Till minne av Nimoy: Spocktrilogin

Igår dog Leonard Nimoy. Saknaden drabbade mig på ett mycket djupare och omfattande vis än vad jag någonsin hade kunnat förvänta mig. Det var verkligen som om en nära vän eller en familjemedlem hade gått bort. Den breda flodvåg av sorg som rullade över sociala medier vittnar om att fler än mig kände likadant. Han hade varit en del av våra liv. Långt innan jag ens sett en enda minut av "Star Trek" kände jag till och kunde identifiera Mr Spock, han som hade spetsiga öron och alltid var logisk. Han var till och med en tydligare symbol för serien än rymdskeppet Enterprise självt. Det var en figur som jag på något vis bara sugit upp genom allmänt kulturell osmos. Och Spock var verkligen Nimoys. Gene Roddenberry må ha skapat "Star Trek" men utan Spock vore den inget och Nimoy skapade Spock. Det märks inte minst när en ser de tidigaste avsnitten av den gamla serien. Det är tydligt att ingen, varken manusförfattare eller skådespelare, ännu vad vem den där karaktären är. Han beter sig verkligen inte vulkanskt. Han skrattar och är sarkastisk. Det är jättekonstigt. Men så några avsnitt in händer det. Nimoy ska reagera på en eller annan upptäckt. Repliken är bara ett ord: "Fascinating." Han säger den helt neutralt, nästan mystiskt, och så höjer han ena ögonbrynet, bara det ena, bara lite. I det ögonblicket har han det. Där föds Spock. Allt annat kommer ur det valet. Andra centrala krokar skulle tillkomma. Handsaluten. Frasen "Live long and prosper". Allt det kom från Nimoy.

Sedan spenderade han som bekant många år med att försöka distansera sig från rollen. Nimoy var en hårt arbetande karaktärsskådis och ville inte fastna i ett fack. Han skrev en självbiografi med titeln "I am not Spock" 1975. Den ständigt växande fanskaran kring den nedlagda serien verkade förbrylla honom. Under sjuttiotalet fanns långt gångna planer på att återuppliva TV-serien med nya avsnitt. (Det projekt som gick under namnet "Star Trek: Phase Two".) Nimoy var den ende av originalskådisarna som inte ville komma tillbaka. I stället skulle en nya ung vulkansk vetenskapsofficerare vta över Spocks funktion. Till slut gick Nimoy ändå med på att dyka upp som gästskådespelare i tre-fyra avsnitt per säsong. Nu blev aldrig den serien av. Manuset till pilotavsnittet skrevs om och användes till "Star Trek: The Motion Picture" (1979) istället. (Det är en av anledningarna till att den filmen känns så långsam. Det är egentligen ett 40 minuters manus som dragits ut till två timmar.)

***

Filmserien baserad på den ursprungliga serien är ett märkligt djur. Den rymmer såväl toppar som dalar. Där finns också intressant nog en serie inne i serien. Tre av filmerna utgör liksom en trilogi, en slags sammanhållen berättelse med genomgående känslomässig utveckling hos karaktärerna. Eftersom Spock själv på många sätt står i centrum kallas den ibland för Spocktrilogin.  Jag talar alltså om filmerna II-IV. Det är en historia om karaktärens död och återuppståndelse och som sådan naturligtvis fulladdad av mytologisk resonans. En resonans som blir ännu starkare nu efter Nimoys död.

"Star Trek II" räddade verkligen alltihop. Utan dess framgång och popularitet hade vi inte fått fler filmer och absolut inte fler TV-serier. Inte helt otypiskt var det en succé som kom efter att Roddenberry själv hade blivit avhängd. (Precis som "The Next Generation" blev riktigt bra först efter att den då sjuke Roddenberry tvingats sluta.) Istället tog producenten Harve Bennett och regissören Nicholas Meyer över. Meyer visste i princip inget om "Star Trek" och Bennett plockades främst in för att han var bra på att hålla projekt inom budget. Men de två kopplade an till materialet på ett sätt som fick dem att frigöra något i det. Roddenberry må ha morrat i kulisserna. Resultatet var kanske inte alltid sant mot hans vision men det var allt vad "Star Trek" borde vara. Meyer ställde karaktärerna i centrum och han tog dem på allvar. Dessutom lät han dem växa upp och mogna.

Åldrande och dödlighet står i centrum i "Star Trek II". Meyer ville från början att filmen skulle ha undertiteln "The Undiscovered Country" - en referens till "Hamlet" där det oupptäckta landet är just döden. Filmbolaget gillade inte idén och Meyer fick spara rubriken till den sjätte filmen istället. Men från första scenen går ändå en djup melankoli genom filmen. Den är en rafflande och tajt actionfilm också. Samtidigt går den i moll, sorg och vemod. Det är som om den hela tiden laddar inför den stora slutsekvensen där Spock offrar sitt liv för att rädda skeppet.

Det är och förblir bland det bästa som någonsin gjorts i "Star Trek". Kirk och Spock på varsin sida av avspärrningen. Kirk för första gången mållös, tvungen att inse att det inte finns något han kan göra. Han, hjälten som alltid finner en lösning, ställs inför ett scenario som han inte kan gå segrande ur. Nimoy och Shatner agerar båda på höjden av sin förmåga i scenen. Idag kan jag inte ens förmå mig att se om den. Den är för stark. För mycket på riktigt.

Ikoniska karaktärer går dock inte att hålla döda. De kommer alltid tillbaka. Redan under inspelningen av tvåan verkar Nimoy ha insett att han ville fortsätta. Scenen där Spock gör en tankesmälta med Doktor McCoy (DeForest Kelley), det grepp som blev vägen till karaktärens återkomst, var uppenbarligen något som Nimoy och Bennett kokade ihop i hemlighet. Sedan använde Nimoy den delikata förhandlingsposition han skapat till att få sig själv befodrad. Ville filmbolaget ha tillbaka honom som Spock var de allt tvungna att låta honom regissera nästa film.

"Star Trek III" är den svagaste delen av trilogin. Dels beror det på att varje film som jämförs med tvåan kommer att verka blek. Dels beror det på att filmen redan från början är lite för låst. Det finns så många saker som filmen måste göra att storyn blir lite baklåst. Dessutom är filmen ibland lite för ambitiös för sin snåla budget. Scenerna på Genesis-planeten ser ut precis som de kulisser som de är. Ändå rymmer filmen en hel del pärlor. Den besatte McCoy är riktigt roliga och ger Kelley en chans att ta ut svängarna. Vi får överhuvudtaget mer av alla besättningsmedlemmarna än i tidigare filmer. Mer Scotty, mer Chechov, mer Sulu, mer Uhura. I den gamla serien var de aldrig mer än glorifierade statister. Här får de åtminstone lite rum att bli riktiga karaktärer. Nimoy lyckas också locka fram det bästa ur Shatner igen i sekvensen när klingonerna tar livet av hans son David. Det blir en död som till skillnad från Spocks inte går att vrida tillbaka.

Slutet, där Spocks katra återförenas med hans regerererade kropp, är oväntat återhållsam. Efter att ha väntat på att få se Nimoy hela filmen räcker det bara med att vi ser honom där. "Äventyret fortsätter..." förkunnar sluttexten och även om trean i mycket är en transportsträcka är den en effektiv sådan och en inte oäven regidebut. Lärdomarna från den tredje filmen gick också sedan in i den fjärde, den kanske enda andra Trek-film som kan mäta sig med "Khans vrede".

Det gör den, inte genom att försöka matcha tvåans episkhet och storslagna pretentioner utan genom att gå åt andra hållet. Den satsar på lätthet och humor. Den känner sina begränsningar. Det finns inte pengar till riktigt rymdepos, så låt i stället karaktärerna resa i tiden till den nutid när filmen gjordes. Låt dem plaska som fiskar på torra land och genom deras ögon kan vi få se vår egen tid ur ett annat perspektiv. Det greppet låter också fokus att falla än mer på rollfigurerna. "Star Trek IV" är verkligen ett ensemblespel. Nimoy kommer verkligen till sin rätt som just komediregissör. Tajming och ton är hela tiden perfekt. Inte undra på att han året efter fick uppdraget att regissera "Tre män och en baby."

Och ändå finns "Star Treks" hjärta och puls med i filmen. Den ekologiska parabeln som driver intrigen fångar det som serien alltid handlat om, att belysa viktiga frågeställningar, att ta ett positivt och progressivt perspektiv och visa hur vi alla borde, måste, kan, kommer att bli bättre än vad vi är idag.

Mitt i allt detta har vi Spock som filmen igenom kämpar med att återkoppla den han varit med den han blivit. Och det gör han, långsamt, trevande, steg för steg, utan att göra stora åthävor. På ett vulkanskt sätt, antar jag. Nimoy spelar förändringen väldigt subtilt, och mot slutet av filmen är han bara där. Den Spock vi alla håller så mycket av.

***

Leonard Nimoys karriär rymde förstås så mycket mer än bara "Trek". Och ändå: När han gav ut en ny version av sin självbiografi 1995 hade han bytt ut titeln. Den hette nu "I am Spock". Nimoy var aktiv på Twitter ända till slutet och han brukade ofta avsluta sina tweets med förkortningen LLAP. "Live Long and Prosper". Han som så länge stretade emot omfamnade till slut sitt stora livsverk. I rollen som den logiske utomjordingen förändrade han ändå på något sätt värld, gjorde den bättre, gav den hopp. "Av alla själar jag mött på mina resor var hans den mest mänskliga." Så säger Kirk om sin försteofficer i den andra filmen. Det gäller såväl skådespelare som roll. Han var verkligen Spock.

Whiplash

När Robin Williams dog i somras hade jag liksom många andra tillfälle att titta tillbaka på hans karriär och filmer. Min första impuls var att se om "Döda poeters sällskap" (1989), vilket jag också gjorde. Det var en film som betydde väldigt mycket för mig när den kom och även om den har sina brister tycker jag fortfarande att den håller. Däremot slog mig tanken, på ett sätt som den inte gjort tidigare: "Är John Keating (Williams rollfigur) verkligen en bra lärare?" Då, när jag var tretton år, tyckte jag det definitivt. I dag är jag inte lika säker. Som litteraturvetare förefaller mig Keatings förståelse av poesi som ganska slapp. Han ställer sig själv snarare än ämnet i centrum. Han är egentligen bara intresserad av de elever som han upplever som begåvade. Han säger att han vill lära sina elever att tänka själva, i själva verket lär han dem bara att tänka som honom. Läraren som sektledare. Likväl omöjlig att inte älska. Kanske därför också farligare än en Caligula? (Från "Hets", 1944.)

Dessa tankar kom åter för mig när jag såg "Whiplash". Det är också en film om relationen mellan en lärare och elev, en relation som tveklöst är djupt problematisk. Miles Teller spelar den unge Andrew som studerar vid ett musikkonservatorium i New York. Han vill bli jazztrummis. Han plockas upp av den fruktade men får vi förstå briljante läraren Fletcher, spelar av J.K. Simmons (som precis fick en Oscar för just denna rollinsats). Fletcher leder skolans mest prestigefyllda storband och han undervisar med terror som metod. Vare sig fysisk eller psykisk tortyr är främmande får honom. Sadism är bara förnamnet och när han brölar som värst både ser och låter Simmons som sergeanten i "Full Metal Jacket" (1987). Studenterna hålls i ständig skräck och osäkerhet, de kan när som helst åka ut med näsan före om de så mycket som tittar på sin lärare på fel vis. Det finns inget rum för ifrågasättande, inget rum för annat än total auktoritär dyrkan. Förnedring och okvädningsord står också på det dagliga schemat. Och ändå - detta är precis vad Andrew har önskat. För han vill bli bäst och andra plats är aldrig bra nog.

Chazelle skapar ett tajt drama. Lämpligt nog är klippningen väldigt musikalisk. Filmen har en mästerlig känsla för tempo. Chazelle lyckas med något som inte kan ha varit allt för enkelt: Att bara titta på människor som spelar instrument i nästan två timmar hade kunnat bli tröttsamt men här blir det laddat och intensivt hela vägen. Bitvis ett bravuranummer. Jag blir absolut medryckt.

Det är en intressant och för mig lite oväntad bild av jazzmusik som "Whiplash" levererar. Jag antar att jag fortfarande gått runt med en oreflekterad romantisk bild av det som en gatans musik, något som spelas av goa grabbar med feeling i mörka gränder och klubbar. Fast det där var ju länge sedan. Jag kommer att tänka på Adornos gamla text om olika slags musiklyssnare. I den står lyssnaren av klassisk musik (riktig musik) helt åtskild från den som lyssnar till jazz (populärmusikaliskt bröl). Idag är jazz som stråkkvartetter. Det spelas i konserthus och på P2. I filmen ägnar sig storbandet mest åt att tävla mot andra band. "Hur kan man tävla i musik" frågar någon Andrew i filmen. "Är det inte bara subjektivt?" Andrew tittar totalt oförstående in i frågeställarens ögon. "Nej" svarar han självklart. För i hans och Fletchers värld är musiken något som handlar teknisk precision, om en närmast idrottsmannamässig hängivenhet.

Fletcher (J.K. Simmons) är inte nöjd med sin elev (Miles Teller).

Simmons är en av Hollywoods stora karaktärsskådisar och det är verkligen glädjande att han fått den uppmärksamhet som han förtjänar. Han spelar Fletcher med en rasande energi. Simmons, som ofta får spela mer sympatiska roller, tar verkligen ut svängarna när han ska gestalta detta fascistiska svin. Det blir massor med gap, skrik och spottloskor. Han är oberäknelig och kan när som helst explodera i våld. Ändå är han inte bara ett monster. Regissören Damien Chazelle (som också skrivit manuset) ger oss också scener där vi får se något av människan bakom den brutala fasaden. Det filmen lyckas så bra med är att den genom detta inte gör Fletcher mindre obehaglig utan snarare tvärt om. Det blir bara ytterligare en i raden av osäkerhetsmoment. Du kan börja tro att du känner honom, att han är din vän. Inget av det spelar någon roll när han står framför och dirigerar.

Jag tycker också mycket om Teller i rollen som Andrew. Hans karaktär är reserverad, blyg, socialt fumlande. Det är bakom trummorna han verkligen lever. (Och jäklar vad bra Teller gör det där trummandet. Jag är förvisso ingen expert men det ser fullständigt övertygande ut.) Vi förstår honom och hans besatthet.  Andrews far spelas av Paul Reiser som vi får se allt för sällan. Han spelar en pappa som vill sin son väl men som aldrig kan riktigt förstå eller dela sonens driv. Därav att Andrew tyr sig till en alternativ fadersgestalt i Fletcher, oavsett hur osund och destruktiv den relationen blir. För den är verkligen förvriden.

"Whiplash" påminner om Aronovskys "Black Swan" (2010), fast utan den filmens fantasmagorier. Den har dock samma fokus på konstutövandets smärtsamt påtagliga fysikalitet. Blod, svett och tårar flödar verkligen. Liksom saliv. Vi får uppleva hur det måste vara att smattra på ett trumset ända tills att huden slitits bort och sedan ändå fortsätta. Blod som droppar på trumskinn är överhuvudtaget en återkommande bild. Tematiskt rör filmerna också samma territorium. Frågan som ställs är: Är det värt det? Är det så att den som vill bli en verkligt stor konstnär måste vara beredd att offra allt, kanske rent av i slutändan sin egen mänsklighet för att kunna gå hela vägen? Personligen tror jag inte det, men jag vet likväl att det kostar på att följa sina passioner. Kanske skulle Andrew kunna leva ett friskare och betydligt enklare liv om han kunde lämna sin passion bakom sig som hans far hoppas att han ska göra. Andrew själv vet dock att det inte är möjligt. För honom kommer det alltid, trots allt, att vara värt det. Med tillräckligt hårt arbete ska det bara gå. På det viset är filmens syn på konsten ändå oromantisk. Talang och genialitet är inte något som plötsligt bara finns där. "Whiplash" är som en invertering av "Amadeus" (1984), en värld där en Salieri skulle kunna överträffa en Mozart om han bara kämpade tillräckligt hårt.

Filmen är inte intresserad av några enkla svar. Vi får själva ta ställning till om vi tycker att det vore värt det och vad vi ska tycka om Fletchers pedagogik. Å ena sidan är han en galning och otvetydigt grym. Går det någonsin att försvara en pedagogik som i nittionio fall av hundra kommer att knäcka, bryta ned, krossa studenterna men som i det hundrade fallet kanske - kanske - kan fostra fram en ny Charlie Parker. Svaret borde vara nej. Svaret måste vara nej. Och ändå öppnar filmen för ett kanske. Eller inte.

Konstens pris?

The Last Five Years

Jason Robert Brown är musikalvärldens viktigaste nya röst på minst trettio år. Hans "Parade" går just nu på Värmlandsoperan. (Åh, vad jag önskar att jag kunde se den uppsättningen.) "The Last Five Years" hade urpremiär i New York 2002 och det är tveklöst hans mästerverk. Så att musikalen nu blivit film är stort. Jag har älskat sångerna och karaktärerna ända från första stund och tanken på att de nu kommer att kunna nå en större och bredare publik gör mig inte så lite varm inombords. Med det sagt var det långt ifrån klart att det skulle ens gå att filmatisera det här materialet. "The Last Five Years" är ett ganska experimentellt och ovanligt stycke musikteater. På scen har den bara två skådespelare i rollerna som Cathy och Jamie, parets vars relation vi får följa. Hon är en kämpande skådis/musikalartist och han är en framgångsrik romanförfattare. Det finns ett starkt drag av självbiografi över pjäsen. Brown som skrivit såväl manus som musik som sångtexter har hämtat mycket från sitt eget liv och första äktenskap. Det märks. Det finns en nakenhet och hudlöshet, en smärtsam emotionell äkthet som går igenom allt. Uppriktigheten är bitvis skoningslös.

Varannan scen i musikalen är berättad ur Cathys perspektiv, varannan ur Jamies. Pjäsen blir på det viset till en serie av duellerande sjungna monologer. En battle av ballader och beltsång. För att göra det ytterligare lite mer komplicerat berättas deras historier i olika kronologisk ordning. Cathys scener börjar med uppbrottet och skilsmässan och jobbar sig bakåt mot parets första dejt. Jamies scener följer en mer konventionell linje, från den första förälskelsen till slutet. I mitten korsar berättelserna varandra i scenen där de gifter sig. Det låter kanske onödigt avancerat, lite som ett narrativt trolleritrick men det fungerar och när en ser musikalen eller lyssnar på sångerna (det är en musikal som fungerar minst lika bra på skiva som på scen) känns det inte alls konstigt eller ologiskt.

"The Last Five Years" är alltså väldigt teatral och ett kammarspel. Hur fungerar då allt det här på film? Egentligen kan jag nästan inte bedöma den saken. Jag kan materialet så väl, sitter och nynnar med, kan alla texterna, sveps omedelbart med. En sak kan jag nog konstatera - det här är inte en film för alla. Det är inte ett konventionellt romantiskt drama och minst nittio procent av filmens repliker är sjungna. För den som är beredd att ge sig ut på filmens resa finns kontinenter att utforska.

Richard LaGravenese är inte en regissör som jag hade förväntat mig en film som den här från. Han har varit inblandad i kladdigt sentimentala filmer som "P.S. I Love You" (2007) och "Water for Elephants" (2011). Han regisserade också "Beautiful Creatures" från 2013 (som jag recenserade här), en ungdomsfantasy som kom och gick ganska omärkligt förbi. LaGrevenese väljer här, kanske klokt nog, att inte ställa sig i vägen för Jason Robert Browns sånger utan låter dem driva filmen framför sig. På det sättet påminner "The Last Five Years" om filmversionen av "Into the Woods" som jag skrev om härom månaden. De är båda versioner av respektive musikal som förlitar sig på kraften i förlagan utan att egentligen göra väldigt mycket med dem. Det är inte nödvändigtvis något helt dåligt. Jag skulle vilja påstå att det fungerar bättre här än i "Into the Woods" kanske på grund av den mer vardagsrealistiska inramningen. Jag hade dock kunnat önska en klarare uppfattning från regissörens sida om hur de mer teatrala greppen ska hanteras. Det är för all del skönt att filmen är ogenerad inför att skådespelarna sjunger. Den saken flyter på bra. Mer komplicerat blir det när det ska göras övergångar mellan tidslinjerna eller när båda karaktärerna är "på scen" samtidigt fast de inte delar diegetiskt rum. Där hade filmen kunnat vara tydligare.

Browns sånger pulserar av liv och energi. Arrangemangen har ett driv och en spänning över sig som jag gillar skarpt. Brown förenar Sondheim-traditionen med en samtida rock/popsensibilitet. Det svänger, det gungar, det exploderar av harmonier och fantastiska textrader. De rymmer djup, dramatik och rå poesi. Dessutom är de ofta brutalt roliga. De bär upp filmen tillsammans med de två huvudrollsinnehavarna Anna Kendrick och Jeremy Jordan.

Kendrick visar åter igen var skåpet ska stå och framstår allt mer som vår tids stora musikalstjärna på film. (Senare i år kommer också uppföljaren till "Pitch Perfect".) Hon har en klar och glimrande sångröst. Om något är hon nästan lite för tekniskt skicklig. Hennes charm och öppenhet som skådespelare gör henne annars till en perfekt Cathy. Även Jordan imponerar. Hans roll är verkligen inte enkel. Jamie må vara baserad på Brown själv men det är verkligen inte ett sympatiskt porträtt. Det är inte utan att jag kommer att tänka på Bob Fosses självporträtt i "All That Jazz" (1979). Brown är långt ifrån lika cynisk men inte mindre kritisk. Jamie kan lätt bli en skitstövel men Jordan lyckas balansera upp det bra. Det är inget mysterium varför Cathy faller för honom från början.

Stackars Cathy (Anna Kendrick) får dela loge med en pytonorm.
Livet på turné är ingen dans på rosor.

Flera gånger under filmens gång blir jag rörd till tårar. Det här är en tragedi i ordets verkliga betydelse. Vi får möta karaktärer som vi tycker om lida kval som vi inte egentligen tycker de förtjänat men som ändå är ofrånkomliga. Det hjärtskärande med "The Last Five Years" är att Cathy och Jamie verkligen älskar varandra och att de på så många sätt är perfekta för varandra. Ändå vill det sig inte. Ändå kan de inte få det att fungera. Varför? Jobb och karriär sliter och tär. Verklighet och vardag slipar ned romantiken. Går det alls att vara en del av ett par utan att förlora sig själv? Musikalen och filmen har inga färdiga svar. Livet är en besvärlig sak, såväl fram- som baklänges.

Cirkeln

Jag har beklagat mig över hur sällan magi blir riktigt magiskt på film och nu har jag fått svar på tal. Om ni vill se ett utmärkt exempel på hur det ska göras när det görs rätt då har ni det här. "Cirkeln", Levan Akins filmatisering av Sara Bergmark Elfgrens och Mats Strandbergs populära ungdomsroman, är varken mer eller mindre än ett litet mästerverk i sin genre. Utan att ens verka blinka sopar den mattan med amerikanska Y.A.-adaptioner och levererar hårt, som en knytnäve rätt i magen. Det är en film som tar sin publik på absolut allvar och som lyckas få till en tonträff som är specifik och genljudande. Akin framstår med ens som en av landets absolut mest intressanta filmskapare. Den närmaste jämförelse jag kan göra är med Tomas Alfredssons filmatisering av Ajvide Lindqvists "Låt den rätte komma in" (2008). Liksom den är det en film som är väldigt lyhörd mot sin litterära förlaga samtidigt som den genom sitt självsäkra bildspråk ändå blir helt och hållet sin egen.

Jag skulle faktiskt vilja hävda att filmen är bättre än boken i det här fallet. Jag tyckte mycket om romanen men utan någonsin bli helt imponerad. Det finns något i författarnas prosa som känns lite omständigt och klumpigt. Boken försöker balansera realism och fantastik men det vill sig inte helt och hållet. Det är en litteratur där idéerna är starkare än det faktiska genomförandet. Det som lyfter romanen är karaktärsporträtten. Filmen blir mer av en helhet. Repliker som på sidan ser lite tramsiga eller tomma ut visar sig, när de gestaltas av de här skådespelarna, få liv och vibrera. Akin litar på sin aktörer och han vet precis vad han vill visa oss. Bildkomposition och montage är slående väl genomtänkta. Dessutom firar såväl scenografi, kostym och specialeffekter triumfer utöver det vanliga. Det Engelsfors som tonar fram i filmen blir till en plats som känns helt och hållet autentisk. Effekterna har en fysisk påtaglighet som gör att de smälter in helt i världen där de utspelar sig. De har tyngd och klarhet. Det är strålande genomfört. Tillsammans med Benny Anderssons vackra och vemodigt symfoniska filmmusik vibrerar berättelsen av kraft och styrka. (Andersson är också en av filmens producenter.)

Engelsfors är ett svenskt gammalt brukssamhälle på dekis. De industrier som en gång höll allt levande har för länge sedan försvunnit. Delar av staden ligger bara där och förfaller. Runt omkring ligger den mörka och täta skogen, ruvande. Det är en plats fylld av spöken från förr. När vi får reda på att stadens gymnasieskola är en "ondskans plats" är det inte svårt att tro. De nedgångna lokalerna med sin kommunala doft av mörkt tegel och nyanser av brunt, grått och beigt, där fladdrande kalla lysrör blinkar skulle inte kunna beskrivas bättre än så. Här, på den här platsen, upptäcker sex tonåriga tjejer att de har övernaturliga krafter som är på väg att vakna. De är häxor och inte nog med det - De är De Utvalda vars öde det är att rädda världen från de demoner som vill utplåna allt mänskligt liv. Det betyder också att de är måltavlor. Demonerna kommer göra allt de kan för att röja dem ur vägen.

Inget av det här är i sig jätteoriginellt. Jag skulle kunna lista såväl "Buffy" som "Sailor Moon" som uppenbara förlagor. Släng sen på en dos av gamla "Degrassi High" eller någon annan bra ungdomssåpa. Det är inte byggstenarna i sig som är det betydelsefulla - det är hur de är sammansatta till en helhet som avgör om det lyfter eller inte. Här är det kombinationen av det socialrealistiska och det mystiska som gör det. Det och rollfigurerna som sagt. För det här är en berättelse där tjejerna är hjältarna och det finns ingen som kan rädda dem - annat än dem själva.

Anna-Karin (Helena Engström), Vanessa (Mrianda Frydman), Rebecka  (Josefin Asplund),
 Minoo (Irma von Platen) och Linnea (Leona Axelsen).

Strandberg och Bergmark Elfgren har skapat ett kollektiv av karaktärer som var och en är klockrena typer. Var och en av oss har känt de här tjejerna, gått i samma klass som dem, varit en av dem. Här finns den populära hästtjejen Ida (Hanna Asp), Rebecka som kämpar för att vara "duktig" och har ätstörningar (Josefin Asplund), den mobbade och tystlåtna Anna-Karin (Helena Engström), den hårt festande Vanessa som söker bekräftelse och kärlek (Miranda Frydman), den utåtagerande emotjejen Linnea (Leona Axelsen) och så till slut Minoo (Irma von Platen) som lever i böckernas värld och som kanske tänker och analyserar allt lite för mycket. Alla de här rollerna är perfekt castade och gestaltade med en övertygelse som skulle kunna få en att tro att det var en samling av den yttersta skådespelareliten vi har att göra med. Inte minst von Platen står ut för mig. Hennes Minoo har en känslighet och en intelligens som går rakt in i mig. Kanske för att jag själv var en Minoo.

Igenkänningsfaktorn är hög. Och filmen värjer inte för tonårens alla ångestkällor. Rädslan att inte passa in, rädslan att förlora sig själv, alkohol och droger, sexualitet, självmordstankar och depressioner - allt finns här. Och magin är inte alltid till hjälp. Ju mer cirkelns medlemmar förändras av sina krafter, dess mer förblir de också de samma. Du kan använda trolldom för att få andra att bli dina vinner men innerst inne vet du ju att det inte är på riktigt. Du vill bli sedd, du vill att någon ska förstå dig, du vill inte vara så arg och så rädd. Du både vill växa upp och fruktar den dagen. Mot det hjälper ingen magi.

Möjligtvis finns det ett eller ett par ställen där filmens stil ställer sig i vägen för den narrativa klarheten. Det är dock en marginell invändning. I grunden är jag väldigt imponerad över hur Akin litar på åskådarna och låter oss själva lägga ihop det vi ser utan att vi blir skrivna på näsan. Det är ett uttryck för den respekt som filmen bär på. En respekt för sina karaktärer, för minnet av hur det var att vara sexton år, för minnet av att det finns något magiskt i världen oavsett vad vi väljer att kalla det.

The Librarians - Säsong ett

Det här med magi är svåra saker att ha och göra med. Det gäller vi vår vanliga verklighet. Det gäller tydligen också i fiktionen. Fantasy på film har tagit enorma steg framåt de senaste decennierna. På TV är det en annan sak. (Undantaget är väl "Game of Thrones" men det är ju också ganska low fantasy.) Framförallt verkar det vara fasligt svårt att få det magiska att verkligen vara magiskt. Jag finner mig ofta sakna det mystiska, det irrationella, det oförklarliga som så ofta går förlorat i jakten på effektivt berättande. Serier av det här slaget lider enligt min mening också ofta av det jag kallar för "Buffy-sjukan", ett försök att täcka över bristen på dramatisk substans med vitsig och lätt sarkastisk dialog. Jag, som inte ens gillar "Buffy" så mycket, har blivit allt mer allergisk mot det där. Det är ett tecken på lathet från författarnas sida. Ett sätt att slippa undan att göra sina karaktärer till figurer med verkligt djup och flera bottnar.

Ett exempel på detta är den nya serien "The Librarians" från amerikanska TNT. Den är baserad på en serie TV-filmer som jag inte sett tidigare. I de filmerna spelar Noah Wyle en akademiker som blir värvad till ett interdimensionellt bibliotek bortom tid och rum. Hans uppgift blir att leta reda på magiska artefakter och beskydda mänskligheten. Eller nåt sånt. Uppenbarligen är Indiana Jones med och spökar. Arkeologi och övernaturligheter liksom. Lite gammeldags matinéäventyr ni vet. Det kan bli väldigt bra med en Spielberg i högform vid rodret. Med ett mindre säkert handlag och med en tv-budget är det inte lika självklart ett recept på framgång.

I serien tvingas Wyles bibliotekarie att rekrytera en grupp av andra hyperbegåvade karaktärer som kan assistera honom när en ond kult osäkrar världens magiska krafter. De leds av den före detta insatssoldaten Eve, spelad av Rebecca Romijn (som ju brukade vara Mystique i filmerna om X-men innan Jennifer Lawrence tog över). Romijn är sedan seriens centrala nav. Wyle själv försvinner ut på andra äventyr och dyker bara upp lite då och då. Bland de andra genierna hittar vi bland annat en bondsk akademiker (Christian Kane), en tjuv (John Kim) och en brilliant matematiker med en dödlig svulst i hjärnan som samtidigt ger henne mentala superkrafter (Lindy Booth). Booths karaktär är den klart intressantaste i serien, det finns en inneboende konflikt mellan hennes förmågor och hennes själva existens som ger hennes figur Cassandra (symboliskt laddat namn) en nerv som tyvärr saknas bland de övriga. För att en serie av det här slaget ska lyfta måste vi som åskådare investera oss i karaktärerna, deras relationer och utveckling. Det blir lite dåligt med det här. Det räcker liksom inte med att tala om för oss att rollfigurerna är geniala när författarna inte riktigt förmår gestalta detta. När det dessutom mer eller mindre är deras enda egentliga personlighetsdrag blir det lite tunt.

Det här gänget ska alltså skydda oss mot den vilda magin.

Säsongen består av tio avsnitt, vilket är lite färre än vad en serie av det här slaget brukar ha. Det är ju inte ett prestigedrama a la HBO och absolut inte i nivå med något som "Penny Dreadful". Mer är det som en dussindeckare med övernaturliga inslag. De enskilda avsnitten varierar i kvalité mer än vad en serie med så här få avsnitt borde göra. Ett par av avsnitten får till intriger som rycker tag och som är hyfsat lovande. Det dyker också upp ett par roliga gästskådespelare bland annat Rene Auberjonois, Tricia Helfer, en av mina personliga favoriter Alicia Witt och den gamla kultaktören Bruce Campbell (denne spelar jultomten med en kul tvist.) Som helhet är jag dock inte förtrollad. Och det är precis det jag skulle vilja bli av en berättelse där grundpremissen är att det finns magi i världen.

Men det är svårt som sagt, det där med magi. Det blir lätt så platt, så mekaniskt, så oinspirerat. Som om trolldom vore en app som en laddade ned från någon slags esoterisk server och som sedan aktiveras genom trycket på en inre touchtangent. All mystik går förlorad och det som skulle vara poängen - att världen är annorlunda än hur vi uppfattar den - gör den paradoxalt bara mer lik sig själv. Låt det vara osagt om "The Librarians" blir en hit som leder till en fortsättning. Det sista avsnittet binder ihop trådarna tillräckligt för att det skulle kunna gå åt vilket håll som helst. Min smak är sällan helt tillförlitlig när det gäller att avgöra om nåt sånt här kommer att slå. Jag skulle dock vilja ha mer för att ta den till hjärtat.

Jag ser om NileCity

"Humor är en färskvara" konstaterar Magnus Härenstams och Brasse Brännströms karaktärer i Lasse Hallströms "Två killar och en tjej" (1983). I filmen har de blivit ombedda av en gammal studentkompis att framföra en revy med gamla spexsketcher som de skrivit många år tidigare. Med fasa bläddrar de i pärmar med gamla manus och känner inget annat än pinsamhet och skam när de läser sina gamla lustigheter. Jag kan absolut känna igen mig. Å andra sidan håller jag just nu på att repetera Shakespeares "En midsommarnattsdröm" - en komedi som har runt 400 år på nacken och som fortfarande får publiker att skratta. Så viss humor motstår ändå uppenbarligen tidens tand.

Att det i år har gått tjugo år sedan Killingsgängets "NileCity 105,6" visades på SVT första gången är ett sånt där faktum som kan ge mig en väldig åldersnoja. På ont och gott var den serien min generations röst. Jag gick på gymnasiet när den började sändas och jag minns att jag och mina vänner var som besatta av den. Tillsammans med en del andra ungefär samtida företeelser (Tarantino, Kevin Smith osv.) utgjorde den en del av en kulturell jordbävning, en känsla av att något verkligen höll på att förändras. Påmind om tjugoårsjubiléet blev jag lite nyfiken på att se om alltsammans, för första gången på lång tid, för att se om serien fortfarande har något att komma med eller om den är fast där den var, kvar i mitten av ett nittiotal som blir allt mer avlägset.

Glenn Killing (Henrik Schyffert), Percy Nilegård (Johan Rheborg) och Greger (Robert Gustavsson)

Två saker slår mig omedelbart. Det första är hur väl jag fortfarande kan recitera flera av scenerna från minnet. Det andra är hur våldsamt krängande, splittrat och ojämnt det hela är. Det sistnämnda var kanske inte så oväntat. Anarkistiskt är ett annat ord som skulle kunna beskriva samma sak och den energin var en viktig del av seriens genomslag och charm. Känslan av att vad som helt kunde hända, att inga regler och restriktioner gällde. Det är den långa traditionen av karneval och grotesk som alltid varit närvarande i humorn och komedin. För varje generation måste den återuppfinnas, omdefinieras, bryta mot nya tabun och gränser. Idag känns upptågen inte så chockerande längre men dess mer spretande. Det märks verkligen att "NileCity" är en serie skriven av en grupp med många olika starka viljor. Det låter sig inte alltid bli en helhet.

Serien är en märklig genrehybrid. I botten är det framför allt ett sketchprogram, strukturerat som vilken revy som helst. Det finns dock tillräckligt av en röd tråd i ramen med den bisarra radiokanalen inrymd i en brandstation, i intrigen mellan Percy Nilegård (Johan Rheborg) och den märkligt pansexuelle Brandchefen Greger (Robert Gustavsson) samt i Nilegårds desperata försök att hålla företaget flytande för att serien ska vara inne och nosa på sitcomformatet. Hade bara världen och karaktärerna varit lite mer konsekventa hade de varit där. På det viset påminner "NileCity" faktiskt om Galenskaparna och After Shaves serie "Macken" (1986) som intressant nog opererar efter samma upplägg. Det är en jämförelse som säkerligen hade fått Killinggänget själva att sätta i halsen - särskilt då - men som är träffande inte dess mindre.

