Ändå har "Independence Day" inte riktigt fått samma slags, kultstatus som "så dåligt att det är...", ja inte bra kanske men åtminstone roligt. Det är synd. För jag har mer än en gång kommit på mig själv med att fastna framför den som den råkar bläddra förbi på TV. Guilty pleasure skulle vi kanske kunna kalla det men det är fånigt att skämmas. Om jag tittar på det här melodramatiska hopkoket så måste det ju bero på att jag faktiskt blir underhållen av alla fånerier. För fånigt är det. Men som sagt, också lite roligt. Och faktiskt på något sätt charmigt.
Men det är inte "Independence Day" vi ska prata om här utan uppföljaren som hade premiär tidigare i år, sisådär tjugo år senare. Det har naturligtvis förflutit lika lång tid i fiktionen och mänskligheten har byggt upp ett avancerat rymdförsvar baserat på teknologi som vi anpassat från utomjordingarna. Frågan är nu bara: Kommer det att räcka? För förr eller senare kommer de tillbaka. Mer än så behöver jag nog inte direkt säga om handlingen för mer handling än så är det egentligen. Den första filmen var redan den en ganska tunn soppa och del två är om möjligt ännu mer utspädd. Den är faktiskt så tunn så frågan är om den alls ens existerar.
Vi presenteras återigen för några av karaktärerna vi känner igen sedan sist. Bill Pullman som då var president är nu en skäggig gammal tok som lider av sviterna från sin mind meld med varelserna i första filmen. Jeff Goldblum är så där goldblummig som bara Jeff Goldblum kan vara, fast tröttare än vanligt. Samma gäller för Judd Hirsch. Brent Spiners vithåriga hippe-vetenskapsman vaknar ur en lång koma. Will Smith ville ha för mycket betalt och får istället göra rollen som Sir Does-Not-Appeare-In-This-Film. Till dessa läggs en ny generation av unga hjältar som ska fylla ut rollistan. Chris Helmsworth hade varit lite för bra. Vi får nöja oss med brodern Liam i stället i rollen som generisk hjältehunk. Det är ju inte så att orginalkaraktärerna hade så många mer dimensioner än två till att börja med men de unga käcka stridspiloterna som är menade att vara tvåans protagonister är bland det mest underutvecklade jag varit med om.
Överhuvudtaget är filmens manus helt befriat på innehåll. Några halvhjärtade försök till skämt. En antydan (inte mer) till karaktärsutveckling. Vad här finns av intrig är mest en introduktion till en eventuell tredje del. Hollywood är ju inte intresserade av att göra filmer längre utan bara av att göra delar i större byggen. För att kompensera försöker Emmerich i stället skruva upp melodramatiken. "Jag har flugit från månen till jorden i mitt jetplan. Nu måste jag bara flyga förbi sjukhuset där min mamma jobbar. Oj, där står mamma på taket. Nej, huset rasar! Mamma!" Det finns alltså humor, men den är ofrivillig.
Så av den där charmen som gjorde att ettan ändå var värd att återkomma till syns inte särskilt mycket. Och ändå - trots allt - är den kanske inte helt förlorad. Det finns ändå någon slags humanism i botten. Säga vad en vill om Emmerich men han vill ändå något. Hur toksågad hans film om Stonewall-upproret från häromåret än blev och hur fel han än var för att göra ett sådant drama ville han i alla fall försöka. Och när det hålls tal om hur hela mänskligheten måste lägga sina konflikter åt sidan och jobba tillsammans vill i alla fall jag tro att det kommer från en ärlig plats i regissörens hjärta. Visst, den kvinnliga kinesiska stridpiloten är säkert där för att tilltala den asiatiska biomarknaden. Men det här är också en rulle där en afrikansk krigsherre med två machetes kan kliva fram och vara hjälte. Och den där kärlekshistorien mellan det åldrande manliga paret (Spiners vetenskapsman är ena halvan) är inte bara tomt tugg (vilket filmens straighta romanser är). Jag kan bara föreställa mig hur vidrig en film som den här skulle bli med en Michael Bay vid rodret.
Jag kan hur som helst inte tänka mig att jag någonsin kommer vilja se om den här filmen. Tvärtom misstänker jag att jag ganska snart kommer att ha glömt bort den. Kanske är det bäst så. Men om ettan går på TV nån dag är det fara värt att jag börjar titta på den igen. Då är den alltså ändå inte mycket bättre. Så hårfin kan skillnaden vara ibland.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar