vad vi bär med oss från våra föräldrar och hur historien upprepar sig. Inte alla tyckte att filmens alla tre delar höll lika väl men för mig lade varje episod en ny dimension till berättelsen.

5. Zero Dark Thirty
Den främsta anledningen till att jag ville ta med sådant jag sett på DVD på den här listan. Denna täta psykologiska thriller från Kathryn Bigelow väckte både kritikernas beundran och en del debatt angående dess skildring av tortyr och våld. Somliga upplevde det som att filmen glorifierade de här sakerna men jag upplevde snarare det motsatta. Genom att visa rakt och utan skygglappar exakt vad som gjorts i kriget mot terrorismens namn tvingas publiken konfrontera verkligheten bakom nyhetsrubrikerna. Jessica Chastains rollprestation är också precis så intensiv och magisk som alla sagt.

4. Django Unchained
Quentin Tarantinos galna hämndfantasi om det amerikanska slaveriet, en kombination av västern och blacksploitation, är både bisarr och vansinnig. Det är också hans bästa film på länge. Det är störande och samtidigt underhållande bortom alla gränser. På sätt och vis är det problematiskt att Christoph Waltz dominerar så totalt att Jamie Foxx nästan blir en bifigur i filmen där han spelar titelkaraktären. Naturligtvis hänger det också samman med att det är Tarantino snarare än en afroamerikansk regissör som iscensätter det hela. Men en film kan vara fantastisk även om den inte är ideologiskt prefekt.

3. Jakten
Ännu en film med ett mycket svårt ämne. Dessutom berättad i form av en praktmelodram. Det är nästan bara danskarna som kan göra sånt här. Detta drama om en man som blir oskyldigt anklagad för att ha förgripit sig på barn, med en strålande Mads Mikkelsen i huvudrollen, är inte ett som en längtar efter att se om men jag har burit det med mig ända sedan jag såg filmen i april.

2. The Master
Och även den här filmen är en som jag omöjligen kan släppa. Dramat om den ack så besynnerlige och själsstukade Freddie Quells (Joaquin Phoenix) möte med den L. Ron Hubbard-inspirerade Lancaster Dodd (Phillip Seymour Hoffman) är förvillande, en labyrint där tid och rum luckras upp. Vad regissören Paul Thomas Anderson exakt vill berätta med sin historia har jag nog inte helt och hållet kommit underfund med ännu men vad det än är har filmen bara fortsatt att växa i mitt minne.

1. Before Midnight
Länge hade jag "The Master" som årets främsta film. Ända fram till att jag började skriva på det här blogginlägget faktiskt. Men hur mycket jag än beundrar den filmen måste jag när allt kommer omkring tillstå att jag älskar "Before Midnight" ännu mer. Denna tredje del i berättelsen om Jesse (Ethan Hawke) och Celine (Julie Delpy) är magnifik. Deras kärlek är i all sin romantik, melankoli och bitterhet en av filmhistoriens främsta. Filmen är underbart vacker, skådespelarna har absolut gehör för sin karaktärer och ingen som varit förälskad eller haft en längre kärleksrelation kan undgå att identifiera sig.

***

Jag tänkte också passa på att kora årets sämsta filmupplevelse. Den tveksamma äran går till "Mördaren ljuger inte ensam" som jag recenserade på DVD i juli. Gammeldags pusseldeckare i stilfull tappning hade väl kunnat fungera men när det görs så totalt utan fantasi eller engagemang som här då är det hela dödfött. Det är aldrig ett bra tecken när skådespelarna ber om ursäkt för att filmen blev så dålig. Möjligen är resten av filmerna i den här Maria Lang-serien ännu sämre men de har jag undvikit. Att den här smörjan alls fick gå upp på biografen känns bara som ren cynism.

Vart går Star Trek?

I julklapp gav fru Otterberg mig en DVD-box med samtliga säsonger av "Star Trek: The Next Generation". Naturligtvis sitter vi nu om kvällarna och sträcktittar. Stort science-fiction fan som jag är har allt som har med Star Trek att göra alltid haft en stor plats i mitt hjärta. Ändå har jag faktiskt aldrig haft tillfället att se hela TNG i sin helhet från början till slut tidigare. Jag slås av hur serien utvecklas under de sju säsongerna. De två första åren är ärligt talat ganska skakiga med en del episoder som är närmast outhärdliga att se men tids nog händer något, karaktärerna fördjupas, världen blir mer utvecklad och konsekvent, det tas större risker i berättandet. Min favorit av serierna kommer alltid att vara "Deep Space Nine" men TNG har verkligen stigit i aktning för mig.

