Ocean's Eight

Vad vill jag ha av en bra heist-rulle? Mest av allt skulle jag vilja att ett bra svenskt begrepp för genren, men stötfilm låter bara konstigt och vi kan inte alltid få allt vi vill ha här i världen. Nå, jag vill ha något som är lätt och fluffigt men ändå stadigt på hand. Jag vill ha en film med en säker tonträff där skådespelarna ges en chans att ta ut svängarna ordentligt och där intrigen är ett nöjsamt pussel, ungefär som i en pusseldeckare fast tvärt om. (Det vill säga vi får följa brottet planeras och genomföras i stället för att lösas.) Det hela får gärna vara stilistiskt och visuellt bländande. Filmen jag beskriver är naturligtvis Soderberghs Ocean's Eleven från 2001, en film som jag har sett förvånansvärt många gånger utan att för den sakens skull egentligen beundra. Den har bara något, den där sortens slötittarfaktor som gör att det inte går att låta bli att bänka sig om den passerar förbi på en skärm någonstans.

Den filmen fick två uppföljare. Den första minns jag inte en sekund av, den andra var helt okej. Men ingen av dem lyckas fånga den egendomliga alkemi som laddar den första filmen. Det som gör den så  nöjsam att se på, tror jag, är det faktum att det knappt ens känns som en film. Det känns mer som en ursäkt för att se Clooney, Pitt och resten av gänget bara hänga och vara sköna ihop. Vilket i princip också är varför filmen gjordes.

Men det är inte Ocean's Eleven vi ska prata om här utan om den nya Ocean's Eight, en film som jag hade fått för mig skulle vara en remake, fast nu med kvinnliga stjärnor som de hyperkompetenta tjyvarna.  Och det är det ju såklart på ett sätt. Men det som förvånade mig är att filmen faktiskt är en uppföljare. Den nya filmen lutar mycket hårdare mot tidigare inkarnationer än vad jag räknat med, inklusive kameos och blinkningar. Soderbergh själv är förövrigt med på ett hörn som exekutiv producent, en titel som för all del kan betyda lite vad som helst. Regissör är annars den här gången Gary Ross som tidigare gjort bland annat Välkommen till Pleasantville och den första Hunger Games. Lite synd ändå att könsomkastningen framför kameran inte även fullföljts bakom den, men så långt har tydligen inte Hollywood nåt ännu.

Vi möter Debbie Ocean, det vill säga Sandra Bullock, som - hoppsan - är syster till Clooneys rollfigur från föregående delar. Hon har precis kommit ut ur fängelset, hennes bror är död (fast det antyds att det inte går att vara helt säker på den saken, i fall ifall det skulle gå att få med George C. på en framtida fortsättning) och nu har hon en plan, tajmad och klar in i minsta detalj.

Sedan följer filmen precis samma dramatiska struktur som föregångarna. Ett team ska samlas ihop, bestående av bland andra Cate Blanchett, Mindy Kalling, Sarah Paulson, Rhianna och Helena Bonham Carter med en irländsk accent eftersom varför inte? Stöten ska planeras. Den här gången rör det sig om galabalen på Metropolitanmuséet i New York, en säregen blandning av högstatus mode och bisarr maskerad som utgör en av den amerikanska societetens största årliga tillställningar. Där ska de stjäla ett mycket dyrbart halsband som kommer bäras av en skådespelerska gestaltad av Anne Hathaway som här ges chansen att verkligen driva med bilden av sig själv. Det är faktiskt väldigt roligt.

Hathaway i högform

Överhuvudtaget är detta det absolut bästa med filmen. Just det som är det bästa med Sonderberghs filmer i serien, detta att se stjärnorna leka och bara ha skoj framför kameran lyckas även Ross fånga. Och vilken fröjd det är. Blanchett ser sexigare ut än någonsin i sin halvbutchiga outfit (och jag är nog inte den enda som anar en viss laddning mellan hennes och Bullocks karaktärer). Bonham Carter går på ren rutin men här funkar hennes krumelurspel. Även Kalling och Paulson är strålande. Jag har förvisso aldrig varit Sandra Bullocks största fan och jag kan inte säga att filmen riktigt omvänt mig heller, men hon funkar faktiskt väldigt bra som någon slags straight-woman och ankare. Det kan inte förnekas att hon har den där stjärnkvalitén. Dessvärre är det väl dock så att den sortens filmer som gjorde Bullock till stjärna en gång i tiden, de görs inte längre. Så det glädjer mig ändå att hon får vara i gasen här.

Planen sätts i verket, naturligtvis med ett par tvistar och svängar längs vägen, och naturligtvis har vi i publiken inte fått veta eller se hela trolleritricket förrän det avslöjas på slutet, helt efter konstens alla regler. Det är faktiskt en väldigt tjusig och mycket underhållande spinn på formatet. Visst saknar jag något av den svårgreppbara läckerheten hos Soderbergh, en läckerhet som sitter i puls, i tajming, i klippning och montage - men det är å andra sidan mycket begärt. Ocean's Eight är precis den pralin som den haft som ambition av att vara och det, mina damer och herrar, är absolut gott nog.

Häng med bästa tjejtjuvgänget.

Superhjältarna 2

Om Brad Birds första film om familjen Incredible hade kommit idag hade det nog varit svårt att ge den dess svenska titel, den extremt generiska och totalt intetsägande rubriken Superhjältarna. Då var året 2004. Nolans första Batman-film skulle inte komma förrän ett år senare och det skulle dröja hela fyra år innan Marvel sparkade igång sitt filmuniversum med den första Iron Man. Med andra ord - den stora explosionen hade inte hänt ännu. Superhjältar på vita duken var undantaget och inte den allt överskuggande genre som hela vår samtids populärkultur speglas igenom. Vad femtiotalets cowboys och åttiotalets bodybuilders var för sin epok är nu den maskerade hjälten för vår tid. Det har gått fjorton år mellan originalet och uppföljaren. På den tiden har allt hunnit förändrats.

Frågan är om Bird alls hade återvänt till sin superfamilj om det inte var för att han behövde slicka såren efter att hans Tomorrowland floppat bortom alla förväntningar. (Personligen tyckte jag dock mycket om den, inte minst för att den var så säregen och konstig.) Som läget nu var behövde han nog visa att han inte tappat det och det betydde att återvända till Pixar och animationen. Han har alltid i intervjuer sagt att han inte skulle göra någon uppföljare om han inte fick en riktigt bra idé som var värd hans uppmärksamhet. Jag vet inte om jag egentligen tycker att han fått det. Vad gäller story och intrig är Superhjältarna 2 mest av allt en upprepning av sin föregångare.

Liksom där lockas våra hjältar tillbaka till sitt superhjälteri av en mystisk mecenat som har stora planer för dem, och precis som då misstänker vi redan från första början att det är något lurt med alltsammans. Jag tror inte det är någon spoiler att säga så mycket. Skillnaden är att den här gången är det mamma Parr, Helen a.k.a Elastagirl (med rörst av Holly Hunter) som får ge sig ut på äventyr medan pappa Bob/Mr. Incredible för stanna hemma och ta hand om barnen. Och det blir förstås knas inte minst när lille bebisens mycket mångsidiga superkrafter börjar göra sig gällande. Och så matteläxa och tonårig hjärtesorg på det. I slutändan måste förstås familjen komma samman igen och tillsammans besegra ondingen. Precis som förra gången.

Ombytta roller.

Det kanske låter som gnäll men det är inte menat så. Jag menar bara att filmen styrka inte ligger i dess intrig. Den är liksom bara skelettet som gör det möjligt för oss att spendera tid i den värld som byggs upp för oss. Och förstås med karaktärerna. Men det är egentligen inte de som är i fokus heller, även om de var och en ges utrymme att ta ut sina svängar, tillsammans med ett gäng nytillkomna figurer. I stället är det miljöerna, de tjusiga stadsvyerna, de sextiotalsmodernistiska fantasiinredningarna och den retro-chica teknologin som är den verkliga behållningen med filmen. Bird lyckas med en säker hand att bygga upp och gestalta en värld som är så läckert förförisk, en version av en slags James Bond/Playboy/Raketost-estetik, inte så som den var utan så som vi minns den.

Detta kombineras med ett antal snabba och likaledes urläckra actionsekvenser som faktiskt är något av ett under i konkretion, av tydlighet, av stil och elegans, av klyftighet och som faktiskt tjänar till att säga något om karaktärerna. Det är den sortens action som faktiskt är en fröjd att se på, till skillnad från så mycket annat superröj. (Ja, jag tittar till exempelvis på dig Zach Snyder.) Brad Bird visar att även om åren har gått och genren utvecklats har han fortfarande ett och annat att lära ut.

Om jag hade fått önska något hade det kanske varit något mer av tematisk sammanhållning. Jag vet faktiskt inte riktigt vad den här filmen vill säga. Precis som förra gången finns det en motsättning mellan superhjältarna och samhället som valt att förbjuda dem. Det finns de som i detta vill läsa en slags Ayn Randsk ideologi i Birds verk, en slags libertariansk maktfantasi. Varför det är just Bird som kommit att förknippas med dessa tankegångar kan vi fråga oss. Det är väl i så fall ett kännetecken för nästan all amerikansk populärkultur. Men till skillnad från hos Rand, där egenintresse och egennytta alltid står i centrum, har Bird alltid ett annat perspektiv - att stora talanger alltid måste användas för mänsklighetens bästa. Och det är ju en devis som även Bamse ställer sig bakom. Men inget av detta blir egentligen utforskat i större grad. Inte heller ett sidotema med en skurk som hypnotiserar människor med hjälp av skärmar, naturligtvis en samtidskommentar, blir mer är antydningar i bakgrunden. Jag antar att det hänger samman med det jag nämnde ovan, det här är en film som springer ur en nödvändighet snarare än genuin skaparglädje. Men jag ser fram emot när Bird tar fram storsläggan nästa gång.

***

Som vanligt är det också på sin plats att lyfta fram kortfilmen som föregår huvudpresentationen. Bao av Domee Shi är en underbar liten fabel om en kvinna vars dumpling kommer till liv. Eller gör den det? Det är en vacker, rolig och genuint hjärtesnörpande pärla om förhållandet mellan barn och föräldrar som fångar precis hur underbar animationskonsten kan vara när den jobbar med de enklaste av medel. Rekommenderas varmt!

Solo

Solo är en helt okej film. Och vet ni vad? Det räcker så bra med det. Med tanke på det kaos som omgav inspelningen, där de ursprungliga regissörerna Christopher Miller och Phil Lloyd mitt i arbetet byttes ut mot veteranen Ron Howard, hade det ju lätt kunnat bli wookie-skit av alltsammans. I stället blev det som sagt en helt okej film och det är jag nöjd med.

Vi får möta den unge Han (här spelad av Alden Erenreich) när han lever som någon slags gatukid på planeten Corellia. Han har drömmar om att ta sig därifrån, se galaxen och sånt som unga gossar i Star Wars-univerat drömmer om och han försöker fly tillsammans med sin flickvän Qi'ra (Emilia Clarke). I sista stund skiljs de två åt, hon blir tillfånga tagen och Han tvingas ge sig av utan henne. Tre år senare är han en deserterande imperiesoldat som slår sina påsar ihop med ett tjuvgäng under ledning av en cynisk men hjärtlig figur vid namn Tobias Beckett (lätt det mest orimliga namnet någonsin i en Star Wars-film) spelad av Woody Harrelson. På vägen träffar han också på Chewbacca och en ikonisk vänskap uppstår. Nu visar det sig att Beckett i sin tur jobbar för Dryden Vos, en blodtörstig och labil gangsterboss spelad av Paul Bettany och - som grädde på moset - gangsterbossens högra hand/konkubin (antar jag) är ingen annan än Hans gamla flamma Qi'ra. Bettanys boss kräver nu att gänget tillsammans ska utföra en mycket svår och farlig kupp åt honom. Misslyckande är inte ett alternativ.

Solo (Erenreich) och Chewie (finske Joonas Suotamo)

Allt detta är fullt rimligt. Naturligtvis ska filmen om den unge Han Solo först och främst vara en heist-rulle. Det förstår ju vem som helt. Och det är ett bra val. Insatserna blir lagom höga. Inga Dödsstjärnor eller universums öde står direkt på spel, vilket känns som en skön omväxling. Om jag har en invändning så är det att jag skulle vilja ha mera av själva kuppen, mer av planerandet, mera av processen - lite mer av Oceans Eleven eller Jönssonligan hade inte suttit fel. Men vi får i alla fall den obligatoriska sekvensen där gänget ska sättas samman - och där Han får möta såväl Lando Calrissian (Daniel Glover) som hans rymdskepp Millenium Falcon för första gången. Fanservice? Ja, så klart. Men det är väl poängen med en film som den här?

Glover - bäst i filmen.,

Det är förstås inte utan att jag undrar hur Millers och Lloyds version hade skiljt sig från den film vi nu har. Tydligen filmade Howard om det mesta som redan var inspelat. Förmodligen var deras version roligare och lite mer lös i kanterna, åtminstone om deras tidigare verk är något att gå efter. Och det hade varit intressant att se hur det hade blivit. Det är inte det att Howards film saknar humor men den känns på alla sätt traditionell - så som Stjärnornas krig brukar vara. Både Rouge One och The Last Jedi var på det viset betydligt mer äventyrliga när det gällde ton och innehåll. Det faktum att Lawrence Kasdan - som skrev manus till Rymdimperiet slår tillbaka och Jedins återkomst - är tillbaka vid manuskriptrodret (nu tillsammans med sin son Jonathan) borgar ju för detta.

På skådespelarsidan finns det både ris och ros att fördela. Glover gör en fenomenal Lando, som verkligen känns som en yngre version av Billy Dee Williams klassiska karaktär. Han är filmens stora stjärna, tillsammans med den aktivistiska roboten L3-37 (med underbar röst av Phoebe Waller-Bridge). Harrelson lyckas gestalta sin Beckett som om det vore vilken av Harrelsons roller som helst och ändå passar han som hand och handske i filmens universum (ja, bortsett från karaktärens namn då). Erenreich har mest uppförsbacke men så är det ju från början dödfött att försöka fylla Harrison Fords svarta stövlar i den här rollen. Han gör sitt bästa men faktum kvarstår att Han Solo själv aldrig riktigt lyckas bli huvudrollen i sin egen film. Åtminstone inte när det gäller publikens intresse.

Emelia Clarke - vilse.

Störst problem har jag dock med Clarkes karaktär. Jag är inte imponerad av hennes rollinsats som förefaller mig något frånvarande men ytterst tror jag att det beror på att filmen inte alls vet vad den ska göra med henne. Hon är menad att vara filmens femme fatal på något vis. Frågan om var hennes lojalitet ligger och om hon går att lita på är central. Å andra sidan vill Howard inte göra henne alltför stereotyp, vilket i sig förstås är lovvärt - men då måste du veta vad karaktären ska vara i stället. Nu blir hon mest otydlig och outvecklad. Vilket är synd. Och det är tydligt att Clarke inte heller vet vad hon ska göra med sin roll.

Avengers: Infinity War

Jag har en ärligt menad fråga som jag skulle vilja ställa till Kevin Feige, mannen som är exekutiv producent bakom alla dessa Marvel-filmen, hjärnan bakom det hela, superhjältefilmernas egen Christer Björkman. Det jag vill fråga är: Av alla skurkar och ondingar i Marvels hela stora katalog, från deras sextio år eller mer av tusentals seriemagasin - var det verkligen just Thanos som skulle bli vald att vara det största hotet som alla filmer bygger mot? Var det ett bra val? Frågan är retoriskt ställd, naturligtvis. Svaret är nej. Jag vill bara veta om Feige också insett det.

