Ghostbusters

Låt det först av allt vara sagt: Det är så oerhört viktigt att vi får se såna här filmer - med kompetenta, roliga och superdupercoola kvinnor i rollerna som actionhjältar. Paul Feig har kommit att specialisera sig på sådana filmer. Efter succén med "Bridesmaids" fortsatte han med "The Heat" och förra årets "Spy", actionkomedier som i båda fallen tog typiskt manliga genrer från förr, gav dem en uppfräschade humoristisk touch och satte Melissa McCarthy i framsätet som den stora stjärnan. På många sätt är den nya versionen av "Ghostbusters" ytterligare en film i samma andra. Jag önskar verkligen att jag hade tyckt lika mycket om den som de tre tidigare titlarna jag nämnde ovan. Kära läsare, det gjorde jag tyvärr inte.

"Ghostbusters" har många goda sidor. jag tyckte mycket var riktigt roligt. Kristen Wiig och McCarthy vet jag sedan tidigare är beundransvärda skådespelare och humorister. Leslie Jones och Kate McKinnon kände jag inte till sedan tidigare för jag tittar inte på "Saturday Night Live" men oj, vad de imponerar. Och särskilt då McKinnon i rollen som gruppen galne uppfinnare Holtzmann. Jag kan inte påminna mig när jag senast såg en kvinnlig karaktär visa upp ett så totalt självförtroende och vara så bekväm i sig själv som Holtzmann framstår i filmen. Hon är som en korsning mellan Pippi Långstrump och popartisten Pink. Bad-ass är bara för namnet och faktum är att det vore värt att se filmen bara för hennes skull.

Värd en biobiljett.

Men tyvärr - som helhet är det här en ganska trasig film. Den vet inte ens riktigt vad den ska vara. När jag recenserar brukar jag ibland slitas mellan viljan att behandla varje film som ett eget självständigt verk å ena sidan, å andra sidan impulsen att se hela filmhistorien som ett enda ständigt pågående samtal. Det verkar som om Feig brottats med ett liknande dilemma.

Å ena sidan är det väldigt tydligt att det finns ambition av att göra "Ghostbusters 2016" till sin helt egen grej. Det är inte helt enkelt att sätta fingret på vad det är frågan om. Remake? Reboot? Det är i alla fall inte en uppföljare, vilket det tidigare ryktades skulle vara fallet. Vi får således en helt ny historia. Även om handlingen strukturellt följer förlagan är storyn annorlunda och den ansiktslösa lovecraftianska fasan från en annan dimension som var hotet i 1984 års upplaga är här ersatt av en mänsklig skurk - en arg manlig nörd spelad av Neil Casey - vars plan är att frammana spöken för att se den värld som gjort honom så illa brinna. (Han är som en vandrande representant för alla de internettroll som gnällt och tjutit över den hädiska tanken på tjejbaciller i remaken på deras älskade barndomsfilm.) Även filmens karaktärer är nya. De är inte bara de gamla spökjägarna minus snopp utan helt egna nya figurer med sina egna personlighetsdrag och dramatiska motsättningar. Bra så.

Men om Feig (och hans manusförfattare Katie Dippold) med ena handen visar att de vill ge oss nytt måste de samtidigt med andra handen hela tiden ge oss det gamla. Referenser till den gamla filmen står bokstavligen som spön i backen och det blir bara värre ju längre det fortgår. Allt det vi känner igen måste in. Så ägnas t.ex. massor av tid åt utvecklandet av Ghostbuster-loggan. Där har vi den gamla brandstationen. Där kom det gröna matglada slajmspöket. Och där som ett brev på posten dök Marshmallow-mannen upp och satte sig på våra busters. Och så alla cameos. Vid alla makter! Alla ska klämmas in på ett hörn. (Nå, alla utom Rick Moranis. Till och med Harold Ramis är med som en byst.) Och varje gång en sån här referens kommer in är det som om filmen trampar bromspedalen i botten och pekar övertydligt åt oss i publiken: Titta! Ser ni? Det här känner ni väl igen va? Det här tycker ni väl om? Inget av det är roligt. Särskilt inte Bill Murray eller Dan Aykroyd.

Ja, vi har sett den förut.

Överhuvudtaget är tempot i filmen ett stort problem. Det hackar och rycks i de narrativa trådarna hela tiden. Som så många av samtida amerikanska filmkomedier är mycket av dialogen framimproviserad. När det funkar kan det bli guld. När det inte funkar sitter en och skruvar på sig som inför dålig teatersport som går på tomgång. Många skämt mjölkas allt för långe. Ett exempel på det är Chris Hemsworths manlige bimbo till sekreterare. Kul ett par scener. Inte mer. Det blir aldrig något riktigt flyt.

