Unbreakable Kimmy Schmidt - Säsong ett

När Kimmie Schmidt var 14 år blev hon kidnappad av en galen domedagspastor. Han låste in henne tillsammans med tre andra kvinnor i en bunker under jorden. Han påstod att världen utanför hade gått under - att de var de enda människorna som fanns kvar. Pastorn höll sedan dessa kvinnor fängslade där i femton år medan han manipulerade dem, Förtryckte och försökte bryta ned dem, dominera dem, förslava dem. Till slut blev han dock avslöjad och polisen befriade kvinnorna som nu blev rikskändisar över hela USA som "mullvadskvinnorna från Indiana". Detta är upptakten till den nya komediserien "Unbreakable Kimme Schmidt" vars första säsong á tretton avsnitt finns att beskåda via Netflix. Låt mig redan nu säga att den är bland det roligaste jag sett på mycket, mycket länge.

Få saker är så tröttsamma som diskussioner av typen: "Kan en skämta om vad som helst?" Samtalet spårar ofelbart snart ut i subjektivt tyckande och individuella smakomdömen. Det är helt enkelt inte en fråga som lönar sig att tala om i abstrakta ordalag. Humor och komedi kommer alltid att vara något djupt personligt och bundet till kontext. Så även om svaret rimligen måste bli ett "ja" - det går att göra humor om i princip vilket ämne som helst - så bör det också vara givet att det inte går att skämta om allt, med alla, hela tiden. Att skämta om svåra ämnen innebär med nödvändighet också risken att trampa människor på tårna. Det hör liksom till. Den risken måste humoristen vara medveten om och vara beredd att ta konsekvenserna av. Det står att väga mot den potentiella vinst som en sådan strategi kan innebära - för den som är beredd att skämta om det allra mest fasansfulla har också möjligheten att upp nå något absolut sublimt.

För mig har Tina Fey och Robert Carlock, som skapat "Unbreakable Kimmie Scmidt", lyckats med just detta. Framgången vilar på två mycket säkra och stadiga ben. Det ena är manuset som är rappt, vitsigt, drivet, otroligt vältajmat och fullständigt hårdpackat med tvära verbala kast. Det är en dialog som är en fröjd att lyssna på. Det andra benet är Kimmie Schmidt själv i form av skådespelaren Ellie Kemper som briljerar bortom alla gränser. Hennes rollfigur blir i hennes gestaltning till en ren urkraft av positiv energi. Kemper är makalöst expressiv. Hon har ett sett att le på som är bland det mest uttrycksfulla jag någonsin sett. Sättet som hon kommunicerar med sina ansiktsuttryck är skådespelarmässigt ett tekniskt mästerverk. Karaktären är i sanning omöjlig att bryta ned. Hennes storögda häpnad inför världen omkring henne gör henne helt ikonisk. I hennes livsenergi blir hon rent av bemäktigande att se.

Efter att ha medverkat i en talkshow i New York tillsammans med de andra mullvadskvinnorna beslutar sig Kimmie för att inte återvända till Indiana. Hon tänker istället stanna i storstaden och klara sig på egen hand. Hon blir på det viset till en hårt skruvad version av arketypen "lantlollan som naiv och oförstörd kommer till stan". Och det är inte bara hon som är skruvad till max. Det gäller också staden i sig och de människor hon möter där. Inom kort har Kimmie skaffat sig en homosexuell och afroamerikansk rumskamrat vid namn Titus Andromedon (Tituss Burgess). Han har naturligtvis showbiz-ambitioner men saknar all form av talang. De båda rumskamraterna hyr sin lägenhet hos den förvirrade och konspiratoriskt lagda Lillian (Carol Kane). Kimmie lyckas också få jobb som personlig assistent till överklasshustrun Jacqueline (Jane Krakowski) vars liv snurrar kring plastikkirurgi, yoga och ångest. Hur knäpp och verklighetsfrånvänd Kimmie än blivit där i sin bunker är hon trots allt den sundaste av alla i sin lilla stam. Inte minst Burgess och Krakowski är starka birollsinnehavare i sina respektive samspel med Kemper.

Kimmie Schmidt (Ellie Kemper) intar Manhattan tillsammans med sin vän Titus (Tituss Burgess). Ingenting kan stoppa henne.

Fey och Carlock är inte främmande för att använda sig av såväl stereotyper som klichéer. Det som gör att det fungerar är att de vet precis hur de ska använda sig av dessa för att få största möjliga humoristiska effekt. De stannar inte heller vid att bara upprepa det som vore det förväntade. De tar det sedan ytterligare ett steg, vrider det hela ett varv till, får oss som publik att tänka till och rent av sätta våra egna skratt i halsen.

Sammantaget är "Unbreakable Kimmie Schmidt" en färggrann och bjärt lysande karamell där det lättsamma och absurda framträder i så mycket skarpare kontrast därför att det också finns ett mörker som lurar där i bakgrunden. Fey och Carlock är smarta nog att bara låta oss få ana det i marginalen. Kanske väjer de lite väl mycket för det mot slutet av säsongen när de slutligen låter oss se den där domedagspastorn i egen hög person och låter honom framträda som en fåne snarare än som ett riktigt trovärdigt hot. Bortsett från det är det här en djupt imponerande humorserie som har alla chanser att utvecklas vidare till något riktigt stort.

Birdman: Or (The Unexpected Virtue of Ignorance)

Jag har länge väntat på chansen att få se "Birdman". Ända sedan jag först började höra talas om den i höstas. Den delade filmkritiker som jag följer och respekterar i två läger. Somliga hyllade den som ett mästerverk. Andra hatade den intensivt, fann den pretentiös och tillgjord. Sedan dess har filmen dessutom lyckats med konststycket att knipa åt sig en massa oscarsstatyeter, bland annat för bästa film. Jag var in i det sista övertygad om att "Boyhood" skulle knipa det priset men så blev det alltså inte. Hollywood kan sällan motstå berättelser om livet bakom kulisserna i det konstnärliga skapandets värld. Även jag är föga förvånande svag för sånt.

Faktum är att "Birdman" på många sätt är som gjord bara för mig. Den är ett tajt och energiskt ensembledrama. Den handlar om teater och konstnärens vedermödor. Den är fylld av ångest, melankoli och skruvad humor. En rör sig fritt mellan fantsasi och verklighet. Dessutom är den filmad med en hisnande bravur som gör filmen till en verklig upplevelse som knockar andan ur mig. Hur skulle jag inte kunna tycka om den? Jag bara måste göra det. Det är inte detsamma som att jag inte också kan se filmens brister. Ja, den har en slags pompös anda över sig. "Birdman" är en film som tar sig själv på makalöst stort allvar och som är övertygad om sin egen viktighet. Det är en inställning som den kanske inte alltid har täckning för. Bäst fungerar filmen när den bara försöker vara en rolig liten satir över hur vi som arbetar med teater larmar och gör oss till i hopp om att det ska betyda något för någon.

Michael Keaton spelar Riggan, en föredetting till filmstjärna som nu försöker skapa sig någon slags comeback genom att producera, regissera och spela huvudrollen i en pjäs på Broadway baserad på en berättelse av Raymond Carver, dramatiserad av - såklart - Riggan själv. En gång i tiden var Riggan en av Hollywoods största, på den tiden han spelade superhjälten Birdman. Men han valde att inte göra fler sådana filmer och nu sitter han som i en rävsax. Han föraktar den kommersiella nöjesindustin och den kreddiga konstnärsscenen föraktar honom. Pjäsen, som ska ge honom respektabelt kulturellt kapital, är ett vansinnigt egoprojekt som redan när vi kliver in i handlingen är på väg att haverera. Hela produktionen är fullt kaos och Riggan har tusen bollar både proffessionellt och privat att försöka bolla med. Det är inte konstigt att han glider allt närmare gränsen för ett nervsammanbrott. Galenskapen gestaltas genom att Keaton själv, iklädd sin superhjältedräkt, börjar dyka upp och plåga sin dubbelgångare likt en ond ande.

Förföljd av sig själv.

Valet av Keaton är naturligtvis ingen slump. (Visste ni förresten att när Bob Kane skapade sin maskerade fladdermusman ville han först kalla honom för just Birdman?) I hans plågade, sammandragna ansikte finns en levande erfarenhet av förnedring och bitterhet, en vetskap av vad det innebär att inte ha fått den karriär som du en gång utlovats. Det är en biografisk dubbelhet mellan skådespelare och karaktär med all sannolikhet är ett trick, liksom så mycket annat i filmen, men det spelar liksom ingen roll. Keaton är en sån där skådis som jag alltid haft ett lite kluvet förhållande till. Han hör inte till mina favoriter. Det finns något i hans uttryck som alltid har känts lite för forcerat, lite för mycket ute efter att behaga. Inte heller är hans spännvidd som aktör särskilt stor. Regissören Iñárritu gör dock sitt bästa för att vända alla de nackdelarna till styrkor. Och det fungerar faktiskt. En av poängerna med filmen är att Riggan inte är en särskilt bra skådespelare och han han någonstans inom sig faktiskt vet om det själv.

Riggan (Michael Keaton) och Mike (Edward Norton).

Vid sidan om Keaton briljerar en rad av skådespelare. Emma Stone, som Riggans dotter/assistent. Naomi Watts som en av medaktörerna på scen. Zack Galifanakis i en ovanligt nedtonad roll som medproducent och agent. Mest av allt stjäls dock scenerna av Edward Norton. Både i och utanför fiktionen. När en av skådespelarna i uppsättningen skadas och hastigt måste bytas ut hoppar Nortons karaktär Mike in. Han visar sig vara ett riktigt arsle. En total psykopat som såväl på som vid sidan av scenen är komplett oförutsägbar. Den sortens "genier" som tyvärr många gånger får låtas hållas i konstnärliga kretsar trots att de är svarta hål som slukar allas energi runt omkring dem. Norton fångar den här figuren väldigt övertygande och med precis så mycket pathos att vi kan börja nästan ta honom till oss innan han ställer till det igen.

Tempot är hetsigt, nervigt, rastlöst och ganska osäkrande. Musiken, som mest bara består av trummor, manar, driver och bidrar till surrealismen. Här springs och vandras fram och tillbaka i korridorer samtidigt som dialog spottas fram på ett sätt som får "Vita huset" att verka som en stillsam tebjudning. Allt är filmat och sammansatt som om det vore gjort i en enda lång tagning. Det är naturligtvis ett trick, här finns massor av kamerarörelser som vore omöjliga i verkliga livet men det är samtidigt så snyggt och precist utfört av Iñárittu och hans kameraman Emmanuel Lubezki (som bland annat gjorde "Gravity" med Cuarón) att det är omöjligt att mer än ana sömmarna. Det här är något så speciellt som en specialeffektsfilm som går att missta för ett vanligt kammardrama. Det är väldigt skickligt utfört.

Vad som däremot känns lite klumpigare är filmens skiftningar i ton och känsla. Från bred komedi till existentiell ångest. Det där går att förena men här blir det lite skevt. Inte minst för att filmen så gärna vill att vi ska se Keatons karaktär som en tragisk hjälte, som en man vars heroiska kamp mot kulturens väderkvarnar lyfter honom, symboliskt och bokstavligen, till ett högre plan. Det här känns som ett försök till hagiografi. Men jag köper inte riktigt det. Är till exempel pjäsen som Riggin sätter upp menad att vara bra eller dålig? I slutändan ska vi nog tro att den är bra, en succé, men inget av det vi sett fram tills dess tyder på att så är fallet. Det finns också ett par scener som helt missar allt vad målet heter. En scen på en bar där Keaton konfronterar en teaterkritiker till exempel. Den är faktiskt på gränsen till pinsam. Det är dock inget som förstör filmen för mig.

Så mitt intryck av filmen är ganska blandat. Den kommer inte att hamna högst upp på min lista över årets bästa filmer. Men det är möjligt att den hamnar på listan. Vi får se hur det känns efter att jag smält den vidare.

When Marnie Was There

Nyheten om att Studio Ghibli ska växla ned verksamheten och göra färre filmer framöver (vissa spekulerar till och med om att det är slut nu) i och med att både Miyazaki och Takahata går i pension gör mig dyster till sinnes. Det skulle dock förvåna mig om verksamheten faktiskt läggs ned. Snarare tror jag det är frågan om en slags omorganisation. Det baserar jag inte minst på att det finns en tydlig ny generation av begåvade regissörer som kan ta vid och föra det hela vidare. Där finns Goyo Miyazaki vars tv-serieversion av "Ronja Rövardotter" jag hyllat tidigare här på bloggen och som bara har växt för mig ju fler avsnitt jag har sett. Där finns också Hiromasa Yonebayashi. Han regisserade "Lånaren Arrietty" (2010), en film som tveklöst levde upp till de högt ställda förväntningar som vi Ghibli-fans har. Han har nu också regisserat den finstämda spökhistorien "When Marnie Was There" (eller "Omoide no Mânî" som den heter på japanska).

Precis som med "Arriety" är manuset baserat på en brittisk ungdomsroman, i det här fallet en bok av Joan G. Robinson från 1967. I filmen har handlingen förflyttats till Japan och nutid. Här träffar vi på Anna, en ung tjej som bor med en fostermamma i Sapporo. Anna är tämligen introvert och blyg. Hon tycker mycket att teckna men har inget självförtroende och ser inte själv hur bra hon är på det. Dessutom har hon svår astma. Efter ett svårt anfall bestäms det att hon skulle må bättre av luften utanför staden. Alltså får hon åka och bo hos ett äldre par som bor i en liten småstad nere vid havet. När Anna ser sig omkring i området hittar hon ett till synes övergivet hus som hon känner en märklig dragningskraft till. Huset blir inte mindre mystiskt när Anna plötsligt får se en flicka med blont hår i hennes egen ålder i ett av byggnadens fönster. Flickan presenterar sig för Anna som Marnie.

Marnie och Anna. Båda väldigt ensamma, var och en på sitt sätt.

Det är knappast någon större spoiler om jag avslöjar att Marnie är en gengångare. Det är uppenbart från första gången vi ser henne, även om det dröjer i filmen innan Anna själv förstår hur det ligger till med den saken. Det är dock inte runt det mysteriet som handlingen cirkulerar. Filmen är mycket mer intresserad av att undersöka relationen mellan de båda unga kvinnorna. Övergången mellan det vardagsrealistiska och det fantastiska är så smygande och så sömlös att den knappast går att märka. Det handlar inte alls om effektsökeri utan om ett omsorgsfullt psykologiskt porträtt. Det är en spökhistoria som inte är ute efter att skrämmas utan som använder de gotiska motiven för att utforska sådant som ensamhet och utanförskap, depression och rotlöshet. Tempot är alltid noga, noga avvägt. Ett stämningsstycke som suger tag och rycker med.

I Marnie hittar Anna en tvillingsjäl. Även Marnie känner sig isolerad från världen, övergiven av sina föräldrar, övertygad om att ingen kan förstå henne. Men nu har de varandra. Och genom mötet med Marnie lär sig också Anna är öppna upp sig själv. När en ny familj köper och flyttar in i det gamla övergivna huset och en ny flicka tar plats i Marnies gamla rum blir hon och Anna förenade i undersökningen om vem Marnie verkligen var. Det blir ett sökande som leder Anna till att upptäcka saker om sig själv som hon aldrig anat.

Yonebayashi är så uppenbarligen en adept till Miyazaki. Det märktes tydligt redan i "Lånaren Arriety" som också hade manus av den gamle mästaren. Här har han fått ta över tömmarna helt själv men det är ändå inte att ta miste på influenserna. Det är samma slags hjältinna, samma slags puls, samma slags förundrade blick inför tillvarons inneboende magi. Animationerna och bakgrunderna är fullödiga, vackra och träffsäkra. Filmen skapar en värld som är både förhöjd och absolut verklig på samma gång. "Marnie" är kanske inte ett mästarprov, Yonebayashi är ännu att hitta sin egen stämma. Jag är dock övertygad om att han har flera riktiga mästerverk inom sig i framtiden.

Det finns med andra ord all anledning att fortsätta att förvänta sig stordåd även i framtiden. (Jag är förövrigt inte helt övertygad att Hayao Miyazaki verkligen gjort sin sista film.) Exakt i vilken form eller under vilken rubrik traditionen kommer att föras vidare återstår såklart att se. "When Marnie Was There" lämnar hur som helst mig med mycket hopp inför det som ska komma.

Jag vet ännu inte när den här filmen kan tänkas visas på svenska biografer. Att den kommer att visas har jag ingen tvekan om. När den gör det - och får en svensk titel tänker jag gå tillbaka till det här blogginlägget och redigera in den titeln i recensionen. Tills dess får ni stå ut med filmens engelska namn.

Kikis expressbud

Den unga häxan Kiki och hennes talande katt Jiji dök upp första gången 1985 i en barnbok av Eiko Kadono. Det är berättelsen om en trettonårig flicka som måste flytta hemifrån och lära sig att klara sig på egen hand. Till sin hjälp har hon kraften att flyga på en kvast och så katten då förstås. Det är en söt och ganska träffande allegori över att växa upp och att finna sina egna ben att stå på i världen. Jag känner berättelsen främst genom Hayao Miyazakis film "Kikis expressbud" från 1989 - en av mina favoriter bland mästarens verk. I Japan är Kiki en riktig storhet. Det finns totalt sex böcker om henne. I början av nittiotalet gjordes en musikal för scenen som var framgångsrik. Och nu har det även producerats en spelfilm med levande skådespelare i rollerna som inom kort också kommer att gå upp på svenska biografer.

***

Miyazakis film är en personlig favorit för mig. Det finns nog faktiskt få filmer som gör mig lika varm i kroppen. Det är må-bra-film när det är som allra bäst. Animationerna är fantastiska, karaktärerna är perfekt gestaltade och miljöerna är slående. Dessutom är det märkligt igenkännbara. Miyazaki ville som bekant göra film av Astrid Lindgrens "Pippi Långstrump" men fick nej. Han hade dock redan gjort en hel del researchresor och besökt såväl Visby som Stockholm för att hitta inspiration till sin Långstrump. Det materialet tog han sedan och gjorde nytta av i "Kiki". Den kuststad som Kiki anländer till och där hon bestämmer sig för att genomföra sin magiska praktik har en tydlig skandinavisk känsla över sig. Det lägger för mig åtminstone ett extra lager till filmen, detta att få se dessa stadsvyer, men även skogar som är så välbekanta men filtrerade genom en blick för vilket de blir djupt exotiska. Precis som Kurosawa var är Miyazaki både grundad i sin egen japanska berättartradition men på samma gång fascinerad av det västerländska. I deras respektive fantasi och konstnärliga temperament blandas allt det där samman och blir omöjliga att skilja från varandra.

Kiki flyger genom en gatubild som är omisskänligt "stockholmsk".

Kiki är en typisk Miyazaki-hjältinna. Hon är envis och bestämd, fast besluten att klara av sitt uppdrag. Hon är godhjärtad och hjälpsam men långt ifrån någon dörrmatta. Hon står upp för sig själv och för det som hon tycker är rätt. Så det är nog inte bara på miljöerna som Pippi har gnuggat av sig. Men på samma gång är hon också verkligen ett barn. På riktigt ett barn som ser världen genom ett barns ögon. Och trots sina krafter är Kiki långt ifrån någon superhjälte. Hon är en vanlig människa precis som vem som helst. Det är ett osannolikt träffande porträtt.

Flygande i alla dess former återkommer genom hela filmen. Kiki lär känna pojken Tombo som försöker bygga en flygande cykel. Ett kringresande luftskepp spelar en viktig roll i filmens final. Det finns ett stänk av steampunk över världen i filmen mitt upp i alltihop. Det mesta av det där kommer från Miyazaki själv. Fascinationen vid flygande är verkligen ett återkommande drag i hans filmer. Och det finns uppenbarligen väldigt mycket av regissören i "Kiki". Som så ofta förhåller sig Miyazaki ganska fritt till sitt källmaterial. "Kiki" är dock ett klockrent exempel på att det inte behöver vara ett problem i sig - om bara resultat blir så bra som det är i det här fallet.

Har ni ännu inte sett den här versionen av "Kikis expressbud" råder jag er alltså starkt att göra detta. Den finns lätt tillgänglig på DVD och är en stor upplevelse att bära med sig för år framöver.

***

Detsamma kan jag tyvärr inte säga om den nya spelfilmen. Jag ville verkligen tycka om den men ville sig inte riktigt. Fast jag gillar absolut Fûka Koshiba som spelar Kiki. Hennes version av karaktären känns kanske inte riktigt lika tuff som den animerade motsvarigheten men hon har en charm som passar väldigt bra in med den fina berättelsen.

Filmen är mer trogen boken, vilket kanske tilltalar en eller annan purist men lyckas inte ladda de enskilda episoderna med riktigt samma kraft som i Miyazakis film. Det blir heller inte riktigt samma flyt i historien som helhet. I stora drag följer handlingen dock samma grundsteg. Kiki flyttar hemifrån, kommer till staden, slyttar in hos en bagare och hennes man, startar sin budfirma, träffar vänner, möter lite motgångar, börjar tvivla på sig själv och förlorar därmed kontakten med sin magi. På slutet en dramatisk actionsekvens där Kiki hittar tillbaka till sig själv och sin flygförmåga. I den här versionen involverar den där slutsekvensen en sjuk flodhästunge som i sig är en av filmens stora begivenheter.

Fûka Koshiba som Kiki.

Visuellt är annars filmen inte något väldigt speciellt. Den ser förvånansvärt lågbudget och tråkig ut. Flygsekvenserna är ganska lojt gjorda. De datoranimerade djuren som exempelvis katten Jiji har fått lite mer kärlek men levererar egentligen inte mer än vad vi är vana vid från den här sortens film. Regissören Takashi Shimizu har inte bidragit med mycket av egen personlighet till historien. Den största skillnaden är att miljön här är mer utpräglat japansk.

Medan Miyazakis film är den där sorten som trancenderar ålderskategorier och är lika mycket för vuxna som för barn har jag svårt att se den här versionen gå hem hos några andra än de yngsta. Jag är dock ändå glad att jag har sett den. Berättelser är till för att berättas på nytt. Jag har aldrig förstått föreställningen att en ny version skulle kunna ta bort något eller förstöra det som kommit före. Låt det finnas flera versioner. Välj själva den ni föredrar. Ni vet vilken jag ser om.

Aspects of Love på Artisten

Med något enstaka undantag är de bästa svenska musikaluppsättningar jag sett alla skolproduktioner från olika musikalutbildningar. Där tas svängarna ut. Där spelas verk som aldrig blir uppsätta vare sig av institutionerna eller privatteatrar. Där görs djärva konstnärliga grepp som vi annars inte får se. Det kan tänkas nytt. Det finns ofta en kraft och en potens i framförandet som jag sällan annars får se. Jag tackar och tar emot förstås men önskar också att det fanns mer utrymme för den här sortens teater även utanför skolornas murar.

Igår var jag och såg förstaårseleverna vid musikallinjen på Högskolan för musik och scen i Göteborg (scenskolan helt enkelt) när de framförde "Aspects of Love". Det är en märklig och bombastisk musikal med musik av Andrew Lloyd Webber och med sångtexter av Don Black och Charles Hart. Handlingen är baserad på en roman från femtiotalet av engelsmannen David Garnett. Handlingen är en melodramatisk såpa som utspelar sig över nästan tjugo års tid med en massa kärleksförväxlingar i konstnärligt bohemisk överklassmiljö. Både storyn och karaktärerna är ganska överdrivna men i sina bästa stunder finns där en erotisk laddning som inte går att ta miste på. Lloyd Webber måste verkligen ha sett något i materialet för det här är faktiskt den andra versionen av musikalen som han skrivit. Han gjorde sitt första försök runt 1983-84 men tyckte inte att det riktigt funkade. (Han återanvände sedan nästan all musik han skrivit i sitt nästa stora projekt "The Phantom of the Opera". Lloyd Webber har alltid arbetat så.) Några år senare återvände han till materialet, började om och resultatet fick premiär i London 1989. Det blev något av en besvikelse. Under hela åttiotalet hade Lloyd Webber varit en ostoppbar murbräcka med den ena världssuccén efter den andra, mastodontproduktioner som bara fortsatte att gå år efter år. Möjligen fanns det en viss trötthet på det där. Recensionerna var ganska negativa och uppsättningen blev lite av en flopp - även om ledmotivet "Love Changes Everything" blev en stor hit.

När jag hade min stora Lloyd Webber-fas och var ett superfan (alltså när jag var tretton-fjorton) var jag väldigt fascinerad av den här musikalen. Den är som alla kompositörens verk, särskilt från den här perioden, nästan helt genomsjugna, det finns alltså ingen talad dialog. Lloyd Webber återanvänder också melodier från de stora sångnumren i recitativen vilket skapar en ganska märklig effekt. Till skillnad från musikaler som "Cats" eller "Phantom" som redan från början utspelar sig i förhöjda, stiliserade fantasivärldar aspirerar "Aspects of Love" ändå på någon slags vardaglighet och psykologisk realism mitt i all opera. Det betyder att en melodisk fras som ena scen sjungs med texten "Jag älskar dej bortom alla gränser" i nästa scen kan komma tillbaka som "Är du snäll och skickar kexen?" Det finns något absurt över alltihop. Som i så mycket annan musikdramatik måste du närma dig det hela på ett närmast irrationellt plan, öppna upp dina sinnen och låta så väl text som musik bara drabba dig. För Erik-Otterberg-i-yngre-tonåren lät den saken sig lätt göras.

