Eriks 11 toppfilmer - Nr 3: Citizen Kane

Den brittiska filmtidskriften Sight & Sound anordnar en gång varje decennium en stor omröstning. Filmkritiker från runt om i världen bjuds in för att rösta fram filmhistoriens bästa. Det är den mest prestigefulla och auktoritativa versionen av listan som finns. Senaste gången var 2012 och den stora nyheten då var att Orson Welles "Citizen Kane" från 1941 halkat ned till listans andra plats efter att ha prenumererat på första platsen sedan många, många år. (Den nya ettan är Hitchcocks "Vertigo" från 1958.) På sätt och vis var det kanske oundvikligt. Att samma film i så lång tid skulle bära på epitetet "världens bästa film" det blir till slut nästan som att be om att kastas ned från tronen. Och själv har jag som ni ser valt att "bara" placera den på bronspallen. Det finns en del av mig som nästan känner det som om jag precis gjort något fult. Egentligen skulle kanske listan över toppfilmer ha presenterats utan inbördes ordning? Nå, jag tror nog ändå "Citizen Kane" kan ta det. Nummer tre eller inte - filmen är ett verkligt storverk.

Jag minns fortfarande första gången jag såg den här filmen. Det var på gymnasiet. Det ordnades visningar av klassiska filmer i Katedralskolans aula varje fredag en tid då jag lämpligt nog hade håltimma. Jag minns att jag såg flera fantastiska rullar där för första gången men ingen som drabbade mig som "Citizen Kane". Jag var förstås inte alls samma mångsidiga och kunniga cineast då som nu men även mitt 17-18-åriga jag kunde inte undgå att nästan en gång i minuten tänka: "Den där bildkompositionen har jag sett förut!" För så stilbildande och efterapad har "Citizen Kane" blivit. Filmen är i sig själv nästan ett uppslagsverk över filmenmediets språk och systax, över dess berättartekniker, över dess genrer och möjligheter. Den är som ett nexus i filmhistorien där alla tider och alla stilar möts.

När filmen kom 1941 var den ytterst kontroversiell. RKO Pictures hade givit underbarnet Orson Welles, som då bara var tjugosex år men redan något av en legend från sitt arbete med scen- och radioteater, i princip helt fria händer att göra vad han ville. Welles var inte en konstnär som opererade i liten skala. Han skapade, tillsammans med manusförfattaren Heman J. Mankiewicz, ett episkt porträtt av en man som de kallade Charles Foster Kane, gestaltad i filmen av regissören själv. Det som gjorde det hela så kontroversiellt var att många då uppfattade Kane som en lätt maskerad version av mediemagnaten William Randolph Hearst. Det är han också, delvis. Liksom Hearst är filmens Kane en tidningsägare som använder sitt medieimperium och sensationsjournalistik för att vinna politiskt inflytande. Hearsts tidningar piskade t.ex. fram den opinion som ledde till det spansk-amerikanska kriget. På äldre dar gifte han om sig med en betydligt yngre skådespeleska. (I filmen blir hon operasångare.) Han byggde ett massivt skrytbygge till palats där han kunde isolera sig från omvärlden, precis som Kane gör i filmen. Heast ansåg att filmen var förtal och gjorde vad han kunde för att försöka stoppa den. Med tiden har dock de där specifika referenserna till Hearst kommit att betyda allt mindre. Både Kane och Hearst framstår mer som urtyper för karaktärer som vi fått se om och om igen. En Rupert Murdoch, en Berlosconi, en Jan Stenbäck.

Mediemagnaten som vill bli politiker.

Filmen börjar med att Charles Foster Kane dör. Vi får sedan följa en journalist som intervjuar människor som Kane kände för att försöka göra ett reportage om den mystiske mannen. Vem var han egentligen? Vad var det som drev honom? Och vad betyder egentligen hans sista ord, "Rosebud"? Genom återblickar möter vi så Kane i olika faser av hans liv och vi följer honom från det att han var ung och idealistisk till slutet som en gammal, ensam och bitter man. Det är en grandios tragedi om en man som vinner hela världen men som samtidigt förlorar sin själ.

I centrum står Orson Welles själv. Han var en monumental skådespelare och regissör som här opererade på höjden av sin konstnärliga förmåga. Det kan vara värt att påpeka igen - karln var alltså tjugosex år gammal när han gjorde den här filmen, som alltså var hans allra första. Det borde inte vara möjligt. "Citizen Kane" borde vara en mogen mästares verk. Ändå finns det kanske något av ungdomlig kraft och energi i den också, en rastlös mani som för filmen att bulta och blöda. Det är en bildstormande film. Hela tiden oväntade kamerakompositioner, övergångar, montage och lösningar. "Kane" är både Welles triumf och hans egen tragedi. Tänk att ha gjort sin första film och det är den som kommer att hållas för världens bästa någonsin? Hur skulle han någonsin kunna leva upp till den? Welles filmkarriär kom att bli en långrad med misslyckade projekt med ett och annat mindre mästerverk här och där (framför allt tänker jag på "Touch of Evil" från 1958). Han återfick aldrig den kontroll han hade när han gjorde "Kane" och han nådde heller aldrig samma energinivå i sitt skapande.

Det formligen lyser i Welles ögon när han spelar Kane. Huvudpersonen är själva definitionen av en man som är större än livet självt och det krävs inte mycket fantasi för att se något av regissörens egen personlighet speglad i rollen. På det viset blir filmen också märkvärdigt profetisk eftersom både Kane och Welles kommer att toppa tidigt. Att Welles gestaltar även den äldre Kane så väl, med en naturalistisk observationsförmåga som är väldigt skarp gör det hela extra laddat. (Han har också hjälp av en ålderssminkning som än i denna dag inte har överträffats.) För de övriga skådespelarna i filmen valda Welles att inte använda sig att tidens Hollywoodkändisar utan tog med sig aktörerna från sin egen teatergrupp. Det märks att de alla är ytterst samspelta. Jag har alltid varit starkt berörd av Dolores Comingore i rollen som Kanes andra hustru, den inte helt begåvade operasångerskan som Kane desperat försöker göra till stjärna. Comingore tar sin karaktär på en liknande resa som Kane själv - även hennes entusiasm förbyts mot mörkare stråk.

Kanes magnifika palats Xanadu - kanske egentligen en bur?

Får då gåtan Charles Foster Kane sin lösning i filmen? Jag misstänker att var och en som ser filmen kommer att komma till sitt eget svar på den frågan. Visst får vi veta saker, visst får vi detaljer, visst får vi faktiskt i slutändan veta vad "Rosebud" faktiskt syftar på. Men är det detsamma som att verkligen veta vem en människa är? Kan vi någonsin riktigt komma en annan människa in på livet och förstå hens drivkrafter? Det är detta som så många biopics försöker göra men misslyckas med. Resultatet blir ofta platt och intetsägande. För mig lämnar "Citizen Kane" frågan öppen. Däri ligger dess stora styrka.

Teenage Mutant Ninja Turtles

De tonåriga muterade ninjasköldpaddorna muterar vidare. Tänk att 1984 skapades de här figurerna av seriemakarna Kevin Eastman och Peter Laird som en slags tidig Frank Miller-parodi med lätt inspiration av Dave Simms "Cerberus". Eastman och Laird hörde till den amerikanska undergroundscenen, de gav ut sin serie själva och det i en tid innan det blev ett verktyg i var och ens hand. Jag har inte läst något av denna ursprungliga sköldpaddsserie så jag kan inte uttala mig om den var något bra. Några år senare släppte dock Eastman och Laird på kontrollen över sina skapelser och det blev början till den populärkulturella fenomen som snabbt exploderade. En tecknad TV-serie lade grunden för ett franschiseimperium. För att kunna nå en bredare publik gjordes figurerna om, allt blev mer barnvänligt, de våldsamma inslagen tonades ned, figurerna designades om, den hårda svart-vita estetiken gav plats åt betydligt färggrannare. Plötsligt var sköldpaddorna överallt. Det gjordes filmer, leksaker och kläder. De släppte rapskivor och dansare i gummidräkter fick uppträda i stora arenashower.

Jag var aldrig ett fan. Förmodligen var jag lite för gammal för de barnvänliga sköldpaddorna när de kom. De var mer något för mina yngre syskon. Ingenting får en att känna sig så gammal som när det är dags för nostalgiska remakes av något som en var för gammal för från början. Men det var oundvikligt naturligtvis. "Turtles" är tillbaka i en splitterny mix av levande bilder och datoranimation. Mina förväntningar var totalt nollställda. Jag får dock erkänna att jag blev positivt överraskad. Ja, det hela är otroligt tramsigt, ja filmen lider av samma problem som så många andra serietidningsfilmer men "Teenage Mutant Ninja Turtles" är rolig, den är föredömligt komprimerad och även om det knappast är en film jag kommer att se om i första taget var den ett utmärkt stycke underhållning för stunden.

Mer än sköldpaddorna själva är filmens huvudperson tv-reportern April O'Neil. April drömmer om att få lämna de ärtiga och meningslösa uppdrag som hon vanligtvis får ägna sig åt och istället bli tagen på allvar som en seriös grävande journalist. Det visar sig dock vara väldigt svårt för April att bli tagen på allvar, ehuru hon ser ut precis som Megan Fox. (Det beror på att det är Fox som spelar henne.) Det låter kanske tramsigt att ta upp saken på det viset men filmen försöker liksom både ha kakan och äta den. Å ena sidan, den mildaste, lättaste formen av satir över hur en kvinna som O'Neil måste brottas med och navigera patriarkala strukturer - å andra sidan närbilder på Foxs rumpa, studsande bröst och putande läppar. Nå, för att få sitt stora scoop ger sig April på egen hand ut för att undersöka den mystiska fotklanen, ett brottssyndikat vars tungt beväpnade medlemmar sätter skräck i New Yorks innevånare. Hon upptäcker snart att någon slags maskerad brottsbekämpare är ute efter fotklanen. Fyra stycken faktiskt. Ni vet vilka.

Marknadsföringen av filmen har främst kretsat kring att filmen är producerad av Michael Bay. Jag är lite osäker på varför? Har Bay verkligen en massa fans där ute som bara måste se allt med hans namn på? Nu är producent och regissör förstås inte samma sak och regissör i det här fallet en Jonathan Liebesman. Liebesman har rötterna i Sydafrika och har tidigare gjort ett gäng actionfilmer som jag verken sett eller har någon större önskan om att se, ex. "World Invasion: Battle Los Angeles" (2011) och "Wrath of the Titans" (2012). Hans regi sticker väl inte ut i någon större grad men vi slipper i alla fall de typiska bayska hysteriskt klippta bilderna och överdådiga, lätt fascistoida bildspråk.

Sköldpaddorna själva är väl definierade som karaktärer. De är gestaltade med en blandning mellan motion capture och vanlig datoranimering. Leonardos röst görs av Johnny Knoxville, de övriga är mer okända förmågor. Tony Shaloub gör rösten till sköldpaddornas sensei, den muterade råttan Splinter. Intressantaste rollinsatserna gör annars Will Arnett som Aprils kameraman Vernon och William Fichtner som en skum vetenskapsman med kopplingar till filmens skurkar. Megan Fox är helt okej men hon har en begränsad bredd som skådespelare och saknar för mig den naturliga karisma som rollen hade behövt. En Rachel McAdams eller en Anna Kendrick hade varit betydligt intressantare val.

"Guardians of the Galaxy" är den av de här sortens filmer som fått den största kärleken både från kritiker och publik. "Teenage Mutant Ninja Turtles" däremot blev betydligt svalare mottagen. (Men verkar ändå ha gått bra kommersiellt.) Jag vet inte om det är helt och hållet rättvist. Visst, "Guardians" kändes mer oväntad och fräsch, vi hade inte sett de där figurerna i tusen olika andra versioner tidigare. I slutändan var den filmen dock minst lika tramsig, minst lika högljudd och utrustad med ungefär samma slags dubbelstandard i relation till sin "starka" kvinnliga huvudkaraktär som "Turtles" har. Det som främst skiljer dem åt är faktiskt skådespeleriet. "Guardians" hade flera inspirerade rollgestaltningar. "Turtles" är där och nosar men når inte riktigt ända fram. I det här fallet gör det tydligen hela skillnaden.

Eriks 11 toppfilmer - Nr 4: Rashomon

Människan är en komplicerad varelse i Akira Kurosawas filmer. Deras existens är fylld av hård kamp och lidande. De är kapabla till de grymmaste av dåd. De är dumma och rädda och småaktiga. Ändå får jag känslan av att Kurosawa verkligen älskar detta bräckliga väsen. Det finns ändå alltid ett spår av hopp och tro på att livet trots allt fortsätter. Det är ingen slump att Kurosawa gång på gång återkom till Shakespeare och gjorde omtolkningar av dramatikerns verk i sina film. Det finns ett temperament där som är nära besläktat. Samma slags hänsynslöshet och samma slags totala, djupa förståelse.  Samma slags mångfacetterade karaktärer, i ständig kamp med varandra. Samma underfundiga humor. Samma känsla för att dra en riktigt bra historia.

Kurosawas filmografi är full av det ena mästerverket efter de andra. Jag tänker på filmer som "Att leva", "De sju samurajerna", "Blodets tron", "Den vilda flykten", "Yojimbo" och "Ran" för att bara nämna några få. Alla är det fantastiska filmer och alla har de varit enormt inflytelserika, inte bara genom direkta remakes men också genom mer subtil påverkan. Från Ingmar Bergman till Sergio Leone till George Lucas, alla har försökt efterlikna Kurosawa. (Se "Den vilda flykten" och tänk på "Stjärnornas krig" så kommer mycket att falla på plats.) Regissörens bästa film, ur mitt perspektiv, måste nog ändå vara den film som först fick den internationella filmvärlden att få upp ögonen för honom: "Rashomon" från 1950. Den har kanske varit den mest inflytelserika av dem alla. I "Rashomon" introduceras det som med tiden kommit att bli en kliché - greppet att det vi får se i en flashback kanske inte är sanningen om vad som egentligen hände. Om en vill veta varför det blivit en kliché måste en verkligen se "Rashomon". Greppet har aldrig används så tjusigt som här.

Själva berättelsen är ett slags kriminaldrama som utspelar sig i historisk tid. En samuraj (Masayuki Mori) har hittats död ute i skogen. Genom filmen får vi ta del av fyra olika vittnesmål om vad som skedde. Vi får höra från en kringvandrande stråtrövare (spelad av Kurosawas favoritskådespelare Toshiro Mifune) som överföll samurajen och dennes hustru. Vi får höra hustrun själv (Machiko Kyo) berätta. Ett medium (Noriko Honma) inkallas till rättegången och genom henne får vi höra den döde mannen själv berätta. Den skogshuggare (Takashi Shimura, en annan ofta återkommande skådespelare i Kurosawas stall) som hittade liket ger två olika redogörelser av vad som hände, den första erkänner han senare var inte helt sanningsenlig, den andra insisterar han på var vad som verkligen skedde. Problemet är bara att ingen av dessa historier överenstämmer med varandra. Alla har olika svar på vem som faktiskt dräpte mannen ute i skogen. Rövaren säger att det var han som dödade samurajen. Hustrun säger att det var hon. Den döde mannen hävdar att han tog sitt eget liv. Allt detta omgärdas dessutom av en ramhistoria där skogshuggaren och en präst som var närvarande vid rättegången återberättar allt för en tredje man medan de söker skydd undan en regnstorm.

Skogshuggaren (Takashi Shimura) finner en död man ute i skogen.

Att sanningen är något ytterst subjektivt är något som vi alla känner till men ingen hade fångat det på film med den sortens elegans som Kurosawa gör här tidigare. Det är en briljant idé och den förvaltas utsökt väl genom regi, manus och skådespeleri. I domstolsscenerna får vi aldrig se själva domstolens ledamöter och inte höra dem heller. När vittnena talar till dem ser de rakt in i kameran. För de som måste bilda sig en uppfattning om vad som faktiskt skett, det är vi - publiken.

Det hela antar formen av en saga, en fabel eller en liknelse. Situationen och själva den centrala episoden är väldigt avskalad och enkel, vilket är en fördel när Kurosawa börjar stuva om och berätta den ur nya perspektiv. De olika tillbakablickarna har alla olika ton och är distinkta från varandra, var och en med sin egen intensitet. Jag tänker inte minst på hustruns berättelse som blir närmast olidligt i sin hänsynslösa uppbyggnad. Hela den sekvensen är tonsatt med ett stycke som kompositören Fumio Hayasaka helt oblygt plankat från Ravels "Bolero". Sättet som musiken stegras verkar verkligen genialt med scenens känslomässiga kärna. En annan makalös scen är den med mediet, där filmen nästan glider över i skräckfilm. (Estetiken i filmer som "The Ring" och "The Grudge" har en lång tradition bakom sig.) Honma är genuint otäck i sitt besatta tillstånd och fullständigt fascinerande att beskåda.

Mediet (Noriko Honma) blir besatt av den döde mannens ande och vittnar.

Skådespeleriet är, som i alla Kurosawas filmer, stort och yvigt. Stilen är expressiv, klart inspirerad av traditionell japansk teater och påminner inte nödvändigtvis om vad som i västvärlden räknas som naturalism. För somliga är det säkert lite av en tröskel. Själv har jag alltid tyckt om det. Särskilt hos Toshiro Mifune. Han är alltid en fantastiskt fysisk påtaglig skådespelare. Hans sätt att använda hela sina kropp, hur han sitter på huk, hur han kliar sig i sitt skägg med hela armen, hur han plötsligt exploderar i vilda rörelser, allt tjänar till att osäkra honom och dra in oss som åskådare i vad han gör. Det finns en nästan djurisk vildhet över honom som påminner om t.ex. Klaus Kinski med den skillnaden att Mifune trots allt känns som mer i kontroll över sitt instrument.

Gåtan i centrum av "Rashomon" - vilken av dessa berättelser som är den "sanna" - får aldrig något entydigt svar. Kanske för att det inte finns något svar. Kanske för att ingen av berättelserna helt kan rymma vad som verkligen hände? Kanske för att våra föreställningar om vad "sanning" egentligen innebär är hopplöst förenklade? Filmen är lika mycket en underhållande deckarlek som en filosofisk funderare. Till Kurosawas storhet höde attt han utan ansträgning förmådde att blanda de två sidorna. I ena stunden kunde han vara en äventyrs- och actionregissör, i den andra en eftertänksam betraktare av den mänskliga existensen. Den exakta blandningen och balansen mellan elementen varierar från film till film. För mig är mixen i "Rashomon" precis rätt. Filmen är dessutom föredömligt komprimerad och intensiv. Ett exempel på när form och innehåll samverkar som allra bäst.

Medicinen

Du vet att du har problem när de bästa bitarna i din film är dina etableringsmontage. När de där bilderna på ett vaknande Stockholm, på dina karaktärer var och en skyndande till jobbet, eller på en av dem liggande i sin säng om natten, allt musiksatt på ett totalt oironiskt vis till någon gammal slagdänga från 80-talet - när det som egentligen bara ska vara ett sammanhållande kitt mellan dina "riktiga" scener, när det är dem som är din films hela behållning, ja då är du illa ute.

Det finns en del av mig som sörjer något för Colin Nutley. Han var en begåvad filmmakare en gång i tiden. Jag håller fortfarande den första "Änglagård"  (1992) som en av nittiotalets bästa svenska filmer. (Att han sedan tröskade bort allt som var bra med den i de två uppföljarna tar inte från originalet dess storhet.) Nutleys styrka låg dock enligt min mening inte där många tenderade att placera den. Föreställningen om denne engelsman som kunde komma in utifrån och fånga det "typiskt svenska" förefaller mig vara en självuppfyllande profetia. Det var det som många ville se i Nutleys filmer, alltså gjorde de också det. "Änglagård" utspelar sig för övrigt, anser jag, i själva verket i en engelsk landsortsby på 60-talet som allra nödtorftigast maskerats till en ort i Västergötland och nutid. Nej, styrkan i Nutleys filmer var att han med hjälp av fotografen Jens Fischer var en utsökt bildberättare. Sättet som de kunde ladda bilder med symbolism, sättet som som de impressionistiskt satte samman dem, där fanns Nutleys styrka. Den sista filmen där han verkligen gav prov på den var "Under solen" (1998). Den var inte utan problem, många kritiker skrattade bort dess naivism men jag uppsattade den ändå. Sedan dess känns det lite som om Nutley mest går på rutin.

I den nya filmen "Medicinen" spelar Helena Bergström Johanna, en resereporter på den fiktiva damtidningen "Dolce Vita". Johanna är frånskild i medelåldern, mamma till två barn, har dåligt självförtroende och är hunsad av sin lätt galna chef Iris (Ewa Fröling). På redaktionen arbetar även karaktärer spelade av Maria Lundkvist, Katarina Ewerlöw, Ida Engvoll, Cecilia Forss och Peter Eggers som ensam man. Med tanke på vad vi får se av alla dessas arbete och idéer under filmens gång måste det vara en fruktansvärt dålig tidning. Johanna hoppas kunna med sig sina barn på en charterresa betald av resebolaget men när hennes chef bestämmer att en annan reporter ska få åka istället blir det inget av den saken. För att eventuellt tjäna lite extra pengar väljer Johanna nu att delta i en läkemedelsstudie för ett medel mot munherpes. Det är här som filmens komiska idé kommer in. För så fort som Johanna börjar ta sina tabletter känner hon hur något förändras inom henne. Hon blir mer framåt, mer sexuell, vågar ta för sig, står upp för sig själv, säger emot, blir den som hon alltid önskat att hon kunde vara.

Det finns nog någonting där. Fantasin om att bara kunna ta ett piller och bli den där ambitiösa, kraftfulla, fantastiska individen som utan att blinka bygger sitt eget bästa jag i detta varumärkesbesatta samhälle svarar, tror jag, mot en verklig önskan som många bär på. Vår tids matra är att "förverkliga oss själva". Men vet vi verkligen vad vi menar med det? Och är vi inte verkliga redan? Det är frågeställningar och tematik som det skulle gå att göra en mycket spännande film kring. "Medicinen" är dessvärre inte den filmen.

Berättelsen är väldigt lös i kanterna och slappt sammanfogad. Här finns stora logiska luckor både i intrigen och på ett karaktärsplan. Jag blir inte riktigt klok på vem som har skrivit vad och det är sällan ett gott tecken. "Medicinen" är baserad på en roman i chick-lit-genren av författaren Hans Koppel (som i sin tur är en pseudonym för Petter Lidbeck). Så långt allt gott och väl. Filmens manus ska sedan vara skrivet av Daniel Réhn och Edward af Sillén. (af Silléns namn känner somliga läsare säkert igen, han brukade skriva och regissera alla sketcher och mellansnack i Melodifestivalen under många år och brukar även kommentera den internationella finalen i SVT. Även Réhn har tydligen varit inblandad i det där på ett hörn.) Men i eftertexterna får vi plötsligt veta att Colin Nutley står för regi och "screenplay". Vad exakt det betyder i sammanhanget är oklart. Manus brukar ju annars vara svenska för just "screenplay" - men det är ju inte ovanligt att regissören skriver om och ändrar i det manuskript som hen jobbar med.

Till detta kommer dock att stora delar av filmen uppenbarligen är inspelad med Nutleys klassiska metod - att låta skådespelarna själva improvisera fram sin dialog. Det är en teknik som ibland har fungerat bra. Det kan ge en enorm nerv och intensiv närvaro till en scen. Det kan producera en helt oväntad och förlösande humor. Envar som sett dålig improteater vet också att det kan leda till oändligt långa scener som bara rör sig i cirklar och inte kommer någon vart. "Medicinen" är full av sådana scener. Här finns också exempel på en annan risk med den här sortens improvisationer, nämligen att skådespelarna som deltar i den har betydligt roligare än vi som ser på. För mig blir slutresultatet mest ganska tröttsamt. I avsaknaden av en ordentligt författad dialog framstår alla karaktärer som ganska obegåvade. Jag har mycket svårt för den sortens historier. Det känns nästan ibland som om en satt och tittade på en dokusåpa.

Tonalt har "Medicinen" svårt att hitta balansen mellan humor och drama. Det finns också annat som sticker ut på ett konstigt sätt. Någonstans i mitten av filmen bestämmer sig den personlighetsförändrade Johanna för att experimentera med sin sexuella läggning. Hon går på en gayklubb, låter sig bli uppraggad av Eva (spelad av Petra Mede) och följer med henne hem. Det är en sekvens som gör både med en storögdhet och ett förtryckt fnissande, ett oj-oj-oj som hade känts begripligt i en film från nittiotalet men som jag hade hoppats att vi skulle ha kommit förbi vid det här laget. (Filmen väljer också tråkigt nog också bort Mede som potentiellt romantiskt intresse till förmån för Peter Eggers betydligt tråkigare karaktär.)

Helena Bergström är återhållen i rollen som Johanna. Hon må känna sig förändrad inuti men sett utifrån är skillnaden mellan de båda versionerna av henne ganska subtil. Fröling är ofta rolig som den groteska chefredaktören men varken hennes karaktär eller någon av de andra på redaktionen blir någonsin mer än pappersfigurer. Inte ens en Maria Lundkvist kan göra särskilt mycket med ett material som helt enkelt inte finns där.

Av den Nutley som jag en gång tyckte om syns inte så mycket i "Medicinen". Utom just i de där montagen och etableringsbilderna. Där finns en antydan om vad regissören förmådde att göra en gång i tiden. När han faktiskt hade något att berätta. Till hans pluskonto idag får väl räknas att han faktiskt förmår göra filmer som ställer kvinnliga karaktärer i centrum. Om de bara inte vore så innehållslösa kunde det faktiskt ha betytt något.

"Medicinen" har biopremiär den 29:e augusti.

Eriks 11 toppfilmer - Nr 5: Min granne Totoro

"Min granne Totoro" är inte bara regissören Hayao Miyazakis odiskutabla mästerverk och med det en av världens främsta animerade filmer genom tiderna, det är också en film som för mig utgjort en genomgripande andlig upplevelse. Den har en djup personlig betydelse för mig. (Och även för fru Otterberg som är en ivrig samlare av allt som har med Totoro att göra.) Den är bland de mest perfekta filmer jag någonsin sett. Den är vacker och den är egensinnig. Den har en väldigt enkel berättelse men når ändå oanade djup. Det är historien om en familj som utan stora åthävor rymmer hela världen. Den är fylld av förundran och gör världen ny igen.

