Daredevil - Säsong ett

Jag vet ju med mig att jag har sett "Daredevil" från 2003, det vill säga långfilmen med Ben Affleck i huvudrollen. Ja, jag vet absolut att jag har sett den. Det råder inget tvivel om den saken. Men jag kan inte för allt i världen påminna mig om en enda minut från den. Så jag kan bara anta att de som håller den som en av de sämsta av de senaste decenniernas superhjältefilmer har rätt. Minnesvärd är den i alla fall inte. Det är väl den främsta anledningen till att den nya TV-serie som Marvel släppt i samarbete med Netflix från första stund bemötts med nyfiken förväntan. Denna förväntan infriades.

För nytillkomna kan jag berätta av Daredevil är en superhjälte som jag minns från min serieslukarålders dagar främst för att han ibland dök upp som gästfigur i Spindelmannens äventyr. Figuren skapades på 60-talet av Marvels andlige fader Stan Lee och tecknaren Bill Everett. Hans hemliga identited är Matt Murdock, en advokat med arbetarbakgrund. Det speciella med Murdock är att han är blind. Genom en olycka i barndomen då han fick en rad ospecificerade kemikalier över sig förlorade unge Matt sin syn men fick i gengäld sina övriga sinnen förstärkta. Han har till och med någon form av inbyggd sonar som hjälper honom att navigera i världen, vilket ju är praktiskt när en är en maskerad brottsbekämpare med nedsatt syn.

Seriefigurens första framträdande.

Daredevils stora framgångar på den amerikanska seriemarknaden kom i slutet på 70-talet och början av 80-talet då Frank Miller (just det, "Sin City"-skaparen) tog över figuren. Fram till dess hade den blinde hjälten varit en ganska humoristisk och lätthjärtad figur. Miller tog honom rakt in i mörkrets hjärta. Inspirerad av brutala, smutsiga urbana kriminalberättelser av typen "Deathwish" (1974) och "The Franch Connection" (1971) blev serien mycket mer våldsam och Murdoch själv mer av en antihjälte. På det viset blev Daredevil också en prototyp för den moderne, mörkare, dystrare superhjälten. Miller tog det han utvecklat med figuren och förde det vidare till sin omstöpning av Batman i den klassiska serieromanen "The Dark Knight Returns", den version av Läderlappen som i princip alla filmversioner av figuren (inklusive den kommande "Batman vs. Superman") sedan dess försökt emulera.

Det mörkret är en central del av TV-serien. Det är bitvis en riktigt brutal historia som balanserar mellan socialrealism och förhöjd noirestetik. Våldet är verkligen våldsamt. Här krossas ben, här slits kött öppna, här är grafiska hugg och skärsår, här slås ett huvud gång på gång med en bildörr tills att det spricker i tusen bitar som vore det en övermogen vattenmelon.  Det är betydligt mer påtagligt och obehagligt än vad vi är vana vid från Marvels cinematografiska universum med Avengers och kompani. (TV-serien utspelar sig i samma fiktiva värld som de filmerna.)Murdoch/Daredevil, spelad av den brittiske aktören Charlie Cox, är genom hela serien en plågad hjälte på mer än ett plan. Han har sina psykiska sår, trauman från uppväxten som driver honom till hämnarens bana, men han är också rent fysiskt en slagpåse. Det är som om hans superkraft, nästan än mer än de övermänskliga sinnena, är att kunna ta riktigt ordentligt med stryk. Cox är karismatisk i rollen men samtidigt en gåta. Varken hans vänner eller vi som publik vet riktigt var vi har honom. Han bär på en vrede som inte är att leka med.

Daredevil har alltid varit en gatans superhjälte, fast förankrad i en distinkt urban miljö. Han verkar i Hell's Kitchen, ett område på västra sidan av Manhattan som länge varit synonymt med slum och förfall. Här är gamla traditionella arbetarkvarter som sedan 1900-talets mitt befolkats av olika grupper av etniska minoritetet, inte minst latinos. Jag utgår ifrån att det är här som "West Side Story" utspelar sig. Inte minst på 60- och 70-talen var de sociala problemen, drogerna, våldet, rådslan och uppgivenheten legio. Idag är de här kvarteren nästan helt gentrifierade, som så många av stadens liknande kvarter. Det blir i mångt och mycket just den gentrifieringen som utgör den dramatiska konflikten i TV-serien, där Daredevil ställer sig på de boendes sida i kampen mot de kapitalistiska krafter som tillsammans med kriminella element vill riva stadsdelen och bygga upp den från grunden.

