Avslut 2016 - Två filmer och en tv-serie

2016 går mot sitt slut och innan vi säger farväl till detta på alla sätt märkliga år tänkte jag passa på att rensa ut lite som legat och väntat i pipen här på Allmänstädesbloggen. Jag har ett par filmer och en tv-serie som jag sett under hösten och som jag vill säga några ord om även om jag inte har nog med åsikter för att fylla ett inlägg i full längd om vart och ett av dem. Håll till godo. Och gott nytt år.

THE MAGNIFICENT SEVEN

Kurosawas "De sju samurajerna" är en enormt inflytelserik film som efterbildats och gjorts om i alla möjliga sammanhang. 1960 kom berättelsen i en vilda västern-tappning med bland annat Yul Brynner och Eli Wallach i rollerna. "The magnificent seven" var en betydligt tamare historia än sin japanska förlaga men är absolut intressant och ledde till en uppsjö av omtolkningar av samurajer i cowboysarmiljö. Nu har alltså den magnifika sjuan gjorts om igen och dessvärre måste jag nog säga att kopian av kopian i det här fallet är än mer blek.

Det borde annars finnas potential här. Regissören Antoine Fuqua är mest känd för filmen "Training Day" från 2001 och är i sina bästa stunder en riktigt habil actionmakare. Men har är förvisso också mannen bakom den inte precis lyckade Kung Arthur-filmen med Clive Owen från 2004 och det är dessvärre mer åt det hållet som den här filmen lutar. Manuskriptet är väldigt tunt. Bland författarna märks bland andra Nic Pizzolatto ("True Detective"-författaren) och det är inte helt förvånande för det är väldigt mycket machostånkande hela tiden.

Berättelsen om det band av revolvermän som tar på sig att beskydda ett litet nybyggarsamhälle från förtryckande banditer töms helt på all slags tematisk relevans eller problematik. Där Kurosawa en gång i tiden använde storyn som språngbräda för att kunna filosofera kring våldets natur och individ kontra kollektiv är det här bara en helt ordinär pang-pang-rulle. Och det är inte ens nödvändigtvis särskilt bra pang-pang.

Bäst, precis som i versionen från 1960, är förstås sekvensen när alla de udda fåglarna i gänget ska samlas ihop. Där finns det plats för värme och medmänsklighet. Chris Pratt spelar i grund och botten samma bitskkäftade figur som i "Guardians of the Galaxy" men här fungerar det inte alls. Den humoristiska behållningen står istället Vincent D'Onofrio för i rollen som en tämligen besinningslös pälsjägare. Men trots honom och en alltid lika karismatisk Denzel Washington i Brynners gamla roll är inte detta en film som jag alls kan rekommendera.

TROLLS

Jag har sagt det förut och jag säger det igen - DreamWorks gör film för barn med svår ADHD. "Trolls" är inget undantag. Den följer den utstakade mallen på alla sätt och vis. Här är grälla färger och hög energi, ett generalangrepp på sinnesfakulteterna och varje minut en billig popkulturell referens som ska föreställa humor.

Vi möter ett samhälle av bjärta troll - löst baserade på dansken Thomas Dams lyckotrollsfigurer skapade i slutet på 1950-talet. Dessa småtroll jagas av de stora läskiga bergatrollen som vill äta upp dem, eftersom de är övertygade om att det är enda sättet de kan uppleva lycka på. Nu måste den överkäcka prinsessan Poppy (med röst av Anna Kendrick) ta hjälp av den dystra enstöringen Branch (Justin Timberlake) för att befria sina vänner från bergatrollens salar.

Det hela är utformat som en slags jukebox-musikal där kända poplåtar mer eller mindre långsökt vävs in i handlingen för att slutligen avslutas med danskalas till den originallåt som Timberlake skrivit för filmen.

Bortsett från en del visuella element som inte så lite påminner om animationsstudion Laikas arbete med stopmotion finns det annars inte så mycket som talar för "Trolls". Handlingen är precis så tunn som den låter, karaktärerna är ganska ointressanta och det hela känns mest poänglöst.

TIMELESS

Jag har haft lite abstinensbesvär. Jag skulle behöva en en bra, lättsam, men lagom engagerande science fiction-serie. Något jag kan låta slinka ned när jag är lite trött, men ändå vill ha något matigare än nån fånig realityshow. Något som kan hålla mig flytande tills att "Star Trek" kommer tillbaka nästa år. Jag tror jag kan ha hittat en lämplig kandidat i tidsresethrillern "Timeless".

Serien är skapad av ett vid första anblick lite udda par, huvudförfattarna Eric Kripke och Shawn Ryan. Kripke är skaparen av "Supernatural" medan Ryan är hjärnan bakom "The Shield". Två väldigt annorlunda sensibiliteter med andra ord. Så här långt har det fungerat förvånansvärt väl.

Det blir såväl konspirationer genom rum-tiden som raffel i olika tidsepoker när våra hjältar försöker spåra upp den terrorist (?) som stulit en experimentell tidsmaskin och som på olika sätt verkar försöka skada Förenta Staterna i det förflutna. Samtidigt kommer huvudpersonerna snart att förstå att det är något lurt på gång, deras uppdragsgivare är uppenbarligen inte helt ärliga mot dem och så vidare.

På många sätt är det en ganska ordinär serie av ett precis lagom matinésnitt. Bland huvudpersonerna sticker den stackars tidspiloten Rufus (Malcolm Barrett). Som afroamerikan har han inte precis det lätt i särskilt många av de tidsperioder dit uppdragen tar honom. Det är till seriens ära att de inte skyggar undan för den sortens tematik.

Om "Timeless" även framöver kommer att vara sevärd återstår såklart att se. Det ständiga jagandet efter den återkommande skurken kan eventuellt riskera att bli något av en upprepning. Förhoppningsvis hittar serien vägar att expandera möjligheten till att också berätta andra historier allt efter som den utvecklas.

Rouge One

Så var vi då framme vid årets "Stjärnornas krig"-film. Det är ju meningen att det här ska bli en återkommande tradition så här kring juletid ett bra tag framöver. Rullen heter som bekant "Rouge One" och är den första av de här filmerna som inte är är en episod i den stora sagan om Skywalker-klanens öden och äventyr. I stället är den en egen "fristående" historia i den där galaxen långt, långt borta och för länge sedan. "Rouge One" är en slags prequel till den fjärde episoden, det vill säga den allra första delen av "Stjärnornas krig" från 1977 - berättelsen om hur rebellerna kom över de ritningar till Dödsstjärnan som sedermera Leia gömmer i R2D2 och som i förlängningen leder till att Luke kan göra sitt en på miljonen-skott vid slaget om Yavin.

På det hela taget är "Rouge One" en ganska lyckad film men samtidigt en som känns lite märklig. Ibland är det något positivt, ibland mindre så. Det kan vara värt att redan från början konstatera en sak - "Rouge One" är bitvis ganska dyster och grym. Det är inte tjo-och-tjim-Star-Wars. Det muntra inflytandet från gamla tiders matinéäventyr har här fått ge vika för något som känns betydligt mer jordnära och smutsigt. Tonen är betydligt mer tragisk än vad någon tidigare film haft, inklusive "Episod tre", förmodligen för att manusförfattarna och regissören Gareth Edwards här lyckats med det som George Lucas inte kunde förmå där - nämligen att ge oss verkliga karaktärer av kött och blod som vi kan känna med och bry oss om. Jag misstänker att en och annan i publiken, oavsett om de är vuxna livslånga fans som jag själv eller om de är kids av i dag som väntar sig nåt i stil med "Star Wars Rebels" kommer att sätta lite popcorn i halsen under visningens gång. För här dör folk, även karaktärer vi kommit att älska och tycka om. För första gången får vi en variant av "Stjärnornas krig"-film som känns som en verklig modern krigsfilm. Mer "Saving Private Ryan" än "Skattkammarön".

I centrum för berättelsen står den unge Jyn Erso (Felicity Jones). Hon är föräldralös som dessa hjältar plägar att vara och har fått försöka klara sig bäst hon kan utanför lagens riktmärken för att överleva. Hennes far Galen (spelad av Mads Mikkelsen) är en brilliant ingenjör som kidnappats av Imperiet för att tvingas delta i framställandet av deras nya hemliga massförstörelsevapen. Nu finns det indikationer på att Galen är beredd att hoppa av och därför blir Jyn rekryterad av rebellalliansen för att via en extremist spelad av Forest Witacker komma åt Galens budskap. Vad Jyn dock inte vet är att Cassian (Diego Luna), den agent som hon skickats ut med i själva verket har order om att avrätta hennes far för dennes förräderi. Redan här hör ni att den gamla uppdelningen mellan tydligt och enkelt ont och gott som vi är vana vid från den här fiktionen kompliceras betydligt. Här kan officerare i Imperiet arbeta mot sin vilja och Rebeller göra de hemskaste handlingar för den goda sakens skull.

Till sin form är "Rouge One" fri att etablera en egen stil. Inget inledande textrull! Platsangivelser! Det hisnar. Samtidigt är det mycket som länkar samman med vad vi sett tidigare. Visuellt så väl som tematiskt. Generationskonflikten med ett barn som måste komma till ro med faderns synder till exempel.  Här är fullt av blinkningar och referenser som vi kallt förväntas plocka. Som när Jimmy Smits skymtar förbi och kameran stannar upp inför honom i vördnad. (Han spelar ju som ni minns Leias fosterfar.) Och så naturligtvis Dödsstjärnan själv, denna ständigt återkommande fara.

Ständigt denna Dödsstjärna!

Ett sätt på vilket "Rouge One" verkligen står ut är genom den etniskt diversifierade ensemblen. Om den första "Stjärnornas krig" förevisade ett universum som var nästan provocerande i sin mellanmjölkiga vithet är "Rouge One" förmodligen en av de mest varierade som jag någonsin sett från en amerikansk actionfilm överhuvudtaget. Här finns skådespelare av alla möjliga hudtoner och inte bara en av varje sort heller. Det är egentligen först när jag faktiskt ser det på duken som jag inser hur verkligen ovant det är. Verkligen glädjande att se. Säkerligen kommer det att leda till en hel del knorrande från den sortens dårar som redan har så djupt ont i själen över att deras dyrbara pojkrumsrunk Star Wars spottat dem i ansiktet med att ha kvinnliga hjältinnor i två filmer i rad! Det kan de gott ha.

Det finns dock en annan sida av filmens experimenterande med skådespeleriet som inte är lika välgörande. Jag tänker där på bruket av datoranimerade figurer. Och då inte på roboten K-2SO (med röst av Alan Tudyk) som med sina sarkasmer och spydigheter tillför en humoristisk sälta som verkligen behövs. (Roboten är nog förresten ofta nog en animatronisk docka.) Det jag främst åsyftar är när Grad Moff Tarkin gör entré. I filmen frå 1977 spelades rollen som bekant av den gamle engelske Hammer-skådisen Peter Cushing (den ständige Van Helsing till Christopher Lees Dracula). Cushing har varit död sedan 1994 men hellre än att casta om rollen med en ny förmåga ger Edwards oss en dataanimerad version av den döde aktören. Det är nästan, men bara nästan, så att det fungerar. I stället blir det en rutschkana rakt ner i den obehagliga dalen och inte på ett bra sätt. Det tar mig ur filmen och jag kan inte sluta sitta och tänka på en framtid när vi kanske rent av kommer att få hela långfilmer där forna dagars avlidna stjärnor agerar mot varandra. Det är nästan läskigare än all förödelse som Dödsstjärnan lämnar efter sig.

Hur står sig då "Rouge One" jämfört med förra årets "The Force Awakens"? Det är inte en helt rättvis jämförelse men naturligtvis en ofrånkomlig sådan. Utan tvekan är "Rouge One" trots alla sina återkopplingar till de gamla filmerna, inklusive inhopp från Darth Vader själv med James Earl Jones röst precis som på den gamla goda tiden, mer av en självständig film. "The Force Awakens" gjorde ju till en dygd att re-sampla och återanvända storybeats från den gamla trilogin. Men frågan är ändå om "Rouge One" ibland går lite väl långt åt det bistra och hårda? "The Force Awakens" saknar förvisso inte tragik och även där finns sekvenser som är genuint jobbiga. Jag är ändå ganska säker på att om jag fick välja vilken jag skulle få se om här och nu, då skulle jag ändå välja "The Force Awakens". Därmed inte sagt att "Rouge One" med nödvändighet är "sämre".

Baze Malbus (Wen Jiang) och Chirrut Imwe (Donnie Yen), två av filmens större bifigurer.

