1917

De är borta nu, de som själva minns. Det är över ett sekel sedan kriget slutade. Efter det kriget kom ett annat krig, som kom att överskugga det med grymheter av ett helt annat slag - men det kriget, som krig, var annorlunda och fick en heroisk aura. Det kriget blev mytologiserat som en kamp mellan det onda och det goda så till den grad att när den ideologi som då bekrigades sakta men säkert börjar krypa tillbaka, vägrar många att känna igen den. Den ska ju vara uttrycket för en absolut ondska och inte kan en sådan finnas representerad av vanliga människor i kommunfullmäktige? Det andra kriget kom därmed också att bli det goda kriget, kriget som måste föras. Det första kriget å andra sidan var, då och även i backspegeln, ett uttryck för en total onödighet. Det förvandlade Europas fält till ett gigantiskt slakthus som under flera år malde ned en hel generation av unga män till intet alls. Ett totalt meningslöst krig som utkämpades enbart för prestige och ära men som blev totalt ärolöst. Det var på samma gång 1800-talets sista och 1900-talets första krig, slutet på en era och början på en ny.

Första världskrigs-filmen är inte en självklar genre på det sättet som andra världskrigs-filmen är. Det hänger liksom ihop med jag skrev ovan, andra världskriget som det goda kriget, ett krig där det kan finnas hjältar vilket gör det lockande för filmberättandet. Det är ett krig som lämpar sig att göra saga av, så har andra världskriget kommit att bli myten om det förra århundradet - vår tids trojanska krig. En gång en verklig konflikt som ju längre tiden går, allt mer legender kan samlas runt. Andra världskriget på film kan vara Rädda menige Ryan eller Den tunna röda linjen men det kan också vara Indiana Jones eller Örnnästet. Cinema de papa, helt enkelt. Första världskrigs-film däremot är med nödvändighet gyttja, gegga och misär. Det är kriget, det och Vietnam möjligtvis, du väljer att berätta om om du vill göra en antikrigsfilm. Bland de titlar vi minns finns kanske Ärans väg av Kubrick eller På västfronten intet nytt (som filmats flera gånger). Bland filmer som försökt göra något mer "fantasifullt" kan vi nämna En långvarig förlovning av Jeunet som är en kärlekshistoria med kriget som fond och för all del Patty Jenkins Wonder Woman från 2017 där Gal Gadots superhjälte - en karaktär som egentligen skapades i samband med andra världskriget fick sparka rumpa i skyttegravarna i kampen mot självaste krigets gud. Det funkar för all del men tonbalansen är lite udda. Jag misstänker ju att om inte Captain America redan hade funnits på film hade nog Jenkins valt andra världskriget istället.

Regissören Mendes i skyttegraven, under inspelningen av 1917.

Regissören Sam Mendes har redan gjort en krigsfilm, eller antikrigsfilm om ni så vill - Jarhead från 2005 med Jake Gyllenhall i huvudrollen - en slags postmodern tagning på genren där det första Gulfkriget pågår men hela tiden utanför bild, nästan som en slags blinkning till Baudrillards essä om det som ett krig som aldrig hänt.I stället är fokus på Gyllenhalls frustrerade unga soldat som sitter på luckan och bara runkar som en galning medan han väntar på att få ge sig ut och döda eller vad det nu är han tror ska förlösa honom. Det är bitvis väldigt obehagligt om en generation som vuxit upp på Plutonen och Apocalypse Now men som dragit helt andra slutsatser från de filmerna än vad filmskaparna haft för avsikt, nämligen att krig det är jävligt coolt, ju.

Mendes gjorde stor entré som filmskapare och teaterregissör i slutet av nittiotalet. Hans första film var den då tokhyllade American Beauty som det numera är comme il faut att snörpa på munnen åt. Ingen kan dock förneka att det är en visuellt väldigt välarbetad sak. Samma gäller för hans nästa film, Road to Perdition, ett gangsterdrama som till och med jag som inte gillar gangsterfilm tyckte mycket om. Mendes bar på ett löfte om att vara nästa stora populistiska bildstormare, en intelligent, lyhörd och särpräglad regissör. Jag hoppades mycket på honom. Sedan hade han några motgångar, filmer som inte blev så lyckade eller väl mottagna och Mendes själv svaldes ned i slukhålet James Bond. När han valdes till det jobbet höjdes det nog på ett och annat ögonbryn - självständiga auteurer brukar inte få göra Bond-rullar. Spielberg ville en gång i tiden men fick inte till exempel. Mendes fick göra två, Skyfall som kanske är en av de bästa någonsin och Spectre som blev rätt universellt sågad. Det var hur som helst aldrig riktigt en perfekt passform.

