Captain America: Civil War

En sak vet vi om fans av superhjältar. De vill se sin hjältar slåss mot varandra. Är Superman snabbare än The Flash? Skulle Batman kunna besegra Hulken? Men åh, Batman är ju DC och Hulken är ju Marvel. De kan inte mötas. Fast ibland har det hänt ändå. Fansen vill ju se det. Det bara är så, "Batman v Superman" från tidigare i år var en inte så lyckad variant på det temat. En betydligt bättre variant är "Captain America: Civil War". Eller som vi också kan kalla den: "Avengers 2,5".

Bröderna Russo som regisserade "Captain America: The Winter Soldier" har fått förnyat förtroende. Tacka för det. Den filmen var en väldigt lyckad blandning av superhjälteaction och paranoid politisk thriller. Den linjen fortsätter de att dra här. I "Civil War" ställs tematiska frågor som legat och skvalpat i Marvels filmuniversum en längre tid på sin spets: I en värld av människor med superkrafter, hur ska ansvar kunna utkrävas? Vem ska ha rätten att bestämma hur dessa förmågor ska brukas? Kan vi verkligen överlåta det avgörandet till människorna med krafterna själva? Å andra sidan, vågar vi verkligen förlita oss på att stat och myndighet (särskilt den imperialistiska supermakten USA) kan hantera den makten på rätt och riktigt sätt? Det är inte en fråga med självklara svar. Det visar sig att våra hjältar kommer till ganska olika slutsatser.

När myndigheterna vill ställa Avengers under FN-kontroll är Tony Stark/Iron Man (Robert Downey Jr.) helt med på tåget. Det finns naturligtvis en ironi här. Stark är ju kaptialisten, frifräsaren, mannen som gör vad som faller honom in. Men under filmseriens gång har läxan han alltid varit tvungen att lära sig varit just att ta ansvar, att förstå att hans handlingar har konsekvenser och att han måste brottas med de strukturer som han trots allt är en del av. Så Stark blir alltså gallionsfiguren för ena sidan. På den andra hittar vi Steven Rodgers/Captain America (Chris Evans).  Åter igen ironiskt. Kapten Amerika, skapad för att vara en personifiering av den amerikanska statsapparaten och det militärindustriella komplexet, supersoldaten, han som är myndigheternas förlängda arm - han av alla är den som måste resa sig och säga stopp och belägg. Nu har staten med sin övervakning och sin kontroll gått för långt. Den här gränsen får vi inte lov att passera.

Resten av Marvels superhjältar tvingas sedan välja sida. Nå ja, nästan alla. T.ex. Thor och Hulken är inte med den här gången. Å andra sidan introduceras även ett par nya figurer som Black Panther (Chadwick Boseman) och ytterligare en ny version av Spindelmannen (Tom Holland). Båda naturligtvis med egna filmer på g i pipen. Och scenen där Tony Stark dyker upp hemma hos Peter Parker och rekryterar honom är faktiskt en av filmens roligaste och charmigaste. Men det blir många superhjältar. Och som sagt, titeln må peka ut detta som en solofilm för Captain America. Men det är en Avengers-film. Ingen tvekan om den saken.

Team Captain America.

Det finns en slags traditionell vi-måste-rädda-världen-plot nånstans i bakgrunden här också. den är inte så himla intressant. Och det är ju inte heller därför vi ser filmen. Vi ser den för att vi vill se Iron Man och Captain America mäta sina krafter. Och det är just vad vi får också. Och det funkar eftersom det är karaktärer som vi bryr oss om, i en konflikt som kommer ur deras utveckling över jag vet inte hur många filmer vid det här laget och därför att det finns en genuin tragedi här. De vill egentligen inte behöva strida mot varandra men försätts i en situation där det till slut inte går att undvika. På det viset är den här filmen verkligen allt som t.ex. "Batman v. Superman" inte var.

Det är inte förvånande att Anthony och Joe Russo också blivit betrodda med nästa delarna av Avengers-sagan också, nu när Joss Whedon inte vill fortsätta. Det krävs en särskild sorts talang för att kunna bolla alla dessa figurer samtidigt utan att tappa bort publiken och utan att känna att hälften av dem bara är där som staffage. Sen är naturligtvis inte alla karaktärer lika lyckade. Paul Bettanys Vision undrar jag just om de någonsin kommer kunna göra något vettigt med. (Men den figuren har jag å andra sidan aldrig begripit mig på.) Exakt hur det hela kommer att fortsätta återstår att se. De ideologiska konflikterna förblir inte helt uppnystade i den här filmens slut. Å andra sidan misstänker jag att fortsättningen kommer att utspela sig på en mer kosmisk skala och då spelar måhända sådana saker mindre roll.