Tårtgeneralen

Jag begriper verkligen inte där här med smörgåstårta. Fru Otterberg älskar det men även om jag kan äta det så närmar jag mig den alltid motvilligt och varje tillställning där den serveras är något av en besvikelse. Det är för det mesta kladdigt, stabbigt och jolmigt. Framförallt har jag svårt att förstå hur den kan uppfattas som lyxig och festlig. Smörgåstårtan är en produkt av den svenska efterkrigstiden, en lycka över diverse ransoneringars upphävande som verkar ha slagit över i en tillfällig psykos som sedan av någon anledning hållit i sig. Själva smakprofilen i smörgåstårtan, dess bisarra mix av majonnäs, ost, leverpastej och skaldjur, är som en atavism, en kvarleva av en äldre matkultur  där vad som är gott fått sitta i baksätet efter som nöden hela tiden väntar bakom stugknuten. Ändå lever den och frodas.

På så vis är väl smörgåstårtan ändå en symbol för i alla fall en aspekt av en svensk folksjäl. Så det är inte svårt att se varför Filip Hammar och Fredrik Wikingsson har känt sig dragna till att berätta den sanna historien om tillverkandet av "världens längsta smörgåstårta" i Köping på åttiotalet under ledning av den alkoholiserade och misslyckade entreprenören Hasse P. De gjorde det i bokform redan för några år sedan och nu använder de den igen som språngbräda in i långfilmsformatet med Mikael Persbrandt och ett lösgarnityr i rollen som Hasse. När Köping utses till Sveriges tråkigaste stad i Jan Guillous Rekord-magazinet drar Hasse igång sitt absurda projekt, samtidigt som han kämpar för att hålla sig själv nykter. På något sätt lyckas han övertala ett lokalt kondis att ställa upp med bakandet. Nu måste Hasse P. bara lyckas sälja lite biljetter också - till ett event som ingen annan än han själv verkar tro på.

Det är också en typisk Filip-och-Fredrik-historia i just detta att den handlar om udda och marginaliserade existenser, personer som trillat utanför, som inte kanske passar in i samhällets normer och fyrkantiga boxar, som drömmer drömmar och tänker tankar som, om de inte går helt på tvärs, åtminstone ligger precis vid sidan av det som de flesta gör. Det är samma ethos som drev duon genom sådant som 100 höjdare, Får vi följa med och flera andra TV-produktioner - en syn på världen där allt kan bli en historia. Det har funnits tillfällen då jag skruvat mig en smula inför deras sökanden. Det har inte alltid varit lyckat och det finns tillfällen då det slagit över i någon slags freakshow eller då distansen mellan parets egna ironiska position och den verklighet de önskat skildra gett en lite bitter eftersmak. Tonträffen har inte alltid varit perfekt. Ändå har jag allt mer kommit att förstå att det finns ett allvar i ambitionen och faktiskt i botten en grundläggande, äkta kärlek till dessa vindpinade existenser som exempelvis Hasse P. Eller för den delen en helt vanlig enkel innehavare av ett kondis som Åsa, inte någon särskild alls men även hon med sin egen historia och drömmar, väldigt kärleksfullt gestaltad av Agnes Lindström Bolmgren.

I Tårtgeneralen finns heller inget av den där distansen. I stället blir berättelsen djupt personlig och självbiografisk genom en sidohistoria där den unge Filip Hammar och hans far Lars Hammar (spelad av Jens Ohlin), som också är något av en udda fågel i den lilla svenska småstaden. För alla som lyssnat på Filip och Fredriks podcast är pappa Lars en ständigt återkommande och välkänd karaktär, en frankofil oförlöst drömmare och historieberättare fast i en lärares taniga gestalt. Överhuvudtaget är filmen ett långt och varmt kärleksbrev från Filip Hammar till sin egen barndom och uppväxtort. Det är en sorts nästan överdådig och snudd på privat skildring - ytterligare förstärkt av att Hammar själv figurerar som filmens berättarröst. Men just i detta personliga blir den på något märkligt vis också allmängiltig.

Agnes Lindström Bolmgren som Åsa, hon som faktiskt gör själva bakandet.

Ursprungligen var tanken tydligen att Robert Gustavsson skulle ha spelat huvudrollen i filmen men han hoppade av efter oenighet om manuset. I backspegeln tror jag det var tur. Det hade förmodligen blivit en ganska annorlunda film. Det går inte att komma ifrån att Persbrandt i sin publika persona bär med sig något betydligt mörkare och mer sargat som verkar i karaktärens fördel. Hasse P. är väl kanske inte riktigt lika trasig som t.ex. Persbrandts roll i Mig äger ingen men nog finns det beröringspunkter. Och den svärtan är en viktig komponent. Faran med en film som den här hade varit att låta den bli till en ren käck solskenshistoria, men det blir det inte. Det finns hela tiden ett vemod och en tragik i bakgrunden som påminner oss om att vilka segrar som än vinns är de bara tillfälliga. Vid sidan om Hasse själv är filmen full av krumeluriga skisser till bifigurer. De är kanske inte djuplodat skildrade men bärs fram med en stor värdighet såväl av veteraner som Helena Bergström och Tomas von Brömssen som mer lokala förmågor och i vissa fall rent av personer som spelar sig själva.

Tårtgeneralen är väl inte en perfekt film precis. Det märks att fiktionsformatet inte är helt bekvämt för regissörerna som inte kan låta bli att låta även dokumentära bitar glida in i helheten. Alla scener kanske inte riktigt passar in. Det skaver här och var. Men vet ni - det gör ingenting. Hellre det än en film som bara följer en förutbestämd mall. Och det är faktiskt skönt med en svensk film, riktad till en bred publik, som vågar ta ut svängarna lite. Som sitt ämne kanske Tårtgeneralen inte riktigt passar in. Det är som det ska vara. Dessutom lyckas den hitta precis rätt balans mellan det syrliga och det söta. Det är bra. Jag föredrar den alla gånger framför smörgåstårta.

Verklighetens Hasse med en jättelång leverpastej. (Förklaras i filmen.)