Humorn är också en mycket blandad påse. Här ryms allt från väldigt smal referenshumor (jag måste erkänna att jag fortfarande inte fattar allt) till ganska bred underhållning som tangerar buskisen, särskilt i flera av Robert Gustavssons "gubbar". Gränsen mellan det Gustavsson gör här och vad t.ex. Krister Claesson skulle kunna riva av på en scen i Falkenberg är inte jättetydlig alltid. Och nog finns det de i publiken som uppskattade just detta. "NileCity" hade aldrig blivit den succé som den blev om den inte också någonstans hade anknutit till en folklig tradition.

Det speciella med de flesta av sketcherna är att de har så många lager. De är sällan bara en sak samtidigt. Ta scenen här Gustavsson kommer in som Mick Talbolt, forskare i ordstäv och ska bli intervjuad av Glenn Killing (Henrik Schyffert). Vi har dels referenshumorn (Talbot är en obskyr brittisk musiker, så klart). Vi har det faktum att han drar massa konstiga ordstäv som tycks vara totalt hopblandade och nonsensartade, allt medan Killing försöker hålla intervjun under styr. Lägg dessutom till att figuren är klädd i en dräkt föreställandes jättestora bitar lakritskonfekt och att detta aldrig kommenteras. Men det slutar inte ens där för plötsligt byter scenen fokus helt och Talbolt förklarar att han är förälskat i Killing. När denne inte svarar det samma tillbaka blir det hela plötsligt till en slags gripande pinsamhetshumor. Detta är bara ett av många exempel. Min poäng är att jag absolut kan se varför massvis med olika åskådare kan finna detta roligt - av helt olika anledningar.

Några favoriter ur serien. (Inklusive Mick.)

En sak som retar mig när jag ser om serien är dock att den faller i en fälla som många sketchprogram gör, nämligen att upprepa sketcher om och om igen. Ta till exempel Vejron i ottan, Gustavssons arge göteborgske kommunist vars tidiga morgonprogram avslutar varje avsnitt. Det finns alltså sex stycken Vejron-sketcher i serien? Fel. Det finns bara en. Det är samma hela tiden. Vejron kommer in, ringer upp en yrvaken stackare, tjötar med denne, förolämpar, lyssnar inte, kör över, gapar och skriker. Sen är det slut. Ja, de specifika vitsarna varierar från gång till gång men det gör inte sketchen annorlunda. Det är samma med mellanspelen om de väloljade brandmännen, bara upprepning. Farbror Barbro, upprepning. Percy Nilegård försöker lura någon företagare att sponsra, upprepning. Sudden, upprepning. Fredagsparty, upprepning. Listan kan fortsätta men jag vill inte upprepa mig för mycket. Det här är som sagt väldigt vanligt. Nästan alla som gör sketchhumor för TV gör sig skyldiga till det här. Det kan förstås argumenteras för att detta är vad publiken vill ha. "Ge oss mer av den där knasiga figuren" ropar de, kan en tänka. Jag menar dock att det går att göra med större finess än så här. Det går att utveckla en karaktär, placera hen i nya miljöer och omständigheter. Sen när bryr sig förresten Killinggänget om vad folk vill ha?

Det bästa avsnittet för mig är därför det fjärde i serien eftersom det bryter mycket av mönstret för serien. Det är det avsnitt där radiostationen tillfälligtvis omlokaliserat sig till stormarknaden B&W. Det avsnittet bryter upp mönstret för serien och innehåller dessutom den enda sketch där Killing intervjuar en annan figur än Gustavssons gubbar. Malin Cederbladhs mycket märkliga fjortistjej och hennes fantasi om när hon träffade Peter Jöback var hysteriskt rolig då och står idag ut än mer. Där händer något verkligt oväntat.

Det som jag gruvade mig mest för inför omtittningen var böghumorn. För det är mycket anspelningar på manlig homosexualitet, direkt och indirekt, i serien. När jag nu sett om är jag kluven. Å ena sidan, ja det här är daterat. Det skulle inte inte gå att göra så här idag. Det finns en grabbig homofobi som komponent, det går inte att komma ifrån. Men det finns också en värme och ömhet i skildringen som går långt utanför ett "titta vad konstigt"-perspektiv. Den homosexuelle är och förblir Den Andre men ändå finns det något där. Till och med Greger, vars sexuella gränslöshet tar sig vansinniga uttryck och som faktiskt under seriens gång kidnappar och (implicit) våldtar en annan man (vilket väl får sägas vara homofobins absoluta urscen) skildras i slutändan som en människa som bara vill ha kärlek, värme och ömhet. Och inte går det göra annat än att älska de där muskulösa brandmännen i deras ständigt pågående förhandlande om könsrollen och vad det egentligen innebär att vara "kille"? Jag säger inte att det är oproblematiskt, långt ifrån. Men till skillnad från t.ex. Monty Python vars homoskämt jag hade mycket svårare för när jag såg om dem sist, känns det här som att "NileCity" är gjord i en tid när något började hända, när vi som samhälle började prata om HBTQ-frågor på ett annat sätt än tidigare.

Så håller "NileCity 105,6"? Både ja och nej. Min egen nostalgi kommer jag aldrig komma förbi och den gör säkert sitt till. Jag måste säga att den höll bättre än vad jag fruktat men kanske samtidigt inte riktigt så bra som jag hade hoppats. Kommer den att leva vidare som en klassiker även framöver? På den frågan för vi nog svara detsamma som den kinesiske statsmannen gjorde när han blev ombedd att säga något om följderna av den franska revolutionen. "Det är för tidigt att yttra sig om den saken" sade han.