Den version jag fick se igår var formellt sett en redovisning och inte en föreställning. Det är viktigt med definitioner i sådana här sammanhang. Alltså är heller inte detta en recension. Se det mer om en reflektion om ni vill. En liten redogörelse kanske.

I original är "Aspects of Love" ett riktigt monster till show med stor kör och scenbyten i en hastighet som får librettot att likna ett filmmanus. På Artisten fick vi den i ett intimt litet rum med publiken runt om skådespelarna. På golvet lite mattor som markerar spelytan. Förutom det och några stolar, ingen scenografi. Publikens egen fantasi får göra jobbet. Fokus ligger istället på skådespelarna. Det är så som en sådan här "uppsättning" måste vara och samtidigt - vilket fantastiskt sätt att göra en dygd av nödvändigheten. För musikalen mår inte alls dåligt av den här nedtonade och abstrakta tolkningen. Tvärt om. Att som åskådare dessutom få komma så här extremt nära skådespelarna, det känns rent av som en ynnest. För att berättelsen ska fungera måste vi i princip komma så pass nära så att vi kan se dem i ögonen och känna deras andedräkt medan de sjunger ut sina hjärtan längtan. Det blir liksom fysiskt påtagligt.

Regissören Staffan Aspegren, som är en av de stora namnen när det gäller svensk musikalregi, hade i detta begränsade utrymme skapat en ständigt genomgående rörelse och puls som drev föreställningen framåt med stadiga steg. Det fanns också en känsla av gemenskap och samhörighet i ensemblen, en känsla av att verkligen berätta historien tillsammans, snarare än att var och en bara ansvarar för sitt eget rollporträtt. Det uppskattade jag verkligen. Eftersom det hela är ett arbete i utbildningssyfte och det gäller att fördela rollerna som jämnt som möjligt fick fyra skådespelare dela på två av de manliga huvudrollerna i stycket. De spelades alltså av två aktörer i första akten och två andra i den andra. I fallet med karaktären Alex, som börjar musikalen som en ung och oerfaren man och som slutar den som medelålders fungerade greppet med en yngre och en äldre version riktigt bra. Jag skulle gärna se det gjort i en mer "fullskalig" version. När det gäller hans farbror George, som börjar som en gammal man för att sedan bara bli äldre, blir greppet inte lika funktionellt.

Även om det kanske gör mig till en lite grinig kritiker måste jag lyfta en av mina gamla käpphästar - den svenska översättningen var inte jättebra. Stundtals kändes den klumpig och nästan lite nonchalant sammanslängd. Det går att göra bättre. Jag vet det. Men låt oss inte sluta på den sura tonen. Överlag var jag mycket imponerad av samtliga medverkandes gestaltningar. Det fanns några scener som jag hade kunnat tänka mig lite annorlunda, några tillfällen när jag hade velat ha lite mer blod, fukt och bånge om uttrycket tillåts men som helhet är jag ändå nöjd. Det känns orättvist att lyfta fram någon särskild i ensemblen men jag måste ändå lämna ett extra lovord till Henritte Holgert som i andra akten spelar den unga Jenny. Det är verkligen inte en lätt roll men jag tyckte Holgert var fantastisk. (Det är förstås överlag lite extra klurigt att spela ett verk som kretsar så mycket kring åldersskillnader när alla på scen är ungefär lika gamla.) Det är glädjande att det finns så mycket begåvning där ute.