När jag tänker på riktigt göttiga Marvel-skurkar så tänker jag på... Tja, Doctor Doom kanske? Visst, honom har de totalt misslyckats med i inte mindre än två olika försök att göra Fantastiska Fyran, men ändå. Eller så tänker jag på Galctus som äter planeter. Okej, okej... Den figuren har de också sumpat bort i en FF-film. Vad jag menar är i alla fall att det finns bättre och mer ikoniska skurkar. Framförallt hade det varit en poäng att inte ha en onding som måste vara en lila datoranimerad smurf på anabola. Särskilt som filmen vill göra herr Thanos till en av sina centralgestalter. Ja, det skulle rent av kunna sägas att han är filmens verkliga huvudperson. Av alla karaktärer är det han som får mest tid, mest av ett slags inre liv, mest inkännande gestaltning, det är han och bara han som driver handlingen framåt. Men aldrig ser han ut som något annat än just en datoranimerad ordningsvakt med svåra hudproblem. Det blir extra pikant med tanke på att även DC gått en liknande väg. Den stora antagonisten i deras liknande bygge är en karaktär som heter Darkseid - en figur som Thanos faktiskt är mer eller mindre plankad rakt av från.

På riktigt? Den här killen?

Nå, Thanos har ett mål. Han vill återupprätta balansen i universum. Hur då undrar ni? Jo, genom att utplåna hälften av allt liv. Så blir det mer över till de som är kvar. Till den ändan samlar han på ett gäng magiska McGuffinar som kallas för oändlighetsstenar, vilka han sedan sätter i en blingblingiga superpimpade jättehanske. Varje sten har kontroll över någon aspekt av universum. Det finns exempelvis en tidssten och en rymdsten. Det finns också en verklighetssten. Fråga mig inte hur verklighet är annorlunda från tid- och rum exempelvis. Det vore ju lika konstigt som att undra varför Thanos, när han väl har stenen som låter honom förändra verkligheten fortfarande ägnar sig att boxa sina fiender med knytnävarna. Gamla vanor sitter i, gissar jag. De olika stenarna ser lite ut som något som går att köpa till hektopris på Ametistgrottan eller liknande. Flera av dem har vi också redan sett i olika former i tidigare Marvel-filmer.

Men allt det här är egentligen bara den byggnadsställning som ska hålla upp det som filmen egentligen gå ut på: Att få se våra favorithjältar stånga sina skallar mot varandra som kesande kalvar, att få höra dem slänga käft och bråka lite innan de slutligen kommer samman och slåss ihop. Om jag lät väldigt raljerande och cynisk  mitt resonemang ovan så är det bara för att det blir sådan kontrast mellan de här båda delarna. För i dessa scener, de riktiga crossoversekvenserna, där skiner filmen verkligen. De lyckas verkligen fånga känslan av hur det var att sitta och läsa den här sortens serieäventyr där alla möter alla när jag var kanske 10-11 år eller så och hade min djupaste Marvelperiod.

Bröderna Russo, som tidigare har regisserat två av detta massiva epos kanske bästa delar, det vill säga Captain America nr 2 och 3 gör sitt bästa för att jonglera med allt det måste hålla i luften och ändå få det till någon slags helhet. Det är inte lätt. Som alltid hade jag önskat mindre fajtande och mer av att bara låta karaktärerna hänga ihop. Och om jag slipper se en enda datoranimerad antagonist i en film som denna igen är det inte en dag för tidigt. Men humorn håller nästan hela vägen, inte minst förmodligen eftersom så mycket fokus faktiskt hamnar på Guardians of the Galaxy, förmodligen de ur hjältestallet som får mest spelrum. Faktum är att Infinity War är en mycket bättre uppföljare till första Guardians än fjolårets vol. 2 var.

Några Guardians. Plus en järnman och en spindelman.

I slutändan är dock helheten här absolut mindre än summan av dess delar. Det här är långt i från det bästa Marvel har gjort. Ju närmare slutet kommer dess mer påminns vi också om att det här bara är första delen av två. Att det kommer sluta med ett stort "Fortsättning följer" och "Missa inte nästa avsnitt...". Och nog går vi ut på en cliffhanger som heter duga - en förtvivlad känsla av "oj då" som lämnar biosalongen förvirrad kvar och som ärligt talat är filmens mest intressanta grepp. Vad det är ska jag inte gå inte på här så klart.

Avengers gonna avenge

Paddington 2

Ibland är det väldigt svårt som recensent att ha något att säga om en film. I alla fall något som det känns som att du inte sagt förut. Särskilt när det kommer till en uppföljare.

Paddington 2 har blivit mottagen med glada tillrop och uppmuntrande hyllningar av ett slag som förvånade mig en smula. Det är inte det att jag inte kan se charmen med filmen, en sådan finns uppenbarligen, men den bär på precis samma problem som sin föregångare - nämligen det att det är tydligt från allra första början att den filmen som regissören Paul King egentligen velat göra är inte den film som filmbolaget ville ha. Resultatet blir en slags kompromiss.

King verkar vilja göra en quirky, underfundig och eftertänksam liten visuell karamell till film. Filmbolaget vill ha att björnen ska dratta på ändan och slå sönder saker a la Looney Toons, något för alla barn i publiken med ADHD-diagnos. Det vill liksom inte gifta sig ordentligt. De gånger då King liksom ändå lyckas få ta ut svängarna anar vi något där, konturerna av en mycket bättre och mer lyckad film - en film som jag får för mig dessutom vore mer i linje med de barnböcker som de här filmerna är baserade på. Visst även i de här partierna är det kanske en smula derivativt , Kings fantasier förråder en stark inspiration från så väl Wes Anderson som Jean Pierre Jeunet. Men vad gör det? Sämre influenser går att hitta. Fast så måste dessa erbarmliga påklistrade slapsticksekvenser skohornas in och plötsligt blir det som om vi tittade på en version av Alfons Åberg fylld av omotiverade biljakter. Och där tappar filmen mig.

Två element adderar den här filmen från sin föregångare. Båda är förvisso lyckade. Den första är Hugh Grant som skurkaktig skådespelare, en roll som han på något märkvärdigt sätt verkar i det närmaste född att spela. Han verkar dessutom njuta av varenda sekund. Tänk om filmen bara hade kunnat lite mer på hans och andra skådespelare som säg Sally Hawkins eller Peter Capaldis insatser i stället för allt jox. Den andra nyheten är en fängelsemiljö där stackars Paddington hamnar efter att ha blivit falskeligen anklagad. Här lyckas King faktiskt tillföra en värme och humanism av ett slag som tycker mycket om och som faktiskt tycks ha ett ärligt menat ärende. Bra så.

I övrigt har jag faktiskt inte så mycket att tillägga. Det finns betydligt sämre samtida filmer riktade till barn, det måste ändå tillstås, men jag undrar ändå vad för slags film King kunde ha gjort om han fått helt fria händer...

Björnen bakom lås och bom.

Thor: Ragnarök

Marvel har alltid haft lite bekymmer med tonen i sina filmer om Thor. I seriens första del av Kenneth Branagh krängde det väldigt mellan å ena sidan en slags bombastisk halvt Wagnersk/Shakespeariansk ton i scenerna som utspelade sig i Asgård och andra sidan lite buskis när åskguden i förvirrat tillstånd hamnade på Jorden. Den andra filmen, The Dark World, försökte sig på en lite mer seriös fantasyton - som titeln antyder skulle det vara mörkt. Problemet var väl bara att den filmen saknade riktigt manus och var totalt ointressant. Jag skulle inte idag kunna berätta vad den handlade om. I den här tredje delen känns det dock som om de äntligen har hittat sin sweet spot. I den nyzeeländske regissören Taika Waititis händer har Thor: Ragnarök blivit en eruption av sprakande fest och färg, en utflykt i camp och kitsch, en rymdopera buffa utan gränser, en stor glittrande regnbågsfärgad tramsebyxa.

