True Detective - Säsong ett

Along the shore the cloud waves break,

The twin suns sink behind the lake,

The shadows lengthen

In Carcosa.

—"Cassilda's Song" in The King in Yellow Act 1, Scene 2

ur Robert W. Chambers "The King in Yellow" (1895)

Årets stora TV-snackis har utan tvekan varit HBOs nya kriminalserie "True Detective". Från debatt om seriens kvinnosyn till spekulationer kring de referenser till klassisk men småobskyr wierd fiction och nu sist frågan om det sista avsnittet gav ett tillfredsställande slut eller inte. Jag har nu sett alla åtta avsnitten i seriens första säsong och jag måste säga att det har varit en intressant upplevelse. Serien av vackert filmad, har utmärkt skådespeleri och ett manus som både spelar med och mot sin genre.

"True Detective" beskrivs av sin författare Nic Pizzolatto som en antologishow. Det betyyder i det här fallet att den första säsongen är en helt avslutad historia. När andra säsongen kommer är tanken att den ska handla om helt andra karaktärer och ett helt annat fall. Det går alltså utmärkt att se första säsongen som en helt fristående miniserie. Pizzolatto har tidigare skrivit manus för serien "The Killing" men har även givit ut kriminalromanen "Galveston" år 2010. Han har skrivit samtliga avsnitt av "True Detective". Känslan av minserie förstärks också av det faktum att alla avsnitten har samma regissör, Cary Juji Fukunaga, en väldigt stilsäker filmare med sådant som "Sin Nombre" (2009) och 2010 års version av "Jane Eyre".

Serien kretsar kring två kriminalare, Rust Cohle spelad av Matthew McConaughey och Marty Hart spelad av Woody Harrelson. De båda är delstatspoliser i Louisiana och vi får följa dem under utredningen av ett fall som kommer att spänna över 17 år. Serien hoppar mellan olika tidsperioder. Den största delen utspelar sig, åtminstone till en början 1995 när en kvinna hittas mördad på vad som verkar vara ett ritualistiskt vis. År 2012 blir Cohle och Hart, som nu båda har slutat som poliser, var för sig intervjuade av ett par andra kriminalare som utreder ett mord som påminner oroväckande mycket om fallet från 1995. Kan det vara samma mördare? Fångade kanske Cohle och Hart inte rätt gärningsman den där gången?

Den djupa amerikanska södern med sina träsk och deltan där pumpar och fabriksskorstenar höjer sig i horisonten, där ruttnande gamla hus mitt ute i ingenstans bär på mörka hemligheter, där prostitution, våld och droger kokar under den gudfruktiga ytan är den tredje huvudpersonen i "True Detective". Det är inget nytt, vi har sett de här miljöerna innan men Pizzolatto och Fukunaga fångar den med en säregen känsla. Det är inte ett stycke sociologi a la -"The Wire", utan snarare ett mytologiskt landskap. "True Detective" är först och främst ett stämningsstycke. Bara punktvis bryts det långsamma tempot av med mer actionbetonade sekvenser och dessa är mästerligt utförda av Fukunaga som placerar oss som publik rakt in i handlingen. Det är i högsta grad en männens värld som skildras. Som så många andra serier balanserar berättelsen den smala hårfina gränsen mellan att skildra en sexistisk värld och att själv vara sexistisk. Personligen måste jag nog säga att den tyvärr inte alltid håller sig på rätt sida gränsen. Det blir mycket naket för nakets egen skull. Å andra sidan är "True Detective" aldrig så uttalat exploativ som exempelvis "Hannibal" som jag tidigare recenserat.

McConaughey och Harrelson är verkligen huvudpersonerna här. Serien är minst lika mycket, om inte mer, intresserad av detektivernas inre liv som den är av kriminalintrigen. Cohle är filosofiskt lags, en man som brottas med många mörka demoner i sitt förflutna och som bara knappt lyckas hålla näsan över vattenytan. Hart är en mycket enklare själ, en man som strävar efter att vara en god familjefar men vars våldsamma sida alltid riskerar att bryta igenom. Han dricker för mycket och kan inte vara trogen mot sin hustru (Michelle Monaghan). De två skådespelarna gestaltar testosteronstinna versioner av sina egna personor. McConaughey är den lite flummige och instabile. Harrelson är hård och sammanbiten. Deras relation går upp och ned genom serien men förblir ändå den kärna som allt kretsar runt. Inga av de övriga karaktärerna är ens i närheten lika omsorgsfullt tecknade som dessa två. Det är både en styrka och en svaghet.