Paddington

Björnen Paddington är ett kärt om än lite bleknat minne från min barndom. Jag kan inte minnas att jag någonsin läste böckerna (det finns fler än tjugo av dem) men det fanns en tecknad serie som blandade dockor och traditionell animation. Jag har också för mig att jag hade en sparbössa i form av den fryntlige nallen. Figuren skapades ursprungligen av författaren Michael Bond och illustratören Peggy Fortnum i slutet på femtiotalet. Han är en mycket artig men lite klumpig björn som kommit till London från "mörkaste Peru" och som adopteras av den godmodiga familjen Brown. Han tycker mycket om marmelad. Eftersom han är en kulturellt utomstående både i egenskap av björn och peruan blir hans roll att se på engelsmännens värld och vanor på ett nytt och oväntat sätt. Resultatet blir inte sällan dråpligt. Det är ett väldigt tacksamt och lyckat grepp, inte bara i barnlitteraturen.

Det kan knappast förvåna någon att Paddington nu dyker upp som datoranimerad bamse i en film med levande skådespelare. Det är förvånar nog inte heller att resultatet inte blev helt lyckat. Den lider av en brist på personlighet och egensinnighet som så ofta uppkommer i såna här sammanhang. Det märks att filmen är en kommitéprodukt, skapad av spekulativa kommersiella intressen som hoppas att det här ska väcka nytt liv och intresse, inte för karaktären utan för, som det heter på deras språk "the property". För att maxa möjligheten till avkastning måste filmen spela mot minsta gemensamma nämnare. Den ska helst påminna så mycket som möjligt om så många andra barnfilmer vi kan tänka oss. Teorin är nämligen att det ska gå att återupprepa succéer genom att ta efter vad som gjorts förut. I verkligheten fungerar det oftast tvärt om men varför bry sig om empiri?

Efter en ganska hektisk inledningssekvens i de peruanska skogarna där vår unga björnhjälte växer upp, swischande fram och tillbaka över trädgrenarna i en slags blandning mellan parkour och wuxia - så där som det ofta är när hysteriskt tempo ska ersätta riktigt innehåll. En naturkatastrof förstör björnarnas hem och vår nalle skickas med en båt till London. Hans äldre släktingar träffade en gång en upptäcktsresande därifrån och England har för dem blivit som ett drömt sagoland. Efter en rad motgångar träffar så vår björn familjen Brown på järnvägsstationen Paddington - och det är så han får sitt namn. Så ska Paddington då försöka anpassa sig till ett liv i den moderna storstaden och hamnar förstås i en massa bekymmer. Men han blir gradvis allt mer omtyckt och betydelsefull för familjen - till och med för den tillknäppte och stele fadern Henry (Hugh Bonneville) som måste omvändas från sitt vuxna och kamerala jag, bli en mer öppen människa och därmed även en bättre pappa, allt på klassiskt "Mary Poppins"-manér. På allt detta har sedan även en ganska loj och tröttsam actionhistoria a la "Ensam hemma" et consortes då en ondsint taxidermist spelad av Nicole Kidman är ute efter Paddington.

Som ni förstår kan detta bara sluta med att björnen stoppar borsten där den inte ska vara.

Kidman är faktiskt ganska rolig och är rent av ganska läskig som hjärtlös skurk men som bihistoria är hennes del av filmen ganska tråkig, inget vi inte sett förr, bara generiskt. Charmen med Paddington när jag var barn låg så vitt jag kan minnas i det ganska vardagsnära och såmysiga, inte i några vilda äventyr bland hustak och i avloppssystem. Bonneville gör sin roll som stiff engelsk övre medelklassman så väl som en kunde förvänta sig. Riktigt hur denne fyrkantige man kommit att gifta sig med sin Mary (Sally Hawkins), en fri och ganska bohemisk konstnärssjäl till banrboksillustratör får jag inte till att gå ihop. De förefaller mig som varandras absoluta motsatser. Barnen är ganska hastigt tecknade och varken manus eller regi är särskilt intresserade av dem. Det är relationen mellan Paddington och pappan som är den bärande.

"Paddington" hade kunnat bli ett magplask men så plötsligt kommer ändå scenen här och var när det glimtar till, när det händer något, när det går att ana en röst som vill sjunga ut. Här finns till exempel en sekvens där vi får familjens hus i tvärsnitt som ett dockhus - vilket naturligtvis för tankarna till Wes Anderson. Det finns också en del andra ganska så inspirerade visuella skämt som lyfter det hela. Jag får känslan av att regissören Paul King nästan smusslat de här godbitarna förbi den mur av producenter och filmbolag som beställt en familjefilm som håller sig inom minsta motståndets lag. Tänk om hela filmen hade kunnat vara gjord i de här scenernas anda. Då hade den verkligen varit något.