Sin City: A Dame to Kill For

Det vore att fara med stor osanning om jag skulle påstå att "Sin City" (2005) var en bra film. Däremot var den spektakulär och den var utan tvekan stilbildande. Den liknade inte något som vi sett tidigare. Greppet där Robert Rodriguez plockade in serietecknaren och författaren Frank Miller som medregissör och satte sig för att levandegöra Millers brutala stiliserade teckningar i knivskarpt svart och vitt med bara enstaka klickar av röd färg, att göra en film baserad på en grafisk roman som verkligen såg ut precis som sin förlaga var verkligen något speciellt. Då. Sedan dess har Zack Snyder gjort karriär på samma sak, först med ett annat av Millers verk som blev filmen "300" (2006) och sedan med Moores och Gibbons "Watchmen" (2009). Båda filmerna är stilistiska efterapningar av sina serieoriginal men i fallet med "Watchmen" missas ändå något av berättelsens hjärta. Samma sak hände förövrigt när Miller på egen hand skulle regissera "The Spirit" (2008), baserat på Will Eisners gamla dekonstruktivistiska icke-superhjälteserie från mitten av 1900-talet. Miller drogs uppenbarligen till Eisners tecknarstil och såg i den en inspiration för sina egna verk men av den djupa och inkännande humanism som alltid präglade Eisners verk fanns inget kvar i Millers film. Hade någon sagt att den var uppföljaren till "Sin City" hade ingen blivit förvånad. Jag tror förresten också att Spielbergs och Jacksons märkliga filmatisering av Tintin från 2011 kan ses som en samma andas barn. Den ser ut som Hergé men bakom kostymen är den något helt annat. Så har åren gått och det som får nästan ett decennium var ett fräscht och nyskapande grepp har stelnat. Nu, nio år senare, är det dags för "Sin City: A Dame to Kill For", uppföljaren som det har talats om ända sedan föregångaren hade premiär. Och tiden har rusat förbi. Vad som blivit kvar är unket, vidrigt och poänglöst.

Jag har inte sett om "Sin City" sedan den kom. Så när jag säger att jag inte minns den som lika hemsk som sin uppföljare finns den uppenbara risken att mitt minne spelar mig ett spratt. Jag misstänker nästan att det är så. För det här är tveklöst smörja. Det är dumt, det är plumpt och jag känner mig förolämpad som människa när jag ser det. Inte minst därför att jag håller av den noirgenre som Rodriguez och Miller verkar föreställa sig att filmen är en hyllning till. Men vad de gör är att ta varje trop, varje kliché, varje förutfattad mening om genren, totalt tömma dem på innehåll och sedan blåsa upp dem som ballonger till bristningsgränsen. Alla dessa mörka gränder, alla dessa alkoholiserade, hårda män med sina bombastiska voice-over-monologer, all denna cynism. Hur kan de tillåta sig att bli så tondöva? När författare som Dashiell Hammet och Raymond Chandler skapade sina hårdkokta deckare i slutet på 40-talet kom de ur en väldigt specifik kontext, en social oro sprungen ur en värld som redan var stadd i förändring. Den sortens män som var Sam Spade och Phillip Marlowe var redan då avatismer, dinosaurier på väg att dö ut. Det finns en sorts bitter ironi över dem som verkar gå Miller och Rodriguez helt förbi. De verkar tro att de lyfter upp det hela till någon slags högre plan men allt de gör är att dra ett löjets skimmer över det hela. Mer än något annat får deras film mig att tänka på Steve Martin i "Döda män klär inte i rutigt" (1982), fast filtrerat genom något som missuppfattat parodin som allvar.

Liksom första filmen består den här av flera kortare berättelser som pusslats samman. Tur är väl det för ingen av dem hade hållit på egen hand. Den längsta och bärande episoden i filmen är den som givit den dess undertitel "A Dame to Kill For". Här blir den hårdkokte (alla män är som sagt hårdkokta i Sin City) Dwight, spelad av Josh Brolin utnyttjad av den ondsinta och falska Ava, gestaltad av Eva Green. Ava är sannerligen en kvinna utan samvete, den fatalaste av femme fataler, en vamp i ordets ursprungliga Theda Bara-betydelse, mer av en succubus än en människa som slukar män och spottar ut dem tömda på livskraft. Utrustad med blodröda läppar och demoniskt gröna ögon som står ut i allt det svart-vita är hon på samma gång lockande och fasansfull, den mest misogyna av karaktärer i denna film vars värld är som genomdränkt av kvinnohat att den får "Grand Theft Auto"-spelen att se ut som något skrivet av Anita Sarkeesian.