Temat för serien är hur fallet och det detektiverna är med om tar över deras liv och får dem att gradvis spåra ur. En "sann detektiv" som dessa två är kan naturligtvis inte bara låta ett mord ligga olöst. På många sätt påminner det hela både tematiskt och intrigmässigt om Friedrich Dürrenmatts klassiska roman "Kommissariens löfte" från 1958, en bok som Sean Penn gjorde till en mycket lyckad film 2001, "The Pledge" med Jack Nicholson i huvudrollen. Även visuellt påminner "True Detective" faktiskt en hel del om den filmen. Båda har samma eftertänksamma, långsamma, naturlyriska bilder.

Själva mordgåtan är annars inte så speciell. Det som får den att lyfta är stämningen och de dunkla antydningarna om en större mytologi och konspiration som släpps genom serien. Pizzolatto refererar med en blinkning i ögonvrån till författaren Robert W. Chambers bok "The King in Yellow" från 1895, en samling med sammanflätande noveller med lätt övernaturliga inslag. Titeln syftar på en fiktiv pjäs som har effekten att den som läser den blir driven till vansinne. Dess mytiske "gule kung" och och fiktiva skådeplats "Carcosa" är namn och begrepp som återkommer i "True Detective". Eftersom även andra författare, som exempelvis Lovecraft använt sig av dessa referenser skriver Pizzolatto in sig i en lång intertextuell tradition. Även om inget uttalat övernaturligt sker i serien skänker det känslan av att det här fallet bara är en del av ett ännu större pussel. Återstår att se om kommande säsonger kommer anknyta till den mytologin och låta den fortsätta växa. Jag kan någonstans hoppas att den gör det. Om andra säsongen dessutom, som det ryktas, kan fokusera mer på kvinnliga karaktärer så kommer i alla fall jag återkomma för mer.

Exil/Bananhuset - Angereds Teater

En av fördelarna med att recensera kultur så här i egen blogg är att jag själv sätter gränserna. Om jag till exempel hade jobbat för en tidning hade jag inte kunnat recensera den här föreställningen. Jag känner nämligen Ibrahim Ebrima Faal, den ena av skådespelarna. Vi jobbade ihop i min uppsättning av Sartres "Döda utan gravar" som spelades våren 2012.

Uppsättningen som jag och fru Otterberg såg i fredags bestod av två stycken monologer. Bakom projektet står Angereds teater. Det är texter som på olika sätt handlar om utanförskap och kampen för att finna sig en plats i tillvaron. Monologerna är skrivna av olika författare och har olika regissörer men delar i övrigt på det kreativa teamet. Scenografin av Ulrich Hillebrand domineras av en stor inramad fondduk på vilken rörliga bilder bakprojiceras. Duken är placerad ganska nära oss i scendjupet och mellan den och publiken blir ett smalt utrymme där skådespelaren kan röra sig.

Den första manologen "Exil" är skriven och regisserad av Elmira Arikan, fritt efter en roman av den danske författaren Jakob Ejersbo. I den möter vi Samantha, spelad av Emmeli J. Stjernfeldt. Hon är en tonårig svensk tjej som går på en internationell internatskola i Tanzania. Hon lever ett kolonialt överklassliv i överflöd, hennes värld är en vit enklav mitt i Afrika. Samantha trivs inte. Det är en värld av hyckleri och dubbelmoral. Hennes fars pengar kommer från skumma vapenaffärer men det är inget som det ska talas högt om. Samanthas iskalla blick penetrerar hennes omgivning men det hjälper henne knappast inte. Hon snurrar allt längre ned i en självdestruktiv spiral av droger och ett inte så sunt sexuellt förhållande till en äldre man, en av hennes fars affärskumpaner.

Stjernfeldt är strålande i rollen. Sättet som hon pendlar mellan absolut självsäkerhet till att nästa sekund vara en skrämd liten flicka är gripande. Hon är stöddig, hon är fräck, hon är sårbar. Bara hur hon sitter på en stol kan fånga min uppmärksamhet. Hennes berättande är medryckande och stimulerar åskådarens egen inre fantasi. Hennes engelska accent är desutom spot-on och används ofta i föreställningen till stor komisk effekt.