Gänget från den nästa genterationen.

I somras, när jag skrev om J.J. Abrams "Star Trek Into Darkness", hade jag en formulering om att om Star Trek ska ha en verklig framtid måste den förr eller senare återvända till TV. Det har inte visats något nytt Star Trek-avsnitt i rutan sedan 2005 då "Enterprise" gick i graven. Då hade det gått Star Trek oavbrutet i arton år. "Enterprise" hade dragits med dåliga tittarsiffror och fick även ett ganska svalt mottagande bland många fans. Själv tyckte jag att den var betydligt bättre än vad många andra ansåg. även i de första säsongerna. (Möjligen kan det sägas att Scott Bakula inte precis var den mest karismatiska kommendören i Stjärnflottans historia.) Till den fjärde och sista säsongen blev "Enterprise" rent av bland det bästa som gjorts i franschisens historia. Men vid det laget var det försent.

Gänget från generation noll.

Men knappt hade Star Trek gått i malpåse förrän planer började smidas för att få ut allt igen. 2009 skedde det i och med att den nya filmserien sjösattes. Upplägget var inte direkt oväntat. Idéen om att göra filmer med nya skådespelare i de klassiska rollerna från originalserien fanns redan i luften 1991 när "Star Trek VI" gjordes. Jag hör själv inte till dem som har så förtvivlat nostalgisk relation till dessa karaktärer. Det här blir väl lite som att svära i viet men personligen anser jag originalet är den sämsta Star Trek-serien. Det går inte att komma i från att amerikanskt tv-berättande befann sig i ett mycket mer primitivt stadium på 60-talet och det märks när en ser serien idag. Och de skönhetsfläckarna går inte att ta bort med hjälp av uppdaterade specialeffekter.

Men innan J.J. Abrams fick klartecken att återuppfinna Star Trek för den stora bioduken hade i alla fall två seriösa förslag till nya TV-serier utvecklats och presenterats för producenterna på Paramount. Information om dessa finns att hitta och det är inte utan att det är intressant att spekulera kring hur franschisen hade utvecklats i någon av de parallella verkligheterna istället.

***

Ett förslag vars grundidé liknar det som blev de nya filmerna kom från författarna J. Michael Straczynski och Bryce Zabel. Zabel var bl.a. huvudförfattare för serien "Dark Skies" och Straczynski är förstås skaparen och mästerhjärnan bakom "Babylon 5". Bara tanken på att han av alla människor skulle ta över rodret för den serie som under hela B5s tid i etern var den stora konkurrenten är faktiskt ännu ballare än det faktum att Abrams nu gör både Trek och Star Wars.

Liksom filmerna skulle den här föreslagna serien, som bara helt enkelt skulle heta "Star Trek", kretsa kring Kirk, Spok, McCoy och hela resten av orginalbesättningen på Enterprise. Här skulle dock inte vara tal om någon alternativ tidslinje eller så. Förslaget var en ren reboot, där författarna skulle ta sig friheten att börja om helt från början. I Straczynskis och Zabels pitchdokument antyder de även att de funderar på vissa förändringar av de gamla karaktärerna (som exempelvis att låta Scotty bli en kvinnlig rollfigur).

Precis som "Babylon 5" hade föreslås också en slags femårsplan för denna nya serie. Kirk talar ju trots allt i sin inledande monolog i seriens intro om att besättningen är ute på ett femårigt uppdrag. Tanken var att det skulle finnas ett centralt mysterium kretsande kring en uråldrig nu försvunnen civilisation och att detta skulle presenteras i seriens inledande avsnitt. Detta mysterium skulle sedan löpa som en pågående metaplot genom de fem säsongerna.

Det är inte utan att idén har sina poänger. Samtidigt finns det en del frågetecken. Straczynski har både styrkor och svagheter som författare och jag är inte helt övertygad om att han vore det självklara valet att leda något sådant här. Å andra sidan finns ju möjligheten att han hade kunnat ta materialet i nya spännande riktningar.

