Musikalen "Fun Home" hade premiär på Broadway förra året och trots att den blev närmast unisont hyllad och fick motta en massa fina priser kom den ändå att hamna lite i kölvattnet efter "Hamliton", som ju är det största fenomenet på den den stora vita vägen på säkert tjugo år. Lite otur får en väl ändå säga för "Fun Home" är en fantastiskt fin, gripande och på bästa sätt komplicerad pärla som förtjänar att lyftas fram mer.
Föreställningen är baserad på en självbiografisk serieroman skriven och tecknad av Alison Bechdel. Boken publicerades 2006. Det är en inträngande och naken uppväxtskildring som rör runt i en massa variga sår på ett sätt som är märkligt intimt, självutlämnande och samtidigt disansierat och filosofiskt. I centrum står relationen mellan ett barn och barnets far. Det är berättelsen om barnets vuxenblivande och hur den processen på ett outplånligt sätt blir sammanlänkat med förlusten av denna fader. Och den är också berättelsen om sig själv. Om självbiografin som ett slags försök att någonstans återupprätta den där relationen med den döde, att frammana och försonas. Flera gånger när jag läser den påminns jag om en annan av mina favoritböcker, Paul Austers "The Invention of Solitude" som också följer precis samma spår i jakten på en pappa som ständigt vägrar att komma i fokus, som ständigt förblir suddig i kanterna.
Alison Bechdel växte upp i en amerikansk småstad. Hennes pappa arbetade deltid som engelsklärare och deltid som begravningsentreprenör. Hans främsta passion var dock att renovera hus och återställa dem till dess forna glans. Äktenskapet mellan fadern och modern är svalt, inte kärlekslöst nödvändigtvis men totalt ofysiskt. När Alison, som alltid varit något av en pojkflicka, flyttar hemifrån och börjar på collage upptäcker hon snabbt att hon är homosexuell. Hon kommer ut inför sina föräldrar och får då veta att hennes egen far också är gay. Under hela Alisons uppväxt har han haft relationer med unga män vis sidan om, något som hennes mamma känt till och fått acceptera. Ett par veckor senare är hennes pappa död. Påkörd av en lastbil. Det kan ha varit en olycka. Men familjen är övertygad om att han klev ut framför fordonet med flit.
 |
| Far och dotter. Ur Alison Bechdels "Fun Home". |
Bechdels stil är ren och klar. Karaktärerna påminner om klassisk cartoon snarare än om fotorealism fast kombinerade med en detaljrikedom i miljöerna. Mina tankar går till tecknare som Al Capp eller kanske ännu mer Garry Trudeau. Varje bildruta är noga övervägd och komponerad. Stämning och rytm är eftertänksam och meditativ. I kombination med Bechdels ganska litterära texter blir det en imponerade grafisk roman. Väldigt gripande och ganska säregen, trots att den berör en inte helt ovanlig tematik.
Musikalversionen har musik av Jeanine Tesori och sångtext samt manus av Lisa Kron. När de mottog Tony-priset för bästa text och musik 2015 var de det första kvinnliga team som någonsin fått det priset tillsammans. Tesori är en kompositör som jag tycker väldigt mycket om. Hennes mästerverk så här långt är musiken till "Caroline or Change" en musikal som hon skrev ihop med Tony Kushner för ett par år sedan, ett enormt gripande verk om rasism, 60-talets medborgarrättsrörelse fylld av fantastiska element som exempelvis sjungande tvättmaskiner.
Tesori är, som så många framstående musikdramatiska kompositörer något av en kameleont. Hon rör sig utan att blinka mellan pop-pastischer och operapartier allt efter vad manuset kräver. Här finns lekfullheten och här finns allvaret. Men mest av allt är det arvet från Sondheim som kommer fram. Det är mer musikscener än sånger, formen dikteras av innehållet, text och musik blir till en helhet och är följsam mot rollfigurerna och karaktärerna. De borrar och gräver. Samtidigt är Tesoris musik enastående vacker. Och gripande. Samtliga karaktärer ges tillfälle att öppna sig för oss och flera gånger går det rakt in i hjärtat.
 |
| Stora Alison (Beth Malone), Lilla Alison (Sydney Lucas) och Mellan-Alison (Emelie Skeggs) |
Ensemblen på skivinspelningen är fantastisk. Inte minst Judy Kuhn som modern Helen och Michael Ceveris som fadern Bruce. Här gör formen en väldig skillnad. Som seriefigur är Bruce en tystlåten gåta, här framträder han med kropp och röst. Alison Bechdel själv spelas av tre skådespelerskor. Vi möter den vuxna Alison, spelad av Beth Malone. Hon fungerar som pjäsens berättare. Sen har vi den tonåriga/unga vuxna Alison, spelad av Emelie Skeggs, och barnet, den lilla Alison spelad av en helt otrolig Sydney Lucas. På teaterscenen finns ju bara ett här och nu, de olika tidsperioderna går in i varandra. Musikalen följer Bechdels romanförlaga ganska nära men är ändå rakare berättad, trots alla tidshopp. Serieromanen rör sig försiktigt inåt i koncentriska cirklar mot berättelsens smärtpunkt. Stoppar upp och tar om. Musikalen är mer av ett böljande flöde. Det är annorlunda men inte alls för den sakens skull förenklat. Snarare komplicerat på ett annat sätt.
Det är den här sortens musikaler jag önskar att svenska musikteaterscener kunde vara lite mer alerta och pigga på att spela. Under tiden finns skivan tillgänglig via Spotify och liknande plattformar. Om ni alls är intresserade av vad riktigt bra samtida musikdramatik kan vara tycker jag absolut ni ska testa att lyssna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar