Batman v Superman: Dawn of Justice

Vi behöver inte hymla, eller hur? "Man of Steel" var en besvikelse. Zach Snyders bombastiska och malande epos om mannen från Krypton var tungt och ödesmättat. Det låg en känsla av vemod och dysterhet över filmens första halva som sedan förbyttes i en tillsynes ändlös orgie i supersmockor där Metropolis bokstavligen maldes ned till grus. Som lök på laxen avslutade han det hela med att låta Superman vrida nacken av General Zod. Kontroversiellt. Fansen var inte helt nöjda. Superman dödar inte. Han gör bara inte det. Det vore som om Bamse skulle ge Krösus Sork en smäll på käften. Det kändes liksom fel. Snyders vision av karaktären missade helt enkelt målet. Med det i åtanke var mina förväntningar på fortsättningen inte särskilt högt ställda.

Nu visar det sig att "Batman v Superman" ändå inte är en total katastrof. Det finns till och med aspekter av den som jag kan tycka om. Om det låter som den svagaste möjliga av hyllningar så har ni hört vad jag säger. Det som främst talar för filmen, särskilt i dess första halva, är dess visuella stil. Det borde inte komma som en överraskning för någon. Det är ju detta som Snyder kan, göra filmiska bilder som verkligen ser ut som om de vore direkt hämtade från serierutor. Vilket de ofta är. Den mest uppenara källan är, som så ofta tidigare, Frank Miller och framförallt dennes banbrytande miniserie "The Dark Knight Returns" från åtttiotalets mitt. Snyder citerar Miller genom hela filmen, från Batmans utseende och mecharustning som han bär i mapen mot Stålmannen ner till detaljer som hur pärlorna i Martha Waynes halsband faller till marken i den ikoniska urscen då Bruces föräldrar skjuts inför hans ögon.

Överhuvudtaget misstänker jag att Snyder är väldigt glad över att få leka med Batman. Det är en figur som passar regissörens sensibilitet betydligt bättre än vad Clark Kent och hans röda mantel gör. Det brutala och det våldsamma är sådant som Snyder ständigt återkommer till och vill utforska i hormonstinn, för att inte säga brunstig excess, I "Man of Steel" fick han inte riktigt utlopp för det. Det tar han igen här.

Det stora problemet filmen har ligger dock på manusstadiet. Här saknas fokus och här saknas en riktig röd tråd. Det är som om allt består av en räcka mer eller mindre lösryckta scener. Med lite ansträngning kanske vi som åskådare kan få dem att hänga ihop. Av sig själva gör de inte riktigt det. I botten finns en berättelse där Lex Luthor, spelad av Jessie Eisenberg, försöker få sina händer på kryptonit samtidigt som han på olika sätt hetsar de båda superhjältarna mot varandra. Typ. Det är inte särskilt väl skildrat. Att Snyder dessutom lägger in konstiga och omotiverade drömnsekvenser, som t.ex en där Batman i en postapokalyptisk öken slåss mot soldater med Stålmannens symbol på bröstet, det gör inte storyn tydligare. Möjligen finns det här någon slags krokar framåt mot vad som eventuellt ska hända i kommande filmer men det hjälper inte precis.

Clark Kent (Henry Cavill), Lex Luthor (Jessie Eisenberg) och Bruce Wayne (Ben Affleck).

Eisenbergs Luthor lär dela publiken. Han är inte precis subtil. Det är skådespeleri som tar i från tårna. Han gör Luthor som en dampigare variant av hans Zuckerberg från "The Social Network". Säga vad man vill men han framstår i alla fall som oförutsägbar och komplett galen. På det hela taget är det kanske den intressantaste nytolkningen av en etablerad karaktär som filmen har att bjuda på. Annars tycker jag att Affleck fungerar bra som Batman. Det är förstås svårt att fylla Christian Bales skor men Affleck har en målmedveten hårdförhet och besatthet som jag uppskattar. Att karaktären sedan är skriven mer är er mindre som en skitstövel, det är ju inte skådespelarens fel. Cavill som Superman förblir precis som i förra filmen något av ett blankt papper. Överhuvudtaget tar han en ganska tillbakadragen roll. Det pratas mycket om honom i filmen. Själv förblir han märkligt passiv. Det är synd. Det finns en tidig scen mellan Cavill, som Kent och Lois Lane ( den excellenta Amy Adams), där han kommer hem till henne med en matkasse, hon ligger i badet, hux flux hamnar han i badkaret med henne. (I den här versionen känner Lois till Clarks hemliga identitet.) Det är en scen som har en vardaglig, mänsklig värme över sig. Jag hade velat se mer av det.

Båda de manliga superhjältarna överskuggas dock av Gal Gadot som  Wonder Woman. Hon rör sig som en mystisk gestalt in och ut i bakgrunden och när hon väl kliver in i filmens stora slutstrid gör hon det med en kraft och en pondus som inte är att leka med. Det är nog en av "Batman v Superman"s främsta förtjänster, att den gör mig så pepp på att få se henne i hennes egen film.

Wonder Woman (Gal Gadot)

Filmens sista tredje del är ytterligare en av dessa obligatoriska stora slutfajter där våra hjältar får lägga sina konflikter åt sidan och förenas i kampen mot ett genmanipulerat kryptonskt domedagsmonster som Luthor frambringat genom sitt onda experimenterande. Det är inte bra. Monstret ser faktiskt riktigt dåligt ut. Miljöerna saknar tyngd och verklighetskänsla. Det dånar och blixtrar men är i grund och botten ganska ointressant. Det är inte samma pärs att sitta igenom som "Man of Steels" sista akt var men heller inget som kommer att gå till historien.

Det finns ett gravallvar, en humorlöshet över allt. Snyder är väldigt pigg på att plocka fram bibliskt språkbruk och ikonografi i de här filmerna. Stålmannen som gudomlig figur verkar intressera honom. Men trots allt detta och trots allt tal kring den idén lyckas han inte forma det där till något sammanhängande. Tematiskt blir filmen därför lika spretig som dess handling. Att den trots detta ändå inte är en total katastrof säger, tror jag, mer om grundmaterialet än om regissörens handlag med det.

Farväl till Mythbusters

Med en stor smäll (vad annars?) avslutades nyligen det sista avsnittet av "Mythbusters". Det var lite vemodigt att se men ingenting kan som bekant vara för alltid. Låt oss därför ta seriens final som ett tillfälle att sammanfatta en serie som när den stod på sin höjd möjligen kan ha varit bland det bästa som någonsin visats i den fåra av television som vi lite löst kan kalla för "reality", eller "unscripted". "Mythbusters" var ett program som satte den vetenskapliga metoden i förarsätet och som gjorde underhållning av fysik, kemi och matematik på ett sätt som till och med kunde tilltala en inbiten humanist som undertecknad.

Programmet var perfekt slötittar-tv. Den där sortens TV som du lätt kan dra igenom tre-fyra avsnitt av på raden en lördagseftermiddag när du inte har något bättre för dig eller sent en kväll när din koncentration inte räcker till för fiktion. Att innehållet dessutom hade en aura av uppbygglighet och vetenskaplig bildning gjorde det hela inte sämre.

Som alltid var det den personliga touchen som  var faktor X i sammanhanget. Kemin mellan programledarna var smittande. Både Jamie Hyneman och Adam Savage är riktiga karaktärer, Hyneman med sin valrossmustasch och sin småbuttra, återhållsamma stil, Savage som den förvuxne åttaåringen laddad till bristningsgränsen av entusiasm och galenskap. Tillsammans kompletterade de varandra och skapade ett sånt där sammanhang där du som tittare bara helt enkelt ville vara med och hänga. Se vad de skulle hitta på härnäst. Lägg till detta Kari Byron, Tory Belleci och Grant Imahara som med sina egna idiosynkratiska karaktärsdrag fyllde ut seriens rolllista, först som bakgrund och assistenter sedan allt mer som programledare i sin egen rätt. (Icke att förglömma Scotty  Chapman, Imaharas företrädare i serien.) Den där M5 studion i San Francisco där mytknäckarna hade sitt högkvarter framstod som historiens coolaste klubbhus.

IMahara, Hyneman, Byron, Savage och Belleci.

Så naturligtvis är det bitterljuvt att serien nu avslutats. Men om jag ska vara ärlig var det nog dags. Seriens kreativa höjdpunkt låg bakom dem. De två sista säsongerna var en nedbantad version av showen. (Byron, Belleci och Imahara var inte med i dessa avsnitt, så vitt jag kan förstå främst av budgetmässiga skäl.) Jag satte mig ned och såg om ett antal avsnitt från de tidigare säsongerna och i den jämförelsen är det tydligt att serien mot slutet inte var vad den en gång varit. På sätt och vis hade den blivit för effektiv. Det är faktiskt ett problem som drabbar många realityserier. Formen och formatet blir så välbekant och etablerat att det känns som om allt går på rutin.

I de äldre avsnitten av "Mythbusters" stod processen alltid i centrum. Vi fick blicka in bakom kulisserna. Vi fick följa arbetet med att hitta en flygplanskropp, en buss eller vad det nu kan ha varit som skulle förstöras. Vi fick se hur programledarna mödosamt var tvungna att pröva sig fram för att skapa just rätt mix av ballistikgelé för sina experiment. Vi fick se alla misslyckanden på vägen. Mot seriens slut är allt det borta. Möjligen kanske helt enkelt för att de där misstagen vid det laget arbetats bort. Men det i sin tur gjorde att serien tappade något. Det blev mer och mer av de stora explosionerna, som i redigeringen klipps in om och om igen för att kunna fylla ut programtiden. Vi fick resultaten. Men det var ju vägen dit som vi egentligen ville se.

Som sagt, det var kanske ofrånkomligt. Bättre då att gå vidare. De gamla programmen finns ju kvar. Och de har hög omtittbarhet. Och vem vet? Vi lever trots allt i en tid när ingenting, särskilt ingenting på TV någonsin är borta för alltid. Jag kommer att sakna "Mythbuster" så klart. Men samtidigt vet jag att de bara är en reboot borta.

Spotlight

År 2001 påbörjade Boston Globes avdelning för grävande journalistik, en grupp kallad Spotlight, nysta i en historia som kom att bli ett av deras största scoop. Deras avslöjanden om hur den katolska kyrkan under lång, lång tid systematiskt mörkat och täckt upp för massiva mängder av sexuella övergrepp på barn utförda av kyrkans präster skakade inte bara Amerika utan hela världen. Det bidrog rent av till att påven avgick. I Tom McCarthys film "Spotlight" skildras hur grävjobbet gick till. Som bekant vann den priset som bästa film vid årets Oscarsgala.

Filmen skriver in sig i en lång tradition av journalistiska proceduals. Det går omöjligen att se den utan att låta tankarna gå till "Alla presidentens män" eller "Zodiak" för att bara nämna några. Miljöerna är de samma.Dessa stora, nästan oändliga  tidningsredaktioner där reportrarna sitter och knappar fram sina texter under skarp belysning. Stämningen, hetsen i nyhetsjakten parat med det stora tålamod som krävs för att mala igenom låda efter låda med dokument i sökandet efter just den där lilla detaljen som ska ge beviset som behövs för att kunna trycka storyn. Journalisten som den vite riddaren till försvar för sanning och rättvisa, plågad av sitt tunga ansvar, stukad som människa men en blodhund i sin yrkesroll.

Det är inte nyskapande men det är effektivt och det griper tag. Det är slående hur spännande filmen blir trots sina små åthävor. Här finns inga vilda biljakter eller stressande actionmusik. McCarthy är noga med att trycka på just hur mycket av reportrarnas arbete som är långtråkigt nötande, ändlöst väntande med en telefonlur i handen, vandrande på och ned för gator, knackandes dörr i hopp om att hitta någon som vill uttala sig.  Men så plötsligt kommer det: genombrottet. Adrenalinet kickar in, både hos karaktärerna och hos oss i publiken. McCarthy jobbar med anspänning och förlösning.

Det handlar alltså i första hand om processen. Karaktärerna är enklare skissade. Med undantag av någon replik här och där vet vi egentligen väldigt lite om Spotlight-teamet utanför deras yrkesroller. Där är redaktören spelad av Michael Keaton och de tre huvudreportrarna gestaltade av Rachel McAdams, Mark Ruffalo och Brian D'Arcy James. De är dedikerade, lever för sitt jobb. Att de ändå blir så levande som de blir vittnar om hur bra de här skådespelarna är. Mest imponerad är jag ändå av Liev Schreiber som spelar den nye chefredaktör som ledningen plockat in.Ett väldigt diskret och moget porträtt. Alla är oroade att han är där för att göra smärtsamma nedskärningar. I stället blir det han, som nykommen utböling, som starkast driver vikten av att gå till botten med ryktena om övergreppen.

Spotlightgruppen i möte.

För övergreppen är egentligen ingen hemlighet. Tidningen har skrivit om dem förr. Men alltid som ett enskilt fall här och ett enskilt fall där. Ingen har sett, eller velat se, mönstret. Det Boston som filmen skildrar är en stad där kyrka, samhälle och media genom åren omärkligt har smält samman. Det går inte att tänka sig staden utan den katolska kyrkan. McCarthy gör det tydligt i alla de bilder vi ser när teamet är ute på stadens gator. Alltid ser vi någonstans ett kyrktorn avtäcka sig. Det är denna anda av att hålla varandra om ryggen för det gemensammas bästa som gjort att övergreppen kunnat fortgå. I årtionde efter årtionde. Gång på gång överraskas våra huvudpersoner av hur omfattade och systematiskt det hela har varit. Och de tvingas också rannsaka sig själva, inse att även de har varit en del av tystnadens kultur.

"Spotlight" är en väldigt rak och enkelt berättad film. Den hänger sig inte åt några visuella excesser. Färgskalan är dämpad. Den behandlar ett svårt ämne med en smakfull eftertänksamhet. Som tidsdokument är den också intressant. Det hela utspelar sig på sätt och vis under gammelmedias sista ärorika dagar när den fysiska dagstidningen fortfarande var en självklarhet i offentligheten, precis innan sociala medier exploderade, innan de ekonomiska tumskruvarna började skära in i det publicistiska köttet. Det var bara ett drygt decennium sedan. Det känns redan som en annan tid.

Hamilton - Original Broadway Cast

"Hamilton" är den största sensationen som slagit ned på Broadway på minst tio år. Kanske ännu längre. Och nej, det är inte en musikal om Jan Guillous hemlige agent. Den är något mycket mer udda än så. Nämligen en hiphop/rnb-musikal om Alexander Hamilton, USAs första finansminister. Och den är makalöst bra. Jag menar verkligen makalöst. Jag har aldrig hört något liknande. Den är rolig, svängig, fräck, spännande, smart (supersmart rent av) och dessutom gripande.

Manus, sångtext och musik är skrivna av Lin-Manuel Miranda, som dessutom själv spelar huvudrollen som Hamilton både på scen och här på skivan. (Jag tycker mig anar en trend här, även en kompositör som Jason Robert Brown har själv uppträtt på scen i sina verk. Det känns som om musikalen är en form där skaparen "röst, i dubbel mening, blir allt viktigare.) Jag tycker inte om att kasta mig med begrepp som "geni" hur som helt. I det här fallet finns det inget annat ord som passar. Miranda har lyckats skriva ett musikdramatiskt verk som förenar impulser från alla tänkbara riktningar och han gör det sömlöst, utan att för ett ögonblick darra på handen. Resultatet är en av de tätaste och mest intensiva upplevelser jag överhuvudtaget varit med om. Miranda drog blickarna till sig redan 2009 med sin första musikal "In the Heights". Med "Hamilton" har han lyckats skapa en omedelbar klassiker.

Handlingen följer Alexander Hamiltons liv, hans turbulenta uppväxt i Västindien, hur han som student dras in i den amerikanska revolutionen, hur han blir general Washingtons adjutant under kriget, hur han sedermera blir finansminister och hamnar på ideologisk kant med Thomas Jefferson. Som konfrencier och berättare fungerar genom pjäsen Aaron Burr, Hamiltons ständigt återkommande"frenemy". Burr dödade Hamilton i en duell 1804. Burr var då landets vice president. Det är en omvälvande tid i amerikansk historia vi tar del av. Vid sidan om det storpolitiska följer vi även Hamiltons privatliv, hans äktenskap och affärer som var nog så komplicerade.