Daredevils främsta antagonist sedan 70-talet har varit Wilson Fisk, även kallad "Kingpin", en affärsman och ledare för stadens organiserade brottslighet. Jag minns honom som en av de mer skrämmande skurkarna från min ungdoms serieläsning, mycket därför att Fisk till skillnad från figurer som Gröna Trollet eller Doktor Doom faktiskt föreföll som en verklig ondska som faktiskt kunde existera. Hans superkraft är pengar och inflytande. Mot dem väger superhjältarnas nävar ofta ganska lätt. I TV-serien spelas han briljant av Vincent D'Onofrio, en av mina favoriter bland karaktärsskådisar. Serien handlar faktiskt i princip lika mycket om honom som om Murdoch. Och på klassiskt manér speglar de båda karaktärernas ursprung och livsöden varandra. Båda är produkter av våldsamma barndomar i slummen, båda drivs de av en revanschlusta och är fast bestämda att "rädda" Hells Kitchen, även om de förstås har väldigt olika uppfattningar om vad det faktiskt innebär. De har vreden och nävarna gemensamt men också det faktum att de omges av lojala vänner som faktiskt älskar och stöttar dem. För att vara en psykopat med många liv på sitt samvete blir Fisk i D'Onofrios tolkning oväntat sympatisk.

Wilson Fisk - Vincent D'Onofrio.

"Daredevil" är för övrigt full av strålande birollsinsatser. Deborah Ann Woll, Elden Hensen och Vondie Curtis-Hall för att bara nämna några. Extra mycket står annars Rosario Dawson ut i rollen som en läkare som Murdoch rekryterar för att lappa ihop honom med jämna mellanrum, tillsammans med Ayelet Zurer som Fisks fästmö Vanessa.

Våldet i serien är som sagt intensivt och filmat på ett sätt som får det att kännas ovanligt realistiskt för genren. Men i första hand är serien ett drama fokuserat på sina huvudpersoner och deras relationer till varandra. Tempot är bitvis oväntat eftertänksamt och många scener är långa dialoger. Sammantaget är "Daredevil" därför en oväntad byggsten i det ständigt växande torn som är Marvels imperium. Oväntad men inte oangenäm. Inte oangenäm alls.

Fresh Off the Boat - Säsong ett

I "Fresh Off the Boat" möter vi familjen Haung: Mamma, pappa, tre söner och farmor. Året är 1995. Föräldrarna har kommit till USA som invandrare från Taiwan. Barnen är födda i det nya landet. Efter att ha bott i Washington DC under barnens uppväxt flyttar familjen nu till Orlando i Florida. Pappa Louis har tröttnat på att jobba för sin svågers möbelaffär och har stora planer. Han ska öppna en restaurang, ett riktigt amerikanskt steakhouse med vilda västern-tema. Från att ha levt i en enklav med andra människor med liknande kulturell bakgrund tar nu familjen Huang klivet ut i den vita världen.

Serien är baserad på krögaren och programledaren* Eddie Huangs memoarer med samma titel. Haung själv, vars familj vi alltså får möta i starkt fiktionaliserad form, gör också själv berättarrösten där han som sitt vuxna "jag" minns tillbaka på sin uppväxt. (Seriens Eddie, spelad av Hudson Yang, är äldste sonen i familjen och ska väl vara runt 13 år eller så.) Det där är naturligtvis ett grepp som en tittare i min ålder omöjligen kan undgå att associera till "The Wonder Years"  med Fred Svage från det sena 80-talet. Även det var ju en serie där en vuxen berättare såg tillbaka på sin barndom, i den serien på 60-talet. Att ungefär samma avstånd i tid skiljer 60-tal från 80-tal som skiljer 90-tal från idag är något som jag intellektuellt kan ta till mig men aldrig fullt ut grocka. Nu är heller inte "Fresh Off the Boat" alls djupt marinerad i samma sorts nostalgi som präglade "The Wonder Years". Visst, här finns en del roliga referenser här och var men inte alls samma känsla av en enklare och oskyldigare tid som sedan dess gått förlorad.

Överhuvudtaget är serien oväntat osentimental. Amerikansk TV-komedi om kärnfamiljer brukar annars vara närmast olidligt kladdiga i det avseendet. "Fresh Off the Boat" drivs dock av en helt annan sensibilitet, mycket närmare den som vi hittar i samtida arbetsplatskomedier som t.ex. "Parks & Recreation" eller "Brooklyn 9-9". Tonen är tämligen rå, men hjärtlig och precis som i "Unbreakable Kimmie Schmidt" är skämtdensiteten hög. Det är vits på vits på gag, staplade på varandra i väldig fart och alla karaktärer är intensivt skruvade.

