Still Alice

Vissa filmer känns verkligen som hårt arbete att ta sig igenom. Som hemläxa. Som plikt. "Still Alice" är en sådan film. Med det menar jag inte att den är dålig. Inte alls. Men den är smärtsam. Tyngd av vikten i det den vill berätta. En vardaglig tragedi lika gränslöst grym som någonsin Shakespeares "Kung Lear" - som den faktiskt har ett visst släktskap med. Den där känslan, av att behöva tvinga mig att se den ungefär som ett barn får tvinga sig att äta upp alla grönsaker för att få efterrätt, lämnade mig aldrig. Men jag är glad att jag såg den.

Det handlar om Alzheimers. Alice Howland, spelad av Julianne Moore, är i 50-årsåldern, en framgångsrik professor i lingvistik vid Columbia University. Hennes man John, spelad av Alec Baldwin, är också akademiker. De är relativt förmögna. De har tre vuxna barn, varav en är jurist och en läkare. Det enda lilla orosmolnet är yngsta dottern Lydia (Kristen Stewart). Det är inte exakt det att föräldrarna inte stödjer henne i hennes ambitioner, men kunde hon inte i alla fall skaffa sig en ordentlig utbildning ändå? Bara som back up? Så på det hela taget har Alice det väldigt bra. Men livet kommer att kasta henne en ordentligt skruvad boll. Först är det bara väldigt små saker som hon lägger märke till. Ett ord som faller bort här och där. Men en dag när hon är ute och joggar tappar Alice bort sig totalt. Hon är helt vilse. Ett besök hos neurologen och några skiktröntgenbilder senare kommer domen. Alice minne och kognitiva förmågor är oundvikligen på väg att slockna. Och det kommer att gå fort.

Vad som följer bjuder kanske inte på några överraskningar. Berättelser av det här slaget som följer sjukdomens förlopp har sin inbyggda dramaturgi och återkommande scener. De första symptomen. Läkarbesöket. De anhörigas reaktion. Den gradvisa försämringen. Ilska och uppgörelse. Slutligen någon form av acceptans av den nya livssituationen. Det som gör "Still Alice" så effektiv är hur rakt på sak den är. Hur stillsam den här i allt det hemska. Hur den vägrar att sentimentalisera eller göra sjukdomen till något förädlande. Filmen handlar inte om att lära sig något av sjukdomen. Den har inte någon sensmoral att komma med utan visar bara på ett skeende, på ont och gott. Enkelt och utan större åthävor blir berättelsen laddad och hänsynslös. Som i scenen där Alice tappar bort sig i familjen sommarhus vid stranden och med växande desperation försöker hitta till toaletten. När hennes man hittar henne panorerar kameran ner och vi ser att hon redan kissat på sig i byxan. Medan hon hejdlöst gråter leder hennes man iväg henne, försöker trösta. Förnedringen, skammen, kärleken. Allt finns i den enkla bilden.

På sätt och vis är dramat en slags skräckfilm. Den värsta sortens skräckfilm rent av. För det finns inget sätt att undkomma och det som står på spel är något mer än bara protagonistens liv. Det är hennes själva jag. Ja, sjukdomens sätt att steg för steg stänga ned personlighet och identitet utmanar hela vår föreställning om vad ett "jag" överhuvudtaget är för något - om att det alls finns en kontinuerlig kärna där inne och vad den i så fall faktiskt består av. Det är inte utan att jag drabbas av lite noja när jag ser filmen.

Julianne Moore har med rätta blivit väldigt hyllad för sin insats. Hon fick ju rent av en Oscar för bästa kvinnliga huvudroll. Välförtjänt. Filmens stora behållning ligger dock inte i den enskilda rollinsatsen utan i relationen som gestaltas mellan mamman Alice och dottern Lydia. Kristen Stewart tar här chansen att bryta sig loss från det svarta hål för hennes talanger som var "Twilight"-filmerna. Det gör hon faktiskt med den äran. Samspelet mellan henne och Moore är riktigt gripande. Det är också här som parallellerna till "Kung Lear" kommer in, för precis som i Shakespeares drama visar det sig att den "förskjutna" dottern är den som är den mest trofasta i slutändan. Och precis som "Lear" är det både vackert och obeskrivligt grymt på samma gång.

Moore och Stewart.

"Still Alice" är regisserad av det äkta paret Richard Glatzer och Wash Westmoreland som tillsammans har gjort många väldigt fina filmer. Min favorit är "Oskuld" från 2006, den är en riktig pärla. Glatzer var själv drabbad av en degenerativ sjukdom, i hans fall ALS och han dog faktiskt för bara ett par månader sedan till följd av komplikationer. Det är alltid bra att vara misstänksam mot biografiska läsningar, inte minst av filmer som den här, men det är svårt att inte tänka att den levda erfarenheten här inte spelar in i hur äkta och grundad skildringen är.

Spy

Regissören Paul Feig fattar Melissa McCarthy. Det är det långt i från alla som gör och mer än en gång har det spårat ur i rena slöseriet av hennes begåvning, smaklösa och poänglösa rader av tjockisskämt. (Ja, jag tittar på dig "Identity Thief" från 2013.) Feig däremot vet hur han ska låta McCarthy vara rolig, utan för den sakens skull göra sig rolig på McCarthys bekostnad. Vi såg det i "Bridesmaids" (2011) och vi såg det i "The Heat" (2013) och nu kan vi se det igen i spionpastischen "Spy" där McCarthy spelar CIA-agenten Susan Cooper som efter att i åratal arbetat framför en dator i en källare full av råttor och fladdermöss äntligen får chansen att ge sig ut på fältet.

Inför att jag satte mig ned för att skriva den här recensionen passade jag på att läsa om vad jag hade haft att säga om "Kingsman: The Secret Service" som kom tidigare i år. Det finns onekligen beröringspunkter mellan filmerna eftersom de båda leker hej vilt med spion- och agentgenren. "Spy" är visserligen mer uttalat en ren komedi men gränsen är inte alltid helt tydlig. Redan Roger Moores Bond-filmer rörde sig allt mer mot autoparodin. Det finns ett självmedvetet blinkande mot publiken som inbjuder till skratt redan från början. "Spy" är dock tveklöst den bättre och betydligt mer intressanta av de två filmerna för där "Kingsman" är en bitvis ganska geggig gyttja av gammaldags könsstereotyper är Feigs film läckert subversivt feministisk.

Humorn i filmen kommer inte, som en kanske skulle kunna tro och som trailern lite missvisande tycks antyda, från att McCarthy - vars fysiska uppenbarelse så uppenbart går på tvärs med hur vi förväntar oss en actionhjälte - skulle vara någon slags fisk på torra land som fumlar fram och töntar sig fram. Tvärtom visar det sig att hon i själva verket är en ytterst kompetent agent, minst lika briljant och dödlig som hennes manliga motsvarigheter, om inte mer. Det som håller henne tillbaka är mest av helst hennes egen dåliga självkänsla och de patriarkala strukturerna inom organisationen. Så har hon istället kommit att bli assistent till Jude Laws agent Bradley Fine. Men när Fine till synes blir dödad under ett uppdrag och det visar sig att det slemma brottssyndikatet som CIA jagar känner till alla aktiva agenter får Cooper ändå ta steget ut i den hårda världen. Och som sagt hon gör det med den äran.

Ett genomgående skämt i filmen är att Cooper hela tiden bara får täckmantlar som patetiska ensamstående mödrar och galna kattdamer, aldrig vara glamorös och spännande. Det blir en metakommentar till hur en skådespelerska som McCarthy lätt skulle typcastas och det sätt som Cooper vänder sig mot det facket speglar också McCarthys egen kamp för kontroll över sin persona och sin karriär.

