La tortue rouge

"La tortue rouge" är en fransk/belgisk animerad långfilm regisserad av Michael Dudok de Wit som fram till nu arbetat i kortfilmsformatet, producerad i samarbete med japanska Studio Ghibli. Det är berättelsen om en man som spolas upp på en öde ö mitt ute i havet efter att hans skepp gått under och om vad som händer honom där. Mer än så går nästan inte att säga om filmen. Den måste upplevas.

Det är verkligen svårt att i ord fånga det som är så omvälvande med den här filmen. På ytan är den väldigt enkel, ja kanske rent av snudd på banal, men i det enkla öppnar sig bråddjup och på sitt eget lilla sätt blir filmen en fresk över hela den mänskliga erfarenheten. Dessutom rör den också vid några grundläggande mytiska strängar utan att på något sätt göra några stora åthävor av det.

En man spolas alltså upp på en öde ö. Han börjar utforska den. Här finns bambuskogar och små ansamlingar av sötvatten. Han försöker konstruera en flotte för att kunna ta sig från ön. Den går ganska omedelbart sönder. Han bygger en till. Samma sak händer. Han bygger en tredje flotte och den här gången när han seglar ut stöter han på en stor nyfiken röd sköldpadda vars närgångenhet blir det som får även denna flotte att kapsejsa.

Mötet med den röda sköldpaddan.

Full av vrede går mannen till attack mot sköldpaddan när de båda återvänder till stranden. Han slår den i huvudet med en pinne, han välter den på rygg och hoppar på den, lämnar den att dö i solen. Men det är då det förunderliga sker. Kan jag ens skriva ut vad som händer sen? Det måste jag nog för att det alls ska gå att tala om filmen: Sköldpaddan förvandlas till en rödhårig kvinna. Till en början är relationen mellan de båda lite trevande. Men de finner varandra. Och tiden går. Snart har de en son som vi får se växa upp. Havet och vattnet är alltid närvarande. Sonen dras dit. Umgås med sköldpaddorna som simmar runt ön. Livet går vidare. Tills det inte gör det längre.

Stilen är snudd på naivistisk. Det påminner inte så lite om Hergé eller andra fransk/belgiska serietecknares sätt att gestalta på. De mänskliga figurerna är förenklade till några få streck, ögonen små svarta prickar osv. Miljöerna och djurlivet är å andra sidan mer detaljerat. Animationen bygger på en kombination av datoranimation och traditionellt handtecknade bilder. Färgskalan är dov, återhållsam, vilket får det röda som blir så tematiskt viktigt att skina ännu mer.

Det som gör filmen ännu mer unik är det faktum att den helt saknar dialog. Den strandade mannen utbrister ibland i ett rop eller ett tjut av glädje eller förtvivlan eller bara ren förvåning men det är ändå en övning i icke-verbal kommunikation. Bilder och ljud kommer samman och lämnar stora ytor åt oss som åskådare att själva fylla i.

I sann Studio Ghibli anda är naturens levande väsen, dess vakenhet och medvetenhet hela tiden central för historien. Och det är ingen slump att Isao Takahata varit med som grå eminens i bakgrunden av produktionen. Sättet som "La tortue rouge" vrider om den emotionella kniven i mitt hjärta under filmens sista fem-tio minuter bär på alla sätt den gamle Takahata-san kännetecken. Filmen är på alla sätt en sammansmältning av en rad olika animationstraditioner och slutresultatet är sällsamt. Det är vackert, skört och på alla sätt sant.

Jag har inte lyckats hitta någon information om när filmen kan tänkas få svensk biopremiär. Med tanke på att den är nominerad till Oscar för bästa animerade långfilm borde den få distribution. Titeln etyder naturligtvis "Den röda sköldpaddan" och jag utgår från att det blir svensk titel när det blir aktuellt.

The Lego Batman Movie / The Caped Crusade

Är detta den Batman-film vi förtjänar? Det vet jag inte. Men på något sätt får jag känslan av att det kan vara den Batman-film vi behöver nu.

Batman (med orginalröst av Will Arnett) var bland det bästa med "Lego filmen" från ett par år sedan. Det fanns något väldigt befriande i att få se den gamle Läderlappen gestaltad som lite av en skitstövel. Det betyder inte att jag nödvändigtvis slog kullerbyttor när jag fick höra att han skulle få sin egen legofilm i samma anda. Det finns gott om exempel på misslyckade försök att lyfta upp aldrig så fantastiska bifigurer till huvudroller som ska bära sin egen historia. Det blir allt för ofta som att ära en gryta som bara består av vitlök eller en tårta som bara består av marsipan. Men det funkar faktiskt. Det är stundtals väldigt fånigt förstås men det är hela tiden charmigt och dessutom - även om det är frågan om en parodi så är det faktiskt en riktig Batman-film. En ganska bra sådan. Det märks att det är en film skapad av gossar, med regissören Chris McKey i spetsen, som har en djup och äkta kärlek till karaktären och hans eskapader.

I somras läste jag en bok som heter "The Caped Crusade - Batman and The Ride of Nerd Culture". Det är en populärhistorisk översikt över Batman som kulturell ikon och som figur genom årtiondena. Boken är skriven av Glen Wheldon som till varadgs är kulturreporter vid amerikanska National Public Radio och fast panelist i en av mina favoritpoddar: Pop Culture Happy Hour (nytt avsnitt varje fredag). Wheldon har tidigare skrivit en liknande bok om Stålmannen. Jag tyckte väldigt mycket om "The Caped Crusade". Det är en väldigt informativ översikt men mer än så, den är också djupt personlig. Wheldon är en man med en väldigt distinkt röst både som radiopratare och som författare. Och när jag läser hans text är det verkligen som om jag hör honom läsa den för mig i en ton som är på samma gång sarkastisk och fylld med en djup värme.

Precis som filmmakarna bakom "Lego Batman" älskar Wheldon karaktären och han borrar djupt ned i dess historia. Han låter oss se hur figuren stiger fram ur skuggorna som ett senkommet exempel från en tidig pulptradition, en av många plagiat på den omåttligt populära radioteaterfiguren The Shadow. (Lee Falks Fantomen var en annan, han och Batman debuterade ungefär samtidigt.) Wheldon följer sedan Läderlappen genom återkommande cykler under de dryga sjuttio år som följer. Batman börjar som en ganska mörk och våldsam figur. I de tidigaste episoderna är han till och med utrustad med skjutvapen och inte alls främmande för dödligt våld. Ganska snart styr redaktörerna dock in karaktären mot mer lättsam och framför allt mer barnvänlig mark. De mer obehagliga aspekterna filas ned. "Vore det inte bra om Batman hade en ung sidekick som barnen kan identifiera sig med?" undrar radaktören och  så introduceras Robin, Serien blir allt mer färgglad och käck. Skurkgalleriet blir allt mer knasigt. (Jokern, ursprungligen en psykopatisk seriemördare blir mer av en klassens clown och så vidare.)

Allt kulminerar i TV-serien från sextiotalet när karaktären slagit över i ren parodi. I det läget gör serieförlaget en helomvändning - de gör Batman mörk och farlig igen. Och ensam. Och så fortsätter det, via Tim Burtons bisarra filmer till Joel Schumachers ännu märkligare Liberace-punk-operetter tillbaka till Christopher Nolans politiska realism. Batman går från mörk och allvarlig till lekfull med glimten i ögat och tillbaka igen. Och en av de viktigaste markörerna i förändringen från det ena läget till det andra är att Batman får en familj. Den mörka emo-Batman måste med nödvändighet vara en ensamvarg och i sin andra inkarnation blir han istället en välvillig faderfigur, del av ett större sammanhang. Det är som om "Lego Batman"s manusförfattare läst det här boken för det är precis vad filmen faktiskt handlar om.

Wheldon ägnar också mycket intresse åt kopplingen mellan Batman och... vad ska vi kalla det? Gayryktena? Från starten har det funnits de som önskat läsa in något queert i karaktären. Somliga seriefientliga psykiatrer på femtiotalet såg det som ett bevis för seriekulturens osunda inflytande på ungdomen. För Wheldon själv som ung pojke på randen till att inse att han nog var intresserad mer av killar än av tjejer fanns det också något som väckte hans radar. Och Batmans resa från ensamhet och isolering till del av ett community verkar också i någon mening spegla Wheldons egen resa med sin sexuella identitet.

Som alla mytiska arketyper tål Batman att existera i mer en en version. Till och med är det ju så att ju fler versioner det finns, dess viktigare är myten. Länge nu har den Nolanska Batman, den bittre, svårmodige och ensamme varit närmast allenarådande i populärkulturen, den version som en viss sorts hardcore-fan högljutt föredrar. Men det finns andra Läderlappar också. "Lego Batman" är en av dem. Och jag rekommenderar den gärna. Jag misstänker att Glen Wheldon gör detsamma.

Att ha en familj kan vara både positivt och negativt.

Arrival

En av de stora överraskningarna inför årets Oscars-gala var antalet nomineringar till Denis Villeneuves lågmälda och eftertänksamma science fiction-drama "Arrival". Totalt åtta statyetter är filmen nominerad till och det var något oväntat för filmer av det här slaget brukar sällan uppmärksammas i sådana här sammanhang. De kan få erkännande i de mer tekniska kategorierna som bästa specialeffekter eller bästa ljudmix men inte mycket mer. Överhuvudtaget är det en typ av film som lätt hamnar mellan stolarna. För mycket av genrefilm för att somliga ska lägga märke till dess konstnärliga ambitioner, å andra sidan lite för arty för den breda publiken för vilken sci-fi helst ska betyda action i rymddräkt. Och det senare är inte alls vad Villeneuve sysslar med här. Han skriver i stället in sig i en tradition av filosofiskt kontemplativ fantastik - och det gör han med den äran. Villeneuve presenterar en fråga för oss som åskådare. Hur skulle det faktiskt, på riktigt, vara att försöka kommunicera med en icke-mänsklig intelligent livsform?

Plötsligt en dag är de bara där. Tolv stycken gigantiska äggformade farkoster, till synes anlända från en annan värld. De sprider ut sig över vår planet och svävar en liten bit precis ovan marken. Ingen vet vilka de är, var de kommer i från, vad de gör här och vad de vill oss. Var artonde timme öppnas en lucka i botten av skeppen och vi kan ta oss in i skeppet. Bakom en transparent vägg anas varelserna i en tjock dimma. Men sen då?

Amy Adams spelar Louise Banks, en lingvist som värvas av de amerikanska myndigheterna för att leda arbetet med att avkoda utomjordingarnas språk och steg för steg få dem att också förstå vårt sätt att kommunicera. Tillsammans med naturvetaren Ian (Jeremy Renner) och militäröversten Weber (Forest Whitaker) står hon i spetsen för det amerikanska kontaktteamet. De kommunicerar också och delar med sig med sina kollegor runt om Jorden men det finns naturligtvis också en misstänksamhet länderna emellan. Delar verkligen alla med sig av allt? Vågar vi lite på varandra? Och försöker utomjordingarna på något sätt att spela ut oss mot varandra? Under tiden som det storpolitiska spelet pågår i bakgrunden blir Louise allt mer djupt involverad i sina försök att komma underfund med det främmande språket. Och det blir också allt tydligare att det arbetet väcker något inom henne, att det rör vid ett djupt personligt trauma.

Det finns mycket att känna igen i "Arrival". Var och en som sett "2001", "Närkontakt av tredje graden", "Solaris" och liknande kommer snabbt att orientera sig på kända marker. Personligen påminns jag dock främst om två andra filmer ur kanon. Den första är Robert Zemeckis "Kontakt" från sent nittiotal (enligt mig hans bästa) och den andra är Nolans "Interstellar" från häromåret. Båda kombinerar det kosmiska och oändliga med det jordbundna, det nära och det intima. Faktum är att på många sätt är "Arrival" rent av den film som "Interstellar" kanske borde ha varit. Precis som i "Kontakt" står en kvinnlig vetenskapare i centrum och filmerna är väldigt intresserade av den process som det innebär av försöka förstå det främmande bara för att slutligen hitta svaret inom sig själv. Det sista känner vi också igen från"Interstellar". Eftersom mötet med det utomjordiska påminner så om mötet med det gudomliga blir det ofrånkomligen så att kontakten antar transcendentala aspekter som berör huvudpersonens själ. Detta gestaltas i berättelsen genom relationen till en förlorad familjemedlem. I "Kontakt" är det minnet av en död far som återkommer. I "Interstellar" och i "Arrival" är det på olika sätt barn som är locus för det som smärtas och behöver lösas.

Utomjordisk skrift.

Villeneuve arbetar med impressionistiska bilder och en berättarteknik som hoppar mellan nu, då och sedan på ett sätt som kan vara både poetiskt hypnotiskt och skärrande, allt efter vad som krävs för tillfället. Till sin hjälp har han också ett kongenialt soundtrack med musik av isländske Jóhann Jóhannsson. Detta är en regissör med en mycket säker hand. Jag har missat flera av hans tidigare filmer och det inser jag nu att jag måste ta igen vid tillfälle. Med tanke på att Villeneuve ska göra inte bara den kommande "Bladerunner"-uppföljaren utan även en remake av "Dune" lär han vara ett namn att hålla i minnet. Bilderna från insidan av utomjordingarnas farkoster är precis så annorlunda och konstiga som de bör vara. Vi får se bara just så mycket av resenärerna själva som vi behöver utan att magin försvinner i dataanimationerna. Återhållsamheten är beundransvärd. Det finns egentligen bara en sekvens i filmen - någonstans i mitten där Renners karaktär i voice over förklarar att tiden går - som i sin klumpighet sticker ut från den blänkande vackra helheten.

Lika överraskande som det är att filmen fått så många Oscars-nomineringar, lika överraskande är just den nominering som saknas. Amy Adams hade verkligen förtjänat en sådan. Men, men, så blir det ibland i dessa sammanhang. Det är dock utan tvekan Adams som är filmens stora styrka och bärande kraft. Även om inget annat av det jag beskriver ovan lockar dig att se filmen så borde du ändå göra det just för henne. Hennes gestaltning är inget mindre än ett stordåd i all sin avskalade minimalism. Nu har förvisso jag länge hållit Adams för en av de verkligt största i vår tid. Jag har en oerhört svag punkt för henne. Hela hennes uppenbarelse andas av en intelligens och självklarhet som gör mig knäsvag. "Arrival" är en film där hon verkligen får briljera. 

Adams, i högform.

Det här är så som jag önskar att nästan all science fiction på film kunde vara: Filosofisk, poetisk och med en genuin vilja att vidga mina sinnen utan att ta till enkla trick. Det faktum att jag faktiskt lyckades gissa mig till handlingens centrala twist en bra stund innan den avslöjades gjorde mig heller ingenting. "Arrival" är inte den sortens film som bara kretsar kring en akt av narrativt hokus pokus och som utan detta faller sönder. Det är den allt för klyftig för.