Hela familjen.

Pappan i familjen spelas av Randall Park. Läsare av Allmänstädesbloggen kan måhända minnas att jag fann honom vara det enda som var ett vitten värt med den hemska, hemska "The Interview" från förra året, där han spelade Nordkoreas diktator. Parks Louis är en misslyckad patriark av samma slag som en Melker Melkersson eller en Rudolf Andersson. Desperat försöker han försvara sin roll som familjens överhuvud och brödvinnare i en värld där den sortens position blir allt mer perifer. Hans jakt på den amerikanska drömmen och den ekonomiska framgång som hans nya hemland utlovat är hjärtskärande i sin patetik. Jag tycker också mycket om Hudson Yang i rollen som Eddie. På barns vis försöker han navigera kulturella markörer och hierarkier. Genom hiphopen och andra afroamerikanska yttringar försöker han finna en identitet som står i opposition både mot föräldrarnas och skolans miljöer. Men den stora stjärnan i serien är Constance Wu som spelar mamman Jessica. Wus tajming är helt perfekt. Hennes karaktär är hård, skarp, skoningslös, bitter, full av fördomar, den sortens människa som vore hemsk att möta i verkligheten men vars hämningslösa energi är foder för humor på hög nivå. Jessica blir också den av rollfigurerna som allt mer tar störst plats i serien. Hon är den som får brottas hårdast med att passa in och finna sin plats i den nya märkliga verklighet som familjen finner sig i. Den nya värld från vilken det inte finns någon återvändo. Hon är som en Kristina från Duvemåla om Kristina hade haft alla taggarna utåt.

En serie som den här hämtar oundvikligen mycket av sin humoristiska kraft från föreställningar om kulturella stereotyper. Jessicas knivvassa "drakmamma"-persona, föräldrarnas materialism (för att inte säga snålhet) och piskande av barnen att uppnå goda skolresultat hör dit. Jag har naturligtvis inte tolkningsföreträde här men i mina ögon lyckas "Fresh Off the Boat" att balansera driften med dessa fördomar med en djup empati och kärlek till sina karaktärer. Framförallt är serien en skildring som känns äkta, som något som kommer från insidan. Därför blir det verkligen roligt.

***

* Programmet som Eddie Huang är programledare för heter "Snack Off", möjligen det mest vulgära matlagningsprogram jag någonsin har sett. För var och en som tröttnat på överspändheten i alla mästerkocksprogram från världens alla hörn som fyller våra tv-kanaler nu kan den rekommenderas som korrektiv. Inget "alla de finaste av råvaror" här inte. I "Snack Off" tävlar deltagarna i att slänga ihop något ätbart av rester, konserver och överblivet snask. Huxflux står de där inför juryn och har lagat en hamburgare med vispad grädde och gelebönor eller något annat lika galet. Säg inte att jag inte varnat er.

Verklighetens Eddie Huang

Tomorrowland: A World Beyond

Ibland brukar jag påminna mig själv om att jag faktiskt lever i framtiden. Jag gör det när jag sitter på ett tåg som rusar fram och på bara ett par timmar tar mig till en annan del av landet, bekvämt, smidigt, enkelt, samtidigt som jag via apparaten i min hand har hela världen för mina fingertoppar. Den är en telefon, en dator, en radio, en tv, ett bibliotek, en freestyle, en miniräknare, en klocka, min kalender och mer ändå. Jämfört med den värld jag föddes i är det här verkligen framtiden. Visst, det är inte den framtid jag hade föreställt mig kanske. Här här inga flygande bilar och inga raketryggsäckar. Jag har fortfarande inte kunnat åka på semester till månen. Jag kan visserligen köpa en robot som dammsuger min lägenhet men den skulle inte se ut som en robot ska göra. Må så vara. Vi fick i stället en värld där vi har tillgång till populärkultur från alla delar av Jorden och där serietidningar jag gillade som barn - och som de flesta utom en smal krets tyckte var töntiga - blir till storfilmer som alla vill se.

