Avliden

Hej alla bloggfans!
Jag vill med detta sista inlägg meddela att Erik Otterberg, upphovsmannen till denna blogg tyvärr avled natten den 29/4. Jag som hans fru vill tacka alla som läst, skrattat, gråtit, älskat och hatat denna blogg. Hoppas alla haft nytta av den, Tack!
/Nathalie, Eriks fru.

Birds of Prey

Birds of Prey: And the Fantabulous Emancipation of One Harley Quinn är en rest från ett filmuniversum som inte precis har lagts ned men som rör sig i någon slags gränsland. Det hela var ogenomtänkt från början. Marvel hade börjat skörda framgångar med sitt ständigt expanderande nät av filmer och plötsligt ville alla andra filmbolag vara med och leka. Ingen av dem lyckades återupprepa vad Marvel gjorde - Universals Dark Universe som skulle sammanföra Dracula, Frankenstein, Varulven och andra klassiska skräckfigurer försökte de starta två gånger utan framgång. Likaså tycks idén om filmer där Godzilla möter King Kong vara dödfödd, trots att de lyckats släppa tre filmer redan, på ren envishet vad det verkar. I alla de här fallen görs ett vanligt misstag - nämligen att tro att bara för att publiken vet vad något är så kommer de automatiskt vilja se det. Det är därför vi för dålig version efter dålig version av berättelserna om Robin Hood eller Kung Arthur. "Alla vet väl vilka det är?" Ja, i och för sig men det är som sagt inte detsamma som att jag automatiskt kommer köpa en biljett.

Bäst förutsättningar att reproducera Marvel hade så klart DC, det andra stora amerikanska förlaget med superhjälteserier som huvudnummer. DC har till och med historiskt haft större framgångar med filmatiseringar av sina figurer än Marvel - såväl Richard Donners Stålmannen som Tim Burtons Batman var enorma succéer på sin tid och med Nolans Batman-trilogi hade DC till och med uppnått ett visst mått av prestige. Om Marvel var lekfulla och blinkande åt sin publik så tog DC med Nolans Batman figurerna och genren på dödligt allvar, använde dem för att göra politiska allegorier över vår tid.

Men sedan gick DC bort sig. De gjorde, tror jag, två fundamentala fel. För det första gav de stålmannen filmen Man of Steel till regissören Zach Snyder och gjorde honom till någon slags konstnärlig ledare för hela projektet. Det var inget bra val. Snyder är som bäst när han har en väldigt stark visuell förlaga han kan luta sig mot och kopiera. Även då kan han hamna snett, som med filmversionen av Watchmen till exempel som helt missar poängen med sin grafiska romanförlaga, även om det alltid ser förbannat snyggt ut. Men Snyder var på alla sätt en dålig match för Stålmannen - Snyder som ideologiskt hämtar sin inspiration från den gamle tokstollan Ayn Rand har väldigt lite till övers för en god och glad, osjälvisk solgud som bara vill hjälpa de svaga och utsatta. Nej, hårt, tufft och brutalt ska det vara i Snyders värld. Våldsamt, det är ball.

Det andra stora misstaget var att DC hade allt för bråttom. Marvel tog sin tid, presenterade sina figurer en film i taget, innan det slutligen blev dags att föra dem samman i The Avengers. DC tänkte att det där kan vi hoppa, gick direkt på Batman v. Superman och sedan Suicide Squad - en film vars tumultartade produktion har kommit att bli som en modell för alla stora misslyckanden de senaste åren - manus skrivs under pågående inspelning, scener spelas in på nytt och nytt, man hoppas in i det sista att specialeffekter och klippning ska rädda ett material som helt enkelt inte håller. Det värsta exemplet på detta blev för DCs del Justice Leauge som skulle varit deras motsvarighet till Avengers. Snyder drabbades under inspelningen av en fruktasvärd personlig tragedi, ett sjölvmord i familjen, och tvingades hoppa av projektet. Filmbolaget passade då på att plocka in Joss Wheedon, som skrivit och regisserat just The Avengers åt Marvel och ge honom i uppdrag att göra det hela mindre dystert och nihilistiskt. Resultatet blev varken hackat eller malet och efter det fanns det liksom ingen energi kvar i projektet. Åtminstone inte så som det var tänkt. Adjö till Henry Cavills Stålmannen och Ben Afflecks Batman. Att sedan Gal Gadots Wonder Woman var en oväntad framgång, liksom Aquaman med Jason Mamoa, det var mer än vad någon hade räknat med, så där måste det ju komma uppföljare. Vilket leder oss in på Birds of Prey - för även om Suicide Squad som sagt var en katastrof vad gäller mottagandet så var den ändå ekonomiskt framgångsrik nog att det kommer en uppföljare på den med. Och alla var överens om att Margot Robbie var dynamit som Harley Quinn - Jokerns emotionellt misshandlade flickvän.

Robbie som Harley = blixt och dunder.

Detsamma kunde inte sägas om Jared Leto som Jokern själv. Leto hade gått in för rollen till 120 procent. Historierna om hur han skickade kondomer fylla med blod och ruttnande griskadaver till sina medspelare  räcker för att avskriva all form av method acting för all framtid. Och inte fick han något ut av det heller. Först så hamnade de flesta av hans scener i Suicide Squad i klippdatorns papperskorg. Sedan bestämde sig DC för att skölja munnen ordentligt och ge rollen i en seriös Joker-film till Joaquin Phoenix istället som sedan till och med tog hem en Oscar för sin insats. Leto var enligt rykten rasande. Detta var ju hans roll! Men, men... Han hade ju ännu chansen. Han var ju mer eller mindre lovad uppföljare centrerade kring honom och Harley Quinn. Det visade det sig att det var "mindre" för som tur väl är har DC insett att Harley blir en mycket bättre och mer intressant karaktär när hon väl gör slut med Jokern och står på egna ben. Och så blir det mycket riktigt i Birds of Prey. Harley och Jokern är finito och det enda vi ser av honom är en tecknad sekvens precis i början - där han inte ens visuellt ser ut som Leto gjorde i Suicide Squad. Det hela är ett utstuderat långfinger åt figuren och Letos rolltolkning.

Liksom hela filmen är ett långfinger åt det som kommit innan. Borta är gravallvaret och den grå dysterheten i Snyders vision. Nu är ett bjärta färger och råös som gäller. Det är förvisso fortfarande extremt våldsamt men känns ändå mer som tecknad film än som något annat. Och det händer något i perspektivet när både regissören (Cathy Yan) och manusförfattaren (Christina Hodson) är kvinnor. Det är inte det att Birds of Prey plötsligt är "woke", det vore för mycket sagt - men den är heller inte aktivt misogyn och det gör hela skillnaden.

Ella Jay Basco som den unga ficktjuven Cassandra, här med diamanten som alla jagar.

Det är också oerhört skönt med en serietidningsfilm där inte hela planetens öde står på spel och slutstriden handlar om att besegra något väsen med en stor energistråle som riktas mot himlen. Istället är det på gatunivå, det hela utspelar sig med uppgörelser i den undre världen och jakten på en McGuffin i form av en försvunnen diamant i centrum. Styckets store skurk är en gangsterboss spelad av Ewan McGregor som har roligare här än han verkar ha haft på väldigt länge. Det här är den sortens film där det inte finns något överspel och det tar McGregor fasta på. Han är på samma gång patetisk med sitt manligt fragila ego, men just därför också farlig, en symbol för hela den patriarkala struktur som filmens "hjältinnor" ställs mot.

Ewan McGregor brer på brett.

Yan regisserar det hela med energi och frenesi. Jag kommer på mig med att tänka på Baz Luhrman vid mer än ett tillfälle - och inte då bara på grund av en ganska uppenbar blinkning till Moulin Rouge. Här finns samma hyperöverspända fart i klippningen och kameravinklarna, samma rastlöshet i berättandet, samma närmast muntliga struktur i historiens uppbyggnad - med den skillnaden att det här är bättre gjort.Visst det är hysteriskt och högljutt, från början till slut och fyllt med omöjliga grepp och infall men som publik blir vi aldrig bortkollrade och filmen har heller inget behov av att framställa sig som klyftigare än vad den är. (Nu tittar jag på dig, Todd Phillips Jokern). Det är en färd på en fallfärdig berg- och dalbana på ett nedlagt tivoli, precis som det där filmens slutstrid utspelar sig - en slutstrid som bortsett från dess blodvite inte hade varit malplacerad i ett avsnitt av Adam Wests gamla Batman-tvserie från sextiotalet.

Bästa, coolaste tjejgänget Birds of Prey, redo att bryta ett ben eller femtio.

The Irishman

Nej. Nix. Näpp. Uh-uh. Glöm det. Inte. Jag gjorde mitt bästa. Jag försökte ha ett öppet sinne. Att inte låta mina förutfattade meningar styra mig. Mer än så - faktiskt så ville jag aktivt tycka om The Irishman. Det här är en process jag går igenom då och då. Jag försöker mig förstå på vad kulten kring Martin Scorsese går ut på. Vem är mer unisont hyllad är den korte italisk-amerikanske regissören med de stora, buskiga ögonbrynen? Alla älskar honom. Något måste de ha sett som jag inte ser för jag ser det verkligen inte. Jag såg det inte den här gången heller.

Och jag tror inte bara det handlar om mitt ointresse för gangsters och maffia. Gudarna ska veta att jag skiter i gangsters och maffia. Går inte igång på det alls. Tycker mest det är komiskt hur folk går upp i brygga över vad de tycker de här figurerna är coola - samma personer som skulle skita på sig om de konfronterades med verklighetens samtida gängkriminalitet och våld.

Och det är inte som om att Scorsese inte har gjort det här bättre tidigare. Maffiabröder kommer heller aldrig att vara en av mina favoriter, men den har åtminstone ett gäng med stilistiska drag som gör den underhållande. I jämförelse är The Irishman som att se målarfärg torka. Det här är en trött film om trötta gamla män som med digital teknik då och då görs unga, eller åtminstone yngre igen. Men även i de scenerna, när karaktärerna är yngre skiner tröttheten igenom och det finns inget energiskt eller pulserande över den här filmen. Den så att säga bara maler på.

I centrum står Robert DeNiros rollfigur Frank. Frank är lastbilschaffis som steg för steg dras in i den kriminella maffiavärlden som hitman. Den stående eufemismen är att han målar hus, på grund av det röda stänktet som blir på väggen efter att han skjutit skallen av någon. Via dessa maffiakontakter, personifierade av underbossen Russell Bufalino (Joe Pesci), får Frank också en karriär inom facket, för som vi alla vet är den amerikanska fackföreningen och organiserad kriminalitet i princip samma sak. Så kommer Franks vägar också att korsas med den stora fackpampen Jimmy Hoffa (Al Pacino) och de båda männen blir nära vänner. Föga anar Frank då att den dagen ska komma när han blir den som kommer få ordern att "ta hand om" Hoffa och se till att han försvinner för gott.

Joe Pesci som maffiaman.

Så tecknar Scorsese så sin fresk över tiden och blandar verklighet och hittepå. Jag önskar att jag kunde säga att han gör det med frejdighet och fräckhet, men nej. Brinner han ens själv för det här längre eller känns det bara som något han borde göra? Jag menar han tycker säkert det är jättekul att jobba ihop med DeNiro och Pesci igen. Och Pacino är det tydligen första gången han filmar med. Det känns ju som på tiden. Ingen av de där tre herrarna har väl egentligen några egentliga storverk kvar i sig längre. Pesci hade egentligen till och med gott i pension men är här tillbaka och gör ett rörande lågstämt porträtt, medan Pacino tuggar fradga och gormar som han gör - så är Hoffa förvisso också en extrovert figur som gärna får vara lite "larger than life". DeNiro själv, ja om jag ska vara ärlig gör han varken till eller från. Pesci och Pacino fångar i alla fall mitt intresse någorlunda, det finns så att säga en hög lägsta nivå där på ren karisma med DeNiro, ja han känns knappt där.

Pacino som Jimmy Hoffa.

Några kvinnliga karaktärer finns knappast. Några fruar figurerar i bakgrunden men utan att göra något större intryck. I stället blir det en av Franks döttrar, spelad av Anna Paquin som sticker ut mest. Och då främst för att hon sticker ut. Rollfiguren har knappt nån replik överhuvudtaget utan består bara av ett antal besvikna och äcklade blickar mot sin far som hon förstår är en kallblodig mördare. Jag vet att vi ibland säger om kvinnoroller att de knappt ens finns, men det här är det värsta jag sett. Och att ge denna ickeroll till en skådespelerska av Paquins kaliber det är obegripligt. Jag antar att det måste ha funnits fler scener med henne som sedan blivit bortklippta. För gudarna ska veta att det inte finns plats för dem i en tre och en halv timme lång film där vi måste se olika gubbar och farbröder gubba sig med varandra.

Anna Paquin som besviken dotter.

Filmen är som sagt tre och en halv timme men känns som en vecka. Mot slutet när Hoffa äntligen blivit mördad tänkte jag att nu äntligen närmar vi oss finalen här. Allt är relativt visar det sig. Den där epilogen var lång som en egen film i sig.

Den stora kontroversen under hösten i filmvärlden var Scorseses kritik av Marvelfilmerna och den diskussion som den föranledde. Och även om det går att hålla med Marty om mycket, när det handlar om likriktning och storbolagets marknadslogik som får gå före den konstnärliga ådran så måste jag ändå säga att det här - det här är inte "cinema" heller. Inte längre. Vi kan inte fortsätta med det här. Det är minst lika tomt om inte tommare än vilken trist superhjältefilm som helst. På ett sätt kan det verka besynnerligt att en av våra mest hyllade regissörer med några av de allra största filmstjärnorna i ryggen ändå inte kan få ett traditionellt filmbolag att satsa på hans senaste epos. Men kanske är det ändå ett sundhetstecken. För allvarligt talat Marty, vad skulle det här vara bra för?

Marriage Story

Charlie och Nicole (Adam Driver respektive Scarlett Johanson) är ett gift par som bor i New York. Charlie är teaterregissör och Nicole är skådespelerska och hans musa. Men redan när filmen börjar har kärleken mellan dem svalnat och beslutet att gå skilda vägar är redan fattat. När vi kommer in i handlingen är stegen mot skilsmässa redan tagna. Det är dock tänkt att det ska bli en enkel process,utan advokater och legalt krångel. I alla fall är det så Charlie tänkt sig det hela. Men Charlie har i och för sig aldrig varit särskilt bra på att förstå vad Nicole vill och behöver. Och det är kanske först i och med att Nicole tar med sonen Henry (Azhy Robertson) till Los Angeles där hon ska spela in en TV-pilot, först med den distansen som hon inser hur sårad och ledsen hon faktiskt är. Så startar karusellen, Nicole skaffar sig en advokat av den hårda skolan - Nora Fanshaw spelad av Laura Dern, hon framstår som varm och klok men är beredd att slita dig i stycken så fort hon får chansen.

Det är ett gripande och medryckande drama som rullar upp sig och det är omedelbart fångande. Marriage Story är som den bästa av thrillers i hur den grabbar tag i dig och håller dig på helspänn rakt i genom. Noah Baumbach excellerar med både manus och regi i en berättelse som är svår att inte läsa som självbiografiskt inspirerad. Många av Baumbachs tidigare filmer har centrerats kring ganska osympatiska eller ordentligt skruvade karaktärer men huvudpersonerna i Marriage Story är betydligt mer grundade och jordnära. Och filmen är noga med att inte ta ställning, åtminstone inte för mycket. Visserligen är Charlie den som till en början blir mest överkörd. Hans förste advokat Bert är så schysst och tillbakalutad att han till och med spelas av Alan Alda - ni förstår ju själva, mot Derns tigrinna har han inget att komma med. Alltså får Charlie byta juridiskt biträde. "Jag behövde mitt eget arsle" säger han och nästa advokat spelas mycket riktigt av Ray Liotta. Så eskaleras konflikten ytterligare. För Nicole har för avsikt att stanna i L.A. och vill Charlie umgås med sin son får han banne mig se till att ha en bostad på västkusten med.

Dern och Johanson som Advokat och klient.

Skådespeleriet står i centrum för filmen och alla är fenomenala i sina respektive roller. Driver visar med tydlighet varför han kommit att framstå som sin generations främste aktör. Han pendlar mellan vrede och sorg med osviklig tonträff. Johanson å sin sida briljerar när hon äntligen får spela en riktig livs levande människa. Dern är oändligt karismatisk och inte så lite skrämmande som sin juridiska valkyria. Men nästan mest imponerad är jag ändå över Azhy Robertson som är otroligt naturalistisk som parets unge son och som helt saknar den manierade stil som vi annars ofta förknippar med amerikanska barnskådisar.

Dramat går sedan fram och tillbaka mellan det före detta parets allt hårdare konfrontationer, somliga i rätten, somliga utanför, och andra scener där de båda försöker finns en grund att stå på och lära sig att umgås i sina nya roller, inte minst för sonens skull. Det är en kamp, inte minst mot de egna frustrationerna. Inte minst Charlie får kämpa för att inte hans bitterhet över hur svårt det är att få tid med sonen inte ska gå ut över den tid de båda faktiskt delar med varandra. Och Nicole börjar efterhand inse att de kanske var ett misstag att bland in alla advokater, men vid det laget är det redan försent att ändra på. Allt för många hårda ord har redan fällts.

Familjen, trots allt samlad.

Det är svårt att inte ställa Marriage Story mot skilsmässofilmens stora klassiker. Tankarna går utan tvekan till så väl Bergmans Scener ur ett äktenskap som Kramer vs. Kramer och det finns uppenbara blinkningar till båda dessa föregångare i Baumbachs film. Jag menar ändå att han överträffar dem. Marriage Story är starkt berättad, välagerad, räds inte att ta i det som gör jävligt ont men samtidigt rappt och underhållande gestaltad.

Och då har jag ändå inte berört filmens absoluta höjdpunkt, en scen mot slutet när Charlie är tillbaka i New York och befinner sig ute på en bar med parets gamla gemensamma vänner, medlemmarna i Charlies teatergrupp. Charlie beklagar sig och skäms över att han beklagar sig när pianisten plötsligt slår an musiken till Being alive, det stora slutnumret ur Stephen Sondheims klassiska musikal Company. Den här scenen hade jag faktiskt redan tjuvkollat på via YouTube men det blev inte mindre gripande för det. Charlie ställer sig upp och sjunger sången - en sång om att välja att leva tillsammans med en annan människa fast att det skrämmer dig bortom vett och sans, trots att det är helt ologiskt att tro att två ska kunna bli ett. I musikalen är det den ständige singeln som till slut ger sig och erkänner att han behöver någon. I Baumbachs film får sången delvis en annan undertext, men minst lika stark. Och Driver visar sig vara lika fenomenal som när han skådespelar med det talade ordet. För att inte förglömma det sätt som han tungt andas in för att samla sig när låten är slut. Det är gåshud, mina vänner. Det är stor filmunderhållning.

Last Christmas

Som ett spöke från förflutna jular gick Last Christmas upp på bio i januari. Det gick ett spöke genom filmindustrin, rom-comens spöke.  Den en gång i tiden så lukrativa genren är i dag närmast stendöd på biograferna. En gång i världen kunde skådespelare som Sandra Bullock och Meg Ryan bygga hela sitt filmstjärneskap på ändlösa rader av romantiska komedier. Snygga pojkar som Matthew McConaughey eller ännu bättre brittiska fumlig meshunkar som Colin Firth eller Hugh Grant kunde räkna med stadiga lönecheckar som objekt för åtrå, ibland som den sanne, rätta kärleken, ibland som prinsen som visar sig vara en groda. Visst kunde genren ibland bli lite väl formulärisk och det var knappast alla av dessa filmer som drevs av en genuin vilja att berätta något nytt och spännande - men så är det ju med manligt kodade genrer också, inte minst med dagens superhjältefilm. Ändå var det nog inte i första hand genusförhållanden som gjort att genren inte har något liv på bio längre. För även om romantisk komedi aldrig haft något större kulturellt kapital att tala om så talade ändå ekonomin sitt tydliga språk. Ända till den inte gjorde det längre. Plötsligt har de riktigt stora action- och äventyrsfilmerna börjat generera miljardvinster och varför, verkar filmbolagen tänka, ska vi satsa på en film som om den går riktigt bra kan spela in "bara" runt 100 miljoner. Är det värt det? Allt det här hänger också samman med att den kinesiska marknaden blivit allt viktigare för amerikansk film - och det viar sig att även om den kinesiska publiken är aldrig så förtjust i Marvel, Transformers eller Fast & the Furious så är de inte alls lika sugna på engelskspråkiga komedier. Kanske finns det någon kulturell tröskel där som gör det svårt att ta det till sig? Hur som helst - romantisk komedi, i den mån den alls gör nu för tiden görs nästan enbart direkt för streaming.

Det är synd för det finns en hel generation av unga skådespelare som skulle kunnat haft en minst lika lysande karriär med ordentliga roller, som någonsin Bullock, Ryan eller Kathrine Heigl - den siste som liksom slank in och hann få vara rom-com leading lady ett tag. En sådan skådespelare är utan tvekan Emelia Clarke. Clarke som plockades direkt från scenskola till att bli en tv-stjärna av enorma mått i Game of Thrones har förutom sin drakmodersroll framförallt fått göra action som en re-castad Sarah Connor i den förra olyckligt missräknade Terminator-filmen. Dock går det inte att förneka hennes funny bones som comedienne, vilket Last Christmas tydligt demonstrerar. Clarkes Kate är något av en vandrande katastrof, på sitt sätt minst lika självdestruktiv som Sandlers rollfigur i Uncut Gems. Hon är en misslyckad asprierande musikalartist som försörjer sig genom att jobba som tomtenisse i en julpyntsaffär. (Finns verkligen alla dessa löjligt specialnichade butiker i London eller är detta någon slags genrekonvention som vi bara ska acceptera, ungefär som att vi hör laserkanoner skjuta i rymden när vi ser science fiction?)

Michelle Yeoh som ägaren till julpyntsaffären där Clarke jobbar. Ännu en god rollinsats.

På kvällarna surfar hon runt på soffor hos vänner, utan att ha en fast punkt i tillvaron. Hon är för stolt för att flytta tillbaka hem till föräldrarna (Emma Thompson som även varit med och skrivit manus och Boris Isakovic). Överhuvudtaget är Kate lite på flykt undan sin uppväxt, vill inte riktigt kännas vid sin invandrarbakgrund, skäms för sina föräldrar på ett sätt som får henne att verka precis som den förvuxna tonåring som hon agerar likt. Så träffar hon så klart någon - den mystiske Tom spelad av en nog så charmig Henry Golding. De flirtar och faller för varandra men Kate känner hela tiden att något inte riktigt stämmer, att han drar sig undan och döljer något. Vad avslöjas till slut i filmens sluttwist, som utan att säga för mycket bygger på en väldigt bokstavlig läsning av en textrad från sången som filmen inspirerats av.

Ledtråd: "Last Christmas, I gave you my..."

Eller som den säger sig vara inspirerad av. För bortsett från ovan nämna twist finns det inget i handlingen som är hämtat från Whams julklassiker. Frågan är om de började med titeln och sedan gled bort från temat eller om det började som en manusidé och kopplingen till George Michael kom senare. För regin står Paul Feig, som här tydligtvis jobbar med ett tajtare manus och förlitar sig mindre än vanligt på vilt improviserande aktörer. Att manusförfattaren Emma Thompson är en skarp satiriker behöver ingen betvivla och hon blandar det förutsägbara i berättelsen med beska droppar som är värda att uppskatta. Plötsligt ser vi en Brexit-demonstration i bakgrunden på TV och Thompsons rollfigur, en kvinna som redan flytt undan krig en gång kan bara skaka på huvudet och upprepa, som för sig själv, "De hatar oss. De vill köra iväg oss." I en annan scen får vi se en rasistisk verbal attack på en buss mot ett par som inte talar engelska. Det är inte något vi förväntar oss av en genre som brukar erbjuda mys och minsta-möjliga-motstånd. Det här är ju inte bara en rom-com utan även en julfilm, och som sådan en saga inte bara i ton utan även genom lite förtrollade inslag. Så mycket bättre då att det lyckas undvika det allt för sockersöta.

Inte minst då för att Clarke är så bra och gör sin i grunden rätt osympatiska figur till någon vi kan tycka om och vilja väl. Att det sedan finns en del saker som inte klickar riktigt eller rent av inte stämmer, som att Kates familj enligt filmens kronologi flydde från Balkan efter att kriget faktiskt var slut, det får du antingen köpa eller inte.

Parasit

Familjen Kim bor i en eländig källarlägenhet i en gränd någonstans i Seoul. Det är pappa Ki-teak (Song Kang Ho), mamma Yeon-gyo (Cho Yeo-jeong) och tonårsbarnen Ki-Woo (Choi Woo Shik) och Ki-jung (Park So Dam). I gränden utanför ställer sig ibland berusade människor och pissar, eller så kommer någon och släpper ut vämjeligt bekämpningsmedel, men då kan familjen passa på att lämna fönstren öppna för då kanske de kan bli av med några av insekterna som krälar överallt. Familjen, som helt saknar fasta inkomster, får också göra sitt bästa för att stjäla gratis wi-fi av grannar även om det innebär att sitta i konstiga ställningar på toa för att hitta täckning. I det Syd-Koreanska samhället finns få skyddsnät för en familj som Kims.

Jakten på fritt wi-fi. Jag kan relatera. Park So Dam och Choi Woo Shik.

Men så dyker en plötslig chans upp, sonen Ki-Woo har en kompis som ska åka utomlands och plugga och nu finns chansen för Ki-Woo att ta över kompisens jobb som privatlärare i engelska åt dottern i den rika familjen Park. Han måste så klart fejka intyget att han läser engelska på universitetet men vad gör en liten vit lögn? vem har inte ljugit på ett CV? Familjen Park bor i en lyxig arkitektritad villa och består av företagsledaren Dong-ik (Lee Sun Kyun), hans något neurotiska hustru Yeon-kyo (Cho Yeo Jeong), dottern Da-hye (Jung Ziso) och den lille sonen Da-song (Jung Hyeon-jun). De är väl inte dåliga människor precis, men vansinnigt priviligierade i sitt rymliga hus och omgivna som de är av tjänstefolk, inte då bara privatlärare åt barnen utan chaufför och en hushållerska, Moon-gwang (Lee Jung-eun) som följde med huset när Parks köpte det.

Steg för steg ser nu familjen Kim sin chans. Som fattig måste du vara om dig och kring dig här i världen. Först kommer käket, sen kommer moralen inte sant? Så om Ki-Woo kan lura i familjen Park att lille Da-Song behöver en ny bildlärare och att han råkar känna någon som skulle passa, vad gör väl det? Parks behöver ju inte få veta att det i själva verket är hans syster och att även hennes formella behörigheter är hittepå. Om barnen Kim nu bara kunde bli av med chaufför och hushållerska och få in sina föräldrar på respektive position? Det borde väl låta sig göras. Familjen Park är både lättlurade och lättmanipulerade.

På väggen - den trevliga familjen Park.

Det är en mycket underhållande och svartsynt komedi i thrillerformat som Bong Joon-ho bjuder på i Parasit. Och han är en mästare på svart satir. Filmen har blivit hyllad till alla skyar och lyckas ändå på något sätt överträffa förväntningarna. Situationen i Parasit är kanske inte riktigt lika tillspetsad som i science fiction-dystopin Snowpiercer, men det är inte långt därifrån.

För det finns något i grunden märkligt och inte så lite perverst i detta, att ha andra människor, anställda, som ränner runt i ditt hem och sköter din markservice. De är inte en del av din familj men av ditt hushåll. Hur förhåller du dig till det? Hur förhåller sig dem till dig? Det finns en märklig, närmast kladdig intimitet där som, även om du inte hade med bedragare att göra, betyder att gränser blir ack så svåra att förhålla sig till. Min enda egna erfarenhet är att ha arbetat som personlig assistent åt funktionshindrade och även det kändes många gånger knepigt. Att vara och utföra sitt arbete i någon annans hem och vardag. Bong Joon-ho driver allt detta till sin spets.

Det som gör det extra briljant är hur moraliskt glidande berättelsen blir. Vi kan inte låta bli att sympatisera med familjen Kim, dels på grund av deras fattigdom, dels på grund av den enorma fräckhet som de uppvisar. Och familjen Park, på något plan upplever vi nog ändå att de förtjänar att bli utnyttjade.  Men så drivs allt först ett steg och sedan ett steg till för långt. När sedan handlingens twist kommer, för det kommer en sådan men den ska inte avslöjas här, då svänger allt snabbt ur kontroll och i plötsligt ställs allt på ända, komedin tar en tragisk och våldsam vändning och de fattiga får kämpa mot de fattiga om smulorna från de besuttnas bord.

Herr och fru Park (Lee Sun Kyun och Cho Yeo Jeong) gör en chockerande upptäckt.

Det är en mästerligt regisserad film som med väldigt självsäker hand klarar av alla skarpa svängar i handlingens tempo, stil och känsla. Skådespeleriet är mästerligt och inte minst imponerar Cho Yeo Jeong som överklasshustrun. Det är styckets mest seriefigursaktiga rollfigur och på många vis störtlöjlig men samtidigt ger Cho henne en värdighet och värme som är välbehövlig. De är inga monster, familjen Park. Tvärt om, de är tämligen trevliga. Det är det som gör dem så godtrogna och lätta att manipulera. Och som familjen Kim konstaterar i en scen där de dricker sig igenom innehållet i Parks spritskåp - de rika har råd att vara trevliga, medan människor som de själva inte har den lyxen.

Ibland får jag för mig att Bong Joon-ho, som förövrigt är en av vår tids främsta filmregissörer alla kategorier, är något av en misantrop. Men samtidigt är han inte en cyniker eller sadist, vilket gör att han inte går i samma fälla av tomma provokationer som exempelvis von Trier ofta gör. Bong vet precis vad han vill säga och hur han ska säga det. Och han gör det med en slags munterhet även om skratten ofta fastnar i vrångstrupen.

Uncut Gems

Sällan har jag fått sånt pulspåslag av att se en film som jag fick av Uncut Gems. Vissa filmer liknas ibland vid berg- och dalbanor, ofta då i någon sorts negativ betydelse. Men det brukar oftast vara action och äventyrsberättelser som beskrivs på det viset, som en slags lustfyllda åkturer för hela familjen. Uncut Gems liknar dock mer hur det verkligen är att åka berg- och dalbana - det är extremt stressfullt, ångestframkallande och efteråt mår du lite illa, även om du samtidigt är lycklig att du har överlevt upplevelsen. För även om du vet, innerst inne, att du själv inte är i någon egentlig fysisk fara, säger kroppen till dej, skriker med alla hormonkörtlar som den har att du borde lägga benen på ryggen och fly medan tid fortfarande är.

Ungefär så är det att följa Howard Ratner (Adam Sandler), en diamanthandlare i New York med tusen, sinom tusen järn i elden. En man som rör sig på stadens gator som om han alltid vore jagad, därför att han är det. Howard är den sortens person som verkar genuint oförmögen att fatta vettiga och sunda beslut i sitt liv. Det är inte det att hans affärer egentligen går dåligt men så fort han får lite kontanter i näven så springer han direkt till sin bookie och satsar pengar på någon basketmatch, sen spelar det ingen roll om kontanterna egentligen var Howards - han har ju ändå tänkt vinna och då var ju insatsen bara ett litet lån, eller hur? Så plockar han ur ena kassan för att fylla på i den andra. Och hux flux står där någon arg och brutal indrivare där och vill ha vad Howard är skyldig. Kan han då inte betala kan det hända att de tar klockan han har på sig - som också egentligen är lånad. Allt medan han pusslar jobbet med både familj och älskarinna, inget av det är gratis.

Howard (Sandler) kränger sina grejer.

Howards stora dröm är den stora dealen som i ett slag ska lösa alla hans ekonomiska bekymmer. Till den ändan har han sett till att importera en stor oslipad svart opal från Etiopien, en ädelsten som Howard tänker ska kunna inbringa miljonbelopp på en auktion. Det är bara det att den dagen då stenen anländer har Howard besök i sin shop av den kände basketspelaren Kevin Garnett (som spelar sig själv i filmen). Den uppspelte Howard visar stenen för Garnett som blir förtrollad av ädelstenens glans, ja dirakt bergtagen, han måste ha den, den är från den stunden hans lyckoamulett. Howard har förstås redan lovat den åt auktionsfirman men det var ju detta med de dåliga besluten, han låter Garnett låna stenen över helgen med löfte om att lämna tillbaka den. Som pant lämnar basketspelaren sin mästerskapsring - som Howard omedelbart springer iväg för att pantsätta så att han kan satsa pengar på Garnetts nästa match. Med sin nya lyckosten, hur skulle han kunna förlora?

Romancing the Stone med Kevin Garnett som sig själv.

Redan här kan jag inte längre andas av stress - och det kommer bara bli värre.