Och värre än så - det finns tillfällen när det är uppenbart för mig som publik att det fattas scener som inte fått plats. Ett exempel - jag ska försöka att spoila så lite som möjligt: Inför sista akten av filmen blir spökjägarna bortförda inför medias kameror och förklarade för att vara bluffar. I nästa scen sitter Wiigs karaktär hemma i sina civila kläder när poletten plötsligt trillar ned, hon inser vad som håller på att hända. Hon försöker ta sig tillbaka till högkvarteret medan staden briserar i kaos. I ett dramatiskt ögonblick kliver hon så in och räddar de tre andra. "Välkommen tillbaka" säger Holtzmann. Med andra ord, det fanns en sekvens där Wiig hoppar av, bestämmer sig för att inte vara Ghostbuster mer. Men den scenen hamnade på klippgolvet och det märks! Det finns fler exempel. Bland annat en dansscen som istället av någon anledning ligger i bakgrunden till sluttexterna.

Tematiskt finns det flera trådar i berättelsen som antyds men som inte ges tillräckligt utrymme för att få full effekt. Den komplicerade vänskapen mellan McCarthys och Wiigs karaktärer till exempel. Det är nog meningen att den ska bära upp filmen men det kräver i så fall att vi som åskådare är beredda att lägga till en massa på egen hand. Samma sak med skurkens bakgrundshistoria. Den hade kunnat bli både gripande och intressant. Men filmen är för intresserad av att roa i stunden för att någonsin bli en helhet. Och det är synd. För mitt i all CGI-fest är den här sortens film som sagt så himla viktig.

Upstart Crow

Ibland dyker det upp kulturella artefakter som verkar vara som gjorda bara för dig. Som prickar in det där perfekta venndiagramet av intressen. Till exempel vet ju alla som känner mig att jag är ett überfan av Shakespeare - jag har översatt och satt upp honom många, många gånger om och så vidare. Jag är också djupt förtjust i torr och bisarr brittisk sitcom. En av mina absoluta favoriter är gamla goda Blackadder från 80-talet. Och den bästa säsongen av den serien är ju utan tvekan den andra som utspelar sig i den elisabethanska eran. Så om någon skulle föreslå en sitcom om William Shakespeare och hans tidiga försök att slå igenom som dramatiker författad av Ben Elton (en av den svarte ormens skribenter och dessutom en mycket underhållande satiriker i romanform) - då kan jag ju inte göra annat än att säga "Ja tack" Nu på en gång!" och klistra mig vid skärmen.

När sedan serien visar sig vara precis allt det som jag hade kunnat önska - den är bitsk, lärd, bitvis lagom plump, oklanderligt tajmad och balanserande precis på rätt nivå av anarkonismer - då har jag egentligen inte så mycket mer att tillägga än att om ni är alls något som mig så måste, måste, MÅSTE ni se "Upstart Crow" så snart som absolut är möjligt.

Titeln hämtar serien från ett berömt citat hämtat från poeten och pjäsförfattaren Robert Greene som i en pamflett från 1592 hävde ur sig följande om en konkurrent som han inte gillade: 

"Yes, trust them not, for there is an upstart crow, beautified with our feathers, that, with his Tygers heart wrapt in a Players hide, supposes he is as well able to bumbast out a blanke verse as the best of you; and being an absolute Johannes Factotum, is in his owne conceit the onely Shake-scene in a countrie."

Ord och inga visor. Den där referensen till "Shake-scene" på slutet gör det uppenbart vem Greene syftar på. Det är det tidigaste omnämnandet av Shakespeare som dramatiker vi har bevarat. Greene som liksom de flesta andra som skrev pjäser för scenen vid den här tiden var universitetsutbildad (läs bitter arbetslös akademiker) och han tycks inte haft mycket för den där skådespelaren som struttade runt som en annan uppkomling och fick för sig att han själv kunde skriva. Greene dyker också upp i serien som en återkommande antagonist som om och om igen försöker sätta dit Shakespeare, skämma ut honom och så vidare.

Shakespeare spelas av David Mitchell, en annan favorit bland det senaste decenniets brittiska komiker. Han gör dramatikern med en balanserad blandning av ambition, mindervärdeskomplex och närmast naiv dumhet. Vi möter en Shakespeare som slår underifrån, som får kämpa med näbbar och klor för att vinna någon som helst form av respekt oavsett om det handlar om hans familj, hans tjänare, hans teatergrupp eller samhället i stort. Och i strävan efter att uppskattas låter han sig också utnyttjas. I en rolig invertering av gamla konspirationsteorier är det i den här serien Shakespeare som skriver alla Christopher Marlowes (Tim Downie) pjäser. Marlowe behöver bygga upp ett rykte som författare som cover för sina spionaktiviteter och Shakespeare tycker att han är en så ball snubbe att han låter denne ta några av hans bästa pjäser till dags dato. Det är ett skämt som kanske riktar sig till de redan invigda men å andra sidan - det är ju just det jag är.