"Exil" är en oväntat skakande historia. Ekonomiskt och med små medel får vi oss verkligen en hel fullödig berättelse till livs. Den projicerade bilden av en kvinna som sitter på en strand medan de blå vågorna rullar i bakgrunden är hynotisk. Jag har haft svårt att få den ur huvudet. Arikans regi är precis som hennes manus väl avvägt i tempo och rytm. Föreställningens teman är väl gestaltade i Stjernfeldts kropp.

"Bananhuset", den andra monologen, har ett helt annat temperament. I Nicolas Kolovos text får vi möta Alex, en ung man som ännu bor hemma med sina invandrarföräldrar i en hyresrätt i förorten. Alex drömmer om att bli författare men vet nog inte riktigt hur han ska bära sig åt. Hans tankar och idéer är en ständig ström. Monologen är inte en ordnad berättelse på samma sätt som "Exil" - texten rör sig snarare i cirklar och upprepningar, är lyrisk men en lyrik av det rastlösa expansiva slaget. Alex minns tillbaka till sin barndom, sin skoltid, pratar om sina grannar i det stora hyreshuset, pratar om sina försök att impa på tjejer med sina dikter, om föräldrarnas oförståelse inför hans författarambitioner.

Det är roligt, hetsigt och intensivt. I "Exil" var samma bild projicerad under hela monologen. I "Bananhuset" får vi en ständig ström av bilder. Gerofokas regi är fylld av kinetisk energi och en lekfullhet. Scenbilden är stökig redan när monologen börjar och det blir bara värre och värre ju längre den pågår. Det finns en kantighet och oreda över hela monologen som är kongenial mot huvudpersonens väsen

Att jag är en stor fan av herr Faal har jag ju redan sagt så där har jag inte mycket att tillägga - inte mer än att den sortens erfarenhet som han gestaltar i föreställningen alltför sällan får en plats på svenska teaterscener. Framförallt viktigt är tror jag att han får vara precis så rolig och så ekvilibristisk. Det är inte någon tragisk eländesskildring - sådana har vi ju sett. Visst, "Bananhuset" rymmer även en del mörker men ytterst är monologen hoppfull och kanske rent av inspirerande.

Herr Peabody & Sherman

Herr Peabody och Sherman är två tecknade figurer som figurerade i den kultförklarade amerikanska TV-serien "The Rocky and Bullwinkle Show" som aldrig egentligen visats i Sverige. Herr Peabody är en hund som också är ett geni, en vetenskapsman, industrimagnat och atlet. Han har adopterat en ung pojke vid namn Sherman och som ett led i pojkens utbildning har Peabody uppfunnit en tidsmaskin. Tillsammans far de så runt på lagom lärorika resor genom historien, eller verkar i alla fall ha gjort så i den gamla TV-versionen.

DreamWorks har tydligen haft den här filmen under utvecklande i snart tio år. Nu har den slutligen kommit till biograferna i regi av Rob Minkoff som var en av tre vid rodret för Disneys "Lejonkungen" en gång i tiden och som sedan hoppat mellan animaton och live action. Bland annat regisserade han den ganska bisarra amerikanska wu-xia.leken "The Forbidden Kingdom" (2008) med Jackie Chan och Jet Li. (Som bland annat innehöll den något oväntade scenen där en skrattande Li kissar Chan i ansiktet. Bara en sådan sak.) "Lejonkungen" är och förblir en av de klarast lysande stjärnorna på den animerade himlen. Någon sådan polstjärna är knappast "Herr Peabody och Sherman".

Den är visserligen lite rolig på sina ställen och några av de mer känslosamma scenerna mellan hund och son, en relation som naturligtvis inte är helt okomplicerad har en bra tonträff. Överlag lider dock filmen av samma skrik-och-skrän-sjuka som jag ofta beklagat mig över förr. Det här är en film som i första hand riktar sig till barn men någon direkt ambition att lära dem något om historia tror jag knappast filmmakarna har. Vet en ingenting alls om franska revolutionen eller de antika Egypten går de flesta av skämten rakt över huvudet. Men Peabody, Sherman och hans klasskompis Penny som mot bättre vetande fått följa med blir ju jagade hit och dit, där är pruttskämt och swisch-swosch-swasch så även de med dålig koncentrationsförmåga får sitt. Mot slutet spårar det hela ut i tidsparadoxen och hål i rum-tiden som en tidsreseactionkomedi ju gärna gör.