Melissa McCarthy - actionhjältinna.

Styckets bov spelas av Rose Byrne, en skådespelerska som jag ibland har haft lite svårt för men som här är perfekt som världsfrånvänd psykopat. Och trots att hennes funktion är att vara styckets antagonist liknar relationen mellan henne och McCarthys karaktär snarare att vara "frienemies" än den traditionella hjälte-skurk-dynamiken, vilket är intressant. Till sin hjälp har Cooper också sin vän Nancy, spelad av brittiska Miranda Hart - ännu ett komiskt geni som fler borde ha koll på. Oväntat komisk är också Jason Stathams självgode och, visar det sig, tämligen inkompetente agent Rick Ford som hela tiden hotar att ställa till allt. Statham spelar bara en lätt skruvad version av sin vanliga actionpersona och resultatet är väldigt skoj. Värd att nämna är som alltid Allison Janney, som här spelar CIA-chef. För den svenska releasen har filmbolaget också spelat upp Björn Gustavssons medverkan och han är för all del rolig men egentligen inte med mer än två minuter.

I Feigs händer blir McCarthy verkligen en rumpsparkande superhjältinna, en vacker, sexig, modig, stark och ändå mänsklig sådan. Det är inte den sortens huvudperson vi är vana vid att få se från Hollywood. Men uppenbarligen skulle det gå att göra. Hjältar måste inte se ut eller vara bara på ett visst sätt. På det viset blir en film som "Spy" på sitt eget lilla vis riktigt betydelsefull.

Två killar och en tjej (Erik minns Magnus & Brasse)

Efter att jag häromdagen nåddes av nyheten om Magnus Härenstams bortgång gick mina tankar inte, som en kanske hade kunnat tro, i första hand till "Fem myror..." eller någon gammal sketch som jag en gång kan ha kunnat utantill. Jag fylldes i stället med en önskan om att se om "Två killar och en tjej" från 1983. Den fick väl aldrig ett rungande mottagande när den kom och idag är den nog ganska bortglömd, tyvärr. Jag har alltid haft en stark kärlek till den. För mig är den både Magnus och Brasse på deras respektive topp och dessutom förmodligen Lasse Hallströms bästa film. Jag har alltid föredragit den tidigare Hallström, före "Mitt liv som hund" (1985), innan han blev sentimental. Hans filmkomedier från sent sjuttio- och tidigt åttiotal var urbana, sofistikerade, lätt cyniska, drivna av en bitvis kallsvettig ångest, skarpsynta och hade verkligt bett. De är ofta nakna och skoningslösa, självbiografiska berättelser om att försöka finna sin plats i tillvaron utan att riktigt veta var du ska sätta fötterna. Hallströms sätt att använda just Härenstam och Brännström för att gestalta dessa själens mörka vrår lägger ett extra lager till alltsammans. "Två killar och en tjej" - som har manus av Hallström, Brännström och Härenstam - är allt det där i kubik. Det är Magnus och Brasse möter Ingmar Bergman.

Thomas (Brasse), Klasse (Magnus) och Anna (Pia Green) var oskiljaktiga som studenter. De var alltid tillsammans, umgicks dygnet runt, satte upp och spelade revyer. Deras relation var en oförlöst trekant av Jules och Jim-slaget. Ja, bortsett från att pojkarnas förhållande är platoniskt liknade det nästan en polyamorös triad (även om ingen som varit inblandad i filmens manuskript hade känt till det begreppet såklart). Nu har tio år gått. Efter en skilsmässa flyttar Thomas tillbaka till Stockholm och återknyter kontakten med sina gamla vänner. Klasse och Anna har under åren som gått hunnit med att både gifta sig och skiljas även om de fortsätter att träffas och - antyds det ganska tydligt - ligger med varandra ibland. Klasse insisterar på att det är "en lycklig skilsmässa" men vi förstår snart att han är den som har svårt att gå vidare.