Elton utnyttjar naturligtvis också intrigmoment och paralleller till en rad av Shakespeares senare pjäser som byggstenar i de olika avsnitten. Effekten är ofta väldigt rolig. Elton jobbar också med precis lagom mycket anakronismer. Ett återkommande gag är t.ex. att Shakspeare klagar på bristande service och ständiga förseningar i vagntransporten mellan London och Stratford-On-Avon. Även den som åker tåg med någon slags regelbundenhet i dagens Sverige kommer att känna igen sig. Ändå är serien tydligt grundad i sin tidigmoderna miljö. Överhuvudtaget är "Upstart Crow" väldigt väl konstruerad och det märks att Elton läst det senaste vad gäller Shakespeare-biografier. (Särskilt, skulle jag tro, Greenblatts "Will In The World" från 2004.) Förutom Wills två tjänare Bottom (Rob Rouse) - vars namn vi känner igen - och Kate (Gemma Whelan) som drömmer om att själv få stå på scenen är alla karaktärerna verkliga personer ur historien som rörde sig i Shakespeares kretsar.

Jag är faktiskt särskilt förtjust i scenerna med familjen i Stratford-On-Avon. Och inte minst då i Liza Tarbuck som Shakespeare fru Anne. Det finns en värme i hennes porträtt och en intimitet mellan henne och Mitchell som överraskar och som jag tycker mycket om. Elton väljer inte den självklara vägen här. Anne Shakespeare var tio år äldre än sin make och giftermålet tycks ha kommit till efter att William gjorde Anne gravid. Allt detta berörs förvisso i serien men det är också tydligt att makarna faktiskt också älskar och respekterar varandra. Det hade varit så lätt att göra Anne till en Selma för Will Shakespeares Lilla Fridolf men så är det alltså inte alls. Varje avsnitt avslutas dessutom med en återkommande scen där makarna sitter tillsammans vid brasan och röker varsin pipa tillsammans. Det låter kanske konstigt att säga så om en sit-com, men jag hoppas faktiskt att det kan ha varit så även på riktigt.

#relationshipgoals

The Lobster

David tar in på ett hotell. Han har fyrtio dagar på sig att hitta en partner att dela sitt liv med. Om han inte lyckas kommer han att förvandlas till ett djur. Vilket djur får han välja själv. David tänker att han nog vill bli en hummer. De kan leva tills att de blir hundra år och de förblir fertila tills de dör. David finner det tilltalande. Med sig har David en hund. Hunden var en gång i tiden hans bror. Brodern lyckades inte hitta någon partner. Hotellet arrangerar varje dag jaktutflykter. Gästerna utrustas med bedövningsgevär och skickas ut i skogen där de jagar singlar som lever utanför samhällets normer. Varje ensam som gästen fångar in ger en extra dag på hotellet. En extra dag att hitta den där någon som ska komplettera dem.

Detta är "The Lobster", den grekiske regissören Yorgos Lanthimos första engelskspråkiga film. Den är väldigt rolig. Och sorglig. Den är också väldigt grym. Filmen öppnar med en sekvens där en kvinna skjuter ihjäl en åsna med en pistol. Scenen får aldrig någon förklaring i filmens handling. Det är som om den i första hand finns där för att påminna oss om att det under allt knas och all absurdism ligger en svart avgrund och pulserar. Lanthimos vill inte låta oss glömma den saken.

Världen som filmen tecknar är grå och murrig. Himlen är nästan hela tiden täckt av moln. Känslan och doften av höst ligger som ett täcke över allt, även inne på det allt annat än hemtrevliga hotellet, där de boende ges identiska kläder och blir runt fösta och övervakade av personalen som vore de fångar i ett fängelse. Deras brott - att inte ha någon partner. Att vara ensamma. En slags misslyckande som vi får förstå att samhället finner allt för smärtsamt för att acceptera.

Lanthimos arbetar med satir på en ljuvt subtil nivå. Den upp-och-nedvända värld som han visar oss är bara precis så skissartat tecknad som den behöver vara för att det ska gå att förhålla sig till den. De mer otroliga inslagen bara finns där, behandlas helt som vardag av filmens gestalter. Det är inte en film driven av effekter. Visuellt är den slående med sina landskap och sina interiörer som valts med stor omsorg. Mer än en gång medan jag ser filmen slås jag av en slags likhet med Wes Andersons verk. Men Lanthimos är som en Anderson som tagit nedåttjack. Dockhustrolleriet är här parat med ett svart, svart blödande hjärta som inte tror mycket gott om människan.

I centrum har vi alltså David, som spelas av Colin Ferrell. Ferrell har aldrig hört till mina favoritskådespelare. Jag har aldrig köpt honom som actionhjälte och aldrig uppfattat hans filmpersona som så vidare sympatisk. I rollen som David är han perfekt. Han är och ska vara ett tomt kärl och Ferrell fångar det med en precision som jag imponeras av. Jag tycker inte om honom. Det är nog inte heller meningen att jag ska göra det. Spelstilen är genomgående nedtonad, deadpan, förråder inte mycket av karaktärernas inre. Filmen har långt fler fantastiska bifigurer än vad som låter sig räknas upp här. Alla är ganska kalla, distanserade, frånvarande och kapabla till att göra varandra riktigt illa. Ett undantag är John C. Reilley, som spelar en annan av hotellets gäster som David umgås med. Reilley kan naturligtvis inte undgå att skänka något av mänsklig värme till sin läspande karaktär. Det andra undantaget är Rachel Weisz som spelar en av de jagade singelmänniskorna i skogen och som David träffar efter att ha lämnat hotellet. Filmens andra hälft, som nog är något svagare än den första, kretsar mycket kring ett förbjudet förhållande som växer fram mellan Ferrells och Weiszs karaktärer.

Ferrell och Weisz finner varandra i skogen.

"The Lobster" är inte en film som skriver sin publik på näsan. Det är upp till oss själva hur vi vill tolka och förstå berättelsens minst sagt säregna centrala metafor. Vad som står klart är att Lanthimos finner ett småsadistiskt nöje i att peta i vår tids föreställningar om tvåsamhet. Hur djupt rotat det är. Hur märkliga och ytliga våra idéer är om vad det är som får oss att "passa ihop". Om hur de som väljer att ta avstånd själva kommer att bli minst lika hårdfört förtryckande som det samhälle de flytt från. Det är en mycket rolig film men också en där skrattet ofta fastnar i halsen. Om den sedan inte håller helt ut hela vägen må vara hänt. Jag kommer att bära den med mig länge.

Creed

Någonstans i mitten på "Creed" kommer det en kort liten scen som för mig gör hela filmen. Vår huvudperson Adonis (en underbart laddad Michael B. Jordan) sitter på en trapp mot gatan någonstans i Philadelphias afroamerikanska arbetarkvarter, redo att ge sig ut på en träningsrunda när en ung grabb på en alldeles för stor trimmad moppe kör upp till honom. "Det är du som är Creed, va?" undrar lillkillen. Ryktet om boxaren som ska upp och fajtas om världsmästartiteln har spridits i kvarteren. Adonis nickar till svar. Lillkillen är impad men spelar cool och bränner iväg på sin knattrande moped. Själv är jag uppvuxen i skogen i Småland, ungefär så långt från den amerikanska urbana sociopolitiska och ekonomiska verkligheten som skildras som du kan komma - men just där just då, i den där scenen med killen på sin moppe är det som om världarna möts och igenkänningen är total. Det är ett naket och enkelt möte som verkligen berör. Jag önskar att resten av filmen hade varit lika stark.

Personligen har jag ingen relation till "Rocky"-filmerna. Jag tror faktiskt inte ens att jag sett någon av dem från början till slut, bara fångat bitar av dem här och där. Det hade nog hjälpt att ha det för "Creed" hämtar mycket av sin emotionella vikt från den mytologi som utgörs av de tidigare filmerna.

Det är en klyftig idé. Regissören Ryan Coogler, som tidigare gjort t.ex. dramat "Last Stop Fruitvale Station" (även den med Jordan i huvudrollen) vänder på steken och låter oss möta Adonis Johnson, en oäkta son till Apollo Creed, boxaren från de gamla "Rocky"-rullarna som gestaltades av Carl Weathers, Rocky Balboas nemesis, ständige motståndare och slutligen nära vän (innan Dolph Lundgren slår ihjäl honom i början av "Rocky IV").

I filmens första sekvens blir den unge Adonis räddat från ett barnhem efter att hans mor dött av Creeds hustru Mary Anne (Phylicia Rashad, minsann). Trots att Adonis är produkten av en av hennes mans otrohetsaffären gör hon nu det som för henne är det enda rätta, hon adopterar pojken som sin egen och ger honom en priviligierad uppväxt med allt han kan tänkas behöva. Det enda hon inte kan göra är att bota Adonis från den vrede och det revanschbehov han bär på, det inre tvång som driver honom att gå i sin fars fotspår, att söka upp Rocky och övertala honom att träna honom.

Så stiger då Sylvester Stallone in i filmen. En åldrad slugger, en luffsande Baloo-björn med hatten på sned. Lätt mosigt mumlande ur mungipan när han säger att han har lagt allt det där med boxandet på hyllan. Ändå går han med på att träna det nya unga hoppet. Såklart. Rocky bär sitt hjärta på utsidan av kroppen. Scenen när han besöker sin döda frus grav och läser tidningen för henne är så söt och sorglig. Långt borta är den sortens larviga övervintrande machotrams som präglar Stallones "Expendables"-filmer.  Det här är den andra Stallone, han som nånstans vill bli respekterad som en riktig skådis. Det är svårt att inte falla för hans charm.

"Rocky" var berättelsen om en vit arbetarmans kamp för den amerikanska drömmen. Han blev på många sätt en sinnebild för det amerikanska åttiotalet. Han står till och med staty i Philly, så fiktiv han är. (De använder statyn i filmen på ett rätt fiffigt sätt.) I "Creed" har den svarta huvudpersonen möjlighet till ett välbeställt liv men väljer ändå att bevisa sig själv med nävarna. Jordan låter oss hela tiden ana den där hungern och målmedvetenheten i hans rastlösa blick. När är det min tur? tycks den säga. När ska en person som jag äntligen få vara hjälten? Det finns en komplicerad väv av betydelser och identitetspolitiska implikationer här som både expanderar och låter oss brottas (förlåt boxas) med nutid och dåtid utan att det någonsin kommer upp till ytan och blir explicit.

Och det här nog här nånstans som filmen tappar mig. Det finns som sagt mycket i den som är intressant men det håller inte hela vägen. I alla fall inte för mig. För bakom all nostalgi och alla ikoniska markörer - trapporna upp till bibblan i Philadelphia, shortsen med den amerikanska flaggan på, de ständiga referenserna till den sedan länge döda fadern och så vidare - så är det ändå en ordinär sportsmelodram det här. Träningsmontagen, mästaren och lärljungen, den orolige föräldern som ändå rycks med på slutet, en obligatorisk love story som inte tillför så mycket, den stora matchen i tredje akten och insikten att det inte är segern som är det viktiga utan kampen, att aldrig ge upp. Det kunde lika gärna ha varit "Karate Kid". Om än med större politisk relevans.

Bosch - Säsong ett & två

Har vi nått "peak television"? Det är något som amerikanska tv-kritiker har börjat diskutera på sistone. Med det menar de det faktum att vi har fler tv-serier än någonsin och att det inte längre är möjligt för en person att ha en riktig överblick, inte bara av televisionslandskapet i stort utan även över allt som är riktigt bra. Så brukade det inte vara. Att det sedan varit grundförutsättningen för all kritik av litteratur eller film gör nog ändå att jag inte oroar mig särskilt mycket.

Men jag tar upp det eftersom jag fram till helt nyligen hade totalt missat ett väldigt bra TV-drama som jag här vill rikta er uppmärksamhet på. Serien heter "Bosch", är producerad direkt för Amazon och den är baserad på en serie kriminalromaner av författaren Michael Connelly. Connelly förefaller vara väldigt produktiv. Jag har inte läst något av det han skrivit men jag blir verkligen sugen när jag ser serien baserad på hans karaktär

Seriens huvudförfattare heter Eric Overmeyer. Han har varit inblandad i flera av TV-historiens bästa kriminalserier som t.ex. "Homicide" och "The Wire". Det märks. Det finns faktiskt en hel del av Wire-DNA i "Bosch". Flera skådespelare från den serien dyker upp här. Och precis som i "The Wire" utnyttjas ett saktmodigt, ytterst välgenomtänkt tempo till att expandera historien om ett brott ut till berättelsen om en stad och om det amerikanska samhällsbygget. Samma sociologiska djup som "The Wire" har förvisso inte "Bosch" ambition på, men den har andra kvaliteter.

Serien utspelar sig i Los Angeles och det finns en klar linje till noirtraditionen. Seriens estetik är sval och sparsmakad. Titelsekvensens jazziga blås sätter tonen för det som komma skall. I centrum står en detektiv vars plågade och trasiga manliga själ driver honom att konfrontera mänsklighetens alla ruttnaste sidor i en kamp för ett rättspatos som kanske inte alltid står i samklang med polismyndighetens reguljära föreskrifter. Gestaltad av Titus Welliver är detektiven Harry Bosch på många sätt en typisk deckarhjälte - envis, hård, kärv - men han har också andra sidor. Det finns något skört och försiktigt över honom med. Han längtar efter att knyta an kontakten till sin dotter som han träffar allt för sällan och det känns verkligen som om han skulle vara en bra pappa, en som verkligen lyssnar och bryr sig. Det är ett porträtt med flera sidor.

Varje säsong kretsar kring ett specifikt fall. Den första handlar om jakten på en seriemördare och den andra om en uppgörelse i undre världen med kopplingar till kasinovärlden och porrindustrin.Tempot är bitvis försiktigt men ändå med inre driv. Vårt huvudfokus är på Bosch och hans kollegor men det finns även utrymme för bifigurerna och människorna på den andra sidan om lagen att ta plats. De delarna av serien är minst lika gripande. Inte minst i första säsongen där vi får spendera mycket tid med den efterlyste mördaren Reynard (Jason Gedrick) och dennes fostermor Irene (Veronica Cartwright). De scenerna är som ett litet kammarspel sig självt, gripande, otäckt, ömt och tragiskt på samma gång. Det är ett nyttigt korrektiv mot så mycket annan populärkultur där seriemördaren allt för ofta blåses upp till orimliga och omänskliga proportioner.

Bland andra skådespelare i den väl avvägda ensemblen som utmärker sig kan nämnas Jamie Hector, Amy Aquino, Sarah Clarke och Lance Reddick (som gör ungefär samma slags tajta och tuffa polischef som han spelade i så väl "The Wire" som "Fringe" men som alltid är ljuvlig att se).

Bosch (Titus Welliver) och Edgar (Jamie Hector).

"Bosch" är ett tätt kriminaldrama men det är verkligen stämningen som fångar mig. Det är väl förvisso inte på något sätt unikt eller originellt med melankoliska detektiver, tvärtom är det som sagt en lång tradition som sträcker sig tillbaka till den hårdkokta genrens första guldålder. Det som gör att "Bosch" lyfter är sättet som Overmeyer och hans team behandlar det på. Noir är känslig materia. Det krävs inte mycket för att du ska missa målet och då kommer resultatet onekligen att bli parodiskt. "Bosch" undviker alla de fallgroparna och slår an strängen precis rätt. Jag ser redan fram mot att få ta del av Harry Boschs nästa fall.

Deadpool och X-Men: Apocalypse

I år har två filmer i franschisen baserad på Marvels mutantserier gått upp på bio. Av dem gjorde den ena stor lycka vid biljettkassan och mottogs som något av en frisk fläkt. Den andra mötes med en axelryckning. Det borde betyda att jag är i minoritet här för jag tyckte faktiskt att "X-Men: Apocalypse" bitvis var riktigt bra medan "Deadpool" i min bok var ett ordentligt magplask!

Det är inte det att jag inte förstår varför "Deadpool" tilltalade somliga. Särskilt inte som jag kom att se den ganska kort efter att ha släpat mig igenom Snyders Stålmannen/Läderlappen-rulle. Den filmens gravallvarliga dysterhet och machismo blev bitvis ofrivilligt humoristisk. På ett sätt då befriande med något som "Deadpool" som inte tar något alls på allvar. Redan de inledande förtexterna är ett enda långt metaskämt som listar alla klichéer som vi kommer att få ta del av under filmens gång. Någonstans där fladdrar också en samlarbild på Ryan Renolds i rollen som Gröna Lyktan förbi, som en påminnelse om att huvudrollsinnehavaren redan spelat en annan hjälte i trikåer utan större framgång. Och så fortsätter det.

Den självparodiska stilen blandas sedan upp med hypervåld uppskruvat till tusen. Det är mer Tom och Jerry än traditionella Marvel-slagsmål. Fysikens lagar är underställda slapstickens och såväl blod som kroppsdelar flyger vilt omkring. Och visst, hela poängen med en karaktär som Deadpool är att han är så amoralisk, en maktfantasi befriad från alla de sociala gracer som brukar omge seriehjältar. I stället för en moralkod har han ett hämndbegär och en stor portion swag. Känslan är hela tiden att han tycker han själv är jävligt het i sin svart-röda dräkt.

Jag är med i kanske tio minuter. Sedan tröttnar jag ganska snabbt. Visst dyker det upp roliga one-liners filmen igenom. Jag är särskilt svag för scenen där Colossus (med röst av Stefan Kapicic) ska släpa med Deadpool till Professor X och denne omtöcknad undrar: "Stewart eller McAvoy?" Det finns mycket av den sortens humor i filmen. Problemet är väl bara att det är den sortens inslag som funkar bäst som kristyr. Filmen "Deadpool" blir snabbt som en tårta som enbart består av kristyr och som saknar sockerkaksbotten. Den sjunker ganska snabbt ihop.

Jag kan knappt överhuvudtaget redogöra för filmens handling, helt enkelt för att den är så obetydlig för helheten. Och visst, tunna intriger är vi kanske vana vid när det gäller superhjältefilm och ja, det är skönt att för en gångs skull finalen inte går ut på att jämna städer med marken men jag känner mig i alla fall mest tom efteråt. Den enda känslan förutom några småskratt som filmen ger mig är medkänsla för Morena Baccarin, som är oerhört begåvad men ständigt underutnyttjad, och som i den här filmen är helt och hållet reducerad till passivt kuttersmycke. Blä för det.

Då gillade jag som sagt "X-Men: Apocalypse" bättre. Med det vill jag inte påstå att den hör till de starkaste av mutantfilmerna. Särskilt inte i jämförelse med förra delen "Days of Future Past". Trots samma kreativa team, med regissören Bryan Singer i spetsen, är den här filmen betydligt mer splittrad. Det är många intrigtrådar och sidohandlingar som löper parallellt och dessvärre håller väl inte alla hela vägen.