Satsuki och Mei är två systrar, 10 respektive 4 år, som tillsammans med sin pappa flyttar in i ett övergivet gammalt hus på den japanska landsbygden. Det hela utspelar sig någon gång under 50-60-tal. Flickornas mor ligger inlagd på sjukhus och familjen har flyttat in i huset för att kunna bo närmare henne. Det sägs aldrig i filmen exakt vad modern lider av men det troligaste är att hon har någon form av tuberkulos. Myazakis egen mor led av den sjukdomen när han var barn och det finns en tydlig ton av självbiografi över filmen. Glada och exalterade undersöker de båda flickorna såväl huset som omgivningarna runt omkring det. Det visar sig att såväl huset som naturen bebos av främmande och förunderliga väsen som systrarna på olika vis kommer i kontakt med. Där finns till exempel svartsotingarna som samlas i övergivna hus men som snart ger sig av när människorna flyttar in och börjar städa. Och där finns lurviga märkvärdiga varelser som hör hemma i skogen bakom huset där det växer ett stort och majestätiskt träd. Den störste av dessa skogens rådare ger Mei namnet Totoro.

I den japanska shintotraditionen är allt i naturen levande. Varje sten, varje träd, varje liten bäck har sin egen kami. Det ordet brukar omväxlande översättas antingen som ande eller som gud. I shintoismen görs ingen större skillnad på de två sakerna. Naturen är full av gudomlighet. Miyazaki plockar upp den sensibiliteten och låter den flöda genom sin egen fantasi. Den grå och fluffige Totoro med den stora munnen, som på samma gång liknar en björn och en uggla, en traditionell naturande och en japansk uppfattning om ett västerländskt troll är något som bara hade kunnat springa ur mästeranimatörens sinne. Just genom att figuren är så specifik blir den också allmängilltig. Totoro är sin egen och går inte riktigt att förstå i mänskliga termer. Hen är vänlig men absolut inte tam. Hen är förbunden med naturens och växtlighetens kraft. Hen är nyfiken och ljudet av regndroppar som faller på ett paraply är bland det mest spännande hen har upplevt på länge. I Myazakis värld får det förtrollade verkligen vara trollskt. Totoro själv är ett exempel på det. Den buss som är stor levande katt med tolv ben är ett annat. Kattbussen är kanske Miyazakis mest säregna skapelse.

Kattbussen - ytterligare ett av de egensinniga väsen som sprungit ur Miyazakis fantasi.

Munterhet och humor genomsyrar berättelsen. Få filmer gör mig på så gott humör som den här. Ändå saknas inte heller ett mörker. Det finns också ett vemod och en sorg under ytan genom filmen. Satsuki och Mei talar inte med varandra mycket om sin saknad efter modern och sin oro över vad som kommer att hända med henne. Men den oron finns hela tiden där och den blir också katalysatorn till filmens tredje akt då handlingen tar en oväntad dramatisk vändning. Det hela är gjort med mycket små medel och med ett mästerligt handlag.

"Min granne Totoro" är slående vacker. Bakgrunderna är utsökt målande och levande. Alla karaktärerna ges djup och personlighet. Inte minst de två systrarna framstår som verkliga levande individer och som riktiga barn. Det finns ett inkännande i Miyazakis skildring av dem som ger det hela dess unika ton. Det är som att regissören genom de här båda flickorna verkligen förmår att se världen med ett barns ögon, där inga filter hindrar dem från att se världen som den är, full av liv - om det rätt är sådant vi kan ta på eller inte. Det finns också något i Miyazakis själva animation, sättet han och hans team tecknar, sättet de får bilderna att röra sig som inte liknar något annat. Jag söker efter ord för att beskriva vad det är - ingen annan, inte Disney, inte Pixar kommer i närheten av det. Miyazakis världar är påtagliga. De trancenderar att bara vara streck och färg på papper. De är fyllda av vad jag inte kan nämna som något annat än helighet.

Det finns mycket mer jag skulle kunna säga om den men om sanningen ska fram är detta en film som bör upplevas. Om du tillåter den kommer den att leta sig rakt in i dig och röra vid ditt innersta. Mig inspirerar den att ge mig ut i naturen och där möta de väsen, andar och rådare som vakar över platserna där jag bor och kanske till att dansa en liten dans för att nya träd ska växa ur de ollon som fallit till marken.

Fargo - Säsong ett

Joel och Ethan Coens film "Fargo" från 1996 kan mycket väl vara brödernas bästa verk. Det är åtminstone den som jag återkommer till oftast. Den har en ton som gör den på många sätt unik. Bröderna Coen har alltid en mix av djupt existentiellt allvar och en egensinnig humor i allt de gör. För mig har "Fargo" den perfekta blandningen av de två. Jämför till exempel med "No Country for Old Men" från 2007 - som nästan berättar samma historia, eller åtminstone en tematiskt liknande. "No Country..." är också en fantastisk film men betydligt mörkare, dystrare och mer fatalistisk. I "Fargo" finns ändå en värme, en humanism som skiner igenom all ondska och dumhet. Det är till stor del Marge Gundersons (Frances McDormand) förtjänst. Hon är en av filmhistoriens absolut bästa karaktärer och McDormands bästa rollprestation någonsin. Marge, den höggravida, käcka och jordnära polischefen liknar ingen annan detektiv som genren tidigare har skådat. Hon är "Fargos" själ och bultande hjärta. Det är också en hisnande vacker film med sina ändlösa vita vidder, fotograferade av Roger Deakins på ett sätt som en knappast trodde skulle vara möjligt.

Minnesotas vita vidder - här från TV-versionen av "Fargo".

Filmen har under de knappa tjugo år som gott sedan den kom blivit en klassiker. Eftersom vi lever i en tid när varje älskad kulturell artefakts öde tycks vara att återskapas i ett evigt kretslopp är det kanske inte helt överraskande att det plötsligt dyker upp en TV-serie med samma titel. Vad denna TV-serie är däremot, det visar sig vara något lite mer oväntat. Serien är skapad utan någon direkt inblandning av bröderna Coen själva, men så vitt jag kan förstå med deras goda minne och välsignelse. Den är författad av en Noah Hawley, som tidigare skrivit manus bland annat till "Bones" och liknande deckarserier. Hawley har själv skrivit manuset till alla säsongens tio avsnitt. Serien är inte ett återberättande av handlingen i filmen. Inte heller är den någon direkt uppföljare. En skulle kunna tänka sig att en TV-version av "Fargo" skulle följa Marge Gunderson när hon löser nya fall, inte sant? (Faktum är att det har gjorts ett försök till en sådan TV-serie 2003, med Edie Falco i McDormands roll. Det blev aldrig mer än en pilot.)

Hawley hittar på något mycket mer intressant än så. Hans "Fargo" är en ny berättelse med nya karaktärer. Men det är en liknande berättelse, med liknande karaktärer. I liknande miljöer, vi är tillbaka i ett vintrigt Minnesota bland folk som säger "Ya!" och "You bet'cha!" med en accent som förråder deras skandinaviska påbrå. Här finns scener som är paralleller till scener som vi känner igen från bröderna Coen men skruvade precis tillräckligt för att få en egen unik identitet. Liksom filmen inleds varje avsnitt med en text som påstår att det vi ska få se är en sann historia, att händelserna verkligen utspelade sig så som de skildras för ungefär tio år sedan. Liksom med filmen är det bara hittepå. Allt det här är ett högt spel. Det hade kunnat bli misslyckat men resultatet är faktiskt, i mitt tycke, sublimt. Några avsnitt in i serien får vi dessutom veta att serien faktiskt på sätt och vis är en uppföljare till filmen. Jag ska inte avslöja vad det är - men ett centralt objekt från filmen letar sig in i seriens handling på ett sätt som är ganska briljant.

Den amerikanska kritikern Emily Nussbaum kallade serien på Twitter för ett stycke "Coen Brothers Fan Fiction". Hon har inte fel. Det är uppenbart att Hawley gjort serien som en hyllning inte bara till filmen vars titel hans serie har lånat utan till hela brödernas produktion. Serien är fylld av blinkningar och intertextuella referenser till brödernas filmer. Men mer än så har Hawley lyckats fånga något av den ton och den lågmälda magiska realism som är Coens kännemärke. Det är väldigt snyggt gjort.

I handlingens centrum står ett antal karaktärer vars öden vävs samman. Det hela börjar när en mystisk främling vid namn Lorne Malvo (Billy Bob Thornton) anländer till småstaden Bermidji i Minnesota. Vi inser ganska omedelbart att Malvo är en gangster, en hitman, en hyrmördare, När Malvo av en slump möter Lester Nygaard (Martin Freeman), en hunsad, förtryckt och enormt frustrerad misslyckad försäkringsförsäljare blir det början på en våldsam spiral av ond, bråd död. Malvo är en mycket coensk figur. Han är en slags släkting till Anton Chigurin, Javier Bardems karaktär från "Old Country for Old Men", av många ansedd som en av filmhistoriens läskigaste skurkar. Precis som med Chigurin antyds det med det lättaste av handlag att det kanske finns något övernaturligt med Malvo. Han tycks vara mer än en vanlig människa. Hans styrka matchar inte hans ringa kroppsbyggnad. Han verkar ibland.veta i förväg vad som ska hända. Mer än en gång beskrivs han av andra karaktärer i serien som ett rovdjur eller som något demoniskt, som en ondska som kommit någonstans utifrån. Till skillnad mot Chigurin, som framstår som ond och tom, har Malvo något av en trickster över sig. Han kan inte låta bli att lägga sig i saker och ting runt omkring honom, att ställa till med oreda och kaos, även när detta sätter krokben för honom själv och hans planer.

Thorntons medverkan är sig naturligtvis en stor blinkning till Coens "The Man Who Wasn't There" från 2001. (Intressant med tanke på att Malvo ibland framträder nästan som en spökgestalt i serien.) Som den Loke-figur Malvo är går han också in i olika roller och gestalter allt efter vad situationen kräver. Thornton får här chansen att visa upp sig och sin bredd som skådespelare på sätt som jag nog aldrig tidigare har sett. Det är ett virtuost framförande. Jag är också väldigt förtjust i Freemans gestaltning. Hans rollfigur motsvarar löst den som William H. Macy spelade i filmen. Precis som Macy spelar Freeman karaktärens kamp mot sig själv och världen med en återhållsamhet och en desperation bara precis bakom hörnet. Varje ord han yttrar är en kamp. En sorglig och tragisk figur som i ett avgörande ögonblick fattar ett felaktigt beslut och sedan får leva med konsekvenserna. Här finns också en mängd fantastiska birollsinnehavare, fler än vad som går att nämna. Hawley lyckas teckna även de små rollerna och göra dem till fullödiga karaktärer.

Allison Tolman som Molly Solverson.

Den karaktär i serien som står ut mest för mig är dock polisen Molly Solverson, spelad av Allison Tolman. Rimligt med tanke på att det är hon som är seriens "Marge". Molly fattar tidigt misstankar mot Lester Nygaard men motarbetas av sin chef och tvingas på egen hand försöka pussla ihop hur det ligger till. Precis som sin föregångare i filmen är hon seriens moraliska och känslomässiga centrum. Tolman ger henne en enorm inre styrka och kraft och en intelligens som få. Utan att på något vis försöka efterapa McDormand lyckas hon faktiskt tangera och nära på förbipassera hennes närvaro i filmen. Hon är seriens verkliga huvudperson och kärna av medmänsklighet. För Tolman bör den här rollen, om det alls finns någon rättvisa i världen, verkligen innebära ett massivt genombrott.

Flera gånger under det att jag tittar på "Fargo" kan jag inte undgå att komma och tänka på "True Detective". Det finns många likheter. Bådas första säsonger är en avslutad miniserie och nästa säsong kommer att kretsa kring ett nytt fall och nya karaktärer. (I "Fargos" fall kommer andra säsongen att utspela sig 1979 och handla om Molly Solvesons far, efter vad jag förstår.) Båda använder kriminalgenren för att ställa filosofiska frågor om det mänskliga tillståndet. Båda gör sin miljö och sitt landskap till del av berättelsen. Båda gränsar lätt, lätt mellan realism och fantastik. Båda är skrivna av EN författare med ett tydligt perspektiv. Även tematiskt finns många likheter. Mollys besatthet av sitt fall står inte långt efter Rust Cohle. "True Detective" har hittills varit den mer uppmärksammade serien men får mig är "Fargo" den klart bättre. Alla anklagelser om trött misogyni som riktades mot "True Detective" framstår som ännu mycket tydligare när de jämförs med hur det kan göras. Dessutom uppskattar jag "Fargos" humanism mer. Den känns ärlig och äkta medan "True Detectives" nattsvarta mörker för mig många gånger var lite av en pose, något som förväntades av den hårdkokta genren. Det må finnas ondska och oanade djup av ren dumhet i världen. Men det finns också att sitta i soffan med sin familj och titta på TV. Det är vad "Fargo" lär oss.

Boyhood

Jag har precis sett något ganska märkvärdigt. För tolv år sedan påbörjade regissören Richard Linklater ett excentriskt projekt. En mastodontfilm i det lilla kan en kanske säga. Linklater började göra en film som skulle följa en pojkes uppväxt, från det att han är sex år gammal tills dess att han är arton och träder in i vuxenlivet. Linklater och hans team sammanstrålade med skådespelarna några veckor varje år och spelade i några scener, varje del som en liten kortfilm för sig. Nu har de redigerats samman och resultatet är "Boyhood". Det är en mycket gripande och vacker film.

Huvudpersonen Mason spelas av en kille som heter Ellar Coltrane. Genom filmens gång får vi alltså se honom växa upp inför våra ögon. Mason bor i Texas tillsammans med sin mamma (Patricia Aquette) och sin storasyster Samantha (Lorelei Linklater, regissörens egen dotter.) Deras mamma kämpar för att få vardagen att gå ihop samtidigt som hon försöker plugga vidare. Föräldrarna är frånskilda och deras pappa (Ethan Hawke) har varit frånvarande ett tag men han återvänder och försöker så gott han kan bli en del av barnens liv. Genom filmens gång får vi glimtar av alla dessa karaktärers liv, föräldrarna inleder och avslutar relationer med personer som kommer och går genom barnens liv. Mamman får sin examen och börjar med tiden själv undervisa. Pappan, som i början tycks vara den ständige bohemen, gifter sig, får barn och slår sig till ro. Familjen flyttar några gånger. Barnen börjar i ny skola. Mason finner långsamt sin plats i tillvaron, upptäcker att han har en talang och en passion för fotografering. Han börjar dejta tjejer, han går ut high school och börjar på collage. Det här är inte en film som gör sig i ett sammandrag av handlingen.

Som experiment är "Boyhood" unik. Jag har aldrig sett något liknande. Jag kommer att tänka på den franske regissören/essäisten Chris Marker och hans filosofiska tankar om film som ett medium som fångar tid och minnen. Linklater gör den tankefiguren bokstavlig här. Det är ju inte bara Coltrane och Lorelei Linklater vi ser åldras genom filmens gång utan även Hawke och Arquette. Ja, till och med världen runt omkring dem allt medan filmen kryper närmare och närmare oss och vårt nu, likt Akilles som försöker hinna ifatt sköldpaddan men aldrig kommer hela vägen fram. På mer än ett sätt påminner greppet om Linklaters egen "Before..."-trilogi som jag älskar så mycket, saken är ju bara den att "Boyhood" kom först. Regissören påbörjade den här filmen innan han ens gjorde en uppföljare till "Before Sunrise". Övergångarna mellan de olika tidsepokerna, om vi nu ska kalla dem så, är i filmen helt flytande, inte avbrutna av övergångar till svart eller markerade med text eller något sådant. Precis som verkliga livet bara pågår den. Det är upp till oss i publiken att hänga med.

Styrkan i "Boyhood" ligger dock inte bara i dess narrativa gimmick. Det är i sig självt en riktigt gripande skildring av det enkla och ack så svåra livet som vi alla lever. Det är en film som påminner oss om att livet är alla de dar små stunderna av vardag som ständigt omger oss, mer än de stora dramatiska ögonblicken. Det är säkerligen inte en slump att Linklater väljer att inte visa oss det som brukar vara de typiska milstolparna i uppväxt- och bildungsgenren. Så, ingen scen där Mason blir av med oskulden. Ingen första fylla. Ingen "det-var-då-jag-insåg-att-uppnbarelse a la "The Wonder Years" eller "Stand by me". Flera gånger arrangerar Linklater scener på sätt som får oss att tro att någon olycka ska inträffa. I en sekvens befinner sig Mason, hans kompisar och några äldre killar i ett hus som håller på att renoveras. De smygdricker öl och över karatesparkar på brädor. I filmer slutar en sån scen alltid med att någon får åka till sjukhuset. Men i verkliga livet - hur många gånger har inte vi alla gjort såna dumma saker när vi växte upp utan att något hände?

Det finns egentligen bara en sekvens i filmen som bryter av mot den här sortens vardagsnaturalism. Relativt tidigt i filmen inleder Masons mamma en relation med en av sina tidigare lärare i psykologi, en man vid namn Bill (Marco Perella). De flyttar ihop, gifter sig (Bill har även ett par egna barn sedan tidigare så Sam och Mason får ett par extrasyskon ett tag). Ganska snart blir relationen dysfunktionell. Bill är alkoholist, först i smyg, sedan allt mer öppet, han börjar bli våldsam, både mot mamman och barnen. I en dramatisk scen tar mamman sina barn och flyr hals över huvud undan den misshandlande maken. Det är inte det att scenen i sig inte är stark - tvärtom, den är djupt obehaglig och Perella är fantastisk i sin roll - men den blir väldigt melodramatisk och den sticker därför ut på ett sätt som inte riktigt fungerar i helheten.

Rollgestaltningen i filmen är överlag makalös. Linklater blandar ju med nödvändighet amatörer och professionella skådespelare men oavsett vilken kategori de tillhör plockar han verkligen fram det allra bästa hos dem. Särskilt med Coltrane måste det hela ha varit en monumental chansning. Det är ju en sak att hitta en sexåring som kan vara naturlig framför kameran men att våga tro att den pojken ska växa upp till att bli nog av skådespelare för att bära en hel film på det här viset - det måste ha krävt mod. Varken Coltrane eller unga Linklater är några typiska amerikanska barnskådespelare av det där plastiga och överkäcka slaget som vi sett så många gånger förr. De är avslappnade och känns verkligen som riktiga barn och ungdomar. Linklater, som måste ha skrivit manuset successivt utan att ha en allt för fast plan om vart han var på väg, tycks klokt nog ha lagt barnens karaktärer väldigt nära skådespelarna själva.

Ethan Hawke är aldrig så bra någon annanstans som han är i Linklaters filmer. Det är i princip så att det går att fysiskt ta på det förtroende och den ömsesidiga respekt som de båda har emellan sig. Och Patricia Arquette får mitt hjärta att gå itu. Dels har det säkert att göra med att hennes historia i mångt och mycket påminner mig om min egen mammas - även hon vidareutbildade sig senare i livet och fann en förnyad tro på sig själv - men det beror också på Arquettes nakna sårbara gestaltning. Inte minst i en sen scen, när hennes son är på väg att flytta hemifrån och då allt som hänt tidigare i filmen plötsligt hinner i kapp henne. Där brast det helt och hållet för mig.

Med sina nära tre timmars speltid har "Boyhood" kanske något lite av det ojämna över sig. Jag tror nog den hade gått att trimma ned något och att det hade nog gjort den färdiga filmen ännu starkare. Å andra sidan kan jag inte klandra Linklater för att han inte kunnat döda alla sina darlings. Ett projekt som det här måste ju ha blivit en del av honom vid det här laget. Frågan är om han ens kan förmå sig själv att lämna det bakom sig eller om vi kanske får en uppföljare om ytterligare tolv år? Vem vet? En sak är i alla fall säker. Richard Linklater må ha haft ett rykte om sig som en kultregissör som gör filmer med mycket dialog men som visuellt eller filmiskt inte är så intressant. Med "Boyhood" tar han, åtminstone för mig, steget in bland de verkligt stora.

"Boyhood" har svensk biopremiär den 26:e september.

The Amazing Spider-Man 2

"The Amazing Spider-Man" från 2012 var en reboot som ingen hade bett om. Den kom ynka fem år efter Sam Raimis sista del i sin Spindelmannen-trilogi och även om de flesta var överens att den filmen var en riktig soppa var det ändå som om de flesta lade pannan i veck och sa "Verkligen? Spindelmannen? Igen? Redan?" Nu var det emellertid så att filmbolaget Sony var tvungna att komma med en ny film för att inte rättigheterna skulle gå tillbaka till moderbolaget Marvel och uppenbarligen var de inte beredda att släppa den här hönan som värper guldägg ännu. Sålunda fick regissören Marc Webb i uppdrag att spinna en ny version där berättelsen om hur Peter Parker blir biten av en spindel som ger honom superkrafter än en gång.

Nu visade det sig att "The Amazing Spider-Man" hade en hel del som talade för den. Inte minst på grund av Andrew Garfield i huvudrollen. Han Peter Parker var precis lagom annorlunda från Toby Maguires tolkning för att göra det hela intressant. Han är gänglig och osäker ja, men har skarpare kanter och är mer plågad. Mer emo än Maguires nörd-i-kubik, utan att för den sakens skull försvinna in i "mörkret" och göra om gamle Spidde till en ny läderlapp. Dessutom hade den nya filmen Emma Stone i rollen som Gwen Stacy. Stone gav sin Stacy en intelligens och ett driv som väl matchar Garfields och kemin mellan de båda går absolut inte att ta miste på. (De blev ju också ett par i verkliga livet. Ibland har rollbesättaren tur.) Själva intrigen däremot och kampen mot Rhys Ifans som muterad ödla kan jag knappt dra mig till minnes.

Vilket leder oss fram till 2014 och uppföljaren, logiskt nog betitlad "The Amazing Spider-Man 2". Webb är tillbaka i regissörsstolen och för manuset står bland andra herrarna Alex Kurtzman och Roberto Orci. Känner ni inte igen de två namnen så borde ni göra det. De dyker upp i princip överallt nu för tiden. Firma Kutzman/Orci är extremt produktiva men dessvärre inte alltid ett varumärke som signalerar kvalité. Bland deras värsta synder kan nämnas de två första "Transformers"-filmerna och den hopplösa "Cowboys & Aliens". Men var också med och skapade TV-serien "Fringe" - som hör till det bästa som gjorts inom sci-fi på mycket länge. Emellan dessa extremer hittar vi t.ex. manusen till de nya "Star Trek"-filmerna (Orci är också påtänkt som regissör till den tredje filmen i den serien) eller nyversionen av TV-serien "Hawaii 5-0". Och nu har alltså herrarna även sina fingrar i burken med spindelmanssylt.

Jag kan inte säga att jag fann den här filmen särskilt lyckad. Dess största problem är något som den delar med både del två och del tre i Sam Raimis serie. (Raimis "Spider-Man 2" från 2004 är för övrigt våldsamt överskattad.) Filmmakarna försöker klämma in allt för mycket i en och samma film. Jag räknar till åtminstone sex stycken sidohandlingar i den här filmen (jag orkar inte ens räkna upp dem alla) och det är långt fler än vad den behöver. Det gör den färdiga filmen mest en otjänst. Den är ofokuserad och den är för lång. Kommer ni ihåg när filmer var en och en halv timme långa? Det känns länge sedan nu. Regissör och manusförfattare gör misstaget att tro att fler superskurkar är det samma som bättre och häftigare. Sålunda får Spindelmannen här inte bara kämpa mot Electro (Jamie Foxx) och Gröna Trollet/Harry Osborne (Dane DeHaan) utan de känner sig även piskade att slänga in Paul Giamatti som Rhino. Resultatet blir dock bara att ingen av dem får riktigt den tyngd de förtjänar.

Nu har superskurkarna aldrig varit Spindelmannens starka sida. De flesta av dem är kanske lökiga och småtöntiga. När de funkar är det oftast för att berättelsen har lyckats skapa en personlig koppling mellan Peter Parker och den som senare blir hans fiende. (Så är det t.ex. med William Defoes karaktär i Raimis första film.) Det finns ansatser till sådant bygge i historieberättandet här men eftersom filmen i sig är så splittrad vill det sig helt enkelt inte. Då är ändå både Foxx och DeHaan väldigt bra i sina respektive roller. Foxxs karaktär börjar som en hunsad och mycket ensam, osäker ingenjör som plötsligt får väldiga elektriska krafter vilka stiger honom över huvudet. Det finns ett frö till en riktigt tragisk figur här. Samma sak gäller DeHaans Osborne som ärver sin fars företagsimperium men också dennes degenerativa sjukdom och blir besatt av att hitta ett botemedel. Ett botemedel vars nyckel är Spindelmannen. DeHaan har en energi och intensitet i rollen som är en helt annan är den väl avslappnade gestaltning som James Franco bjöd på i samma roll i de gamla filmerna.

Båda dessa skurkar speglar på olika sätt Peter Parker. En av dem är en tönt som plötsligt får oanade krafter. Den andre är en ung man som förlorat en fadersfigur. Så långt följer det hela manusförfattandets grundkurs. Det finns potential här. Mer än så blir det dock inte. Det hinns inte med. Ett annat offer för denna överstoppning är Stone i rollen som Stacy. Filmmakarna vet uppenbarligen inte vad de ska göra med henne, förutom att de behöver henne för en sekvens i slutet vars innehåll jag inte ska avslöja här men som alla som läst serieförlagan med säkerhet känner till. I större delen av filmen är hon mest en eftertanke och Stone ges inte alls samma chans att glänsa i rollen som hon fick göra i förra delen.

Andrew Garfield som Peter Parker och den alltför underutnyttjade Emma Stone som Gwen Stacy.

Sista akten lider inte av samma bombastiska "nu-river-vi-hela-skiten"-syndrom som så många sådana här filmer gör nu för tiden. Finalen är faktiskt förhållandevis nedskalad. Det borde tala till filmens fördel. Problemet blir istället bara att där är allt för många trådar som ska bindas samman och precis när en tror att nu är det slut dyker det upp ytterligare en intrigdel och sedan en till som måste bindas samman. Så om "The Amazing Spider-Man 2" vore ett spindelnät vore det dessvärre inte ett vackert och utsökt vävt sådant utan det skulle mest likna en härva av allt för många trådar och linjer härs och tvärs och kors om varandra. Tyvärr.

Eriks 11 toppfilmer - Nr.6: Fanny och Alexander

"Du är inte prins Hamlet. Och jag är inte Gertrude" säger Alexanders mor, skådespelerskan Emelie Ekdahl, till sin son någonstans i mitten av Ingmar Bergmans "Fanny och Alexander" från 1982. Nå, ni vet vad vi svarar på den saken. "The lady doth protest too much, methinks". För naturligtvis är hon det. "Hamlet" är närvarande precis överallt i filmen. Det är ingen slump att det är just rollen som Vålnaden som Alexanders far repeterar när han drabbas av ett slaganfall och avlider, bara för att senare återvända och visa sig som ett synnerligen ineffektivt spöke för sin son. Och inte bara "Hamlet" förresten. Det finns ekon av all möjlig slags Shakespeare i "Fanny och Alexander". Bergman har någonstans kallat Shakespeares stora pjäser för kontinenter. Det är en väldigt vacker beskrivning. Den passar också väldigt väl in på "Fanny och Alexander".

Denna monumentala film från 1982 är både en återkomst och ett avsked. Det var Bergmans första film inspelad i Sverige sedan "Ansikte mot ansikte" 1976. (Han gick ju i självvald exil några år i slutet på sjuttiotalet.) Den var också menad att bli hans sista film. Om den verkligen är det är en definitionsfråga. Det känns dock att det varit regissörens ambition att sammanfatta hela sitt konstnärskap och skapa en berättelse som rymmer alla de temata som han tidigare varit inne och rört vid i tidigare filmer. Till formatet är den överdådig. Filmen finns i två versioner. Dels den långa versionen om fem timmar som ursprungligen visades som miniserie på TV och så den "endast" tre timmar långa biografversionen. Det absolut den längre versionen som är att föredra. Den är visserligen av någon anledning inte tillgänglig på svensk DVD (det gör bara bioversionen) men den går och att importera från staterna och i skrivande stund finns den också att streama via Filmnet.

Själv hade jag lyckan att första gången se den långa versionen i ett svep på Aftonstjärnan i Göteborg under filmfestivalen där. Det är säkert tio år sedan vid det här laget. Det är utan tvekan en av de mest magiska filmupplevelser jag överhuvudtaget har haft. Den gamla knakande teatern var en fantastisk plats att försvinna in i filmens "lilla värld" där de stora frågorna avhandlas i trygghet från den andra världen utanför. Kanske är min särskilda kärlek för fem-timmars-utgåvan född ur den upplevelsen men jag tror faktiskt att det går djupare än så. Överdådet blir liksom så oändligt mer överdådigt när vi får det i sin helhet. Världen blir rikare och mer nyansrik. Vi får fler sidor av alla karaktärerna. Vi får mer humor och mer trolldom. Och det är en del av vad som gör "Fanny och Alexander" så mäktig. På äldre dagar blev Bergman mer och mer introvert i sina projekt. Så inte här. Från det inledande julfirandet och ända fram till sista filmrutan är filmen en explosion av färg och liv.

Jag brukar alltid försöka lyfta fram skådespelarna och deras gestaltande arbete i mina recensioner. Med "Fanny och Alexander" vet jag inte ens var jag ska börja. Nästan alla av samtidens stora svenska skådespelare är med i filmen. Alla är de på sitt yrkes absoluta topp. Jag tror aldrig jag har sett Ewa Fröling göra en starkare prestation på film än i rollen som Emelie Ekdahl. Scenerna när hennes barn smygande observerar henne yla som ett skadeskjutet djur efter att hennes make dött är så naket råa att de nästan är outhärdliga. Den ondsinte biskopen är naturligtvis också bland det bästa Jan Malmsjö någonsin presterat. (Det går nästan inte att föreställa sig hur filmen hade blivit om Bergman hade fått sina förstahandsval, Liv Ullman respektive Max von Sydow i de rollerna.) Även skådespelare som vi är ovana att se i sådana här sammanhang, som t.ex. Christina Schollin, briljerar. Men hur mycket jag än vill finns det inte utrymme att ge alla den uppmärksamhet de förtjänar. Det är som om filmen bygger upp en kritisk massa av ambition och kvalitet och blir till den mest perfekta storm av skådespeleri som någon svensk ensemble någonsin presterat.

Bertil Guve som Alexander.

En person som kanske ändå måste lyftas fram särskilt är Bertil Guve som spelar Alexander. Att som barnskådis stå i denna storms öga och bära upp en så väldig film som den här utan att bli totalt överkörd av alla de vuxna skådespelarna, det är en bedrift. Bergman, som ju annars inte i första hand är känd för att sätta barnen i centrum (se t.ex. "Scener ur ett äktenskap" från 1973 där parets barn i princip försvinner helt) lyckas låsa upp något hos Gruve som gör hans Alexander naken, såbart och full av en vrede med episka proportioner. En drömmare och en berättare, vilket förstås ibland också gör honom till en lögnare. Alexander är i mitt tycke en av filmhistoriens rikaste gestalter. Filmen må ha systerns namn med titeln men som huvudperson kan Fanny absolut inte tävla med sin bror. Dramaturgiskt hade hon lika gärna kunnat strykas ur berättelsen. Kanske har det någonstans att göra med att Bergman laddat Alexander med så mycket av sig själv? Det självbiografiska i filmen är ofta missförstått. På ett yttre plan har ju det som händer Alexander i filmen naturligtvis inte hänt Ingmar Bergman. (Den utspelar sig ju dessutom i alla fall tio år innan Bargman alls föddes.) Om något vänder den ju nästan på Bergmans egen historia, då han själv är född in i en prästfamilj och som vuxen kom att söka sig till teatern. Men på ett inre, närmast mytiskt plan är ändå Alexander och Bergman utbytbara. Den ene är vad den andre måste ha känt sig som när han var barn. Bergman lyckas mirakulöst få att detta att förmedlas genom Gruves känsliga ansikte.

Gruve igen och den häpnadsväckande Stina Ekblad som Ismael.

"Fanny och Alexander" är en film som bygger världar i lika stor utsträckning som den berättar sin historia. Kontrasten mellan dessa världar kunde inte vara större. Å ena sidan har vi teaterfamiljen Ekdahls bombastiska och gränslösa högborgerlighet - som vi introduceras för i den inledande julskildringen som nästan aldrig verkar vilja ta slut - så full av liv och rörelse och totalt överlastade djupröda salonger. Å andra sidan har vi biskop Vergérus hus, gotiskt och spartanskt vitt, en borg med galler för fönstren där fruktan och stränghet tar närmast fysisk form. Ett hus bebott av allsköns groteska och vämjeliga gestalter, till synes tärda och förvridna av detta puritanska purgatorium.

Ändå är det ingen av dessa världar som fångar mig allra mest. Det gör i stället det märkliga och magiska husbor där familjen Ekdahls vän antikhandlaren Isak Jacobi lever tillsammans med sina två brorssöner. Det är en möjligt ännu mer överlastad miljö än det ekdahlska huset. Jacobis är ju samlare till professionen, det går nästan inte att röra sig därinne för alla prylar, möbler och dockor i naturlig storlek. Det är också en plats präglad av trolldom och mystiska krafter. Här utspelar sig några av filmens vackraste och mest gripande scener. Jag tänker på berättelsen som Isak läser för barnen. Jag tänker på när Alexander konfronterar sin döde far. Jag tänker på dockan som föreställer den gud som Alexander förbannar. Och jag tänker på hans möte med den sjuke och inlåste Ismael. En mer mystisk och svårdefenierbar gestalt än denne man, spelad av Stina Ekblad, är svår att tänka sig. Likt en Tintomara på knark är Ismael farlig får vi veta - och hans krafter är verkligen potenta. I den febriga scen där Ismael läser Alexanders tankar och gör hans mörka fantasier manifesta i den yttre verkligheten når filmen sin absoluta höjdpunkt.

Efter det återstår det lyckliga slutet. Det slutar inte som den klassiska komedin med bröllop med väl med att nya barn välkomnas in i världen. Nytt liv, mer liv och fest och gamman. Självfallet vore det inte Bergman om inte denna backanal också rymde en hel del mörka stråk men ytterst är det ändå ett osedvanligt lyckligt ackord som Bergman väljer att avsluta sin karriär som långfilmsmakare med. Somliga uppskattade det inte men för mig är det precis rätt toner han slår an. Ångest, tvivel och dämoner må vara en del av livet men det är familjen, kärleken och "den lilla världen" också. Allt får sin plats här i "Fanny och Alexander".

Det förefaller helt i sin ordning att "Fanny och Alexander" nu också finner nytt liv på teatrar runt om i världen. Jag skulle ha svårt att peka ut något svenskt drama, eller europeiskt för den delen, skrivet direkt för scenen från säg 1960-talet och framåt som har samma kraft och verkshöjd. Filmen i sig är en heroisk prestation men dess karaktärer är levande nog att ta steget vidare ut i den väldiga väv som är vår gemensamma fantasi.

Captain America: The Winter Soldier

Den andra solofilmen om Captain America fick på svenska biografer av någon anledning den ganska själlösa och intetsägande undertiteln "Return of the First Avenger". Kanske distributören var rädd att publiken skulle glömma bort att den gode kaptenen hör till "Avengers"-gänget och Marvels ständigt växande filmuniversum annars? Nå, den sortens andefattigheter orkar vi inte med här på Allmänstädesbloggen utan recenserar istället filmen under dess originaltitel "The Winter Soldier". Bara så att ni kära läsare vet, om ni skulle bli förvirrade.

I den första filmen från 2011 (i regi av Joe Johnston) fick vi följa hur Steve Rogers (Chris Evans), en vek och svag ung man med hjärtat på rätta stället, under andra världskriget blev utvald till ett hemlig projekt och förvandlad till en supersoldat. Som Captain America bekämpade han sedan nazisterna och deras ockulta (och fiktiva) agentorganisation HYDRA. I slutet av filmen blev kaptenen nedfryst och hittades inte igen förrän i nutid. Nu är han upptinad igen, en man från en annan tid som får kämpa för att passa in. Allt detta är en parallell till seriefigurens egen historia. Captain America skapades som en käck propagandaserie 1941, en symbol för Förenta Staternas patriotiska självbild i tiden. Senare kom figuren att "återuppväckas" och bli en del av Marvels uppsättning av superhjältar, men det har alltid funnits något gammaldags över honom. Världen har förändrats sedan 1941 och USA har förändrats med den. Hur skulle det inte påverka en karaktär som är menad att vara en symbol för förbundsrepubliken själv?