Samtidigt som trion återknyter bekantskapen står en annan gammal vän (spelad av Lars Amble) i begrepp att gifta sig. Han ber gänget att framföra en föreställning av sina "greatest hits" på bröllopet. Thomas, Klasse och Anna tackar ja, men inser snart att det gamla materialet inte håller längre och bestämmer sig istället för att skriva en ny revy om kärleken och äktenskapets vedermödor. Samtidigt blir Thomas och Anna ett par och Klasse tvingas att konfrontera en mängd uppdämda känslor.  Det blir en smärtsam process som får allt möjligt att komma upp till ytan som egentligen borde ha pratats igenom för länge sedan.

Metanivån i filmen är uppenbar redan från första stund. "Två killar och en tjej" börjar med de tre huvudpersonerna på scen i ett flådigt musikalnummer där de vänder sig direkt till oss i publiken och meddelar att "vi har tänkt att denna gången /Ge er äkta dramatik."  Gränsen mellan rollfigurerna och skådespelarnas offentliga persona är hela tiden flytande även om Thomas och Klasse snarare är en slags fantasi om vilka Magnus och Brasse skulle ha varit om de inte blivit framgångsrika entertainers. Tillbakablickande och nostalgi är ett genomgående tema i filmen. Drömmen om att kunna återvända till den tillvaro som vi minns som mycket enklare och bättre, men som visar sig vara omöjligt, dels för att vi inte längre är de samma, men också därför att våra minnen i sig alltid är bristfälliga. Inte heller det förflutna är vad vi minns att det var. Med tanke på vilken betydelse nostalgin haft i Hallströms senare filmer är det intressant att se den sortens tankegods så grundligt manglas här.

Magnus Härenstam gör sin bästa filmroll här, utan tvekan. Handen på hjärtat, hur mycket vi än älskade honom så tänkte vi inte på honom som någon stor aktör. Det var ju snarare Brasse Brännströms grej. Det var snarare han som var över och doppade tårna i verkligt dramatiskt skådespeleri. Härenstam var liksom alltid sig själv, en energisk, lätt spattig och intellektuell man, vältalig, älskvärd, lite stiff. Han var en ständig straight man vars samlade energi stod i kontrast till den mer kaotiske Brasse. I "Två killar och tjej" gör Härenstam dock det som varje stor skådespelare måste vara beredd att göra: Han släpper garden och kastar sig ut utan skyddsnät. Han vågar vara patetisk, verkligen på djupet löjlig och han låter oss se en sorg under den käcka "hejsan-hejsan"-fasaden som jag inte är säker på att vi någonsin sett tidigare. I en scen två tredjedelar in i scenen när Härenstams Klasse tappar allt och i vredesmod börjar slänga möbler och husgeråd omkring sig i ren och skär existentiell ångest över att ha blivit överflödig blir jag uppriktigt skakad av vad jag får se. Det är verkligen strålande.

Brännström är på sätt och vis den mer återhållsamme av de två här. Han har ingen motsvarande scen där han ballar ur. Han bär i stället sin smärta ganska tydligt i ansiktet under stora delar av filmen. Han är mer av en öppen bok än vad Härenstams vanligtvis tillknäppte figur är. Kanske även det en återspegling av de bådas mer privata dynamik? Pia Green gör också en av sina bästa roller i filmen. Det är inte en enkel sak att balansera mellan de båda herrarna men hon gör ett bra jobb med att hävda sin Anna som en karaktär i sin egen rätt, blir aldrig reducerad till en trofé för männen att tävla om. (Visserligen kan jag inte undkomma min egen lilla privata kontrafaktiska fundering: Hur skulle den här filmen vara om det vore Eva Remaeus i den kvinnliga huvudrollen? Kanske hade det blivit lite väl meta, men det är ändå den funktionen hennes karaktär fyller...)

