Familjen Bélier

"Familjen Bélier" är en godmodig fransk komedi av det där myspysiga och lagom skruvade slaget som svensk biodistribution tycker om att köpa in. Det där låter kanske som ett lite cyniskt anslag men det betyder inte att jag inte tyckte om filmen. Tvärt om. Det finns inte mycket negativt alls att säga om den. Den är möjligen inte den mest spännande filmade  berättelse eller visuellt slående film som någonsin producerats men det spelar inte någon roll. Det är en film som sätter skådespelarna i centrum och som gör det med den äran.

Huvudpersonen Paula (Louane Emera) är en tjej som går på gymnasiet i en liten by på landet. Hennes föräldrar, bonden Rodolphe (Francois Damiens), hans fru Gigi (Karin Viard) och lillebror Quentin (Luca Gelberg) är alla döva. Paula är alltså den enda hörande i familjen och får därför dra ett stort lass med ansvar på gården. Hon är den som måste ringa och prata med leverantörer, hon måste vara med och sälja ost på marknaden och hon måste till och med följa med och tolka när föräldrarna går till doktorn och pratar om detaljer i sitt mycket aktiva sexliv. (Det är en fransk komedi, naturligtvis har föräldrarna mycket sex.)

Detta status quo utmanas när Paula väljer körsång som tillval i skolan, mest för att den söte killen Gabriel (Ilian Bergala) går i den klassen. Till sin stora förvåning upptäcker Paula att hon är väldigt begåvad som sångerska och hennes annars så bittre lärare (Eric Elmosnino) ser chansen att få henne uttagen till en radiokör, en chans som skulle låta Paula gå i en musikklass i Paris. Paula lockas av tanken men kommer hon att kunna bryta upp från sina föräldrar och gården? Och skulle de klara sig utan Paula? I samma veva som allt detta sker bestämmer sig pappa Rodolphe för att kandidera till posten som borgmästare. Skojigheter utbryter förstås.

Emera är väldigt bra i rollen som Paula. Det är ett väldigt lyhört och trovärdigt porträtt. Ett skönt alternativ till alla stereotypa amerikanska tonårsskildringar. Hennes Paula både ser ut och för sig med en tydlig tonträff. Visst, hon tycker hennes föräldrar är pinsamma ibland och hon söker sin egen identitet. Men hon bär också på en stor inre styrka och verklig själ. Hennes sångröst är också verkligen hennes egen, inte bara tekniskt skicklig utan även full med äkta känslor. Emeras scener med Bergala har en intensiv laddning. Vid sidan om Emera spelar naturligtvis både Viard och Damiens ut till max i sina roller som mor och far. Det är bred, ibland snudd på farsartad komik. Jag är också väldigt förtjust i Elmosninos musiklärare. Hans bistra drapor till sina elever står ibland inte långt efter Simmons i "Whiplash" men de blir ändå aldrig lika grymma, förmodligen för att de så tydligt springer ur hans egen desperation och livsångest. Så måste jag också nämna Roxane Duran som spelar Paulas knasiga bästa kompis Mathilde. Hon har en tajming som är fantastisk.

Paula (Louane Emera) hittar sin röst.

Det finns mycket i "Familjen Bélier" som går att känna igen. Att växa upp och släppa taget som barndomen och föräldrarna är en erfarenhet vi alla delar, oavsett om föräldrarna är funktionshindrade eller inte. Musiken lyfter det hela ännu ett steg. Sångerna i filmen, hämtade från den franske artisten Michel Sardous låtskatt, är väldigt typiska franska chansons, vemodiga, vackra, med poetiska texter. Det är inte utan att jag blir lite tårögd ibland.

Exodus: Gods and Kings

"Exodus: Gods and Kings" är en film som inte vet riktigt vad den vill vara och därför försöker sitta på flera stolar samtidigt. Vill den vara en trogen bibelfilm som ska vända sig till en troende publik? Vill den vara en modern psykologisk omtolkning av gamla myter? Vill den vara ett fantasyäventyr a la Tolkien eller "Game of Thrones" med mycket blod och mycket naket?  I slutändan försöker den äta kakan och ha den kvar. Det är inte en lyckad strategi. På många sätt delar den detta problem med förra årets "Noah" som även den brottades med samma ambivalenser. Där fanns dock tillräckligt av Darren Aronofskys personlighet och egenheter för att göra det hela intressant. Ridley Scott däremot har egentligen aldrig varit en regissör som kunnat lyfta dåligt material till nya höjder. Särskilt inte när han jobbar i svärd och sandal-genren.

Berättelsen om Moses och uttåget ur Egypten har varit foder för spektakel ända sedan filmens barndom. Cecil B. DeMille, en av Hollywoods tidiga giganter gjorde två inflytelserika filmversioner: "The Ten Commandments" från 1923, som satte ribban för vad en bibelfilm skulle vara och hur den skulle se ut samt remaken med samma titel från 1956. Det är den senare som de flesta tänker på idag, den har Charlton Heston i rollen som Moses och Yul Brynner som Farao. Personligen finner jag den lite stel och väl monolitisk. Vördnaden för materialet ställer sig i vägen för gestaltningen och DeMilles bästa dagar i regissörsstolen låg nog bakom honom. Min personliga favorit är nog snarare "Prinsen av Egypten" från 1998, en av DreamWorks tidigaste animerade filmer. Den avviker från Disneymodellen även om den är en musikal med fina sånger av Stephen Schwartz. Den vågar vara ganska mörk och brutal. Dessutom är det en av de få gånger när Moses inte behövt se ut som en arier på film. De judiska slavarna får till och med sjunga på hebreiska när de tågar mot Röda havet.

Jag kan naturligtvis inte komma bort ifrån att jag skriver om allt det här i egenskap av en person som hämtar andlig näring ur helt andra myter än de här. Jag har alltså ingen personlig relation till berättelserna som sådana (även om de fortfarande när jag gick på lågstadiet i ett litet samhälle i Småland lärdes ut mer eller mindre som om de vore verklig historia). Jag har inget investerat i dem. Men jag är intresserad av myter och deras kraft. Och som författare och regissör själv är jag också intresserad hur vi återberättar myter i vår samtida kultur, litteratur och på film.

I centrum för filmen står Moses så klart. I den här versionen spelas han av Christian Bale som tar med så mycket av sin bat-attityd som han bara kan in i gestaltningen av den skäggprydde patriarken och frihetskämpen. Regissören stöper profeten i samma actionhjältemodell som tidigare bistra män som måste göra vad män måste göra i Scotts filmer med historisk miljö. Tanken går till exempelvis till Russel Crowes figurer i "Gladiator" (2000) och "Robin Hood" (2010). Liksom dem är denne Moses ett militärt geni och en krigare ut i fingerspetsarna. De försöker lämna dödandet och våldet bakom sig, drömmer om att få leva ett enkelt och fredligt liv - gärna som bonde - men omständigheterna tvingar dem att åter ta upp svärdet och kämpa för det rätta. Det är inte för någon förmåga att tala eller inspirera i första hand som Moses är den utvalde att leda hebréerna utan för hans talanger som härförare.

När jag ser "Exodus: Gods and Kings" känns det tydligt att Scott önskat göra en film där det fantastiska och övernaturliga får stå tillbaka för det mänskliga. Han försöker skohorna in så mycket som möjligt av berättelsens under och mirakel i rationalistiska förklaringsmönster. Fast det går ju bara till en viss gräns. Och över axeln måste han ha känt fokusgruppernas tunga andning. Det finns antydningar till något intressant här, inte minst i scenerna mellan Moses och JHVH. Hebréernas gud (som Moses börjar kommunicera med efter att ha fått en stor sten i huvudet) gestaltas i filmen av en ung pojke. Det finns något ganska träffande och potentiellt provocerande i den tolkningen. För visst är den gammaltestamentlige guden lite som ett barn ibland, ett argt, lättstött barn som inte sällan börjar gapa och skrika när han inte får som han vill. Och nog får Moses och pojkguden anledning att gräla i filmen. Moses vill inte alla gånger driva nemesis divina fullt lika långt som hans uppdragsgivare begär. Det hade kunnat bli spännande på riktigt om konflikten inte fått hamna i bakgrunden för allmänt vapenskrammel.

Filmen fick före sin premiär mycket kritik för den etniska representationen i ensemblen. Jag kan bara hålla med. Det är faktiskt till och med värre än vad det såg ut som på pappret. Det är inte bara det att det egyptierna framstår som svartmuskiga och mörkhyade i jämförelse med den kritvite Bale - de förses också konstant med traditionella omanlighetsmarkörer. Där sitter de med sin svarta kajal runt ögonen och gosar med gula ormar och äter dadlar och annat. Skildringen av det egyptiska som dekadent österländskt och därmed också "fjolligt" klingar smärtsamt falskt. Och saken är den att Bales Moses aldrig är en del av det där. Inte ens när han är en del av hovet i filmens början. Ingen kajal där inte. Till och med hans rustning ser mer butch ut än de andra generalernas. Lägg till det att det Egypten som skildras är ett hopkok av allsköns perioder i den kemetiska historien och det blir inte bara stereotypt, det blir trött och slappt också.

Moses är alltså han till höger.

Som drama är det ganska ointressant, som action inget speciellt, som utforskning av religiösa urkunder är det allt för bakbundet och visuellt är det mest trist. Det ska till mer än CGI-landskap för att imponera idag. Och de som Scott och hans effektsteam har att erbjuda är inte ens speciellt snygga. Filmen vajar än hit och än dit men blir aldrig en vettig helhet. Jag föredrar nog faktiskt till och med Heston-versionen trots alla sina brister. Den vet åtminstone vad det är den vill berätta.

Ack Värmland - Första avsnittet

Efter att ha svängt 180 grader med sin senaste långfilm "Min så kallade pappa" återvänder Ulf Malmros till redan väl trampade betesmarker med nya komediserien "Ack Värmland" som är tänkt att hålla kvar TV4s tittare mellan första och andra delen av "Let's Dance". Den som har sett ens något av Malmros senare produktion kommer omedelbart att känna igen sig - i humorn, i miljöerna, i karaktärerna och förstås i skådespelarna. Malmros har vid det här laget en väl samkörd ensemble att jobba med.

Det var "Smala Sussie" (2003) som gjorde det. Innan dess var Ulf Malmros i första hand en bildstormare, en energisk ungdomlig röst med mycket attityd och rockvideoestetik. Vi kan dra oss till minnes sådant som genombrottsfilmen "Ha ett underbart liv" (1992), med manus av bl.a. Hans Hatwig - bara en sån sak. Malmros gjorde också en sväng inom fantastiken med TV-serierna "Rapport till himlen" (1994) och "Silvermannen" (1996). De bars fram av en väldigt säregen kulört sagoboksestetik men hade kanske inte alltid de starkaste av manus. (Det sistnämnda kommer vi att återkomma till.) Malmros försökte sig också på sitcomgenren med "Sally" (1999), ni vet den med Maria Lundqvist, och hade stor framgång med "Mitt liv som hund"-pastischen "Den bästa sommaren" (2000) Så, det saknades inte succéer. Men Malmros var uppenbarligen en autör på jakt efter en egen röst. Efter att ha doppat tårna i lite allt möjligt hade han ännu inte helt en självklar identitet.

Så hände då "Smala Sussie" och det var som en fördämning brast. Filmen är baserad på ett manus av Petteri Nuottimäki (den enda credit han har på IMDb) och som Malmros omarbetat. Det hade varit väldigt intressant att läsa det där manuskriptet i sin ursprungliga form. Jag misstänker att det inte finns så mycket kvar av originalet i den färdiga filmen. "Smala Sussie" drivs av en närmast ursinnig energi. Något blir förlöst där. Att Malmros placerar berättelsen i sin barndoms Molkom och kryddar handlingen med detaljer från sina egna minnen är betydelsefullt. Han hittar hem. Det finns en kraft där som kommer ur något som legat undangömt och förträngt länge. Det går att ta den aspirerande filmmakaren bort från bonnelandet men bonnen är tydligen ändå kvar där någonstans. Med filmen kom Malmros också att upptäcka skådespelare som Björn Starrin och Johan Östling vars persona på duken smälter samman med filmens ton och stil.

På olika sätt har sedan Malmros försökt återfånga det där. Han hade viss framgång med "Bröllopsfotografen" (2009) men snubblade rejält med den röra som var "Mammas pojkar" (2012). Nu är det alltså dags för TV-serieversionen. Starrin och Östling har förstås bärande roller men det är inte de som är huvudpersonerna. De spelas av Mia Skäringer och nykomlingen Ida Hallquist. De gestaltar mamman Anette och vuxna, men ännu inte utflyttade, dottern Fanny. Anette får sparken och får idén att öppna eget. En fotsalong närmare bestämt. Starrin och Östlund spelar mor och dotters respektive pojkvänner. (Ja, Fanny är ihop med ett 35-åtigt mansbarn men som han själv säger: "Själen behöver aldrig visa leg".)

Det är brett, det är dialekt, det är sånt som vi sett förut. Inga av karaktärerna är särskilt sympatiska, inga jag skulle vilja umgås med precis. De är egoistiska, självgoda, ganska korkade och fångade i sina egna små inskränkta perspektiv. Det är väl utfört. Skådespelarna har en väl avvägd tajming och känns avslappnade i sina roller. Skäringer är alltid som bäst när hon arbetar med någon form av grotesk och på det viset passar hon och Starrin bra ihop. Det är absolut någon form av buskis men en buskis som faktiskt är uppdaterad till vår tid. Det behövs inte några drängar och pigor i denna värld av nätpokerspelare och bidragstagare. Skruvat är det absolut men också tillbakahållet på ett sätt som ger det hela ett visst mått av trovärdighet. Förutom huvudrollsinnehavarna tycker jag mycket om Bengt Alsterlind och Lotta Tejle som snokande grannar. Alsterlinds roll är för all del också en upprepning från "Smala Sussie" men det finns något motbjudande skoj i att Malmros tar denne man från vår barndoms TV och förvandlar honom till en pervers fluktis. Det är som om regissören sett ett mörker där som ingen annan lagt märke till.

Några orosmoln anar jag vid horisonten. Bristen på struktur och form är ett problem redan här i första avsnittet och jag misstänker att det kommer bli mer av den varan allt eftersom att serien går vidare. Malmros är historiskt sätt inte en regissör som varit bra på att ta livet av sina darlings. Här finns alla de värsta tendenserna, omtagningarna, skämt som får hålla på lite väl länge, förtjusningen i enskilda scener snarare än ett öga på helheten. Särskilt en komediserie med halvtimmeslånga avsnitt behöver en tydlig ram om det ska bli någon styrsel på det hela.

Mest skruvar jag mig dock över den grundläggande synen på de människor som serien handlar om. Visst finns det väl en slags kärlek till deras konstigheter och galenskaper. Men det finns också något annat - som funnits med i alla av dessa Värmlandsexkursioner. Malmros må ha slagit en guldådra när han upptäckte vad han hade att mjölka ur Molkom men det finns också en stor dos av tacksamhet över att ha tagit sig därifrån. Jag förstår det helt och hållet. Jag kommer också från småort ute i skogen. Ändå kan jag inte låta bli att ana något av ett klassförakt i skildringen av detta white trash som verkar så övertygade om att de ska ha rätten att få fortsätta att leva sina liv som de alltid har gjort oavsett vad som sker i världen runt om dem. Där sitter de i sina mexitegelvillor och ynglar av sig helt enkelt därför att de inte kan något annat. Det är inte det enda "Ack Värmland" har att säga om sina karaktärer, men det finns där. OCh det får mig att sätta skrattet i halsen då och då.

CSI: Cyber - Pilotavsnittet

När det gäller kriminalserier för TV så tycker jag personligen bäst om de som är råa, brutala, lite hårdkokta och åtminstone har någon form av sociologiska ambitioner. Realism är ett allt för laddat ord i sammanhanget. Det är inte nödvändigtvis det jag är ute efter. Men jag vill att författarna ska ha någon slags idé, något att säga om samhälle, om brott och om straff som går utanpå ett enkelt ont vs gott. "The Wire" är naturligtvis det främsta exemplet av vad jag talar om. Jag är också en stor fan av dess föregångare "Homicide" (eller "Uppdrag Mord" som den hette på svenska). Jag skulle även kunna lyfta fram "The Shield". På senare tid har jag också intresserat mig för Dick Wolfs "Law & Order"-imperium. Snacka om backkatalog att arbeta sig igenom. I den där familjen ingår också den relativt nya serien "Chicago P.D.", nu inne på sin andra säsong, full med korrupta, brutala snutar vars moralkänsla gör mig lite mörkrädd. Även så kan underhållning se ut.

Fru Otterberg däremot tycker bäst om serier som lutar mer åt det humoristiska hållet. Hon är till exempelvis ett stort fan av "Rizzoli & Isles" och den nya "The Mysteries of Laura" med Debra Messing i huvudrollen. I den här sortens serie fungerar själva deckarintrigen mest som en McGuffin, den är en tråd som håller uppe karaktärerna, deras skruvade särdrag och samspel. Ju mer långsökt och konstig intrigen är dess bättre. Då kan vi som publik fokusera på annat. Det finns absolut en poäng med serier av de här slaget. När de funkar, när det svänger om dem, kan de vara oerhört underhållande.

Allt detta som en inledning till ämnet för det här inlägget: CSI och dess systerserier. Det fanns en tid när jag gick runt och var ganska arg på de här serierna. Det var liksom bara för fånigt. De gjorde trots allt någon slags anspråk på verklighetsgrund med sin skildring av kriminalteknikens finare detaljer. Ändå sprang labbpersonalen omkring med dragna vapen och förhörde misstänkta. Tänk jag tror inte det går till så i verkligheten. Och med tiden har tekniken i serierna blivit mer och mer science fiction. Någonstans var jag bara tvungen att slänga upp händerna. En får ta det för vad det är: tramsigt, konstigt, melodramatiskt i överkant och riktat till en amerikansk konservativ publik.

Efter att ha harvat på i ett och ett halvt decennium gör producenterna nu ett försök att lansera en fjärde serie till familjen. Redan titeln för det att skruva sig i kroppen. "CSI: Cyber" låter som något hämtat från 90-talet snarare än 2015. Det klingar liksom av dial-up-modem och internet 1.1. I den här serien kommer vi alltså att få följa ett FBI-team av agenter med specialkunskaper när det gäller det här med datorer. För ni vet väl att tjyvar och banditer använder IT nu för tiden? Jo, så är det. I pilotavsnittet t.ex. hackar sig skummisar in i en övervakningskamera som ett inte ont anande medelklasspar använder för att hålla koll på sin nyfödda bebis. Sedan blir bebisen kidnappad. Som så ofta handlar berättelserna i den är genren om att nosa rätt på målpublikens värsta farhågor och utnyttja dem för att spinna skräckscenarier.

Teamet som ska lösa fallet leds av psykologen Avery Ryan, spelad av den nyligen oscarsbelönade Patricia Arquette. Jag har alltid varit ett stort fan av Arquette och dess värre har hon inte alltid fått roller som låtit henne briljera som en hade kunnat önska. Återstår att se om Ryan blir en sådan roll. Hon är uppenbarligen ytterst kompetent, både som ledare och som genial problemlösare samt insiktsfull profilerare. Vi får också ana att hon drivs av en händelse i sitt förflutna som eggar på hennes rättspathos. Karaktären kan nog ha potential att utvecklas. Det är också skönt att ha Arquette där i centrum. Hon utstrålar en humanism som kan behövas mitt i allt teknobabbel. Hon är dessutom ett välbehövligt korrektiv till all den frustande maskulinitet som vi vant oss vid från t.ex. William Petersen, David Caruso, Gary Sinise med flera

Bland de övriga medlemmarna i gänget märks gamle Dawson själv, James Van Der Beek, som agent Mundo, Ryans högra hand. Vi får även Peter MacNichol som gruppens överordnade (kommer han någonsin att inte vara förknippad med sin roll i "Ally McBeal"?). Dessutom några mindre kända namn vars karaktärer vi får utgå ifrån att det är tänkt att vi ska lära känna bättre allt eftersom att avsnitten avlöser varandra.  Shad Moss spelar en ung hacker som placerats i teamet som en del av sitt straff för begångna datorbrott. Kommer han att bli accepterad som en av de andra?

Hela ensemblen.

Som helhet tycker jag inte att "CSI: Cyber" känns varken bättre eller sämre än någon av sina olika förlagor. Det är kompetent utförd amerikansk dussindeckare med andra ord. Det betyder inte att jag inte har invändningar. För det har jag. De kunde dock varit riktade mot vilken CSI som helst. Intrigen i pilotavsnittet är onödigt snårig med flera osannolika vändningar. Jag antar att det är ett sätt för författarna att försöka driva upp tempot. Varannan minut måste ha en cliffhanger för att hålla spänningen uppe. De ständiga kringelikrokarna behövs också för att visa för oss i publiken hur begåvade detektiverna är. Ju fler lager av löken de måste skala bort under de dryga fyrtio minuter som avsnittet varar ju mer klyftiga ska de framstå. Personligen hade jag nog föredragit att vila lite mer i berättelsens känslomässiga kärna.

Visuellt tycker jag också det ser lite för blankpolerat ut. Jag kan inte riktigt köpa att FBIs högkvarter skulle se ut som bryggan på stjärnskeppet Enterprise. Inte heller är jag helt förtjust i de animationsklipp som hela tiden kommer in i avsnittet och som ska visualisera för oss på ett pedagogiskt sätt all teknisk jargong som agenterna slänger sig med. (Sekvenserna ska också motsvara de animationer av blod, krossade ben och annat som de andra serierna jobbar med.) Det blir ändå inte tydliga nog som förklarande verktyg, de ser ärligt talat ganska fula och hafsiga ut, de bryter rytmen och tillför väldigt lite.

