Hitta Doris

För inte så länge sedan var Pixar ett unikum. De var filmstudion som alltid levererade. Som ständigt höjde ribban för vad amerikansk animerad film kunde vara. Som bara blev bättre och bättre. Det är de inte längre tyvärr. Deras filmer håller fortfarande för det mesta hög kvalité och jag är som regel alltid intresserad av att se vad de gör härnäst men de är mer en studio som alla andra. Dels hänger det samman med att Disney och Pixar allt mer har kommit att smälta samman (inte minst eftersom Pixars grundare John Lasseter numera är chef för Walt Disney Animations), dels därför att Pixar allt mer kommit att förlita sig på uppföljare. Det är förvisso svårt att klandra dem. Kommersiellt är det rimligt. Och fansen vill gärna få mer av de figurer som de redan gillar. Och ibland, om filmmakarna faktiskt känner att de har något nytt, spännande eller fördjupande att berätta om sina karaktärer, då kan det bli dynamit. Som med "Toy Story 2" och "Toy Story 3". Om inte den där riktiga inspirationen finns då kan det bli som uppföljarna på "Bilar" eller "Monsters University". Mest bara utfyllnad.

"Hitta Doris" hamnar någonstans mitt emellan de två polerna. Jag är inte hundra procent övertygad. Det kan förstås ha att göra med att jag aldrig varit så värst förtrollad av förlagan "Hitta Nemo" från 2003 heller. Det är en väldigt vacker film, en teknisk triumf i hur den fångar livet under havsytan i all sin färgrikedom och tyngdlöshet. Men som berättelse har jag alltid funnit den lite för oinspirerad och rollfigurerna grabbade inte riktigt tag i mig. De riktigt fantastiska Pixar-filmerna har alla en eller flera sekvenser som trotsar all beskrivning, som tänjer på gränser och som tar ett emotionellt nacksving om mig som åskådare och ger mig något som är sofistikerat och oväntat. Första akten av "Wall-E" är en sådan sekvens. Öppningen till "Upp" lika så. Slutet på "Råttatoille" och "Toy Story 3". Jag skulle kunna räkna upp dem hur länge som helst. Men jag kan inte påminna mig något liknande i "Hitta Nemo".

I den här nya filmen är det Doris (eller Dory som hon heter i original när Ellen DeGeneres gör rösten), den blå fisken som saknar förmågan till närminne som står i centrum. Plötsligt kommer hon faktiskt ihåg något från sin bakgrund: hon kom bort från sin familj som liten fiskbäbis och nu måste hon försöka återfinna sina föräldrar. Vilket förstås inte är det lättaste för någon som inte kan komma ihåg vad hon gjorde för fem minuter sedan. Det bär alltså av genom havet till det marinbiologiska institut vid Stilla Havs-kusten där Doris växte upp. Till skillnad från första filmen där det pikareska farandet genom oceanen var huvudnumret avhandlas själva resan här i en kort sekvens för att handlingen sedan ska kunna fokusera på fiskarnas försök att ta sig in på institutet och deras möte med de djur som lever där.

Här är inspirationen från uppföljarna till "Toy Story" uppenbar. Precis som hur leksakerna där i tredje filmen hamnar på ett dagis och livet inom institutionens väggar kontrasteras med våra huvudpersoners liv i frihet - precis samma effekt verkar regissörerna Stanton och MacLane vara ute efter här. Här är till och med en nästan exakt likadan scen där småbarns petande fingrar och extremt taktila lekstil utmålas som den totala skräcken för våra hjältar.

Bläckfisken Hank. Och Doris/Dory i en burk.

Väl inne på institutet möter vi också filmens bästa nya rollfigur, den sjuarmade bläckfisken Hank (med röst av den härligt gramse Ed O'Neill). Hank ska egentligen släppas tillbaka ut i havet men vi förstår att han varit med om något traumatiskt där och han vill för död och pina inte ut dit igen. I stället rymmer han och smyger runt i korridorerna, vilket underlättas av hans avancerade kamouflageförmåga. Med hjälp av Hank och en del andra djur blir det en hel del fräsiga actionsekvenser i jakten på Doris föräldrar. Och filmen är faktiskt som starkast just som actionfilm. Den är full av välkoreograferade, supersnygg utförda, spännande, medryckande och roliga scener med fast, fläkt och gung. Karaktärerna står i centrum. Händelsesekvenserna följer naturligt på varandra och stegras på ett naturligt sätt. Jag önskar att fler live action-filmer kunde ta inspiration av hur det här är gjort.

Men precis som med "Hitta Nemo" så blir jag aldrig riktigt gripen på ett känslomässigt plan. Kanske håller jag filmen till löjligt hög standard här, det är ju få filmer som kan tävla säg med de första tio minuterna av "Upp". Men det är ändå lite konstigt. Den emotionella kärnan finns ju ändå där. Och särskilt i en scen som precis föregår det oundvikliga återförenandet mellan Doris och föräldrarna kommer filmen åtminstone nära. (Jag ska inte avslöja för mycket men den har att göra med snäckor.) Ändå når filmen inte hela vägen fram. Det finns också lite överflödigt fluff. Marlin och Nemo, clownfiskarna som var huvudpersonerna i första filmen är förstås med på resan även här men det är inte deras historia. Ändå försöker Stanton och company att ge dem en egen lite B-story och det blir bara ett ytligt upprepande av vad vi redan sett.

Betydligt mer intressant är då Doris själv. DeGeneres har ett enormt medryckande flöde i sin röst, ett sätt att hoppa från en tanke till en annan som skänker dynamik och särart. I första filmen var Doris minnesproblem i första hand ett återkommande skämt. Här växer det till en bärande metafor. Doris blir till en funktionshindrad hjältinna som - med viss hjälp men ändå i slutändan främst på egen hand - övervinner allt och återställer balansen i sin värld genom att vara sann mot sig själv. Bra för henne.