***

Regissören Bryan Singer är ett stort fan av Trek och dyker till och med själv upp som statist i den tionde långfilmen. Tillsammans med manusförfattarna Christopher McQuarrie, som Singer gjorde "The Usual Suspects" med en gång tiden, och Geoffery Thorne utvecklade han ett förslag till en ny serie med arbetstiteln "Star Trek: Federation". Den här serien skulle utspela sig långt efter TNG, DS9 och Voyager. Närmare bestämt år 3000. Grundpremissen sammanfattas i följande meningar:

"Utopia as a goal is like the fire in a nuclear engine. Utopia in practice is stagnation; it's dry rot; eventually it's death. Which is precisely where we find the United Federation of Planets a few centuries after the last Age of Discovery."

Tänkt logo i design av Mike Okuda, minsann.

Tanken var att Federationen i den här framtiden börjat stagnera. Människorna har blivit tjocka och förnöjda, den energi och optimistiska anda som präglade Federationen som vi kände den har gått förlorad. Vulcanerna har återförenats med Romulanerna. Ferengierna har blivit en stormakt genom att kränga den bajoranska religionen till underutvecklade civilisationer. Till denna situation introduceras ett nytt hot i form av ett tidigare okänd fiende som kallas "The Scourge". Allt detta leder stjärnflottan till att sjösätta ett nytt stjärnskepp med namnet Enterprise, det första att bära det namnet på 300 år. Officiellt är dess uppdrag att åter ge sig ut på upptäcktsfärd, inofficiellt är målet att avslöja sanningen bakom det nya hotet.

I pítchdokumentet som finns att tillgå online presenteras också de tänkta nya karaktärerna vilka bland annat skulle utgöras av chefstekniker i gasform, en självmedveten dator vid namn M.A.J.E.L. (ni som fattar det skämtet får en stjärna i kanten) och en ung kommendör vid namn Alexander Kirk, naturligtvis en ättling till gamle James T.

Personligen är jag väldigt nyfiken på vad den här serien hade kunnat bli. När jag läser utkastet får jag en känsla av att det är skrivet av upphovspersoner med en genuin kärlek till materialet samtidigt som de uppenbarligen varit beredda att tänja på gränserna.

***

Fanfiction har alltid varit en viktig del av trekkerkulturen. I gamla dagar fick det sitt utryck i litterär form men idag med ny teknik är det faktiskt möjligt för fans att skapa sina egna tv-episoder och distribuera dem via YouTube. (eller Itunes. Det finns även en del "radioteater" att hitta.) Jag känner till i alla fall tre sådana fanserier som alla bygger på principen om att göra nya avsnitt av originalserien: "Star Trek Phase II", "Star Trek New Voyages" och "Star Trek Continues" (Den sistnämnda med Grant Imahara från "Mythbusters" som Sulu.) Den nyfikne kan lätt hitta dessa avsnitt. I samtliga fall har scenografin och kostymerna från 60-talet återskapats i detalj och det hela görs i en slags blandning mellan blinkande ironi och totalt allvar. Det händer också att dessa fanprojekt ibland lurar med riktiga skådespelare - så dyker plötsligt t.ex. George Takei upp som en åldrad Sulu i ett avsnitt av "New Voyages". Specialeffekterna är också ofta nog påfallande väl utförda.

Promotionbild för "Star Trek Renegades".

Det mest ambitiösa projektet av det här slaget hittills verkar vara "Star Trek Renegades", vars skapare hyser någonslags ambition om att deras hemmagjorda serie ska plockas upp som "riktig" serie. Det tror jag nu inte ett ögonblick på. Ändå har man fått ihop en imponerande rollista med bl.a. TimRuss och Robert Picardo från Voyager samt Walter Koenig i sina gamla roller. Russ står till och med som regissör för projektet. Idéen är här att Tuvok fått ta över som befälhavare för ett rekonstruerat sektion 31 och att han får i uppdrag att sätta samman en hemlig grupp som kan operera i skuggorna. Premissen är inte ointressant men det är en sak att skaka fram en pilot med hjälp av Kickstarter och något helt annat att få en hel serie på fötter. Och jag tror ärligt inte att varken Paramount eller någon amerikansk tv-kanal skulle vara så sugna på att lämna över en av sina stora pengakossor till ett gäng glada amatörer.

***

Så frågan om när en ny Star Trek-serie kan komma att se dagens ljus och vilken form den kan komma att ta är fortfarande höljt i dunkel. Men jag är övertygad om att det kommer. Som vi har sett saknas det ju knappast idéer och det enda vi kan hoppas på är att materialet läggs i riktigt goda händer, hos skapare som förmår att både förvalta och ta framtiden vidare ditt ingen har färdats förr...

Källor:
http://en.memory-alpha.org/wiki/Undeveloped_Star_Trek_Projects
http://bztv.typepad.com/newsviews/2006/06/spaced_out_star.html
http://trekmovie.com/2011/04/16/exclusive-details-excerpts-from-star-trek-federation-series-proposal/
http://startrekrenegades.com/home/

Året i podd, 2013

Förra året presenterade jag en lista över mina topp tio favoriter bland de poddradioprogram som jag regelbundet lyssnar på. Jag hade tänkt göra något liknande nu men eftersom de poddar som jag lyfte fram då fortfarande finns kvar skulle inte en sådan lista skilja sig så mycket från förra årets. I stället tänkte jag lyfta fram tio nya favoriter, utan någon egentlig inbördes ordning. Sju av programmen på listan är nya upptäckter som jag börjat lyssna på i år och tre av dem är sådana som precis missade listan sist.

En översikt över de här programmen ger nog dessutom ett ganska träffande tvärsnitt över vart mina intressen drar, misstänker jag. Titta som sagt gärna in på listan som jag publicerade i januari 2013, vad jag sa där är i stort sätt fortfarande helt giltigt.

Tveksamt
Det är inte helt gott om riktigt bra svenska poddar tycker jag men jag har i alla fall fått med två på den här listan. Den första är "Tveksamt" av en Sebastian Nord och en Anders. Ämnet för programmet är film. Närmare bestämt svensk film. Närmare bestämt dålig svensk film. Eller som programledarna brukar säga "filmer vi minns men kanske av fel anledning". Samtalet är alltid underhållande och även om den analytiska skärpan och bakgrundskunskapen ibland fallerar har jag nästan hela tiden väldigt roligt när jag lyssnar på det hela. Om jag får önska något inför året som kommer skulle jag gärna se att programmet tar sig an mer äldre film. Där finns mycket att hämta. Och en sak till: varannan vecka bjuder herrarna på en så kallad "mellanpodd" där de och ytterligare en person pratar lite allmänt om livet och gissar sig fram till vilken nästa film ska bli. De avsnitten kan ni gott hoppa över.

Ken and Robin talk about stuff
Kenneth Hite och Robin D. Laws är två av världens främsta rollspelskonstruktörer, bland mycket annat. I sin podd pratar de båda om ämnen som berör spel och spelvärlden men också om film, historia, berättarteknik, litteratur, ockultism och mycket annat i den popkulturella marginalen. Hite är inget mindre än en outömlig källa av obskyr information och kunskap, lite som jag själv drömde om att bli när jag blev stor. En återkommande programpunkt är "Ken's time machine" där han får i uppdrag av ändra historiens gång. De kontrafaktiska diskussioner som följer av detta är som regel hissnande intressanta. Att jag dessutom själv mejlade in en fråga som ledde till ett intressant samtal i programmet är ju bara grädde på moset.

Welcome to Night Vale
Jag vet inte om "Night Vale" behöver någon mer reklam. Under året har programmet exploderat till något av ett globalt fenomen. Det är inte svårt att förstå varför. Den liknar verkligen ingenting annat. "Welcome to Night Vale" tar formen av ett bisarrt nyhetsprogram i lokalradio i en fiktiv stad någonstans i Amerika. Night Vale är som ett Twin Peaks på stereoider. Här är alla konspirationsteorier sanna. Den absurdistiska texten levereras av en släpig suggestiv röst och tillsammans med musik och ljudeffekter blir det hela till en slags ljudpoem som inte lätt låter sig beskrivas. Humorn är mycket skruvad och underfundig. Jag har hört talas om personer som lyssnar på det här när de ska somna om natten. Själv finner jag att jag behöver vara absolut koncentrerad.

The Bible Geek
Det överraskar kanske någon att en hedning och tillika gode som undertecknad skulle vara intresserad av en podd om kristendomens urtext. Nu är jag emellertid också religionsnörd i största allmänhet och jag måste faktiskt tillstå att de hedniska poddar jag försökt lyssna på alla har varit ganska dåliga. "The Bible Geek" leds av den amerikanske forskaren och författaren Robert M. Price. Price har en bakgrund som pastor inom evangelistisk fundamentalism men är idag ateist och avfälling så till den grad att han inte ens tror att det alls existerat någon historisk Jesus. Podden har formatet att lyssnarna mejlar in frågor som programledaren besvarar. Det är är oftast väldigt insatt, akademiskt och fyllt av fantasifulla infall. Att Price också är en skräck- och serietidningsnörd och tycker om att härma dialekter gör inte det hela mindre underhållande.

