The Expendables 3

Fru Otterberg har ett betydligt mer nostalgiskt förhållande till åttiotalet än vad jag har. Det gäller det mesta, även tidens populära actionfilmer. Så det är inte så konstigt att hon är betydligt mer förtjust i "The Expendables"-serien än vad jag är. Nostalgi inför svunna tiders muskler och pang-pang är ett bärande element. Och jag som inte ens har sett alla Rambo och Rocky kan liksom inte uppbåda någon sådan. Till skillnad från många av mina klasskompisar på den här tiden såg jag aldrig Stallone, Schwarzenegger och de andra på dåligt piratkopierade VHS-kassetter när jag gick på mellanstadiet. Så för mig är återseendet i de här filmerna inte precis så kärt som Stallone själv räknar med. (Oavsett vem som står som regissör till filmen är det uppenbart att det är Stallone själv som är autören här.)

När den första "The Expendables" kom 2010 fanns det ändå någon slags energi i projektet. Många uppfattade det som en ironisk blinkning och tyckte kanske också att det någonstans ändå var kul att Dolph Lundgren fick spela med i en "riktig" film igen. Och Arnold hade ju lämnat Hollywood för politiken under några år. Jag kan absolut förstå skimret. När vi nu får den tredje installationen serverad till oss känns det inte längre lika fräscht. Jag är inte övertygad om att all ironi är medveten längre. (Även om en del är det.) Dock bör det redan från början sägas att den här delen är betydligt bättre än tvåan, vars handling inte hängde samman överhuvudtaget.

För er som inte sett de två första filmerna (ni har alltså i mitt tycke inte missat mycket) spelar Stallone Barney Ross, ledaren för ett band av legosoldater som då och då tar uppdrag från CIA - uppdrag som myndigheten inte vill riskera sin egen personal för. Tidigare var det Bruce Willis som spelade uppdragsgivaren men eftersom han begärt för högt gage har han här blivit ersatt av Harrison Ford. Själva uppdraget blir snart personligt för Barney när den vapenhandlare han hyrts för att fånga in visar sig vara en före detta kollega och numera ärkenemesis, spelad av Mel Gibson. Ovillig att riskera sina vapenbröders liv för en personlig vendetta ger sig Barney ut för att rekrytera ett nytt gäng av yngre förmågor som han inte har samma emotionella relation till. Det visar sig förstås vara ett stort misstag. För är det något vi lär oss av de här filmerna så är det att gammal är ändå äldst.

Åldrande och manlighet löper som temata genom de här filmerna och förhållandet till dem är djupt problematiskt. Det är också det som gör de här filmerna intressanta, trots sig själva, bortom all kitsch och allt trams. Innerst inne vet Stallone att han är en dinosaurie även om akten att iscensätta dessa korvkalas till filmer är en övning i förnekelse. (Bortsett från en och annan Smurfa, i den här filmen spelad av Ronda Rousey utspelar sig detta helt i männens värld.) Det är som han vill övertyga världen, och sig själv, om att han fortfarande är relevant. Han själv och allt det han står för. Men han är dömd och hur han än kämpar för att hålla den insikten ifrån sig lyser den ändå bitvis igenom. Så blir filmen en sorgsen elegi över en mansroll som världen är på väg att lämna bakom sig snarare än en adrenalinfylld berg-och-dalbana. Till Stallones heder gör han åtminstone något mer kreativt av denna ångest än många andra som främst kanaliserar den i suspekta kommentarsfält.

Vare sig intrigen eller de tunga, sluggerlika actionsekvenserna fångar någonsin mitt intresse. Det finns dock enstaka inslag i filmen som glimmar till. Oftast när det bereds plats för riktigt skådespeleri. Som när Kelsey Grammer dyker upp i en "De sju samurajerna"-inspirerad sekvens när det nya gänget ska sättas samman. Eller när Antonio Banderas dyker upp som Galgo, en osäker och lite utstött kille som pratar för mycket och som aldrig haft några vänner. Han är desperat efter att hitta någonstans han kan tillhöra. Banderas spelar honom som om han vore en elvaårig pojke och resultatet blir både sött och lite hjärtnupet. Han gör sin figur till en riktig karaktär.

Annars bygger ju mest de här filmerna på att aktörerna gör en variant på sin egen offentliga persona. Stallone gör det, liksom Schwartzernegger. Lundgren gör det absolut. Liksom många andra. Här i trean dyker Wesley Snipes upp. Han var tydligen påtänkt redan för ettan och tvåan men var förhindrad att medverka då han satt i fängelse för skattebrott. Följdaktigen börjar den här filmen med en sekvens där Stallone och kompani fritar Snipes karaktär från ett högbevakat fängelse nånstans. "Vad satt du inne för?" undrar Lundgren senare. "Tax evasion" hånflinar Snipes varpå han rakar av sitt buskiga skägg med en kniv så massiv att till och med Crocodile Dundee nog hade tyckt den var lite väl stor. Så ser den här filmen ut när den är medvetet ironisk.

Skulle ni ge denne man en roll i er film?

En liknande lek med relationen mellan rollfigur och skådespelare får vi med Mel Gibson. "He was one of us" mumlar Stallone i en scen, "but then he went dark". Ja, det kan man väl verkligen säga. Efter Gibsons offentliga mentala härdsmältor och nedåtgående spiral in i vansinne, antisemitism och misogyni är det som om bara den här rollen, som sadistisk superskurk, är den enda möjligheten som återstår. Jag antar att hans medverkan ändå är någon form av upprättelse i Gibsons egna ögon. Ingen kan åtminstone påstå att han inte lägger manken till. Gibson tuggar sina repliker med enorm energi och passion. Det kan inte sägas om alla i filmen. Ford ser för det mesta ut som om han hade en hörselsnäcka i örat där någon viskar vad han ska säga härnäst.

"The Expendables 3" är med andra ord en film som liksom sina föregångare i första hand bör betraktas på ett metaplan. Läst på ytan, för sin handling, är det inte mer än en C-rulle som gått på steroider allt för länge. Musklerna är stora men pungkulorna har skrumpnat till sorgliga russin.

Star Trek Continues

När jag skrev ett inlägg i januari där jag spekulerade lite över "Star Treks" framtid nämnde jag något om de fan-serier som finns att hitta på nätet. Jag nämnde då i det sammanhanget den serie som jag här vill uppmärksamma, "Star Trek Continues". Som flera liknande serier bygger serien på idén att göra "nya" avsnitt av originalserien från 60-talet. Den ursprungliga scenografin, kostymerna, ljussättningen, musiken och så vidare har återskapats i minutiös detalj. De ikoniska rollerna har iklätts av nya skådespelare. Och det är där "Star Trek Continues" skiljer sig från andra projekt i samma anda. För där många sådana här serier befolkas av glada amatörer och nördar som går i brygga bara över att få bära de gyllene, blå och röda pyjamasuniformerna är "Continues" iscensatt med begåvade aktörer i rollerna.

Projektet leds av en man vid namn Vic Mignogna som till vardags i första hand är röstskådis. (Han verkar i huvudsak arbeta med anime dubbad till engelska.) Här är han exekutiv producent, medförfattare, medregissör och har dessutom iklätt sig rollen som James T. Kirk i egen hög person. Mignogna är faktiskt helt övertygande i rollen. Han fastnar inte i fällan att försöka imitera William Shatner, som ju annars är inbjudande till just imitation och parodi med hans säregna sätt att läsa repliker på. Precis som Chris Pine i långfilmerna gör han rollen till sin egen. (Och oavsett vad en tycker om Abrams filmer menar jag att Pine är en av de starkaste elementen där.)

Bland övriga skådespelare märks t.ex. Christopher Doohan i rollen som Mr. Scott, alltså samma roll som hans far James gestaltade i ursprungsserien. Likheten är faktiskt ganska slående och Doohan har en glimt i ögat som livar och smittar. Hikaru Sulu spelas av Grant Imahara från "Mythbusters". Han är väl inte den bäste skådespelare som vandrat på denna jord (fast i ärlighetens namn, är George Takei det heller?) och hans medverkan är förstås nån slags stuntcasting men jag har absolut inget emot det. Jag tycker också mycket om Kim Stinger i rollen som Uhura. Hon får gärna ta större plats i framtiden. Det gäller förresten alla Uhura i alla versioner av "Star Trek" där hon medverkar.

Mignogna och kompani har också valt att begåva USS Enterprise med en ny karaktär, en alldeles egen originalskapelse i form av skeppspsykologen Dr. Elise McKennah (spelad av Michele Specht). Karaktären är en fyndig blinkning framåt mot TNG-eran samtidigt som hon tillför en oväntad extra energi och ny dynamik till de relationer som vi känner så väl till från ursprungsversionen. Specht gör sin McKennah till en kraftfull närvaro vars pondus rentav överträffar Kirks ibland. Det kan säkert hända att det finns en och annan purist som sitter och är gramse över tilltaget. Från mig får det bara applåder. McKennah är en av de bästa inslagen i "Continues".

Kirk (Vic Mignogna) och Dr. McKennah (Michel Specht).

En figur som har varit förvånansvärt mycket i bakgrunden så här långt är seriens Spock, gestaltad av Todd Haberkorn. Inte så att karaktären på något sätt varit frånvarande, tvärt om, han är alltid där och i ett av avsnitten spelar han en mycket aktiv roll men på något vis framstår Spock här som mer av en bifigur än annars. Möjligen saknar Haberkorn något av den naturliga karisma som Leonard Nemoy hade i rollen och som drog allas vår uppmärksamhet till sig. Han har heller inte samma sex-appeal som Zachary Quinto. Haberkorn är dock mycket bra på att fånga det vulkanska temperamentet och jag har all anledning att tro att han kommer att växa i rollen.

Det är inte bara inom skådespeleriet som serien utmärker sig utan även vad gäller manus och regi. Än så länge har tre avsnitt färdigställts. (De som gör serien må vara proffs men detta är ett ideellt projekt och produktionstakten är därefter.) Alla tre är väldigt välgjorda och skrivna i mycket god Trek-tradition. Det märks att författarna verkligen kan och älskar de här karaktärerna. De känns verkligt genuina. Det kan inte sägas om alla nyversioner av "Star Trek" precis. Samtidigt är det absolut inte bara en övning i simulacra. "Continues" har en sensibilitet som utan tvekan är av idag och vår tid.

De tre avsnitten anknyter alla till originalserien. I "The Pilgrim of Eternity" återser besättningen Apollo, en utomjording som de mötte i ett av de gamla avsnitten. På något mystiskt sätt har Apollo åldrats sedan de såg honom sist. (Han spelas av Michael Forest som gestaltade karaktären i serien på 60-talet). I "Lolani" stöter besättningen på en slavflicka från Orion som förmodligen i självförsvar mördat de män som köpt henne. Kirk ställs inför ett moraliskt dilemma när han för att undvika en diplomatisk incident beordras återbörda Lolani till den slavhandlare som sålt henne. (Slavhandlaren spelas förövrigt av den gamle TV-Hulken Lou Ferrigno.) Detta är det bästa avsnittet hittills. Det fångar perfekt Treks moraliska kärna och använder det för att utforska svåra ämnen som ex. trafficking. Det tredje avsnittet, "Fairest of Them All" utspelar sig helt och hållet i Treks spegeluniversum.

Om jag fick önska mig något inför framtiden så skulle det vara att författarna inte bara gör episoder som är uppföljare till tidigare historier, att de känner friheten att ta ut svängarna ordentligt och att de också låter bifigurerna ta plats och utvecklas. Gör de det har "Continues" potential att bli något riktigt fantastiskt. Jag är redan en stor beundrare och då är orginalserien ändå inte, som jag tidigare erkänt, min favoritversion av Trek. Långt därifrån. För mig är TNG, DS9 och alla de senare serierna mycket mer intressanta. Mignognas version av Kirk och gänget kommer dock väldigt nära. Att se den gör mig riktigt exalterad!

Samtliga avsnitt av "Star Trek Continues" ligger uppe på YouTube. Seriens kanal hittar du här.

Eriks 11 toppfilmer - Nr 7: Stalker

Av alla regissörer i filmhistorien känner jag inte till någon som kunde filma vind som blåser genom högt gräs på samma sätt som Andrej Tarkovskij. Det låter kanske som en märklig komplimang men i den ligger för mig kärnan i mannens estetik. Tarkovskij var en de långa tagningarnas mästare. Han hade en förmåga att vila i sina bilder. Det betyder inte alls att de var statiska. Tvärtom, om inte kameran åker eller panorerar rör sig som regel antingen någon av karaktärerna eller bakgrunden. Hans känsla för bildkomposition var mästerlig och kontemplativ. Dessutom hade Tarkovskij ett alldeles särskilt förhållningssätt till naturen. Sällan blir den så genuint helig på film som hos honom. Tarkovskijs djupa och väldigt personliga form av andlighet gör honom idag, tror jag, lika mycket till en udda fågel som han var då. Men det är den känslan av helighet som genomsyrar allt som skiljer hans skapande från efterbildare som är esteter i första hand. När Tarkovskij med hypnotisk skärpa fångar strukturen i en bakgrundsväg fyller de samma funktion som de stora målarmästarnas hängivenhet åt detaljer. De får oss att se världen på nytt.

Att se "Stalker" från 1979 är en upplevelse som är svårt att beskriva i ord. Det är en krävande film. Absolut inget som jag skulle försöka rekommendera att du försöker slötitta på en kväll när du är lite småtrött. "Stalker" behöver din fulla uppmärksamhet och det är först när du är beredd att offra den till filmen som dess märkliga trolldomskraft kan få sin fulla verkan. Gör det. Du kommer inte att ångra dig.

Filmen är en lågteknologisk science-fiction-berättelse som tar sin början i vad som närmast liknar ett post-apokalyptiskt samhälle. Här finns ett område som kallas för Zonen. Inne i Zonen har någonting hänt. Exakt vad är lite oklart. Det går rykten men ingen verkar vara riktigt säker. Det talas om att en meteorit ska slagit ned. Andra menar att det är en rymdfarkost från en annan planet. Oavsett vad det är har händelsen förändrat Zonen. Det är inte en säker plats. Naturens och fysikens lagar opererar inte som de ska där inne. Myndigheterna har stängt av området och ingen tillåts passera in. Det finns dock de som tar sig in ändå. De är titelns "stalkers". I filmen får vi följa en av dem när han agerar vägvisare åt två män, en författare och en forskare. Tillsammans söker de efter ett rum som ska finnas djupt inuti Zonen. Det berättas att den som träder in i det här rummet ska få vad hen önskar uppfyllt.

Alexandr Kajdanovskij spelar vägvisaren och hans rollgestaltning bär på något vis upp hela filmen. Tarkovskij filmar skådespelarens ansikte med samma noggranna uppmärksamhet som allt annat i filmen och resultatet blir häpnadsväckande nyansrikt. Jag vet faktiskt inte om jag sett någon skådespelare utstråla lika mycket på film. Det ligger en sådan tyngd över hans axlar och en sådan smärta i hans ansikte. Stalkern är en karaktär som är berörd av något bortom det mänskliga. Hans tid i Zonen har förändrat honom på sätt som han inte kan förstå. Trots hans försök att återvända till ett liv i vardagen tillsammans med sin hustru och sin dotter, som är handikappad men som vi gradvis förstår har ärvt någon form av psioniska krafter, lockar Zonen honom ständigt tillbaka. Han är inte längre förmögen att leva i världen utanför, han tillhör den inte längre. Hans dilemma är detsamma som schamanens varit i alla tider. Den som ger sig ut för att färdas till andra världar riskerar sig själv, för det är långt ifrån säkert att hen hittar vägen hem igen.

Vägvisaren/Stalkern (Alexandr Kajdanovskij).

Regissören lyckas med mycket små medel göra Zonen till en helt egen och främmande värld. Där är fridfullt. Där är påfallande rik grönska. Där finns alltid en känsla av fara och osäkerhet. Scenerna i "civilisationen" är filmade i en slags sepiatonad svart-vitt och när filmen förflyttar sig in i Zonen, via en lång hypnotisk färd på järnvägsdressin, exploderar allt i färg. (Det är förstås samma trick som i den klassiska "Trollkarlen från Oz" från 1939 men jag tycker nog att effekten blir ännu mer talande här.) Naturen i filmen är verkligen magiskt vacker. (Att det hela är inspelat i närheten av en fruktansvärt giftig kemikaliefabrik i Estland, att flera i filmteamet fick cancer och dog efter inspelningen - inklusive regissören själv - är naturligtvis både tragiskt och ironiskt.)