Det hjälper att ju längre filmserien pågått ju säkrare har Chris Hemsworth blivit i sin komiska tajming. Hans Thor är en stor och stark hjälte ja, men också något av en lite blåst mimbo och det är alltid som roligast när hans storvulenhet undergrävs genom att han får dratta på ändan eller dylikt. Lägg till detta samspelet mellan honom och Tom Hiddleston i rollen som Loke och sedan går det nästan som av sig själv.

Handlingen, sådan som den nu är, faller annars i två delar. Den ena, mer lättsamma, går ut på att Thor och Loke strandas på ett skrotupplag till planet styrd av en bizarr Jeff Goldblum-liknande figur spelad av Jeff Goldblum där varesler från galaxens alla hörn tvingas att slåss i väldiga gladiatorfajter. Och vem stöter Thor på där om inte sin gamle vän Hulken/Bruce Banner (Mark Ruffalo) som tydligen varit fast där ända sedan Avengers-film nummer två. (Han stöter också på en landsflyktig valkyria spelad av en sublim Tessa Thompson.)

Kompisar från förr.

Den andra delen av storyn är den som ska vara mer laddad med allvar. Anthony Hopkins tycker tydligen att det får räcka med tre sådana här filmer och hans Oden lämnar därför detta existensplan samtidigt som han meddelar att hans förskjutna dotter, dödsgudinnan Hel (Cate Blanchett) är på väg för att ödelägga hela Asgård. I Marvels version är hon alltså Odens förstfödda, i de gamla myterna är ju Hel som bekant dotter till Loke och jättinnan Angerboda samt syster till Fenrisulven och Midgårdsormen - men det vet ni förstås redan. Här blir våldsam strid och kamp där Thor, Loke och Heimdall till slut måste välja att offra allt för att besegra henne.

Jiddra inte med dödsgudinnan.

Blanchett har uppenbarligen fantastiskt roligt där hon går fram och får vara sådär ärkerojal som bara hon kan vara men samtidigt spela över alla bräddar utan att det gör något. För det här är verkligen en film byggd på excesser. Waititi som annars gjort sig känd för komedier i det lite mer hanterbara slaget verkar ändå navigera den enorma skutan med något så när flinka fingrar och tappar i alla fall inte bort sig helt. Han lyckas nog till och med injicera lite personlighet i något som annars mest skramlar högt. Till slutet när filmen plötsligt ändå lyckas göra något med en intressant mytisk tvist, inte alls i linje med sitt ursprungliga källmaterial, fast ändå kanske lite. Jag ska inte avslöja vad här men det gjorde mig ändå försiktigt nyfiken på Thors framtida äventyr i Marvel-universumet.

Tårtgeneralen

Jag begriper verkligen inte där här med smörgåstårta. Fru Otterberg älskar det men även om jag kan äta det så närmar jag mig den alltid motvilligt och varje tillställning där den serveras är något av en besvikelse. Det är för det mesta kladdigt, stabbigt och jolmigt. Framförallt har jag svårt att förstå hur den kan uppfattas som lyxig och festlig. Smörgåstårtan är en produkt av den svenska efterkrigstiden, en lycka över diverse ransoneringars upphävande som verkar ha slagit över i en tillfällig psykos som sedan av någon anledning hållit i sig. Själva smakprofilen i smörgåstårtan, dess bisarra mix av majonnäs, ost, leverpastej och skaldjur, är som en atavism, en kvarleva av en äldre matkultur  där vad som är gott fått sitta i baksätet efter som nöden hela tiden väntar bakom stugknuten. Ändå lever den och frodas.

På så vis är väl smörgåstårtan ändå en symbol för i alla fall en aspekt av en svensk folksjäl. Så det är inte svårt att se varför Filip Hammar och Fredrik Wikingsson har känt sig dragna till att berätta den sanna historien om tillverkandet av "världens längsta smörgåstårta" i Köping på åttiotalet under ledning av den alkoholiserade och misslyckade entreprenören Hasse P. De gjorde det i bokform redan för några år sedan och nu använder de den igen som språngbräda in i långfilmsformatet med Mikael Persbrandt och ett lösgarnityr i rollen som Hasse. När Köping utses till Sveriges tråkigaste stad i Jan Guillous Rekord-magazinet drar Hasse igång sitt absurda projekt, samtidigt som han kämpar för att hålla sig själv nykter. På något sätt lyckas han övertala ett lokalt kondis att ställa upp med bakandet. Nu måste Hasse P. bara lyckas sälja lite biljetter också - till ett event som ingen annan än han själv verkar tro på.

Det är också en typisk Filip-och-Fredrik-historia i just detta att den handlar om udda och marginaliserade existenser, personer som trillat utanför, som inte kanske passar in i samhällets normer och fyrkantiga boxar, som drömmer drömmar och tänker tankar som, om de inte går helt på tvärs, åtminstone ligger precis vid sidan av det som de flesta gör. Det är samma ethos som drev duon genom sådant som 100 höjdare, Får vi följa med och flera andra TV-produktioner - en syn på världen där allt kan bli en historia. Det har funnits tillfällen då jag skruvat mig en smula inför deras sökanden. Det har inte alltid varit lyckat och det finns tillfällen då det slagit över i någon slags freakshow eller då distansen mellan parets egna ironiska position och den verklighet de önskat skildra gett en lite bitter eftersmak. Tonträffen har inte alltid varit perfekt. Ändå har jag allt mer kommit att förstå att det finns ett allvar i ambitionen och faktiskt i botten en grundläggande, äkta kärlek till dessa vindpinade existenser som exempelvis Hasse P. Eller för den delen en helt vanlig enkel innehavare av ett kondis som Åsa, inte någon särskild alls men även hon med sin egen historia och drömmar, väldigt kärleksfullt gestaltad av Agnes Lindström Bolmgren.

I Tårtgeneralen finns heller inget av den där distansen. I stället blir berättelsen djupt personlig och självbiografisk genom en sidohistoria där den unge Filip Hammar och hans far Lars Hammar (spelad av Jens Ohlin), som också är något av en udda fågel i den lilla svenska småstaden. För alla som lyssnat på Filip och Fredriks podcast är pappa Lars en ständigt återkommande och välkänd karaktär, en frankofil oförlöst drömmare och historieberättare fast i en lärares taniga gestalt. Överhuvudtaget är filmen ett långt och varmt kärleksbrev från Filip Hammar till sin egen barndom och uppväxtort. Det är en sorts nästan överdådig och snudd på privat skildring - ytterligare förstärkt av att Hammar själv figurerar som filmens berättarröst. Men just i detta personliga blir den på något märkligt vis också allmängiltig.

Agnes Lindström Bolmgren som Åsa, hon som faktiskt gör själva bakandet.

Ursprungligen var tanken tydligen att Robert Gustavsson skulle ha spelat huvudrollen i filmen men han hoppade av efter oenighet om manuset. I backspegeln tror jag det var tur. Det hade förmodligen blivit en ganska annorlunda film. Det går inte att komma ifrån att Persbrandt i sin publika persona bär med sig något betydligt mörkare och mer sargat som verkar i karaktärens fördel. Hasse P. är väl kanske inte riktigt lika trasig som t.ex. Persbrandts roll i Mig äger ingen men nog finns det beröringspunkter. Och den svärtan är en viktig komponent. Faran med en film som den här hade varit att låta den bli till en ren käck solskenshistoria, men det blir det inte. Det finns hela tiden ett vemod och en tragik i bakgrunden som påminner oss om att vilka segrar som än vinns är de bara tillfälliga. Vid sidan om Hasse själv är filmen full av krumeluriga skisser till bifigurer. De är kanske inte djuplodat skildrade men bärs fram med en stor värdighet såväl av veteraner som Helena Bergström och Tomas von Brömssen som mer lokala förmågor och i vissa fall rent av personer som spelar sig själva.