Ändå finns det en charm i botten som gör att filmen ändå håller samman och det ligger i far-son-relationen mellan Herr Peabody och Sherman. Det är inte någon stor dramatik men det gör sitt jobb.

En extra eloge vill jag också utfärda till den svenska dubbningen. Det är inte ofta jag har anledning att göra det. Jag tycker att svenska röstversioner av animerad film oftast är kompetent och tekniskt skicklig men allt mer kommit att sakna riktig personlighet. Oftast är det samma röster som hörs om och om igen. Till den här filmen har dock Kristian Luuk fått göra rollen som Herr Peabody och det fungerar långt bättre än väntat. Luuk är ju ingen skådespelare och han låter verkligen hela tiden som sig själv men när den rösten kommer från en förnumstig tecknad hund uppstår någon slags märklig alkemi som lyfter det hela och gör replikerna betydligt roligare än vad jag misstänker att de är på pappret. Bra initiativ!

Jesus Christ Superstar

Så här är det: De som känner mig vet att jag har ett särskilt förhållande till "Jesus Christ Superstar". När jag gick på gymnasiet gjorde jag en översättning av musikalen på svenska - en översättning som sedan kom att användas vid en uppsättning i Växjö 1997, en uppsättning där jag även var regiassistent. (Den har även spelats ett par gånger till efter det.) Det här kommer naturligtvis låta som skrävel men jag hade redan då en tanke om att Ola Salo (eller Svensson som han fortfarande hette då) hade varit en utmärkt Jesus. Det här var långt innan The Ark hade slagit igenom men bandet var redan en närvaro på rockscenen i Växjö, och huvudet högre än alla andra. Nu kom det förstås att dröja till 2008 innan Salo fick erbjudandet att göra rollen på Malmö Opera men att det skulle ske var oundvikligt. Med tanke på Salos bakgrund, prästsonen och så vidare, med tanke på hans frälsar- och predikarpersona på scen, med tanke på hur hans glampop tydligt bär på DNA från Lloyd Webbers rockopera. Efter att ha spelats i Malmö flyttade uppsättningen till Göta Lejon i Stockholm för att nu vara ute på stor arenaturné. Det var i den versionen jag slutligen hade möjlighet att se uppsättningen i Göteborg den 8:e mars 2014.

Produktionen är regisserad av Ronny Danielsson. Handlingen är förlagd till en allmänt hållen modern tid. Martin Chocholouseks scenografi föreställer en nedlagd industrilokal. Bland stålkonstruktioner och överblivet bråte får dramat utspela sig. Det är svårt att inte dra paralleller till den australiensiska regissören Gale Edwards uppsättning från sent nittiotal som först spelades i Londons West End och sedermera även på Broadway och som finns tillgänglig på DVD i en särskild TV-version. Även Edwards version är i modern tappning (även om jag anser att det i den uppsättningen var bättre utfört - mer om det senare) och betonade det råa och brutala i berättelsen och musiken. Det var en uppsättning som gjorde upp med flower-power, hippiekultur och amerikanskt sextiotals gladavantgarde och allt sådant som musikalen kom att förknippas med när den först kom. Edwards vision av "Superstar" var punkigare, mörkare, mer av en bakgata i ett brittisk arbetarkvarter. Jag tror det är ett riktigt val. Danielssons uppsättning arbetar med precis samma estetik.

Bland det bästa med uppsättningen är annars musiken. Orkestern låter fenomenal, arrangemangen av musiken är lätt men bara lätt uppdaterade och musiken låter väldigt fyllig. Min enda kritik är egentligen att jag upplevde tempot som något för högt i musikalens två stora ballader - första aktens "I don't know how to love him" och andra aktens "Could we start again, please?". Det känns som om det stressas lite igenom de låtarna och det gör tyvärr att scenerna inte får den känslomässiga tyngd som de kunde.

Ola Salo är naturligtvis felfri i rollen som Jesus. Som jag skrev ovan går Salos scenpersona som hand i handske med rollen. Rent vokalt ligger partiet också helt rätt i hans strupe. Och han förmår verkligen att leverera de bittra svåra, ångestfyllda scener som musikalen är full av. Men den verkliga huvudrollen är ju som vi vet egentligen Judas. Peter Johansson som gör rollen här är ett kraftpaket röstmässigt och fysiskt. Ändå stjäl han inte showen från Salo och det beror nog på att karaktären som sådan blir lite otydlig. Det har med regin att göra. Gunilla Backman i rollen som Maria Magdalena gör det mesta av den lilla rollen men framstår åtminstone för mig som lite för regal, lite för sval för en roll som skulle behöva vara mer stukad, mer trasig.