Slate's Spoiler Special
Det största felet med den här podden, en av många fina från amerikanska nättidningen Slate, är att den inte kommer oftare och mer regelbundet. Publikationens filmkritiker Dana Stevens, en av mina absoluta favoriter och förebilder, pratar här om filmer tillsammans med en eller två gäster. Titeln syftar på det faktum att en bör ha sett filmerna i fråga innan en lyssnar på programmet. Här diskuteras filmerna långt mer ingående än vad som oftast är möjligt i en vanlig recension. Allt är gjort med en kombination av lättsamhet och intellektuell skärpa. Jag finner att jag ofta återvänder till avsnitten och hör dem om och om igen.

Slate's Double X Gabfest
Varannan vecka kommer ett nytt avsnitt av "Double X Gabfest", en feminsitiskt inriktad podd som blandar ämnen från kultur och politik. Precis som de övriga gabfest-poddarna har varje avsnitt tre ämnen och samtalet håller samma intressanta nivå. Återkommande panelister är Hana Rosin, Noreen Malone och sedan i somras en av mina favoritröster, June Thomas som med sin distinkt nordengelska accent och klyftiga formuleringsförmåga har fört in ny energi i programmet. Podden rekommenderas för alla som är intresserade av att höra hur diskussionen kring frågor som jämställdhet ser ut i ett land med så radikalt annorlunda utgångsläge.

The Dissolve Podcast
I somras startade den strålande nya filmsajten "The Dissolve" med bas i Chicago. Nästan hela skrivarstaben flyttade över från "The A.V. Club". Så det är här jag nu hittar folk som Scott Tobias, Nathan Rabin, Tasha Robinson, Genevive Koski med flera. Gänget gör också en podcast som kommer varannan vecka. Där diskuterar de aktuella ämnen och trender inom filmens värld, leker lekar och kommer med intressanta rekommendationer. Personkemin i gänget är obetalbar och jag har aldrig en tråkig stund när jag lyssnar.

Palmemordspodden
Listans andra svenska podd. Komikern och radioprataren Johannes Finnlaugsson driver denna podd som (typ) handlar om mordet på Olof Palme. I varje avsnitt står något spår eller någon teori, oavsett hur osannolik den är är, i centrum. Finnlaugsson har då varje gång en gäst med sig, ofta en annan komiker. Samtalet är någonstans tänkt att kretsa kring mordet och spåren men det blir också utrymme för en hel del utsvävningar och parenteser. Detta är både podden styrka och svaghet. Är gästen bra kan det bli hur roligt som helst. VIssa andra avsnitt funkar inte riktigt lika bra. Den är dock mycket värd att lyssna på. Förvänta er inte bara alltför mycket insatt info om själva mordet. Det söker en nog bättre i andra sammanhang.

History of English Podcast
För alla språknördar där ute. Kevin Stroud gör denna podd där han skildrar engelska språkets ursprung och utveckling. Från grunden. De första avsnitten tar sin utgångspunkt i proto-indoeuropeiskan och sedan arbetar Stroud sig långsamt framåt. Efter drygt trettiofem avsnitt är han nu äntligen framme vid anglernas och saxarnas intåg på de brittiska öarna. Det blir en blandning av såväl historia som språkforskning och varje avsnitt brukar kuna bjuda på minst ett ögonblick när jag plötsligt inser ett samband som jag inte anat tidigare.

NPR Pop Culture Happy Hour
Slutligen vill jag slå ett slag för ett program som verkligen seglat upp som en storfavorit under året. Modellen är tydligt inspirerad av "Slate's Culture Gabfest" men här nöjer sig panelen med två ämnen per show. Kultur- och nöjesjournalisterna Linda Holmes, Stephen Thompson, Glen Wheldon och Trey Graham diskuterar, debatter och pontifikerar om stort och smått, högt och lågt, dumt och djupt med en energi och glädje som är svårt att matcha. Jag kan inte rekommendera dem starkt nog.