Tårtgeneralen är väl inte en perfekt film precis. Det märks att fiktionsformatet inte är helt bekvämt för regissörerna som inte kan låta bli att låta även dokumentära bitar glida in i helheten. Alla scener kanske inte riktigt passar in. Det skaver här och var. Men vet ni - det gör ingenting. Hellre det än en film som bara följer en förutbestämd mall. Och det är faktiskt skönt med en svensk film, riktad till en bred publik, som vågar ta ut svängarna lite. Som sitt ämne kanske Tårtgeneralen inte riktigt passar in. Det är som det ska vara. Dessutom lyckas den hitta precis rätt balans mellan det syrliga och det söta. Det är bra. Jag föredrar den alla gånger framför smörgåstårta.

Verklighetens Hasse med en jättelång leverpastej. (Förklaras i filmen.)

Julius Caesar - The Bridge Theatre

Det börjar med en rockkonsert, en gatufest som ger plats åt ett hyllningsevent åt den stora populäre ledaren. Stämningen är hög, bultande, fylld av energi och kraft. Teatern har byggts om så att en stor del av publiken står på scengolvet medan handlingen utspelar sig på höj- och sänkbara plattformar runt omkring dem. De är inte bara åskådare, de har gjorts till medaktörer och spelar den väldiga och ombytliga folkmassa, vars gunst pjäsens karaktärer slåss om. Så kommer han, ledaren, i triumf, publiken jublar. Han ler ett jovialiskt leende och slänger sin röda keps med vit text ut bland folket. I denna stund älskar de honom gränslöst. Och det är just det som gör honom så farlig. Med detta är Nicholas Hytners uppsättning av Shakespeares Julius Caesar på The Bridge Theatre in London i full gång. Jag hade chansen att se den livesänd på Röda Kvarn här i Borås.

Brutus (Ben Wishaw) och Cassius (Michelle Fairley)

Shakespeares Julius Caesar är en sån där pjäs som alltid kommer att vara en spegel för den samtid där den spelas, oavsett vilken denna samtid är. Det var den när den skrevs, det är den idag. Vad vi ser i det vi berättar om det förflutna är ett lackmustest över oss själva. Så det är inte förvånande att i Hytners version är det Caesar, den populistiske demagogen som står i centrum. Han som säger sig "stå på folkets sida". Men bakom den där masken, vad döljer sig egentligen där? Vad kommer en figur som Caesar att bli? Vad kommer han att utvecklas till om han får hållas och samla på sig ännu mer makt? Något måste göras eller hur? Men vad? Hytner gör sin version på samma gång helt nutida men ändå allmängiltig utan att fastna i specifika blinkningar, den där kepsen till trots. Så, nästan omärkligt och utan att någon riktigt vet hur, föds en konspiration.

I centrum står Cassius, spelad av Michelle Fairley, och Brutus, spelad av Ben Wishaw. De tillhör den politiska elit som är är rädda att ledaren med sitt stora folkliga stöd ska göra våld på hela systemet. Efter försiktiga trevare mot varandra finner de att de båda är eniga. Caesar måste dö om inte den romerska republiken ska gå under. I frågan om exakt hur det ska gå till är de dock splittrade. Cassius är den mer realpolitiskt sinnade. Hon förstår vad det är de håller på med långt mycket mer än Brutus. Wishaw spelar sin karaktär som något av en intellektuell nörd och drömmare. Han sitter i sitt arbetsrum med travar av böcker om diktatorer och politisk teori. Verklighetens realpolitik tycks han dock ha svårare för. Fairleys Cassius är rakare och hårdare. (Hytner passar på att byta kön på flera av pjäsens karaktärer, ett grepp jag verkligen uppskattar.) Hon är den klarsynta, den som varje gång ser vad som borde göras. Varje gång mansplainar dock Brutus bort henne.

Steg för steg bygger uppsättningen upp för det oundvikliga dådet. Ränker och planer smids. Paranoia och rädsla lurar bakom varje hörn. Järntecken och själva vädret tycks vittna om vad som komma skall. Hytner lyckas effektivt fånga en thrillerstämning som gör vägen fram till mordet till en rafflande nagelbitare.

Caesar på Capitolium

Så utförs mordet och nästan med ens glider allt ur konspiratörernas händer. Fram stiger David Morrisey som Markus Antonius och vänder folket mot upprorsmakarna. Morrisey uppvisar precis rätt karismatiska charm kombinerad med en slags okomplicerad machismo som kontrasterar bjärt mot Brutus. Dessutom lyckas han i den centrala begravningsscenen med det som är bland det svåraste när det gäller att spela Shakespeare - nämligen att leverera en av författarens mest kända monologer och ändå göra den till en naturlig del av scenen. Från och med nu är det krig och det går raskt utför.

"Friends, Romans, coutrymen, lend me your ears..."

Shakespeares historiska och romerska pjäser spelas sällan på svenska teaterscener. Ibland får jag för mig att vi är lite rädda för dem. På pappret kan de ofta se ganska överväldigande ut. De har ofta ett väldigt persongalleri med många namn och relationer att hålla reda på. Vi får kanske för oss att de kräver en massa förkunskaper om de historiska miljöerna där de utspelar sig. Det en uppsättning som den här visar, en uppsättning med starka skådespelare och en tydlig regi som sätter storyn i centrum, det är att när den spelas väl tar pjäsen hand om allt det där åt oss. Det är bara att följa med på resan. Den lärdomen vill jag bära med mig.

Mordet på Orientexpressen

Den här filmen är ett misstag. Det går inte att hymla om saken. Ett stort misstag. Att en populär roman, eller åtminstone en roman som en gång i tiden var populär, åter igen blir film, det är förvisso inte förvånande. Det vi alla hade kunnat hoppas på vore att filmmakarna faktiskt ville något med vad de gör. Så är inte fallet med den nya Mordet på Orientexpressen. I stället blir det ytterligare ett exempel på hur Kenneth Branagh, filmregissören, famlar runt i en slags ökenvandring. En där varken han själv eller Hollywood i bredare bemärkelse verkar veta vad han ska vara bra för.

Det är nästan lite smärtsamt att se. Nej, förresten - inte så lite. Särskilt som Branagh faktiskt har visat flera gånger om vad han faktiskt är bra på. Han har gjort några av filmhistoriens mest imponerande Shakespeare-tolkningar på vita duken med t.ex. Henry V, Mycket väsen för ingenting och Hamlet. (Även om hans Hamlet inte är den bästa filmversionen kan ingen ta ifrån den hur monumental den här. Och ingen annan är Branagh hade kunnat göra den.) Han har också gjort några riktiga pärlor till intima, personliga komedier med Peter's Friends och In the Bleak Midwinter. Där skiner Branagh. Men när han ska ge sig på stora kommersiella kioskvältare, när han ska gå in som hyrd hantverkare - oavsett om det är superhjältefilm, spionaction eller som här pusseldeckarmelodram då blir det som allt faller helt platt. Den begåvning han bevisligen besitter kommer inte till sin rätt. Det blir påfallande tomt.

I fallet med Mordet på Orientexpressen hjälper det inte att det ligger en tidigare version och ruvar, ständigt i bakgrunden, likt ett spöke, ständigt på väg att skina igenom. En mycket bättre version dessutom. Den versionen kom 1974 och var regisserad av Sidney Lumet. Den filmen kan jag verkligen rekommendera. Den är översvallande lyxig och opulent, en ensemble dinglande av filmstjärnor och med ett ben i det gamla Hollywood och ett i det nya. Den lyckas ta Christies lilla deckargåta - en av hennes mest särpräglade - och göra den till en fest för ögat, en fluffig eclair att bara mysa till. Och det är så tydligt, åter igen smärtsamt tydligt, att Branaghs film vill återupprepa allt det där. Problemet är bara att det inte vill sig. Det utsökt visuella förbyts mot tråkig CGI som ser ut som just precis detta. Och stjärnkavalkaden präglas av felcasting efter felcasting.