Huruvida den här serien kommer att lyfta eller inte är en öppen fråga. Jag är själv ganska skeptisk. CSI känns verkligen som ett koncept som har femton år på nacken. Kanske vore det bättre att lämna plats för något helt nytt? Den här seriens inriktning är dessutom för det första väldigt, väldigt smalt - hur många brott på internet kan de här agenterna egentligen få på sitt bord innan det börjar kännas upprepande - och för det andra djupt motsägelsefullt. Vi har en serie om agenter som använder teknologi för att lösa brott, men det bärande budskapet - åtminstone i piloten - tycks vara att teknik är något väldigt farligt som en bör passa sig för. Bakom varje bit gömmer sig det mörkaste av mänskligheten och säkrast vore du förmodligen i en koja långt ute i skogen, så långt bort från all form av mottagning du kan komma. Som jag tidigare skrev, sådana här serier är ofta genomdränkta av konservativa värderingar men jag tänker ändå att någon måtta för det vara.

FKT presenterar En midsommarnattsdröm

På lördag är det åter dags för en ny teaterpremiär. Det blir William Shakespeares "En midsommarnattsdröm", en pjäs som jag velat sätta upp ända sedan jag var fjorton-femton år. Det kommer att bli en väldigt laddad och sexuellt explicit tolkning av dramat. Jag verkligen fram emot att ta del av publikens reaktioner. För er läsare på Allmänstädesbloggen bjuder jag här på en liten text jag skrivit ihop till programbladet. Dessutom ska ni få lite bilder. Ni som är intresserade av att boka biljetter kan gå in på fkt.se. Där finns all information.

***

Det fanns en tid då det ansågs att William Shakespeares ”En midsommarnattsdröm” var en pjäs som var särskilt lämpad för barn. I det victorianska 1800-talet blev allt som hade med alver och älvor att göra renskrubatt, förminskat, förgulligat och puttinuttigt. Fén blev förvandlad till Tingeling. (J.M. Barries pjäs om Peter Pan kommer från just den här tidsepoken.)

Puck (Emelie du Rietz) och pojken (Kevin Burlind).

I den medeltida engelska litteraturen däremot, där är alver något helt annat. Något närmare de mytologiska rötter som de delar även med alverna i de fornnordiska föreställningarna. De är farliga, naturandar med kraft både att locka och förgöra. De är förknippade med livskraften men också med döden. Att möta alverna i skogen är att möta naturen som den verkligen är. Det är som att stiga in i en annan dimension och det är långt ifrån säkert att du kommer hitta hem igen. Alverna i dessa texter ägnar sig ofta om sånt som trollen gör i vår mytologi: De rövar bort människor, de byter ut oss mot dubbelgångare, de vill ha oss till något. Oklart vad. Men förmodligen handlar det om sex.

Lysander (Alexander Wisén), Helena (Rozita Palmqvist) och Hermia (Jaquelen Silva)

Som livskraftsandar är alverna starkt förknippade med sexualitet. Det är lätt att förföras av dem. Den sortens artöverskridande förbindelser är dock alltid förknippad med stor fara. Än i denna dag när älvfolket har fått ge plats åt besökare från andra planeter berättar de som upplevt sig blivit tagna av dem inte sällan att de blivit utsatta för experiment av sexuell natur. Vad är det i vårt mänskliga psyke som hela tiden frammanar dessa bilder?

   

Shakespeares pjäs kokar av kön och oanständigheter. Allt handlar ytterst om sex och den makt som ligger i kontrollen över sin egen och andras lustar. Moderna uppsättningar jobbar ofta med att försöka återupptäcka dessa aspekter, låta publiken se den pjäs som Shakespeare faktiskt skrev och inte den som 1800-talets pryda herrar och damer ville läsa och se.

Titania (Conny Hoberg) och Botten (MIchael Östervee).

   

I vår uppsättning har vi tagit fasta på det märkvärdiga, det drömska, det irrationella, det som överskrider kön, sexuell läggning eller vad för andra etiketter vi kan hitta på. Vår dröm är verkligen en dröm, på ont och gott. I den kan allt hända. Vår drömmare är en ung pojke på gränsen mellan barndom och ungdom. Det är en tid fylld av såväl tankar som känslor som kan vara svåra att förstå. Så var det absolut för mig. Förmodligen är det inte en uppsättning lämpad för barn. Ändå rymmer drömmen något av allas vår barnsliga natur. En urkraft, en gränslöshet, en lekfullhet. Lika delar skratt och allvar. Lika delar ljus och mörker.