Slutet är försonande och pekar framåt mot ett liv som ändå fortsätter. Allt mörker och allt det förflutna till trots. Filmen kom att bli det sista egentliga samarbetet mellan Hallström, Härenstam och Brännström (även om Brasse också var inblandad i manusarbetet på "Mitt liv som hund") efter mer än ett decennium av nära samarbete på film och TV. Kanske hade de i och med den här filmen sagt de hade att säga tillsammans? Återigen känns det dock som om filmens handling speglar och föregår den verkliga biografin. I någon mening är kanske Anna inte så mycket "Fem myror"s Eva som Lasse Hallström själv. Och precis som filmens Klasse blev på sätt och vis Magnus Härenstam den som blev stående kvar och inte visste riktigt vart han skulle ta vägen sedan de två andra försvunnit, Hallström till Hollywood och Brännström in i scenskräcken. När jag hör Härenstam tala om den sorgen i intervjuer kan jag absolut känna igen något av hans rollgestaltning här. Ändå fortsätter som sagt livet. Ända tills det inte gör det. Men filmerna har vi kvar.

Hotell Marigold 2

Den bästa sortens kritik att skriva, tycker jag, är när jag får skriva om något som jag verkligen älskar. Min lista över mina elva favoritfilmer som jag lade upp här på bloggen förra sommaren till exempel. Det var en fröjd att skriva de inläggen. Det lockar igång mina estetiskt analytiska fingertoppar och känselspröt. Dessutom får det min språkliga fantasi att dansa. Det är som om jag vill gå i närkamp med den film eller text eller vad det nu är som jag skriver om och som om jag utmanar mig själv att författa ett omdöme som åtminstone på något plan kan leva upp till kritikens objekt. Sådana texter kan jag nästan skriva som i trans. Näst bäst, antar jag, är att skriva en riktigt elak sågning av det verkligt usla. Processen är så gott som densamma. Formuleringsglädjen i den förkrossande nedgörande recensionen är hyllningens mörka spegelbild. Men det gäller att vara försiktig. Det är lätt att dras med, att bli för hård, för elak, för hänsynslös. Jag försöker alltid undvika det. Jag vill inte finna för stort nöje i att vara taskig för taskighetens egen skull, eller för att locka till mig billiga klick. Det finns redan allt för många tyckare på webben som har det som sin livsluft.

De riktigt svåra recensionerna att skriva är när filmen är "sådär". Ni vet: okej. Antar jag. Inte dålig. Men heller inte hänryckande eller särskilt minnesvärd. Filmer som bara är. Som inte upprör. Som inte bländar. Som inte suger. Som inte trollbinder. De gångerna finner jag mig ofta famlande efter något att hänga upp recensionen på. För vad ska jag egentligen säga om en kulturell artefakt som varken är det ena eller det andra. Desperat försöker jag hitta något som är tillräckligt intressant att säga. En vinkel som ska ge mig något att utgå ifrån. Som nu, när jag finner mig knappa på en metatext om kritik när jag egentligen ska tala om vad jag tycker om "Hotell Marigold 2".

För två år sedan gjorde jag en kortrecension av den första filmen, när jag och fru Otterberg såg den på DVD. Det ska skrev då kunde i stort sätt gälla även den här filmen. Regissören är fortfarande engelsmannen John Madden och tillsammans med honom återvänder vi nu till Jaipur i Indien där ett gäng glada pensionärer gestaltade av gräddan ur den äldre generationen av brittiska skådespelare slagit sig ned permanent för att på ålderns höst upptäcka att de har mycket liv kvar att leva. Så här hittar vi alltså Judi Dench, Bill Nighy, Maggie Smith och alla de andra. Jag saknar Tom Wilkinson från första filmen men jag kan inte minnas exakt vad som hände med hans karaktär. Så introduceras också Richard Gere som en ny karaktär som damerna i dramat kan dräggla en smula över.