Värst är nästan Branagh själv som Poirot. Bortsett från det "intressanta" valet att ha vad som ser ut som tre lösmustascher ovanpå varandra får jag aldrig uppfattningen att varken regissören eller skådespelaren Branagh riktigt vet vad för slags karaktär han försöker gestalta. Enligt min ödmjuka uppfattning brukar Poirot fungera som bäst som en slags komisk krumelur. Här försöker filmen göra honom till någon slags tragisk gestalt? Tror jag? Försöker spela upp någon form av existentiellt tema om skuld och försoning som verkar komma nästan från ingenstans. Jag blir inte klok på det. Men skådespeleriet är överlag ett problem här. Medan Lumets film lyckades på något vis alkemiskt smälta samman alla sina stjärnor till en ensemble där ingen stack ut blir det här snarare som om alla går omkring och bara markerar - ingen utom möjligen Michelle Pfeiffer verkar ens begripa vad för slags film de egentligen är med i. En annan aktör som sticker ut är dessvärre Johnny Depp, inte bara för det faktum att hans stjärna är i allmänt dalande, utan även för att hans prestation ger den tröttaste av buskis ett ansikte.

Även på manus-sidan är filmen dock en sladdhärva från början till slut. Varken när det gäller intrig eller tematik lyckas manuskriptet hålla tungan rätt i mål. Christies roman cirkulerar, utan att avslöja för mycket kring två brott - ett i historiens nutid, det mord på tåget som Poirot utreder, ett annat i det förflutna där ett barn blev kidnappat och mördat. Det där förflutna mordet baserade Christie förresten nära på ett verkligt fall där Charles Lindberghs, den berömde atlantflygaren och sedermera nazisympatisören, nyfödda barn fördes bort och avled. Det är berättelsens egentliga huvudsak. Lumets version lyckas balansera på båda intrigtrådarna väldigt väl. Den nya filmen däremot gör inte det. Och det känns som om anledningen är just att det måste vara annorlunda än förlagan. Bakgrundshistorien blir introducerad på helt fel sätt och dessutom kan Branagh inte låta bli att vrida på den sentimentala kranen för fullt. Det blir bara pajigt alltsammans. Varken hackat eller malet. Likadant blir det när filmen via en karaktär spelad av Leslie Odom Jr. ska introducera en rasismtematik som inte finns med i originalet. Det görs för hastigt och i förbifarten för att gripa tag varför det bara blir halvdant och frustrerande. Samma sak kan även sägas om de helt meningslösa försöken till actionsekvenser som adderats.

Det är faktiskt svårt att hitta några försonande drag alls för Mordet på Orientexpressen. Den är ytlig och förvirrad, utan mål och riktning. I slutet hintas det om att det ska komma en fortsättning i form av Döden på Nilen. Inte för min skull, tack.

Regissören, mustaschen, loket. Allt spårar ur.

Annihilation

Lena (Nathalie Portman) är en biologiprofessor med bakgrund i det militära. Hennes man Kane (Oscar Isaac), också militär, har varit försvunnen i ett år efter ett hemligt uppdrag. Lena har just börjat att kanske acceptera att hennes man är död när han plötsligt en kväll bara står där i köket, utan minnen av vad som hänt honom. Sen börjar han hosta blod och är döende. De båda makarna sveps upp av myndigheterna, förs till hemlig ort och Lena får efter många om och men veta vad som pågår. Någonting har hänt med ett område någonstans i den amerikanska södern. Kanske ett meteoritnedslag. Kanske något annat. Men området omges av ett mystiskt mångfärgat skimmer. Och det blir hela tiden större och större. Myndigheterna har skickat in flera expeditioner i området. Ingen har någonsin kommit tillbaka. Inte förrän nu.

Så vad göra? Skicka in en expedition till så klart. Denna gång en helt kvinnlig expedition under ledning av psykologen Dr Ventress (Jennifer Jason Leigh). Lena anmäler sig som frivillig och tillsammans med tre ytterligare deltagare, spelade av Gina Rodriguez, Tessa Thompson och Tuva Novotny, beger de sig in i det okända på jakt efter det fyrtorn som ska utgöra händelsens mittpunkt.

Expeditionen.

Så är upplägget för Alex Garlands Annihilation, en film baserad på en roman av författaren Jeff VanderMeer. Det är en film som väcker många associationer till liv. Inte minst ligger Tarkovskijs Stalker hela tiden i bakgrunden som ett slags bollplank - även det är som bekant berättelsen om en slags expedition in i en okänd zon där naturlagarna inte längre tycks gälla eventuellt som följd av något utomjordiskt eller övernaturligt. Men där Tarkovskij tar premissen som en grund till att meditera över ämnen som människans behov av tro är Garlands film betydligt mer pessimistisk och ekande av en slags kosmisk fasa. Det är lätt att påminnas om Lovecraft och dennes nihilistiska världsbild. Det som händer inne i skimmerområdet, där växter och djur tycks mutera och förändras utan kontroll är inte helt olikt vad som händer i Lovecraft The Colour Out of Space.

Men Garland leker också med krigsfilmens och slashergenrens konventioner. Expeditionens deltagare har alla sina sår och trauman som definierar dem. Uppdraget blir till en metafor över olika sätt att hantera och konfrontera det som plågar dem. Och naturligtvis faller de åt sidan en efter en, tills till slut Portmans Lena föga överraskande återstår som "the final girl" i en slutsekvens som verkligen gör skäl för att kalla psykadelisk. Den balanserar mellan det eftertänksamt filosofiska, det groteskt kropps-skräckeliga och actionsekvenser med muterad flora och fauna. Allt i en övervuxen träskmiljö som bara är lite mer skruvad än det svampigt mossbelupna post-apokalyptiska landskap som en naturalistisk skildring av den djupa amerikanska södern skulle kunna erbjuda.

Portman skapar ett stabilt centrum för filmen genom sin gestaltning av Lena. Det är inte den sortens film som bygger på djupa porträtt av den pyskologiskt-realistiska sorten. Snarare är hela landskapet där berättelsen blommar ut en slags expressionistisk projektion. Portman lyckas ge precis lagom mänsklighet och fysikalitet åt sin roll för att bära upp det hela. Alla expeditionens medlemmar är förresten imponerande men Jennifer Jason Leighs målmedvetna och märkvärdigt tomma Dr Ventress sticker ut mest för mig. Hon är på många sätt mer skrämmande än vad de möter inne i området. Och då möter de ändå en del rätt otäcka saker.

Portman och en muterad krokodil.

Jag har inte läst romanen som filmen är baserad på men har förstått att somliga av dess fans är lite besvikna och inte tycker att filmen återger förlagan på rätt sätt. En snabb genomläsning av ett handlingsreferat ger vid handen att filmen avviker på flera sätt från boken. Det har jag inget problem med. De bästa filmerna baserade på litteratur tar sig sådana friheter. Måste göra det. Garland själv har berättat att han ville fånga något av det drömlika i VanderMeers text och att han därför inte läste om boken när han jobbade med sin version utan så att säga bearbetade den från minnet. Det finns något ganska tilltalande i den attityden tänker jag. Men mina efterforskningar gjorde mig absolut sugen att läsa romanen.

På det hela taget tyckte jag mycket om Annihilation. Den når förvisso inte riktigt upp till Garlands förra film Ex Machina, som var tajtare till både sin form och sitt tankemässiga idéinnehåll. Annihilation når liksom aldrig riktigt de där transcendentala höjderna som jag tror att den sträcker sig efter. Även om slutet som tidigare nämnts har något djupt obehagligt över sig blir jag ändå inte så drabbad av det som jag hade hoppats. Kanske är det trots allt likheten med Stalker som ligger och spökar. Det är ju ändå en av mina absoluta favoritfilmer och ett stycke hisnande konst genom vad den visar och inte visar. Annihilation är mer av en traditionell science-fiction skräckis, om än mycket mer intelligent och stilistiskt genomförd än de flesta. Det räcker gott och väl.