Jag har en hel del invändningar mot uppsättningen, i stort och smått. Låt mig börja med Salos översättning. Det har låter säkert grinigt och som tal i egen sak, men jag bara måste säga följande: "hypnos" och "Guds son" rimmar inte Ola. Inte ens lite grann. Det finns många skönhetsfläckar av det slaget i Salos svenska text och åtminstone för mina känsliga öron är det störande.

Men det stora problemet är Ronny Danielssons regi. Den är odynamisk och märkligt ospecifik. Förutom att ge karaktärerna moderna kostymer är det som om uppsättningen saknar en klar och tydlig vision av vad den faktiskt vill berätta. Vad är det egentligen för slags värld där berättelsen utspelar sig? Vad är det för slags samhälle som det är meningen att vi som publik ska möta? Vad för slags rörelse är Jesus och hans lärjungar egentligen i den här versionen? Vad har de för bakgrund och vad har de för mål? Hur ser gruppens inre dynamik egentligen ut? Ingen av dessa frågor får något riktigt svar.

Extra problematiskt blir det i relation till de politiska aspekterna av dramat. Här är Edwards uppsättning oändligt mycket tydligare och skarpare. I hennes uppsättning är det i varje stund tydligt att vi rör oss i ett land ockuperat av främmande makt, en militäristisk och fascistoid övermakt i form av det romerska riket. I Danielssons uppsättning ser vi i en scen poliser med riotgear men inga soldater. Pilatus struttar runt i en glittrig kostym som inte alls ger rätt konnotationer. Rom är överhuvudtaget en väldigt talande frånvaro i uppsättningen.

Judas och prästerna. Är det verkligen okej att skildra dem på det här viset? Nej, anser denne recensenten.

Styckets stora skurkar blir istället de judiska översteprästerna och här gör uppsättningen ett riktigt klavertramp. Det finns en fälla med de här figurerna och det är att göra dem till groteska karikatyrer. Den fällan går Danielsson rakt in i. När prästerna dessutom utrustats med sådant som chassidiska hattar och bönesjalar som för att förstärka deras judiskhet och annanhet blir det riktigt problematiskt. Det går kanske helt att värja sig för den antisemitism som de kristna evangelierna bär på men här blir det riktigt flagrant. Märkligt i sammanhanget blir också att Salos Jesus själv bär kors runt halsen - nästan som för att poängtera att han minsann inte är jude? Med prästerna som lismande, otäcka och farliga och visuellt särpräglade på det här viset blir resultatet faktiskt lite obehagligt. Det måste rimligen vara ett uttryck för naivitet, en blackout och tankevurpa men att presentera något sånt här 2014 borde faktiskt inte vara möjligt. Ogenomtänkt är bara förnamnet och det är tyvärr symptomatiskt för uppsättningen som helhet.

Enough Said

"I thought they were supposed to be dead, but in real life the're just going to go on singing." 

Så avslutar Salman Rushdie sin roman "The Ground Beneath Her Feet", en av de vackraste meditationer jag vet kring vår moderna tids form av odödlighet. Våra ikoner, våra stjärnor, artister och skådespelare lever vidare efter döden i sina skivor, sina filmer och de andra spår de lämnar efter sig. Genom dem kommer de åter till liv. Och när det gäller skådespelare som rycks undan allt för tidigt finns det ofta filmer kvar som inte kommit ut än. Så i år efter att de dött är det som om de fortfarande finns kvar hos oss. Philip Seymour Hoffman kommer till exempel att finnas på bio så sent som 2015. En annan stor skådespelare som gått före oss nyligen är James Gandolfini. Även om jag inte är ett stort "Sopranos"-fan som flera av mina bekanta var det ändå en stor sorg när han dog. Gandolfini var en fenomenal närvaro i alla sina roller och han bar dem med en humanitet och värme som gick rakt in i hjärtat. Det gäller i högsta grad den postumt utkomna filmen "Enough Said" i regi av Nicole Holofcener.

