Batman: The Killing Joke

Det finns två klassiska serieavsnitt om Batman från 1980-talet som ständigt kommer upp när det talas om karaktärens utveckling. Den ena är Frank Millers "The Dark Knight Returns" och den andra är "The Killing Joke" med manus av Alan Moore och tecknad av Brian Bolland. "The Dark Knight Returns" är en episk och mörk saga, ursprungligen publicerad i fyra delar, en grafisk roman och en åldrad läderlapps återkomst. "The Killing Joke" var mer av en novell, en kort, komprimerad och bister liten fabel om galenskap fokuserad på Jokern. Den seriemördande clownen har aldrig haft någon kanoniserad bakgrundshistoria men i det här avsnittet presenterade Moore och Bolland en möjlig version som de flesta fansen verkar föredra. Det är en tragisk berättelse om en misslyckad ståuppkomiker som desperat försöker hitta ett sätt att försörja sig och sin gravida hustru. När sedan livet ger honom ett par rejäla smockor i magen och spottar honom i ansiktet är galenskapen det enda val som återstår. Det är också den tes som Jokern i seriens nutid driver: Vi är alla bara en dålig dag bort från avgrunden.

Nu släpper DC Comics och Warners animationsstudio en tecknad film baserad på serien. (De har redan tidigare filmatiserat Millers "The Dark Knight Returns" och "Year One".) Det är av flera skäl inte en okomplicerad uppgift att lösa. Inte ens med toppfolk som drar i trådarna. I bakgrunden hittar vi producenterna Alan Burnett och Bruce Timm som var ansvariga för den tecknade TV-versionen från 90-talet. Kanske fortfarande den absolut bästa versionen av Batman för rörliga bilder. Men även om den animerade Batman tog fasta på det mörka och gotiska tog den aldrig steget fullt ut i den groteska och absolut skoningslöst grymma tolkning av karaktärerna som Moore presenterar i sin serie. Det kan vara värt att varna: Detta är inte en film som är lämplig för barn. Inte bara på grund av att den är våldsam. Inte bara därför att den är ovanligt oblyg inför att skildra sex - inte bara för att vara en tecknad film utan för att vara en amerikansk film överhuvudtaget. Kanske främst på grund av dess existentiella förtvivlan.

Jag har alltid tyckt mycket om serien "The Killing Joke" men jag är samtidigt medveten om att den är problematisk. Varför är svårt att gå in på utan att avslöja en viktig del av handlingen så alla som är rädda för spoilers, sluta läsa nu.

Jokerns och hans hantlangare bryter sig in i Barbara Gordons lägenhet. Barbara Gordon, dotter till polischef Gordon och Batgirls hemliga identitet. Jokern skjuter henne med en revolver i magen och skadar hennes ryggrad så att hon blir förlamad från midjan och nedåt. Sedan klär han av henne naken och tar fotografier som han senare visar för den kidnappade Jim Gordon för att driva honom till vansinne. Det där är ett grepp som feministiska kritiker brukar kalla för "kvinnan i kylskåpet", dvs. användandet av extremt våld mot en kvinna som en motivation för den manliga karaktären. Det är obehagligt. Moore själv, som skrev scenen, har i efterhand uttalat att han inte skulle ha gjort det på samma sätt idag eftersom även han numera uppfattar sekvensen som misogyn.

Så hur försöker regissören Sam Liu och manusförfattaren Brian Azzarello lösa detta i filmversionen? Genom att expandera Batgirls roll. Handlingen i serieförlagan är ändå så pass kort att den behöver byggas ut för att nå fram till något som liknar långfilmslängd. Den första halvan av filmen består därför av en helt ny berättelse där fokus ligger på Batgirl och hennes komplicerade relation till sin brottsbekämparmentor. När Barbara blir för personligt illa berörd av ett fall vill Batman tvinga henne att kliva åt sidan. Vi förstår att han vill skydda henne från den verkliga avgrund som han själv flera gånger stirrat ned i, men för Batgirl själv framstår det som nedlåtande paternalism. Det finns en psykologisk realism i spelet mellan de två karaktärerna som jag inte hade väntat mig och när ett särskilt upprört gräl på taket av en gotisk skyskrapa slutar med att de båda kastar sig över varandra och börjar slita av sig dräkterna för att ha djuriskt sex (vilket båda kommer att ångra nästa dag), då var jag nära att sätta läsken i halsen. Det hade jag inte trott att jag skulle få se.

Batgirl, på en dålig dag, vid avgrunden.

När det där pistolskottet väl sätter sig i hennes ryggrad har vi alltså redan fått en halv film med Batgirl som den centrala och aktiva protagonisten. Det är ett intressant grepp. Och det fungerar nästan. Men helt lyckas filmmakarna inte befria materialet från det problematiska. Och det uppstår nya problem.

Framförallt blir filmen lite skev och obalanserad. De två halvorna har förvisso en viss tematisk relevans för varandra, de undersöker båda var karaktärernas bristningsgräns ligger. Men det räcker inte för att få dem att hänga ihop. De förblir separata avsnitt. Och medan den första halvan kanske inte har samma mytiska resonans som den senare har Liu där kunnat ta ut svängarna på ett helt annat sätt, Där finns ju ingen förlaga att brottas med. När det blir dags för det som ska vara huvudsaken: att omsätta Moore och Bolland till rörligt format blir filmen plötsligt väldigt vördnadsfull inför sin förlaga. Stil, dialog, bildkompositioner, ja till och med övergångar från en scen till en annan hämtas rakt från serien. Jag kan förstå varför. Serien är verkligen vackert berättad och väldigt konstfärdig. Men serie är en sak och film är något annat. Och när filmen främst tjänar till att väcka mina minnen av något som jag inte läst på många, många år då har den problem för inget av vad den visar mig är lika starkt som mitt inre minne.

Inte minst gäller det de där flashbackscenerna till Jokerns eventuella förflutna. Som jag minns serieversionen finns det en brutalt naken realism över de sekvenserna medan filmen på något sätt gör dem skissartade och stiliserade. Det är så mycket mer förvånande med tanke på hur effektiv första halvan är när det kommer till att borra i karaktärernas psyke.

Jokern före Jokern?

Sammantaget blir filmen därför en skev upplevelse. Ett mellanting mellan flera olika uttolkningar snarare än en genomarbetad vision. Det gäller även på röstsidan. Jokern spelas precis som i TV-serien av Mark Hamill. Hans version av karaktären har alltid varit en favorit för mig men den är vild och burlesk på ett sätt som passade bra då men som här känns lite malplacerad. Det blir lite för mycket manér och upptåg över rollprestationen för att han ska riktigt nå fram till de verkliga djupa smärtpunkterna. Det hade behövts.