Phantom Thread

Han har sett sina bästa dagar, det manliga geniet. Eller åtminstone kulten av honom. Helt nere för räkning kommer han troligtvis aldrig att bli. Men han framstår så här i den nya dagens bleka ljus som en betydligt mer löjlig figur än vad han gjort tidigare. För all del, det löjliga har väl alltid funnits där sida vid sida med det demoniska. Tänk bara på Ingmar Bergman och hans dåliga mage. För all hans makt som han utövade över den svenska kulturvärlden var han också med jämna mellanrum en bräcklig och högst ömklig figur. Det är svårt att inte tänka på detta när jag ser Paul Thomas Andersons Phantom Thread.

Här är det stora geniet en modeskapare i 1950-talets London. Han spelas av Daniel Day-Lewis och har det lika fantastiska som vansinniga namnet Reynolds Woodcock. Han bor i ett förtjusande pampigt hus i staden tillsammans med sin syster Cyril (Leslie Manville), som verkar vara den som sköter affärssidan av verksamheten. Huset rymmer även syateljén med personal. The House of Woodcock är både hans företag och hans konkreta fysiska hus. Här skapar Reynolds de mest fantastiska kollektioner och även specialbeställda kläder till societet och kungahus från hela världen vilka söker upp honom i hopp om något fabulöst. När en belgisk prinsessa kommer till honom för en bröllopsklänning lovar han henne att han ska ge henne något som ska få henne känna att det är den enda bröllopsklänningen i hela världen. Hon tror honom och det gör vi med. Han är i sanning ett geni och som sådant är han naturligtvis också plågad av osäkerheter, nojor och tvångstankar.

Vi förstår också snart att Woodcock har för vana att ta in unga modeller som han gör till sina musor/älskarinnor. Att han har dem boende hos sig tills han tröttnar och sparkar ut dem. Något som han för det mesta ämnar över till sin syster, med vilken han tycks ha någon slags känslomässigt incestuöst band, allt medan han själv åker ut till sitt lantställe och vilar upp sig.

Så träffar han Alma (Vicky Krieps), en servitris på hotellet han övernattar vid. Han dras till henne omedelbart och hon till honom. Redan första dejten passar han på att ta hennes mått, vilket väl i hans värld är något ännu intimare än samlag. Så verkar det som om cykeln ska börja om på nytt. Men Reynolds bedrar sig. Alma har inga planer på att bara bli en i raden av slit-och-släng-flickor i Woodcocks väg. Mer än så bör jag nog inte avslöja om själva handlingen.

Det finns mycket här som inte är vad det vid första anblicken ser ut att vara. På ytan förefaller Phantom Thread vara i första hand en överdådig pralin till kostymdrama, ett Downton Abbey i modemiljö. För såväl scenografi som kostymer är naturligtvis delikata och gestaltade med en omsorgsfullhet som bitvis är närmast kvävande. Reynolds Woodcocks pedantiska perfektionism liksom smittar av sig på allt omkring honom. Det här är ett magnifikt världsbygge, ett dockskåp att försvinna i och kanske aldrig ta sig ur. Och det är här vi börjar ana något annat. För bakom den här välordnade och propra fasaden lurar något annat. Där finns något närmast gotiskt eller skräckromantiskt. Dramat rymmer element av såväl psykologisk thriller som perverst mörk komedi. Anderson har själv angivit Hitchcocks melodram Rebecca från 1940 som sin främsta influens. Först låter det oväntat, men när du ser likheterna kan du inte bortse från dem.

Leslie Manville som Cyril.

Daniel Day-Lewis har sagt att det här kommer bli hans sista filmroll. Om så vore är det en intressant gestaltning att avsluta med. Inte hans mest bombastiska, Woodcock är snarare ganska återhållsam och stilla, även om Day-Lewis låter oss ständigt ana vulkanen som kokar under ytan. Han får dock sin match av kvinnoporträtten. Leslie Manville gör en fantastiskt fin version av den klassiska typen "bitter gammal ungmö" och ger sin Cyril både patos och en känsla av farlighet. Bäst tycker jag ändå om Krieps som Alma. Hon gör så oerhört mycket med så oerhört lite och blir bara mer och mer imposant allt eftersom att filmen fortgår. Samtidigt förblir Alma något av ett mysterium. Vi vet inget om hennes bakgrund alls. (Krieps själv kommer från Luxemburg och hennes udda accent blir som en del av mysteriet.)

Phantom Thread är överdådig och mastig, minst sagt. Som publik har du bara att följa med på filmens villkor, något annat alternativ erbjudes icke. Som så ofta är fallet med Paul Thomas Anderson finns hela tiden misstanken där att regissören är flera, flera steg före dig hela tiden. Det är den sortens film som du inte bara ser, du ser om den. Allt det här är sådant som brukar tilltala mig men ändå måste jag erkänna att här har jag svårare att hitta in i labyrinten även om filmen på ett ytligt plan förefaller vara mer lättillgänglig än t.ex. The Master - som för mig fortfarande är den sena Andersons bästa film.

Samtidigt misstänker jag också att filmen kommer leva kvar hos mig länge. Inte minst för dess absurda humors skull. För när allt skräckel och all hitcockiana sjunkit undan är det ändå just det humoristiska som rörde vid mig starkast. Det är en underström genom hela verket men så diskret underskruvad att jag tror det går många förbi.Anderson vet precis hur han ska finna det komiska i pinsamma tystnader, manlig ömklighet och ljudet av att bre rostat bröd allt för högljutt om morgnarna. Så ja, för mig är det ändå komedi i första hand.  Det manliga geniet heter Woodcock för fasen.

Dunkirk

Om vi tänker oss att du inte vet någonting om slaget vid Dunkerque (eller ja, Dunkrik som britterna föredrar att stava det) och om du tänker att du skulle se Christopher Nolans senaste film för att få ett hum om vad som hände - i så fall är jag rädd att du begått ett stort misstag. Det här är inte den sortens film som är intresserad av att förklara ett historiskt skeende för dig. Om möjligt kommer du förmodligen vara ännu mer förvirrad när allt är slut. Vad filmen däremot gör är att gestalta känslan av hur det måste ha varit att vara där, mitt i kaoset med kulor och granater flygande runt öronen. Någon lär en gång ha sagt att skriva historien om ett slag är lika fåfängt som att skriva historien om en bal. Ingen som var där hade överblick över allt som hände. Just detta tar Nolan fasta på här.

Det är inte hans bästa film. Faktum är att jag tror det är den som sagt tyckt minst om. Jag tror inte det bara handlar om att jag inte är någon krigsfilms-möp. Dock är den intressant på flera sätt och jag kommer på mig själv att tänka på den ofta under de dagar som gått sedan jag såg den.

Året är 1940 och Tyskland invaderar Frankrike. De drar fram som ångvältar och verkar i det närmaste ostoppbara. Om Hitler någonsin var nära att vinna andra världskriget så var det just här - det fanns allvarliga tankar i Storbritannien om att sluta en separatfred och dra sig ur konflikten. De brittiska styrkorna på fransk jord är omringade på stranden utanför Dunkirk. Det såg verkligen dystert ut. Men bland annat med hjälp av civila småbåtar som tuffade över engelska kanalen lyckades ändå huvuddelen av soldaterna evakueras och även om det var ett nesligt nederlag lyckades Churchill och kompani ändå spinna det till en moralisk seger, ja ett mirakel rent av. Efter detta fanns inte tanken på fredsförhandlingar på kartan längre. Kriget var inte bara ett vanligt krig längre. Det var en existentiell fråga om överlevnad. Det är alltså om den evakueringen som filmen handlar.

Kungliga flygvapnet och civila småbåtar.