Det här är en riktig pärla till film, en riktigt romantisk komedi bortom alla genrekonventioner och en independentproduktion utan quirk och poserande. Den är eftertänksam och melankolisk och som sådan naturligtvis helt och hållet i min smak. Julia Louis-Dreyfus spelar Eva, en massös. Hon är frånskild och hennes dotter ska inom kort flytta hemifrån för att börja på collage. Livet går in i en ny fas och Eva är nog lite vilsen inför framtiden. På en fest gör hon två nya bekantskaper. Marianne (Catherine Keener), en författare blir en ny masseklient men också en vän som Eva kan dela sina tankar och funderingar kring. Albert (Gandolfini) som arbetar på ett TV-bibliotek bjuder ut Eva på en dejt och snart har de inlett en relation. Efter en tid börjar dock Eva lägga samman två och två och inser att den ex-make som Marianne beklagar sig över är ingen annan än hennes Albert.

Dialog och samspel är de centrala verktygen i den här komedin och det är en fröjd att höra dessa skådespelare bara bolla repliker mellan sig. Louis-Dreyfus kommer sannerligen till sin rätt som den lätt osäkra Eva. Den sarkastiska ton som vi är vana vid från hennes tidigare roller blir här så tydligt ett försvar från en människa som är livrädd för att utelämna sig och bli sårad. Keeners Marianne är pompös och rätt odräglig men inte på ett överdrivet eller farsartat vis. Toni Collette och Ben Falcone är också underbart magontsframkallande som ett ständigt grälande gift par. Och så har vi då Gandolfini. Jag blir nästan tårögd av varje scen där han uppenbarar sig. Albert är på många sätt en sorglig gestalt, en stukad själ, som de flesta av karaktärerna i filmen, men Gandolfini bär sin figur med en sådan värdighet och så små medel att han är omöjlig att motstå.

Nicole Holofcener manus och regi har ett absolut gehör för såväl karaktärer som situationer. Jag har inte sett någon av hennes tidigare långfilmer (hon har även regisserat en hel del TV) men efter "Enough Said" är jag mycket nyfiken på att gå tillbaka och upptäcka mer. Sättet som hon skildrar kärlek, saknad och hur vi människor bara inte kan låta bli att lägga krokben för oss själva och vår egen lycka drabbade mig verkligen. Även de delarna som handlar om Evas relation till den snart vuxna dottern och deras komplicerade relation är väl skildrad i filmen. Holofcener har förmågan att gå rakt på de stora känslorna utan att någonsin slå över i vare sig sentimentalitet eller gap och skrik.

"Enough Said" fick aldrig någon biopremiär i Sverige och det är verkligen synd, det hade den verkligen förtjänat att göra. (Själv har jag sett den strömmandes online.) Flera av de amerikanska kritiker som jag följer höll den som en av förra årets bästa filmer och jag kan inte annat än att hålla med.

Saving Mr. Banks

1964 hade Walt Disneys filmatisering av "Mary Poppins" premiär. Då hade Disney i tjugo års tid tjatat och förhandlat med författarinnan P.L. Travers för att få rättigheterna till hennes karaktär, som dök upp i bokform första gången 1934. Travers gav slutligen med sig, inte minst på grund av att hon behövde pengarna. Hon blev dock ytterst missnöjd med slutresultatet, så illa tyckte hon faktiskt om den att när producenten Cameron Mackintosh i början på 90-talet ville få hennes tillåtelse att göra en scenmusikal om Poppins var hennes främsta krav att ingen som varit inblandad i filmen fick arbeta med scenversionen. (Travers levde faktiskt ändå fram till 1995 och den sista boken om Mary Poppins publicerade hon så sent som 1988.)

"Saving Mr, Banks" är en film som handlar om Travers och om hur Disney slutligen fick rättigheterna att göra sin filmversion. Filmen handlar också om Travers barndom, på den tiden hon hette Helen Goff och växte upp på landsbygden i Australien. Det hela är regisserat av John Lee Hancock, mannen bakom den rätt så förskräckliga filmen "The Blind Side" (2009) och eftersom den är producerad av Disneybolaget är den förstås ytterst en hyllning till sin studios grundare.