Julius Caesar - The Bridge Theatre

Det börjar med en rockkonsert, en gatufest som ger plats åt ett hyllningsevent åt den stora populäre ledaren. Stämningen är hög, bultande, fylld av energi och kraft. Teatern har byggts om så att en stor del av publiken står på scengolvet medan handlingen utspelar sig på höj- och sänkbara plattformar runt omkring dem. De är inte bara åskådare, de har gjorts till medaktörer och spelar den väldiga och ombytliga folkmassa, vars gunst pjäsens karaktärer slåss om. Så kommer han, ledaren, i triumf, publiken jublar. Han ler ett jovialiskt leende och slänger sin röda keps med vit text ut bland folket. I denna stund älskar de honom gränslöst. Och det är just det som gör honom så farlig. Med detta är Nicholas Hytners uppsättning av Shakespeares Julius Caesar på The Bridge Theatre in London i full gång. Jag hade chansen att se den livesänd på Röda Kvarn här i Borås.

Brutus (Ben Wishaw) och Cassius (Michelle Fairley)

Shakespeares Julius Caesar är en sån där pjäs som alltid kommer att vara en spegel för den samtid där den spelas, oavsett vilken denna samtid är. Det var den när den skrevs, det är den idag. Vad vi ser i det vi berättar om det förflutna är ett lackmustest över oss själva. Så det är inte förvånande att i Hytners version är det Caesar, den populistiske demagogen som står i centrum. Han som säger sig "stå på folkets sida". Men bakom den där masken, vad döljer sig egentligen där? Vad kommer en figur som Caesar att bli? Vad kommer han att utvecklas till om han får hållas och samla på sig ännu mer makt? Något måste göras eller hur? Men vad? Hytner gör sin version på samma gång helt nutida men ändå allmängiltig utan att fastna i specifika blinkningar, den där kepsen till trots. Så, nästan omärkligt och utan att någon riktigt vet hur, föds en konspiration.

I centrum står Cassius, spelad av Michelle Fairley, och Brutus, spelad av Ben Wishaw. De tillhör den politiska elit som är är rädda att ledaren med sitt stora folkliga stöd ska göra våld på hela systemet. Efter försiktiga trevare mot varandra finner de att de båda är eniga. Caesar måste dö om inte den romerska republiken ska gå under. I frågan om exakt hur det ska gå till är de dock splittrade. Cassius är den mer realpolitiskt sinnade. Hon förstår vad det är de håller på med långt mycket mer än Brutus. Wishaw spelar sin karaktär som något av en intellektuell nörd och drömmare. Han sitter i sitt arbetsrum med travar av böcker om diktatorer och politisk teori. Verklighetens realpolitik tycks han dock ha svårare för. Fairleys Cassius är rakare och hårdare. (Hytner passar på att byta kön på flera av pjäsens karaktärer, ett grepp jag verkligen uppskattar.) Hon är den klarsynta, den som varje gång ser vad som borde göras. Varje gång mansplainar dock Brutus bort henne.

Steg för steg bygger uppsättningen upp för det oundvikliga dådet. Ränker och planer smids. Paranoia och rädsla lurar bakom varje hörn. Järntecken och själva vädret tycks vittna om vad som komma skall. Hytner lyckas effektivt fånga en thrillerstämning som gör vägen fram till mordet till en rafflande nagelbitare.

Caesar på Capitolium

Så utförs mordet och nästan med ens glider allt ur konspiratörernas händer. Fram stiger David Morrisey som Markus Antonius och vänder folket mot upprorsmakarna. Morrisey uppvisar precis rätt karismatiska charm kombinerad med en slags okomplicerad machismo som kontrasterar bjärt mot Brutus. Dessutom lyckas han i den centrala begravningsscenen med det som är bland det svåraste när det gäller att spela Shakespeare - nämligen att leverera en av författarens mest kända monologer och ändå göra den till en naturlig del av scenen. Från och med nu är det krig och det går raskt utför.

"Friends, Romans, coutrymen, lend me your ears..."

Shakespeares historiska och romerska pjäser spelas sällan på svenska teaterscener. Ibland får jag för mig att vi är lite rädda för dem. På pappret kan de ofta se ganska överväldigande ut. De har ofta ett väldigt persongalleri med många namn och relationer att hålla reda på. Vi får kanske för oss att de kräver en massa förkunskaper om de historiska miljöerna där de utspelar sig. Det en uppsättning som den här visar, en uppsättning med starka skådespelare och en tydlig regi som sätter storyn i centrum, det är att när den spelas väl tar pjäsen hand om allt det där åt oss. Det är bara att följa med på resan. Den lärdomen vill jag bära med mig.

Mordet på Orientexpressen

Den här filmen är ett misstag. Det går inte att hymla om saken. Ett stort misstag. Att en populär roman, eller åtminstone en roman som en gång i tiden var populär, åter igen blir film, det är förvisso inte förvånande. Det vi alla hade kunnat hoppas på vore att filmmakarna faktiskt ville något med vad de gör. Så är inte fallet med den nya Mordet på Orientexpressen. I stället blir det ytterligare ett exempel på hur Kenneth Branagh, filmregissören, famlar runt i en slags ökenvandring. En där varken han själv eller Hollywood i bredare bemärkelse verkar veta vad han ska vara bra för.

Det är nästan lite smärtsamt att se. Nej, förresten - inte så lite. Särskilt som Branagh faktiskt har visat flera gånger om vad han faktiskt är bra på. Han har gjort några av filmhistoriens mest imponerande Shakespeare-tolkningar på vita duken med t.ex. Henry V, Mycket väsen för ingenting och Hamlet. (Även om hans Hamlet inte är den bästa filmversionen kan ingen ta ifrån den hur monumental den här. Och ingen annan är Branagh hade kunnat göra den.) Han har också gjort några riktiga pärlor till intima, personliga komedier med Peter's Friends och In the Bleak Midwinter. Där skiner Branagh. Men när han ska ge sig på stora kommersiella kioskvältare, när han ska gå in som hyrd hantverkare - oavsett om det är superhjältefilm, spionaction eller som här pusseldeckarmelodram då blir det som allt faller helt platt. Den begåvning han bevisligen besitter kommer inte till sin rätt. Det blir påfallande tomt.

I fallet med Mordet på Orientexpressen hjälper det inte att det ligger en tidigare version och ruvar, ständigt i bakgrunden, likt ett spöke, ständigt på väg att skina igenom. En mycket bättre version dessutom. Den versionen kom 1974 och var regisserad av Sidney Lumet. Den filmen kan jag verkligen rekommendera. Den är översvallande lyxig och opulent, en ensemble dinglande av filmstjärnor och med ett ben i det gamla Hollywood och ett i det nya. Den lyckas ta Christies lilla deckargåta - en av hennes mest särpräglade - och göra den till en fest för ögat, en fluffig eclair att bara mysa till. Och det är så tydligt, åter igen smärtsamt tydligt, att Branaghs film vill återupprepa allt det där. Problemet är bara att det inte vill sig. Det utsökt visuella förbyts mot tråkig CGI som ser ut som just precis detta. Och stjärnkavalkaden präglas av felcasting efter felcasting.

Värst är nästan Branagh själv som Poirot. Bortsett från det "intressanta" valet att ha vad som ser ut som tre lösmustascher ovanpå varandra får jag aldrig uppfattningen att varken regissören eller skådespelaren Branagh riktigt vet vad för slags karaktär han försöker gestalta. Enligt min ödmjuka uppfattning brukar Poirot fungera som bäst som en slags komisk krumelur. Här försöker filmen göra honom till någon slags tragisk gestalt? Tror jag? Försöker spela upp någon form av existentiellt tema om skuld och försoning som verkar komma nästan från ingenstans. Jag blir inte klok på det. Men skådespeleriet är överlag ett problem här. Medan Lumets film lyckades på något vis alkemiskt smälta samman alla sina stjärnor till en ensemble där ingen stack ut blir det här snarare som om alla går omkring och bara markerar - ingen utom möjligen Michelle Pfeiffer verkar ens begripa vad för slags film de egentligen är med i. En annan aktör som sticker ut är dessvärre Johnny Depp, inte bara för det faktum att hans stjärna är i allmänt dalande, utan även för att hans prestation ger den tröttaste av buskis ett ansikte.

Även på manus-sidan är filmen dock en sladdhärva från början till slut. Varken när det gäller intrig eller tematik lyckas manuskriptet hålla tungan rätt i mål. Christies roman cirkulerar, utan att avslöja för mycket kring två brott - ett i historiens nutid, det mord på tåget som Poirot utreder, ett annat i det förflutna där ett barn blev kidnappat och mördat. Det där förflutna mordet baserade Christie förresten nära på ett verkligt fall där Charles Lindberghs, den berömde atlantflygaren och sedermera nazisympatisören, nyfödda barn fördes bort och avled. Det är berättelsens egentliga huvudsak. Lumets version lyckas balansera på båda intrigtrådarna väldigt väl. Den nya filmen däremot gör inte det. Och det känns som om anledningen är just att det måste vara annorlunda än förlagan. Bakgrundshistorien blir introducerad på helt fel sätt och dessutom kan Branagh inte låta bli att vrida på den sentimentala kranen för fullt. Det blir bara pajigt alltsammans. Varken hackat eller malet. Likadant blir det när filmen via en karaktär spelad av Leslie Odom Jr. ska introducera en rasismtematik som inte finns med i originalet. Det görs för hastigt och i förbifarten för att gripa tag varför det bara blir halvdant och frustrerande. Samma sak kan även sägas om de helt meningslösa försöken till actionsekvenser som adderats.

Det är faktiskt svårt att hitta några försonande drag alls för Mordet på Orientexpressen. Den är ytlig och förvirrad, utan mål och riktning. I slutet hintas det om att det ska komma en fortsättning i form av Döden på Nilen. Inte för min skull, tack.

Regissören, mustaschen, loket. Allt spårar ur.

Annihilation

Lena (Nathalie Portman) är en biologiprofessor med bakgrund i det militära. Hennes man Kane (Oscar Isaac), också militär, har varit försvunnen i ett år efter ett hemligt uppdrag. Lena har just börjat att kanske acceptera att hennes man är död när han plötsligt en kväll bara står där i köket, utan minnen av vad som hänt honom. Sen börjar han hosta blod och är döende. De båda makarna sveps upp av myndigheterna, förs till hemlig ort och Lena får efter många om och men veta vad som pågår. Någonting har hänt med ett område någonstans i den amerikanska södern. Kanske ett meteoritnedslag. Kanske något annat. Men området omges av ett mystiskt mångfärgat skimmer. Och det blir hela tiden större och större. Myndigheterna har skickat in flera expeditioner i området. Ingen har någonsin kommit tillbaka. Inte förrän nu.

Så vad göra? Skicka in en expedition till så klart. Denna gång en helt kvinnlig expedition under ledning av psykologen Dr Ventress (Jennifer Jason Leigh). Lena anmäler sig som frivillig och tillsammans med tre ytterligare deltagare, spelade av Gina Rodriguez, Tessa Thompson och Tuva Novotny, beger de sig in i det okända på jakt efter det fyrtorn som ska utgöra händelsens mittpunkt.

Expeditionen.

Så är upplägget för Alex Garlands Annihilation, en film baserad på en roman av författaren Jeff VanderMeer. Det är en film som väcker många associationer till liv. Inte minst ligger Tarkovskijs Stalker hela tiden i bakgrunden som ett slags bollplank - även det är som bekant berättelsen om en slags expedition in i en okänd zon där naturlagarna inte längre tycks gälla eventuellt som följd av något utomjordiskt eller övernaturligt. Men där Tarkovskij tar premissen som en grund till att meditera över ämnen som människans behov av tro är Garlands film betydligt mer pessimistisk och ekande av en slags kosmisk fasa. Det är lätt att påminnas om Lovecraft och dennes nihilistiska världsbild. Det som händer inne i skimmerområdet, där växter och djur tycks mutera och förändras utan kontroll är inte helt olikt vad som händer i Lovecraft The Colour Out of Space.

Men Garland leker också med krigsfilmens och slashergenrens konventioner. Expeditionens deltagare har alla sina sår och trauman som definierar dem. Uppdraget blir till en metafor över olika sätt att hantera och konfrontera det som plågar dem. Och naturligtvis faller de åt sidan en efter en, tills till slut Portmans Lena föga överraskande återstår som "the final girl" i en slutsekvens som verkligen gör skäl för att kalla psykadelisk. Den balanserar mellan det eftertänksamt filosofiska, det groteskt kropps-skräckeliga och actionsekvenser med muterad flora och fauna. Allt i en övervuxen träskmiljö som bara är lite mer skruvad än det svampigt mossbelupna post-apokalyptiska landskap som en naturalistisk skildring av den djupa amerikanska södern skulle kunna erbjuda.

Portman skapar ett stabilt centrum för filmen genom sin gestaltning av Lena. Det är inte den sortens film som bygger på djupa porträtt av den pyskologiskt-realistiska sorten. Snarare är hela landskapet där berättelsen blommar ut en slags expressionistisk projektion. Portman lyckas ge precis lagom mänsklighet och fysikalitet åt sin roll för att bära upp det hela. Alla expeditionens medlemmar är förresten imponerande men Jennifer Jason Leighs målmedvetna och märkvärdigt tomma Dr Ventress sticker ut mest för mig. Hon är på många sätt mer skrämmande än vad de möter inne i området. Och då möter de ändå en del rätt otäcka saker.

Portman och en muterad krokodil.

Jag har inte läst romanen som filmen är baserad på men har förstått att somliga av dess fans är lite besvikna och inte tycker att filmen återger förlagan på rätt sätt. En snabb genomläsning av ett handlingsreferat ger vid handen att filmen avviker på flera sätt från boken. Det har jag inget problem med. De bästa filmerna baserade på litteratur tar sig sådana friheter. Måste göra det. Garland själv har berättat att han ville fånga något av det drömlika i VanderMeers text och att han därför inte läste om boken när han jobbade med sin version utan så att säga bearbetade den från minnet. Det finns något ganska tilltalande i den attityden tänker jag. Men mina efterforskningar gjorde mig absolut sugen att läsa romanen.

På det hela taget tyckte jag mycket om Annihilation. Den når förvisso inte riktigt upp till Garlands förra film Ex Machina, som var tajtare till både sin form och sitt tankemässiga idéinnehåll. Annihilation når liksom aldrig riktigt de där transcendentala höjderna som jag tror att den sträcker sig efter. Även om slutet som tidigare nämnts har något djupt obehagligt över sig blir jag ändå inte så drabbad av det som jag hade hoppats. Kanske är det trots allt likheten med Stalker som ligger och spökar. Det är ju ändå en av mina absoluta favoritfilmer och ett stycke hisnande konst genom vad den visar och inte visar. Annihilation är mer av en traditionell science-fiction skräckis, om än mycket mer intelligent och stilistiskt genomförd än de flesta. Det räcker gott och väl.

Phantom Thread

Han har sett sina bästa dagar, det manliga geniet. Eller åtminstone kulten av honom. Helt nere för räkning kommer han troligtvis aldrig att bli. Men han framstår så här i den nya dagens bleka ljus som en betydligt mer löjlig figur än vad han gjort tidigare. För all del, det löjliga har väl alltid funnits där sida vid sida med det demoniska. Tänk bara på Ingmar Bergman och hans dåliga mage. För all hans makt som han utövade över den svenska kulturvärlden var han också med jämna mellanrum en bräcklig och högst ömklig figur. Det är svårt att inte tänka på detta när jag ser Paul Thomas Andersons Phantom Thread.

Här är det stora geniet en modeskapare i 1950-talets London. Han spelas av Daniel Day-Lewis och har det lika fantastiska som vansinniga namnet Reynolds Woodcock. Han bor i ett förtjusande pampigt hus i staden tillsammans med sin syster Cyril (Leslie Manville), som verkar vara den som sköter affärssidan av verksamheten. Huset rymmer även syateljén med personal. The House of Woodcock är både hans företag och hans konkreta fysiska hus. Här skapar Reynolds de mest fantastiska kollektioner och även specialbeställda kläder till societet och kungahus från hela världen vilka söker upp honom i hopp om något fabulöst. När en belgisk prinsessa kommer till honom för en bröllopsklänning lovar han henne att han ska ge henne något som ska få henne känna att det är den enda bröllopsklänningen i hela världen. Hon tror honom och det gör vi med. Han är i sanning ett geni och som sådant är han naturligtvis också plågad av osäkerheter, nojor och tvångstankar.

Vi förstår också snart att Woodcock har för vana att ta in unga modeller som han gör till sina musor/älskarinnor. Att han har dem boende hos sig tills han tröttnar och sparkar ut dem. Något som han för det mesta ämnar över till sin syster, med vilken han tycks ha någon slags känslomässigt incestuöst band, allt medan han själv åker ut till sitt lantställe och vilar upp sig.

Så träffar han Alma (Vicky Krieps), en servitris på hotellet han övernattar vid. Han dras till henne omedelbart och hon till honom. Redan första dejten passar han på att ta hennes mått, vilket väl i hans värld är något ännu intimare än samlag. Så verkar det som om cykeln ska börja om på nytt. Men Reynolds bedrar sig. Alma har inga planer på att bara bli en i raden av slit-och-släng-flickor i Woodcocks väg. Mer än så bör jag nog inte avslöja om själva handlingen.

Det finns mycket här som inte är vad det vid första anblicken ser ut att vara. På ytan förefaller Phantom Thread vara i första hand en överdådig pralin till kostymdrama, ett Downton Abbey i modemiljö. För såväl scenografi som kostymer är naturligtvis delikata och gestaltade med en omsorgsfullhet som bitvis är närmast kvävande. Reynolds Woodcocks pedantiska perfektionism liksom smittar av sig på allt omkring honom. Det här är ett magnifikt världsbygge, ett dockskåp att försvinna i och kanske aldrig ta sig ur. Och det är här vi börjar ana något annat. För bakom den här välordnade och propra fasaden lurar något annat. Där finns något närmast gotiskt eller skräckromantiskt. Dramat rymmer element av såväl psykologisk thriller som perverst mörk komedi. Anderson har själv angivit Hitchcocks melodram Rebecca från 1940 som sin främsta influens. Först låter det oväntat, men när du ser likheterna kan du inte bortse från dem.

Leslie Manville som Cyril.

Daniel Day-Lewis har sagt att det här kommer bli hans sista filmroll. Om så vore är det en intressant gestaltning att avsluta med. Inte hans mest bombastiska, Woodcock är snarare ganska återhållsam och stilla, även om Day-Lewis låter oss ständigt ana vulkanen som kokar under ytan. Han får dock sin match av kvinnoporträtten. Leslie Manville gör en fantastiskt fin version av den klassiska typen "bitter gammal ungmö" och ger sin Cyril både patos och en känsla av farlighet. Bäst tycker jag ändå om Krieps som Alma. Hon gör så oerhört mycket med så oerhört lite och blir bara mer och mer imposant allt eftersom att filmen fortgår. Samtidigt förblir Alma något av ett mysterium. Vi vet inget om hennes bakgrund alls. (Krieps själv kommer från Luxemburg och hennes udda accent blir som en del av mysteriet.)

Phantom Thread är överdådig och mastig, minst sagt. Som publik har du bara att följa med på filmens villkor, något annat alternativ erbjudes icke. Som så ofta är fallet med Paul Thomas Anderson finns hela tiden misstanken där att regissören är flera, flera steg före dig hela tiden. Det är den sortens film som du inte bara ser, du ser om den. Allt det här är sådant som brukar tilltala mig men ändå måste jag erkänna att här har jag svårare att hitta in i labyrinten även om filmen på ett ytligt plan förefaller vara mer lättillgänglig än t.ex. The Master - som för mig fortfarande är den sena Andersons bästa film.

Samtidigt misstänker jag också att filmen kommer leva kvar hos mig länge. Inte minst för dess absurda humors skull. För när allt skräckel och all hitcockiana sjunkit undan är det ändå just det humoristiska som rörde vid mig starkast. Det är en underström genom hela verket men så diskret underskruvad att jag tror det går många förbi.Anderson vet precis hur han ska finna det komiska i pinsamma tystnader, manlig ömklighet och ljudet av att bre rostat bröd allt för högljutt om morgnarna. Så ja, för mig är det ändå komedi i första hand.  Det manliga geniet heter Woodcock för fasen.

Dunkirk

Om vi tänker oss att du inte vet någonting om slaget vid Dunkerque (eller ja, Dunkrik som britterna föredrar att stava det) och om du tänker att du skulle se Christopher Nolans senaste film för att få ett hum om vad som hände - i så fall är jag rädd att du begått ett stort misstag. Det här är inte den sortens film som är intresserad av att förklara ett historiskt skeende för dig. Om möjligt kommer du förmodligen vara ännu mer förvirrad när allt är slut. Vad filmen däremot gör är att gestalta känslan av hur det måste ha varit att vara där, mitt i kaoset med kulor och granater flygande runt öronen. Någon lär en gång ha sagt att skriva historien om ett slag är lika fåfängt som att skriva historien om en bal. Ingen som var där hade överblick över allt som hände. Just detta tar Nolan fasta på här.

Det är inte hans bästa film. Faktum är att jag tror det är den som sagt tyckt minst om. Jag tror inte det bara handlar om att jag inte är någon krigsfilms-möp. Dock är den intressant på flera sätt och jag kommer på mig själv att tänka på den ofta under de dagar som gått sedan jag såg den.

Året är 1940 och Tyskland invaderar Frankrike. De drar fram som ångvältar och verkar i det närmaste ostoppbara. Om Hitler någonsin var nära att vinna andra världskriget så var det just här - det fanns allvarliga tankar i Storbritannien om att sluta en separatfred och dra sig ur konflikten. De brittiska styrkorna på fransk jord är omringade på stranden utanför Dunkirk. Det såg verkligen dystert ut. Men bland annat med hjälp av civila småbåtar som tuffade över engelska kanalen lyckades ändå huvuddelen av soldaterna evakueras och även om det var ett nesligt nederlag lyckades Churchill och kompani ändå spinna det till en moralisk seger, ja ett mirakel rent av. Efter detta fanns inte tanken på fredsförhandlingar på kartan längre. Kriget var inte bara ett vanligt krig längre. Det var en existentiell fråga om överlevnad. Det är alltså om den evakueringen som filmen handlar.

Kungliga flygvapnet och civila småbåtar.

Dunkirk är inte en inbjudande film. Den är medvetet förvirrande och stökig. Den förkastar sådant som traditionell dramaturgi och den har knappt ens karaktärer i ordets vanliga betydelse. Visst, vi får följa några personer genom händelserna men vi vet i princip inget om dem, knappt ens deras namn. Vi kan ana oss till något om dem men inte mer. Det blir extra komplicerat i det att nästan alla soldater ser likadana ut. Unga, brunhåriga, smala gossar med höga kindben i långa rader, den ena efter den andra. Bara då och då dyker välbekanta ansikten som Kenneth Branagh, Mark Rylance, Cillian Murphy eller Tom Hardy upp, en liten hjälp att hänga upp förloppet på. Fast i Hardys fall räknas det inte för han spelar pilot och har ansiktet i en syrgasmask ca 99 % av tiden han är med i bild.

Nolan använder sig också av en berättarstruktur där filmen utspelar sig på tre olika tidsplan. Så klart. Det är ju ändå Nolan vi talar om. Dels har vi soldaterna på stranden, den delen utspelar sig över en veckas tid. Sen har vi alla småbåtarna, som vi följer främst genom Mark Rylances karaktär, den delen utspelar sig under tjugofyra timmar. Slutligen följer vi Hardy och de andra piloterna i luften. Deras historia utspelar sig över en timmes tid. Och så klipper filmen fram och tillbaka mellan dessa tre perspektiv och tidplan. Det hela är ganska skickligt gjort och det gör att vi får chansen att se händelser fler gånger, ur olika synvinklar. Det ställer dock krav på dig som publik. Det här är inte en film att slötitta på, den kräver en koncentration om du inte ska tappa bort dig alldeles.

Branagh känner jag i alla fall igen när jag ser honom.

Så filmen är inte inbjudande men den är immersiv. När du ser den är du där.  Och jag tror också det är därför rollfigurerna blir så distanserade. Filmen är inte ute efter att låta dig specifikt identifiera dig med någon av dem. För du är själv en del av händelseförloppet. Du är med när det sker och filmens karaktärer är bara personer som du råkar möta eller kanske bara se i ögonvrån. Dunkirk är en fest av ljud och viscerala sinnesintryck, något att uppleva, snarare än att förstå. Jag måste säga att önskar att jag hade sett den på bio. Det hade den förtjänat och vunnit på.

Som så ofta i fallet med Nolans filmer finns det något svårbestämbart och ideologiskt glidande över alltihop. Det är inte självklart vad exakt vi förväntas känna inför allt detta. Å ena sidan är det uppenbarligen en skildring av krigets grymheter och fasor, om de förskräckligheter som vi människor är kapabla till. Å andra sidan får jag också känslan av Nolan vill frammana någon slag nobel vördnad inför allt ihop. På ett sätt är det som om Dunkirk med sitt grodperspektiv och sin uppbrutna kronologi bryter sönder och dekonstruerar historieskrivningen, på ett annat  återskapar den och bekräftar den också den stora myten som britterna berättar om sig själva och om Kriget med stort K. Nolan lämnar båda läsningarna öppna och vad vi tar ut av det beror i hög grad på vad vi tar med oss in.

Till skillnad från Nolans tidigare filmer blir jag dock varken lika berörd eller utmanad som jag brukar bli.

Lady Bird

Lady Bird McPherson går sista året på gymnasiet i en katolsk privatskola i Sacramento, Kalifornien och hon längtar, trängtar, längtar bort. Helst till New York. På pappret heter hon Christine men det är ju lite tråkigt och intetsägande. Lady Bird är den sortens tjej som tar sig ett eget namn och färgar håret rosa. Hon är en teaterapa och ibland lite för klyftig för sitt eget bästa. Hon är ständigt i luven på sin mamma. Hon är huvudpersonen i filmen som bär hennes namn, Greta Gerwigs solodebut som regissör. En film som är så nära perfekt som det bara går att komma.

Uppväxtskildringar är inte min favoritgenre. Om jag ska vara fullständigt ärlig så brukar jag nog tycka att tonåringar är ganska tråkiga vanligtvis. Det tyckte jag redan när jag själv var i den åldern eftersom jag redan då hade typ en fyrtioårings själ som först nu min kropp har vuxit ikapp. Men Lady Bird lyckas sopa undan alla eventuella reservationer jag har och fångar mitt intresse från början till slut.

Jag vet att Gerwig själv har slagit ifrån sig etiketten självbiografisk för att beskriva filmen och jag förstår precis varför. Det finns något nästan underkännande av konstnärens kreativitet i att vilja läsa det vi får se som bara hämtat från det självupplevda. Visst, Lady Bird utspelar sig 2002-03 när Gerwig själv var i samma ålder och ja, hon är också från Sacramento men det betyder inte att regissör och protagonist är densamma. Naturligtvis inte. Så fungerar inte konst. Men vad filmen har och som gör den så fantastisk är en specificitet och detaljrikedom som ger dramat en känsla av att vara levt i. Allt är helt autentiskt men det betyder inte att det är på riktigt. Det är tvärtom ett bevis på Gerwigs enormt säkra handlag både som manusförfattare och regissör. Det hade varit mycket lätt för filmen att bli en på alla sätt typisk quirky amerikansk idie av det slag som vi känner så väl ingen. Och det är inte det att filmen saknar arvsanlag från den traditionen men Gerwig gör det omisskännligt till något eget. Det är till exempel ingen slump att det är just Sondheims Merrily We Roll Along, en musikal om besvikelsen i att bli vuxen, som Lady Bird medverkar i. Inte heller att det är Zinns A People's History of the United States som hennes pretentiöse pojkvän sitter och läser när han ska vara svår. Det finns hur mycket som helst av sådana detaljer i filmen och jag äter upp det med en sked.

Dotter och mor.

I centrum för allt står relationen mellan Lady Bird, som spelas av Saoirse Ronan och hennes mamma Marion spelad av Laurie Metcalf. Båda är fullständigt underbara i sina respektive roller. Dynamiken mellan mor och dotter är besvärlig för att säga det milt. De bara kan inte låta bli att tjafsa och bråka med varandra precis hela tiden. Och båda vet precis vilka knappar de ska trycka på för att verkligen såra varandra. Det är inte bara så enkelt heller att filmen tydligt tar ställning för antingen den ena eller den andra. De kan båda vara ganska grymma. Ändå finns det en kärlek där som inte går att undgå.

Det finns också ett klassperspektiv här som ständigt gör sig påmint. Lady Bird kommer inte från någon välbärgad familj, till skillnad från de flesta andra ungarna på skolan. Hon kommer "från fel sida järnvägsspåren" som hon själv säger, skämtsamt ja men också med ett allvar i botten. Och det är definitivt en av de saker som sårar hennes mamma. För det är en uppoffring för familjen att låta Lady Bird gå på den där skolan, samtidigt som känslan alltid finns där att inget någonsin är nog. Det blir en cirkel av otacksamhet, av bittert motstånd, av dåligt samvete. Av skam över den egna klasstillhörigheten, av en längtan bort som är oundviklig men samtidigt alltid har något av ett svek över sig.

Lady Bird (Ronan) och Julie (Feldstein).

Vid sidan av Ronan och Metcalf är filmen full av strålande små biroller, fler än vad jag förmår räkna upp här men låt mig i alla fall nämna Beanie Feldstein som Lady Birds kompis Julie, Lois Smith som en av nunnorna på skolan och Tracy Letts som hennes hårt prövade men stoiske far. Det finns som sagt betydligt fler och Gerwig lyckas med små medel göra dem alla till fullödiga karaktärer där små, små glimtar räcker för att ge oss känslan av att de alla bär på sina egna historier.

Bland det starkaste med filmen är att Gerwig låter oss möta huvudpersonen med alla hennes fel och brister utan att se ned på henne, utan att moralisera men också utan att egentligen sentimentalisera. Hon är som många tonåringar allt för besatt av sig själv för att för det mesta riktigt kunna ta in vad som sker runt omkring henne men hon är också omtänksam och har ett gott hjärta. Hon för tankarna till en replik från filmen Frances Ha, som Gerwig skrev tillsammans med Noah Baumbach och där hon spelade en något äldre men också vilsen kvinna: "Jag är inte en riktig person ännu." Det samma gäller Lady Bird. Men det ska nog bli människa av henne också.

The Shape of Water

Guillermo del Toros två bästa filmer är fortfarande Djävulens ryggrad och Pans labyrint. De är båda inte bara mer personliga och laddade utan också konstnärligt stöpta i ett och samma stycke än vad någon av hans engelskspråkiga filmer är. Men med The Shape of Water kommer del Toro så nära som han bara kan - en strålande återkomst till hans verkliga toppform efter några år som inte har varit någon kreativ höjdpunkt. Vilken återkomst sen. Nu är jag förvisso predisponerad att bli helt varm inombords av det här, The Shape of Water, är som en film gjord direkt för mig, men wow alltså - att jag skulle smälta så det hade jag ändå inte räknat med.

Det hela är kortfattat Skönheten och Odjuret möter The Creature of the Black Lagoon men gestaltat i en form av varm men samtidigt grym sagoton som får allt att eka av mytiska proportioner. Sally Hawkin spelar Eliza, en stum kvinna som arbetar som städerska vid någon slags mystiskt laboratorium i Baltimore någon gång på 60-talet. Eliza lever ett stilla och inte särskilt händelserikt liv men verkar ändå relativt till freds med tillvaron. Hon har två nära vänner, sin granne illustratören Giles (Richard Jenkins) - en sorgsen homosexuell man - och sin kollega Zelda (Octavia Spencer) som pratar nog för dem båda.

Vid laboratoriet börjar så hemliga experiment utföras på en mycket känslig "tillgång" som en statlig expedition fört med sig tillbaka från Sydamerika. Alla vi som sett affischen vet förstås att det är frågan om en märklig hybrid mellan människa, groda och fisk av klassiskt snitt. Varelsen spelas av Doug Jones, en skådis som specialiserat sig på att just spela varelser införd extremt mycket makeup. Han har redan spelad en annan fiskmänniska åt del Toro i Hellboy-filmerna, liksom diverse monster i Pans labyrint. (Han är också Saru i Star Trek Discovery.) Fiskmannen undersöks och plågas av den grymme sadisten Strickland (Michael Shannon). Vi förstår så klart vad som kommer hända. Fiskmannen och Eliza utvecklar ett särskilt band till varandra och Eliza bestämmer sig för att frita varelsen innan fångenskapen förgör honom.

Artöverskridande kärlek vid första ögonkastet.

Inget av det här är nödvändigtvis särskilt originellt men det finns många saker som gör att filmen lyfter till oanade höjder. Först och främst dess fenomenalt charmiga ton och stil. Hela filmen ser ut och känns som om den utspelar sig i en snöglob - och det menar jag på det bästa möjliga sätt. Alla scenografier, från Elizas helt omöjliga vindloftsvåning ovanför en biograf till labbets ångpunkiga interiörer, alla är de som perfekta små dockskåp - så delikat utformade ned i minsta lilla kärleksfulla detalj. Nog för att del toro alltid varit en stilistisk mästare men det här är något annat. Här har han slagit i en ny växel. Flera gånger går mina tankar till den franske regissören Jean-Pierre Jeunets filmografi. Och Jeunet är en av mina verkliga, verkliga favoriter. Eliza är på många sätt en slags version av Jeunets Amelie. Det finns något oskuldsfullt naivt över allt. Det här är den sortens film som kan tillåta sig en drömsekvens i form av ett svart-vitt musikalnummer. Förmodligen är det därför jag också väljer att köpa Jenkins porträtt som Elizas bögkompis även det är lite stereotypt i all sin välmening.

Det andra lite oväntade inslaget i filmen är annars hur oblygt explicit den förhåller sig till sexualitet. Inte bara till de mellanartsliga förbindelserna men absolut även dem. Den här sortens historier brukar ju annars, särskilt i amerikansk film, skildras med en väldig prydhet och könlöshet. I den gamla TV-serien från 80-talet med Ron Perlman och Linda Hamilton tror jag inte kärleksparet så mycket som pussades på munnen. Men här får vi både kvinnlig onani och undervattensgöka (fast inte några grafiska detaljer, det är ju inte Cronenberg). Ännu viktigare i sammanhanget - det Elizas lust och sexuella begär som står i fokus. Det är hennes erotiska agens som driver allt framåt. Att fiskmän gärna vill para sig med människor har ju annars varit en stapelvara i genren från Robert W. Chambers novell The Harbor-Master från 1890-talet via Lovecrafts The Shadow over Innsmouth till de ursprungliga filmerna om varelsen från den Svarta Lagunen. Gulliermo del Toro skalar dock bort all form av abjekt och skräckel och omvandlar det till något vackert.

Hawkins och Jones är fantastiska tillsammans och särskilt Hawkins förtjänar alla hyllningar hon kan få för sin roll. Hon ger Eliza precis rätt nivå av pathos och lyckas göra hennes stumhet till något mer än den kliché det greppet skulle kunna bli. Detta då hon fyller sin karaktär med en kraft och en styrka, ja ett egensinne från första början. Hennes stumhet är inte metaforisk i den mening vi först skulle kunna tro. Eliza är inte en tystad kvinna. Hennes stumhet är något annat som jag inte ska avslöja här men som jag tror har en avgörande betydelse. Att se en skådespelare som Hawkins i en sån här roll, som så lätt hade kunnat castas av en traditionellt fotomodellsnygg ung ingeny är också ett ytterligare tecken på att del Toro helt är medveten om vad han gör här.

Shannon (filmens verkliga monster) och Hawkins.

Filmen har också en bihistoria som kretsar kring det kalla kriget där en av forskarna vid laboratoriet (Michael Stuhlbarg) visar sig vara en sovjetisk spion. Om jag har någon större invändning mot The Shape of Water så är det just den här delen som tar upp lite för mycket av helheten. Dels känns det inte helt nödvändigt för intrigen även om det möjliggör lite pang pang i filmens andra hälft. Dels tycker jag inte del Toro lyckas att tematiskt väva samman det här materialet med sin fantasyhistoria på samma sätt som han lyckades göra med det spanska inbördeskriget i Djävulens ryggrad och Pans labyrint. Kanske är det för att de filmerna spelar på en dubbelhet mellan det realistiska och det fantastiska medan The Shape of Water är mer av en saga från början till slut. Ibland undrar jag till och med om det inte hade varit bättre att låta staden där det hela utspelas vara helt oidentifierad snarare än att förlägga det till en specifik plats som vi ändå inte för någon känsla för ort. (Möjligen, slår det mig,  är valet av Baltimore en slags blinking till kultregissören John Waters. Han måste uppskatta så väl filmens kitsch- som kinkfaktorer.)

Annars finns en rad likheter mellan den här filmen och Pans labyrint. Shannons skurk är tydligt modellerad efter den grymme fascistkaptenen i den filmen, om än något lite mer serietidningsaktig och inte riktigt lika läskig även om del Toro tydligt återupprepar ett grepp där det är skruken som får stå för båda filmernas mest obehagliga scen av kroppsskräck. Mer än så ska jag inte säga om det. Jag ska heller inte avslöja för mycket av slutet mer än att säga att det finns tydliga paralleller mellan filmerna även där. Men där Pans labyrint väger över åt det bitterljuvt tragiska läser jag The Shape of Water mer som ett tydligt lyckligt slut.