Peter och draken Elliott

Mina minnen av filmen "Peter och draken Elliott" från 1977 är väldigt vaga. Jag kommer ihåg den tecknade draken - honom vet jag att jag tyckte mycket om - och visst var det något om en fyr? Jag måste ha varit ganska liten när jag såg filmen. Men så pass mycket har jag den ändå någonstans i bakhuvudet för att jag ganska direkt ska kunna känna att den nyversion som hade biopremiär tidigare i år inte är en rak remake av sin förlaga. Istället verkar det som om regissören David Lowery har fått lov att ta de allra mest grundläggande beståndsdelarna - en föräldralös pojke och en stor grön drake - och laga en helt egen anrättning av dem. Vilken tur. För det här är en av de bästa familjefilmer jag sett på väldigt länge.

Vi befinner oss djupt inne i nordvästra Amerikas väldiga skogar. Exakt var är aldrig helt klart. Heller inte exakt när. Det förekommer hur som helst inga mobiltelefoner och inga datorer i filmen. Den sortens vadderade västar i jordtoner som flera karaktärer bär för tankarna till nåt slags åttiotal, men filmen blir aldrig fetischiserande i perioddetaljer eller nostalgi. Tvärtom är allt väldigt diskret. Poängen är att det vi ser är en saga, när och var spelar mindre roll. Det har alltid ryktats om att det finns något ute i de där skogarna. Somliga påstår sig till och med ha sett en drake. Och nu, när skugghuggarna plöjer längre och längre in i urskogen ska det snart visa sig att berättelserna är verkliga.

Den unge Pete (eller Peter som han måste heta i den svenska versionen), spelad av Oakes Fegley, har levt ute i skogen i flera år efter att hans föräldrar dött i en bilolycka. Till sin hjälp har han haft en stor, lurvig grön dataanimerad drake som ibland kan göra sig osynlig. Draken har Pete givit namnet Elliott efter en hund i en bilderbok, den enda ägodel han fått med sig från bilkraschen.

Det är svårt att inte dra paralleller till Spielberg här. Det handlar om barn som möter det okända och som genom sina öppna och oförstörda sinnen förmår att acceptera det ickemänskliga utan fruktan och utan förutfattade meningar. Barnet som den rena ursprungliga människan blir nyckeln till det fantastiska, det häpnadsväckande och utomvärldsliga. Det är väldigt mycket "E.T.". (Även det faktum att pojken i den filmen heter just Elliott är en ren slump.) Det finns till och med samma slags bio-psykiska länk antydd mellan pojken och draken som mellan pojke och utomjording i den filmen. Och precis som i "E.T." så representerar vuxenvärlden ett hot mot den ömma och genuina relationen mellan barnet och det andra. I slutändan måste de ändå skiljas åt för att barnet ska kunna växa upp och återintegreras i det mänskliga samhället. Men kanske, kanske, finns ändå möjligheten att barnet behåller något av det fantastiska inom sig? En öppenhet som även framöver kan tillåta det andra att förbli en del av hens liv?

Bland de vuxna skådespelarna märks bland annat Bryce Dallas Howard som skogsvaktaren Grace, Robert Redford som hennes far Meachum, som själv sett draken en gång i sin ungdom. De hör till de vuxna som ännu inte förlorat barnasinnet och som kommer att bli pojkens allierade. Dessutom ser vi Karl Urban som skogshuggaren Gavin som blir besatt av tanken på att fånga draken. Och som fan av "the Wire" är det med stor glädje jag ser Isiah Whitlock Jr. som den lokale sheriffen. Lowery låter dem teckna fullödiga porträtt av sina rollfigurer.

"Det häpnadsväckande"

Det är verkligen till Lowerys heder och styrka som filmmakare att han lyckas bolla alla dessa välbekanta element utan att det känns som en upprepning av vad vi redan tidigare sett. Det blir välbekant, ja, men det känns inte som en pastisch - vilket det ofta blir när regissörer av den generation som vuxit upp på Spielberg ska göra sina hommager till mästaren. Filmen lyckas med att vara "retro", inte minst i det att den verkligen är en geniun familjefilm, utan att för den sakens skull blinka åt oss. Och det finns antydningar av verklig förtrollning i de skogar som Lowery ger oss i filmen. Ibland nästan så att tankarna förs till Miyazaki. Bildspråket har en självklarhet och enkelhet över sig. Då och då låter Lowery ljudet försvinna från högtalarna och lämnar oss méd en tystnad som skärper våra sinnen. Det hela är väldigt säkert gjort.