Ändå går vi kanske och bär på känslan av att framtiden var bättre förr. Att det fanns en starkare känsla av att vad än som kom härnäst skulle det bli mer fantastiskt än det vi har nu. Att vi skulle bli visare, godare, härligare. Att vi skulle kunna lägga nöd och krig bakom oss. Som i Gene Roddenberrys framtidsvision som låg till grund för den ursprungliga "Star Trek"-serien. Det fanns ett hopp och en utopisk energi över framtiden där borta i 60-talet som kan kännas väldigt avlägsen idag. Ändå levde de människorna under hotet om ett tredje världskrig och atombombsapokalyps. Så om de människorna då kunde se framtiden an - varför skulle då inte vi kunna göra det?

Allt det här är precis vad Brad Birds nya film "Tomorrowland" handlar om. Bird är animatören bakom filmer som "Järnjätten"(1999) samt "Superhjältarna" (2004) och "Råttatouille" (2007), två av Pixars absolut bästa. (Bird var också en ledande kreativ kraft under de tidiga säsongerna av "The Simpsons".) Med "Mission Impossible: Ghost Protocoll" (2011) tog han klivet över till spelfilmen. Han är en av Hollywoods mest universellt hyllade regissörer, med rätta. Få lyckas som Bird förena ett strålande visuellt handlag med genuint välskrivna manuskript som både förmår tala till en bred publik och samtidigt behåller något som vi ser allt för sällan numera: En personlig röst. Bird har en förmåga att vara känslosam utan att bli sentimental, att verkligen ta sin berättelse på allvar. Och han har ofta något substantiellt att säga. Hans "Mission Impossible"-film är väl undantaget, det var en mycket väl utförd actionrulle, troligtvis den bästa i serien, men saknade den personliga touchen. Med "Tomorrowland" är Bird dock tillbaka i högform. Den här filmen gjorde mig verkligen glad ända in i märgen och jag önskar att den skulle kunna bli sommarsäsongens stora kassasuccé. Det hade den förtjänat. Nu verkar det inte bli så, vilket bara spär vatten på de kvarnar som säger att det inte är någon idé att försöka göra storbudgetfilmer som inte är baserade på någon serie eller bok eller dataspel eller som är en uppföljare eller reboot av något som alla redan sett allt för många gånger redan.

Nu är förstås "Tomorrowland" på sätt och vis baserad på en förlaga. Filmens titel är hämtad från en attraktion som återfinns på olika Disneylandparker. Precis som "The Haunted Mansion" (2003) och alla "Pirates of the Carribean"-filmerna som ju också är baserade på åkattraktioner. Men precis som med piratfilmerna skapas här en helt egen värld med en egen mytologi och, inte minst, med minnesvärda, intressanta karaktärer.

Casey (Britt Robertson) med Tomorrowland i bakgrunden.

Vår huvudperson är en tonåring vid namn Casey Newton (Britt Robertson) vars passionerade och ibland möjligen naiva visioner gör att hon blir utvald på klassiskt hjältemaner att lämna vår vanliga värld bakom sig och stiga in i en annan som är på samma gång underbar och farlig. Och hon får ett uppdrag: Hon måste rädda världen. Casey söks upp av en  ung flicka vid namn Athena (Raffey Cassidy). Athena visar sig snart i själva verket vara en robot. Hon ger Casey en pin som låter henne se in i en annan värld, titelns Tomorrowland, en slags parallell dimension där mänsklighetens bästa tänkare ska kunna arbeta för att förändra världen till det bättre. Men snart blir Casey och Athena jagade av en grupp illvilliga robotar, ute efter att stoppa dem. Casey måste nu söka hjälp från en man vid namn Frank Walker (George Clooney). Frank var en gång ett brilliant och idealistiskt barn, precis som Casey, precis som hon utvald, men nu har han blivit bitter och besviken. Tillsammans måste de nu ta upp kampen för världens överlevnad.

Bitvis blir det ganska våldsamt för att vara en film riktad till en publik av alla åldrar, även om det mest är robotar som tar skada. Det är överhuvudtaget hög fart och mycket fläkt genom en handling som inte är alldeles okomplicerad. Dessutom berättar Bird inte nödvändigtvis allt helt linjärt. Men filmen är berättartekniskt väldigt väl konstruerad. Intrigen tar ett fast grepp om din hand och leder dig tryggt och säkert genom alla vindlingar. Det är faktiskt en fröjd. Det faktum att Bird haft hjälp i manusskrivandet av en viss Damon Lindelof hade kanske annars kunnat vara lite av ett orosmoln. Lindelof har ju en viss vana av att skriva saker som skramlar högt men ganska tomt. Inte så denna gång. Det hjälper också att de tre skådespelarna i centrum för allt, Robertson, Cassidy och Clooney, ger sina respektive karaktärer liv och kraft. Utan några stora åthävor tar de två  unga kvinnliga huvudfigurerna utan att blinka plats och sparkar rumpa som vilka actionhjältar som helst. Clooney å sin sida kanaliserar samma slags dum-dryg-klipska fånighet som han annars brukar uppvisa i bröderna Coens filmer. Kemin mellan karaktärerna fungerar också utmärkt. Det är väldigt charmigt och väldigt bra.