The Square

Att satirisera samtidens konstscen måste på samma gång vara det enklaste men också svåraste du kan ge dig på. Enkelt är det i den meningen att konsten och konstnärerna är löjliga. Det har de alltid varit, oavsett vilken tidsålder vi befinner oss i. Ingen människa som tar sig själv på allvar kan undvika att bli just löjlig. Så är det bara och så måste det vara och det är ingen anledning till att inte göra det. Människor är löjliga. Lägger vi dessutom till konstvärlden som institution, som marknadsplats för såväl ekonomiskt som kulturellt kapital och som projektionsyta är det lätt att hitta hur mycket trams, dumheter och hyckleri som helst att driva med. Men det är också därför det är så svårt att parodiera konstvärlden, just för att det finns så många vidöppna dörrar att slå in, för att det är så gjort.

Det är lätt att hamna snett och missa målet. Eller kanske att inte ens riktigt förstå vad målet är. Och de fällorna trampar Ruben Östlund ganska ordentligt i, tycker jag, med sin film The Square - så Guldpalmsbelönad och Oscarsnominerad den är. Med det menar jag inte att filmen nödvändigtvis är direkt dålig, det finns många enskildheter i den som är både roliga och utmanande i viss mån men som helhet har jag svårt att köpa vad Östlund serverar - och framför allt menar jag att filmen inte alls är så smart eller tänkvärd som den själv tror att den är.

Det hela är en ganska löst sammanfogad historia. I Östlunds Roy Anderssonska arv ligger att han många gånger värderar upp den enskilda scenen framför sådant som dramaturgisk struktur och helhet. Väl så, det är skönt att inte all film behöver se ut eller vara på samma sätt. Berättelsen kretsar kring Christian (Claes Bang), en medelålders man som är konstnärlig ledare för ett fiktivt museum för samtida konst i Stockholm. Han är väl egentligen som folk är mest, föreställer sig själv som en medveten människa som försöker göra så gott han kan här i tillvaron. Vi får följa honom inför presentationen av en ny utställning där en inplockad PR-byrå ska försöka skapa intresse för en nyinköpt konstinstallation med titeln The Square. Samtidigt råkar det sig så att Christian blir rånad på bland annat mobil och plånbok och hans försök att få tillbaka sina ägodelar leder honom till konsekvenser som han aldrig kunnat ana. Ungefär så.

Tematiskt försöker Östlund komma åt något om godhet och ansvar för varandra. Konstverket The Square är en markerad ruta på marken försedd med texten: "Rutan är en frizon där tillit och omsorg råder. I den har vi samma rättigheter och skyldigheter utan åtskillnad." Precis som i samhället och världen utanför rutan eller hur? Men även om vi alla på något plan håller med om den formuleringen blir det när verkligheten tittar in med sin mångfacetterade komplexitet sällan så enkelt i praktiken, vilket Christian snart nog ska upptäcka. Det är lätt att tala sig varm för ett sådant budskap men kan du själv leva upp till det?

Och här någonstans uppstår det stora problemet med filmen. För jag tycker faktiskt inte att Östlund är den sortens regissör som riktigt förmår att ta i den sortens tematik på ett sätt som känns äkta och genuint. Östlund känns för mig lite för mycket som en distanserad ironiker, har alltid gjort. Från den halvdokumentära Gittarmongot till den väldigt omdebatterade Play har Östlund haft som strategi att presentera en slags provokationer för oss som publik bara för att sedan ta ett steg tillbaka och vägra kännas vid eller ta något som helst ansvar för det han givit oss. Det gör också att jag inte kan riktigt lita på honom. Så när han här i The Square åter presenterar halvdokumentära men genomestetiserade bilder av tiggare på gatan till exempel - de är ett återkommande inslag i filmen - då kan jag inte hjälpa att det känns ruttet spekulativt på något sätt. Spekulativt och samtidigt ytligt, eftersom de aldrig blir mer än markörer och symboler för något annat än sig själva.

(Här kan jag ju även skjuta in att det inte alls förvånar mig att läsa om de anklagelser som en latinamerikansk konstnär riktat mot Östlund och hans produktion, anklagelser som kortfattat bygger på att Östlund använt konstnären Lola Arias verkliga namn och i filmen presenterar henne som upphovsperson till konstverket som givit filmen dess titel. Det är precis den sortens nonchalans och ansvarslösa självsvåldighet som jag alltid tyckt mig ana hos regissören.)

När Östlund är som bäst är när han rör sig på ett rent borgerligt mellanmänskligt plan, som skildrare av dålig stämning. Kanske är det därför jag hade betydligt lättare för en film som Turist och tyckte bättre om den. Sådant finns det för all del också gott om i The Square och det är också de scenerna som är filmens största behållning.

Elisabeth Moss och Claes Bang. I bakgrunden: stolar.

The Square må vara en film som utspelar sig i Stockholm  men den är tydligtvis gjord för en internationell publik. Filmen blandar friskt dialog på engelska, svenska och danska. Vi får se stora namn som till exempel Elisabeth Moss och Dominic West i biroller. Särskilt i fallet med Moss hade jag önskat att hon fått lite mer att jobba med. Hennes rollfigur som reportern Anne är en ganska hastigt hopskissad figur. Claes Bang däremot får betydligt med utrymme att breda ut sig som Christian med alla hans osäkerheter maskerade bakom den viktiga kulturmansfasaden. Vid sidan av honom är det Elijandro Edouard, en ung barnskådis i en nästan lite obehaglig roll, som imponerar mest.

Filmen är naturligtvis också extremt snygg på ett stramt och väldigt kalkylerat vis med en för det mesta sval och dämpad färgskala, där åter arvet efter Roy Andersson är tydligt. Tyvärr blir det i bland något som förstärker känslan av distans - och då inte på ett bra sätt utan snarare på ett vis som påminner om den tomhet som faktiskt vilar i hjärtat av en film som beter sig som den hade något angeläget att säga men som lämnar mig skeptisk över om den faktiskt har det.

You are nothing