Svagast är faktiskt det som på ytan skulle vara huvudplotten, filmens stora skurk - Apocalypse, en uråldrig mutant, kanske rent av världens första. Gestaltad av en till oigenkännlighet blå Oscar Isaac, vaknar denne Apocalypse till liv efter årtusenden av slummer och förväntar sig att bli dyrkad som en gud precis som han var i Egypten på den gamla goda tiden. Det är precis lika trött och oinspirerat som det låter. Isaac är helt bortkastad i rollen och det lyfts inte ett finger för att utforska det som kunde ha varit någon form av tematiskt djup kring karaktären. Styrkan i X-menfilmerna är och har alltid varit mutantkrafterna som metafor för utanförskap och att känna sig annorlunda. Att då koppla det till en mer existentiell överbyggnad hade kunnat bli riktigt spännande. Men det händer alltså inte. I stället spårar allt ur ännu mer CGI-förstörelse av ganska oinspirerad natur. Lika hopplöst bortkastade är de sidekicks som Apocalypse samlar omkring sig, inte minst stackars Olivia Munn - ännu en fantastisk skådespelare som reduceras till tajt dräkt och att puta med rumpan.

Ändå finns det bitar av filmen som jag verkligen tycker om. De tidiga sekvenserna med Magneto (Michael Fassbender) som försöker leva ett vanligt liv som arbetare i Polen är ett tragiskt drama i miniatyr där Fassbender får lov att verkligen briljera. Sånt vill en ju se mycket av. Jag gillar scenerna när vi får följa de unga versionerna av Scott Summers och Jean Grey (nu recastade som Tye Sheridan och Sophie Turner från "Game of Thones"). Det är den där sortens tonårssåpa som Marvel alltid gjort så bra. En actionsekvens med Evan Peters som Quicksilver är visserligen delvis en upprepning från förra filmen men lyckas nog faktiskt toppa den i visuell påhittighet och förmåga att faktiskt häpna. James McAvoyoch Rose Byrne är väldigt fina tillsammans. Och så har vi då slutligen Jennifer Lawrence som än en gång själ showen fullständigt som Mystique och som i kraft av sin enorma pondus förvandlar karaktären till filmens riktiga huvudperson.

"X-Men: Apocalypse" är alltså en påse blandat, minst sagt. Men det finns åtminstone någon slags drama här. Och en del riktiga karaktärer. Visst kan det vara befriande med den sortens respektlöshet som "Deadpool" kommer med men om det inte har någon grund alls då blir det faktiskt bara en slags populärkulturell onani.

The Black Tapes Podcast och De dödas röster

Det har alltid varit en central del av den gotiska skräcktraditionen att bygga upp en känsla av att det vi får ta del av faktiskt är på riktigt. Vi vet förstås att så inte är fallet men ändå går vi med på kontraktet - därför att ju verkligare det spöklika känns ju mer drabbar det oss. Och njutningen i det verkligt skrämmande är just det, att vi utsätter oss får något. Något som är på låtsas men som vi anar djupt nere i våra själsdjup skulle kunna vara verkligt.

Så när vi berättar en spökhistoria runt en lägereld inleder vi den med "det här hände en kompis till mig...". Bram Stoker, Mary Shelly och H.P. Lovecraft byggde sina berättelser kring brev, dagböcker och "autentiska" dokument som sammanfogats för att låta oss ta del av den kompletta historien. I och med "The Blair Witch Project" och "Paranormal Activity"-serien flyttade greppet in i filmvärlden med det som brukar kallas för found photage.

En annan form som lämpar sig utmärkt för att berätta den här sortens mockumentära skräckberättelser är radioteatern. Ett medium som bygger på inspelade röster och där lyssnarens egen fantasi får skapa bilderna - det är lite som det bästa av två världar, inte sant? Nu tänkte jag tipsa om två sådana serier som finns tillgängliga i poddform. De delar båda mycket av samma uttryck och grepp och båda är de riktigt otäcka.

The Black Tapes Podcast är en kanadensisk serie som nu är inne på sin andra säsong. Den har snabbt blivit ett fenomen. I serien får vi möta journalisten Alex Reagan och hennes producent Nic. Alex påbörjar ett reportage om Richard Strand, en forskare vars provocerande framtoning och egna mystiska förflutna skulle vara nog i sig för att skapa ett fascinerande porträtt. Strand, själv en utpräglad skeptiker, är grundaren av ett institut som utfäst en belöning på en miljon dollar till den som kan presentera vattentäta bevis för att det övernaturliga existerar. Hittills har ingen lyckats menar han. Men podcasten hämtar sin titel från Strands samling av "svarta band" - fall som han inte lyckats motbevisa än. När Alex börjar nysta i dessa fall dras hon djupare och djupare in i en väv av läskigheter som bara växer och växer. Hon blir mer och mer personligt indragen och bergtagen allt eftersom historien fortsätter.