En bättre värld är möjlig.

Filmens budskap om att vi måste lära oss att tro på framtiden för att vi överhuvudtaget ska ha en framtid att se fram emot, kan vid en första anblick verka som en tom plattityd men Bird lyckas vrida och vända på den och faktiskt även få den att bränna till. Han har lyckats åstadkomma en äventyrsmatinée som i sina bästa stunder är riktigt subversiv. Inte minst i en scen där berättelsens antagonist som spelas av den alltid lika syrlige Hugh Laurie i en monolog påpekar att vi idag tycks vara beredda att acceptera undergångsdystopin som bilden av vår framtid, hur förskräcklig den är, därför att den visionen inte kräver något av oss här och nu. Hade vi verkligen velat ha en bättre värld i morgon hade vi kanske varit tvungna att offra något nu idag. Att smuggla in den sortens kritik av vårt senkapitalistiska konsumtionssamhälle med dess fasta tro på ständig tillväxt i en värld av begränsade naturresurser i en Disneyfilm är ganska imponerande i min bok. Min respekt för herr Bird har vuxit än mer. Jag kan bara hoppas att vi kommer få se än mer av vad han kan tänkas hitta på. I framtiden.

Avengers: Age of Ultron

Sommaren är i antågande och med den superhjältesäsongen. I år sparkas den igång med den andra "Avengers"-filmen som fått undertiteln "Age of Ultron". Liksom förra gången är den här delen regisserad av Joss Whedon. Att Whedon fått förnyat förtroende är inte någon överraskning. Den förra filmen var en enorm framgång, kommersiellt och i stort även kreativt. Det var ett hejdundrande matinéäventyr, fartfyllt och som en färgglad serietidning i den absolut bästa mening som kan tänkas. Whedon bidrog dessutom med något av sin egen estetik och hans vitsiga dialog fick verkligen allt att lyfta. Jag hade naturligtvis hoppats att succén skulle kunna upprepas även denna gång. Så blev tyvärr inte riktigt fallet.

Jag ska inte säga att "Avengers: Age of Ultron" är direkt dålig. Hantverket går trots allt inte att klaga på och vissa bitar av filmen svänger verkligen. Som helhet är det dock en riktig röra. För många karaktärer, för många bihistorier, för mycket av allt egentligen för att filmen någonsin ska kunna komma samman som en helhet. Det fanns en klarhet, en enkelhet och rakt-på-sak attityd i den första "Avengers"-filmen som jag uppskattade väldigt mycket. I jämförelse är den här andra delen ett hopplöst hopkok. Det är faktiskt himla synd.

Jag kan knappt ens redogöra för vad filmen handlar om, men jag ska göra ett försök. Våra superhjältar ställs mot en artificiell intelligens vid namn Ultron. Ultron är delvis skapad av Tony Stark men består också av någon slags matris hämtad ur Lokes spira från den första filmen. Stark hoppas att Ultron ska kunna tjäna och beskydda mänskligheten men när han vaknar till liv visar det sig att han har egna idéer om hur det ska gå till. (Jag kallar Ultron för han eftersom rösten görs av James Spader.) Det bästa sättet att beskydda mänskligheten, enligt Ultron, är att göra sig av med superhjältarna. Det är lite oklart exakt hur han kommer till den slutsatsen.

Oklar förblir sedan Ultron själv ända till slutet. Som skurk är han bara förvirrande. Tom Hiddlestons Loke i den första filmen hade charm, karisma och en motivation (hämnd) som var glasklar. Ultron begriper jag mig inte på överhuvudtaget. Jag får ingen uppfattning om hans personlighet, ingen känsla för vad hans yttersta mål är förrän i slutet av filmen då han bestämmer sig för att utplåna allt mänskligt liv, ingenting att hänga upp honom på.  Jag blir faktiskt förbryllad. Tänk på alla spännande artificiella intelligenser och robotar som filmhistorien bjudit på. Tänk på HAL, tänk på replikanterna i "Bladerunner" eller andrioderna i "Alien"-filmerna, för att bara nämna några. Hur är det ens möjligt att hitta på en så blek AI som Ultron? Har man hoppats på att Spader skulle rädda det tunna manuset med sitt röstarbete? Det lyckas han dessvärre inte med. Det är som om det fattas bitar av filmen. Trots att den är i längsta laget känns det inte som om vi får tillräckligt för att det logiskt ska gå ihop. I brist på substans slår gestaltningen åt alla håll. Det är som om filmskaparna har kastat upp precis allt de kan komma på bioduken i hopp om att något ska fastna. Ett exempel: någonstans i filmen börjar han nynna på sången "Som trådlös är man fri" från Disneys "Pinochio". Betyder det att Ultron, precis som den ljugande lilla trädockan, vill bli en riktig pojke? Och vad betyder det i så fall i det här sammanhanget? Tematiskt, symboliskt och narrativt blir det bara gröt av alltsammans.

Joss Whedon må stå som filmens regissör i för- och eftertexter men det är tydligt att han inte varit den som faktiskt suttit i förarsätet. Whedon har själv antytt ungefär samma sak i intervjuer och det faktum att han inte tänker återvända till Avengers för den tredje filmen (som tydligen nu ska bli två filmer) talar väl sitt tydliga språk. Det här är, förmodligen mer än någon av Marvels tidigare filmer, en produkt snarare än ett konstnärligt uttryck och uppenbarligen skapad av en kommitté. Det är inte något nytt i sig, i alla de här filmerna är det producent och filmbolag snarare än enskilda regissörer som är autören. Hittills har den modellen tjänat Marvel väl. I "Age of Ultron" faller det på näsan. Frågan är om någon inblandad i produktionen vet vad de vill berätta?

Det finns förvisso också många enskilda bitar och scener i filmen som är både roliga och finurliga. Stunder då den hetsiga intrigen stannar upp och superhjältarna för en chans att umgås, bolla med varandra, då skådespelarna för en chans att fördjupa sina karaktärer och utvecklas. Det är de stunderna där Whedon trots allt skiner igenom. Vad annat vore väl att förvänta sig? Det är den sortens scener som är hans starka sida. Här kan våra hjältar skämta och pika varandra. De kan försöka lyfta Thors hammare. Black Widow (Scarlett Johanson) och Bruce Banner (Mark Ruffalo) kan flirta med varandra. Vi får träffa Hawkeyes familj. (Hans fru spelas av en av mina personliga favoriter Linda Cardellini från "Freaks and Geeks".) Captain America (Chris Evans) och Tony Stark (Robert Downey Jr.) hugger ved om inte barbröstade så åtminstone i extremt tajta t-shirts. Tänk om hela filmen bara kunde vara det här? Jag hade varit väldigt nöjd då. Men naturligtvis vore det en fåfäng dröm. I sådana här filmer måste hela mänskligheten stå på spel och minst en stad jämnas med marken.

Till "Age of Ultron"s förtjänst ska dock sägas att den obligatoriska förstörelseporren inte är lika uttalat cynisk här som i exempelvis "Man of Steel" från häromåret. Tvärt om gör hjältarna här en viktig poäng av att faktiskt evakuera och rädda så många oskyldiga civila som möjligt. Det är en sympatisk touch av humanism i en genre som ibland riskerar att tappa bort den vanliga människan mitt i all maktfantasi.

Det har väckts en del debatt och frågor kring filmen, inte minst vad gäller dess gestaltning av kvinnliga karaktärer, särskilt då Johansons karaktär Black Widow. Säkerligen bottnar en del av den kritiken i att en författare/regissör som Whedon, som ju aktivt har uttalat sitt engagemang i feminstiska frågor, hålls till en extra hög standard när det gäller sånt här. Jag kan absolut hålla med om att det finns bitar i filmen som är problematiska men jag tror att mycket av det hänger samman med det som är filmens övergripande bekymmer. Den försöker bolla allt för många figurer och det går inte att ge alla det utrymme de förtjänar. Här finns en rad av små bihistorier som bara hänger och dinglar i luften och Black Widow är dessvärre ett offer för det. Här finns sekvenser där Whedon försöker ge oss mer av hennes bakgrundshistoria men det blir bara snuttifierat och otydligt. Det är vansinnigt tråkigt. Marvel har hur många filmer som helst inplanerade för de närmaste fem åren om inte mer. En egen film för Black Widow är inte en av dem. Det borde det vara.

Kom igen Marvel. Ge henne en egen film nån gång.