Captain America: Civil War

En sak vet vi om fans av superhjältar. De vill se sin hjältar slåss mot varandra. Är Superman snabbare än The Flash? Skulle Batman kunna besegra Hulken? Men åh, Batman är ju DC och Hulken är ju Marvel. De kan inte mötas. Fast ibland har det hänt ändå. Fansen vill ju se det. Det bara är så, "Batman v Superman" från tidigare i år var en inte så lyckad variant på det temat. En betydligt bättre variant är "Captain America: Civil War". Eller som vi också kan kalla den: "Avengers 2,5".

Bröderna Russo som regisserade "Captain America: The Winter Soldier" har fått förnyat förtroende. Tacka för det. Den filmen var en väldigt lyckad blandning av superhjälteaction och paranoid politisk thriller. Den linjen fortsätter de att dra här. I "Civil War" ställs tematiska frågor som legat och skvalpat i Marvels filmuniversum en längre tid på sin spets: I en värld av människor med superkrafter, hur ska ansvar kunna utkrävas? Vem ska ha rätten att bestämma hur dessa förmågor ska brukas? Kan vi verkligen överlåta det avgörandet till människorna med krafterna själva? Å andra sidan, vågar vi verkligen förlita oss på att stat och myndighet (särskilt den imperialistiska supermakten USA) kan hantera den makten på rätt och riktigt sätt? Det är inte en fråga med självklara svar. Det visar sig att våra hjältar kommer till ganska olika slutsatser.

När myndigheterna vill ställa Avengers under FN-kontroll är Tony Stark/Iron Man (Robert Downey Jr.) helt med på tåget. Det finns naturligtvis en ironi här. Stark är ju kaptialisten, frifräsaren, mannen som gör vad som faller honom in. Men under filmseriens gång har läxan han alltid varit tvungen att lära sig varit just att ta ansvar, att förstå att hans handlingar har konsekvenser och att han måste brottas med de strukturer som han trots allt är en del av. Så Stark blir alltså gallionsfiguren för ena sidan. På den andra hittar vi Steven Rodgers/Captain America (Chris Evans).  Åter igen ironiskt. Kapten Amerika, skapad för att vara en personifiering av den amerikanska statsapparaten och det militärindustriella komplexet, supersoldaten, han som är myndigheternas förlängda arm - han av alla är den som måste resa sig och säga stopp och belägg. Nu har staten med sin övervakning och sin kontroll gått för långt. Den här gränsen får vi inte lov att passera.

Resten av Marvels superhjältar tvingas sedan välja sida. Nå ja, nästan alla. T.ex. Thor och Hulken är inte med den här gången. Å andra sidan introduceras även ett par nya figurer som Black Panther (Chadwick Boseman) och ytterligare en ny version av Spindelmannen (Tom Holland). Båda naturligtvis med egna filmer på g i pipen. Och scenen där Tony Stark dyker upp hemma hos Peter Parker och rekryterar honom är faktiskt en av filmens roligaste och charmigaste. Men det blir många superhjältar. Och som sagt, titeln må peka ut detta som en solofilm för Captain America. Men det är en Avengers-film. Ingen tvekan om den saken.

Team Captain America.

Det finns en slags traditionell vi-måste-rädda-världen-plot nånstans i bakgrunden här också. den är inte så himla intressant. Och det är ju inte heller därför vi ser filmen. Vi ser den för att vi vill se Iron Man och Captain America mäta sina krafter. Och det är just vad vi får också. Och det funkar eftersom det är karaktärer som vi bryr oss om, i en konflikt som kommer ur deras utveckling över jag vet inte hur många filmer vid det här laget och därför att det finns en genuin tragedi här. De vill egentligen inte behöva strida mot varandra men försätts i en situation där det till slut inte går att undvika. På det viset är den här filmen verkligen allt som t.ex. "Batman v. Superman" inte var.

Det är inte förvånande att Anthony och Joe Russo också blivit betrodda med nästa delarna av Avengers-sagan också, nu när Joss Whedon inte vill fortsätta. Det krävs en särskild sorts talang för att kunna bolla alla dessa figurer samtidigt utan att tappa bort publiken och utan att känna att hälften av dem bara är där som staffage. Sen är naturligtvis inte alla karaktärer lika lyckade. Paul Bettanys Vision undrar jag just om de någonsin kommer kunna göra något vettigt med. (Men den figuren har jag å andra sidan aldrig begripit mig på.) Exakt hur det hela kommer att fortsätta återstår att se. De ideologiska konflikterna förblir inte helt uppnystade i den här filmens slut. Å andra sidan misstänker jag att fortsättningen kommer att utspela sig på en mer kosmisk skala och då spelar måhända sådana saker mindre roll.

Florence Foster Jenkins

Vi lever i en tid när det är lättare än någonsin att spridda det du gör till andra. Du kan lätt spela in musik eller timmar i streck av när du och sin vän talar om allt mellan himmel och jord på din dator, du kan göra små filmer, du kan skriva. Allt finns tillgängligt. Och du kan lägga upp det på en blogg (hej, hej), du kan visa det på Youtube, du kan publicera din podcast på någon lämplig plattform. Du kan sprida dina verk genom sociala medier. Vem vet, det kanske blir en viral hit? Det betyder inte att folk kommer lyssna, läsa eller titta med automatik så klart. Det måste ju finnas något där. Om inte talang så åtminstone någon slags X-faktor som gör att publiken dras till just dig.

I äldre tider krävdes det mer för att nå ut. Men om du hade turen att sitta på en enorm förmögenhet och råkade ha en oumkullrunkelig vilja att uttrycka dig konstnärligt - även om du råkade sakna all form av begåvning - då fanns det inget som kunde stoppa dig. En sådan person var socitetsdamen Florence Foster Jenkins som levde och verkade i New York under de första decennierna på 1900-talet. Hon älskade musik och ville mer än något annat bli en operasångare. Hon hade inte riktigt stämbanden med sig om vi säger så. Men det stoppade henne inte. Om denna kvinna har jag precis sett en film, i regi av Stephen Frears.

Madame Florence gestaltas av en Meryl Streep i sitt absoluta esse och med lite kuddar under klänningen för extra rondör. En skådespelerska med absolut kontroll över sitt instrument som gestaltar en kvinna med noll koll på sitt. Gestaltningen är precis så intim och maken som en kan förvänta sig och pendlar mellan en totalt verklighetsfrånvänd grandezza och en bräcklig, svag, förtvivlad mänsklighet. Karaktärens hela liv kretsar kring att hålla uppe en fasad av lyx, flärd och överflöd. Där vandrar hon i sin överlastade våning på Manhattan med stuckatur i guld som ett nav i en krets av konstmecenater och kulturälskare. (Det här utspelar sig ju på den tiden när den burgna klassen brydde sig om kultur.) Bakom kulisserna ligger smärtan och döden på lur. Madame Florence lever med syfilis som hon smittats med av sin förste make, en sjukdom som långsamt förtär hennes nervsystem. Det vågiga håret är en peruk och ögonbrynen ditmålade. Människan är ett skört ting.

Vid sin sida har Florence sin make, en före detta skådespelare vid namn St. Clair, spelad av Hugh Grant. Skildringen av makarnas relation är filmens drivande motor. Det är ett komplicerat förhållande. St. Clair fungerar som en slags kombinerad producent, impressario, personlig assistent och hanterare åt sin maka. Han ser till att hennes liv flyter på, filar ned alla trösklar och bygger upp den fantasivärldsbubbla som omger henne, låter inget av det fula och bistra utanför tränga in. När Madame Florence ska hålla sina konserter ser han till att bara mutad publik, betalt för att applådera, kommer in. Även mindre nogräknade musikkritiker får sig en peng. Han påminner på det viset om betjänten Max i "Sunset Boulevard" en annan make/tjänare till en diva som lever i sin egen dimension. Samtidigt har St. Clair också en egen lägenhet i en mer modest del av stan där han bor tillsammans med en annan, betydligt yngre kvinna (spelad av Rebecca Ferguson). Makarna har en överrenskommelse - som för all del tycks bestå i att Florence inte ställer några frågor och går med på att hållas utanför. Återigen är fantasivärlden viktigare.

Grant gör en bättre rollinsats här än vad jag sett honom göra på många år. Och det är ett mångfacetterat porträtt. Det hade varit lätt att göra St. Clair som ett kräk. Som en guldgrävande sol-och-vårare utan samvete. Det är ju dessutom något som Hugh Grant är väldigt bra på att spela. Men det vore att göra det för enkelt. För St. Clair, kommer vi att förstå, älskar verkligen sin säregna hustru. Och deras kärlek är måhända det i deras liv som är allra mest äkta.

På riktig i en värld av kulisser.

Vid sidan om Streep och Grant briljerar också Simon Helberg (känd från "The Big Bang Theory") i rollen Florence pianist Cosmé McMoon. Det är en ganska manierad roll, Helbergs spelstil är visserligen lågmäld men på flera sätt komiskt bredare än vad Streep och Grant erbjuder men det fungerar.  McMoon är också den figur genom vilken vi som publik får möta den här världen och vi delar hans resa från att skratta i chockartad mjugg åt Madame Florences vansinniga försöka att sjunga till att slutligen förstå henne och stå helt på hennes sida.

Som drama är filmen ganska tunn. Den kunde möjligen mått bra av att vara lite kortare. Men det kompenseras nästan helt genom den enorma charm och värme som skådespelarna skänker den. Det är också regissören Frears adelsmärke. Här finns en detaljrikedom i kostym och scenografi men den ställer sig aldrig i vägen för aktörerna. Balansen mellan humor och melodram är vägd på guldvåg. Med en mindre lyhörd regissör vid rodret hade det här varit en film av betydligt mindre vikt.

Hitta Doris

För inte så länge sedan var Pixar ett unikum. De var filmstudion som alltid levererade. Som ständigt höjde ribban för vad amerikansk animerad film kunde vara. Som bara blev bättre och bättre. Det är de inte längre tyvärr. Deras filmer håller fortfarande för det mesta hög kvalité och jag är som regel alltid intresserad av att se vad de gör härnäst men de är mer en studio som alla andra. Dels hänger det samman med att Disney och Pixar allt mer har kommit att smälta samman (inte minst eftersom Pixars grundare John Lasseter numera är chef för Walt Disney Animations), dels därför att Pixar allt mer kommit att förlita sig på uppföljare. Det är förvisso svårt att klandra dem. Kommersiellt är det rimligt. Och fansen vill gärna få mer av de figurer som de redan gillar. Och ibland, om filmmakarna faktiskt känner att de har något nytt, spännande eller fördjupande att berätta om sina karaktärer, då kan det bli dynamit. Som med "Toy Story 2" och "Toy Story 3". Om inte den där riktiga inspirationen finns då kan det bli som uppföljarna på "Bilar" eller "Monsters University". Mest bara utfyllnad.

"Hitta Doris" hamnar någonstans mitt emellan de två polerna. Jag är inte hundra procent övertygad. Det kan förstås ha att göra med att jag aldrig varit så värst förtrollad av förlagan "Hitta Nemo" från 2003 heller. Det är en väldigt vacker film, en teknisk triumf i hur den fångar livet under havsytan i all sin färgrikedom och tyngdlöshet. Men som berättelse har jag alltid funnit den lite för oinspirerad och rollfigurerna grabbade inte riktigt tag i mig. De riktigt fantastiska Pixar-filmerna har alla en eller flera sekvenser som trotsar all beskrivning, som tänjer på gränser och som tar ett emotionellt nacksving om mig som åskådare och ger mig något som är sofistikerat och oväntat. Första akten av "Wall-E" är en sådan sekvens. Öppningen till "Upp" lika så. Slutet på "Råttatoille" och "Toy Story 3". Jag skulle kunna räkna upp dem hur länge som helst. Men jag kan inte påminna mig något liknande i "Hitta Nemo".

I den här nya filmen är det Doris (eller Dory som hon heter i original när Ellen DeGeneres gör rösten), den blå fisken som saknar förmågan till närminne som står i centrum. Plötsligt kommer hon faktiskt ihåg något från sin bakgrund: hon kom bort från sin familj som liten fiskbäbis och nu måste hon försöka återfinna sina föräldrar. Vilket förstås inte är det lättaste för någon som inte kan komma ihåg vad hon gjorde för fem minuter sedan. Det bär alltså av genom havet till det marinbiologiska institut vid Stilla Havs-kusten där Doris växte upp. Till skillnad från första filmen där det pikareska farandet genom oceanen var huvudnumret avhandlas själva resan här i en kort sekvens för att handlingen sedan ska kunna fokusera på fiskarnas försök att ta sig in på institutet och deras möte med de djur som lever där.

Här är inspirationen från uppföljarna till "Toy Story" uppenbar. Precis som hur leksakerna där i tredje filmen hamnar på ett dagis och livet inom institutionens väggar kontrasteras med våra huvudpersoners liv i frihet - precis samma effekt verkar regissörerna Stanton och MacLane vara ute efter här. Här är till och med en nästan exakt likadan scen där småbarns petande fingrar och extremt taktila lekstil utmålas som den totala skräcken för våra hjältar.

Bläckfisken Hank. Och Doris/Dory i en burk.

Väl inne på institutet möter vi också filmens bästa nya rollfigur, den sjuarmade bläckfisken Hank (med röst av den härligt gramse Ed O'Neill). Hank ska egentligen släppas tillbaka ut i havet men vi förstår att han varit med om något traumatiskt där och han vill för död och pina inte ut dit igen. I stället rymmer han och smyger runt i korridorerna, vilket underlättas av hans avancerade kamouflageförmåga. Med hjälp av Hank och en del andra djur blir det en hel del fräsiga actionsekvenser i jakten på Doris föräldrar. Och filmen är faktiskt som starkast just som actionfilm. Den är full av välkoreograferade, supersnygg utförda, spännande, medryckande och roliga scener med fast, fläkt och gung. Karaktärerna står i centrum. Händelsesekvenserna följer naturligt på varandra och stegras på ett naturligt sätt. Jag önskar att fler live action-filmer kunde ta inspiration av hur det här är gjort.

Men precis som med "Hitta Nemo" så blir jag aldrig riktigt gripen på ett känslomässigt plan. Kanske håller jag filmen till löjligt hög standard här, det är ju få filmer som kan tävla säg med de första tio minuterna av "Upp". Men det är ändå lite konstigt. Den emotionella kärnan finns ju ändå där. Och särskilt i en scen som precis föregår det oundvikliga återförenandet mellan Doris och föräldrarna kommer filmen åtminstone nära. (Jag ska inte avslöja för mycket men den har att göra med snäckor.) Ändå når filmen inte hela vägen fram. Det finns också lite överflödigt fluff. Marlin och Nemo, clownfiskarna som var huvudpersonerna i första filmen är förstås med på resan även här men det är inte deras historia. Ändå försöker Stanton och company att ge dem en egen lite B-story och det blir bara ett ytligt upprepande av vad vi redan sett.

Betydligt mer intressant är då Doris själv. DeGeneres har ett enormt medryckande flöde i sin röst, ett sätt att hoppa från en tanke till en annan som skänker dynamik och särart. I första filmen var Doris minnesproblem i första hand ett återkommande skämt. Här växer det till en bärande metafor. Doris blir till en funktionshindrad hjältinna som - med viss hjälp men ändå i slutändan främst på egen hand - övervinner allt och återställer balansen i sin värld genom att vara sann mot sig själv. Bra för henne.

Fun Home - Serieroman och musikal

Musikalen "Fun Home" hade premiär på Broadway förra året och trots att den blev närmast unisont hyllad och fick motta en massa fina priser kom den ändå att hamna lite i kölvattnet efter "Hamliton", som ju är det största fenomenet på den den stora vita vägen på säkert tjugo år. Lite otur får en väl ändå säga för "Fun Home" är en fantastiskt fin, gripande och på bästa sätt komplicerad pärla som förtjänar att lyftas fram mer.

Föreställningen är baserad på en självbiografisk serieroman skriven och tecknad av Alison Bechdel. Boken publicerades 2006. Det är en inträngande och naken uppväxtskildring som rör runt i en massa variga sår på ett sätt som är märkligt intimt, självutlämnande och samtidigt disansierat och filosofiskt. I centrum står relationen mellan ett barn och barnets far. Det är berättelsen om barnets vuxenblivande och hur den processen på ett outplånligt sätt blir sammanlänkat med förlusten av denna fader. Och den är också berättelsen om sig själv. Om självbiografin som ett slags försök att någonstans återupprätta den där relationen med den döde, att frammana och försonas. Flera gånger när jag läser den påminns jag om en annan av mina favoritböcker, Paul Austers "The Invention of Solitude" som också följer precis samma spår i jakten på en pappa som ständigt vägrar att komma i fokus, som ständigt förblir suddig i kanterna.

Alison Bechdel växte upp i en amerikansk småstad. Hennes pappa arbetade deltid som engelsklärare och deltid som begravningsentreprenör. Hans främsta passion var dock att renovera hus och återställa dem till dess forna glans. Äktenskapet mellan fadern och modern är svalt, inte kärlekslöst nödvändigtvis men totalt ofysiskt. När Alison, som alltid varit något av en pojkflicka, flyttar hemifrån och börjar på collage upptäcker hon snabbt att hon är homosexuell. Hon kommer ut inför sina föräldrar och får då veta att hennes egen far också är gay. Under hela Alisons uppväxt har han haft relationer med unga män vis sidan om, något som hennes mamma känt till och fått acceptera. Ett par veckor senare är hennes pappa död. Påkörd av en lastbil. Det kan ha varit en olycka. Men familjen är övertygad om att han klev ut framför fordonet med flit.

Far och dotter. Ur Alison Bechdels "Fun Home".

Bechdels stil är ren och klar. Karaktärerna påminner om klassisk cartoon snarare än om fotorealism fast kombinerade med en detaljrikedom i miljöerna. Mina tankar går till tecknare som Al Capp eller kanske ännu mer Garry Trudeau. Varje bildruta är noga övervägd och komponerad. Stämning och rytm är eftertänksam och meditativ. I kombination med Bechdels ganska litterära texter blir det en imponerade grafisk roman. Väldigt gripande och ganska säregen, trots att den berör en inte helt ovanlig tematik.

Musikalversionen har musik av Jeanine Tesori och sångtext samt manus av Lisa Kron. När de mottog Tony-priset för bästa text och musik 2015 var de det första kvinnliga team som någonsin fått det priset tillsammans. Tesori är en kompositör som jag tycker väldigt mycket om. Hennes mästerverk så här långt är musiken till "Caroline or Change" en musikal som hon skrev ihop med Tony Kushner för ett par år sedan, ett enormt gripande verk om rasism, 60-talets medborgarrättsrörelse fylld av fantastiska element som exempelvis sjungande tvättmaskiner.

Tesori är, som så många framstående musikdramatiska kompositörer något av en kameleont. Hon rör sig utan att blinka mellan pop-pastischer och operapartier allt efter vad manuset kräver. Här finns lekfullheten och här finns allvaret. Men mest av allt är det arvet från Sondheim som kommer fram. Det är mer musikscener än sånger, formen dikteras av innehållet, text och musik blir till en helhet och är följsam mot rollfigurerna och karaktärerna. De borrar och gräver. Samtidigt är Tesoris musik enastående vacker. Och gripande. Samtliga karaktärer ges tillfälle att öppna sig för oss och flera gånger går det rakt in i hjärtat.

Stora Alison (Beth Malone), Lilla Alison (Sydney Lucas) och Mellan-Alison (Emelie Skeggs)

Ensemblen på skivinspelningen är fantastisk. Inte minst Judy Kuhn som modern Helen och Michael Ceveris som fadern Bruce. Här gör formen en väldig skillnad. Som seriefigur är Bruce en tystlåten gåta, här framträder han med kropp och röst. Alison Bechdel själv spelas av tre skådespelerskor. Vi möter den vuxna Alison, spelad av Beth Malone. Hon fungerar som pjäsens berättare. Sen har vi den tonåriga/unga vuxna Alison, spelad av Emelie Skeggs, och barnet, den lilla Alison spelad av en helt otrolig Sydney Lucas. På teaterscenen finns ju bara ett här och nu, de olika tidsperioderna går in i varandra. Musikalen följer Bechdels romanförlaga ganska nära men är ändå rakare berättad, trots alla tidshopp. Serieromanen rör sig försiktigt inåt i koncentriska cirklar mot berättelsens smärtpunkt. Stoppar upp och tar om. Musikalen är mer av ett böljande flöde. Det är annorlunda men inte alls för den sakens skull förenklat. Snarare komplicerat på ett annat sätt.

Det är den här sortens musikaler jag önskar att svenska musikteaterscener kunde vara lite mer alerta och pigga på att spela. Under tiden finns skivan tillgänglig via Spotify och liknande plattformar. Om ni alls är intresserade av vad riktigt bra samtida musikdramatik kan vara tycker jag absolut ni ska testa att lyssna.

Suicide Squad

Att gå på bio och se "Suicide Squad" är lite som att sakta in med bilen när du kör förbi en trafikolycka. Du skäms över det men du kan inte undvika att titta. Mina förväntningar var inte höga. Berättelsen om den kaotiska inspelningen, om hur filmbolaget i panik efter det dåliga mottagandet av "Batman v. Superman" ville ändra om allt, hur flera olika klippare parallellt fått göra sina versioner av filmen och hur den slutgiltiga versionen kommit att bli en kompromiss mellan dessa klippningar - inget av detta ger direkt något större förtroende hos mig som publik. Och filmen är också mycket riktigt en enda röra från början nästan farm till slut.

Det här är alltså tredje filmen i DCs försök att bygga ett sammanhållet filmuniversum. Till skillnad från Marvel, som lyckats göra just detta, är det tydligt att DCs filmavdelning inte har den blekaste aning om vad de vill göra, vad de vill att de här filmerna ska vara. Mörka? Realistiska? Bombastiska? Humoristiska? Science fiction? Producenterna håller förgäves upp det våta fingret i luften och försöker ängsligt känna av vad publiken, denna besynnerliga entitet, kan vilja ha. De får tydligen inget svar. När filmserien började med "Man of Steel" låg framgångarna från Nolans Batman-filmer och skvalpade. Det tycktes vara vägen att gå. Men Stålmannen är inte Läderlappen och Zach Snyder är ingen Christopher Nolan. Resultatet blev estetik utan innehåll och filmserien saknar därför en sammanhållen ton. Alla dessa problem samlas i "Suicide Squad" och vrids sedan upp på högsta volym.

Grundpremissen i "Suicide Squad" är enkel nog. En hemlig black-ops-grupp inom den amerikanska militären samlar ihop ett gäng superskurkar och använder dem som operatörer. För säkerhets skull får var och en av dem en liten bomb injicerad i nacken så om de försöker rymma eller på annat sätt ställa till med något så blir det kaboom och godnatt. Det är den sortens grepp som var spännande och nyskapande i mitten på 80-talet när serieförlagan kom, som tog materialet i en ny, mörkare och mer vuxen riktning. Idag är det ungefär precis vad vi förväntar oss från genren.

Om filmens intrig kan jag annars inte säga så mycket. Den är på samma gång allt för tunn, allt för invecklad, allt för dåligt presenterad för att kunna återges, men inte bara det - den är dessutom ganska irrelevant. Mest en ursäkt för att låta våra skurkhjältar vandra genom ett postapokalyptiskt stadslandskap. Det har något att göra med aztekiska demoner och en portal som håller på att öppnas till en annan dimension. Det var inte vad jag förväntat mig. Ärligt talat hade jag inte blivit förvånad om Ghostbusters hade dykt upp på slutet och satt stopp för allt detta. Det känns som den sortens handling. Lite oklart vad regeringen tror att en psykopat med ett basebollträ ska kunna göra åt saken.

Det här är den sortens film där jag inte kan låta bli att tycka synd om skådespelarna. Flera av filmens karaktärer presenteras knappt alls eller ges väldigt lite tid att utvecklas. Men skådisarna kämpar verkligen och flera av dem gör verkligen det mesta och bästa som går att åstadkomma av situationen. Will Smith i rollen som yrkesmördaren Deadpool är avslappnad, en trygg närvaro i filmens mitt, precis lagom bitsk i replikerna. Viola Davis är skrämmande iskall som självmordspatrullens befälhavare Amanda Waller. Cara Delevingne är både läskig och fysiskt påtaglig i sin roll som en besatt arkeolog. En som inte riktigt pallar för trycket är Joel Kinnaman som känns ganska bortkommen i sin roll som kaxig militär med något som jag tror ska föreställa en bred sydstatsdialekt.

Margot Robbie som Harley Quinn.

När vi pratar om skådespelare och rollfigurer måste dock Margot Robbie i rollen som Harley Quinn lyftas fram särskilt. Hon är fenomenalt energisk och tar över varje scen hon medverkar i. Hon är filmens bultande hjärta och då behandlar filmen ändå henne precis lika förvirrat och otydligt som alla andra karaktärer. Kanske rent av mer så. Av alla figurerna i handlingen är Harley den som vi får mest bakgrundsinformation om. Detta i form av tillbakablickar på hur hon kom att träffa Jokern (hon var hans psykiater) och blev dennes högra hand och själsfrände. Dessa scener är så sönderklippta att det krävs mycket fantasi från åskådaren själv för att väva ihop en sammanhållen berättelse av dem. Om Jared Letos version av den mordiske clownen finns egentligen inte mycket att säga. Han ser ut som en vitsminkad gangsterrappare. I övrigt är det vi får av honom både för lite och för utspritt för att vi ska kunna göra någon bedömning. Robbie har en oslagbar tajming men återigen blir films osäkerhet när det gäller ton mycket problematisk. Ska vi förstå Harley som en komisk eller som en tragisk figur? I den bästa av möjliga filmer hade hon kanske kunnat bli både och. Här blir hon, en heroisk skådespelarinsats till trots, aldrig riktigt varken eller.

En sak har "Suicide Squad" som talar för den. Medan de flesta moderna stora actionfilmer faller samman i tredje akten är det faktiskt där som "Squad" lyfter sig i kragen. Kanske är det bara för att första halvan av filmen är så totalt osammanhängande? Men slutet börjar faktiskt kännas som en riktig film. Den stannar upp och låter rollfigurerna bara snacka tillsammans innan slutstriden. Äntligen får vi börja komma dem in på livet. Måhända är det ändå lite för lite, lite för sent.

Supergirl - Säsong ett

Ni borde titta på "Supergirl". Egentligen är det bara det jag vill säga. Tydligen är det himla svårt att göra något vettigt att Stålmannen på bioduken. På TV har det genom åren gått bättre. Jag tänker på den animerade serien från 90-talet. Jag tänker på första säsongen av "Lois & Clark", innan den spårade ur och flyttade fokus från  strålande romcom och screwball till dålig action och äventyr. Och nu tänker jag alltså på "Supergirl". Det är en serie som hittat precis rätt balans. Publiken bjuds på effekter, jakt på utomjordingar och paranoid thriller men varvat med en stor dos Bridget Jones och "Djävulen bär Prada". Det är faktiskt precis vad som behövs i en superhjältegenre som blivit allt mer och mer likriktad.

I seriens centrum står Melissa Benoist som Kara Danvers, till vardags assistent åt chefen på ett stort mediehus, när det behövs flygande runt i röd mantel till mänsklighetens beskydd. Hon är Stålmannens äldre kusin skickad att vaka över honom men vars rymdskepp slogs ur kurs så att när hon väl kom till Jorden hade han redan vuxit om henne. Kara har sedan under hela sin uppväxt levt undanskymd, i skuggan av sin kusin. Men nu är tiden kommen för henne att kliva ut ur skuggorna och stå på egna ben. Själv bli en hjälte.

Det brukar heta att Stålmannen är otidsenlig. Att anledningen till att han är så svår att fånga på film är att den optimistiska och äppelkäcka heroism som karaktären representerar inte är något som en samtida publik kan ta till sig. Jag har aldrig riktigt trott på den förklaringen. Och Benoist visar att det visst kan funka. För den hon spelar är storögd, hon är lite naiv, hon är fundamentalt god, en i grund och botten anständig människa vars öde är att sätta andra framför sig själv. Det känns faktiskt fräscht. Det känns faktiskt skönt. Och Benoist gestaltar Kara med uppriktighet, komisk tajming och ett perfekt avvägt stråk av melankoli. Hon är på det viset allt som Henry Cavill inte är. Även i hur hon förmår att växla mellan rollens två inkarnationer. Hon spelar verkligen både Kara, den osäkra och timida, liväl som Supergirl, den mäktiga och självsäkra. Frågan är om någon kunnat växla på samma sätt sedan Christopher Reeve och då var hans Clark Kent ändå mer en parodi än en riktig människa. Benoist gör ett fullskaligt porträtt av båda sidorna och när jag ser det kan jag faktiskt köpa att ingen ser att hon är samma person med eller utan glasögon. Det är faktiskt imponerande.

Eftersom det är en TV-serie behöver Kara förstås också en ensemble runt omkring sig. Till den ändan har manusförfattarna lånat in lite andra karaktärer från Stålmannen-universat. Karas chef Cat Grant är en tidigare reporter på The Daily Planet som läsare av serien känner igen (hon var även en karaktär i ovan nämnda "Lois & Clark"). Här spelas hon av en Calista Flockheart i absolut högform. Med bitsk syrlighet gestaltar hon en gränslös chef som alltför lätt hade kunnat bli en simpel karikatyr av en bitch men som faktiskt tillåts bli bitvis sympatisk. Vi får också en ovanligt hunkig Jimmy Olsen i form av Mechad Brooks och ett flertal andra figurer som tillsammans utgör det sociala nätverket runt vår hjältinna, en modell som är uppenbart hämtad från Whedons "Buffy". Vänskap och vikten av att ha andra runt omkring sig för att lyckas med något alls här i livet blir till ett genomgående tema för serien i stort.

Benoist och Flockheart

Möjligen skulle något kunna invända att det är lite typiskt att det just är i relation till en kvinnlig superhjälte som dessa, om så får sägas, "mjukare" värden ska lyftas. Personligen har jag inget emot det för jag tycker faktiskt att det behövs och med tanke på hur väl serien klickar tror jag faktiskt att den skulle kunna bli riktigt betydelsefull. Om bara kommande säsonger förmår leva upp till den första. Det blir ju tyvärr inte alltid så. Men än så länge låter jag Supergirl själv inspirera mig till hopp.

Batman: The Killing Joke

Det finns två klassiska serieavsnitt om Batman från 1980-talet som ständigt kommer upp när det talas om karaktärens utveckling. Den ena är Frank Millers "The Dark Knight Returns" och den andra är "The Killing Joke" med manus av Alan Moore och tecknad av Brian Bolland. "The Dark Knight Returns" är en episk och mörk saga, ursprungligen publicerad i fyra delar, en grafisk roman och en åldrad läderlapps återkomst. "The Killing Joke" var mer av en novell, en kort, komprimerad och bister liten fabel om galenskap fokuserad på Jokern. Den seriemördande clownen har aldrig haft någon kanoniserad bakgrundshistoria men i det här avsnittet presenterade Moore och Bolland en möjlig version som de flesta fansen verkar föredra. Det är en tragisk berättelse om en misslyckad ståuppkomiker som desperat försöker hitta ett sätt att försörja sig och sin gravida hustru. När sedan livet ger honom ett par rejäla smockor i magen och spottar honom i ansiktet är galenskapen det enda val som återstår. Det är också den tes som Jokern i seriens nutid driver: Vi är alla bara en dålig dag bort från avgrunden.

Nu släpper DC Comics och Warners animationsstudio en tecknad film baserad på serien. (De har redan tidigare filmatiserat Millers "The Dark Knight Returns" och "Year One".) Det är av flera skäl inte en okomplicerad uppgift att lösa. Inte ens med toppfolk som drar i trådarna. I bakgrunden hittar vi producenterna Alan Burnett och Bruce Timm som var ansvariga för den tecknade TV-versionen från 90-talet. Kanske fortfarande den absolut bästa versionen av Batman för rörliga bilder. Men även om den animerade Batman tog fasta på det mörka och gotiska tog den aldrig steget fullt ut i den groteska och absolut skoningslöst grymma tolkning av karaktärerna som Moore presenterar i sin serie. Det kan vara värt att varna: Detta är inte en film som är lämplig för barn. Inte bara på grund av att den är våldsam. Inte bara därför att den är ovanligt oblyg inför att skildra sex - inte bara för att vara en tecknad film utan för att vara en amerikansk film överhuvudtaget. Kanske främst på grund av dess existentiella förtvivlan.

Jag har alltid tyckt mycket om serien "The Killing Joke" men jag är samtidigt medveten om att den är problematisk. Varför är svårt att gå in på utan att avslöja en viktig del av handlingen så alla som är rädda för spoilers, sluta läsa nu.

Jokerns och hans hantlangare bryter sig in i Barbara Gordons lägenhet. Barbara Gordon, dotter till polischef Gordon och Batgirls hemliga identitet. Jokern skjuter henne med en revolver i magen och skadar hennes ryggrad så att hon blir förlamad från midjan och nedåt. Sedan klär han av henne naken och tar fotografier som han senare visar för den kidnappade Jim Gordon för att driva honom till vansinne. Det där är ett grepp som feministiska kritiker brukar kalla för "kvinnan i kylskåpet", dvs. användandet av extremt våld mot en kvinna som en motivation för den manliga karaktären. Det är obehagligt. Moore själv, som skrev scenen, har i efterhand uttalat att han inte skulle ha gjort det på samma sätt idag eftersom även han numera uppfattar sekvensen som misogyn.

Så hur försöker regissören Sam Liu och manusförfattaren Brian Azzarello lösa detta i filmversionen? Genom att expandera Batgirls roll. Handlingen i serieförlagan är ändå så pass kort att den behöver byggas ut för att nå fram till något som liknar långfilmslängd. Den första halvan av filmen består därför av en helt ny berättelse där fokus ligger på Batgirl och hennes komplicerade relation till sin brottsbekämparmentor. När Barbara blir för personligt illa berörd av ett fall vill Batman tvinga henne att kliva åt sidan. Vi förstår att han vill skydda henne från den verkliga avgrund som han själv flera gånger stirrat ned i, men för Batgirl själv framstår det som nedlåtande paternalism. Det finns en psykologisk realism i spelet mellan de två karaktärerna som jag inte hade väntat mig och när ett särskilt upprört gräl på taket av en gotisk skyskrapa slutar med att de båda kastar sig över varandra och börjar slita av sig dräkterna för att ha djuriskt sex (vilket båda kommer att ångra nästa dag), då var jag nära att sätta läsken i halsen. Det hade jag inte trott att jag skulle få se.

Batgirl, på en dålig dag, vid avgrunden.

När det där pistolskottet väl sätter sig i hennes ryggrad har vi alltså redan fått en halv film med Batgirl som den centrala och aktiva protagonisten. Det är ett intressant grepp. Och det fungerar nästan. Men helt lyckas filmmakarna inte befria materialet från det problematiska. Och det uppstår nya problem.

Framförallt blir filmen lite skev och obalanserad. De två halvorna har förvisso en viss tematisk relevans för varandra, de undersöker båda var karaktärernas bristningsgräns ligger. Men det räcker inte för att få dem att hänga ihop. De förblir separata avsnitt. Och medan den första halvan kanske inte har samma mytiska resonans som den senare har Liu där kunnat ta ut svängarna på ett helt annat sätt, Där finns ju ingen förlaga att brottas med. När det blir dags för det som ska vara huvudsaken: att omsätta Moore och Bolland till rörligt format blir filmen plötsligt väldigt vördnadsfull inför sin förlaga. Stil, dialog, bildkompositioner, ja till och med övergångar från en scen till en annan hämtas rakt från serien. Jag kan förstå varför. Serien är verkligen vackert berättad och väldigt konstfärdig. Men serie är en sak och film är något annat. Och när filmen främst tjänar till att väcka mina minnen av något som jag inte läst på många, många år då har den problem för inget av vad den visar mig är lika starkt som mitt inre minne.

Inte minst gäller det de där flashbackscenerna till Jokerns eventuella förflutna. Som jag minns serieversionen finns det en brutalt naken realism över de sekvenserna medan filmen på något sätt gör dem skissartade och stiliserade. Det är så mycket mer förvånande med tanke på hur effektiv första halvan är när det kommer till att borra i karaktärernas psyke.

Jokern före Jokern?

Sammantaget blir filmen därför en skev upplevelse. Ett mellanting mellan flera olika uttolkningar snarare än en genomarbetad vision. Det gäller även på röstsidan. Jokern spelas precis som i TV-serien av Mark Hamill. Hans version av karaktären har alltid varit en favorit för mig men den är vild och burlesk på ett sätt som passade bra då men som här känns lite malplacerad. Det blir lite för mycket manér och upptåg över rollprestationen för att han ska riktigt nå fram till de verkliga djupa smärtpunkterna. Det hade behövts.

Independence Day: Resurgance

"Independence Day" var filmen som Ed Wood skulle ha gjort om han levt på nittotalet och haft tillgång till sådant som budget och datoranimationer. Precis som Woods "Plan Nine from Outer Space" fångar något grundläggande av det femtiotal då den gjordes gör Roland Emmerich detsamma med sin samtid i sin film. Och det är inte bara det att båda handlar om en invasion från yttre rymden. Båda har dessutom en liknande ton, ett uppriktigt och nästan lite uppfodrande tilltal till publiken som det egentliga innehållet inte kan komma i närheten av att leva upp till. Med andra ord, det är inte bara kalkoner, det är pretentiösa kalkoner också.

Ändå har "Independence Day" inte riktigt fått samma slags, kultstatus som "så dåligt att det är...", ja inte bra kanske men åtminstone roligt. Det är synd. För jag har mer än en gång kommit på mig själv med att fastna framför den som den råkar bläddra förbi på TV. Guilty pleasure skulle vi kanske kunna kalla det men det är fånigt att skämmas. Om jag tittar på det här melodramatiska hopkoket så måste det ju bero på att jag faktiskt blir underhållen av alla fånerier. För fånigt är det. Men som sagt, också lite roligt. Och faktiskt på något sätt charmigt.

Men det är inte "Independence Day" vi ska prata om här utan uppföljaren som hade premiär tidigare i år, sisådär tjugo år senare. Det har naturligtvis förflutit lika lång tid i fiktionen och mänskligheten har byggt upp ett avancerat rymdförsvar baserat på teknologi som vi anpassat från utomjordingarna. Frågan är nu bara: Kommer det att räcka? För förr eller senare kommer de tillbaka. Mer än så behöver jag nog inte direkt säga om handlingen för mer handling än så är det egentligen. Den första filmen var redan den en ganska tunn soppa och del två är om möjligt ännu mer utspädd. Den är faktiskt så tunn så frågan är om den alls ens existerar.

Vi presenteras återigen för några av karaktärerna vi känner igen sedan sist. Bill Pullman som då var president är nu en skäggig gammal tok som lider av sviterna från sin mind meld med varelserna i första filmen. Jeff Goldblum är så där goldblummig som bara Jeff Goldblum kan vara, fast tröttare än vanligt. Samma gäller för Judd Hirsch. Brent Spiners vithåriga hippe-vetenskapsman vaknar ur en lång koma. Will Smith ville ha för mycket betalt och får istället göra rollen som Sir Does-Not-Appeare-In-This-Film. Till dessa läggs en ny generation av unga hjältar som ska fylla ut rollistan. Chris Helmsworth hade varit lite för bra. Vi får nöja oss med brodern Liam i stället i rollen som generisk hjältehunk. Det är ju inte så att orginalkaraktärerna hade så många mer dimensioner än två till att börja med men de unga käcka stridspiloterna som är menade att vara tvåans protagonister är bland det mest underutvecklade jag varit med om.

Överhuvudtaget är filmens manus helt befriat på innehåll. Några halvhjärtade försök till skämt. En antydan (inte mer) till karaktärsutveckling. Vad här finns av intrig är mest en introduktion till en eventuell tredje del. Hollywood är ju inte intresserade av att göra filmer längre utan bara av att göra delar i större byggen. För att kompensera försöker Emmerich i stället skruva upp melodramatiken. "Jag har flugit från månen till jorden i mitt jetplan. Nu måste jag bara flyga förbi sjukhuset där min mamma jobbar. Oj, där står mamma på taket. Nej, huset rasar! Mamma!" Det finns alltså humor, men den är ofrivillig.

Så av den där charmen som gjorde att ettan ändå var värd att återkomma till syns inte särskilt mycket. Och ändå - trots allt - är den kanske inte helt förlorad. Det finns ändå någon slags humanism i botten. Säga vad en vill om Emmerich men han vill ändå något. Hur toksågad hans film om Stonewall-upproret från häromåret än blev och hur fel han än var för att göra ett sådant drama ville han i alla fall försöka. Och när det hålls tal om hur hela mänskligheten måste lägga sina konflikter åt sidan och jobba tillsammans vill i alla fall jag tro att det kommer från en ärlig plats i regissörens hjärta. Visst, den kvinnliga kinesiska stridpiloten är säkert där för att tilltala den asiatiska biomarknaden. Men det här är också en rulle där en afrikansk krigsherre med två machetes kan kliva fram och vara hjälte. Och den där kärlekshistorien mellan det åldrande manliga paret (Spiners vetenskapsman är ena halvan) är inte bara tomt tugg (vilket filmens straighta romanser är). Jag kan bara föreställa mig hur vidrig en film som den här skulle bli med en Michael Bay vid rodret.

Jag kan hur som helst inte tänka mig att jag någonsin kommer vilja se om den här filmen. Tvärtom misstänker jag att jag ganska snart kommer att ha glömt bort den. Kanske är det bäst så. Men om ettan går på TV nån dag är det fara värt att jag börjar titta på den igen. Då är den alltså ändå inte mycket bättre. Så hårfin kan skillnaden vara ibland.