Florence Foster Jenkins

Vi lever i en tid när det är lättare än någonsin att spridda det du gör till andra. Du kan lätt spela in musik eller timmar i streck av när du och sin vän talar om allt mellan himmel och jord på din dator, du kan göra små filmer, du kan skriva. Allt finns tillgängligt. Och du kan lägga upp det på en blogg (hej, hej), du kan visa det på Youtube, du kan publicera din podcast på någon lämplig plattform. Du kan sprida dina verk genom sociala medier. Vem vet, det kanske blir en viral hit? Det betyder inte att folk kommer lyssna, läsa eller titta med automatik så klart. Det måste ju finnas något där. Om inte talang så åtminstone någon slags X-faktor som gör att publiken dras till just dig.

I äldre tider krävdes det mer för att nå ut. Men om du hade turen att sitta på en enorm förmögenhet och råkade ha en oumkullrunkelig vilja att uttrycka dig konstnärligt - även om du råkade sakna all form av begåvning - då fanns det inget som kunde stoppa dig. En sådan person var socitetsdamen Florence Foster Jenkins som levde och verkade i New York under de första decennierna på 1900-talet. Hon älskade musik och ville mer än något annat bli en operasångare. Hon hade inte riktigt stämbanden med sig om vi säger så. Men det stoppade henne inte. Om denna kvinna har jag precis sett en film, i regi av Stephen Frears.

Madame Florence gestaltas av en Meryl Streep i sitt absoluta esse och med lite kuddar under klänningen för extra rondör. En skådespelerska med absolut kontroll över sitt instrument som gestaltar en kvinna med noll koll på sitt. Gestaltningen är precis så intim och maken som en kan förvänta sig och pendlar mellan en totalt verklighetsfrånvänd grandezza och en bräcklig, svag, förtvivlad mänsklighet. Karaktärens hela liv kretsar kring att hålla uppe en fasad av lyx, flärd och överflöd. Där vandrar hon i sin överlastade våning på Manhattan med stuckatur i guld som ett nav i en krets av konstmecenater och kulturälskare. (Det här utspelar sig ju på den tiden när den burgna klassen brydde sig om kultur.) Bakom kulisserna ligger smärtan och döden på lur. Madame Florence lever med syfilis som hon smittats med av sin förste make, en sjukdom som långsamt förtär hennes nervsystem. Det vågiga håret är en peruk och ögonbrynen ditmålade. Människan är ett skört ting.

Vid sin sida har Florence sin make, en före detta skådespelare vid namn St. Clair, spelad av Hugh Grant. Skildringen av makarnas relation är filmens drivande motor. Det är ett komplicerat förhållande. St. Clair fungerar som en slags kombinerad producent, impressario, personlig assistent och hanterare åt sin maka. Han ser till att hennes liv flyter på, filar ned alla trösklar och bygger upp den fantasivärldsbubbla som omger henne, låter inget av det fula och bistra utanför tränga in. När Madame Florence ska hålla sina konserter ser han till att bara mutad publik, betalt för att applådera, kommer in. Även mindre nogräknade musikkritiker får sig en peng. Han påminner på det viset om betjänten Max i "Sunset Boulevard" en annan make/tjänare till en diva som lever i sin egen dimension. Samtidigt har St. Clair också en egen lägenhet i en mer modest del av stan där han bor tillsammans med en annan, betydligt yngre kvinna (spelad av Rebecca Ferguson). Makarna har en överrenskommelse - som för all del tycks bestå i att Florence inte ställer några frågor och går med på att hållas utanför. Återigen är fantasivärlden viktigare.

Grant gör en bättre rollinsats här än vad jag sett honom göra på många år. Och det är ett mångfacetterat porträtt. Det hade varit lätt att göra St. Clair som ett kräk. Som en guldgrävande sol-och-vårare utan samvete. Det är ju dessutom något som Hugh Grant är väldigt bra på att spela. Men det vore att göra det för enkelt. För St. Clair, kommer vi att förstå, älskar verkligen sin säregna hustru. Och deras kärlek är måhända det i deras liv som är allra mest äkta.

På riktig i en värld av kulisser.

Vid sidan om Streep och Grant briljerar också Simon Helberg (känd från "The Big Bang Theory") i rollen Florence pianist Cosmé McMoon. Det är en ganska manierad roll, Helbergs spelstil är visserligen lågmäld men på flera sätt komiskt bredare än vad Streep och Grant erbjuder men det fungerar.  McMoon är också den figur genom vilken vi som publik får möta den här världen och vi delar hans resa från att skratta i chockartad mjugg åt Madame Florences vansinniga försöka att sjunga till att slutligen förstå henne och stå helt på hennes sida.

Som drama är filmen ganska tunn. Den kunde möjligen mått bra av att vara lite kortare. Men det kompenseras nästan helt genom den enorma charm och värme som skådespelarna skänker den. Det är också regissören Frears adelsmärke. Här finns en detaljrikedom i kostym och scenografi men den ställer sig aldrig i vägen för aktörerna. Balansen mellan humor och melodram är vägd på guldvåg. Med en mindre lyhörd regissör vid rodret hade det här varit en film av betydligt mindre vikt.