Om den första filmen var en krigsfilm i andra världskrigsmiljö är stora delar av den andra filmen snarare en högoktanig och paraniod politisk thriller med klara vibrationer från sjuttiotalets filmer i genren. Filmskaparna har rent av givit självaste Robert Redford en central roll som för att understryka den kopplingen. (Det borde väl kanske vara en spoiler att säga att Redfords minister är styckets stora skurk men den i publiken som inte räknat ut det efter fem minuter har inget grepp om klassisk dramaturgi överhuvudtaget.) Det är ett väldigt lyckat grepp. Så länge som filmen håller sig där är den extremt lyckad. Tyvärr försvinner den iväg i stora explosioner mot slutet och förlorar något av den tryckande tajta stämning som den tidigare byggt upp.

Regissörerna Anthony och Joe Russo (ännu ett av dessa regisserande syskonpar) har tidigare främst sin bakgrund inom TV och komedigenren. Det visar sig inte vara en nackdel. Det är inte de stora actionscenerna som lyfter filmer som de här. Det är istället de små scenerna, där karaktärerna får en chans att utvecklas och interagera, som är det centrala. Det är bröderna Russo bra på. De lär också ha insisterat på att så mycket av av själva actionsekvenserna som möjligt skulle genomföras praktiskt, utan CGI. När så sker märks det verkligen. Det är också en av anledningarna till att slutet inte känns riktigt sammanhängande med resten av filmen - för där blir det mer av dataanimationskalas. Dessvärre.

Efter att chefen för S.H.E.I.L.D, marveluniversumets stora agentorganisation, Nick Fury (Samuel L. Jackson) blivit utsatt för ett mystiskt attentat inser Steve Rogers att han inte längre kan lite på någon. Det finns förrädiska onda krafter som opererar djupt inne i den amerikanska underrättelsetjänsten och det enda sättet att stoppa dem på blir att försöka dra fram all smutsig byk i det offentliga. Till sin hjälp får Rogers dels agenten Black Widow (Scarlett Johansson), som vi ju känner sedan tidigare filmer och en krigsveteran med spännande flygutrustning vid namn Sam Wilson, kodnamn Falcon (Anthony Mackie). Mot sig har Captain America plötsligt hela S.H.E.I.L.D. och en mystisk lönnmördare som kallas för The Winter Soldier och som på gott gammalt mytiskt vis visar sig vara en mörk spegelbild av vår hjälte själv.

Filmens centrala politiska kraft ligger i hur den hanterar vår tids stora frågor om övervakning och om vad för slags steg en förment demokratisk stat är beredd att ta för att skapa ordning och trygghet. Är vi beredda att betala det pris som en förlust av frihet innebär? Metaforen med det moderna övervakningssamhället som en subtil fortsättning och återfödelse av nittonhundratalets mörka totalitära maskineri blir i filmen på alla sätt konkret verklighet. Captain America är en man ur takt med vår tid. Där i ligger hans svaghet. Men också hans styrka. Det är därför logiskt att han, en inkarnation av ett förflutet Förenta Staterna, här måste ge sig i kamp mot det nya USA och allt det som dess myndigheter kommit att bli.

Evans fortsätter att växa i rollen. Han gestaltar den med en lätt distans. Låter oss se hur naiv och blåögd Rogers på sätt och vis är och gör det samtidigt till det som får oss att tycka om honom. Han ger oss också precis lagom med sorg och melankoli över allt det som Rogers har förlorat. Inte så att han blir en mörk och molande karaktär a la Nolans Batman, men det finns ändå något av en tragisk hjälte där. En människa som tvingats, och försätter att tvingas, offra allt för kunna rädda världen om och om igen. Scarlett Johansson har mer att göra som Black Widow i den här filmen än i tidigare avsnitt men hon känns fortfarande något underutnyttjad. Jag hoppas verkligen att Marvel tar sitt förnuft tillfånga och ger henne en egen film snart. Samuel L. Jackson spelar som vanligt Samuel L. Jackson när han gestaltar Nick Fury och om den saken finns inte mycket att invända. Robert Redford går väl lite på autopilot men har ändå tillräckligt med gravitas för att det ska räcka och bli över.

Även om "Captain America: The Winter Soldier" inte höll för mig hela vägen gav den utan tvekan mersmak för vad som komma skall i framtiden. Att Marvels filmuniversum numera rymmer både det kosmiska och det mer jordnära gör det till en rik värld där i princip vad som helst kan hända. Filmserien tycks verkligen ha kommit in i sin andra andning nu och det är med spänning vi ser fram emot nästa års uppföljare till "The Avengers". Och innan dess? Vem vet? Jag kanske rent av ger "Agents of S.H.E.I.L.D." en andra chans?

Guardians of the Galaxy

Marvel Comics självförtroende är på topp. Inte nog med att de valt att som sommarens storsatsning presentera ett massivt rymdäventyr baserad på en av sina mer obskyra serietitlar  "Guardians of the Galaxy", en serie som förlaget började publicera först 2008 (även om det fanns en tidigare version från 60-talet också med helt andra karaktärer). Inte nog med det alltså. Innan den här filmen ens hunnit haft premiär meddelade Marvel att de tänker satsa på att ge dessa galaxens väktare en egen animerade serie också. Plus att uppföljaren redan är på g. Så nog tror förlaget på sitt eget varumärke vid det här laget.

Nu verkar satsningen ha betalat sig. Filmen har redan efter premiärhelgen blivit en stor ekonomisk framgång och verkar dessutom ha blivit väl mottagen av de flesta. Det är inte att förundra sig över. "Guardians of the Galaxy" är rymdopera som svänger och gungar. Filmen är fjäderlätt och den som letar efter substans bör leta på annat håll men även tomma kalorier kan vara å så delikata när de serveras på rätt sätt som här. Regissören James Gunn (som också skrivit manuset tillsammans med Nicole Perlman) hittar precis rätt ton av respektlös tramsighet för att föra med oss på denna resa ut i en märklig galax av grönhudade lönnmördare, talande tvättbjörnar och evighetsstenar. Allt levererat med en charm som är absolut avväpnande. Det finns en rytm och tajming rakt igenom är tilltalande.

Om själva intrigen behövs inte mycket sägas. Det finns en grej. Alla vill ha grejen. Om de onda får grejer kommer dåliga saker att hända. Okej? Kör! Ungefär så. På den goda sidan formas under filmens gång ett omaka gäng bestående av våra lite stukade hjältar: Peter Quill (Chris Pratt) är en människa från Jorden som kidnappades av rymdvarelser just efter att hans mamma dött. (Vilket vi får se i en faktiskt ganska gripande inledningsscen.) Han är uppfostrad av rymdpirater och hans enda koppling hem till Jorden är en freestyle och ett blandband som hans mamma gett honom. Gamora (Zoe Saldana, inget rymdäventyr utan Zoe S) är adoptivdotter till den store ondingen Thanos och en livsfarlig lönnmördare. Drax, förgöraren (Dave Bautista) är ett sörjande muskelberg ute efter hämnd. Rocket (med röst av Bradley Cooper) är en genetiskt modifierad tvättbjörn, typ, som arbetar som prisjägare tillsammans med den vandrande trädet Groot (röst, Vin Diesel). Så ser laguppställningen ut.

Pratt är precis lagom tramsig och kul i rollen som en man som upptäcker att han faktiskt har ett hjärta av guld. Saldana gestaltar sin Gamora med en kombination av styrka och sårbarhet, precis som förväntat. Står ut gör Bautista och Bradley Cooper. Bautistas Drax är en mycket rolig karaktär inte minst för att hans massiva kroppshydda står i kontrast till figurens verbala svada, samtidigt som han inte alls förstår ironi eller metaforer. Bradley Coopers röstarbete som Rocket kan väl vara bland det bästa skådespelaren har gjort. Befriad från sitt eget ansikte tar han ut svängarna ordentligt. Resultatet blir en karaktär som är ganska oemotståndlig. Rocket är hård och tuff men visar sig också ha en sentimental sida. Jag tycker mycket om vänskapen mellan honom och Groot.I mindre biroller ser vi bland andra Benicio Del Toro, John C. Reilley och Glenn Close. De är en stabil och trygg närvaro i filmen utan att överskugga huvudkaraktärerna.

Bradley Cooper i rollen han var född att spela.

Det finns något väldigt tillfredsställande med en film av det här slaget som inte tar sig själv på allt för stort allvar, som inte känner behovet av att vara "mörk och smutsig" och där den stora actionfinalen inte är ute efter att mala ned mig till underkastelse. "Guardians of the Galaxy" bryter inte ny mark och jag vet inte om den kommer att växa till en klassiker för framtida generationer. Den är nog nöjd med att vara ett stycke god, god underhållning för stunden. Det är verkligen inte det sämsta. Det kräver förvisso rätt handlag och det är precis vad filmmakarna har tillämpat här.