Med "Saving Mr. Banks" får publiken alltså två filmer till priset av en. Den ena filmen är en om än tillrättalags ändå roligt och bitsk bakom-kulisserna-skildring från ett tidiga sextiotalets Hollywood där Walt Disney, spelad av Tom Hanks, flyger över Travers, Emma Thompson, för att övervaka arbetet med filmens manus. Emma Thompson är filmens absolut största behållning. Hon gestaltar Travers med ett mjukt handlag men gör henne ändå till en bestämd människa med klara uppfattningar om hur saker och ting ska vara. Det är inte svårt att ställa sig på hennes sida. Satiren är varm och aldrig elak men ger ändå en viss sälta till allt socker i botten. Här strösslas också med roliga biroller som Bradley Whitford som manusförfattaren DaGradi, B.J. Novak och Jason Schwartzman som låtskrivarbröderna Sherman och Paul Giamatti som Travers chaufför.

Den andra filmen är den om Travers barndom. Här är det Colin Ferrell som står i centrum i rollen som Travers Goff, författarinnans far. Han är en klassiskt tragisk figur, drömmaren som gradvis bryts ned av den allt för verkliga verkligheten. Goff är banktjänsteman men kämpar för att behålla sitt jobb. Han har problem med alkoholmissbruk och tycks även lida av andra sorters psykisk ohälsa. Men hans fantasi är det inget fel på och den unga Helen avgudar verkligen sin far. Den här historien är ett stycke sentimental melodram med en tårdrypande slut. Ferrell svettas och stånkar allt som hans karaktär förlorar fotfästet. Annie Rose Buckley spelar den unge Helen med tårdrypande uppriktighet. Bra är också Ruth Wilson som den hårt prövade modern och Rachel Griffiths som hennes syster, som enligt filmen är den verkliga förlagan till Mary Poppins.

Jag har lite svårt att få de här två filmerna att smälta samman till en samlad upplevelse. Tanken är naturligtvis att  barndomsscenerna ska fördjupa porträttet av den medelålders och hårdare Travers samt ge oss en förståelse för varför hennes litterära karaktärer stod henne så nära genom den självbiografiska läsningen. Men jag är inte övertygad. De två delarna har så olika ton och bortsett från en intressant scen där ett musikalnummer från "Mary Poppins" surrealistiskt letar sig in i en av tillbakablickarna vill de aldrig riktigt komma samman.

Barndomsscenerna är den svagare hälften. Personligen hade jag nog hellre sett mer av Hollywoodsatiren. Den hade för all del gärna också fått vara lite vassare. Det är inte så att Hanks Walt Disney är alltigenom positiv - han gör filmmogulen till ett ånglok av käckhet och rosiga kinder som utan hänsyn är beredd att meja ned allt motstånd han möter men i slutändan ser nog filmen dessa sidor som en ofrånkomlig del av mannens geni. De verkligt mmörka sidorna hos Walt Disney finns här förstås ingen plats för. Det är inte den sortens film. Hanks är ju allt det som Hollywood vill se sig själv som och naturligtvis är han därför som klippt och skuren här. "Saving Mr. Banks" är ett kärleksbrev till "Mary Poppins" och i slutändan även till Disney själv. Den är precis den där sortens "åh-vad-vi-är-bra" som Hollywood aldrig kan motstå. I sina bästa stunder fungerar det och då har även jag svårt att invända.

Sherlock - Säsong tre

För etthundratjugoett år sedan försökte Arthur Conan Doyle ta död på sin skapelse Sherlock Holmes genom att låta honom störta ned för ett vattenfall i Schweiz. Men karaktären vägrade att hålla sig död och efter ett uppehåll lät Doyle honom komma tillbaka, Holmes död hade bara varit en iscensättning och författaren fortsatte sedan att ge ut berättelser om detektiven ända in på 1920-talet. Hur trött Doyle än blev på figuren tröttnade uppenbarligen aldrig läsarna och tröttnat har vi tydligen fortfarande inte. Karaktären fortsätter att leva sitt eget liv. Redan medan Doyle levde började andra författare att skriva om Sherlock och gränsen mellan litterär pastisch och fanfiction har alltid varit flytande i det här fallet. Och Sherlock lever förstås också i en rad andra medier.

Jag var länge övertygad om att när det handlade om film och TV skulle ingen någonsin kunna överträffa Jeremy Brett som spelade figuren i en rad brittiska serier mellan 1984-94. Jag minns väldigt starkt hur flera av de avsnitten gjorde stort intryck på mig när jag såg dem som barn. Bretts Sherlock Holmes var ett brott mot en tidigare tradition av gestaltningar som går tillbaka på Basil Rathborne med flera - en tradition där Holmes tenderade att bli en småputtrig professor Higgins-typ, lite excentrisk men ändå charmig och godmodig. Brett däremot fångade karaktärens mani, hans mörker, hans arrogans. Han var också fysiskt ganska olik hur Holmes brukat se ut på film, större, mer bastant och klädd i svart. (Därmed också närmare Doyles egen beskrivning av karaktären.) Som sagt, jag trodde inte inte den tolkningen skulle gå att slå. Så dök Benedikt Cumberbatch upp.

