Dunkirk

Om vi tänker oss att du inte vet någonting om slaget vid Dunkerque (eller ja, Dunkrik som britterna föredrar att stava det) och om du tänker att du skulle se Christopher Nolans senaste film för att få ett hum om vad som hände - i så fall är jag rädd att du begått ett stort misstag. Det här är inte den sortens film som är intresserad av att förklara ett historiskt skeende för dig. Om möjligt kommer du förmodligen vara ännu mer förvirrad när allt är slut. Vad filmen däremot gör är att gestalta känslan av hur det måste ha varit att vara där, mitt i kaoset med kulor och granater flygande runt öronen. Någon lär en gång ha sagt att skriva historien om ett slag är lika fåfängt som att skriva historien om en bal. Ingen som var där hade överblick över allt som hände. Just detta tar Nolan fasta på här.

Det är inte hans bästa film. Faktum är att jag tror det är den som sagt tyckt minst om. Jag tror inte det bara handlar om att jag inte är någon krigsfilms-möp. Dock är den intressant på flera sätt och jag kommer på mig själv att tänka på den ofta under de dagar som gått sedan jag såg den.

Året är 1940 och Tyskland invaderar Frankrike. De drar fram som ångvältar och verkar i det närmaste ostoppbara. Om Hitler någonsin var nära att vinna andra världskriget så var det just här - det fanns allvarliga tankar i Storbritannien om att sluta en separatfred och dra sig ur konflikten. De brittiska styrkorna på fransk jord är omringade på stranden utanför Dunkirk. Det såg verkligen dystert ut. Men bland annat med hjälp av civila småbåtar som tuffade över engelska kanalen lyckades ändå huvuddelen av soldaterna evakueras och även om det var ett nesligt nederlag lyckades Churchill och kompani ändå spinna det till en moralisk seger, ja ett mirakel rent av. Efter detta fanns inte tanken på fredsförhandlingar på kartan längre. Kriget var inte bara ett vanligt krig längre. Det var en existentiell fråga om överlevnad. Det är alltså om den evakueringen som filmen handlar.

Kungliga flygvapnet och civila småbåtar.

Dunkirk är inte en inbjudande film. Den är medvetet förvirrande och stökig. Den förkastar sådant som traditionell dramaturgi och den har knappt ens karaktärer i ordets vanliga betydelse. Visst, vi får följa några personer genom händelserna men vi vet i princip inget om dem, knappt ens deras namn. Vi kan ana oss till något om dem men inte mer. Det blir extra komplicerat i det att nästan alla soldater ser likadana ut. Unga, brunhåriga, smala gossar med höga kindben i långa rader, den ena efter den andra. Bara då och då dyker välbekanta ansikten som Kenneth Branagh, Mark Rylance, Cillian Murphy eller Tom Hardy upp, en liten hjälp att hänga upp förloppet på. Fast i Hardys fall räknas det inte för han spelar pilot och har ansiktet i en syrgasmask ca 99 % av tiden han är med i bild.

Nolan använder sig också av en berättarstruktur där filmen utspelar sig på tre olika tidsplan. Så klart. Det är ju ändå Nolan vi talar om. Dels har vi soldaterna på stranden, den delen utspelar sig över en veckas tid. Sen har vi alla småbåtarna, som vi följer främst genom Mark Rylances karaktär, den delen utspelar sig under tjugofyra timmar. Slutligen följer vi Hardy och de andra piloterna i luften. Deras historia utspelar sig över en timmes tid. Och så klipper filmen fram och tillbaka mellan dessa tre perspektiv och tidplan. Det hela är ganska skickligt gjort och det gör att vi får chansen att se händelser fler gånger, ur olika synvinklar. Det ställer dock krav på dig som publik. Det här är inte en film att slötitta på, den kräver en koncentration om du inte ska tappa bort dig alldeles.

Branagh känner jag i alla fall igen när jag ser honom.

Så filmen är inte inbjudande men den är immersiv. När du ser den är du där.  Och jag tror också det är därför rollfigurerna blir så distanserade. Filmen är inte ute efter att låta dig specifikt identifiera dig med någon av dem. För du är själv en del av händelseförloppet. Du är med när det sker och filmens karaktärer är bara personer som du råkar möta eller kanske bara se i ögonvrån. Dunkirk är en fest av ljud och viscerala sinnesintryck, något att uppleva, snarare än att förstå. Jag måste säga att önskar att jag hade sett den på bio. Det hade den förtjänat och vunnit på.

Som så ofta i fallet med Nolans filmer finns det något svårbestämbart och ideologiskt glidande över alltihop. Det är inte självklart vad exakt vi förväntas känna inför allt detta. Å ena sidan är det uppenbarligen en skildring av krigets grymheter och fasor, om de förskräckligheter som vi människor är kapabla till. Å andra sidan får jag också känslan av Nolan vill frammana någon slag nobel vördnad inför allt ihop. På ett sätt är det som om Dunkirk med sitt grodperspektiv och sin uppbrutna kronologi bryter sönder och dekonstruerar historieskrivningen, på ett annat  återskapar den och bekräftar den också den stora myten som britterna berättar om sig själva och om Kriget med stort K. Nolan lämnar båda läsningarna öppna och vad vi tar ut av det beror i hög grad på vad vi tar med oss in.

Till skillnad från Nolans tidigare filmer blir jag dock varken lika berörd eller utmanad som jag brukar bli.

Lady Bird

Lady Bird McPherson går sista året på gymnasiet i en katolsk privatskola i Sacramento, Kalifornien och hon längtar, trängtar, längtar bort. Helst till New York. På pappret heter hon Christine men det är ju lite tråkigt och intetsägande. Lady Bird är den sortens tjej som tar sig ett eget namn och färgar håret rosa. Hon är en teaterapa och ibland lite för klyftig för sitt eget bästa. Hon är ständigt i luven på sin mamma. Hon är huvudpersonen i filmen som bär hennes namn, Greta Gerwigs solodebut som regissör. En film som är så nära perfekt som det bara går att komma.

Uppväxtskildringar är inte min favoritgenre. Om jag ska vara fullständigt ärlig så brukar jag nog tycka att tonåringar är ganska tråkiga vanligtvis. Det tyckte jag redan när jag själv var i den åldern eftersom jag redan då hade typ en fyrtioårings själ som först nu min kropp har vuxit ikapp. Men Lady Bird lyckas sopa undan alla eventuella reservationer jag har och fångar mitt intresse från början till slut.

Jag vet att Gerwig själv har slagit ifrån sig etiketten självbiografisk för att beskriva filmen och jag förstår precis varför. Det finns något nästan underkännande av konstnärens kreativitet i att vilja läsa det vi får se som bara hämtat från det självupplevda. Visst, Lady Bird utspelar sig 2002-03 när Gerwig själv var i samma ålder och ja, hon är också från Sacramento men det betyder inte att regissör och protagonist är densamma. Naturligtvis inte. Så fungerar inte konst. Men vad filmen har och som gör den så fantastisk är en specificitet och detaljrikedom som ger dramat en känsla av att vara levt i. Allt är helt autentiskt men det betyder inte att det är på riktigt. Det är tvärtom ett bevis på Gerwigs enormt säkra handlag både som manusförfattare och regissör. Det hade varit mycket lätt för filmen att bli en på alla sätt typisk quirky amerikansk idie av det slag som vi känner så väl ingen. Och det är inte det att filmen saknar arvsanlag från den traditionen men Gerwig gör det omisskännligt till något eget. Det är till exempel ingen slump att det är just Sondheims Merrily We Roll Along, en musikal om besvikelsen i att bli vuxen, som Lady Bird medverkar i. Inte heller att det är Zinns A People's History of the United States som hennes pretentiöse pojkvän sitter och läser när han ska vara svår. Det finns hur mycket som helst av sådana detaljer i filmen och jag äter upp det med en sked.

Dotter och mor.

I centrum för allt står relationen mellan Lady Bird, som spelas av Saoirse Ronan och hennes mamma Marion spelad av Laurie Metcalf. Båda är fullständigt underbara i sina respektive roller. Dynamiken mellan mor och dotter är besvärlig för att säga det milt. De bara kan inte låta bli att tjafsa och bråka med varandra precis hela tiden. Och båda vet precis vilka knappar de ska trycka på för att verkligen såra varandra. Det är inte bara så enkelt heller att filmen tydligt tar ställning för antingen den ena eller den andra. De kan båda vara ganska grymma. Ändå finns det en kärlek där som inte går att undgå.

Det finns också ett klassperspektiv här som ständigt gör sig påmint. Lady Bird kommer inte från någon välbärgad familj, till skillnad från de flesta andra ungarna på skolan. Hon kommer "från fel sida järnvägsspåren" som hon själv säger, skämtsamt ja men också med ett allvar i botten. Och det är definitivt en av de saker som sårar hennes mamma. För det är en uppoffring för familjen att låta Lady Bird gå på den där skolan, samtidigt som känslan alltid finns där att inget någonsin är nog. Det blir en cirkel av otacksamhet, av bittert motstånd, av dåligt samvete. Av skam över den egna klasstillhörigheten, av en längtan bort som är oundviklig men samtidigt alltid har något av ett svek över sig.

Lady Bird (Ronan) och Julie (Feldstein).

Vid sidan av Ronan och Metcalf är filmen full av strålande små biroller, fler än vad jag förmår räkna upp här men låt mig i alla fall nämna Beanie Feldstein som Lady Birds kompis Julie, Lois Smith som en av nunnorna på skolan och Tracy Letts som hennes hårt prövade men stoiske far. Det finns som sagt betydligt fler och Gerwig lyckas med små medel göra dem alla till fullödiga karaktärer där små, små glimtar räcker för att ge oss känslan av att de alla bär på sina egna historier.

Bland det starkaste med filmen är att Gerwig låter oss möta huvudpersonen med alla hennes fel och brister utan att se ned på henne, utan att moralisera men också utan att egentligen sentimentalisera. Hon är som många tonåringar allt för besatt av sig själv för att för det mesta riktigt kunna ta in vad som sker runt omkring henne men hon är också omtänksam och har ett gott hjärta. Hon för tankarna till en replik från filmen Frances Ha, som Gerwig skrev tillsammans med Noah Baumbach och där hon spelade en något äldre men också vilsen kvinna: "Jag är inte en riktig person ännu." Det samma gäller Lady Bird. Men det ska nog bli människa av henne också.

The Shape of Water

Guillermo del Toros två bästa filmer är fortfarande Djävulens ryggrad och Pans labyrint. De är båda inte bara mer personliga och laddade utan också konstnärligt stöpta i ett och samma stycke än vad någon av hans engelskspråkiga filmer är. Men med The Shape of Water kommer del Toro så nära som han bara kan - en strålande återkomst till hans verkliga toppform efter några år som inte har varit någon kreativ höjdpunkt. Vilken återkomst sen. Nu är jag förvisso predisponerad att bli helt varm inombords av det här, The Shape of Water, är som en film gjord direkt för mig, men wow alltså - att jag skulle smälta så det hade jag ändå inte räknat med.

Det hela är kortfattat Skönheten och Odjuret möter The Creature of the Black Lagoon men gestaltat i en form av varm men samtidigt grym sagoton som får allt att eka av mytiska proportioner. Sally Hawkin spelar Eliza, en stum kvinna som arbetar som städerska vid någon slags mystiskt laboratorium i Baltimore någon gång på 60-talet. Eliza lever ett stilla och inte särskilt händelserikt liv men verkar ändå relativt till freds med tillvaron. Hon har två nära vänner, sin granne illustratören Giles (Richard Jenkins) - en sorgsen homosexuell man - och sin kollega Zelda (Octavia Spencer) som pratar nog för dem båda.

Vid laboratoriet börjar så hemliga experiment utföras på en mycket känslig "tillgång" som en statlig expedition fört med sig tillbaka från Sydamerika. Alla vi som sett affischen vet förstås att det är frågan om en märklig hybrid mellan människa, groda och fisk av klassiskt snitt. Varelsen spelas av Doug Jones, en skådis som specialiserat sig på att just spela varelser införd extremt mycket makeup. Han har redan spelad en annan fiskmänniska åt del Toro i Hellboy-filmerna, liksom diverse monster i Pans labyrint. (Han är också Saru i Star Trek Discovery.) Fiskmannen undersöks och plågas av den grymme sadisten Strickland (Michael Shannon). Vi förstår så klart vad som kommer hända. Fiskmannen och Eliza utvecklar ett särskilt band till varandra och Eliza bestämmer sig för att frita varelsen innan fångenskapen förgör honom.

Artöverskridande kärlek vid första ögonkastet.

Inget av det här är nödvändigtvis särskilt originellt men det finns många saker som gör att filmen lyfter till oanade höjder. Först och främst dess fenomenalt charmiga ton och stil. Hela filmen ser ut och känns som om den utspelar sig i en snöglob - och det menar jag på det bästa möjliga sätt. Alla scenografier, från Elizas helt omöjliga vindloftsvåning ovanför en biograf till labbets ångpunkiga interiörer, alla är de som perfekta små dockskåp - så delikat utformade ned i minsta lilla kärleksfulla detalj. Nog för att del toro alltid varit en stilistisk mästare men det här är något annat. Här har han slagit i en ny växel. Flera gånger går mina tankar till den franske regissören Jean-Pierre Jeunets filmografi. Och Jeunet är en av mina verkliga, verkliga favoriter. Eliza är på många sätt en slags version av Jeunets Amelie. Det finns något oskuldsfullt naivt över allt. Det här är den sortens film som kan tillåta sig en drömsekvens i form av ett svart-vitt musikalnummer. Förmodligen är det därför jag också väljer att köpa Jenkins porträtt som Elizas bögkompis även det är lite stereotypt i all sin välmening.

Det andra lite oväntade inslaget i filmen är annars hur oblygt explicit den förhåller sig till sexualitet. Inte bara till de mellanartsliga förbindelserna men absolut även dem. Den här sortens historier brukar ju annars, särskilt i amerikansk film, skildras med en väldig prydhet och könlöshet. I den gamla TV-serien från 80-talet med Ron Perlman och Linda Hamilton tror jag inte kärleksparet så mycket som pussades på munnen. Men här får vi både kvinnlig onani och undervattensgöka (fast inte några grafiska detaljer, det är ju inte Cronenberg). Ännu viktigare i sammanhanget - det Elizas lust och sexuella begär som står i fokus. Det är hennes erotiska agens som driver allt framåt. Att fiskmän gärna vill para sig med människor har ju annars varit en stapelvara i genren från Robert W. Chambers novell The Harbor-Master från 1890-talet via Lovecrafts The Shadow over Innsmouth till de ursprungliga filmerna om varelsen från den Svarta Lagunen. Gulliermo del Toro skalar dock bort all form av abjekt och skräckel och omvandlar det till något vackert.

Hawkins och Jones är fantastiska tillsammans och särskilt Hawkins förtjänar alla hyllningar hon kan få för sin roll. Hon ger Eliza precis rätt nivå av pathos och lyckas göra hennes stumhet till något mer än den kliché det greppet skulle kunna bli. Detta då hon fyller sin karaktär med en kraft och en styrka, ja ett egensinne från första början. Hennes stumhet är inte metaforisk i den mening vi först skulle kunna tro. Eliza är inte en tystad kvinna. Hennes stumhet är något annat som jag inte ska avslöja här men som jag tror har en avgörande betydelse. Att se en skådespelare som Hawkins i en sån här roll, som så lätt hade kunnat castas av en traditionellt fotomodellsnygg ung ingeny är också ett ytterligare tecken på att del Toro helt är medveten om vad han gör här.

Shannon (filmens verkliga monster) och Hawkins.

Filmen har också en bihistoria som kretsar kring det kalla kriget där en av forskarna vid laboratoriet (Michael Stuhlbarg) visar sig vara en sovjetisk spion. Om jag har någon större invändning mot The Shape of Water så är det just den här delen som tar upp lite för mycket av helheten. Dels känns det inte helt nödvändigt för intrigen även om det möjliggör lite pang pang i filmens andra hälft. Dels tycker jag inte del Toro lyckas att tematiskt väva samman det här materialet med sin fantasyhistoria på samma sätt som han lyckades göra med det spanska inbördeskriget i Djävulens ryggrad och Pans labyrint. Kanske är det för att de filmerna spelar på en dubbelhet mellan det realistiska och det fantastiska medan The Shape of Water är mer av en saga från början till slut. Ibland undrar jag till och med om det inte hade varit bättre att låta staden där det hela utspelas vara helt oidentifierad snarare än att förlägga det till en specifik plats som vi ändå inte för någon känsla för ort. (Möjligen, slår det mig,  är valet av Baltimore en slags blinking till kultregissören John Waters. Han måste uppskatta så väl filmens kitsch- som kinkfaktorer.)

Annars finns en rad likheter mellan den här filmen och Pans labyrint. Shannons skurk är tydligt modellerad efter den grymme fascistkaptenen i den filmen, om än något lite mer serietidningsaktig och inte riktigt lika läskig även om del Toro tydligt återupprepar ett grepp där det är skruken som får stå för båda filmernas mest obehagliga scen av kroppsskräck. Mer än så ska jag inte säga om det. Jag ska heller inte avslöja för mycket av slutet mer än att säga att det finns tydliga paralleller mellan filmerna även där. Men där Pans labyrint väger över åt det bitterljuvt tragiska läser jag The Shape of Water mer som ett tydligt lyckligt slut.

The Square

Att satirisera samtidens konstscen måste på samma gång vara det enklaste men också svåraste du kan ge dig på. Enkelt är det i den meningen att konsten och konstnärerna är löjliga. Det har de alltid varit, oavsett vilken tidsålder vi befinner oss i. Ingen människa som tar sig själv på allvar kan undvika att bli just löjlig. Så är det bara och så måste det vara och det är ingen anledning till att inte göra det. Människor är löjliga. Lägger vi dessutom till konstvärlden som institution, som marknadsplats för såväl ekonomiskt som kulturellt kapital och som projektionsyta är det lätt att hitta hur mycket trams, dumheter och hyckleri som helst att driva med. Men det är också därför det är så svårt att parodiera konstvärlden, just för att det finns så många vidöppna dörrar att slå in, för att det är så gjort.

Det är lätt att hamna snett och missa målet. Eller kanske att inte ens riktigt förstå vad målet är. Och de fällorna trampar Ruben Östlund ganska ordentligt i, tycker jag, med sin film The Square - så Guldpalmsbelönad och Oscarsnominerad den är. Med det menar jag inte att filmen nödvändigtvis är direkt dålig, det finns många enskildheter i den som är både roliga och utmanande i viss mån men som helhet har jag svårt att köpa vad Östlund serverar - och framför allt menar jag att filmen inte alls är så smart eller tänkvärd som den själv tror att den är.

Det hela är en ganska löst sammanfogad historia. I Östlunds Roy Anderssonska arv ligger att han många gånger värderar upp den enskilda scenen framför sådant som dramaturgisk struktur och helhet. Väl så, det är skönt att inte all film behöver se ut eller vara på samma sätt. Berättelsen kretsar kring Christian (Claes Bang), en medelålders man som är konstnärlig ledare för ett fiktivt museum för samtida konst i Stockholm. Han är väl egentligen som folk är mest, föreställer sig själv som en medveten människa som försöker göra så gott han kan här i tillvaron. Vi får följa honom inför presentationen av en ny utställning där en inplockad PR-byrå ska försöka skapa intresse för en nyinköpt konstinstallation med titeln The Square. Samtidigt råkar det sig så att Christian blir rånad på bland annat mobil och plånbok och hans försök att få tillbaka sina ägodelar leder honom till konsekvenser som han aldrig kunnat ana. Ungefär så.

Tematiskt försöker Östlund komma åt något om godhet och ansvar för varandra. Konstverket The Square är en markerad ruta på marken försedd med texten: "Rutan är en frizon där tillit och omsorg råder. I den har vi samma rättigheter och skyldigheter utan åtskillnad." Precis som i samhället och världen utanför rutan eller hur? Men även om vi alla på något plan håller med om den formuleringen blir det när verkligheten tittar in med sin mångfacetterade komplexitet sällan så enkelt i praktiken, vilket Christian snart nog ska upptäcka. Det är lätt att tala sig varm för ett sådant budskap men kan du själv leva upp till det?

Och här någonstans uppstår det stora problemet med filmen. För jag tycker faktiskt inte att Östlund är den sortens regissör som riktigt förmår att ta i den sortens tematik på ett sätt som känns äkta och genuint. Östlund känns för mig lite för mycket som en distanserad ironiker, har alltid gjort. Från den halvdokumentära Gittarmongot till den väldigt omdebatterade Play har Östlund haft som strategi att presentera en slags provokationer för oss som publik bara för att sedan ta ett steg tillbaka och vägra kännas vid eller ta något som helst ansvar för det han givit oss. Det gör också att jag inte kan riktigt lita på honom. Så när han här i The Square åter presenterar halvdokumentära men genomestetiserade bilder av tiggare på gatan till exempel - de är ett återkommande inslag i filmen - då kan jag inte hjälpa att det känns ruttet spekulativt på något sätt. Spekulativt och samtidigt ytligt, eftersom de aldrig blir mer än markörer och symboler för något annat än sig själva.

(Här kan jag ju även skjuta in att det inte alls förvånar mig att läsa om de anklagelser som en latinamerikansk konstnär riktat mot Östlund och hans produktion, anklagelser som kortfattat bygger på att Östlund använt konstnären Lola Arias verkliga namn och i filmen presenterar henne som upphovsperson till konstverket som givit filmen dess titel. Det är precis den sortens nonchalans och ansvarslösa självsvåldighet som jag alltid tyckt mig ana hos regissören.)

När Östlund är som bäst är när han rör sig på ett rent borgerligt mellanmänskligt plan, som skildrare av dålig stämning. Kanske är det därför jag hade betydligt lättare för en film som Turist och tyckte bättre om den. Sådant finns det för all del också gott om i The Square och det är också de scenerna som är filmens största behållning.

Elisabeth Moss och Claes Bang. I bakgrunden: stolar.

The Square må vara en film som utspelar sig i Stockholm  men den är tydligtvis gjord för en internationell publik. Filmen blandar friskt dialog på engelska, svenska och danska. Vi får se stora namn som till exempel Elisabeth Moss och Dominic West i biroller. Särskilt i fallet med Moss hade jag önskat att hon fått lite mer att jobba med. Hennes rollfigur som reportern Anne är en ganska hastigt hopskissad figur. Claes Bang däremot får betydligt med utrymme att breda ut sig som Christian med alla hans osäkerheter maskerade bakom den viktiga kulturmansfasaden. Vid sidan av honom är det Elijandro Edouard, en ung barnskådis i en nästan lite obehaglig roll, som imponerar mest.

Filmen är naturligtvis också extremt snygg på ett stramt och väldigt kalkylerat vis med en för det mesta sval och dämpad färgskala, där åter arvet efter Roy Andersson är tydligt. Tyvärr blir det i bland något som förstärker känslan av distans - och då inte på ett bra sätt utan snarare på ett vis som påminner om den tomhet som faktiskt vilar i hjärtat av en film som beter sig som den hade något angeläget att säga men som lämnar mig skeptisk över om den faktiskt har det.

You are nothing

Coco

Vi lever tillsammans med de döda. Vi är kanske inte alltid medvetna om det men om vi lyssnar noga så finns de där. Precis som de som en gång ska komma efter oss gör. Det är mångtydigt det där, att leva med de som gått före. Ibland kan det faktiskt vara enklare att umgås med den som är död än den som är levande, men det kan också vara väldigt utmanande. De döda har sina krav på oss och det kan vara krav som vi inte alltid kan eller vill uppfylla. Ändå kommer vi inte helt ifrån dem. På det sättet kan de döda utöva en makt över oss. Men vi som lever har också en makt över dem, liksom vi har en makt över allt det som förflutit, genom vad vi väljer att minnas och berätta. Om allt detta handlar Pixars nya film Coco.

Det är berättelsen om den unge Miguel som drömmer om att bli musiker när han växer upp. Dessvärre är han uppvuxen i en familj som inte uppskattar sång och dans. Inte alls. Tvärtom, de avskyr allt som har med det att göra. De är sansade och ordningsamma skomakare minsann och inte själviska hemska musikanter som Miguels gammelfarmors mors fästman som övergav henne och deras dotter vid för våg. Miguel försöker förgäves få sina föräldrar och resten av släkten att förstå men de vill inte lyssna. Så Miguel rymmer hemifrån och eftersom det här råkar utspela sig på de dödas dag, den mexikanska motsvarigheten till allhelgona eller alvablotet och då en magisk gitarr blir inblandad korsar Miguel plötsligt genom slöjan mellan världarna och hamnar i de dödas land, där de döda i form av en slags skelettfigurer för sin tillvaro.

De dödas dag är dagen då de som gått bort får chansen att återvända till Jorden och hälsa på, men bara om någon bjudit in dem genom att sätta upp deras foto och bara så länge som någon kommer ihåg dem. Det är som sagt en stor tilldragelse i mexikansk folkkultur och filmen lutar verkligen in i allt detta folkloristiska. Jag är naturligtvis inte någon kännare av dessa seder men för mig känns det verkligen djupt autentiskt och inkännande och inte som ett ytligt överdrag så där som det kan göra i vissa äldre Disney-filmer när kulturer som inte är den amerikanska ska gestaltas. Det här är en värld av andar och väsen, av levande och döda sida vid sida och det som är så fantastiskt är att även om de enskilda detaljer är specifika för just den här miljön kan jag ändå känna igen de stora penseldragen. Även på det viset är vi alla mer lika än vad vi tror.

Staden där de döda bor.

Det är också en hisnande vacker skildring där de dödas land, skildrad som en glimrande och myllrande fantasistad ger allt en särpräglad stil och en häpnadsväckande färgskala. Och skelettgagsen är på precis lagom nivå.

Miguel ger sig ut i de dödas stad på jakt efter den berömde sångaren och låtskrivaren Ernesto de la Cruz (i original med röst av Benjamin Bratt) men hamnar också i lag med Hector (Gael García Bernal), en stackars vindpinad själ som är på väg att bli bortglömd - en andra och verkligen slutgilltig död tycks det. Samtidigt söker Miguels övriga döda släktingar efter honom, precis som hans levande i akt och mening att få honom att lova ge upp sina gitarrspelardrömmar.

Som Pixars bästa filmer ofta gör leder allt detta upp mot ett emotionellt klimax där tårarna sprutar. Regissörerna Unkrich och Molina spelar sina kort helt rätt och även om filmens narrativa tvist är lätt att genomskåda på kilometers håll blir upplösningen inte mindre katharsisk för det. Det är så jag vill att Pixar-film ska vara och Coco levererar. Som det ska göra så löser sig konfliktknuten mellan individualism och kollektivet genom att de båda sidorna jämkas samman, alla hinder röjs ur vägen och allt blir som det ska. Det är måhända sällan så det ser ut i verkligheten men det är så det ska vara i sagan och legenden, som ju inte bara handlar om saker som de är utan också så som de borde vara.

Miguel och hans gammelfarmor Coco, som givit filmen dess namn.

Three Billboards Outside Ebbings, Missouri

För några år sedan gjorde en vän till mig en uppsättning av pjäsen The Cripple of Inishman, en bitterljuv och väldigt roligt komedi med motiv från den irländska landsbygden på 1930-talet. Det blev en väldigt fin produktion som jag minns med stor värme. Pjäsen var skriven av dramatikern Martin McDonagh som även har gjort flera liknande verk från andra perioder i Irlands historia. De har alla blivit uppskattade och hyllade. Sedan dess har McDonagh själv givit sig av mot Hollywood där han etablerat sig som filmregissör med filmer som In Bruges och Svens Psychopaths, båda två någon slags Tarantinoader om yrkesmördare. De filmerna har jag varit ganska kall för. Three Billboards Outside Ebbings, Missouri däremot, den gör mig nästan lite arg.

Vi befinner oss i en amerikansk småstad i den djupa södern. Frences McDormand spelar Mildred, en frånskild kvinna vars unga dotter blivit brutalt våldtagen och lämnad att dö i en väggren. Lyckligtvis är det inget vi behöver se. Flera månader om inte mer har gått sedan händelsen och polisen har inga spår. Fallet är i praktiken stendött. Mildred vägrar att acceptera detta och bestämmer sig därför att köpa annonsplats på tre stora reklamskyltar utanför staden, där hennes dotter hittades. "Varför har ingen gripits?" undrar Mildred på sina skyltar och det hela blir mäkta pinsamt för stadens poliskår som inte är vana vid att få sin auktoritet utmanad. Det hela eskalerar snart till en slags maktkamp mellan Mildred å ena sidan och scherrifen Willoughby (Woody Harrelson) och dennes hejduk den halvalkade rasisten Dixon (Sam Rockwell) å den andra.

Rättvisa genom annonsering.

Så långt låter kanske det hela så förskräckligt men tro mig, det är det. Det är liksom något i tonträffen som bara klingar så falskt. All den charm som McDonagh levererar i sina irländska bydgedramer ger liksom bara en bitter eftersmak i munnen när han här försöker sig på den amerikanska södern. Det är inte bara det att den lilla småstaden känns förvånande vit, även om det också bidrar - allt känns liksom som en Skansen-kuliss. Men värre än så är det faktum att filmen ungefär halvvägs in vill försöka vända på kuttingen och få oss som publik att börja sympatisera med Harrelsons och Rockwells karaktärer.

Det fungerar möjligen i någon mån med Harrelson, inte minst eftersom hans rollfigur sedan försvinner ut ur handlingen, men när det gäller Rockwells Dixon vägrar jag att ställa upp. Figurens "omvändelse" kommer som från ingenstans och ingenting med honom är heller i grunden förändrat efteråt. Han är egentligen samma rasistiska skitstövel som innan. Ändå ska vi plötsligt... tycka synd om honom antar jag? Precis som vi förväntas tycka synd om alla dessa SD- eller Trump-väljare som valt fascismen framför anständigheten när de insett att världen har gått vidare utan dem. Personligen är dock mitt tålamod med sådana tankegångar slut för länge sedan.

Och det är inte bara frågan om söderns djupa, institutionella rasism som filmen alluderar på utan att förmå att hantera. Filmen intar också ett ganska obehagligt förhållande till t.ex. mäns våld mot kvinnor - eller kanske rent av våld överhuvudtaget. Och det inte ens i ens i en sorts kabukiartat serietidningsvåld, det är vi ju ändå vana vid på något sätt. Här ska det föreställa realism men blir bara geggigt. Obehagligt men inte på ett medvetet eller tankeväckande sätt.

Visst är både McDormand och Harrelson likväl som en del andra medlemmar av ensemblen, ja faktiskt även Rockwell bra i sina roller. Särskilt McDormand är, naturligtvis, stark i sin gestaltning av en kvinna som förlorat allt till sorgen och nu bara har vreden kvar. En vrede som gör henne gränslös och kraftfull men också i någon mening hänsynslös. Och även här är det som om McDonagh vill bjuda in oss till att identifiera oss med och heja på McDormands Mildred, trots att mycket av det hon gör i filmen är minst sagt diskutabelt. Med det vill jag inte säga att det inte går att ha moraliskt ambivalenta huvudpersoner i ett drama, tvärt om. Men det måste göras betydligt mer lyhört än vad som sker här.

Sammantaget blir Three Billboards en film som hela tiden går i otakt med sig själv. Den känns som den sortens film som för tjugo år sedan hade framstått som både Provoktaiv" och "viktig" men som nu mest blir en punkterad kvarlämna. Det är ett slöseri med begåvning både för regissör och skådespelare. Så ja, den gjorde mig faktiskt lite arg.

Black Panther

Det är inte rättvist men tydligen är det oundvikligt. När det kommer en action- och äventyrsfilm där hjälten och huvudpersonen inte ser ut som vi är vana vid, det vill säga som en vit och straight cis-man, då är det som om filmen i sig blir till en slags folkomröstning. En omröstning om huruvida det alls är möjligt att göra den typen av film. Vi såg det i somras när Wonder Woman äntligen fick en egen biopremiär och vi har sett det nu igen, när Marvel rullar ut sin senaste - Black Panther.

Glädjande nog så verkar det dock som om alla farhågor kommit på skam. Såväl Wonder Woman som Black Panther har varit otvivelaktiga framgångar, inte bara bland en kritikerkår som med tiden kommit att bli allt mer mätt på kostymerade hjältar utan även bland den breda publiken. Black Panther lär till och med vara en av de mest förhandsbokade filmerna hitills i USA.  Egentligen borde inte det här vara någon stor överraskning. Visserligen finns det gott om högljudda röster runt om på nätet av förvuxna mansbebisar som ser varje färgad huvudperson - eller kvinnlig för den delen - som led i någon slags folkmord som bara existerar i deras febriga hjärnor. Så vana är dessa personer vid att få vara den absolut självklara normen att minsta lilla skifte för dem framstår som ett existentiellt hot. Men det är inte bara de som läser serier eller diggar science fiction. Och oavsett vad de själva tror så tillhör inte dessa genrer dem. De tillhör alla och det hög tid att även den som inte ser ut som jag får hjältar att spegla sig i.

Black Panther var inte en serie som gick i min barndoms svenska Marvel-tidningar. (Varför kan vi bara spekulera i.) Figuren introducerades ursprungligen som en bifigur i ett avsnitt av Fantastiska Fyran 1966 och det är en händelse som ser ut som en tanke att det var på hösten samma år som det militanta Black Panther Party grundades. De två händelserna har förstås egentligen inget att göra och partiets föregångare hade redan använt pantern som symbol långt tidigare. Dock går det ju inte att komma ifrån laddningen i namnet. Figuren var också Marvels första egentliga superhjälte av afrikansk härkomst och karaktärens symboliska sprängkraft består. Det är inte en slump att förlaget plockat in författaren, essäisten och journalisten Ta-Nahasi Coats, en av USAs just nu skarpaste tänkare kring ämnen som svart identitet och kultur, att skriva manus till serien 1996. Lika skarpa var de när de valde Ryan Coogler, regissören bakom bland annat Creed, ta sig an filmversionen, för Coogler brinner verkligen för att berätta något med materialet.

T'Challa (Chadwick Boseman) är nybliven kung över det afrikanska riket Wakanda. (Hans far dog Captain America: Civil War). Wakanda är ett isolerat litet land, slutet och avskiljt från en omvärld som tror att nationen är ett stereotypiskt fattigt och eländigt u-land. Men där tar de fel. Vi är vana vid att hjälten har en hemlig identitet i de här historierna. I Black Panther har hela landet en hemlig identitet. För Wakanda är i själva verket ett rikt, högteknologiskt utopia där traditionell kultur och afro-futurism går hand i hand. en av filmens verkliga behållningar ligger i den visuella fantasi och frenesi med vilken denna oväntade och kittlande värld presenteras för oss. Det var länge sedan ett världsbygge på film hade den inverkan på mig.

Kungen har återvänt.

Med posten som kung över Wakanda kommer också titeln som Den Svarta Pantern och de krafter som kommer med den.  Kungen av Wakanda är nämligen väldigt hands on - lite som om James Bond också var monark över Storbritannien.Filmens kröningssekvens sätter till och med Lejonkungen i skamvrån med sina rituella strider och droginducerade besök till förfädernas land. (Även en obstinat republikan som jag kanske hade kunnat bli lite mer positivt inställd till kungahuset om Estelle hade varit tvungen att slåss i ett vattenfall på liv och död för sin rätt till tronen. Fast kanske ändå inte.) Snart nog måste dock T'Challa sätta sina krafter på prov när han blir utmanad av en kusin, Erik Killmonger (Micheal B. Jordan) som lämnats att växa upp i ett amerikanskt ghetto och nu är ute efter revansch. Jordan gestaltar denna man med sår djupt in i själen på ett väldigt övertygande sätt. Så ska en skurk göras.

Och det är här, i konflikten mellan de två, som filmen verkligen vinner över mig. Till skillnad från så mycket annan actionfilm där handlingen alltid kretsar kring jakten på en eller annan McGuffin blir Black Panther något annat - ett familjedrama med djupa ideologiska implikationer. Är det verkligen rätt, frågar sig Jordans karaktär, att ett land som Wakanda ska stänga sig ute från omvälden, gömma sig och inte dela med sig av all sin rikedom och allt vad de kan? Där har han en poäng. Att han sedan är beredd att gå över lik och vill lägga världen under sina fötter för att kunna rädda den, där blir det lite grumligare om vi säger så. Men filmen lyfter ändå intressanta och nog så relevanta frågeställningar om vår värld av idag. Det är det minsann inte varje superhjälterulle som gör.

Att Black Panther dessutom är tekniskt mycket välgjord och utmärkt rytmisk äventyrsfilm med sekvenser som faktiskt känns unika och som om inte det vore nog bjuder på en hel rad av starka, mångbottnade och supercoola kvinnoroller (spelade bland annat av Lupita Nyong'o, Danai Gurira, Angela Bassett och Letitia Wright) gör bara det hela ännu bättre. Överhuvudtaget känns Black Panther som en ovanligt lyckad ensemblefilm där T'Challa själv nästan är den blekaste karaktären, även om Boseman ger honom en värdighet och självklarhet som ändå gör honom till filmens moraliska mittpunkt. Hans fumliga söta kärlek till Nyong'os agent Nakia är ett bedårande inslag och tar upp precis lagom plats i berättelsen.

Nakia (Nyong'o) och T'Challa (Boseman).

Säkert går det att höja vissa frågetecken. Hur det än ser ut så är det förstås en amerikansk fantasi om Afrika det här och hur balla stridnoshörningar och flitskalliga krigarkvinnor med högteknologiska spjut än är antar jag att det inte går att komma ifrån ett visst mått av exotifierande här. Men det får i så fall någon med betydligt mer tolkningsföreträde än jag göra något på. Jag är mest fascinerad och vad jag har kunnat se är jag inte ensam om den saken.