Rollen som Howard är utan tvekan bland det bästa Sandler har gjort, helt i klass med rollen i Paul Thomas Andersons Punch Drunk Love, en annan film med hetsigt, hysteriskt, maniskt tempo som disorienterar dig som åskådare. Precis som i den filmen bidrar också den bitvis ganska högljudda filmmusiken, här av Daniel Lopatin Det finns något i Sandlers persona, denna i grunden ganska töntiga men å så arga uppenbarelse, en frustration och en vidrighet som funkar utmärkt i en dramatisk roll som denna. Detta är den sortens filmstjärneskådespeleri jag vill se, när stjärnan litar på regissör, lämnar över sig i deras händer, låter dem göra vad de vill - vilket i bröderna Josh och Benny Safdies fall är att spöka ut Sandler med ett lösgarnityr som får honom att likna en yngre John Turturro. Det balanserar på groteskens rand, men de kommer undan med det, inte minst för att filmen i övrigt känns som så levd i. Filmen är fotad av veteranen Darius Khondji och kameran följer Howard i hasorna som en dokumentärfilmare, alltid hovrande strax bakom axeln på honom, vilket bara bidrar till känslan av stress.

Julia Fox - en av många som imponerar.

Förutom Sandler och Garnett i rollen som sig själv (förövrigt ett ganska utlämnande porträtt för basketspelaren framstår inte direkt som världens mest sympatiska kille) ser vi t.ex. Idina Menzel som Howards hustru, Julia Fox som älskarinnan och Eric Bogdosian som Arno, Howards lånehaj och tilllika svåger, alla med samma enorma intensitet och liv i spelet. Tillsamns bygger ensemble och regissörer upp en värld för karaktärerna att bebo. Så blir filmen också en slags sociologisk skildring av ett väldigt specifikt New York där det judiska och det afroamerikanska stöter mot varandra, båda sidor något utanför mainstreamsamhället men åtminstone bitvis ekonomiskt starka och ömsesidigt avundsjuka på varandra. Det är fascinerande att följa, mitt i all stress.

1917

De är borta nu, de som själva minns. Det är över ett sekel sedan kriget slutade. Efter det kriget kom ett annat krig, som kom att överskugga det med grymheter av ett helt annat slag - men det kriget, som krig, var annorlunda och fick en heroisk aura. Det kriget blev mytologiserat som en kamp mellan det onda och det goda så till den grad att när den ideologi som då bekrigades sakta men säkert börjar krypa tillbaka, vägrar många att känna igen den. Den ska ju vara uttrycket för en absolut ondska och inte kan en sådan finnas representerad av vanliga människor i kommunfullmäktige? Det andra kriget kom därmed också att bli det goda kriget, kriget som måste föras. Det första kriget å andra sidan var, då och även i backspegeln, ett uttryck för en total onödighet. Det förvandlade Europas fält till ett gigantiskt slakthus som under flera år malde ned en hel generation av unga män till intet alls. Ett totalt meningslöst krig som utkämpades enbart för prestige och ära men som blev totalt ärolöst. Det var på samma gång 1800-talets sista och 1900-talets första krig, slutet på en era och början på en ny.

Första världskrigs-filmen är inte en självklar genre på det sättet som andra världskrigs-filmen är. Det hänger liksom ihop med jag skrev ovan, andra världskriget som det goda kriget, ett krig där det kan finnas hjältar vilket gör det lockande för filmberättandet. Det är ett krig som lämpar sig att göra saga av, så har andra världskriget kommit att bli myten om det förra århundradet - vår tids trojanska krig. En gång en verklig konflikt som ju längre tiden går, allt mer legender kan samlas runt. Andra världskriget på film kan vara Rädda menige Ryan eller Den tunna röda linjen men det kan också vara Indiana Jones eller Örnnästet. Cinema de papa, helt enkelt. Första världskrigs-film däremot är med nödvändighet gyttja, gegga och misär. Det är kriget, det och Vietnam möjligtvis, du väljer att berätta om om du vill göra en antikrigsfilm. Bland de titlar vi minns finns kanske Ärans väg av Kubrick eller På västfronten intet nytt (som filmats flera gånger). Bland filmer som försökt göra något mer "fantasifullt" kan vi nämna En långvarig förlovning av Jeunet som är en kärlekshistoria med kriget som fond och för all del Patty Jenkins Wonder Woman från 2017 där Gal Gadots superhjälte - en karaktär som egentligen skapades i samband med andra världskriget fick sparka rumpa i skyttegravarna i kampen mot självaste krigets gud. Det funkar för all del men tonbalansen är lite udda. Jag misstänker ju att om inte Captain America redan hade funnits på film hade nog Jenkins valt andra världskriget istället.

Regissören Mendes i skyttegraven, under inspelningen av 1917.

Regissören Sam Mendes har redan gjort en krigsfilm, eller antikrigsfilm om ni så vill - Jarhead från 2005 med Jake Gyllenhall i huvudrollen - en slags postmodern tagning på genren där det första Gulfkriget pågår men hela tiden utanför bild, nästan som en slags blinkning till Baudrillards essä om det som ett krig som aldrig hänt.I stället är fokus på Gyllenhalls frustrerade unga soldat som sitter på luckan och bara runkar som en galning medan han väntar på att få ge sig ut och döda eller vad det nu är han tror ska förlösa honom. Det är bitvis väldigt obehagligt om en generation som vuxit upp på Plutonen och Apocalypse Now men som dragit helt andra slutsatser från de filmerna än vad filmskaparna haft för avsikt, nämligen att krig det är jävligt coolt, ju.

Mendes gjorde stor entré som filmskapare och teaterregissör i slutet av nittiotalet. Hans första film var den då tokhyllade American Beauty som det numera är comme il faut att snörpa på munnen åt. Ingen kan dock förneka att det är en visuellt väldigt välarbetad sak. Samma gäller för hans nästa film, Road to Perdition, ett gangsterdrama som till och med jag som inte gillar gangsterfilm tyckte mycket om. Mendes bar på ett löfte om att vara nästa stora populistiska bildstormare, en intelligent, lyhörd och särpräglad regissör. Jag hoppades mycket på honom. Sedan hade han några motgångar, filmer som inte blev så lyckade eller väl mottagna och Mendes själv svaldes ned i slukhålet James Bond. När han valdes till det jobbet höjdes det nog på ett och annat ögonbryn - självständiga auteurer brukar inte få göra Bond-rullar. Spielberg ville en gång i tiden men fick inte till exempel. Mendes fick göra två, Skyfall som kanske är en av de bästa någonsin och Spectre som blev rätt universellt sågad. Det var hur som helst aldrig riktigt en perfekt passform.

Genom ingenmansland.

Nu - med 1917 gör Mendes en slags comeback. Det är ett storslaget filmepos efter hans eget huvud, inspirerad av de historier som hans farfar berättat för honom om det stora kriget. Jämförelsen med Jarhead är ofrånkomlig men 1917 är en mycket mer traditionell krigsfilm, en meditation över våldets grymhet och futilitet men också stöpt i en form som ändå tillåter ett visst mått av individuell heroism. De två soldaterna Blake och Scofield (Dean-Charles Chapman och George MacKay) sänds ut på ett farligt uppdrag, de måste ta sig över ingenmansland och tyskarnas gamla frontlinje för att nå sina landsmän längre fram med en order om att inte genomföra ett planerat anfall, nya flygspaningar visar nämligen att det är en fälla och att den anfallande styrkan är på väg in i en säker död. Och för att göra det ännu lite mer tillspetsat - bland de framryckande trupperna finns Blakes egen bror. Att misslyckas är med andra ord inte ett alternativ.

1917 har fått lite av ett blandat mottagande, även om den också är en av favoriterna till de stora priserna under galasäsongen. Det beror främst på filmens stora estetiska grepp, somliga skulle kalla det en gimmick, att filma allt så att det ser ut som att det vore en enda lång tagning. Det är den inte - och det går ibland att se var fusket är någonstans och sömmarna sitter, precis som med Hitchcocks Repet. Det gör också att filmen får tänkas utspela sig mer eller mindre i realtid, vi är med från det att de får uppdraget tills att det är avslutat. För somliga i publiken kommer det att fungera, för andra kanske det blir lite sökt och ett brott mot illusionen, paradoxalt nog eftersom det Mendes gjort är att välja bort det traditionella filmspråkets montageteknik mot ett annat sätt att förtrolla oss. Det ena är ju egentligen inte mer "konstgjort" än det andra, det handlar bara om vad vi som publik är vana vid eller villiga att gå med på. För mig är det fantastiskt och helt klart det bästa med hela filmen. Jag är en total sucker för långa, komplexa tagningar i vilket fall som helst.

Ska han hinna fram i tid?

Annars är 1917 en intensiv och hjärtklappande sprint där adrenalinet står högt i halsen nästan från början till slutet. Vissa sekvenser är ruskigt spännande. Skådespeleriet är lysande, inte minst George MacKay gör en strålande insats som filmens protagonist men det är också kul att se brittiska veteraner som Colin Firth, Andrew Scott och Cumberbatch himself flimra förbi i officerskåren. Det briserar en och annan granat längs vägen och vi får till och med en flygplanskrasch men huvudsakligen bygger filmens spänning på att vi aldrig vet när nästa krevad eller skottlossning kommer. Våra huvudpersoner rör sig genom ett föränderligt landskap, från ett helvete av kratrar och taggtråd till fält av blommor, klöver och bedräglig lantlig idyll tillbaka till gyttja och sönderbombade byggnader som under nattliga bombardemang mest liknar målningar av Hieronymus Bosch. Det är sublimt och skrämmande. Döden är allestädes närvarande, inte minst i de drivor av lik som ligger travade på varandra eller flyter i nåt vattendrag i bildens periferi. Vid ett tillfälle råkar dessutom MacKays karaktär sätta sin hand rakt in i en öppen ruttnande kropp, en hand som han dessutom precis skurit upp på taggtråd. Det är en vidrig scen som i en annan film lätt hade kunnat slå över i absurd humor men Mendes ger oss inte den nåden att lätta på trycket.

De är borta nu, de som själva minns. Om vi andra ska kunna fortsätta minnas måste berättelser som den här fortsätta att gestaltas. Se bara vad som håller på att hända nu när de som själva minns det andra kriget är på väg att också dem gå ur historien. Första världskriget är inte ett hjältarnas krig, det var bara en meningslös slakt som ingenstans ledde, men det gäller ju egentligen för alla krig, även de vi intalar oss är goda.

Once Upon a Time in Hollywood

Om ni inte har lyssnat på Karina Longworths podcast You Must Remember This... och framför allt då hennes tio avsnitt långa säsong om Charles Manson - om hans sekt, om morden och hans märkliga förehavanden i utkanten av den amerikanska underhållningsindustrin under den heta sommar i slutet på sextiotalet då en yrkeskriminell hippie omgiven av ett entourage av knarkade, hjärntvättat villiga tonårstjejer precis kunde klämma sig in på ett hörn och verka - relevant? Som kanske nästa stora grej? Ändå tills han inte var det, och då började blodet som bekant flyta. Longworths podcast är för övrigt alltid intressant och fascinerande att lyssna på, väldigt väl researchad och skriven samt framförd av henne själv med sin säregna, väldigt distinkta diktion. Longworth har förmågan som få andra att levandegöra nöjeshistorien och hennes torra sarkasmer gör bara hennes analyser ännu smaskigare. You Must Remember This... är ett måste och frågan är om någon säsong varit så omtumlande som det om Manson.

Jag skulle inte bli förvånad alls om det var den säsongen av podden (släppt under sommaren 2015) som gav Tarantino impulsen till dennes nya film Once Upon a Time in Hollywood. Tidsmässigt stämmer det i alla fall och precis som Longworth tycks Tarantino intresserad av det sena sextiotalet som en brytningsperiod i den amerikanska filmhistorien. En period när det gamla systemet hade börjat utvecklas av det nya Hollywood som skulle komma men där l'ancien regime inte släppt taget än, när de båda epokerna levde sida vid sida, gick på samma restauranger och partyn, bodde grannar i flådiga kåkar längs vindande bergsvägar upp för kullarna som överblickar staden nedanför. Det är där vi återfinner Rick Dalton (Leonardo DiCaprio) och dennes stuntman/personlige assistent/chaufför Cliff Booth (Brad Pitt). Dalton är en filmstjärna på lätt dekis. Han specialiserar sig på att spela cowboys men västernfilmer görs inte längre på löpande band som förr, Dalton får numera mest jobba med TV. Och inte heller det är vad det brukade vara. Förbi är åren då Dalton var huvudrollsinnehavare i sin egen serie. Nu får han nöja sig med att gästspela som skurk, vilket tär lätt på hans ego. Alternativet skulle vara att åka till Italien och spela huvudroll i nån spagettivästern som agenten/producenten Marvin Schwarz (Al Pacino) försöker locka med. Men det här är pre-Sergio Leone och för Dalton är idéen närmast ett förolämpande skämt.

Booth (Pitt) och Dalton (DiCaprio).

Men Daltons liv är ändå ett par rejäla pinnhål över Cliff Booths. Att vara skådis på dekis är ändå en sak, att vara stuntman på dekis är betydligt tuffare, särskilt om du är dekisskådisens personliga dubblett och din kariär är beroende av om skådisen får jobb. Ingen annan vill jobba med Booth nämligen, det går rykten om att han mördat sin fru. Filmen svarar aldrig på frågan om så är fallet eller inte, men en sak är säker Brad Pitt gestaltar honom som en man med ett avsevärt våldskapital - en scen får han till och med ge självaste Bruce Lee (Mike Moh) ett kok stryk. Annars får Booth mest skjutsa runt Dalton, som blivit av med sitt körkort efter en rattfylla, och när han inte är "i tjänst" hänger han hemma i sin hasvagn, uppställt på en eländig grusplan bakom en drive-in biograf, tillsammans med sin pitbull som han föder med kopiösa mängder mat.

Hunden... och Pitt.

Om Dalton och Booth befinner sig i en lång nedförsbacke, ser framtiden betydligt ljusare ut för Daltons grannar på Cielo Drive - i huset intill kamperar nämligen stjärnskottet Sharon Tate (Margot Robbie) och hennes fästman, regissören Roman Polanski (Rafal Zawierucha) som lever livets glada dagar, i ett ständigt party tillsammans med utan att veta vad som väntar runt hörnet. Eller rättare sagt vad som väntade runt hörnet, i vår verklighet - för det Tarantino gör här är att fortsätta i samma spår som han gjorde med Inglorious Basterds och Django Unchained, att skriva om historien så att den historiska orättvisan får ett bättre och mer tillfredställande slut.

Och möjligen är det där som Once Upon a Time in Hollywood blir lite svajig. För det är en sak att iscensätta hämndfantasier riktade mot nazismen och det amerikanska slaveriet, två av historiens värsta systematiska övergrepp och en annan att använda samma metod för att ge sig i kast med ett, föralldel bestialiskt, men ändå ganska ordinärt massmord. Missförstå mig inte - det som hände Sharon Tate och hennes husgäster, inklusive hennes och Polanskis ofödda barn var förfärligt och synnerligen grisigt. Det var dessutom helt och hållet poänglöst, det tjänade till inget och var bara en förlängning av Charles Mansons febrigt rasistiska fantasier. (Manson menade att ett raskrig stod för dörren i USA där den svarta befolkningen skulle döda den vita, men efter det skulle han och hans "familj" bli de styrande eftersom de skulle gömma sig i en hemlig underjordisk grotta ute i öknen medan apokalypsen pågick. Morden var på något plan menade att starta det här raskriget eftersom den svarta befolkningen uppenbarligen inte tog till vapen snabbt nog. Det är oklart hur mycket Manson själv trodde på det här, eller andra stolligheter som att popgruppen Beatles skickade hemliga meddelanden till honom och hans sekt via sina skivor, men han fick i alla fall sin grupp tillräckligt med på idéerna för att de skulle vara beredda att döda för dem.)

Inget av det där finns förövrigt med i filmen där Mason själv, spelad av Damon Herriman, bara skymtar förbi som hastigast i en scen när han knackar på dörren till huset där Tate bor i jakt på en gammal kompis som en gång bodde där (en episod som nog inträffade i verkligheten, jag minns den från Longworths podcast). I övrigt möter vi bara hans sekt också i förbigående och i en lite längre scen där en av flickorna tar med Pitts rollfigur till den nedgångna gamla filmranch utanför staden där de bor, i utbyte mot att den blinde ranchägaren förses med sexuella tjänster av sektmedlemmen Squeaky Fromme (Dakota Fanning) - en kvinna som sedermera försökte mörda Gerald Ford (inte heller det en del av filmen) Just den sekvensen hanterar Tarantino med stilsäker hand, den är ett mästerligt spänningsbygge helt i klass med öppningen till Inglorious Basterds. Men den säger just inte så mycket om vad Manson familjen var eller varför de är ett fascinerande exempel på sin samtid - och det borde kanske ändå vara det som är poängen med att berätta om dem? Eller?

Spoiler - det blir ändå spagettiwestern för DiCaprios rollfigur.

Inte heller har filmen särskilt djupare saker att säga om filmhistorien eller om den specifika epoken den utspelar sig i. Att se filmen är bitvis lite som att lyssna till Eli Wallachs rollfigur, den gamle manusförfattaren i Nancy Meyers film The Holiday: "När jag var ung var filmerna så här, nu för tiden är de så där", en ansamling av anekdoter men utan riktning eller slutpoäng. Det märks att Tarantino är fascinerad av perioden, filmen återskapar miljön och tiden med kärleksfull detalj och noggrannhet, så till den grad att det pilotavsnitt som DiCaprios karaktär spelar in under filmens gång tydligen är en riktig TV-pilot som faktiskt gjordes detta år. Tarantino, själv ett barn av dessa och de närmast följande åren har uppenbarligen en stark nostalgisk koppling till allt som visas, men jag är ändå inte övertygad om att han har så himla mycket att faktiskt säga om det. Kanske borde han ha klippt bort lite fett här och där men jag misstänker att det är just det överdådiga han är ute efter.

Det kanske inte heller gör så himla mycket när det är så otroligt väl genomfört och välspelat som här. Alla glänser. DiCaprio och Pitt har inte varit så här bra på år och dar - och vilken skillnad det gör att få se Robbie i en riktig roll för en gångs skull. Tarantino har kanske inte gjort världens mest fullödiga porträtt av Sharon Tate, men den del av filmen där hon förekommer är varken mer eller mindre än ett kärleksbrev till aktrisen som allt för tidigt togs ifrån oss. Dessutom misstänker jag att Tarantino gärna låter sig själv speglas i Tate, sekvensen där hon går på bio för att se sig själv på duken och ta in publikens reaktioner på hennes spel förefaller verkligen som något Tarantino själv skulle kunna ägna sig åt.

Ett kärleksbrev till Sharon Tate.

Men så återkommer vi då till slutet - där medlemmar ur Mansons sekt anländer till Cielo Drive i akt och syfte att mörda. Här slutade den verkliga Sharon Tate sina dagar och på sätt och vis ska vi nog vara glada att Tarantino inte låter oss bevittna den händelsen för den var som sagt extremt grisig och obehaglig. I stället gör regissören ett veritabelt filmiskt lustmord - bokstavligen - på mördarna när de istället bryter sig in hemma hos Rick Dalton och konfronteras med Booth, dennes hund och så småningom även en ordentlig eldkastare. Vad som följer är ett blodbad av minst lika hemskt slag som det verkliga, men gestaltat som filmvåld och splatter av rent underhållningssnitt. Trots att det vi ser i sig är ganska fruktansvärt, till exempel när Brad Pitt krossar en ung tjejs skalle mot en marmorkant så det skvätter och står härliga till. Och detta är alltså redan innan eldkastaren kommer in i bilden. Det hela blir så mycket konstigare eftersom det förutsätter att vi som publik förstår vad dessa ungdomar faktiskt gjorde sig skyldiga till i den verkliga verkligheten. Det är ju de illdåden som de straffas för med den här sekvensen, men det är samtidigt handlingar som de faktiskt inte utfört - inom ramen för filmens fiktion vill säga. Och då blir någonstans det serietidningsartade våldet obegripligt - och i alla händelser inte samma katharsis som jag antar att Tarantino tänkt sig att det ska vara.

Inget ändrar historien så som en eldkastare.

Måhända är jag härvidlag överkänslig. Titeln understryker ju ändå från början att det är en saga och sagor är många gånger onda och obehagliga även när de vill gott.  Och min invändning förtar inte att det är en väldigt underhållande film, det här. Kanske inte Tarantinos starkaste, kanske inte ens i övre halvan av hans filmografi men grejen är, jag vet inte om ni har hört om detta, men den här Tarantino-grabben, han är rätt begåvad faktiskt.

What did Jack do?

- En polis förhör en apa som är misstänkt för mord.

En kortfilm av David Lynch, utsmygd via Netflix, på regissörens egen födelsedag som en oväntad och mycket välkommen överraskning.

Förhörsledare David Lynch

Är detta i själva verket FBI-chefen Gordon Cole som utreder det senaste i en rad av Blå Ros-fall? Det vore inte orimligt att tänka sig.

Ett rum på järnvägsstationen där allt utspelar sig.

Vad gjorde egentligen Jack med den där hönan? Han är en mycket skum apa som vägrar ge raka svar på polisens frågor.

[screaming]

Hur kan en apa som försetts med Lynchs egen mun kännas som ett mindre brott mot naturens lagar än Cats gjorde, när apan till och med har ett melankoliskt sångnummer?

När ska Lynch ta sig samman och göra en fullängdsmusikal?

Är det här värt att se, frågar ni? Vilken fråga - det är en kvart av ditt liv där David Lynch håller ett absurdistiskt förhör med en apa. Snarare är väl frågan, kommer filmåret 2020 någonsin kunna toppa det här?

Cats

Hör här - jag kommer alltid att försvara scenversionen av Cats. Du får ta det för vad det är: ett stycke barnteater ämnad för en vuxen publik. En samling av tonsatta dikter som en av 1900-talets mest hyllade och svårtillgängliga poeter gjorde med vänsterhanden. När det hela blev till hade Andrew Lloyd Webber precis gjort professionellt slut med sin skrivarpartner Tim Rice. Rice själv tänkte nog vid det laget att de bara var "on a break", att Andrew skulle inse sitt misstag och komma krypande tillbaka och be om att få skriva musiken till den där schackmusikalen som Tim hela tiden tjatade om. Så blev det som bekant inte. Andrew å sin sida gick nog och funderade på vad det faktiskt skulle innebära för honom att köra vidare solo, kanske visste han redan då att han inte ville ha någon ny fast partner, någon som kunde kräva delad intellektuell äganderätt till det han skapade, ha åsikter om allt och kräva att få vara med och bestämma. Så mycket enklare då att samarbeta med en död textförfattare - de säger aldrig emot.

Jag tror absolut inte att Lloyd Webber, när han satte sig ned för att tonsätta De knepiga katternas bok, hade en tanke på Cats, så som den faktiskt blev. Han verkar ha föreställt sig det hela som ett körverk, kanske en konceptskiva, ett mellanprojekt som kanske i framtiden skulle kunna få någon slags scenisk form i all anspråkslöshet. Minst av allt anade han nog att det skulle bli en av 80-talets stora musikteatersensationer. Men åttiotalet var Lloyd Webbers imperieperiod, han tycktes liksom bara vara i samklang med epoken på något vis, han var för stor för att misslyckas och ingenting han åstadkom, hur långsökt det än var, kunde undgå att dra den stora publikens intresse. Så tillsammans med den ännu relativt oerfarne producenten Cameron Mackintosh drog de i gång arbetet med en scenuppsättning och lyckades på något vis locka med sig Trevor Nunn som på sjuttiotalet hade varit konstnärlig ledare för Royal Shakespeare Company och som vid det laget aldrig regisserat en musikal förr.

Resten är historia - och under ett antal år var Cats den musikal som gått längst både på Londons West End och New Yorks Broadway (ett rekord som sedan dess passerats flera gånger). Och scenshowen har faktiskt något. Musiken får ofta skit av många men personligen har jag alltid hållit den för att vara ett av Lloyd Webbers starkaste partitur, bitvis skränigt och vilt krängande med underfundiga och krumeluriga melodier fångar de något av det geniala i Eliots tramsiga nonsensverser - som förövrigt i mina ögon är starkare än i alla fall åttio procent av den "seriösa", vuxna delen av hans författarskap som jag läst. Men utöver det är Cats i första hand en dansföreställning, dess värde i ligger gestaltningen av mänskliga kroppar i rörelse. Det behöver inte mer än så. För att tala med Marshall McLuhan, mediet är budskapet. Det är ett stycke rent visuell och fysiskt påtaglig teater, varför jag alltid sett den som det perfekta exemplet på Artauds idéer om den heliga teatern.

Jag vet inte varför, men det är tuttarna som gör det extra obehagligt.

Men nu har jag pratat länge och väl om scenshowen, som jag sett live en gång i London, sent nittiotal och som också finns i en filmad version tillgänglig på DVD. Om det verkar som om jag undviker att prata om filmen så är det för att det är så det är - för filmen i regi av Tom Hooper, den kan jag egentligen inte försvara. Den är ett enormt misstag, ett feltänk från början till slut. Från första stund jag hörde talas om att Hooper skulle göra den här filmen var min reaktion: "Åh nej... Vem tyckte att det var en bra idé?" Vem kan ha sett hans version av Les Miserables från 2012 och tänkte att den här killen måste få göra fler musikalfilmer? Särskilt som Hoopers kännetecken har varit en smutsig naturalism, där närbilder upp i skådespelarnas näsborrar är signaturkompositionen. Vem kan ha tyckt att det här passar bra för dansande katter?

Jag menar det finns ju inget som säger att vi (vi som samhälle och civilisation) faktiskt måste göra en filmversion av Cats just nu. I år är det 39 år sedan som scenmusikalen hade urpremiär. Jag menar om vi väntat så här länge? Och det är ju inte som att det inte funnits planer tidigare. Under nittiotalet fanns det långtgående planer på en version i regi av Stephen Spielberg, en version som skulle varit helt och hållet animerad - och faktum är att jag tror att det hade varit enda versionen av Cats som hade kunnat funka på film. Men det blev inget av det. Och enda elementet som återstår är att Spielbergs Amblin Entertainment står som medproducenter till filmen.

Den Cats vi kunde ha fått, konceptbilder från Spielbergs tänkta version.

Så fick vi alltså den här travestin istället. Scenshowen har sina mänskliga dansar i randiga och prickiga tajts och med ansiktssmink av det slaget som ibland erbjuds barn när det är marknadsdag - och eftersom teaterns värld är vad den är accepterar vi som publik vad vi ser, vi köper att just nu föreställer de här skådespelarna katter. Med film blir det genast lite knepigare. Filmens språk, så som vi fått lära oss det, utgår från att allt det vi ser på duken på något vis är konkret verkligt i filmens fiktion. Då hjälper det inte att skådespelarna har försetts med datoranimerad päls i efterhand. Det gör det hela snarare värre. Det här är inte katter vi får se utan någon form av muterade, genmanipulerade hybridvarelser som tycks röra sig i någon slags postapokalyptisk stad. Särskilt den första halvtimmen eller så är väldigt upprörande. Jag antar att vi efterhand vänjer oss - eller så är det när aktörer som Judi Dench eller Ian McKellen kliver in i filmen som de med sin enorma professionalitet, värdighet och närvaro ändå lyckas grunda det hela i något som går att förhålla sig till.

Judi Dench och en massa digital päls.

Dench, som skulle ha varit med i originaluppsättningen av musikalen och spelat Grizabella, men som bröt foten en vecka före premiären får här ta rollen som katternas andlige ledare Old Deuteronomy - en roll som blivit genderswappad för filmen. Trots att hon är nedtyngd av lager på lager av stor fluffig päls når Dench som den veteran hon är ut och fram. Detsamma gäller McKellen, vars gamle teaterkatt blir rörande på ett sätt som förvånar. Andra skådespelare har det besvärligare - även en så självklart karismatisk aktör som Idris Elba får kämpa så hårt för att inte begravas under alla effekter.

Till detta kommer skådespelare som Rebel Wilson och James Corden vars insatser mest blir trötta tjockisskämt som inte är särskilt roliga. Så har vi då Jennifer Hudson som Grizabella, den utsötta och förkastade "glamourkatten", hon som sjunger hitlåten Memory och i slutändan vinner tävlingen i katternas märkliga dockusåpa om vem som ska få komma till himlen i en luftballong och där typ återfödas eller något, teologin är aldrig särskilt tydligt formulerad. Hudson tar i ända från svansen och ut i morrhåren och gör sin sång med intensitet, tårar och snor rinnande ur näsan precis som Hooper vill ha det. Och det är effektivt, även om det aldrig blir riktigt lika gripande som Anne Hathaways motsvarande scen ur Les Miserables.

Som film är det här som sagt inte bra alls, och ändå finns det något här som inte går att se förbi, något som ändå överlever från scenmusikalen och som inte låter sig förnekas. Alltså sitter jag ändå och svänger med i musiken som jag kan så väl och tycker det är ganska mysigt trots allt att bli medbjuden på jellikekattornas bal. För den som absolut inte under några som helst omständigheter skulle kunna ta till sig eller tycka om Cats skulle filmen möjligen kunna fungera som den där berömda trafikolyckan som du bara måste sakta ned när du kör förbi, så att du kan se precis hur fasansfullt det är.

Frost II

En gång i tiden var Bernard och Bianca i Australien den enda Disney uppföljaren som fått biopremiär och räknats som en officiell "Disney-klassiker". Det var på den tiden när alla uppföljare till de stora musikalerna från Disneyrenässansen, alltså perioden från 1987-1999 ungefär, var kassa cash-in-produkter, framtagna av musbolagets C-team och släpptes direkt på VHS. De var ofta smärtsamt tråkiga och fantasilösa och till slut insåg företagets konstnärliga ledning att de inte var värda mödan, att de bara urvattnade varumärket och förtog den exklusivitet som alltid varit Disneys främsta magitrick. Så därför ströps den kranen, men å andra sidan - uppföljare är fortfarande en god idé kommersiellt. När nu ungar världen över inte kan få nog av alla prylar med Elsa, Anna och Olof på, varför då inte ge dem ytterligare en stor film med dessa karaktärer? Lagom samtidigt som scenversionen av den första filmen gått upp på Broadway kommer här nu den andra delen.

Frost II blev precis snuvad på en nominering som årets animerade långfilm och det är väl en allmän konsensus vid det här laget att den inte riktigt når upp till sin föregångare men jämfört med de uppföljare jag nämnde ovan, saker som Jafars återkomst eller Ringaren i Notre Dame II är det här ändå fantastiskt genomtänkt och välarbetat. På ett sätt underlättar det så klart när du arbetar med datoranimation. Rollfigurerna och scenografin från förra gången finns ju redan där på hårddisken. Du behöver inte rita dem från grunden en gång till. Det är därför det finns effektstudios i Hollywood som går runt på att ha bra datoranimerade spädbarn eller tigrar på lager som de kan hyra ut vid behov.

Men även på en ren storynivå är det välgjort och hela det kreativa gänget från första filmen, regissörer, manusförfattare, låtskrivare är tillbaka. Och nog märks det att de brinner för de karaktärer och den värld som de skapade i den första filmen. Det stora problemet är bara, som så ofta när det gäller uppföljare, hur ska du kunna ta en historia som du redan har avslutat - där de dramatiska spänningarna och knutarna redan upplösts - och ändå föra det hela vidare?

På väg mot det okända.

Anna och Elsa har det bra i sitt pseudo-skandinaviska kungadöme. Visst, en viss rastlöshet infinner sig redan i det första sångnumret, är inte allt egentligen nästan lite för bra? Och mycket riktigt snart nog börjar Elsa höra en mystisk kulning som tycks kalla på henne. Så går färden ännu längre når ut mot en förtrollad skog höljd i en evig dimma där det mystiska tundrafolket, samer men ändå inte samer, eller kanske bara ett slags allmänt sibiriskt nomadfolk bor och där en hemlighet ruvar, en hemlighet som kopplar samman prinsessornas familj med ett imperialistiskt, kolonialt förflutet som nu gör sig påmint.

Det är inte en lätt balansgång, de försöker sig på filmskaparna. Å ena sidan vill de berätta en historia om angelägna teman som berör ämnen hämtade från verkligheten, samtidigt blir det så lätt att trampa snett i representationen. Sålunda är de noga med att påpeka att tundrafolket inte är magiska, även om de lever i särskild smaklang med naturen och dess andar - fast att plotten ändå kretsar kring hur Elsa och hennes krafters ursprung hänger samman med en koppling till detta folk. Äta kakan och ha den kvar? Absolut. Överhuvudtaget är Elsa en figur som Disney har lite svårt att hantera, på nätet har hon allt mer kommit att betraktas som den första queera Disney-prinsessan och om filmbolaget trodde att de kunde komma undan med att göra den undertexten explicit skulle de säkert vilja göra det. (Bolaget har trots allt kommit en lång väg sedan semi-fascisten farbror Walts dagar.) Men den religiösa högern i USA är trots allt högljudd, bara rykten åt det hållet är nog för att få dem att tugga fradga och dra på sig MAGA-kepsarna, alltså får Elsas eventuella romantiska läggning förbli så att säga mellan raderna.

Elsa och vattenanden.

Å andra sidan är det kanske bra att Frost-filmerna inte kretsar för mycket kring romantisk kärlek, även om Anna har sin fästman, han med renen. Det är ändå relationen mellan systrarna och deras kärlek till varandra trots sina inbördes olikheter som är berättelsernas hjärta och det, misstänker jag, är en stor del av varför filmerna knyter an så mycket hos de barn som ser dem och för vilka Frost för alltid kommer att vara "deras" Disney.