På det sättet påminner "Hamilton" om andra biografiska musikaler som Lloyd Webbers och Rices "Evita". Tidsmiljön och det episka upplägget för tankarna till "Les Miserables". Och liksom i dessa stora popoperor berättas handlingen helt genom musiken. Dessa likheter till trots är "Hamilton" ändå något helt annat.

I centrum, Hamliton själv. (Lin-Manuel Miranda).

Det briljanta i upplägget är hur Miranda har kunnat ta det här historiska materialet och radikalt omtolka utifrån en samtida sensibilitet. Han har tagit dessa döda vita män, nationens grundande fäder, de som dyrkas och sätts på piedestal i den amerikanska historiekulten och han har sett att de ju i själva verket är hiphopartister. Hiphopens etos är ju just detta, underdogpositionen, narrativet handlar om hur den som inget har skapar sig en plats i tillvaron med hjälp av sina ord, sin kreativitet och sin egen integritet. Och det är en beskrivning av den amerikanska revolutionen så god som någon. Plötsligt framträder dessa gestalter som levande pulserande människor vars enda önskan är att vinna respekt, att bli sedda, att erövra världen. De är uppkäftiga, provocerande, arga. Det är ett grepp som hade kunnat bli ren gimmick men "Hamilton" har en så stark övertygelse och integritet att det verkligen fungerar.

Visst har det funnits musikaler tidigare som stoppat in lite rapp, kanske mest för skojs skull. Men Miranda står ordentligt planterad i traditionen. Han kan genren, han kan dess uttryck och historia. Han är på riktigt. Men han kan musikalhistorien också. Det är därför som han förmår att smälta samman det hela till en helhet.  Hans texter är extremt täta och fyllda med allusioner. Det har stil, det har finess, det har rå kraft från magen. Jag kan inte beskriva på något annat sätt än som drabbande. Att Sondheims arv skulle kunna föras vidare på det här sättet hade jag aldrig kunnat tänka mig men så här i efterhand känns det självklart. Jag kan verkligen knappt något alls om hiphop så jag missar säkert en massa av de referenserna även om jag kan plocka när Miranda citerar Gilbert och Sullivan. Det spelar ingen roll. Musiken står helt på sina egna ben. Den är fantastisk. Och mångsidig. Det är inte bara rapp. Precis som en rockopera som "Jesus Christ Superstar" laborerar med en mängd olika musikstilar gör även "Hamilton" det.

Musikalen har en multietnisk ensemble som ger musikalen en påtaglig politisk sprängkraft, långt bortom de strider från 1700-talets slut som handlingen skildrar. Jag kan bara föreställa mig vad det måste betyda för en Broadwaypublik att se personer som Washington och Jefferson gestaltade av afroamerikanska skådespelare. Genom att anta det uttryckssätt som han gör skriver Miranda in grupper av människor i historien som annars ställts vid dess sida. Han bryter ned och han bygger upp igen.

Systrarna Schyler i ett Destinys Child-inspirerat nummer.

Att få biljetter till föreställningen på Broadway lär vara omöjligt för ett par år framåt vid det här laget. Men jag är övertygad om att det här är en musikal som kommer att leva kvar länge, länge. Det skulle inte förvåna mig om vi får se den filmatiserad förr eller senare. Fram till dess är inspelningen av musiken ett fullgott dokument. Ensemblen är strålande. Vid sidan om Miranda själv kan nämnas Renee Elise Goldsberry i rollen som Angelica Schyler (jäklar vad hon levererar)  eller Leslie Odom Jr. i rollen som Burr men faktum är att alla skådespelare imponerar. Så, lyd nu mitt råd kära läsare, släpp vad ni har för händerna och lyssna på den här musikalen.

"Hamilton (Original Broadway Cast Recording) finns tillgänglig på exempelvis Spotify.

Mitt stora feta grekiska bröllop 2

Vad säger ni? Är "Mitt stora feta grekiska bröllop" från 2002 en film som ni känner er nostalgiska inför? Är det en berättelse som ni längtat efter att få en fortsättning på? Där ni gått och längtat efter att få veta hur det gick sedan? Tydligen. För här kommer uppföljaren, sisådär en fjorton år senare. (Tydligen gjordes ett försök med en TV-serie baserad på filmen redan 2003, men den varade bara sju avsnitt.)

Nå, det vore lätt att vara cynisk och se den här nya filmen som ren spekulation men jag misstänker att det inte riktigt är sant. Liksom sin föregångare är uppföljaren författad av Nia Vardalos, som också spelar den kvinnliga huvudrollen, och det går inte att komma ifrån att det ändå finns en personlig, självbiografisk touch och ton över allt det här som gör det hela till mer än bara dussinkomedi. Den första filmen är en charmig liten historia och den lyckas berätta något om erfarenheten av att vara barn till invandrade föräldrar, vad det innebär att växa upp med en fot i den gamla och en fot i den nya kulturen, att förhandla dem både i relation till sin familj och till sig själv. Hur förhållandet till den egna särarten på samma gång kan vara en källa till total frustration och djup, djup kärlek. Huvudpersonen Toulas resa handlar både om att slå sig fri, etablera sin egen individualitet och om hur hon när det väl är gjort återintegrerar denna persona i den familjebakgrund som hon kommer ifrån. Allt berättat med den sortens salta, självironiska etnohumor som bara kan komma från insidan. Det är ett ironiskt förhållningssätt som för tankarna till Woody Allen och andra liknande komikers relation till det judiska.

Uppföljaren fortsätter i samma spår men har dessvärre inte så mycket nytt att tillföra. Åren har gått. Toula och hennes man Ian (John Corbett) har en tonårig dotter, Paris (Eleana Kampouris) som på tonåringars vis tycker att mamma är jobbig och pinsam. I övrigt fortsätter livet som det alltid gjort i den stora feta grekiska familjen, alla bor grannar med varandra och ingen känner något behov av att knacka på dörren innan de går in i varandras hus. Om något händer kommer hela släkten sättande som skjutna ur en kanon. Vi som publik tittar in hos dem och kan konstatera att det mesta är som det brukade vara. Det är som Nutleys uppföljare på "Änglagård": det finns egentligen inget att berätta, det är bara lite småmysigt att få träff de här karaktärerna igen.

Nå, det finns i och för sig två handlingstrådar. Den ena går ut på att familjens matriark och patriark (Lainie Kazan respektive Michael Constantine) upptäcker att deras bröllop för en herrans massa år sedan aldrig tekniskt sett var giltigt. Alltså måste de gifta om sig. (Därav "stort, fett, grekiskt bröllop 2.) Det ger naturligtvis upphov till fars och förvecklingar. Inget oväntat där. Den andra bihandlingen, som kunde ha verkligen blivit något, är berättelsen om mamma Toula och dottern Paris som snart ska flytta hemifrån och börja på collage. Det är allmänmänskligt och lite hjärtnypande men vi har sett det förut. Det är den sortens sentimentalitet som amerikanerna är så förtjusta i och som de kan så väl.

Ändå går det inte att förneka charmen. Vardalos har en rapp komisk tajming, hela hennes klan är full av skojiga bifigurer, inte minst då den något dementa gammelmormodern spelad av Bess Meisler. Och kemin mellan Vardalos och Corbett finns där fortfarande. Det är inte alltid som romantiska komedier lyckas att få oss att tro på de par som berättelsen spinner men "Mitt stora feta  grekiska bröllop" lyckas och den magin har inte falnat. Om det är motivation nog för en uppföljare vet jag inte men det gör i alla fall det hela  till en mänsklig och fin liten bagatell i ordets bästa betydelse.                                                                      

Ex Machina

Alicia Vikander må ha vunnit sin Oscar för bästa biroll i "The Danish Girl", men jag och många med mig kommer att låtsas som om hon vann priset för sin insats i "Ex Machina" istället. För det hade hon förtjänat. Och filmen borde förresten överhuvudtaget ha fått mer utdelning av gyllene statyetter. Den var nämligen en av förra årets absolut bästa filmer. Det faktum att den aldrig ens gick upp på bio i Sverige är så märkligt att jag inte vet vad vad jag ska göra av det.

"Ex Machina" är skriven och regisserad av Alex Garland. Det är hans regidebut men vi känner igen hans namn som manusförfattare från flera av Danny Boyles verk så som "The Beach" (baserad på Garlands roman med samma namn), "28 dagar senare" och "Sunshine". Den här filmen överträffar alla dem med hästlängder. Den är ett filosofiskt och intensivt kammarspel, en psykologisk thriller som påminner om Polanski i dennes bästa stunder, filmad med en sval och tillbakalutad estetisk säkerhet som för tankarna till Stanley Kubrick. Ni kan se varför jag föll för den här filmen.

Handlingen är enkel nog. Domhall Gleeson spelar Caleb, en ung programmerare som under lite mystiska omständigheter flygs iväg för att få träffa IT-billjadären, grundaren och ägaren av det Google/Facebook/Apple-liknande företag där han jobbar. Denne särling, spelad av Oscar Isaac, bor i ett spektakulärt modernistiskt hus långt ute i vildmarken, isolerat från omvärlden.  Med stort buskigt hipsterskägg och ständigt en bärs i beredskap försöker Nathan (som han heter) ställa in sig hos Caleb som "bara en vanlig skön snubbe" innan han släpper bomben: Han har konstruerat en artificiell intelligens, en robot, och han vill att Caleb ska utföra det så kallade Turing-testet, provet som ska avgöra om roboten verkligen har ett eget medvetande.

Låt testet börja.

Det är här Alicia Vikander kommer in. Och märk väl, det är sannerligen inte lätt att göra ytterligare en i raden av filmrobotar utan att det känns som upprepningar av vad andra redan har gjort. Men Vikander lyckas. Från första stunden då hon träder in i filmen lyckas hon balansera mellan det mänskliga och det andra, det främmande på ett sätt som gör hennes rollgestaltning omedelbart iögonfallande. Hon stiger fram ur mörkret som ett fångat rovdjur på zoo, samtidigt som hon är spröd och försiktig. Hon använder sina ögon och hela sitt ansikte som ett otroligt finstämt instrument och skapar en brygga mellan dockan, maskinen och "människan" som på samma gång är helt fascinerande och samtidigt lätt obehaglig. Scenerna där Caleb intervjuar henne med en transparent glasvägg mellan dem når snabbt en laddning som inte står långt efter den mellan Foster och Hopkins i "När lammen tystnar". Det här är som sagt en psykologisk thriller och Garland håller oss åskådare konstant i osäkerhet. Inget är med nödvändighet vad det verkar vara.

Naturligtvis utvecklar Claeb känslor för Ava. Och naturligtvis är det en del av planen. "Varför skulle jag inte ge henne ett kön och en sexualitiet" frågar Nathan ironiskt och retoriskt när Caleb för saken på tal. I centrum för filmens tematik kretsar just detta, frågan av objektifiering och subjektifiering. Det är inte bara maskinen Ava, utan även kvinnan som måste överkomma turingtestet för att slutligen slå sig fri som en verklig individ.

Men även om "Ex Machina" slänger sig med stora idéer, och gör det bättre än någon annan science fiction-film på mycket länge, är det ändå som ett stämningsstycke som den briljerar. Filmens isolerade hus är som en egen värld att försvinna in i, en labyrint av hemligheter och förbjudna platser. Det är ett gotiskt sagoslott, det hemsökta palatset omtolkat till en stilren .konstruktion av mörkt trä och betong som smälter in i landskapet och nästan inte syns från utsidan. Här finns rum där berget går i dagen och panoramavyer öppnar sig mot en brusande älv. Men här finns också ett virrvarv av underjordiska gångar. I rummet där Caleb inkvarteras finns inga fönster alls. Och precis som i sagan finns det platser i huset dit han inte tillåts att gå. Det är en byggnad som gjord för att späda på vår paranoia och vårt obehag.

Nathan. Skön kille. (Oscar Isaac.)

Vid sidan om Vikander är Isaac den stora behållningen. Gleesons rollfigur är tunnare och inte lika intressant, med nödvändighet. Isaac porträtterar sin uppfinnarmiljadär med en fingertoppskänsla utöver det vanliga. Han  återkallar minnet av allsköns agrofobiska knäppgökar från Hughes fram till Kubrick själv. Det står ganska klart redan från början att Nathan är en fullblodspsykopat. Som sådan är han naturligtvis väldigt charmig och manipulativ. Och trots att både vi och Caleb inser detta redan från början lyckas han ändå lura och förleda. Det är stor underhållning.