Serien är skapad och författad av Paul Bae och Terry Miles, vilka har bakgrunder som lärare och komiker. Det krävs dock lite grävande för att få reda på detta. Själva serien och hela dess närvaro på nätet håller hårt i fiktionen att detta är en verklig dokumentärserie. Skådespelarnas namn finns inte angivna någonstans. Såväl "Alex Reagan" som "Richard Strand" har sina egna twitterkonton. Den fiktiva radiostationen Pacific Northwest Stories där reagan arbetar i serien har en egen webbsida på nätet. Det finns gott om forumdiskussioner på Reddit och annorstädes där lyssnare debatterar om det som de hör är verkligt eller inte.

"Serial", Sarah Koenigs dokumentärpodd (tidigare omskriven här på bloggen), har uppenbart varit en stark inspirationskälla både vad gäller form, ton och innehåll. "Reagans" röst, sättet som hon berättar sin historia, tycks uppenbart modellerad efter Koenig och precis som i "Serial" finns det hela tiden ett metaperspektiv i berättelsen. Serien handlar lika mycket om "dokumentärens" tillkomst, processen, som de berättelser som formellt är dess ämne.

"The Black Tapes Podcast" är stundtals febrig och intensiv. Historierna som berättas är fyllda av märkliga och laddade bilder. Storyn expanderar hela tiden både utåt och inåt i koncentriska cirklar och effekten kan vara bitvis disorienterande. Jag misstänker att det är fullt medvetet från skaparnas sida. Det som håller samman allt är karaktärerna Alex och Strand. Samspelet mellan de två är dynamiskt och ju närmare Alex kommer ju mer mystisk blir Strand själv, samtidigt som Alex börjar tappa fotfästet i tillvaron. Särskilt skådespelerskan bakom Alex röst gör ett fenomenalt jobb vad gäller naturalistisk trovärdighet. Den nivån klarar inte riktigt alla i ensemblen att upprätthålla. Som helhet är serien dock hypnotisk och jag är klistrad så fort ett nytt avsnitt kommer.

Ännu starkare och mer imponerande är dock en svensk motsvarighet som Sveriges Radio släppte i veckan under rubriken "P3 serie": "De dödas röster" skapad av Sara Bergmark Elfgren, den ena av författarna till Engelsfors-trilogin. Även här är det alltså frågan om en fiktiv dokumentär med en kvinnlig journalist i centrum. Återigen leder undersökningen in i otäcka och övernaturliga skrymslen. Storyn som berättas är dock mer fokuserad och mer grundad i ett personligt trauma.

Vi får följa reportern Emma Nylander som arbetar med en serie om ett makabert mord från hennes ungdom på 90-talet. Mordet på Jessica Lundh som var Emmas bästa vän. Det blir en resa bakåt i tiden för Emma där hon återknyter bekantskapen men medlemmarna i sitt gamla kompisgäng. Det blir en historia om nu och då, vad vi gör med våra liv, om den sköra tonårstiden när allt tycks stå på spel, om skuld och ånger och om ond bråd död. Och så som sagt, det är en spökhistoria också. Mordet på Jessica Lundh har redan från början kommit att förknippas med ockultism och svart magi. Genom åren har legenden växt.

Det är ett finstämt och lågmält men hela tiden ruskigt drama som utvecklar sig. Serien består av åtta halvtimmeslånga avsnitt och jag misstänker att flera kommer göra som jag och lyssna på allt i ett svep. Den dokumentära ramen är väldigt genomförd och helt trovärdig. Även om "De dödas röster" inte driver fiktionen lika långt ut i paratextualiteten som "The Black Tapes" är den faktiskt mer övertygande. Röstskådespelarna som Sanna Sundqvist, Måns Nathanaelson, Leona Axelsen och Johan Ehn har en tonträff som är magisk. Här förekommer också författare som Jack Werner och Anna-Karin Linder Kraukis som sig själva, vilket är en rolig detalj. Där är bara någon röst som sticker ut och låter lite väl manierad men det är inget som påverkar helheten.

För mig som liksom rollfigurerna gick på gymnasiet vid den tiden, som också spelade Kult och andra rollspel, som också brottades med olyckliga förälskelser slår serien bitvis som en knytnäve i magen. Det finns så mycket att känna igen. Minnen kommer flödande tillbaka. Jag känner igen personerna i serien. Jag har delat så många av deras tankar, förhoppningar och farhågor. Mitt uppe i den andlösa thrillerhandlingen finns en sorg och ett blödande hjärta som jag omöjligen kan värja mig ifrån. Precis som i Engelsforstrilogin slår Bergman Elfgren an något äkta mitt uppe i all fantastik, med den skillnaden att här når det mig där det svider som mest.