Dunkirk är inte en inbjudande film. Den är medvetet förvirrande och stökig. Den förkastar sådant som traditionell dramaturgi och den har knappt ens karaktärer i ordets vanliga betydelse. Visst, vi får följa några personer genom händelserna men vi vet i princip inget om dem, knappt ens deras namn. Vi kan ana oss till något om dem men inte mer. Det blir extra komplicerat i det att nästan alla soldater ser likadana ut. Unga, brunhåriga, smala gossar med höga kindben i långa rader, den ena efter den andra. Bara då och då dyker välbekanta ansikten som Kenneth Branagh, Mark Rylance, Cillian Murphy eller Tom Hardy upp, en liten hjälp att hänga upp förloppet på. Fast i Hardys fall räknas det inte för han spelar pilot och har ansiktet i en syrgasmask ca 99 % av tiden han är med i bild.

Nolan använder sig också av en berättarstruktur där filmen utspelar sig på tre olika tidsplan. Så klart. Det är ju ändå Nolan vi talar om. Dels har vi soldaterna på stranden, den delen utspelar sig över en veckas tid. Sen har vi alla småbåtarna, som vi följer främst genom Mark Rylances karaktär, den delen utspelar sig under tjugofyra timmar. Slutligen följer vi Hardy och de andra piloterna i luften. Deras historia utspelar sig över en timmes tid. Och så klipper filmen fram och tillbaka mellan dessa tre perspektiv och tidplan. Det hela är ganska skickligt gjort och det gör att vi får chansen att se händelser fler gånger, ur olika synvinklar. Det ställer dock krav på dig som publik. Det här är inte en film att slötitta på, den kräver en koncentration om du inte ska tappa bort dig alldeles.

Branagh känner jag i alla fall igen när jag ser honom.

Så filmen är inte inbjudande men den är immersiv. När du ser den är du där.  Och jag tror också det är därför rollfigurerna blir så distanserade. Filmen är inte ute efter att låta dig specifikt identifiera dig med någon av dem. För du är själv en del av händelseförloppet. Du är med när det sker och filmens karaktärer är bara personer som du råkar möta eller kanske bara se i ögonvrån. Dunkirk är en fest av ljud och viscerala sinnesintryck, något att uppleva, snarare än att förstå. Jag måste säga att önskar att jag hade sett den på bio. Det hade den förtjänat och vunnit på.

Som så ofta i fallet med Nolans filmer finns det något svårbestämbart och ideologiskt glidande över alltihop. Det är inte självklart vad exakt vi förväntas känna inför allt detta. Å ena sidan är det uppenbarligen en skildring av krigets grymheter och fasor, om de förskräckligheter som vi människor är kapabla till. Å andra sidan får jag också känslan av Nolan vill frammana någon slag nobel vördnad inför allt ihop. På ett sätt är det som om Dunkirk med sitt grodperspektiv och sin uppbrutna kronologi bryter sönder och dekonstruerar historieskrivningen, på ett annat  återskapar den och bekräftar den också den stora myten som britterna berättar om sig själva och om Kriget med stort K. Nolan lämnar båda läsningarna öppna och vad vi tar ut av det beror i hög grad på vad vi tar med oss in.

Till skillnad från Nolans tidigare filmer blir jag dock varken lika berörd eller utmanad som jag brukar bli.

Lady Bird

Lady Bird McPherson går sista året på gymnasiet i en katolsk privatskola i Sacramento, Kalifornien och hon längtar, trängtar, längtar bort. Helst till New York. På pappret heter hon Christine men det är ju lite tråkigt och intetsägande. Lady Bird är den sortens tjej som tar sig ett eget namn och färgar håret rosa. Hon är en teaterapa och ibland lite för klyftig för sitt eget bästa. Hon är ständigt i luven på sin mamma. Hon är huvudpersonen i filmen som bär hennes namn, Greta Gerwigs solodebut som regissör. En film som är så nära perfekt som det bara går att komma.

Uppväxtskildringar är inte min favoritgenre. Om jag ska vara fullständigt ärlig så brukar jag nog tycka att tonåringar är ganska tråkiga vanligtvis. Det tyckte jag redan när jag själv var i den åldern eftersom jag redan då hade typ en fyrtioårings själ som först nu min kropp har vuxit ikapp. Men Lady Bird lyckas sopa undan alla eventuella reservationer jag har och fångar mitt intresse från början till slut.

Jag vet att Gerwig själv har slagit ifrån sig etiketten självbiografisk för att beskriva filmen och jag förstår precis varför. Det finns något nästan underkännande av konstnärens kreativitet i att vilja läsa det vi får se som bara hämtat från det självupplevda. Visst, Lady Bird utspelar sig 2002-03 när Gerwig själv var i samma ålder och ja, hon är också från Sacramento men det betyder inte att regissör och protagonist är densamma. Naturligtvis inte. Så fungerar inte konst. Men vad filmen har och som gör den så fantastisk är en specificitet och detaljrikedom som ger dramat en känsla av att vara levt i. Allt är helt autentiskt men det betyder inte att det är på riktigt. Det är tvärtom ett bevis på Gerwigs enormt säkra handlag både som manusförfattare och regissör. Det hade varit mycket lätt för filmen att bli en på alla sätt typisk quirky amerikansk idie av det slag som vi känner så väl ingen. Och det är inte det att filmen saknar arvsanlag från den traditionen men Gerwig gör det omisskännligt till något eget. Det är till exempel ingen slump att det är just Sondheims Merrily We Roll Along, en musikal om besvikelsen i att bli vuxen, som Lady Bird medverkar i. Inte heller att det är Zinns A People's History of the United States som hennes pretentiöse pojkvän sitter och läser när han ska vara svår. Det finns hur mycket som helst av sådana detaljer i filmen och jag äter upp det med en sked.

Dotter och mor.

I centrum för allt står relationen mellan Lady Bird, som spelas av Saoirse Ronan och hennes mamma Marion spelad av Laurie Metcalf. Båda är fullständigt underbara i sina respektive roller. Dynamiken mellan mor och dotter är besvärlig för att säga det milt. De bara kan inte låta bli att tjafsa och bråka med varandra precis hela tiden. Och båda vet precis vilka knappar de ska trycka på för att verkligen såra varandra. Det är inte bara så enkelt heller att filmen tydligt tar ställning för antingen den ena eller den andra. De kan båda vara ganska grymma. Ändå finns det en kärlek där som inte går att undgå.

Det finns också ett klassperspektiv här som ständigt gör sig påmint. Lady Bird kommer inte från någon välbärgad familj, till skillnad från de flesta andra ungarna på skolan. Hon kommer "från fel sida järnvägsspåren" som hon själv säger, skämtsamt ja men också med ett allvar i botten. Och det är definitivt en av de saker som sårar hennes mamma. För det är en uppoffring för familjen att låta Lady Bird gå på den där skolan, samtidigt som känslan alltid finns där att inget någonsin är nog. Det blir en cirkel av otacksamhet, av bittert motstånd, av dåligt samvete. Av skam över den egna klasstillhörigheten, av en längtan bort som är oundviklig men samtidigt alltid har något av ett svek över sig.

Lady Bird (Ronan) och Julie (Feldstein).

Vid sidan av Ronan och Metcalf är filmen full av strålande små biroller, fler än vad jag förmår räkna upp här men låt mig i alla fall nämna Beanie Feldstein som Lady Birds kompis Julie, Lois Smith som en av nunnorna på skolan och Tracy Letts som hennes hårt prövade men stoiske far. Det finns som sagt betydligt fler och Gerwig lyckas med små medel göra dem alla till fullödiga karaktärer där små, små glimtar räcker för att ge oss känslan av att de alla bär på sina egna historier.

Bland det starkaste med filmen är att Gerwig låter oss möta huvudpersonen med alla hennes fel och brister utan att se ned på henne, utan att moralisera men också utan att egentligen sentimentalisera. Hon är som många tonåringar allt för besatt av sig själv för att för det mesta riktigt kunna ta in vad som sker runt omkring henne men hon är också omtänksam och har ett gott hjärta. Hon för tankarna till en replik från filmen Frances Ha, som Gerwig skrev tillsammans med Noah Baumbach och där hon spelade en något äldre men också vilsen kvinna: "Jag är inte en riktig person ännu." Det samma gäller Lady Bird. Men det ska nog bli människa av henne också.