Den sammanbindande röda tråden i filmen är förberedelserna inför hotellägaren Sonnys (Dev Patel) stundande bröllop med sin fästmö Sunaina (Tina Desai), ett bröllop som dock hotas av att Sonnys fokus i livet är lite för splittrat med planer på att expandera sin hotellverksamhet som inte går riktigt som han önskar. I övrigt småputtrar filmen på utan större åthävor. Det är lite som om den saknar en riktig huvudhandling och i stället försöker sammanfoga lite blandade sidohandlingar. Finast av dem tycker jag är den tafata och timida kärlekshistorien mellan Denchs och Nighys karaktärer. De är båda uppenbarligen väldigt förtjusta i varandra men samtidigt väldigt osäkra på om de verkligen ska våga ge sig hän åt kärleken med allt vad det skulle innebära. Den handlingstråden känns verkligen genuin. En del av de andra intrigerna är möjligen lite mer skruvade eller långsökta. Vi får till och med en variant på den urgamla "Det-kommer-en-hemlig-hotellinspektör-men-är-det-verkligen-den-som-hotellägaren-tror?" intrigen som vi för eller senare har sett i precis alla TV-serier som haft någon koppling till serviceindustrin.

Faktum är att jag undrar om inte mycket av det som de här filmerna försöker åstadkomma skulle fungera betydligt bättre i TV-format. För en film blir det aldrig riktigt hackat eller malet. Det står egentligen aldrig så mycket på spel och vi hinner inte spendera tillräckligt med tid hos flera av karaktärerna för att vi riktigt ska komma åt dem på djupet. Vad som däremot blir filmiskt storslaget är det stora bombastiska hinduistiska bröllopet som utgör filmens sista akt. För fans av färg, konfetti och Bollywood-musik är den delen mumma.

Välkoreograferad bröllopsdans.

Precis som i första filmen kan jag inte riktigt komma i från att det finns något lätt problematiskt med den storögda exotism som skildringen av Indien bjuder på. Det är inte det att Madden är omedveten om det koloniala problemet. Tvärtom tycker jag det verkar som om han aktivt försöker nyansera bilden där han kan och hitta någon form av autencitet. Främst genom Denchs karaktär som arbetar som inköpare av tyger och som är den av rollfigurerna som djupast förhåller sig till lokalbefolkningen och deras kultur. Samtidigt är det och förblir en skildring utifrån. En turistbroschyr. För om det exotiska inte fanns där, varför då alls låta filmen utspela sig i Indien istället för på ett ålderdomshem i Torquay? Och då sitter vi ändå där med ett gäng vita tanter och farbröder i medelklassen som framlever sina dagar - inte som invandrare i sagolandet utan som "expats", dvs. britter boende utomlands.

Förutom Dench och Nighy tycker jag väldigt mycket om Gere. Han är väldigt avslappnad och charmig, verkar nästan njuta av att få vara en birollsfigur i ett ensembledrama som det här. Dev Patels väldigt maniska och racerverbala Sonny är nog inte var och ens kopp te, det är mycket manér och snudd på slapstick med honom. Jag är personligen lite kluven men kan se att andra kan komma att uppskatta det. En skådespelerska som filmen däremot har svårt att göra något med är Maggie Smith. I den första filmen var det hennes karaktär som gjorde den största resan, från att ha varit en bitter, misantropisk och tvärrasistisk surkärring till att visa sig ha ett hjärta av guld. Visst, hon får vara lite småvresig ibland här med, (för vem skulle väl vilja se en munter Maggie Smith?) men som karaktär har hon inte direkt någonstans att ta vägen nu. Madden försöker göra henne till gruppens andliga ankare men jag tycker inte riktigt att det landar.

Nåja, jag lyckas tydligen skriva en del om "Hotell Marigold 2". Men om det kommer ytterligare en uppföljare om ett par år, då är det fara värt att jag inte har något mer att komma med.