När Moffat och Gatiss nyversion av Sherlock Holmes dök upp för några år sedan blev jag golvad, som många andra. Vem hade någonsin trott att det skulle gå att förflytta figurer som Holmes och Watson från de mörka dimtunga gatorna i det viktorianska London till nutid? Särskilt när nya historier ska berättas. Ändå lyckades de, inte minst tror jag eftersom de verkligen lyckades fånga det som är kärnan och essensen i Doyles berättelser. Att flytta Holmes och kompani till vår tid för att låta mästerdetektiven gå på jakt efter vanliga seriemördare som vilken tv-deckare som helst hade inte varit värdigt karaktären. Det som gör Doyles berättelser speciella är hur de knyter an till en äldre gotisk tradition. Deckaren och skräckberättelsen delar mycket av samma DNA (se t.ex. Poe) och även de utvecklats åt olika håll stod de då fortfarande nära varandra. I Doyles bästa berättelser finns alltid det bisarra, det mystiska och det potentiellt övernaturliga nära. Holmes är en extraordinär detektiv och han behöver därför också extraordinära fall.

Allt det där har Moffat och Gatiss förstått. Stämningen i deras serie är alltid väl avvägd, en god balans mellan mysterium och självmedveten humor. Leken med Doyles originalberättelser lägger en extra dimension till det hela. Det hjälper förstås att de har fantastiska skådespelare i huvudrollerna. Cumberbatch är en stiligare och mer karismatisk Holmes än vad Brett var men också mer oberäkneligare och på sätt och vis farligare. Han är verkligen iskall och beredd att göra vad som helst för att få som han vill. Cumberbatch har också en fantastisk svada och bara att få höra honom leverera Holmes repliker är en upplevelse. Martin Freeman har heller aldrig varit bättre än när han spelar Watson. I dramatiseringar brukar det ofta vara svårt att få den rollen att verkligen matcha Holmes. Det gör Freeman. Eftersom Watsons eget mörker och störningar få ta plats blir karaktären rikare. Bakom Freemans timida yttre döljer sig alltid något mer, en man som inte kan leva i fred utan ständigt kommer att söka ett krig. Jag skulle även kunna hylla Una Stubbs som Mrs Hudson, Rupert Graves som Lestrade, Louise Brealy vars Molly Hooper alltid krossar mitt hjärta eller varför inte Mark Gatiss själv som Mycroft Holmes.

Ny för tredje säsongen är Amanda Abbington i rollen som Mary Morstan, John Watsons fästmö. Abbington och Freeman, som är partners i verkliga livet, har en fin kemi och utan att avslöja för mycket kan det sägas att Mary växer genom serien till en figur som faktiskt förmår matcha de båda huvudrollerna.

Precis som de två tidigare säsongerna består den tredje av tre långfilmslånga avsnitt. De är alla stilfullt filmade och berättartekniskt finurliga. Det första avsnittet kretsar förstås kring Sherlocks återkomst från "graven". Vi får väl aldrig helt en tillfredsställande skildring av exakt hur Sherlock faktiskt lyckades fejka sin död i slutet av säsong två men vi får ett flertal olika alternativa lösningar. I övrigt kretsar avsnittet kring en terroristkonspiration. Säsongens andra avsnitt utspelar sig under Watsons och Marys bröllop och i det tredje avsnittet ställs Holmes inför en motståndare som visar sig vara minst lika besvärlig som någonsin Moriarty.

Formatet med de tre avsnitten per säsong är på ett sätt frustrerande - jag längtar alltid efter mer - men i det ligger också något av seriens ultimata styrka. Med tanke på hur mycket massproducerad krim som vi utsätts för hela tiden talar "Sherlocks" exklusivitet verkligen för serien. Tänk om alla bearbetningar av älskade karaktärer kunde gestaltas med samma finkänslighet, samma fräckhet och med samma sanna kärlek till källmaterialet som Moffat och Gatiss visar. Det är bara att hålla ut till den fjärde säsongen om två år.