Tarkovskij värjde sig alltid mot försök att läsa filmen som en rak allegori för det ena eller det andra. (Somliga har sett den som en förtäckt skildring av livet i Sovjetunionen, andra har tagit fasta på den kristna symboliken, någon vill kanske läsa den som en bild av konstnärens kamp i tillvaron.) "Stalker" är fyll av bilder som tycks laddade med symbolisk betydelse. Men som med all stor konst är det vår egen process när vi möter och upplever dessa bilder som är det centrala - inte något på för hand givet facit. Ingen av de tolkningar som jag nämnde ovan är i sig orimliga. Något av allt det där finns absolut i filmen men ingen av dessa förklaringsmodeller kan fullt ut förklara vad filmen handlar om. Den bara är och finns där för dig att uppleva. Där i ligger det vidunderliga.

På väg genom Zonen.

Det jag främst älskar "Stalker" för är det sätt som den väcker min fantasi och min nyfikenhet inför världen på. Jag beskrev den som krävande tidigare och det står jag fast vid men på ett annat sätt är den också lättillgänglig. Den kräver din uppmärksamhet men utöver det är den öppen för vad än vi vill eller behöver göra med den, du och jag. Om det så bara är för att betrakta hur Andrej Tarkovskij filmar när viden blåder genom det höga gräset. Så som ingen annat än han någonsin kunnat.

Snowpiercer

"Snowpiercer" är den koreanske regissören Bong Joon-ho första engelskspråkiga film. (Huvudsakligen engelskspråkiga ska jag kanske säga, det finns ett par karaktärer som för det mesta talar koreanska genom filmen.) Bong har tidigare utmärkt sig med filmer som "The Host" (2006) och "Mother" (2009), filmer som leker med genre och som besitter en väldigt egensinnig humor. Regissörens nya film är en internationell samproduktion, snarare än ett resultat av att Bong svalts upp av Hollowoodmaskinen. Det här må vara en film på engelska och med välkände internationella skådespelare i rollerna men dess sensibilitet är helt och hållet dess egen.

"Snowpiercer" är ett stycke dystopisk science fiction. Det hela är baserat på en fransk grafisk roman men efter vad jag förstår tar sig filmen stora friheter med sitt källmaterial. I en mörk framtid har människan försökt motverka växthuseffekten genom att släppa ut nedkylande gaser i atmosfären. Det hela lyckades uppenbarligen lite väl mycket för nu är Jorden en totalt överfrusen glaciär. Endast en spillra av mänskligheten har överlevt. De framlever alla sina dagar ombord på ett enormt självförsörjande tåg - titelns "Snowpiercer". Ombord på tåget, som cirklar runt Jorden med ett varv om året likt ett perverterat årshjul, råder ett strikt klassystem. De rika och privilegierade lever i lyx i främre delen av tåget, arbetarna i de bakersta vagnarna får uthärda smuts och yttersta elände. Så har det varit i snart arton år när vi kommer in i handlingen.

Vår protagonist i filmen är en man vid namn Curtis, spelad av allas vår Kapten Amerika Chris Evans som avmagrad, smutsig och skäggig nästan ser ut som Christian Bale. Högst förvirrande. Tillsammans med den gamle vise Gilliam (John Hurt) fungerar han som en slags de facto ledare bland arbetarna. När Curtis inser att de soldater som är satta att hålla efter dem i själva verket inte har någon ammunition kvar till sina vapen blir det startskottet för en revolution som länge legat och bubblat under ytan. Nu måste Curtis och de andra lyckas ta sig genom tåget, fram till motorn för att ta över kontrollen från den mystiske Wilford, tågets uppfinnare som dyrkas av första klass-passagerarna närmast som en gud.

Våra hjältar på väg genom tågets fisktank.

Som social satir är "Snowpiercer" långt ifrån subtil och som science fiction faller nog världen ganska snart samman under allt för mycket logisk analys. Ändå är det här en långt mycket mer lyckad film är till exempel Blomkamps "Elysium" från förra året, som också drevs av samma slags politiska patos. Det beror på flera olika saker som alla tycks koka ned till regissören Bong Joon-ho själv. Det finns en personlig touch i "Snowpiercer" som vi väldigt sällan får ta del av i storbudgetfilmer som den här. Oavsett vad vi får se genom vår färd genom tåget tillsammans med huvudpersonerna är det uppenbart att visionen inte skulle kunna komma från någon annans fantasi än Bongs. Det är en överdådig värld som manas fram för våra ögon. Varje bild är fylld av noggrant uttänkta detaljer. Det närmaste jag kan likna det vid är när Terry Gilliam är i högform. (Och Hurts karaktärs namn måste rimligen vara en referens till den gamle Python-medlemmen.) 

Bong kan också tricket att balansera hårfint mellan allvar och komik. Han lyckas å ena sidan berätta sin historia utan att ta vare sig den eller sig själv på allt för stort allvar, å andra sidan förlorar han sig inte heller i det parodiska. Jag vet faktiskt inte hur han lyckas med det konststycket. Ta till exempel en scen i mitten av filmen när Curtis och hans revolutionärer konfronteras med ett gäng maskerade vakter beväpnade med stora yxor. Det leder till en lång actionsekvens i slow motion av det slag som vi sett så många gånger förr. Men så mitt i scenen snubblar Curtis plötsligt på en fisk som ligger på golvet och faller, fortfarande i slow motion ner på golvet. Det är som hämtat ur en tecknad film. Med den sortens distanseringseffekter undergräver Joon-bo actionestetiken filmen igenom. Och ändå, som sagt, lyckas han hålla spänningen på högvarv. Ända till slutet. Det imponerar. Hur många filmer har vi inte sett där tredje akten inte håller alls?

Filmen är också fylld av fascinerande bifigurer. Inte minst Kang-ho Song som en neddrogad säkerhetsexpert och Ah-sung Ko som dennes dotter. De är skådespelare som Bong har arbetat med tidigare. Deras spelstil står ut och väcker en nyfikenhet, allt eftersom handlingen fortskrider tar de också mer och mer av berättelsens fokus. Jag fastnar också för Octavia Spencer, som jag annars sett mest i komiska roller, som en av revolutionärerna, en mor som söker efter sin son som tagits ifrån henne för att föras till ett osäkert öde i tågets framdel. Den alltid lika briljanta Allison Pill är läskig som totalt hjärntvättad lärarinna. Listan skulle kunna göras mycket lång. Dessutom växer Evans för mig, från generisk hunk till hjälte med en själ.

Den enda av rollprestationerna som jag ställer mig lite frågande till är Tilda Swinton i rollen som Mason, ett språkrör för makten ombord. På ett sätt är det ett riktigt bravurnummer. Swinton visar återigen sin enorma bredd som karaktärsaktör. Hon ser i det närmaste oigenkännlig ut. Bitvis är det också väldigt roligt. Men på något sätt är det ändå som om just här groteskerierna slår över och passerar den där osynliga gränsen som jag talade om tidigare. Det blir lite för mycket av det goda. Lite för mycket av en karikatyr. Dessutom är figuren en mix av tecken. Mason uppenbarar sig i päls och skräddarsydda kläder, hon hör tydligtvis till tågets överklass. Switon talar dock med en nordengelsk bred yorksiredialekt och karaktären är utrustad som spektakulärt dåliga tänder, både de sakerna brukar ju vanligtvis snarare konnotera underklass. Jag vet inte riktigt vad regissören vill säga med den här figuren. Det finns något nästan lite nedlåtande i gestaltningen här som inte rimmar med filmen som helhet.

Maktens utsända (Tilda Swinton).

Å andra sidan är det här en ganska dyster dystopi och filmen erbjuder inte mycket hopp. Jag ska inte avslöja för mycket av hur det hela slutar men på frågan om huruvida en revolution och en nya världsordning verkligen är möjlig väljer filmen att inte ge något entydigt svar. Åtminstone är det så jag tolkar det. Kanske är lösningen att riva ned allt och starta om från grunden men inte heller den vägen ter sig så värst lockande. Bong Joon-ho är säkert mer intresserad av att väcka frågorna än att besvara den och hans film är ett actionäventyr i första hand, om än ett högst speciellt sådant, inte en filosofisk-politisk essä. Dess styrka ligger i dess värld, inte som en trovärdig modell, utan som en serie av fantastiska och djupt störande rum han leder oss igenom för att upptäcka, tillsammans med filmens huvudpersoner. Som sådan är det en resa jag absolut kan rekommendera.

VIP-rummet

Jens Lapidus må ha övergett sina gamla karaktärer och deras fiktiva universum men hans senaste roman "VIP-rummet" är fortfarande Stockholm och den är fortfarande noir. På sätt och vis är det här ännu mer av en klassisk noirhistoria, den sortens hårdkokta kriminalberättelse där existentiellt vilsna detektiver löser mysterier genom att få en massa stryk tills att svaret på gåtan landar i deras knän. Som i Raymond Chandlers eller Dashiell Hammets romaner är staden en mörk och skoningslös spelplats för all form av mänsklig svaghet och obegriplig ondska.

I "VIP-rummet" introducerar Lapidus två huvudpersoner som mer eller mindre mot sin vilja tvingas nysta i en kidnappningshistoria. En ung förmögen företagare har blivit bortfört under mystiska omständigheter och pressas på stora pengar. Den ena huvudpersonen, som kallas Teddy, är den sortens karaktär som vi känner igen från Lapidus tidigare författarskap. Han är yrkeskriminell men har precis muckat efter ett långt fängelsestraff och vill verkligen försöka börja på ny kula, komma bort från all tidigare skit. Den andra huvudpersonen, Emelie, är en ung och ambitiös jurist som arbetar på ett prestigefyllt advokatkontor. Hennes chef är personlig vän med den bortförde Philip Scheles far och det är på det viset som hon kommer att dras in i historien. Familjen vill inte gå till polisen, det kommer bara leda till läckor i pressen och hur skulle det se ut? Advokatbyrån lovar att hantera utredningen själva och sätter den i sammanhanget helt oerfarna Emelie på uppdraget. För att hon ska få hjälp från någon som kan den undre världen hyr de också in Teddy. Naturligtvis skär det sig direkt mellan dessa två från helt skilda världar men under berättelsens gång kommer de att utveckla en ömsesidig respekt och udda vänskap. Precis som en kan förvänta sig med andra ord.

Det här är på många sätt en mycket mer traditionell kriminalroman än vad Lapidus tidigare kokat ihop. Det som var så speciellt med böcker som "Snabba Cash", "Aldrig fucka upp" och "Livet Deluxe" var att perspektivet var så nytt. Den samtida undre världen i Sverige hade aldrig skildrats i fiktionen med sådan auktoritet tidigare. Det fanns en kraft, en potens och en fräschör i Lapidus prosa som bröt av mot den sortens ganska avmätta vardaglighet som präglar mycket av skandinaviska deckare. "VIP-rummet" känns, om inte som ett steg tillbaka så åtminstone som en mer försiktig cirkelrörelse. Intrigen är mer fokuserad och sammanhållen. Det är förstås inte någon nackdel. Jag kanske kan sakna något av Lapidus språkliga uppfinningsrikedom från tidigare böcker. Texten har här inte alls samma personliga prägel. Jag kan för all del förstå om författaren inte velat fastna i gamla hjulspår men nog hade det kunnat vara lite mer intressant än så här.

Vad romanen dock har och som jag uppskattar är en tydlig samhällssyn. Att kallas "samhällskritisk" är som bekant det finaste epitet en deckare kan få men ofta tycker jag det tenderar att bli tomma ord. I Lapidus roman finns det ett tydligt perspektiv. Genom romanen bjuder författaren på inget mindre än ett tvärsnitt genom samhället från de besuttna på toppen till de utsatta på nedre botten och han visar hur dessa tillsynes olika planeter i själva verket hela tiden står i relation till varandra. Den ena världen kan inte existera utan den andra. För att somliga ska vara välkomna in i samhällets metaforiska VIP-rum måste per definition andra stängas ute. I sitt sökande efter sanningen konfronteras både Teddy och Emelie med verkligt ruskiga verkligheter. Deckargåtan är i sammanhanget mest en McGuffin.

Lapidus lyckas göra såväl Teddy som Emelie till fullödiga karaktärsporträtt. Teddy framstår möjligen som den mer intressanta figuren. Han är den av de som brottas med ett mörkt förflutet och har mycket att ta i tu med för att kunna finna sig själv. Emelie är per definition en betydligt mer priviligerad karaktär även om hennes arbetsplats målas upp som en tämligen brutal, inhuman och sexistisk plats att vara. Återigen känns författarens auktoritet i de delarna av berättelsen. Det känns som att han vet vad han talar om. Jag får känslan av att Lapidus tänker fortsätta att använda de här karaktärerna i framtida fortsättningar och jag hoppas att han kan vidareutveckla Emelie-figuren så att de både "detektiverna" kan bli jämbördiga i relation till oss läsare framöver.

Det är inte en oäven roman men jag kan nog inte säga att den riktigt levde upp till mina förväntningar. Den vill inte riktigt bli sådär explosiv och kraftfull som jag hade hoppats. Jag saknar lite av den råa smällen i magen. Som sagt, det är kanske ett nödvändigt steg för Lapidus, för att komma vidare behöver han kanske testa något mer formellt och strukturerat? Kanske hittar han en bättre balans nästa gång? Det finns i alla fall potential till det.

Jens Lapidus. Foto: Björn Lindahl

Noah

Absurd, inte sällan fånig, då och då inspirerad och nån gång ibland magnifik. Ungefär så skulle jag nog vilja sammanfatta Darren Aronofskys långt ifrån bokstavstrogna bibelepos/fantasyäventyr om gubben Noa, här spelad av Russel Crowe. Aronofsky är en visuellt särpräglad och surrealistiskt sinnad regissör vars visioner icke dess mindre oftast är grundade i en påtaglig konkret fysikalitet. Jag tycker mycket om hans "The Wrestler" från 2008 och jag älskade verkligen hans mycket mörka och bisarra "Black Swan" från 2010. Jag har stort förtroende för herr Aronofskys känsla för bilder och arketyper. Ändå var det med ett ganska stort mått av avvaktande försiktighet som jag närmade mig denna hans version av myten om den stora floden och den utvaldes båt som ska låta livet på jorden få en andra chans.

Det finns många hinder på vägen här. Den gamla myten som vi återfinner redan i "Gilgamesh", ett av de äldsta bevarade litterära verken i världen och som sedan därifrån letat sig in i "Bibeln" har en enorm potens just som myt men blir svår materia när den ska konkretiseras på film. Alla som någon gång bläddrat i en barnens bibel kan säkert framkalla käcka färgglada bilder av en söt liten båt med en skäggig gubbe i fören och med glada elefanter och giraffer som sticker fram ur fönsterluckorna. Att inkorporera den sortens bilder i en allvarlig film på ett sätt som åtminstone eftersträvar någon form av trovärdighet är naturligtvis inte det lättaste.

Dessutom finns det inget amerikanskt filmbolag som skulle vara beredd att plöja ner massvis med miljarder i ett sådant här projekt om de trodde att slutresultatet skulle förnärma den troende publiken. (Ni trodde att Tolkien- och Rowlings-fansen var petiga med troheten mot källmaterialet, vänta bara tills ni träffar det här gänget!) Aronofsky själv är så vitt jag förstår ateist men nog går det att ana de teologiska konsulterna som andats honom i nacken under produktionen. Enligt rykten har också filmbolaget försökt klippa om filmen bakom regissörens rygg men naturligtvis har inget av deras försök kunnat glädja fundamentalisterna. Det kan nog ingen konstnärlig tolkning av berättelsen göra.

Det är till regissörens heder och ett tecken på hans integritet att den färdiga filmen ändå håller samman och att det finns tillräckligt mycket av hans personliga touch i den för att hålla mitt intresse nästan hela vägen. Aronofsky har åtminstone inte sockersötat det hela. Det är ingen lättsam söndagsskola här inte. Tvärtom möter regissören upp myten och konfronterar den i dess råa grymhet. Det finns en stark nihilistisk underton i den här tolkningen som ingen dialog om nåd eller regnbågar över himlen helt kan tvätta bort. I denna den mest absoluta undergångshistoria ställs upprepade gånger frågan om det finns någonting hos mänskligheten som är värt att rädda och bevara. Filmens Noah svarar om och om igen nej på den frågan. 

Noah får visioner sända till sig i sina drömmar från den gud som filmen igenom kallas för Skaparen. Drömvisionerna, som visuellt hör till det bästa i filmen, leder honom till slutsatsen att Skaparen har för avsikt att förgöra världen i en stor översvämning. Noah och hans familj, hans fru Naameh (Jennifer Connelly) och sönerna Sem, Ham och Jafet (som vuxna spelade av Douglas Booth, Logan Lerman respektive Leo McHugh Carroll) är de sista överlevande ättlingarna till Set, Adam och Evas tredje son. De övriga människorna i filmen härstammar från Kain och deras brutala industrialiserade civilisation har förvandlat Jorden till något som liknar ett postapokalyptiskt landskap redan när filmen börjar. Inget växer längre, alla mineraler har redan utvunnits med rovdrift ur jorden, det finns knappt några djur kvar. (Det antyds att Noah och hans familj är vegetarianer medan Kains ättlingar är sadistiska jägare.) Noah tar med sig fru och barn på en farofylld resa för att söka rätt på sin farfar Metusalem (Anthony Hopkins) för att diskutera sina visioner med honom. Under resans gång finner de en föräldralös och svårt skadad flicka vid namn Ila som de tar hand om och adopterar. (Hon kommer senare att växa upp och bli Emma Watson.) De träffar också på filmens mest märkliga inslag, ett gäng fallna änglar som förvandlats till bisarra stenmonster. Dessa "väktare" som de kallas är först fientligt inställda men inser snart att Noah är utvald av Skaparen och hjälper honom att bygga sin ark av virke från en magisk skog som växer upp efter att Noah planterat ett frö från Eden som han får av sin farfar. Snart nog får Kains ättlingar nyss om vad som pågår. Deras kung Tubal-Kain (Ray Winstone), mannen som dödade Noahs far, anländer med sin armé och bygger ett läger i utkanten av skogen i väntan att gå till attack när översvämningen kommer.

Noah med familj på väg över den redan döda Jorden.

I Russell Crowes gestalt är Noah en bister och sammanbiten man, plågad av det svåra uppdrag som ligger framför honom. Tyst mumlande sitt gravallvar ur sitt trimmade patriarkskägg och ständigt med en yxa i högsta hugg är han en handlingens man men också en person fylld av mörka tankar. I en av filmens mest aronofskianska scener smyger sig Noah in till fiendens läger om natten och beskådar dessa människors grymhet och respektlöshet för allt liv. Plötsligt vänder sig en man som tuggar på blodigt kött sig om och stirrar på honom. Mannen bär Noahs eget ansikte. Det är en scen som hämtad ur "Black Swan". I det ögonblicket stirrar Noah in i den mänskliga naturen och ser att han själv är en del av den. Även han måste bort. För som sagt, som Noah förstår Skaparens vilja är det meningen att livet på Jorden ska starta om utan människor. Han och hans familj ska bli de sista. När det senare i filmen visar sig att Emma Watsons karaktär är gravid med den äldste sonens barn och Noahs omedelbara reaktion är att det måste vara Skaparens vilja att han dödar det barnet så fort det fötts tar filmen en om möjligt ännu mörkare vändning. Det här är inte en gubben Noak som publiken med lätthet tar till sig som en hedersman precis.

Det är en testosteronstinn historia det här. Det stånkas och frustas så som bara de manligaste av män kan, särskilt i scenerna mellan Crowe och Winstone. Connellys och Watsons roller som hustrur är mest att vara plågade och lojala. Hopkins tillför ett lättare handlag och är en frisk fläkt i filmen men han ges inte särskilt mycket att göra. Sen måste jag säga att det kändes väldigt märkligt att en film som den här hade en så genomgående vit rollbesättning!

Filmens mer fantasifulla element är jag lite kluven till. Världen som målas upp är intressant. Drömsekvenserna har som sagt ändå något. Väktarna, de fallna änglarna, vet jag inte vad jag ska tycka om. Å ena sidan har väl aldrig ett stenmonster i hela filmhistorien sett så värst bra ut, å andra sidan måste jag säga att de ändå har en viss oväntad charm. De känns inte bara som själlösa CGI-skapelser, det finns något nästan gammaldags över dem, något av Harryhousen eller "Den oändliga historien". Det är långt ifrån den bästa fantasy jag sett på film men när det fungerar finner jag mig själv ändå dra lite på smilbanden åt de svängar som denna annars så ytterst tungsinta film bjuder på.

Aronofsky låter myten ligga till grund för en ekologisk parabel om människan och vår plats på planeten. Som sådan blir filmen ändå ganska lyckad. Det den har att säga om saken är långt ifrån positivt och nog känns slutets hoppfyllda ackord lite falska. Fullt ut kan filmen säkert inte ta det steget men jag misstänker att regissörens svar på den centrala frågan - vore det kanske bättre för Jorden om människan inte levde på den - någonstans ändå är det samma som det svar som Noah själv ger under större delen av berättelsen.

Eriks 11 toppfilmer - Nr 8: Sunrise: A Song of Two Humans

F. W. Murnau, en av den tyska expressionismens mästare lockades över till Hollywood av producenten William Fox i slutet av 20-talet med löftet om att få fria händer att göra i princip vad han ville. Resultatet blev "Sunrise: A Song of Two Humans", en slags modern folksaga och ett riktigt mästerverk. "Sunrise" var den första att vinna det nyinstiftade Oscarspriset för bästa film. Den kom precis i slutet av stumfilmseran. Den första ljudfilmen "The Jazzsinger" hade faktiskt haft premiär en månad innan Murnaus verk gick upp på de amerikanska biograferna.

Handlingen är väldigt melodramatisk. Vi presenteras för ett bondpar som har en gård på landet. De ges aldrig något namn utan benämns i förtexterna bara som "Mannen" (George O'Brian) och "Hustrun" (Janet Gaynor) på klassiskt expressionistiskt manér. Murnau är intresserad av symboler och arketyper mer än något annat. Paret har en gång varit lyckligt förälskade men nu har det kommit smolk i bägaren. Mannen har fallit för och inlett en otrogenhetsaffär med "Kvinnan från staden", (Margaret Livingston) en ung femme fatal som kommit ut på landsbygden för att semestra. Naturligtvis representerar hon allt som är dekadent och syndigt med det moderna och samtida i kontrast till de goda och rena värderingar som råder ute på landet. Nu vill denna depraverade kvinna att Mannen ska sälja sin gård och följa med honom in till staden. När han frågar henne hur det då ska gå med hans hustru slår hon armarna om hans hals, ler illmarigt och tittar in i kameran medan hon viskar något i hans öra. "Skulle hon inte kunna drunkna?" Orden tonar in i stumfilmens klassiska textruta men blir snart animerade och smälter undan framför våra ögon. Fasan i Mannens ögon är total men han kan inte motstå henne. Det är en nervkittlande sekvens och djupt oroväckande.

Mannen (O'Brian) funderar över sina mörka planer.

Det hela går dock inte som vare sig Mannen eller Kvinnan från staden har tänkt sig. När Mannen ska låta båten där han och hans Hustru sitter kantra klarar han inte av att genomföra handlingen. I stället far både han och hans fru in till staden och filmen byter plötsligt genre från tragedi till komedi när de båda lantisarna hamnar i ovana situationer och medan de gör det hittar tillbaka till varandra och den kärlek som de en gång delade. Filmen blir plötsligt varm och lekfull. I en scen får de till och med chansen att jaga ifatt en griskulting. Bara en sån sak. Precis som huvudpersonerna glömmer vi som åskådare nästan bort den konflikt som ligger kvar hemma och väntar på dem.

Jag kallade filmen för en folksaga och det är verkligen så jag ser det. Dess karaktärer opererar inte efter någon freudiansk psykologi här inte - det är Jung och Bruno Bettleheim för hela slanten. Den finns absolut en kraft i den sortens berättande, en omedelbarhet som går direkt på åskådarens undermedvetna och som senare filmskapande i någon mening förlorad. Dessutom är "Sunrise" en exceptionellt vacker film. Varje filmruta är komponerad som ett konstverk. Murnau leker som en mästare med vinklar och perspektiv. Han projicerar in bilder i bakgrunder på andra bilder och skapar djup som en inte trodde var möjliga. Det är en uppenbarelse att se skaparen av filmer som "Nosferatu" (1922) och "Sista skrattet" (1924) anpassa sin stil till en historia som den här. I början av filmen meddelar en text att den här historien utspelar sig "varsomhelst" men miljön och karaktärerna ser ut att vara hämtade ur en tysk hembygdsförenings årsbok filtrerad genom Murnaus egenartade sensibilitet. Särskilt står Hustrun ut visuellt för mig. Gaynors runda ansikte och flätade hår, hela hennes uppsyn utsrålar en nästan övermänsklig naivism. Hon påminner på ett märkligt sätt om den mystiska kvinnan i elementet i David Lynchs surrealistiska "Eraserhead" (1977). I Murnaus händer är surrealismen aldrig långt borta, inte ens i en på ytan så pass jordnära berättelse som den här.

Ideologiskt är filmen djupt problematisk. Det går inte att bortse ifrån. Den är inte bara fundamentalt konservativ. Filmens könsroller är direkt obehagliga, särskilt kvinnoporträtten i sin polarisering mellan madonna och sköka. I den extrema fetischiseringen av det rena och obefläckade som filmen associerar med en förfluten tid eller en plats bara bortom nästa kulle och genom hur det ställs mot samtidens depraverade normlöshet balanserar den på gränsen mellan mörkblått och andra obehagligare nyanser. Det är precis samma slags motiv och teman som går att återfinna hos ex. Veit Harlan, naziregimens favoritregissör. Det är inte så att filmen någonsin blir uttalat fascistoid men tendenserna finns där och gränsen är ibland mycket hårfin. Ändå kan jag inte låta bli att älska filmen, inte bara för sina visuella kvaliteter utan även för dess barnsliga storögdhet inför världen. Jag inser att det är något av en paradox men påstod jag något annat ljög jag inför er alla och mig själv.

Den feministiska spelkritikern Anita Sarkeesian brukar påpeka att det går utmärkt att uppskatta ett konstverk eller en kulturell artefakt samtidigt som en kritiserar delar av den på en ideologisk basis. Jag tenderar att hålla med. Det betyder inte att det som är problematiskt ska skyfflas under mattan och osynliggöras. Tvärtom det är viktigt att lyfta fram och ifrågasätta. Först då ger vi verkligen en film som ex. "Sunrise" den fulla uppmärksamhet som den förtjänar.

Eriks 11 toppfilmer - Nr 9: Picassos äventyr

En ohemul del av min humanistiska, akademiska utbildning inom ämnen som litteraturvetenskap, filmvetenskap, teaterstudier och idéhistoria med estetisk inriktning har genom åren handlat om att försöka komma underfund med det leviathanska begrepp som är modernismen. Som epok är modernismens genombrott i början av 1900-talet omöjlig att skilja från den närmast tramsiga heroisering som den fått i historieskrivningen. Att närma sig det senaste dryga århundradets konst och kultur utan att förstå modernismen är att inte närma sig den alls. Och ändå - den som påstår att hen förstår modernismen fullt ut ljuger, förmodligen även för sig själv. För modernismen står för allt det nya, men det är ändå i mycket en direkt fortsättning på romantiken. Och redan från början bär modernismen med sig fröet till postmodernismen som ju per definition är det som ska komma efter den. Den är revolutionär! Den är reaktionär! Den är formalistisk! Den spränger alla gränser! Den är allt den behöver vara för vem som än vill göra bruk av den! Den logiska slutsatsen är förstås att det inte finns en modernism utan många modernismer.

Det ligger förstås i det akademiskas natur att ta saker och ting på väldigt stort allvar. Jag tror dock att det många gånger kan vara respektlöshet och humor som kan vara nycklarna till att låsa upp det självpåtaget viktiga. Vilket leder mig fram till "Picassos äventyr", nionde placeringen på lista över mina favoritfilmer genom tiderna. Jag tror nämligen inte att det finns någon bättre film om modern konst än denna samling av tusen kärleksfulla lögner.

Jag har skrivit om den här filmen tidigare på Allmänstädesbloggen, i samband med att jag listade bio-pics. I det inlägget hyllade jag "Picassos äventyr" just för dess lögnaktighet. Tage Danielssons och Hans Alfredssons film följer visserligen i vidaste möjliga mån konturerna av den berömde konstnärens liv men alla detaljer i berättelsen är lika fabricerade som den uppsjö av nonsensspråk som dialogen består av. Trots allt det är ändå allt sant, på det sätt som bara stor konst kan vara verkligt sann, en sanning som inte har med yttre fakta att göra utan med något mycket djupare. Så här är det att vara konstnär och så här är det att vara människa - så här måste det ha varit att vara Pablo Picasso.

Visuellt och tekniskt har jag svårt att föreställa mig någon annan film som ens når upp till midjan på "Picassos äventyr". Att se om den, eller vilken som helst av AB Svenska Ords filmer, är att bli påmind om vad svensk film idag mer än något annat verkligen saknar - nämligen fantasi. Ren, personlig och ofjättrad fantasi. Det är vad "Picassos äventyr" erbjuder och varje gång jag ser filmen blir jag lika förlorad i dess makalösa värld där ett torg i Tomelilla förvandlas från Madrid till Paris, London, New York och franska rivieran. En värld där tåg och fartyg färdas på sidan. En värld där konstnären målar en dörr i väggen, öppnar den och försvinner sin väg. En värld där allt, precis allt, är möjligt.

"Picassos äventyr" är något så ovanligt som en stumfilm med tal. (Eftersom all dialog är i det närmaste nonsens är det bilderna och skådespelarnas kroppar som berättar historien.) Med Gösta Ekman, i sin bästa rollprestation någonsin, som Picasso kanaliserar Danielsson och Alfredsson det absolut bästa i stumfilmserans farser och komedier och välsignar det med nytt liv. I deras film förenas arvet från Chaplin med det från Keaton. Här finns både pathoset och den rena absurdismen. Ekmans ansikte är subtilt expressivt och hans Picasso bär alltid en sorg i blicken. Hans kropp har inte bara "tingen emot sig" som en gång Mahatma Ekman i "Gula Hund" utan hela världen. Han kommer alltid att stå vid sidan av alla andra människor, för evigt brottandes för att kunna leva efter sina egna villkor. Det är på samma gång otroligt roligt och djupt gripande. Gösta Ekman är här en sann clown.

Hans Alfredsson gör också en mästerlig rollprestation som Picassos far, ständige följeslagare och personlige Mefistofeles Don José. Karaktären har förstås väldigt lite med Picassos verklige fader att göra men han är en symbolisk gestalt som hela tiden skuggar konstnären och lockar honom mot den mörka sidan. Han dör aldrig och även när han tycks försvinna ur berättelsen återvänder han alltid med full styrka. Don José representerar alla de krafter som strävar efter att utnyttja konsten och dess upphovsmakare, som vill kommersialisera och parasitera. Att han själv är en misslyckad konstnär är typiskt, han kan inte skapa konsten själv eftersom han innerst inne bortom all jovialitet är tom. På många sätt är Alfredssons karaktär här en lika obehaglig och ond man som hans fabrikör i "Den enfaldige mördaren" (1982) även om Don José är en mycket charmigare typ. Att båda figurerna lockas av nazismen är knappast en slump.

Den äldre Picasso (Ekman) och Dolores den yngre (Lena Olin).

I övrigt är filmen så överfull av fantastiska småroller och statister att det inte går att göra dem rättvisa i en text som den här, lika lite som alla idéer, infall och härliga scener kan få den uppmärksamhet den förtjänar. Det finns vissa filmer som jag kan se om och se om bara därför att de gör mig lycklig. "Picassos äventyr" är en sådan film. Den kan mycket väl vara en av de roligaste filmer som någonsin har gjorts. Bara det är anledning nog att återfinna den på en lista som den här. Och som sagt, för den som vill veta något om modernismen - eller om 1900-talet för den delen - kan jag inte tänka mig en bättre guide.

Maleficent

Disneys "Törnrosa" från 1959 har lite av en särställning i bolagets klassikerkanon. Det var den sista filmen på mycket länge som baserades på en traditionell folksaga. Det är också gjord precis i skiftet då studions traditionella, väldigt fylliga och rika animationsstil fick ge vika åt en renare, skarpare, billigare att producera med hårdare linjer och enklare bakgrunder. I "Törnrosa" döljs det skiftet på ett ganska kongenialt vis genom att teckningsstilen medvetet modellerats efter medeltida handskriftsillustrationer. Resultatet blir en naivism som inte alls är utan charm. Filmen är dessutom färgkodad på ett sätt som gör den mycket mer abstrakt än mycket annan traditionell Disney-animation, vilket är intressant.

Filmen har sina brister. Det går inte att komma ifrån att sagan om Törnrosa är ganska tunn. Manusavdelningen har verkligen fått ta i för att fylla ut storyn till långfilmsformat. I centrum står också en huvudperson, prinsessan Aurora - titelns törnrosa - som är en symbol mer än en karaktär. Av alla Disneyprinsessor är nog hon en av de tommaste. Hon har faktiskt knappt ens några repliker. (Bara en titelfigur hos Disney säger faktiskt mindre än Aurora och det är den stumme elefanten Dumbo.) Det finns dock några sekvenser i filmen som står ut. Inte minst den hypnotiska scenen där Aurora förhäxas och leds att sticka sig på sländan. Där blir "Törnrosa" faktiskt genuint otäck.

Den nya filmen "Maleficent" kan beskrivas som en slags kombination av 1959 års "Törnrosa" och Broadwaymusikalen "Wicked" från 2004. Den senare är en revisionistisk omtolkning av "Trollkarlen från Oz" där vi får följa den elaka häxans uppväxt, se hur hon på många sätt är missförstådd och förstå varför hon blivit som hon blivit. Det är det senaste decenniets mest framgångsrika musikal, en filmversion ryktas ständigt vara på g. Här har alltså Disney smitit före och ger samma behandling till den karaktär som får sägas vara den starkaste i deras tecknade förlaga, den onda fén i egen hög person. Med sin svarta kappa, sina magnifika horn och sin regala uppenbarelse är hon en av "Törnrosas" mest lyckade visuella element. I "Maleficent" gestaltas hon av Angelina Jolie, komplett med vassa kindbensproteser.

Manuset är skrivet av Linda Woolverton och om ni inte känner igen det namnet så borde ni göra det. Hon är kanske mest känd för att ha författat manuskriptet till Disneys "Skönheten och Odjuret" (1991). Med andra ord är hon en ganska given för ett projekt som detta, en saga återberättad på ett sätt som är, om inte feminstiskt så åtminstone "feminstish". "Maleficent" är en film som ställer kvinnlig vänskap och sammanhållning betydligt högre än traditionell romantisk kärlek.

Vi möter första gången den unga fén Maleficent när hon träffar på en ung bondpojke från människornas rike vid namn Stefan. De blir vänner och även förälskade men allt eftersom Stefan växer upp blir han mer och mer äregirig och hänsynslöst vilket leder honom till att grymt svika och såra henne. Han skär av hennes stora, mäktiga vingar och för dem tillbaka till människornas rike och som belöning för det dådet blir han människornas kung. Detta får vi veta är bakgrundshistorien till att Maleficent dyker upp som objuden gäst på Stefans dotters dop och uttalar den berömda förbannelsen över henne. (Just den scenen återges nästan exakt ord för ord så som den utspelar sig början på "Törnrosa".) Jolies fé håller sedan koll på den unga Aurora under hennes uppväxt och med tiden formas ett band mellan de två...

Angelina Jolie som fén och Sam Reiley som kråkan.

Som lek med folksagan och den tecknade förlagan för det ganska finurligt gjort. Inte så att det är himlastormande originellt men tillräckligt fyndigt. Sättet som sagans prins (Brenton Thwaites) görs helt och hållet passiviserad och irrelevant för handlingen utgång (han får inte ens ta sig in i slottet på egen hand) är faktiskt subversivt på riktigt. Dock kan jag känna att filmen kanske ibland blir lite för familjevänlig för sitt eget bästa. Ett exempel är scenen jag nämnde ovan där Stefan skär av Maleficents vingar. Den scenen kan inte förstås på något annat sätt än som en metaforisk våldtäkt och redan det i sig är problematiskt. En kan inte stoppa in en sådan scen utan att verkligen ta den på allvar men filmen skummar förbi det så fort som möjligt.

Ett annat problem jag har med filmen är dess bruk av dataanimationer. Det mesta av världen i filmen är just sådana animationer. Jag kan inte säga att jag tycker de är särskilt väl utförda. De saknar tyngd och de känns inte som om de smälter samman med de levande skådespelarna. Bildmässigt finns här en hel del av psykadeliska fantasmagorier men det hjälper inte när utförandet inte räcker till. Detsamma gäller också de tre små féer som kommer att ta hand om Törnrosa. Figurerna är datoranimerade med de verkliga skådespelarnas ansikten scannade på alltsammans. Här går filmen vilse djupt inne i den obehagliga dalen.

Skådespelarmässigt är filmen lite av en blandad påse. Svårast har jag för Sharlto Copley som spelar den vuxne kung Stefan. Hans överspel här är lika stort som det han bjöd på i "Elysium" förra året, komplett med galet ansiktshår och dialekt som inte är av denna världen. Visst, tanken är att karaktären ska förlora sig mer och mer i sin egen paranoia allt eftersom berättelsen fortskrider men Copley lämnar snart all verklig mänsklighet bakom sig. Eftersom hans roll är så platt och outvecklad på pappret blir kungen därmed en ganska banal skurk.

Strålande är Jolie i titelrollen. Hon har i intervjuer antytt att detta kanske blir hennes sista filmroll. Om det stämmer så avslutar hon sin karriär med en riktig höjdpunkt. Jag har alltid känt att Jolie i grunden är en väldigt skicklig skådespelare vars stjärnstatus ställt sig i vägen för henne och vars skönhet gjort att filmmakare inte vetat vad de ska göra av henne. Ofta har det lett till en flåsig översexualisering av Jolie som person vilket jag upplevt som lite obehaglig. Av det märks inget i den här filmen. Förutom Jolie måste jag också nämna Elle Fanning som Aurora. Fanning har ju redan visat att hon är en av sin generations största skådespelarlöften och det faktum att hon kan ta denna lilla roll och investera den med en sådan värme och mänsklighet som hon gör är åter igen en demonstration av var skåpet ska stå. Den här filmen är verkligen hennes - och Jolies.

Eriks 11 toppfilmer - Nr 10: Sunset Boulevard

I den gotiska traditionen har alltid det dunkla, grubblande, störda och inte sällan fallfärdiga huset i berättelsens centrum, det må vara slottet Ortranto, huset Usher eller Hill House, varit förbundet med huvudpersonerna. Byggnaden och människorna är en och detsamma, spegelbilder av varandra. Det går inte att säga var den ena slutar och den andra tar vid. Genom sympatisk magi måste det som sker huset också hända med människan och vice versa. Det går inte att förklara i rationella termer. Men rationalitet är heller inte vad den gotiska traditionen handlar om. Tvärtom är det en genre som alltid utforskat det Andra. Det som ligger utanför. Det oförklarliga. Det orimliga. Det vi intalar oss inte kan vara men som ändå smyger upp till vår sängkant när vi ligger sömnlösa om natten.

I slarvigt språkbruk sätts ibland likhetstecken mellan gotik och skräck, men traditionen rymmer så mycket mer än så. Den är även förmoder till deckare, till historisk fiktion, till romantik och melodram. Till traditionen vill jag också räkna "Sunset Boulevard", Billy Wilders mästerverk från 1950. I Wilders film är det gotiska huset ett tragiskt undanskymt palats från stumfilmstiden beläget i ett Hollywood som är oförlåtande och hjärtlöst. Inne i huset bidar hon sin tid: Norma Desmond, hon som en gång var den största filmstjärna världen skådat men som få nu längre minns. Bakom sina höga murar lever Norma Desmond en sömngångaraktig tillvaro, likt Törnrosa dömd att i dvala vara avskild från världen utanför. Men i denna väntan har ett mörker bitit sig fast i hennes hjärta och hon har själv förvandlats till den drake som vakar medan hon väntar på en chans att ta sin revansch på världen utanför.

Norma framlever sina dagar i isolering med sin betjänt och chaufför Max. Senare i filmen får vi veta att han var den regissör som gjorde hennes mest framgångsrika filmer. Han har också varit hennes make. Nu framlever han sina dagar som hennes butler bara för att få vara nära henne. Han skriver också falska beundrarbrev till henne så att hon inte ska behöva se sanningen i vitögat, att ingen bryr sig om henne och hennes filmer längre.

"Sunset Boulevard" är på många sätt en obehaglig och besynnerlig film, inte minst eftersom Wilder osäkrar gränsen mellan vad som är verklighet och vad som är fiktion. Norma Desmond spelas av Gloria Swanson, som verkligen var en halvt bortglömd stumfilmsstjärna från den gamla tiden. Max spelas av Erich von Stroheim, som verkligen var en betydande regissör från stumfilmsepoken. Flera Hollywoodpersonligheter, från Buster Keaton till Cecil B. DeMille figurerar som sig själva i filmen. Idag får den sortens cameos oss inte att höja på ögonbrynen. Då var det något helt unikt.

In i den mycket udda dynamiken i det där stora fallfärdiga huset på Sunset snubblar så en dag manusförfattaren Joe Gillis (William Holden), arbetslös och på flykt undan indrivningsmän som är ute efter hans bil. Han dras snabbt in Normas storslagna planer. Hon har själv skrivit ett manuskript till det som ska bli hennes återkomst till bioduken - en episk storproduktion baserad på berättelsen om Salome ur"Bibeln". Allt hon behöver är någon som med varsam hand kan hjälpa henne att bearbeta hennes skötebarn. Gillis ser sin chans utnyttja situationen och därmed är bollen i rullning för en händelseutveckling som bara kan sluta i tragedi.

Norma (Gloria Swanson) och Joe (William Holden).

Jag kom en gång i tiden till den här filmen via Andrew Lloyd Webbers svulstiga musikalversion från tidigt 90-tal. Hans tolkning är som en opera på steorider. Jag tycker fortfarande väldigt mycket om den. Norma Desmond är en karaktär som nära nog bryter ut i sång redan i Wilders film, så stumfilmstjärna hon är. "I am big. It's the pictures that got small" som hon säger i en av hennes mest ikoniska repliker. Det finns ingen plats i världen för henne. Den enda verklighet som är stor nog att rymma henne är den som hennes egen febriga fantasi byggt upp i det där sorgliga gamla undanträngda och halvt nedgångna palatset.

"Sunset Boulevard" är inte en typisk film noir även om den ibland räknas in i den traditionen. Det är inte en krimminalberättelse i traditonell mening men den är nog så hårdkokt. Den börjar faktiskt också med ett lik, perforerat av kulor som flyter med ansiktet nedåt i en swimmingpool. Sedan kommer en cynisk voice over in och vi förstår att det är den döde själv som berättar sin historia. Gotik som sagt. Det finns mycket av det i all noir. Wilders film är sprungen ur samma kollektiva mörker som Chandlers, Cains och Hammets författarskap och de filmer som deras böcker inspirerade. I det världskrig som just utkämpat hade mänskligheten tvingats komma ansikte mot ansikte med det värsta som vår art är kapabla till. Runt hörnet väntade det kalla krigets absurda atombombsångest. Det var en värld i hisnande omvandling. Den flykt som Norma Desmonds drömda förflutna erbjuder är förstås en skimär om än nog så lockande.

Normas tragedi är dock också hennes triumf. För även om allt faller samman runt omkring henne och även om hennes drömmar kommer till intet slutar inte filmen där. Det kan verka som om den gör det när polisen översvämmar hennes hus och kommer för att föra bort henne. Men Norma själv avvisar deras verklighet och byter ut den mot sin egen, för att citera en viss mytknäckare. I hennes egen värld befinner hon sig äntligen tillbaka i filmateljén. Kamerorna är där. Hon är redo för sin scen. Max får återigen regissera henne. Hon är redo för sin närbild. Hon spänner sin blick i oss som tittar. Det är en blick fylld av råaste, vildaste vansinne. Hon är lycklig. Inget annat betyder något.

"And now, Mr DeMille, I am ready for my close up!"

Topp fem bästa filmerna från 2014 (så här långt)

Jag erkänner. Jag har fuskat lite med den här listan. Det är meningen att det här inlägget ska vara min traditionella halvårssummering över vilka fem nya filmer som varit de bästa under året så här långt. Men jag har alltså sex filmer på listan. Två filmer har helt enkelt fått dela på femte placeringen då jag inte kunnat med att välja bort en av dem.

Överhuvudtaget har det varit svårt att ranka dessa filmerna inbördes och det är fullt möjligt att jag hade valt en annan ordning om jag hade varit på annat humör när jag sammanställde alltsammans. Att det är just de här filmerna som ska vara på listan är jag däremot helt säker på.

5. Enough Said (Regi: Nicole Holofcener) 
& Frost (Regi: Jennifer Lee och Chris Buck)

En charmig liten independentrulle och en av Disneys ekonomiskt mest framgångsrika filmer någonsin. "Enough Said" och "Frost" har väl egentligen inte så mycket gemensamt. Vill en vara lite långsökt skulle en kanske säga att båda är lite udda, ovanliga kärlekshistorier. Det är kanske en väl tunn röd tråd. Snarare ser jag det faktum att de delar plats på listan som ett tecken på min egen breda smak som filmpublik. Jag tycker verkligen om och behöver båda de här sidorna, det intima dramat med sin igenkänning och subtilitet och samtidigt sagan med dess bjärta färger och starka förhöjda känslolägen.

"Enough Said" slår an precis rätt ton av melankoli för mig - en känsloläge som läsare av Allmänstädesbloggen känner som mitt estetiska kött och potatis. Att älska en annan människa är verkligen inte det lättaste här i världen. Det är en tematik som förresten kommer att gå igen starkt i listans tredje placering. Julia Louis-Dreyfuss och James Gandolfinis skådespeleri håller toppklass. Jag vet inte riktigt vad mer jag skulle kunna begära.

"Frost" lyckas med konststycket att på samma gång hålla sig trogen till den långa vindlande Disney-traditionen, samtidigt som den formar om den. De två systrarna Elsa och Anna träder fram som det slutliga korrektivet mot passiviserade prinsessor i förflutna filmer. Humorn är väl kalibrerad. Sångnumren är bättre än vad de varit på mycket, mycket länge. Jag kan fortfarande känna ett litet stick i hjärtat över att den traditionella animationen valts bort till förmån för datorgenererad men när verktyget hanteras med så konstnärlig skicklighet som här blir det mest en gnällig invändning i marginalen.

4. Det blåser upp en vind (Regi: Hayao Miyazaki)

En hisnande vackert animerad berättelse är naturligtvis filmen som kanske blir Miyazaki-sans sista. Även om den inte når de höjder som regissörens absoluta största mästerverk gör blev jag ändå helt bergtagen av den. Inte minst är filmens politiska tvetydighet något som gör att jag fortfarande grubblar över vad Miyazaki faktiskt vill berätta. Är den blåögda naivitet som filmens huvudperson Jiro uppvisar inför de bombflyg han ritar också regissörens? Eller är den stilla poetiska tonen i filmen i själva verket en verkligt slug kritik mot allt som heter våld och förtryck? "Det blåser upp en vind" är på inget vis okomplicerad i sin kärlek inför dessa flygmaskiner. Vore den det hade jag knappast tyckt så mycket om den.

3. Her (Regi: Spike Jonze) 

"Her" är den film på listan som jag såg sist. Att jag blev otroligt förtjust i den kan inte ha undgått någon som läst min recension. Det är väl inte egentligen så att premissen är otroligt unik. Så länge någon form av artificiell intelligens varit en en trop i science fiction har berättelsen om mannen som förälskar sig i den konstgjorda kvinnan funnits där. I grund och botten är det ju myten om Pygmalion. Och ändå - i Spike Jonze händer blev historien helt ny, helt och hållet sin egen. Det är stor konst.

Han (Joaquin Phoenix) och hon.

Världen där Jonze låter sin film utspelas känns så verklig och så taktil att ingen av dess fantastik känns främmande. Jag är övertygad om att det är precis så här det kommer att vara. Som kärlekshistoria är den både vardaglig och tragisk på en närmast kosmisk nivå. En djupt mänsklig och humanistisk film, särskilt i sin skildring av teknologi. Det skulle inte förvåna mig om "Her" är en blivande klassiker.

2. The Grand Budapest Hotel (Regi: Wes Anderson)

Tony Revolori och Saoirse Ronan.

På samma gång en fars och ett requiem, ett monument över den tid som flytt, det största dockskåp som herr Anderson någonsin lekt med. Allt detta och mer är den bångstyriga, intrikata och överdådiga "The Grand Budapest Hotel". Det finns gott om filmer som utspelar sig i andra historiska perioder men jag har svårt att komma på någon annan film som så utsökt fångar "det förflutna", som gör det lika mycket till spelplats som till tematik. Som alla Andersons filmer är filmen en massiv ensemblehistoria, ypperligt rollsatt ut i minsta bifigur. Berättelsen är vindlande och labyrintisk men bjuder på en lång rad nästan fristående episoder, som små delikata praliner. Låt inte filmens metanostalgi lura er dock: "The Grand Budapest Hotel" må handla om det förflutna men den utspelar sig också i vår egen nutid. En tid som en dag ska vara någon annans förflutna, då de som kommer efter oss kommer blicka tillbaka och fråga hur vi kunde låta allt det här hända.

1. Inside Llewyn Davis (Regi: Joel och Ethan Coen)

Döden är ständigt närvarande i denna, en av bröderna Coens dystraste filmer. Som en människa som själv är en kämpande konstnär finns det en uppsjö av saker jag kan känna igen i berättelsen om den misantropiske folksångaren. Må jag aldrig någonsin bli så bitter. Det mörker och det förakt som Davis bär på är en del av hela hans väsen och förgiftar allt som han företar sig. Han är inte en sympatisk karaktär. Däremot är han den sortens Envar som bröderna Coen älskar att berätta om. En man märkt av ett öde. En man som världen redan har gått förbi. Allt är skildrat med en musikalitet som väger upp all galla och med en lyrisk fantasi som lyfter historien från den bleka vardagen och ger den rent mytiska proportioner. "Inside Llewyn Davis" är årets bästa nya film. Så här långt.

Llewyn Davis (Oscar Isaac) och katten som möjligen är hans själ.