Jönssonligan - Den perfekta stöten

Ibland vet jag inte var jag som recensent ska börja. Jag behöver nog egentligen inte påminna någon om vad Jönssonligan är. Ni vet väl alla att det är en serie av extremt populära svenska filmkomedier gjorda mellan 1981 och 2000. Ni känner säkert också till spin-offen "Lilla Jönssonligan" där vi får möta karaktärerna som barn i någon slags 50-60-tals miljö. På sätt och vis helt rimligt. Filmerna har alltid haft sina mest hängivna fans bland den yngre publiken. Fyra sådana filmer har det blivit. Kanske inte riktigt lika många känner till den danska filmserien om Olsenbandet som de svenska filmerna är baserade på. Det gjordes 14 sådana filmer i Danmark mellan 1969 och 1998. Det har också gjorts en serie av norska remakes på de danska filmerna. (Som lär vara betydligt mer lika den danska förlagan, flera av filmerna är rent av inspelade parallellt.) Och det var förresten även från Danmark som idén att göra barnversioner av figurerna kommer. "Olsen-banden Jr." har till och med varit julkalender på dansk TV. Och dessutom har danskarna gjort tecknade filmer om ligan. Den senaste kom 2013. Den varianten har ingen i Sverige plockat upp. Sammantaget måste nog ändå Jönssonligan/Olsenbanden vara den mest framgångsrika skandinaviska filmserien någonsin.

Att det görs reboots och nyinspelningar av populära titlar är idag regel snarare än undantag. Så att vi skulle få en ny Jönssonliga med nya skådisar är knappast överraskande. Men vad ska en säga när manusförfattare och regissör bestämmer sig för att byta genre? Att gå ifrån den barnvänliga buskisartade neopilsner som var originalet till något som mer påminner som "Snabba Cash"-trilogin (de har samma producent, Fredrik Wikström), hur får någon ens den idén? Det är som om amerikanerna skulle göra en nyversion av "Polisskolan" och bestämma sig för att den ska vara lite mer som "The Wire". Hur ska jag ens bära mig åt när jag ska se det här?

Lösningen vore förmodligen att tänka bort allt det där som kommit före. Att bara se den nya filmen som en heist-film helt på egna ben. Karaktärerna bara råkar ha samma namn som i de gamla filmerna. Om jag hade lyckats med den tankevurpan är det möjligt att jag hade kunnat tycka bättre om "Den perfekta stöten" än vad jag faktiskt gjorde för som exempel på sin genre är den inte dålig. Den är heller inte på något vis överraskande eller originell utan snarare en ganska vanlig typisk dussinfilm, om än med ett par ganska lyckade scener. Det är bara det att jag inte riktigt kan tänka bort Gösta Ekman, Ulf Brunnberg, Björn Gustavsson och de andra. Och det blir nästan som att försöka se två filmer samtidigt. Jag får lite ont i huvudet.

Handlingen börjar Charles-Ingvar Jönsson, en betydligt hunkigare sådan än vanligt i form av Simon J. Berger, som ägnar sig åt att sno bilar tillsammans med sin äldre farbror. När de en kväll snor en bil tillhörande den skumma businessledaren Wallentin (Andrea Edwards) - tydligen har någon bestämt att Wall-Enberg låter för spexigt men att Wallentin låter precis lagom seriöst - bryter helvetet löst. I bilen fanns nämligen en laptop fylld med hemlig info som länkar Wallentin till allsköns kriminell verksamhet och hon är redo att göra allt för att få tillbaka datorn. Allt innebär i det här fallet att skicka en korrupt snut spelad av Jens Hultén efter tjuvarna. Hulténs polis dödar Charles-Ingvars (han kallas aldrig för Sickan i filmen) farbror. Charles-Ingvar inser att han står näst på tur så han går under jorden och börjar planera sin hämnd. Han har en plan (förstås) och nu behöver han bara samla ihop ett gäng för att genomföra den.

Här följer en sekvens där gänget kommer samman, a la "De sju samurajerna". Charles-Ingvar rekryterar Vanheden (Alexander Karim), en bedragare och "face man", Dynamit-Harry (Torkel Petterson), en svårt alkoholiserad och psykiskt instabil sprängmedelsexpert samt inbrotts- och kassaskåpsspecialisten Rocky (Susanne Thorson) som dessutom råkar vara Charles-Ingvars före detta flickvän. Åh åh, drama! Rocky är väl den av de här karaktärerna som är längst bort från karaktärens tidigare version och ikoniska ethos. Hon pratar inte ens finlandssvenska. Tycker jag är synd. Den ursprunglige Rocky (Nils Brandt) var som ni kanske minns en ganska feg och undergiven figur som fick göra ligans skitgöra. ("Han var ju hunsartjyven" som Clark Olofsson skulle ha sagt.) Han var också den av dem som hade familj i form av fru och barn och hade att balansera sin kriminalitet med ett vardagligt liv. Med den nya karaktären delar den gamle Rocky verkligen bara sitt namn.

Storymässigt följer filmen ungefär samma klassiska beats som vi är vana vid att se från de gamla Jönssonligorna och från heistfilmer över lag. Det är alltså inte där det skaver. Det som gör den så konstig är snarare dess ton. "Den perfekta stöten" lyckas liksom aldrig hitta rätt balans mellan humor och allvar. Regissör och producent har lyft fram Stephen Soderbergs "Oceans"-trilogi som en andlig förlaga. Rimligt kan tyckas. Åtminstone den första och den tredje av de filmerna får väl ses som moderna klassiker i genren. Men "Oceans"-filmerna har stil, swag, rytm, glitz, glam och en ironisk touch som får dem att jazza. De leker lustfyllt med den nästan sagoklingande rat-pack-värld som filmerna är en remake av. De drivs av en glädje. Som publik ser vi dem i princip inte för handlingens skull utan för att få se Clooney, Pitt och alla de andra bara ha skoj tillsammans. "Den stora stöten" å andra sidan verkar vilja nå dit men vet inte hur de ska ta sig dit. Ofta blir det på för stort allvar. Det våldsamma mordet på Charles-Ingvars farbror t.ex. Eller scenen när vi först träffar Dynamit-Harry: Han sitter i en sketen husvagn ute i skogen, ångesthalsar brännvin precis som Persbrandt gjorde i "Mig äger ingen" och är sekunder från att ta livet av sig genom att spränga sig i luften när Charles-Ingvar och Vanheden knackar på. I en annan film hade det varit otroligt starkt. "Den stora stöten" lyckas aldrig hämta sig från det mörkret. När slutscenen kommer och ligan försvinner bort i solnedgången och plötsligt den klassiska ledmotivslåten hörs i bakgrunden blir jag sittande kvar och undrar vad det egentligen är jag har sett.

Visst, Dynamit-Harry har väl alltid varit en tragisk karaktär men här alltså... Mörker!

Jag gillar skådisarna. Berger är bra, även om jag gärna hade sett hans karaktär skruvad ännu lite mer åt Cumberbatch-som Sherlock hållet. Karim och Petterson är lysande. Thorson gör en väldigt intressant figur. Men som sagt, jag vet inte vad jag ska göra av allt det här. Jag vet inte vad för slags film det här vill vara. På slutet skiftar tonen ännu en gång, mot det sentimentala. Ligan har blivit som en familj ska vi förstå. Förvirringen är total i mitt huvud. Jag har väldigt svårt att se att det skulle kunna bli fler filmer i den här serien - men jag har haft fel förr. Om så blir fallet hoppas jag att de kan hitta tillbaka till något mer av lekfullhet och ren tramsighet som präglade de gamla filmerna. Trodde väl aldrig att jag skulle säga det - men jag saknade faktiskt buskisen.