Fantastiska vidunder och var man hittar dem

Jag är inte riktigt säker på varför Newt Scamander (Eddie Redmayne) anländer till Amerika på ett ångfartyg när han rimligen borde kunna teleportera sig dit. Kanske vill han bara få den ikoniska vyn av Frihetsgudinnan i New Yorks hamn. Kanske vill han bara undvika att dra till sig trollkarlsmyndigheternas uppmärksamhet då han ärende i Förenta Staterna inte är helt koscher. Om det var hans mål så misslyckas det nästan direkt för bara efter några steg på stadens gator börjar magiska djur rymma från den TARDIS-liknande resväskan som han kånkar runt på. (Den är större på insidan.) Och sedan är cirkusen i full gång.

"Fantastiska vidunder och var man hittar dem" var från början titeln på en av böckerna i Harry Potters kurslitteratur. J.K. Rowling ger nu sina fans lite metadon i form av ett originalmanuskript för filmen, en berättelse om den man som en gång skrev den där boken. Regissören är David Yates som också styrde upp de sista fyra filmerna i den ursprungliga filmserien. Så mycket är sig alltså likt, samtidigt som både tidsepok och miljö bytts ut. Handlingen utspelar sig i New York och Rowlings trollkarlsvärld som tidigare varit så djupt rotad i en småputtrig brittiskhet med sina internatskolor och ståtliga herresäten byts alltså nu mot Amerika och storstad. Skillnaden visar sig dock inte betyda så värst mycket. Inte heller det faktum att vi befinner oss på tjugotalet. Trollkarlsvärlden har ju alltid haft något halvt ångpunkigt över sig i de här filmerna. Möjligen är kontrasten mellan det magiska samhället och "nomagerna", som mugglare kallas i USA, mindre än vanligt, på ett rent visuellt plan.

Gubben i lådan - kom fram!

Första halvan av filmen är en ganska charmig och trivsam liten komedi. Här finns roliga och mänskligt relaterbara karaktärer som det verkligen är njutbart att umgås med. Newt Scamander och alla hans vilda djur, som han bär runt i något som ser väldigt mycket ut som Brasses Lattjo Lajban-låda, är fiskar å¨torra land, främlingar i främmande land. Redmayne är en skådis som inte är rädd för att bre på och förställa sig. Han haltar runt, tittar blygt under lugg och mumlar värre än Hugh Grant i "Fyra bröllop och en begravning". Han blir vän med en man vid namn Kowalski, spelad av Dan Fogler, en nomag som drömmer om att öppna ett bageri och råkar få se lite mycket, samt med Tina (Katherine Waterson) en före detta magisk polis som ser en chans att åter komma i nåd hos sina överordnade. Tematiken är väldigt igenkännbar - det handlar om plötsliga men djupa vänskapsband, om att stå upp och göra det rätta oavsett vad trångsynta byråkrater och andra auktoritetspersoner vill säga och det handlar om hur ett illa behandlat barn kan komma att förvridas av hat och mörker. Allt det här är klassiskt Rowling och hon vet vad hon vill ha sagt.

Dessvärre tycker jag nog att filmen tappar bort sig själv i den andra halvan. Då går den från mysig komedi till action av det bombastiska formatet. Sista akten skulle kunna vara hämtad från vilken superhjältefilm som helst. Det är byggnader som faller, det är bang och ka-pow, blixtar, dunder, magiska under och plötsligt har vi verkligen sett allt förut. Regissören Yates är som helt förströdd här. Filmen förlorar all personlighet som den haft fram hit, som om han bara givit specialeffektsteamet fria händer och tagit en kafferast. Kanske hade det ändå varit bättre att låta en ny regissör som är lite mer hungrig på materialet få ta rodret?

Det blir inte bättre av själva intrigen som kretsar bland annat kring en församling av kristna häxmotståndare och en obehaglig figur spelad av Colin Farell som tycks ha ett flertal egna agendor - allt det här är väldigt otydligt och kopplingen till Scamander och hans eskapader är egentligen ganska krystad.

Såvitt jag förstår är tanken att det här ska bli första kapitlet i en egen filmserie. (Enligt IMDb är redan fyra uppföljare planerade.) Och så är det ju nu för tiden. Alla drömmer om sina egna stora, expansiva "filmuniversum" som ska locka publiken att komma tillbaka, igen och igen. Och det är nog inte omöjligt. Som tidigare sagts, det finns en hel del charmiga karaktärer här - och magiska vidunder förstås - som jag inte skulle ha något emot att återse. Men då hoppas jag att de inte behöver tvingas in i en typ av berättelse som gör dem en sådan otjänst som den här i slutändan gör.