Bad Moms

Av trailern att döma skulle "Bad Moms" vara en ganska ordinär amerikansk komedi av den nya groteska skolan men mycket kräks, könsord och gränslöst vitsande fram och tillbaka. Och visst - det finns väl en hel del av detta i filmen. Men ganska snart blir det tydligt att den också har något mer att säga om det amerikanska familjelivet och om den ganska nattsvarta ångest som lurar bara bakom hörnet i den övre medelklassens desperata jakt på "det perfekta livet", vad det nu är för något. Och även om det är en film skriven och regisserad av två män ställer den sig men vad i alla fall jag uppfattar som uppriktig ärlighet på kvinnornas sida.

Mila Kunis spelar Amy, en perfektionist ut i fingerspetsarna som balanserar familjeliv med ett jobb som på pappret är deltid men som i praktiken tar upp mer än heltid. Eftersom hon är ansvarstagande. Av hennes barn är dottern ett ångestpaket som oroar sig för att inte kunna komma in på rätt högskola, fast hon bara går i mellanstadiet och sonen är en södercurlad snorunge som förväntar sig att mamma ska göra läxorna åt honom. (Vilket hon ju också gör.) Hennes make (David Walton) är mer eller mindre ett barn själv och lyfter icke ett finger i onödan. När Amy kommer på honom med att ha en affär med en annan kvinna online får hon nog av deras kärlekslösa tillvaro. Han åker ut och snart börjar vardagspusslet att krackelera.

Det Amy då upptäcker är att hon faktiskt trivs ganska bra med att inte vara så där perfekt hela tiden. Hon skaffar nya vänner, mammorna Carla (Kathryn Hahn) och Kiki (Kristen Bell). Carla är en hårdkokt singelmorsa medan Kiki är en hunsad hemmafru. Amy representerar alltså mittpunkten mellan de två. Tillsammans kan de nu festa, ragga, återupptäcka sig själva, förenas i sin frustration över vad omvärlden förväntar sig av dem.

Morsor på stan.

Regissörerna Jon Lucas och Scott Moore som tidigare bland annat ar manusen till "Baksmällan"-filmerna på sitt samvete är inte främmande för att stanna upp inför det tragiska och obehagliga i sin berättelse och lyckas faktiskt göra det utan att för den sakens skull köra ned i det sentimentala diket. Och även om filmens värld är farsartat uppskruvad så är den inte alltför osannolik. Den största luckan är det som amerikansk underhållning nästan aldrig kan ta i, nämligen klass. I stället utspelar det sig i ett slags fantasisamhälle där pengar bara finns. Amys man framställs som en hopplös slacker i filmen men han måste ha ett ytterst välbetalt jobb för familjen bor i ett stort hus, har ungarna på en fin skola, de har flera bilar (varav en är en röd sportbil) och när Amy sparkar ut honom tar han in på Hotell Waldorf. I de flesta romantiska komedier och liknande där liknande fiktioner brukar utspela sig stör det mig många gånger inte, men här där fokus så tydligt ligger på att ifrågasätta en ytlig materialistisk livsstil och dess själsdödande konsekvenser blir det lite märkligt.

Jag vet inte om det vore rätt att kalla den här filmen för feministisk även om den åtminstone bitvis går att läsa som sådan. Det är i alla händelser en film som låter en stor ensemble av kvinnliga skådespelare ta ut svängarna och verkligen glänsa. Kunis visar återigen att hon är en betydligt bättre skådis än vad det mesta av det material som hon erbjuds tycks implicera. Hahn är fantastisk som alltid och Bell frammanar med lätt hand ett verkligt mörker bakom rollpersonens musliknande fasad. Värda att nämna är också Christina Applegate och Jada Pinkett Smith som kyliga antagonister till våra dåliga mammor.

På sätt och vis påminner "Bad Moms" därmed om sommarens nyversion av "Ghostbusters" som också hade en liknande ambition. Men fasen vet om faktiskt inte den här filmen, sina brister till trots, faktiskt är bättre.

Snedtänkt - Om musikalen (featuring mig)

I somras hade jag den stora glädjen att få spela in ett avsnitt av podden "Snedtänkt" tillsammans med en av mina favoriter, den oefterhärmlige Kalle Lind. Det blev till ett mer än timslångt samtal om musikalen som genre med särskilt fokus på de lite udda, knäppa, konstiga, bortglömda och förvirrande verken ur genrens historia. Idag har avsnittet släppts till allmänheten och jag kan med lättnad konstatera att jag nog inte gjorde bort mig. Och det är ju tur, eftersom jag var fräck nog att föreslå mig själv som gäst.

"Snedtänkt" har jag tagit upp förr som en av mina favoritpoddar. Kalle Linds breda och idiosynkratiska intressesfär överlappar inte sällan mina egna och är det något jag uppskattar så är det initierade samtal om smala ämnen. Och det är precis vad som brukar hända när en lyssnar på ett avsnitt av den här showen. Förhoppningsvis även i detta där jag medverkar.

Enligt avsnittsbeskrivningen på Sveriges Radios hemsida pratar Kalle och jag om: "Ulf Brunnberg i peruk, människor i kattdräkt, beatmusikal, countrymusikal, eländesmusikal, nakenmusikal och Fantomens skånska bandarer." Och det är ändå bara början. Avsnittet hittar ni här: http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/790346?programid=4747

Två män med skägg.

På väg ut ur studion kom vi på något vis att prata om TV-programmet "På Spåret". Jag frågade då Kalle om han aldrig blivit tillfrågad om att medverka. Han föreföll mig plötsligt som den givne deltagaren. "Jo. Men det får jag inte prata om" svarade Kalle. Nu får han det.

Don't Breathe

Sommarsäsongen på bio var väl inte någon höjdare i år. Ingen stor kioskvältare med riktigt lyft i. Så brukar vi i och för sig sammanfatta nästan varje biosommar men jag misstänker att filmer som "Suicide Squad" eller "Batman v Superman" var extra sura rönnbär den här gången. Nog för att få allt att smaka extra illa. Det måste vara förklaringen till att en film som "Don't Breathe", en småskalig thriller/skräckis fick ett så pass välvilligt mottagande som den fick, hyllad som något av en frisk fläkt. För det förtjänar den inte riktigt i min mening. Jag tyckte inte om den.

Det börjar bra. Upplägget är inte så dumt. Vad sägs om en film där det är meningen att vi ska sympatisera med tre inbrottstjuvar som ämnar att råna en blind gammal man på alla hans pengar? Möt Rocky (Jane Levy), Alex (Dylan Minnette) och Money (Daniel Zovato). De är inrottstjuvar som sagt. Bosatta i Detroit. Det Detroit som så slitits i tu av ekonomisk kollaps att stora delar av staden ser ut som om zombieapokalypsen dragit fram. Spöklika övergivna bostadsområden med tomma hus som sakta förfaller. Alex pappa arbetar åt en säkerhetsfirma och på det viset kan han "låna" nycklar till mer välbärgade hus. Så tar sig den lilla ligan in, rövar vad de kommer åt och sånt de kan behöva. Kanske slår sönder nåt eller pissar på heltäckningsmattan bara för att. Sen snabbt ut igen. Allt medan de som bor i huset är bortresta. Det flyter på för de unga brottslingarna. Men mycket vill ha mer och Rocky behöver pengar för att kunna ge sig av långt bort med en ung flicka som antingen är hennes dotter eller hennes syster. (Den här delen av filmen är väldigt tajt och ekonomisk med information.) Money får ett tips av gruppens hälare om en möjlig stöt som skulle kunna generera mängder av stålar. En äldre ensam och som sagt blind man sitter på en förmögenhet - ett skadestånd som han fått av en rik familj efter att en av dess medlemmar kört ihjäl hans dotter i en bilolycka. Det bytet blir för lockande för att inte gripa efter.

Men efter en lovande början spårar det snabbt ur, Stephen Lang är fascinerande i sin grymtande och djuriska gestaltning av den blinde mannen men filmen som sådan tappar alla grepp om verkligheten och blir en ganska ordinär slasher. Den blinde mannen, en före detta kommandosoldat så klart, kan förstås vart enda utrymme i sitt hus som baksidan av sin egen hand. Men inte nog med det - han tål hur mycket våld som helt. Varje gång vi tror att han är nere för räkning reser han sig igen som en annan Michael Meyers och ger sig på våra "hjältar" igen. Och han är snabb. Knockar de honom i källaren och springer upp för att låsa upp ytterdörren, nog står han där med en pistol i högsta hugg. Och det händer inte bara en utan flera gånger.

Alvarez gör sitt bästa för att variera sin premiss men det håller bara inte för en hel film. Och inte heller blir filmen särskilt visuellt intressant. Bitvis är det riktigt klumpigt. Dessutom utspelas stora delar i mörker och regissören lyckas inte hitta ett sätt att fånga det på som jag kan ställa mig bakom. En och annan liten twist i handlingen ja, men inget som känns särskilt speciellt. Ju längre filmen pågår dess mer påminner den mig om de senare delarna av "Saw", det blir bara mer och mer långsökt.

Se upp, blindstyre.

Det är synd att en film som börjar med ett relativt fräscht grepp snabbt blir tämligen konventionell. Det är också lite av ett slöseri med en miljö som är genuint fascinerande. Det görs antydningar till teman om ekonomisk skräck, om vi skulle kalla det så, Filmen tycks utlova att grunda sig i verkliga sociologiska perspektiv men blir i slutändan bara samma gamla moralitet som vi redan sett många gånger förr.

Fallet O.J. Simpson: American Crime Story

Det är tjugofem år sedan som rättegången hölls. En rättegång som redan innan den hade börjat hade förvandlats från domstolsförhandling till ett populärkulturellt spektakel bortom alla gränser. Ett stycke underhållning som aldrig tycktes kunna ta slut. Hur många "århundradets rättegång" hann inte 1900-talet se komma och gå? Fallet O.J. Simpson var en av dem och den rörde vid något djupt och svårgreppbart i det amerikanska samhället, det allra mest komplicerade av amerikanska dilemman. Simpson var en hyllad och framgångsrik idrottshjälte, kanske en av de största någonsin. Hans relation till medborgarrättsrörelsen och det afroamerikanska samhället var inte det bästa. Han hade inte som andra svarta idrottare velat använda sitt kändisskap för att föra fram något politiskt budskap. I ett klassiskt citat hade han till och med sagt: "I'm not black! I'm O.J.". Ändå blev han, när han stod där framför skranket just symbolen för den svarte mannen som kämpade för rättvisa i den vite mannens korrupta system - inte bara för sin egen del, utan för dem alla.

Vi i Sverige hade nog en ganska luddig uppfattning om vad det egentligen rörde sig om men referenserna, satiren kring fallet, parodierna, allusionerna i film och TV genom åren har vi ändå kommit att suga upp genom en ständigt pågående kulturell osmos. Så i och med att true crime-genren kommit att få ett uppsving de senaste åren (inte minst genom "Serial" och dylikt) är det inte särskilt förvånande att vi nu får en prestigefull dramatisering av fallet serverat till oss, lagom till kvartssekelstrecket.

"American Crime Story" är såvitt jag förstår tänkt som en antologi-serie, det vill säga varje säsong kommer att berätta en egen, helt avlutad historia, i det här fallet hämtad från verkligheten och autentiska kriminalfall. I praktiken är alltså "Fallet O.J. Simpson" en miniserie i tio delar. Den följer fallet från det att Nicole Brown Simpson (O.J. Simpsons ex-fru) och hennes nye pojkvän hittas brutalt knivhuggna till döds, fram till att den friande domen utfärdas. Serien går en lätt balansgång i det att det aldrig rakt ut påstås att Simpson är skyldig (vi får inte se själva mordet och genom serien bedyrar Simpson hela tiden, även i de mest privata sammanhang sin oskuld) men åtminstone för mig lämnas egentligen ingen annan möjlighet än att det måste ha varit han. Bevisen är tillsynes överväldigande och en av lockelserna med serien blir därför också att se hur försvaren steg för steg sår tvivel och låter det gro.

Seriens huvudförfattare heter Scott Alexander och Larry Karaszewski. De båda har tidigare skrivit manus till bland annat Tim Burtons "Ed Wood" och Milos Formans film om Larry Flynt. Så de är med andra ord vana vid att dramatisera verkliga personer och verkliga händelser. De lägger upp en bred och ambitiös fresk. Här behandlas ämnen som rasismen i Amerika och inte minst den systematiska förföljelsen av svarta från polismyndigheten i Los Angeles. Sexism och mäns våld mot kvinnor avhandlas. Det handlar också om kändisskapet i det förändrande mediesamhälle. Det dras trådar bakåt till det förflutna och fram mot i dag. Det är en ambition som serien i sin helhet kanske inte alltid har backning för, den vet inte alltid precis vad den ska göra med alla teman och ämnen som den hämtar upp. Många gånger nöjer sig serien med att visa fram dem: Här, här ser ni - men lyckas inte gestalta eller säga något nytt om dem.

Regin är också lite ojämn. De tidiga avsnitten är mycket tajta och intensiva. Musiken är laddad och stämningen hela tiden förtätad. Det känns som en kompetent thriller - inte utan inspiration från David Finchers senare filmer när det kommer till bildsättning, färgskalor och montage. I de senare episoderna, när serien blir mer av ett renodlat rättegångsdrama tappas lite av den stilistiska eggen bort. Då blir det mer klassisk television, så som vi är vana vid att det ser ut. Kanske har detta att göra med Ryan Murphy, den tredje kreativa kraften bakom serien. Han verkar ha haft huvudansvar för regisidan och många av hans tidigare TV-serier som "Glee", Nip/Tuck" och "American Horror Story" har präglats av just en sådan velande hand.

Ändå är serien mycket sevärd och slinker lätt ned. Det går utan bekymmer att bulka alla tio avsnitt mer eller mindre i ett svep. Det beror inte minst på skådespelarensemblen som med få undantag gör väldigt starka och stabila insatser. Cuba Gooding Jr. är fascinerande att se som Simpson själv. Det borde egentligen inte fungera. Gooding Jr. som ofta fått spela krumeluriga roller är ganska kort och spenslig. Inte alls den sortens murade vägg till fotballstitan som Simpson var. Ändå övertygar han. Och i det andra avsnittet som avhandlar den berömda biljakten i den vita Broncon får han till och med håret att stå på mina armar. Jag hade i mitt stilla sinne alltid haft för mig att det var Simpson som körde den där bilen upp och ned längs motorvägen men i själva verket var det en av hans vänner som förde fordonet medan Simpson satt i baksätet med en pistol mot huvudet och hotade att ta livet av sig. Gooding Jr. fångar en människa på gränsen till det absolut yttersta mörker. Aldrig är hans karaktär så sårbar och ömkansvärd som här - trots att det är här och bara här som han ens kommer i närheten av att bekänna någon slags inblandning i mordet.

Nathan Lane, David Schwimmer, Cuba Gooding Jr, Courtney B. Vance och John Travolta.

Jag är också väldigt gripen av David Schwimmer i rollen som Robert Kardashian. Han var en nära personlig vän med Simpson och var den som började rådda i det som skulle bli teamet av försvarsadvoktater. Kardashian kom själv att medverka som en av advoktaterna trots att han egentligen aldrig tidigare använt sig av sin juristexamen. Till en början är Kardashian fullständigt övertygad om vännens oskuld. Det finns, för honom, ingen möjlighet i världen att hans bäste vän skulle kunna göra något sånt här. Men allt eftersom fallet utvecklas och allt eftersom det övriga teamet konstruerar långsökta konspirationsteorier ju mer börjar han själv tvivla. Och Schwimmers ansiktsuttryck när han inser att de faktiskt kommer att vinna, och att han inte längre egentligen vill att de ska göra det är obetalbar. Naturligtvis kan författarna undgå att lägga in några scener mellan Robert och hans barn också. De är lite klumpiga och passar kanske inte helt in men jag förstår vad de syftar till. Utan rättegången hade familjen inte blivit det kändisfenomen de är idag. Det är ytterligare ett exempel på hur "Fallet O.J. Simpson" inte klarar av att löpa linan ut med det material de har till förfogande.

Det tredje centrumet i serien är åklagarsidan bestående av Marcia Clark (Sarah Paulson) och Christopher Darden (Sterling K. Brown). Ingen av dem var riktigt förberedda på det mediefenomen som rättegången skulle bli och hade inte kunnat ana hur djupt de skulle granskas, vridas och vändas på i offentlighetens ljus. Inte minst Clark fick finna sig i att varje aspekt av hennes uppenbarelse från hårfrisyr till klädesval till röstläge skulle recenseras som om hon vandrade ner för den röda mattan på väg till någon premiär. Paulson fångar verkligen kedjerökande essensen av förnedring och kamp för att bara få bli tagen på allvar och göra sitt jobb. Samspelet mellan henne och Darden är också laddat och på allra bästa sätt komplicerat.

Åklagarsidan: Paulson och Darden

John Travolta i rollen som Robert Shapiro, en av alla advokaterna, hör däremot till dem som inte lyckas hitta rätt tonträff. Hans gestaltning är lite för bred, lite för högljudd lite för melodramatisk. Möjligen är det hans försök att matcha Courtney B. Vance i rollen som Johnny Cochran som leder Travolta lite fel här. Det blir bara onödigt yvigt och inte specifikt nog.

Mycket har hänt i Amerika sedan de verkliga händelserna utspelade sig. Och mycket förblir detsamma. Fiktionen blir den metod med vilken vi kan bearbeta och se det förflutna på nytt. I sin första säsong når måhända "American Crime Story" inte riktigt hela vägen fram till den sortens betydelsefullhet som den eftersträvar men den snuddar vid den. Och på vägen är den väldigt underhållande.

Husdjurens hemliga liv

Illumination, animationsstudion bakom "Dumma mej"-filmerna, är tillbaka med en ny tecknad film. Den heter "Husdjurens hemliga liv" och är på det hela taget ganska så charmig och gullig utan att egentligen bygga på särskilt mycket nytt. Det är faktiskt en väldigt typisk animerad film av idag, väldigt inspirerad av den sortens världsbyggen som Pixar är så bra på, utan att för den sakens skull klara av att nå upp till samma slags kvalitet. Själva handlingen är mer eller mindre helt kalkerad direkt från "Toy Story".

Precis som i den filmen får vi här se vad som händer när vi, människorna, inte betraktar vår vardag runt omkring oss. Där var det leksakerna, här husdjuren. Handlingen är förlagd till ett hyperromantiserat New York. Max (i orginal med röst av Louis C.K.) är en glad och bekymmersfri hund som tycker att han har det perfekta livet tillsammans med sin älskade matte. Hon älskar honom och han älskar henne. Allt är som det ska vara. Men så plötsligt en dag kommer hon hem med en ny hund! Han heter Duke (Eric Stonestreet, Cameron från "Modern Family"), är stor och tar mycket plats. Balansen är rubbad. Max vill bli av med sin nya rumskamrat men det slutar bara med att båda blir vilse i storstadsdjungeln och nu måste de lära sig att samarbeta för att kunna komma hem igen. Max är alltså Woody och Duke är Buzz.

Parallellt med detta försöker Maxs vänner, det vill säga de andra husdjuren i samma byggnad, organisera en räddningsoperation. Vi får också, lånat från uppföljarna till leksaksfilmerna, en antagonist som på ytan ser gullig och charmerande ut men som visar sig vara tämligen hänsynslös - i det här fallet en kanin som leder en slags revolutionär befrielsefront (med röst av Kevin Hart).

Söt men farlig.

Det bjuds som sagt inte på några överraskningar. Animationerna är tjusiga och på alla sätt kompetenta men saknar egen personlighet. Det finns inget med karaktärerna som griper tag. Trots stora namn i röstensemblen lyckas inte skådespelarnas personlighet skina igenom så som de gör hos exempelvis Pixars filmer. Vad är poängen med att plocka in en Louis C.K. om han ändå bara ska låta som "generisk röstaktör 475-b"? Filmmakarna gör sitt bästa för att trycka på de melodramatiska knapparna och gripa oss med figurernas rädsla för att bli övergivna men det blir aldrig mer än halvdant. Där Pixar i sina bästa stunder lyckas skapa verkligt djup och äkta känslor ligger det här bara och skvaplar på ytan. På tok för mycket fokus läggs på tänkt hisnande sekvenser i storstadens bakgator och underjordiska kloaker. Det blir actionsekvenser utan relation till fysikens lagar. Mer likt säg Chuck Jones eller Tex Avery men utan stil och udd.

Ändå tar jag hellre en "Husdjurens hemliga liv" framför ytterligare uppföljare i "Dumma mej"/Minioner-världen. Även om förlagorna skiner igenom finns här åtminstone en ansats till att skapa något eget, som inte är en redan insåld förlaga. Det är ändå alltid något.

Star Trek Beyond

"Star Trek Beyond" kom och gick på biograferna i somras nästan som en vulkan. Utan att väcka starka känslor av något slag, vare sig glada eller ledsna eller arga. Nästan som om de verkliga fansen kommit att acceptera att de här filmernas version av karaktärer och det fiktiva universat inte kommer att vara för dem. Kanske har de redan gått vidare och investerar alla sina trekiga förhoppningar på den nya TV-serien "Star Trek Discovery" som ska komma nästa år. Jag har i alla fall gjort så.

På sätt och vis är det lite synd för på många sätt tror jag faktiskt att detta är den bästa filmen i den nya serien - om inte för någonting annat så för skådespelarnas insats skull. Det märks att de har spelar de här rollerna ett par gånger tidigare. Karaktärerna börjar sätta sig. De börjar kunna utforska vad du kan göra med figurerna, ta ut svängarna lite mer, verkligen göra dem till sina egna. Det är ju så det brukar vara i TV-serierna, det tar ett tag för skådisarna att hitta hem och när det väl börjar hända kan också manusen skrivas för den specifika aktören i den specifika rollen. Och vi som publik har fått spendera tid tillsammans med karaktärerna. Vi börjar också känna oss hemma med dem. De har ett förflutet nu som vi är en del av. Det börjar svänga helt enkelt. Och det är alltså vad som börjar hända i "Star Trek Beyond".

I grund och botten är och förblir dessa filmer förstås actionrullar med maffig budget. Det ska vara pang-pang, explosioner och kvickt-kvickt-kvickt. Det är ingen slump att filmbolaget tyckte det var rimligt att plocka in Justin Lin som regissör nu när J.J. Abrams gått vidare till andra projekt. Lin är annars mest känd för att ha gjort flera delar av "Fast & Furious"-serien. Och det låter väl ungefär som om det är vad filmbolaget är ute efter. Biljakter i rymden! Och actionsekvenserna är för mig fortfarande det som jag tycker sämst om här. Jag känner mig som en riktig tjatmoster nu men det är bara för att alla "storslagna" äventyrsfilmer av i dag lider av samma problem. Allt för mycket datagrafik. Fokus på kaos och bröl snarare än på att vi som åskådare ska kunna hänga med. Vi blir överkörda av en audiovisuell ångvält och sen är det bra med det.

I den här filmen blir Kirk och kompani strandade på en planet efter att Enterprise kraschlandat. På planeten arbetar den mullrande och mystiske skurken Krall (Idris Elba) arbetar på ett domedagsvapen. Ja, jag vet ännu ett domedagsvapen. Och Elba är ganska mycket en outnyttjad resurs filmen igenom, ända fram till slutet då det plötsligt framgår varför en skådespelare av hans kaliber castats i just det rollen. Men om intrigen i sig själv varken är nyskapoande eller intressant så är den ändå fiffig på så sätt att de strandade besättningsmedlemmarna under en stor del av filmen är skilda åt i en liten grupp här och en liten grupp där. Det ger utrymme åt interaktion och personlighetsbyggande scener. Skådisarna får en chans till samspel. Det märks att Simon Pegg (som ju också spelar Scotty) och Doug Jung tänkt igenom det här när de skrev manuset. Och Pegg har också passat på att ge sig själv en del ordentliga scener tillsammans med filmens nykomling, den stenhårda Sofia Boutella i rollen som den likaledes strandade krigaren Jaylah.

Annars tycker jag fortfarande att det är Chris Pine som är en av de stora behållningarna med de här nya filmerna. Hans Kirk är en modern actionhjälte men också en mångfacetterad figur som när filmen börjar plågas av tvivel över sig själv och vad han valt att göra med sitt liv. Pine lyckas på ett märkligt sätt kanalisera den karisma som den unge Shatner hade men gör ändå Kirk till sin egen. Jag tycker om det.

"Hon sitter i min stol."

Tidigt i filmen möter Spock (Zachary Quinto) en delegation med vulkaner som för honom åt sidan och ger hon ett meddelande. Det är gjort mer eller mindre utan dialog men vi ser själva på skärmen vad det står. Spocks äldre jag har gått bort, precis som den verklige Leonard Nimoy gjort. De här nya filmerna har alltid vandrat en lite speciell lindans mellan att vilja vara sin egen grej och att visa respekt och vördnad för det som kommit tidigare. I den förra filmen "Into Darkness" blev blinkningarna och intertextualiteten till "Wrath of Khan" lite väl mycket för min smak. Här är det i stället en smakfullt placerad dillkvist. Det tog tre filmer för att hitta formen. Och jag misstänker att det inte blir fler nu när "Star Trek" äntligen ska återvända till TV. Som jag så länge sagt att det borde.

Miss Peregrines hem för besynnerliga barn

Jag var ett besynnerligt barn och jag misstänker att Tim Burton också var det. Den sortens ungar som föredrar sina egna fantasier framför en verklighet som aldrig riktigt vill leva upp till hur den borde vara. Jag var en drömmare och har nog en sådan förblivit. Om han eller jag under våra ensamma vandringar som små hade hittat en passage i rum-tiden som ledde till ett barnhem där andra besynnerliga barn med övernaturliga krafter bodde, då tror jag att vi båda två hade känt att "nu börjar det likna något".

Tim Burtons senaste film "Miss Peregrines hem för besynnerliga barn" är baserade på en ungdomsroman av den amerikanske  författaren Ransom Riggs. Boken är från 2011. Riggs baserade boken på en stor samling av obskyra, konstiga och ibland otäcka gamla fotografier som han ägnat år åt att hitta och sammanställa. Jag har inte haft tillfälle att läsa boken eller någon av dess uppföljare ännu och från vad jag kunnat läsa mig till tar sig Burtons film betydligt större friheter från sitt källmaterial än vad samtida young adult-filmatiseringar som säg "Harry Potter"-serien eller "Hungerspel"-filmerna gör. (Vilket fans av boken mycket riktigt inte verkar tycka om.) Det är dock tydligt att det Riggs har lyckats skapa är en värld som har en väldigt säregen och speciell känsla.

Originalitet är en knepig sak. Allt har ju någonstans gjorts förut. Barn som passerar in i hemliga världar har vi ju haft med oss sedan folksagornas dagar. Om grupp ungdomar med superkrafter som bor tillsammans på en skola/barnhem. Låter inte så lite som X-men. Och så vidare, och så vidare. Men det som Riggs satt i hop med sin disparata samling av fotografier är en ganska förtjusande blandning av knaserier och underverk. Och otäckheter. För bitvis är det också ganska läskigt. För att inte säga närmast hörande till skräckgenren. Sagor ska vara otäcka om det ska vara någon mening med dem. Riggs har säkert läst sin Bettleheim.

Allt det här borde göra "Miss Peregines hem..." till en väldigt passande utgångspunkt för den sene Burton att ta fasta på. Den Burton som numera mest går på autopilot, som redan gjort sina statement till världen, som sagt det han hade att säga, visat det han hade att visa. Den Burton vars egna personliga besynnerlighet, just genom hans egna framgångar, kommit att bli mainstream. Det skulle kunna vara ett material av det här slaget som kunde skaka tag i Burton igen. Som kunde väcka något i honom. Tyvärr blir det inte riktigt så. Snarare är "Miss Peregrines hem..." en film vars styrka ligger i att grunden är stark trots en regissör som inte känns särskilt inspirerad.

De besynnerliga barnen. (Gruppfoto.)

I centrum för berättelsen står tonårspojken Jake (Asa Butterfield). Jake har liksom Burton själv och precis som jag varit ett drömmande barn. Hans fantasi har underblåsts av att lyssna på de sagor som hans farfar Abe (Terence Stamp) berättat om det barnhem på en ö utanför Wales där han växte upp. När farfar dör under mystiska omständigheter tar Jake det väldigt hårt. Hans föräldrar sätter honom i terapi men räknar kanske inte med att psykologen ska föreslå att det kunde vara en bra idé för Jake att få åka till ön och se vad som finns kvar av det där barnhemmet. "För att skilja fantasi från verklighet". Väl där upptäcker Jake en slags portal: Barnhemsbarnen och deras föreståndarinna Miss Peregrine (Eva Green) bor ännu där, fast i en tidsloop. De lever om samma dag i september 1943 om och om igen, dagen precis innan barnhemmet blir bombat av en tysk flygattack. Men deras idyll hotas, för barnen jagas av läskiga Slenderman-liknande demoner ledda av en mystisk Mr. Barron (Samuel L. Jackson) vilka vill äta de besynnerligas ögon. Det är Jakes öde att skydda barnen. Liksom det en gång var hans farfars.

Eva Green som Miss Peregrine är en av filmens främsta behållningar. Green har själv beskrivit henne som en slags "läskig Mary Poppins" - och det kunde jag nog skriva under på, om det inte vore för att jag tycker Mary Poppins är rätt så läskig redan från början.. Hon har pondus och grace på samma gång, knasig men ändå helt och hållet seriös och befriad från nonsens. Green gör verkligen sitt absolut yttersta med rollen. Även Samuel L. Jackson ser ut att stortrivas i rollen som skurk. Han får chansen att ta ut svängarna rejält. Rollen som sådan är ganska outvecklad, ganska mycket en standard onding men Jackson lyckas ändå ge honom personlighet och panache. Barnskådespelarna känns dessvärre betydligt mer anonyma. Några av dem, Butterfield och Ella Purnell som spelar Jakes love interest Emma är vana aktörer och tar det så att säga på ren rutin. Kanske är det "Stranger Things" som spökar i mitt bakhuvud för barnen där kändes så riktiga, så specifika, så personliga medan flera av de besynnerliga barnen i den här filmen är sina krafter och just inte mycket mer.

Jag är nog också lite besviken på den visuella stilen i filmen. Där om någonstans bör ju Burton triumfera. Kanske har det något att göra med de där fotografierna som Riggs utgick ifrån när han skapade sin bok. Det finns något väldigt speciellt över gamla fotografier, de halvt bleknade sepiafärgade bilderna av en värld som försvunnit men som ändå är bevarad framför oss som i bärnsten. De är så skarpa och taktila på något vis. I jämförelse med dem ser Burtons film smetig och opersonlig ut. Det är en hel del vaselin på linsen. Som om alla vassa kanter filats ned. Vilket är märkligt eftersom vi ändå har de där monstren som faktiskt är genuint otäcka.

"De tomma" är ute efter dina ögon. Inte en film för de allra minsta.

Bitvis lutar sig Burton också ganska mycket mot CGI och det är verkligen synd med tanke på att han om någon betytt mycket för stop-motion animationens renässans. Det känns tråkigt att behöva säga det men Burton har nog faktiskt slutligen tappat det där handlaget som gjorde honom till den regissör han en gång var. "Miss Peregrines hem för besynnerliga barn" är ändå en spännande och sevärd film (fast ta inte med de minsta eller mest räddhågsna). Men som sagt, det är inte regissörens förtjänst.