Genom ingenmansland.

Nu - med 1917 gör Mendes en slags comeback. Det är ett storslaget filmepos efter hans eget huvud, inspirerad av de historier som hans farfar berättat för honom om det stora kriget. Jämförelsen med Jarhead är ofrånkomlig men 1917 är en mycket mer traditionell krigsfilm, en meditation över våldets grymhet och futilitet men också stöpt i en form som ändå tillåter ett visst mått av individuell heroism. De två soldaterna Blake och Scofield (Dean-Charles Chapman och George MacKay) sänds ut på ett farligt uppdrag, de måste ta sig över ingenmansland och tyskarnas gamla frontlinje för att nå sina landsmän längre fram med en order om att inte genomföra ett planerat anfall, nya flygspaningar visar nämligen att det är en fälla och att den anfallande styrkan är på väg in i en säker död. Och för att göra det ännu lite mer tillspetsat - bland de framryckande trupperna finns Blakes egen bror. Att misslyckas är med andra ord inte ett alternativ.

1917 har fått lite av ett blandat mottagande, även om den också är en av favoriterna till de stora priserna under galasäsongen. Det beror främst på filmens stora estetiska grepp, somliga skulle kalla det en gimmick, att filma allt så att det ser ut som att det vore en enda lång tagning. Det är den inte - och det går ibland att se var fusket är någonstans och sömmarna sitter, precis som med Hitchcocks Repet. Det gör också att filmen får tänkas utspela sig mer eller mindre i realtid, vi är med från det att de får uppdraget tills att det är avslutat. För somliga i publiken kommer det att fungera, för andra kanske det blir lite sökt och ett brott mot illusionen, paradoxalt nog eftersom det Mendes gjort är att välja bort det traditionella filmspråkets montageteknik mot ett annat sätt att förtrolla oss. Det ena är ju egentligen inte mer "konstgjort" än det andra, det handlar bara om vad vi som publik är vana vid eller villiga att gå med på. För mig är det fantastiskt och helt klart det bästa med hela filmen. Jag är en total sucker för långa, komplexa tagningar i vilket fall som helst.

Ska han hinna fram i tid?

Annars är 1917 en intensiv och hjärtklappande sprint där adrenalinet står högt i halsen nästan från början till slutet. Vissa sekvenser är ruskigt spännande. Skådespeleriet är lysande, inte minst George MacKay gör en strålande insats som filmens protagonist men det är också kul att se brittiska veteraner som Colin Firth, Andrew Scott och Cumberbatch himself flimra förbi i officerskåren. Det briserar en och annan granat längs vägen och vi får till och med en flygplanskrasch men huvudsakligen bygger filmens spänning på att vi aldrig vet när nästa krevad eller skottlossning kommer. Våra huvudpersoner rör sig genom ett föränderligt landskap, från ett helvete av kratrar och taggtråd till fält av blommor, klöver och bedräglig lantlig idyll tillbaka till gyttja och sönderbombade byggnader som under nattliga bombardemang mest liknar målningar av Hieronymus Bosch. Det är sublimt och skrämmande. Döden är allestädes närvarande, inte minst i de drivor av lik som ligger travade på varandra eller flyter i nåt vattendrag i bildens periferi. Vid ett tillfälle råkar dessutom MacKays karaktär sätta sin hand rakt in i en öppen ruttnande kropp, en hand som han dessutom precis skurit upp på taggtråd. Det är en vidrig scen som i en annan film lätt hade kunnat slå över i absurd humor men Mendes ger oss inte den nåden att lätta på trycket.

De är borta nu, de som själva minns. Om vi andra ska kunna fortsätta minnas måste berättelser som den här fortsätta att gestaltas. Se bara vad som håller på att hända nu när de som själva minns det andra kriget är på väg att också dem gå ur historien. Första världskriget är inte ett hjältarnas krig, det var bara en meningslös slakt som ingenstans ledde, men det gäller ju egentligen för alla krig, även de vi intalar oss är goda.

Once Upon a Time in Hollywood

Om ni inte har lyssnat på Karina Longworths podcast You Must Remember This... och framför allt då hennes tio avsnitt långa säsong om Charles Manson - om hans sekt, om morden och hans märkliga förehavanden i utkanten av den amerikanska underhållningsindustrin under den heta sommar i slutet på sextiotalet då en yrkeskriminell hippie omgiven av ett entourage av knarkade, hjärntvättat villiga tonårstjejer precis kunde klämma sig in på ett hörn och verka - relevant? Som kanske nästa stora grej? Ändå tills han inte var det, och då började blodet som bekant flyta. Longworths podcast är för övrigt alltid intressant och fascinerande att lyssna på, väldigt väl researchad och skriven samt framförd av henne själv med sin säregna, väldigt distinkta diktion. Longworth har förmågan som få andra att levandegöra nöjeshistorien och hennes torra sarkasmer gör bara hennes analyser ännu smaskigare. You Must Remember This... är ett måste och frågan är om någon säsong varit så omtumlande som det om Manson.

Jag skulle inte bli förvånad alls om det var den säsongen av podden (släppt under sommaren 2015) som gav Tarantino impulsen till dennes nya film Once Upon a Time in Hollywood. Tidsmässigt stämmer det i alla fall och precis som Longworth tycks Tarantino intresserad av det sena sextiotalet som en brytningsperiod i den amerikanska filmhistorien. En period när det gamla systemet hade börjat utvecklas av det nya Hollywood som skulle komma men där l'ancien regime inte släppt taget än, när de båda epokerna levde sida vid sida, gick på samma restauranger och partyn, bodde grannar i flådiga kåkar längs vindande bergsvägar upp för kullarna som överblickar staden nedanför. Det är där vi återfinner Rick Dalton (Leonardo DiCaprio) och dennes stuntman/personlige assistent/chaufför Cliff Booth (Brad Pitt). Dalton är en filmstjärna på lätt dekis. Han specialiserar sig på att spela cowboys men västernfilmer görs inte längre på löpande band som förr, Dalton får numera mest jobba med TV. Och inte heller det är vad det brukade vara. Förbi är åren då Dalton var huvudrollsinnehavare i sin egen serie. Nu får han nöja sig med att gästspela som skurk, vilket tär lätt på hans ego. Alternativet skulle vara att åka till Italien och spela huvudroll i nån spagettivästern som agenten/producenten Marvin Schwarz (Al Pacino) försöker locka med. Men det här är pre-Sergio Leone och för Dalton är idéen närmast ett förolämpande skämt.

Booth (Pitt) och Dalton (DiCaprio).

Men Daltons liv är ändå ett par rejäla pinnhål över Cliff Booths. Att vara skådis på dekis är ändå en sak, att vara stuntman på dekis är betydligt tuffare, särskilt om du är dekisskådisens personliga dubblett och din kariär är beroende av om skådisen får jobb. Ingen annan vill jobba med Booth nämligen, det går rykten om att han mördat sin fru. Filmen svarar aldrig på frågan om så är fallet eller inte, men en sak är säker Brad Pitt gestaltar honom som en man med ett avsevärt våldskapital - en scen får han till och med ge självaste Bruce Lee (Mike Moh) ett kok stryk. Annars får Booth mest skjutsa runt Dalton, som blivit av med sitt körkort efter en rattfylla, och när han inte är "i tjänst" hänger han hemma i sin hasvagn, uppställt på en eländig grusplan bakom en drive-in biograf, tillsammans med sin pitbull som han föder med kopiösa mängder mat.

Hunden... och Pitt.

Om Dalton och Booth befinner sig i en lång nedförsbacke, ser framtiden betydligt ljusare ut för Daltons grannar på Cielo Drive - i huset intill kamperar nämligen stjärnskottet Sharon Tate (Margot Robbie) och hennes fästman, regissören Roman Polanski (Rafal Zawierucha) som lever livets glada dagar, i ett ständigt party tillsammans med utan att veta vad som väntar runt hörnet. Eller rättare sagt vad som väntade runt hörnet, i vår verklighet - för det Tarantino gör här är att fortsätta i samma spår som han gjorde med Inglorious Basterds och Django Unchained, att skriva om historien så att den historiska orättvisan får ett bättre och mer tillfredställande slut.

Och möjligen är det där som Once Upon a Time in Hollywood blir lite svajig. För det är en sak att iscensätta hämndfantasier riktade mot nazismen och det amerikanska slaveriet, två av historiens värsta systematiska övergrepp och en annan att använda samma metod för att ge sig i kast med ett, föralldel bestialiskt, men ändå ganska ordinärt massmord. Missförstå mig inte - det som hände Sharon Tate och hennes husgäster, inklusive hennes och Polanskis ofödda barn var förfärligt och synnerligen grisigt. Det var dessutom helt och hållet poänglöst, det tjänade till inget och var bara en förlängning av Charles Mansons febrigt rasistiska fantasier. (Manson menade att ett raskrig stod för dörren i USA där den svarta befolkningen skulle döda den vita, men efter det skulle han och hans "familj" bli de styrande eftersom de skulle gömma sig i en hemlig underjordisk grotta ute i öknen medan apokalypsen pågick. Morden var på något plan menade att starta det här raskriget eftersom den svarta befolkningen uppenbarligen inte tog till vapen snabbt nog. Det är oklart hur mycket Manson själv trodde på det här, eller andra stolligheter som att popgruppen Beatles skickade hemliga meddelanden till honom och hans sekt via sina skivor, men han fick i alla fall sin grupp tillräckligt med på idéerna för att de skulle vara beredda att döda för dem.)

Inget av det där finns förövrigt med i filmen där Mason själv, spelad av Damon Herriman, bara skymtar förbi som hastigast i en scen när han knackar på dörren till huset där Tate bor i jakt på en gammal kompis som en gång bodde där (en episod som nog inträffade i verkligheten, jag minns den från Longworths podcast). I övrigt möter vi bara hans sekt också i förbigående och i en lite längre scen där en av flickorna tar med Pitts rollfigur till den nedgångna gamla filmranch utanför staden där de bor, i utbyte mot att den blinde ranchägaren förses med sexuella tjänster av sektmedlemmen Squeaky Fromme (Dakota Fanning) - en kvinna som sedermera försökte mörda Gerald Ford (inte heller det en del av filmen) Just den sekvensen hanterar Tarantino med stilsäker hand, den är ett mästerligt spänningsbygge helt i klass med öppningen till Inglorious Basterds. Men den säger just inte så mycket om vad Manson familjen var eller varför de är ett fascinerande exempel på sin samtid - och det borde kanske ändå vara det som är poängen med att berätta om dem? Eller?

Spoiler - det blir ändå spagettiwestern för DiCaprios rollfigur.

Inte heller har filmen särskilt djupare saker att säga om filmhistorien eller om den specifika epoken den utspelar sig i. Att se filmen är bitvis lite som att lyssna till Eli Wallachs rollfigur, den gamle manusförfattaren i Nancy Meyers film The Holiday: "När jag var ung var filmerna så här, nu för tiden är de så där", en ansamling av anekdoter men utan riktning eller slutpoäng. Det märks att Tarantino är fascinerad av perioden, filmen återskapar miljön och tiden med kärleksfull detalj och noggrannhet, så till den grad att det pilotavsnitt som DiCaprios karaktär spelar in under filmens gång tydligen är en riktig TV-pilot som faktiskt gjordes detta år. Tarantino, själv ett barn av dessa och de närmast följande åren har uppenbarligen en stark nostalgisk koppling till allt som visas, men jag är ändå inte övertygad om att han har så himla mycket att faktiskt säga om det. Kanske borde han ha klippt bort lite fett här och där men jag misstänker att det är just det överdådiga han är ute efter.

Det kanske inte heller gör så himla mycket när det är så otroligt väl genomfört och välspelat som här. Alla glänser. DiCaprio och Pitt har inte varit så här bra på år och dar - och vilken skillnad det gör att få se Robbie i en riktig roll för en gångs skull. Tarantino har kanske inte gjort världens mest fullödiga porträtt av Sharon Tate, men den del av filmen där hon förekommer är varken mer eller mindre än ett kärleksbrev till aktrisen som allt för tidigt togs ifrån oss. Dessutom misstänker jag att Tarantino gärna låter sig själv speglas i Tate, sekvensen där hon går på bio för att se sig själv på duken och ta in publikens reaktioner på hennes spel förefaller verkligen som något Tarantino själv skulle kunna ägna sig åt.

Ett kärleksbrev till Sharon Tate.

Men så återkommer vi då till slutet - där medlemmar ur Mansons sekt anländer till Cielo Drive i akt och syfte att mörda. Här slutade den verkliga Sharon Tate sina dagar och på sätt och vis ska vi nog vara glada att Tarantino inte låter oss bevittna den händelsen för den var som sagt extremt grisig och obehaglig. I stället gör regissören ett veritabelt filmiskt lustmord - bokstavligen - på mördarna när de istället bryter sig in hemma hos Rick Dalton och konfronteras med Booth, dennes hund och så småningom även en ordentlig eldkastare. Vad som följer är ett blodbad av minst lika hemskt slag som det verkliga, men gestaltat som filmvåld och splatter av rent underhållningssnitt. Trots att det vi ser i sig är ganska fruktansvärt, till exempel när Brad Pitt krossar en ung tjejs skalle mot en marmorkant så det skvätter och står härliga till. Och detta är alltså redan innan eldkastaren kommer in i bilden. Det hela blir så mycket konstigare eftersom det förutsätter att vi som publik förstår vad dessa ungdomar faktiskt gjorde sig skyldiga till i den verkliga verkligheten. Det är ju de illdåden som de straffas för med den här sekvensen, men det är samtidigt handlingar som de faktiskt inte utfört - inom ramen för filmens fiktion vill säga. Och då blir någonstans det serietidningsartade våldet obegripligt - och i alla händelser inte samma katharsis som jag antar att Tarantino tänkt sig att det ska vara.

Inget ändrar historien så som en eldkastare.

Måhända är jag härvidlag överkänslig. Titeln understryker ju ändå från början att det är en saga och sagor är många gånger onda och obehagliga även när de vill gott.  Och min invändning förtar inte att det är en väldigt underhållande film, det här. Kanske inte Tarantinos starkaste, kanske inte ens i övre halvan av hans filmografi men grejen är, jag vet inte om ni har hört om detta, men den här Tarantino-grabben, han är rätt begåvad faktiskt.

What did Jack do?

- En polis förhör en apa som är misstänkt för mord.

En kortfilm av David Lynch, utsmygd via Netflix, på regissörens egen födelsedag som en oväntad och mycket välkommen överraskning.

Förhörsledare David Lynch

Är detta i själva verket FBI-chefen Gordon Cole som utreder det senaste i en rad av Blå Ros-fall? Det vore inte orimligt att tänka sig.

Ett rum på järnvägsstationen där allt utspelar sig.

Vad gjorde egentligen Jack med den där hönan? Han är en mycket skum apa som vägrar ge raka svar på polisens frågor.

[screaming]

Hur kan en apa som försetts med Lynchs egen mun kännas som ett mindre brott mot naturens lagar än Cats gjorde, när apan till och med har ett melankoliskt sångnummer?

När ska Lynch ta sig samman och göra en fullängdsmusikal?

Är det här värt att se, frågar ni? Vilken fråga - det är en kvart av ditt liv där David Lynch håller ett absurdistiskt förhör med en apa. Snarare är väl frågan, kommer filmåret 2020 någonsin kunna toppa det här?

Cats

Hör här - jag kommer alltid att försvara scenversionen av Cats. Du får ta det för vad det är: ett stycke barnteater ämnad för en vuxen publik. En samling av tonsatta dikter som en av 1900-talets mest hyllade och svårtillgängliga poeter gjorde med vänsterhanden. När det hela blev till hade Andrew Lloyd Webber precis gjort professionellt slut med sin skrivarpartner Tim Rice. Rice själv tänkte nog vid det laget att de bara var "on a break", att Andrew skulle inse sitt misstag och komma krypande tillbaka och be om att få skriva musiken till den där schackmusikalen som Tim hela tiden tjatade om. Så blev det som bekant inte. Andrew å sin sida gick nog och funderade på vad det faktiskt skulle innebära för honom att köra vidare solo, kanske visste han redan då att han inte ville ha någon ny fast partner, någon som kunde kräva delad intellektuell äganderätt till det han skapade, ha åsikter om allt och kräva att få vara med och bestämma. Så mycket enklare då att samarbeta med en död textförfattare - de säger aldrig emot.

Jag tror absolut inte att Lloyd Webber, när han satte sig ned för att tonsätta De knepiga katternas bok, hade en tanke på Cats, så som den faktiskt blev. Han verkar ha föreställt sig det hela som ett körverk, kanske en konceptskiva, ett mellanprojekt som kanske i framtiden skulle kunna få någon slags scenisk form i all anspråkslöshet. Minst av allt anade han nog att det skulle bli en av 80-talets stora musikteatersensationer. Men åttiotalet var Lloyd Webbers imperieperiod, han tycktes liksom bara vara i samklang med epoken på något vis, han var för stor för att misslyckas och ingenting han åstadkom, hur långsökt det än var, kunde undgå att dra den stora publikens intresse. Så tillsammans med den ännu relativt oerfarne producenten Cameron Mackintosh drog de i gång arbetet med en scenuppsättning och lyckades på något vis locka med sig Trevor Nunn som på sjuttiotalet hade varit konstnärlig ledare för Royal Shakespeare Company och som vid det laget aldrig regisserat en musikal förr.

Resten är historia - och under ett antal år var Cats den musikal som gått längst både på Londons West End och New Yorks Broadway (ett rekord som sedan dess passerats flera gånger). Och scenshowen har faktiskt något. Musiken får ofta skit av många men personligen har jag alltid hållit den för att vara ett av Lloyd Webbers starkaste partitur, bitvis skränigt och vilt krängande med underfundiga och krumeluriga melodier fångar de något av det geniala i Eliots tramsiga nonsensverser - som förövrigt i mina ögon är starkare än i alla fall åttio procent av den "seriösa", vuxna delen av hans författarskap som jag läst. Men utöver det är Cats i första hand en dansföreställning, dess värde i ligger gestaltningen av mänskliga kroppar i rörelse. Det behöver inte mer än så. För att tala med Marshall McLuhan, mediet är budskapet. Det är ett stycke rent visuell och fysiskt påtaglig teater, varför jag alltid sett den som det perfekta exemplet på Artauds idéer om den heliga teatern.

Jag vet inte varför, men det är tuttarna som gör det extra obehagligt.

Men nu har jag pratat länge och väl om scenshowen, som jag sett live en gång i London, sent nittiotal och som också finns i en filmad version tillgänglig på DVD. Om det verkar som om jag undviker att prata om filmen så är det för att det är så det är - för filmen i regi av Tom Hooper, den kan jag egentligen inte försvara. Den är ett enormt misstag, ett feltänk från början till slut. Från första stund jag hörde talas om att Hooper skulle göra den här filmen var min reaktion: "Åh nej... Vem tyckte att det var en bra idé?" Vem kan ha sett hans version av Les Miserables från 2012 och tänkte att den här killen måste få göra fler musikalfilmer? Särskilt som Hoopers kännetecken har varit en smutsig naturalism, där närbilder upp i skådespelarnas näsborrar är signaturkompositionen. Vem kan ha tyckt att det här passar bra för dansande katter?

Jag menar det finns ju inget som säger att vi (vi som samhälle och civilisation) faktiskt måste göra en filmversion av Cats just nu. I år är det 39 år sedan som scenmusikalen hade urpremiär. Jag menar om vi väntat så här länge? Och det är ju inte som att det inte funnits planer tidigare. Under nittiotalet fanns det långtgående planer på en version i regi av Stephen Spielberg, en version som skulle varit helt och hållet animerad - och faktum är att jag tror att det hade varit enda versionen av Cats som hade kunnat funka på film. Men det blev inget av det. Och enda elementet som återstår är att Spielbergs Amblin Entertainment står som medproducenter till filmen.

Den Cats vi kunde ha fått, konceptbilder från Spielbergs tänkta version.

Så fick vi alltså den här travestin istället. Scenshowen har sina mänskliga dansar i randiga och prickiga tajts och med ansiktssmink av det slaget som ibland erbjuds barn när det är marknadsdag - och eftersom teaterns värld är vad den är accepterar vi som publik vad vi ser, vi köper att just nu föreställer de här skådespelarna katter. Med film blir det genast lite knepigare. Filmens språk, så som vi fått lära oss det, utgår från att allt det vi ser på duken på något vis är konkret verkligt i filmens fiktion. Då hjälper det inte att skådespelarna har försetts med datoranimerad päls i efterhand. Det gör det hela snarare värre. Det här är inte katter vi får se utan någon form av muterade, genmanipulerade hybridvarelser som tycks röra sig i någon slags postapokalyptisk stad. Särskilt den första halvtimmen eller så är väldigt upprörande. Jag antar att vi efterhand vänjer oss - eller så är det när aktörer som Judi Dench eller Ian McKellen kliver in i filmen som de med sin enorma professionalitet, värdighet och närvaro ändå lyckas grunda det hela i något som går att förhålla sig till.

Judi Dench och en massa digital päls.

Dench, som skulle ha varit med i originaluppsättningen av musikalen och spelat Grizabella, men som bröt foten en vecka före premiären får här ta rollen som katternas andlige ledare Old Deuteronomy - en roll som blivit genderswappad för filmen. Trots att hon är nedtyngd av lager på lager av stor fluffig päls når Dench som den veteran hon är ut och fram. Detsamma gäller McKellen, vars gamle teaterkatt blir rörande på ett sätt som förvånar. Andra skådespelare har det besvärligare - även en så självklart karismatisk aktör som Idris Elba får kämpa så hårt för att inte begravas under alla effekter.

Till detta kommer skådespelare som Rebel Wilson och James Corden vars insatser mest blir trötta tjockisskämt som inte är särskilt roliga. Så har vi då Jennifer Hudson som Grizabella, den utsötta och förkastade "glamourkatten", hon som sjunger hitlåten Memory och i slutändan vinner tävlingen i katternas märkliga dockusåpa om vem som ska få komma till himlen i en luftballong och där typ återfödas eller något, teologin är aldrig särskilt tydligt formulerad. Hudson tar i ända från svansen och ut i morrhåren och gör sin sång med intensitet, tårar och snor rinnande ur näsan precis som Hooper vill ha det. Och det är effektivt, även om det aldrig blir riktigt lika gripande som Anne Hathaways motsvarande scen ur Les Miserables.

Som film är det här som sagt inte bra alls, och ändå finns det något här som inte går att se förbi, något som ändå överlever från scenmusikalen och som inte låter sig förnekas. Alltså sitter jag ändå och svänger med i musiken som jag kan så väl och tycker det är ganska mysigt trots allt att bli medbjuden på jellikekattornas bal. För den som absolut inte under några som helst omständigheter skulle kunna ta till sig eller tycka om Cats skulle filmen möjligen kunna fungera som den där berömda trafikolyckan som du bara måste sakta ned när du kör förbi, så att du kan se precis hur fasansfullt det är.

Frost II

En gång i tiden var Bernard och Bianca i Australien den enda Disney uppföljaren som fått biopremiär och räknats som en officiell "Disney-klassiker". Det var på den tiden när alla uppföljare till de stora musikalerna från Disneyrenässansen, alltså perioden från 1987-1999 ungefär, var kassa cash-in-produkter, framtagna av musbolagets C-team och släpptes direkt på VHS. De var ofta smärtsamt tråkiga och fantasilösa och till slut insåg företagets konstnärliga ledning att de inte var värda mödan, att de bara urvattnade varumärket och förtog den exklusivitet som alltid varit Disneys främsta magitrick. Så därför ströps den kranen, men å andra sidan - uppföljare är fortfarande en god idé kommersiellt. När nu ungar världen över inte kan få nog av alla prylar med Elsa, Anna och Olof på, varför då inte ge dem ytterligare en stor film med dessa karaktärer? Lagom samtidigt som scenversionen av den första filmen gått upp på Broadway kommer här nu den andra delen.

Frost II blev precis snuvad på en nominering som årets animerade långfilm och det är väl en allmän konsensus vid det här laget att den inte riktigt når upp till sin föregångare men jämfört med de uppföljare jag nämnde ovan, saker som Jafars återkomst eller Ringaren i Notre Dame II är det här ändå fantastiskt genomtänkt och välarbetat. På ett sätt underlättar det så klart när du arbetar med datoranimation. Rollfigurerna och scenografin från förra gången finns ju redan där på hårddisken. Du behöver inte rita dem från grunden en gång till. Det är därför det finns effektstudios i Hollywood som går runt på att ha bra datoranimerade spädbarn eller tigrar på lager som de kan hyra ut vid behov.

Men även på en ren storynivå är det välgjort och hela det kreativa gänget från första filmen, regissörer, manusförfattare, låtskrivare är tillbaka. Och nog märks det att de brinner för de karaktärer och den värld som de skapade i den första filmen. Det stora problemet är bara, som så ofta när det gäller uppföljare, hur ska du kunna ta en historia som du redan har avslutat - där de dramatiska spänningarna och knutarna redan upplösts - och ändå föra det hela vidare?

På väg mot det okända.

Anna och Elsa har det bra i sitt pseudo-skandinaviska kungadöme. Visst, en viss rastlöshet infinner sig redan i det första sångnumret, är inte allt egentligen nästan lite för bra? Och mycket riktigt snart nog börjar Elsa höra en mystisk kulning som tycks kalla på henne. Så går färden ännu längre når ut mot en förtrollad skog höljd i en evig dimma där det mystiska tundrafolket, samer men ändå inte samer, eller kanske bara ett slags allmänt sibiriskt nomadfolk bor och där en hemlighet ruvar, en hemlighet som kopplar samman prinsessornas familj med ett imperialistiskt, kolonialt förflutet som nu gör sig påmint.

Det är inte en lätt balansgång, de försöker sig på filmskaparna. Å ena sidan vill de berätta en historia om angelägna teman som berör ämnen hämtade från verkligheten, samtidigt blir det så lätt att trampa snett i representationen. Sålunda är de noga med att påpeka att tundrafolket inte är magiska, även om de lever i särskild smaklang med naturen och dess andar - fast att plotten ändå kretsar kring hur Elsa och hennes krafters ursprung hänger samman med en koppling till detta folk. Äta kakan och ha den kvar? Absolut. Överhuvudtaget är Elsa en figur som Disney har lite svårt att hantera, på nätet har hon allt mer kommit att betraktas som den första queera Disney-prinsessan och om filmbolaget trodde att de kunde komma undan med att göra den undertexten explicit skulle de säkert vilja göra det. (Bolaget har trots allt kommit en lång väg sedan semi-fascisten farbror Walts dagar.) Men den religiösa högern i USA är trots allt högljudd, bara rykten åt det hållet är nog för att få dem att tugga fradga och dra på sig MAGA-kepsarna, alltså får Elsas eventuella romantiska läggning förbli så att säga mellan raderna.

Elsa och vattenanden.

Å andra sidan är det kanske bra att Frost-filmerna inte kretsar för mycket kring romantisk kärlek, även om Anna har sin fästman, han med renen. Det är ändå relationen mellan systrarna och deras kärlek till varandra trots sina inbördes olikheter som är berättelsernas hjärta och det, misstänker jag, är en stor del av varför filmerna knyter an så mycket hos de barn som ser dem och för vilka Frost för alltid kommer att vara "deras" Disney.

The Farewell

Den amerikanska regissören Lulu Wang har med The Farewell skapat en personlig och många gånger dråplig historia som rymmer såväl sorg som glädje, intimt familjedrama och global sociologi. Filmens dramatiska kärna är tydligen självupplevd och jag kan lätt förstå varför Wang kände ett behov av att göra film av det hela - det låter som en högkonceptuell fars: Farmor har cancer och läkarna har givit henne tre veckor att leva. Familjen har kollektivt bestämt att hon inte ska få veta något om hur sjuk hon är. "Vad skulle det tjäna till?" "Det finns ju ändå ingenting att göra?" Samtidigt vill ju hela släkten komma och hälsa på henne en sista gång. Så för att det inte ska se misstänkt ut får man snabbt ordna så att ett av hennes barnbarn ska gifta sig, ett bröllop blir ett bra svepskäl för alla att komma hem.

Berätta inte för farmor att hon snart ska dö!

Det låter som sagt som upptakten till någon slags slå-i-dörrarna-historia med långsökta missförstånd men den sortens upptåg är inte Lulu Wang intresserad av alls. Det blir istället en väldigt mänsklig och lågmäld film, den sortens sedeskomedi där humorn springer ur en slags obekväm igenkänning. På det sättet är filmen också ett utmärkt exempel på att ju mer specifik du är dess allmängiltigare kan din konst bli. Även jag som inte är uppvuxen med kinesisk kultur i bagaget eller erfarenhet av diaspora kan känna igen mig i familjens dysfunktionalitet och önskan av att nå fram till varandra och hur svårt det kan vara att få det att fungera oavsett hur mycket vi älskar varandra innerst inne.

Billi (Awkwafina) är uppvuxen med sina föräldrar i USA dit de flyttade när hon var sex år. Hon står med ett ben på vardera stället och känner sig inte riktigt hemma någonstans. Billi, som står nära sin farmor och ofta pratar med henne på telefon, kan inte riktigt förstå familjens beslut att ljuga för den gamla damen (Shuzen Zhao). "Du tänker så västerländskt" förklarar hennes farbror, vars familj också flyttat utomlands med till Japan "Så individualistiskt". Det må vara sant men det är i så fall en skillnad i grad snarare än art. Förnekelsens kraft korsar alla mänskliga nationsgränser och viljan att sopa det jobbiga och svåra under mattan är inte svår att känna igen.

Awkwafina är fantastisk i rollen som Billi, som nog måste uppfattas som regissörens alter ego i berättelsen. Hon bär sina känslor på utsidan av kroppen och sin osäkerhet på axlarna. Awkwafina arbetar på ett fantastiskt sätt med kroppsspråket för att ladda sin rollgestalt med allt vi behöver veta om henne. I detta ligger även hennes kodswitchande fram och tillbaka. När hon får tala engelska är hon med ens mycket mer avslappnad och självsäker, som mandarintalande mer tillbakadragen, mer introvert och sluten.

Brudparet.

Det finns överhuvudtaget inga dåliga skådespelarinsatser i filmen. Tonträffen är genomgående perfekt och samspelet i ensemblen fenomenalt. Det känns verkligen som att observera en familj med alla sina problem och små bekymmer, de outtalade konflikterna under ytan, de små nålsticken mot varandra men samtidigt den djupa samhörigheten.

Men här finns också ett porträtt av ett Kina i förvandling. Överallt står lyftkranar som bygger det ena väldiga bostadshöghuset efter det andra i områden som får svenska miljonprogrammet att se ut som Bullerbyn i jämförelse. Och kopplingen till historien träder fram när farmodern på bröllopsfesten presenterar sina gamla vänner från sin tid i armén och vi påminns om att det fortfarande finns gamla människor i landet som varit med hela vägen från inbördeskriget via det stora klivet och kulturevolutionen. Det är utsökt och väldigt fint att se. Jag tyckte väldigt mycket om den här filmen.