Ni borde titta på "Supergirl". Egentligen är det bara det jag vill säga. Tydligen är det himla svårt att göra något vettigt att Stålmannen på bioduken. På TV har det genom åren gått bättre. Jag tänker på den animerade serien från 90-talet. Jag tänker på första säsongen av "Lois & Clark", innan den spårade ur och flyttade fokus från strålande romcom och screwball till dålig action och äventyr. Och nu tänker jag alltså på "Supergirl". Det är en serie som hittat precis rätt balans. Publiken bjuds på effekter, jakt på utomjordingar och paranoid thriller men varvat med en stor dos Bridget Jones och "Djävulen bär Prada". Det är faktiskt precis vad som behövs i en superhjältegenre som blivit allt mer och mer likriktad.
I seriens centrum står Melissa Benoist som Kara Danvers, till vardags assistent åt chefen på ett stort mediehus, när det behövs flygande runt i röd mantel till mänsklighetens beskydd. Hon är Stålmannens äldre kusin skickad att vaka över honom men vars rymdskepp slogs ur kurs så att när hon väl kom till Jorden hade han redan vuxit om henne. Kara har sedan under hela sin uppväxt levt undanskymd, i skuggan av sin kusin. Men nu är tiden kommen för henne att kliva ut ur skuggorna och stå på egna ben. Själv bli en hjälte.
Det brukar heta att Stålmannen är otidsenlig. Att anledningen till att han är så svår att fånga på film är att den optimistiska och äppelkäcka heroism som karaktären representerar inte är något som en samtida publik kan ta till sig. Jag har aldrig riktigt trott på den förklaringen. Och Benoist visar att det visst kan funka. För den hon spelar är storögd, hon är lite naiv, hon är fundamentalt god, en i grund och botten anständig människa vars öde är att sätta andra framför sig själv. Det känns faktiskt fräscht. Det känns faktiskt skönt. Och Benoist gestaltar Kara med uppriktighet, komisk tajming och ett perfekt avvägt stråk av melankoli. Hon är på det viset allt som Henry Cavill inte är. Även i hur hon förmår att växla mellan rollens två inkarnationer. Hon spelar verkligen både Kara, den osäkra och timida, liväl som Supergirl, den mäktiga och självsäkra. Frågan är om någon kunnat växla på samma sätt sedan Christopher Reeve och då var hans Clark Kent ändå mer en parodi än en riktig människa. Benoist gör ett fullskaligt porträtt av båda sidorna och när jag ser det kan jag faktiskt köpa att ingen ser att hon är samma person med eller utan glasögon. Det är faktiskt imponerande.
Eftersom det är en TV-serie behöver Kara förstås också en ensemble runt omkring sig. Till den ändan har manusförfattarna lånat in lite andra karaktärer från Stålmannen-universat. Karas chef Cat Grant är en tidigare reporter på The Daily Planet som läsare av serien känner igen (hon var även en karaktär i ovan nämnda "Lois & Clark"). Här spelas hon av en Calista Flockheart i absolut högform. Med bitsk syrlighet gestaltar hon en gränslös chef som alltför lätt hade kunnat bli en simpel karikatyr av en bitch men som faktiskt tillåts bli bitvis sympatisk. Vi får också en ovanligt hunkig Jimmy Olsen i form av Mechad Brooks och ett flertal andra figurer som tillsammans utgör det sociala nätverket runt vår hjältinna, en modell som är uppenbart hämtad från Whedons "Buffy". Vänskap och vikten av att ha andra runt omkring sig för att lyckas med något alls här i livet blir till ett genomgående tema för serien i stort.
 |
| Benoist och Flockheart |
Möjligen skulle något kunna invända att det är lite typiskt att det just är i relation till en kvinnlig superhjälte som dessa, om så får sägas, "mjukare" värden ska lyftas. Personligen har jag inget emot det för jag tycker faktiskt att det behövs och med tanke på hur väl serien klickar tror jag faktiskt att den skulle kunna bli riktigt betydelsefull. Om bara kommande säsonger förmår leva upp till den första. Det blir ju tyvärr inte alltid så. Men än så länge låter jag Supergirl själv inspirera mig till hopp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar