Son of Zorn - Säsong ett

"Son of Zorn" är en komediserie om en egocentrisk far som desperat försöker återknyta kontakten med sin son, som han inte träffat så ofta under dennes uppväxt. Men nu vill pappan verkligen göra ett ärligt försök. Han flyttar för att kunna vara nära, skaffar ett nytt jobb, försöker att ta en aktiv del i pojkens liv. Det är bara det att gamla vanor är svåra att släppa och pappan går som regel fram som elefanttjur i en porslinsfabrik. Han är i mångt och mycket en själfrände med andra TV-fäder som Homer Simpson eller Allan Svensson. De må vilja väl men de är egentligen själva barn när det kommer till känslomässig mognad. De reagerar med magen och har ingen känsla vare sig för proportioner eller konsekvenser. Det blir extra besvärligt i Zorns fall. För han är inte bara pappa, han är en animerad barbarkrigare också.

Jag misstänker att seriens skapare Reed Agnew och Eli Jorne precis som jag själv lekte med He-Man-figurer och satt klistrade framför densammes tecknade äventyr som barn. (Hu, vad mycket pengar jag och min bror måste ha lurat av våra föräldrar i form av dessa platsdockor med borgar och hela baletten.) Zorn är en tydlig arvtagare till den gamle åttiotalshjälten, om än med en mindre smickrande baldspot i bakhuvudet och måhända med en moralisk kompass som är lite mer hämtad från Conan. Premissen i serien är alltså att Zorn och alla från hans mystiska hemland Zephyria är tecknade, men att han nu befinner sig i vår värld. Närmare bestämt Orange County, Kalifornien.

Det låter måhända som en tunn gimmick men faktum är att seriens författare så här långt åtminstone lyckats att göra ett varierat och mångfacetterande bruk av det. Det är tramsigt förstås, ibland riktigt tramsigt, men på något sätt lyckas de ändå slå an en sträng av något som jag tycker mig se mer och mer av i amerikansk TV-komedi, något som handlar om medelklassens ångest och noja över sin självbild. Den saken är väl för all del alltid närvarande i den samhällsgrupp som aspirerar på någon form av borgerlighet men som inte har riktigt på fötterna - men frågan är om vi inte här och nu ändå upplever någon form av kantring. Och Zorn, med sina svärd, sina magiska föremål och sin avslappnade inställning till att slita huvudet av sina fiender och dricka deras blod är sannerligen en utmaning i den världen. För hans ex Edie (Cheryl Haines) är Zorns uppdykande en påminnelse om en vild ungdom som hon maniskt försöker tvätta bort för att smälta in. Sonen Alan (Johnny Pembleton) försöker naturligtvis på tonåringars vis också så gott han kan att inte sticka ut. Inte det lättaste när ens ben är tecknade. Gör det liksom lite jobbigt att byta om efter gympan.

Allt eftersom serien fortgår blir också metaforen om kulturkrock och integrering/assimilering tydligare. Zorns vilja att knyta an till sin son är också en önskan om att Alan ska kunna acceptera sitt kulturella arv, vilket sonen själv är måttligt intresserad av. Det är såklart migrantens stora dilemma och sorg - var kan jag höra hemma? Var finns den plats där jag kan vara jag? (Vilket i det här fallet t.ex. kan innebära att straffa en skrivare med ett heroiskt svärdshugg om ett papper skulle fastna i mataren.)

Klart grabben ska ha en mordisk jättefalk att flyga till skolan på.

Jason Sudeikis gör Zorns röst. Han har aldrig hört till mina favoriter när det kommer till Hollywoods nya humorskådisgarde, men här lyckas han fånga det pompösa och självgott dryga hos sin inte så begåvade barbar på ett sätt som ändå gör honom märkligt gullig mitt upp i allt. Jag antar att han precis som just Homer eller Allan Svensson också förmår väcka någon form av vilja till omsorg. Trots alla deras brister är de ändå någonstans älskvärda, och det är ju trots allt en grundpelare i komedins väsen som genre. Effekten av att denne animerade figur vandrar runt i samma bildutsnitt som de levande skådespelarna fungerar också oväntat väl. Vid sidan om Zorn själv vill jag också lyfta fram en annan av seriens roligaste figurer, Edies nye fästman  Craig, spelad av Tim Meadows. Craig är professor i psykologi och kontrasten mellan de bådas relation till sin egen manlighet visar på klara potentialer.

Som alltid är det svårt att bedöma vart en serie, inte minst en komediserie, kommer att ta vägen baserat på några få tidigare avsnitt. Jag hoppas dock "Son of Zorn" fortsätter på sin inslagna väg för då har den nog chansen att bli ett vasst satiriskt verktyg i en värld där verkligheten bara blir allt mer grotesk, löjeväckande och förfärande för varje dag som går.

The Secret History of Twin Peaks

Väntan är lång och förväntansfull inför 2017 när de nya avsnitten av "Twin Peaks" äntligen ska börja sändas. På vägen dit har vi fans nu fått något alldeles speciellt att bita i: En roman av Mark Frost med titeln "The Secret History of Twin Peaks". Det är stort. För första gången sedan 1992 har alltså en av de två upphovsmännen kommit med nytt material om den förunderliga och besynnerliga värld som jag själv och många med mig förälskade mig i för så många år sedan.

Det är inte första gången som det släpps böcker som är menade att stå tillsammans med TV-serien. Då, i början av 90-talet, fick vi ju ta del av såväl "Laura Palmers hemliga dagbok" som Agent Coopers samlade kassettband i "My Life, My Tapes", författade av David Lynchs dotter Jennifer respektive Mark Frosts bror Scott. Båda volymerna innehöll ledtrådar, avsedda att leda seriens åskådare vidare in i den myllrande labyrint som var Twin Peaks fiktiva universum. Så det är på sätt och vis logiskt att vi nu får en tredje volym - den mest ambitiösa och utan tvekan mest genomarbetade hitills. Inte bara i det att det är Mark Frost själv som har skrivit den utan även sett till boken i sig som fysisk artefakt. Det är en hisnande vacker codex.

Är det en roman? Svaret beror väl lite på hur brett en vill göra genrebegreppet. Det är i alla händelser inte en sammanhållen berättelse med början mitt och slut, styrd av en sammanhållen berättarröst. I stället består boken av en samling dokument, texter och historier som organiserats och sammanställts och som kommenteras i metatextuella hänvisningar genom volymens gång. En slags epistolär form som vecklar ut sig i fraktaler och kräver en läsare som själv drar sina slutsatser. Att läsa "The Secret History of Twin Peaks" är att själv kliva in i rollen som detektiv, att själv tvingas söka efter de svar som hela tiden tycks vara bara bortom dina fingertoppar. Mer än en gång under läsningen påminner boken mig om en samling med hand-outs från något rollspel. Jag förväntas göra bruk av det här i mina egna efterforskningar.

Boken öppnar med ett memo från Gordon Cole (FBI-chefen som i TV-serien spelas av David Lynch själv). På en hemligstämplad brottsplats har en metallåda upphittats och i den fanns en dossier med dokument av varje handa slag. De tycks ha någon sorts koppling till en utredning som en av Coles agenter, Cooper, bedrev i den lilla staden Twin Peaks år 1989. Vi förstår att Cooper själv sedan dess försvunnit. Cole ger nu en ung kvinnlig agent med initialerna T.P. i uppdrag att gå igenom materialet och utröna vad det egentligen är frågan om. Resten av boken är sedan just detta - den mystiska dossiern som sammanställts av en person som kallar sig själv "Arkivarien" och T.P.s marginalanteckningar. Det som framträder är just en historia om staden Twin Peaks, om platsen där den ligger, om människorna som levt och verkat där och om den amerikanska regeringens hemliga efterforskningar i mystiska ockulta hemligheter från Thomas Jeffersons dagar fram till flygvapnets UFO-utredningar under kalla kriget.

Det är en komplicerad och vild krängande väv som Frost väver. Det gör naturligtvis också boken bitvis ganska ojämn. Ibland dröjer sig "romanen" kvar väl länge vid sådant som känns som i TV-serien i bästa fall var bihandlingar. Då blir boken frustrerande. Men jag inser också under läsandets gång att det här förmodligen inte är en bok som bäst förstås från pärm till pärm. Snarare är det i omläsningen, när jag hoppar fram och tillbaka som textens verkliga storhet kommer fram. Då kan vissa partier lyftas fram som små noveller - och flera av dem är riktiga pärlor. Ett exempel: En text skriven av den unge Andrew Packard om en scoututflykt i skogen runt Twin Peaks blir till en verkligt besynnerlig berättelse som förmår att tävla med en författare som Algernon Blackwood när han var som bäst. Och en annan passage - där vicesheriffen Hawk berättar om triangeldramat mellan Ed, Norma och Nadine ur ett helt nytt perspektiv gör att den tragiska kärlekshistorien åter kommer till sin rätt.

Det är fascinerande att ta del av vad som händer när Frost på egen hand tar sig an Twin Peaks-världen. Det tydliggör verkligen skillnaden mellan hans och Lynchs temperament. Lynch har ju redan gjort sin egen "rena" version efter eget huvud i och med filmen "Fire Walk With Me" från 1992. Där valde han att å ena sidan smalna ned, att sätta Laura Palmer själv i fokus och att ladda symbolspråket med sin egen inre surrealism. När Frost nu sätter händerna i materialet går han nästan motsatt väg, han expanderar utåt i koncentriska cirklar - han drar in historia, svart magi, Nixon och L. Ron Hubbard, utomjordingar, frimurare och Illuminati. Bitvis ger boken klara vibbar av "Arkiv X". Och det han gör med allt detta vittnar om en ingående research. Frost kan sin ockulta historia. Det vore nämligen ett misstag att tro att det är Frost som står för det vardagliga och Lynch för det övernaturliga i samarbetet. Så är det inte. Där delar de nog ganska lika. Men Frost är mycket mer inne på mytologi. Han är fantasyförfattaren där Lynch är drömvävaren. Jag ser verkligen fram emot vad som kommer att hända när de bådas sensibiliteter åter förenas. För det är då "Twin Peaks" verkligen kommer till sin fullaste rätt.

En samling dokument. "The Secret History of Twin Peaks" är en imponerande artefakt.

Ledtrådar och villospår finns det nog gott om i lika delar i boken. Min hjärna går så klart på högvarv. Men jag tror inte att någon behöver vara rädd för att läsningen skulle avslöja något på förhand. Frost och Lynch jobbar inte så. Men för den som liksom jag längtat, längtat efter att åter besöka den förunderliga staden vid de två bergens fot är detta en bok som är väldigt efterlängtad. Men det är som sagt inte en bok att läsa i första hand. Det är en bok att arbeta med.

Kubo och de två strängarna

Varje morgon vandrar den enögde pojken Kubo ned till byn från den grotta vid havet där han och hans mamma bor för att uppträda på torget. Han stämmer upp på sin shamisen och då börjar något förunderligt hända. Ur ränseln stiger papper och börjar vika sig till levande figurer som spelar upp den berättelse som Kubo berättar - historien om den modige samurajen Hanzo och hans kamp mot den grymme månkungen. Publiken hänförs av Kubos skådespel men alltid när klockan klämtar och kvällen närmare sig måste pojken skynda hem igen. Han hinner aldrig avsluta sin historia. Väl hemma i sin grotta tar Kubo hand om sin halvt katatoniska mor. Han har lovat henne att alltid vara hemma i tid innan solen går ned. Det är viktigt att han inte är ute så att månen får se honom. För som Kubo ska komma att upptäcka så är berättelsen han berättar sann. Hanzo var hans far och hans mor är månkungens dotter. Och månkungen han söker dag och natt efter sitt barnbarn.

Filmstudion Laikas senaste film "Kubo och de två strängarna" leker med motiv och element från japanska folksagor för att skapa en äventyrlig berättelse som både vill vara genuint japansk i sin känsla men som också i mångt och mycket är en väldigt traditionell amerikansk animerad film. Det blir något av en blandad kompott. Filmen har tydligen varit något av ett hjärtebarn för dess regissör Travis Knight som tidigare varit en av studions ledande animatörer och kreativa motorer men som nu alltså själv styr sparkarna själv.

Resultatet är en väldigt vacker film - men det är förstås vad vi förväntar oss. Laikas säregna stop-motion animationer har här fått eldunderstöd av dataanimerade effekter men de båda delarna är sömlöst integrerade och får hela filmen att visuellt framstå som klippt ur ett och samma stycke. Det finns en naivistisk enkelhet hos såväl karaktärer som bakgrundsmiljö samtidigt som filmen har en enorm uttrycksrikedom. Det är på alla sätt en magisk upplevelse.

Det som inte landar riktigt lika harmoniskt är filmens blandning mellan de olika sensibiliteter som den bollar med. Stundtals känns det som om regissören verkligen velat göra något verkligt autentiskt, en film som skulle kunna ta sin plats bredvid verk av Miyazaki eller Takahata. Nästa stund beter sig huvudpersonen Kubo som om han vore en amerikansk tween av idag och stämningen bryts. Här används byggblock från folklore och traditionellt berättande på ett sätt som tydligt pekar på eftertänksamhet och genuina efterforskningar. Å andra sidan blir filmens fokus på kärnfamilj, ett gäng "skojiga" sidekicks och en klassisk konflikt mellan ont och gott väldigt Hollywood, ja kanske rent av... Disney?  Till det kan läggas att vissa partier är som direkt hämtade från någon historisk J-horror. Och så på slutet försöker filmskaparna binda ihop säcken och få allt att landa i en slags syntes. Tyvärr når de inte ända fram.

Somliga har ställt frågan om "Kubo och de två strängarna" kanske inte rent av gör sig skyldig till ett mått av kulturell appropriering. Jag tänker inte ge mig in i den diskussionen för det är ett begrepp som ofta missförstås och simplifieras, både av de som vill använda sig av det och dess motståndare. För mig räcker det med att konstatera att balansen inte helt funkar här. I de tidigare av Laikas filmer som "Coraline och spegels hemlighet" eller "Para-Norman" har filmmakarna lyckats bygga världar som verkligen är deras egna - samtidigt som det finns en igenkännbar vardag över alltihop. I "Kubo" tyngs alt liksom ned av förlagor. Det blir därför också Laikas mest konventionella film.

Månkungens döttrar är verkligen inget för de små i publiken.

Filmens slut, där Kubo måste konfrontera sin morfar Månkungen har en väldigt intressant vändning, som jag naturligtvis inte ska avslöja här. Låt det bara vara sagt att det är en twist i handlingn med stor poetisk och mytisk potential. Så mycket tråkigare då att filmen inte krattat bättre för slutet, utan att det känns nästan påhängt som en efterhandskonstruktion. Det är ytterligare en anledning till att jag misstänker att den här filmen ändrat form flera gånger under resans gång. Den svajar helt enkelt i sitt berättande. Och ska du ge dig på något sånt här då håller inte det. Då måste du vara helt på det klara från början med vart du är på väg och du måste vara riktigt stadig på hand.

Flykten till framtiden

I "Flykten till framtiden" möter vi Svante (spela av Elias Palin), en ung man som borde ha hela livet framför sig. Han bor i en rivningslägenhet som visserligen är sunkig men ändå hans egen. Han har polare som han trivs med. Han jobbar i en skivaffär tvärs över gatan med den flummige men charmige aspirerande musikern Bengt (Henrik Dorsin). Men Svante har en hemlighet som han inte delat med någon förutom sina föräldrar. Han har ett medfött hjärtfel och hans värden blir bara sämre. Kanske kommer läkarvetenskapen någon gång i framtiden att kunna lösa hans problem. Men vid det laget kommer det nog vara försent för Svante. Förtvivlad sitter Svante på en tunnelbaneperrong och känner att allt glider honom ur händerna när det plötsligt dyker upp ett blått, futuristiskt tåg som tar med honom till år 2016.

Vi har haft det lite upp och ned, Ulf Malmros och jag. Det vet läsare av Allmänstädesbloggen. "Ack, Värmland" kunde jag till exempel inte med alls. Men "Flykten till framtiden" är något annorlunda, den finner Malmros på sitt bästa humor och i en roll vi inte sett honom på väldigt länge, nämligen som sagofarbror. Det är faktiskt inte så lite "Rapport till himlen" över det här. Minus teologin förvisso och med en säkrare visuell hand men med samma existentiella ångest i botten och samma rastlösa tonårspassion i det bultande hjärtat. Nu ska det såklart tilläggas att Malmros inte regisserat den här filmen själv utan tillsammans med Jaana Fomin. Fomin har tidigare varit kostymör på massvis av Malmros projekt genom åren. Och naturligtvis står kostym och scenografi i centrum här. Interiörerna från murriga sjuttiotalslägenheter är bitvis riktigt pornografiska men känns samtidigt äkta och grundade

Där många av Malmros senare verk har varit yviga och lösa i kanten är den här filmen tajt och ekonomisk. Det vill förstås till i en tidsresekomedi där minsta lilla förändring i det förflutna leder till dramatiska konsekvenser i framtiden. Det vill till att intrigmaskineriet håller. Och det gör det som sagt. Resultatet blir en film där det är helheten och inte de enskilda bitarna som får sätta agendan. Och det gör all skillnad.

Min främsta invändning gäller egentligen de två huvudpersonerna, Svante och Elsa (spelad av Victoria Dyrstad) - den tjej som i framtiden bor i Svantes gamla lägenhet, som blir hans konfidant och, till ingens överraskning, love interest. Jag har egentligen ingenting att invända mot Palin eller Dyrstad. Snarare är det karaktärerna som sådana som känns lite väl slätstrukna. Jag får egentligen ingen riktig känsla för vem någon av dem är, utöver yttre attribut. Det gör det också lite svårt för mig att engagera mig i deras kärlekshistoria som filmen vill ladda med en ödesmättad energi. Malmros och Fomin lyckas ändå baxa det hela en lång väg i rätt riktning men riktigt över tröskeln vill det inte. Och det blir ju inte bättre av att de har Dorsin att tävla emot. Han kopplar på hela sitt charmregister i gestaltningen av den bitvis rätt så haschmosige Bengan. Det är inte utan att han tar över en film där hans karaktär egentligen är skriven som en bifigur. (Så det är inte en slump att det är Dorsin som står i mitten på filmaffischen.)

Dorsin stjäl showen.

Visst går det att invända att skildringen av sjuttiotalet rymmer mer yta än verkligt djup. Att filmen aldrig riktigt borrar ned sig i vad som faktiskt hände och som tog oss därifrån och dit. Men det är nog att begära för mycket av en film som i grund och botten är en romantisk komedi. Och påfallande ofta tycker jag ändå att filmen hittar rätt ton. Det är nån replik här, någon formulering där från vissa av figurerna som inte låter helt rätt. När Johan Ulvesson som spelar Svantes farse inte tycker att morsan (Ia Langhammar) kommer snabbt nog med hans pilser så kan han ropa "Reagera!" och då hajar mitt språköra till lite. Även Dorsin har ett par liknande missar i scener där jag tycker mig ana att det improviserats en del. Men i en film som så omsorgsfullt bygger en egen värld är det skönhetsfläckar att leva med.

Jag blev i alla avseenden charmad av "Flykten till framtiden". Malmros kan som sagt ofta vara en slugger men när han verkligen sätter den sidan till så kan han som här, och som sagt i samarbete med Fomin, visa varför det finns få samtida svenska filmregissörer som kan möta sig mot honom i ren energi och rent egensinne.

Bridget Jones's Baby

"Läsare, jag gifte mig med honom." Den klassiska meningen som öppnar sista kapitlet i Charlotte Brontës Jane Eyre signalerar den logiska slutstationen för den romantiska berättelsen. Huvudpersonerna kommer i balans med varandra. Såväl yttre hinder som inre psykologiska för deras förening är undanröjda. Nu kan de domesticeras och föras in i fållan där en av samhället och dess normer fastställd institutionell tvåsamhet som varar livet ut ska säkerställa reproduktion under kontrollerade former. Och även i våra dagar, post-piller och i en värld där skilsmässor ibland känns som regel snarare än undantag fortsätter dessa föreställningar att kasta sina långa skuggor och uppfattas som en dröm att någonstans uppnå.

Bridget Jones är en karaktär som precis som damerna i TV-serien om sex och storstaden å ena sidan lyfts fram för att omfamna och företräda ett nytt ideal där en kvinna precis som män alltid gjort kan finna tillfredsställelse i sin arbete och sina vänner, som kan tillåtas definiera sig själv - men som å andra sidan alltid i slutändan snärjs in i den stora berättelse där äktenskap och moderskap är det oundvikliga slutmålet. Feministisk girlpower, ja visst, men i en lagom dos, så att det inte blir för mycket av ett hot mot den rådande ordningen.

I den tredje filmen om fröken Jones (René Zellweger) har hon avancerat till producent för ett prestigefullt nyhetsprogram på TV och tycks på den hela taget relativt nöjd med livet, även om vännerna i bekantskapskretsen försvinner djupare och djupare in i familjelivet - till och med bögkompisen ska adoptera - när det plötsligt visar sig att Bridget själv är gravid. Det finns två möjliga fäder, antingen exet Mark Dacy (Colin Firth) eller en ny romans, den amerikanske rikemannen Jack (Patrick Demsey). Och Bridget kan inte med att förklara riktigt hur det ligger till så båda männen utgår från att barnet är deras. Bridget vill heller inte göra något faderskapstest innan barnet föds på grund av att då skulle det inte bli någon intrig. Sålunda blir det tokigheter fram och tillbaka.

Modern och de två fäderna.

Filmen baserar sig så vitt jag kan förstå inte på Helen Fieldings tredje roman i serien, där tydligen Firths karaktär är död och Jones är en ensamstående mor. Tydligen var det en storyline som var lite för mörk och diskbänksrealistisk för en filmserie som på det hela taget är mer en saga där en ensamstående person kan ha råd med en charmig och mysig lägenhet i Londons innerstad och där en 43-årig gravid kvinna uppvaktas av inte bara en utan två mycket framgångsrika och extremt stiliga herrar. Fielding har dock varit med och skrivit manuset tillsammans med Emma Thompson som också är med som en tämligen syrlig gynekolog. Varje graviditetsfilm måste ju ha en sådan.

Zellweger är som vanligt den stora behållningen. Hennes sätt att utstå de förnedrande skämskuddeögonblick som karaktären ständigt ramlar in och ändå behålla en värdighet - det är det som är och gör Bridget Jones som figur och filmerna överhuvudtaget. Det är också lite småkul hur dynamiken förändras i och med att Hugh Grants bad boy skrivits ut ur historien. Demseys karaktär är snarare ännu mer omtänksam än Firths och länge är det inte helt säkert vem av de båda som vi som publik ska heja på. Inte förrän den sista tredjedelen närmar sig och Jack ger ett felaktigt svar på hur han skulle reagera om det visar sig att barnet inte vore hans.

"Bridget Jones's Baby" är smålustig och mystrevlig, varken mer eller mindre. Men det är nog fullt tillräckligt för seriens fans.

Captain Fantastic

Det har funnits både en och två gånger när tanken på att lämna den moderna civilisationen bakom mig, att bara vandra ut i skogen någonstans och bosätta mig i en hydda eller dylikt har framstått som något väldigt, väldigt lockande. Sen kommer jag på att en hydda i skogen skulle nog kunna bli rätt så rått och otäckt. Men ett torp eller ett litet hus kanske. Där en kan ha höns. Och så gärna nära stan. Eller åtminstone med bra bussförbindelser. Innerst inne vet jag förstås att jag skulle vara en ganska katastrofal bonde och jag tror inte att jag skulle kunna ta farväl av den urbana livstilen helt och hållet, hur gärna jag än skulle önska det ibland.

Någon som däremot tagit steget fullt ut är Viggo Mortensens karaktär Ben från Matt Ross film "Captain Fantastic". Tillsammans med sin fru och deras sex barn har han verkligen gjort det. Bosatt sig långt ute i ingenstans, uppe på ett skogsbeklätt berg i den nordamerikanska vildmarken. Där lever de isolerat och helt av vad naturen kan ge dem. De jagar och odlar. Ben bedriver hård träning med barnen, pressar dem hårt, lär dem allt de behöver för att kunna överleva. Men även anden och intellektet får sin spis. I familjen hemskolning står såväl den klassiska skönlitteraturen som avancerad politisk text på schemat. Äldste sonen är noga med att rätta sin far: "Jag är inte trotskist längre. Jag är maoist." Överhuvudtaget är politisk medvetenhet ytterst viktigt för familjen. Här firas inte jul, här firas Noam Chomskys födelsedag.

Även meditation ingår i barnens bildning.

Det är något av en utopisk tillvaro som Ben och barnen lever men när vi möter dem i början av filmen saknas modern. Vi får veta att hon ligger på sjukhus där hon behandlas för en svår depression. Långt hemifrån dessutom. Familjen har inte råd med behandlingen själva utan det är hennes föräldrar som bekostar den med villkoret att hon ska finnas nära dem. De uppskattar inte hennes val av livsstil. Och så kommer beskedet som slår ned som en bomb. Hon har tagit sitt liv. Det som alla så länge har fruktat har slutligen hänt. Och svärfar (spelad av Frank Langella) förkunnar att Ben inte är välkommen på begravningen. Ben själv tänker först acceptera men barnen övertalar honom att inte ge upp. Så lastar de ombord sig på den buss som de förfogar över och ger sig ut på en roadtrip i akt och syfte att rädda sin mamma.

 Roadmovien och den älskvärda men lätt besynnerliga familjen är stapeltroper i amerikansk independentfilm av idag. Men det var länge sedan greppen kändes så relevanta och så fräscha som i "Captain Fantastic". Matt Ross låter oss spendera så pass mycket tid med Ben och barnen på deras egen hemmaplan att vi när de väl ger sig ut och möter den andra världen, människornas värld, den värld där du och jag lever, då står vi otvetydigt på deras sida. Nu är väl jag ändå den sortens person som inte behövde övertalas särskilt mycket. Min politiska världssyn är inte så värst annorlunda från Bens även om jag drar mig för den konspiratoriska anda som genomsyrar en stor del av hans tänkande. Jag ler lite igenkännande åt den torshammare som Ben bär om halsen och jag kan absolut känna igen mig i önskan om att vara nära naturen - fast att jag inser att jag nog snart hade avlidit om någon slängt ner mig på det där berget utan mer än en kniv.

Och jag blir verkligen illa berörd över det oförstående som Ben och barnen möter, dels från hans syster, spelad av Kathryn Hahn, och hennes familj vilka de besöker på väg ner mot begravningen och dels från svärföräldrarna. Langella gestaltar sin roll med en iskall bisterhet och patriarkal hänsynslöshet som gör honom genuint skrämmande. Aldrig låter han Ben glömma att det är han som har makten över situationen. Och den respektlöshet med vilken han är beredd att begrava och minnas sin dotter, totalt tvärt emot hennes egna önskningar och vilja, inte som den hon var utan som den han ville att hon skulle vara - det får verkligen min mage att förvrida sig i smärta. Det slår an något djupt och genomträngande i hela mitt väsen.

Priset som det kostar att vara annorlunda är ett genomgående tema i berättelsen. I en scen blir bussen stoppad av en trafikpolis och familjen blir nervös. Polisen ser sig omkring i bussen och det märks att han funderar på om han ska börja undersöka närmare vad som egentligen pågår. Då börjar barnen stämma upp i frälsissånger och låtsas vara en hyperkristen minisekt. Polisen tackar för sig och lämnar dem i fred. Det är en sorts alternativ livsstil som han kan förstå och acceptera på ett sätt som han aldrig skulle kunna ett gäng new-agiga, marxistiska thoreauianer. Det är både dråpligt och ögonöppnande.

Glädje och sorg förenas.

Humor och vemod vandrar hand i hand genom filmen och förutom Mortensen som gör en av sin karriärs absolut starkaste insatser är barnskådespelarna genomgående de som bär upp filmen. Kraften, egensinnet och den inre styrkan som de frambringar är både vacker och gripande. Liksom filmen i stort. Jag kan faktiskt inte rekommendera den nog. Visst finns det ställen, inte minst i den tredje akten, när den dramaturgiska byggställningen blir lite väl synlig men trots dessa skönhetsfläckar känns "Captain Fantastic" unik hur mycket den än förhåller sig till indiegenren. För mig är det tveklöst en av årets bästa filmer.

Doctor Strange

Superhjältegenren har sin upprinnelse i science fiction och i pulpmagasinens detektivberättelser. Det är mycket utomjordingar, högteknologi, muterade gener, radioaktivitet, kosmisk strålning och annat kvasivetenskapligt som laddar våra huvudpersoner med sina fenomenala krafter. Men gränsen mellan sci-fi och fantasy är inte alltid knivskarp. Och att säga att någon blivit mäktig av trolleri är väl egentligen ungefär lika troligt som att en hög dos gammastrålning skulle förvandla dig till ett arg grönt monster istället för att ge dig cancer. Det har alltså alltid också funnits en dos av mysticism och övernaturligheter uppblandat med trikåerna. Bitvis har det kunnat bli riktigt trippigt och psykadeliskt. Ett exempel på det är en av Marvels mer obskyra hjältar, magikern Doctor Strange. Hans äventyr började publiceras i serieform i början av sextiotalet och nu har turen kommit för honom att ta plats i Marvels filmuniversum.

Filmen skulle utan problem kunna bära undertiteln "The Benedict Cumberbatch Show". För det är precis vad det är. Cumberbatch är hela dess organiserande princip och det finns inte mycket rum kvar för någon av de andra skådespelarna när Mr C. väl sätter igång att vifta med armarna och spotta ur sig sarkasmer. Och jag menar alltså detta som ett positivt omdöme. Cumberbatch är en sån där aktör vars karisma och gestaltande potens är sådan att jag är övertygad om att jag skulle kunna se karl sitta och läsa en teknisk manual och njuta av det. Rolltolkningen som sådan är väl inte direkt ny. Det är i princip samma som när han spelar Sherlock Holmes - en ytterst brilliant men arrogant och hänsynslös man som gränsar till någon form av högfungerande sociopati och så ett stänk av ett hjärta av guld någonstans där inne. Med andra ord, det som Cumberbatch gör bäst.

Doctor Stephen Strange är en lysande och banbrytande neurokirurg, den där sortens läkare som ständigt jagar nya utmaningar och kickar och som bärs upp av en kaxighet som saknar gränser. Han har ingen plats för någon annan än sig själv i sitt liv. Rachel McAdams spelar Christine Palmer, en läkerkollega som Strange tidigare haft en relation med, som naturligtvis gått i kras på grund av att han är som han är. Efter att ha varit med om en allvarlig bilolycka blir hans händer så pass skadade att han omöjligen kan fortsätta med sitt yrke, vilket naturligtvis får botten att gå ur honom totalt. I närmast total desperation börjar han söka efter alternativa metoder att helas och hamnar så slutligen i ett mystiskt kloster i Nepal där han introduceras för Den Forna (Tilda Swinton) och antas som lärling i de magiska konsterna. Den brilliante Strange avancerar snabbt i sin kunskap om det förtrollade men kommer han också att kunna bemästra sitt stora ego? Det är frågan.

En demonstration av vad som kan hända när du slutar jiddra och börjar trolla,

Stranges resa och personliga utveckling är filmens starkaste sida. Det är som sagt "the Benedict Cumberbatch Show" det här. Samtidigt planerar en av magikerorderns tidigare adepter Keacelius, spelad av Mads Mikkelsen, att öppna en portal till den mörka dimensionen och förgöra vår värld i utbyte mot evigt liv. Den delen av handlingen är inte alls lika intressant eftersom den är mer förutsägbar och vi har sett det mesta av det tidigare. Även om det snabbt blir långt mer utspejsat än vanligt med resor i tid och rum och till andra dimensioner. Mikkelsen är överhuvudtaget lite bortkastad i rollen. Han får se lite barsk och bister ut men som skurk är karaktären ointressant. Det gäller förvisso för de andra rollfigurerna också. Varken Swinton eller McAdams ges så där värst mycket att arbeta med. Lite större tur har Chiwitel Ejiofor som Mordo, en annan av magikermunkarna. Han får åtminstone en en storyline att bita i, även om den blir ganska tvär i sina kast och i slutändan inte riktigt fungerar.

Regissören Scott Derrickson har tidigare främst regisserat skräckfilm (hans "The Exorcism of Emily Rose" är något av en pärla) och jag kan förstå tanken med att låta en filmmakare från det hållet ta hand om en film som denna, rotad i konstigheter och det okända. Problemet är nog bara att Derrickson är lite överväldigad av allt visuellt fyverkeri. Det händer inte så sällan när regissörer som är vana vid mindre indieproduktioner plockas upp av det stora maskineriet. Och här slås verkligen på stora trumman. CGI-fast brukar det ju alltid bli när det ska superhjältas på film och här tas det verkligen i så det spricker med verkligheter som viks och vrids och vänds i ett kalejdoskop utan slutan. Detta är sannerligen inte en film för den åksjuke. En sekvens där Strange och Mordo jagas av Keacelius och kompani genom ett New York som förvandlas under fötterna på dem och där alla naturlagar upphör tar sådant som vi sett i "Matrix" och "Inception" och låter det gå på steroider. Men mycket är dessvärre inte alltid mer. Detsamma gäller scener där Strange slungas iväg genom dimensionerna, uppenbarligen med inspirattion från slutet av "2001: ett rymdäventyr". Här hade verkligen funnits utrymme för verkligt visuellt nyskapande. Personligen har jag dock lite svårt att ta den mörka dimensionen på allvar när den ser ut som en skärmsläckare från 90-talet.

Verkligheten kan böjas.

"Doctor Strange" placerar sig bekvämt i mittfåran av Marvel-filmer. Den faller i kategorin av filmer som snarare är ute efter att etablera sådant som ska komma i framtiden mer än att ha något eget att komma med. Detta till trots är den inte tråkig. Den har en lagom dos humor för att inte ta sig själv på allt för stort allvar. Roligast enligt min mening är Stranges mantel med egen vilja, något av en släkting till den flygande mattan i Disneys "Aladdin". Det får väl ändå sägas att filmbolaget hade en enorm tur som efter många schemakrockar till slut lyckades få Cumberbatch i rollen. Få av dessa superhjältefilmer har så totalt hängt sin framgång på skådespelaren innanför dräkten sedan Robert Downey Jr. första gången tog på sin rustning.