Vad ni än gör - akta er för denna kvinna.

Att Eva Green behärskar det djävulska och det övermänskliga uttrycket, det vet vi redan. Att det här är den typen av roller som den stora filmindustrin vill ge henne ger mig en fadd smak i munnen. Snacka om att en stor begåvning slösas bort. Och då är ändå hennes den enda rollprestation i filmen som är riktigt minnesvärd. (Hon och Mickey Roarkes ansiktsproteser.)Alla de manliga karaktärerna är totalt utbytbara mot varandra, det är samma trötta brutalitet och hårdförda stil om och om och om igen. Det var först när jag läste lite efter att ha sett filmen som det gick upp för mig att Brolins rollfigur är samma som Clive Owen spelade i den första filmen. Inte för att jag ens mindes att Owen var med i "Sin City". Det är inte den sortens saker en minns om de här filmerna. Jag kan bara hoppas att glömskan i sin nåd lägger sin ömma filt helt och hållet över den här upplevelsen för jag kan inte låta bli att känna mig lite smutsig efter att ha sett den. Den stånkar och tar i med sin nihilism och sitt cyniska nyttjade av sexuella övergrepp och groteska våldsdåd som foder för att försöka roa en blodtörstig publik. Men värre ändå - bortom allt detta målar ändå filmen upp sina råa män som hjältar. De må vara stukade själar men sådan är den vars lott i livet det är att fördriva ont med ont. Bakom filmens förmenta amoralitet finns ändå en tro på en kamp mellan det sunda/goda och det perverterade/onda. Och det goda kan endast hävdas med den starkes rätt. Det är en syn på världen som måste kallas vid sitt rätta namn - ren och skär fascism.

När Miller slog an samma slags pose redan i sin legendariska Batmanserie "The Dark Knight Returns" från 80-talet var det många som läste den som satirisk. Som att Miller genom att driva allt lite för långt avslöjade den sortens högerextrema logik som en figur som gamle Läderlappen egentligen opererade ur, som ställde honom i en lång och svårt problematisk tradition av amerikansk vigilantism som rymmer inte bara Gothams maskerade hämnare utan även figurer som Travis Bickle och ytterst även Ku Klux Klan. När den första "Sin City" kom var jag nog fortfarande beredd att att läsa det hela ironiskt. Jag tror inte jag kan göra det längre. Huruvida det någonsin varit menat som satir eller inte vet jag inte. Jag har inget fönster som jag kan använda för att se in i Millers själ. Men jag kan omöjligen läsa det som sådant längre. Det är som att höra någon dra ett rasistiskt eller homofobt skämt som för att kolla om åhörarna är med på noterna. Du lurar ingen. Det är inget skämt. Det är så här du verkligen tycker. "Sin City: A Dame to Kill For" är en film som skulle kunna vara baserat på valfritt kommentarsfält där SD- och gamergate-trollen härjar.

Inte heller kan filmens estetik rädda den. Nyhetens behag har försvunnit och stilistiskt visar sig greppet vara svårt att upprepa. Det ser faktiskt inte så värst bra ut heller. Skådespelare och datoranimerade miljöer smälter dåligt samman. Det är artificiellt, det är platt och inte på ett bra sätt. Resultatet ger ett förvånande hafsigt och faktiskt fult. Det var med andra ord en obehaglig upplevelse det här. Jag vill inte säga hata för det är ett väldigt starkt ord men läsare, jag avskydde den här filmen.

David Leveauxs Romeo och Juliet

Det är nästan så att jag förväntar mig att få höra de välkända fingerknäppningarna och urbana visslingarna från Leonard Bernsteins musik till "West Side Story" när släkterna Montague och Capulets anhängare spänner sina muskler och muckar gräl med varandra i öppningen till David Levauxs produktion av Shakespeares "Romeo och Juliet". (Uppsättningen spelades på Broadway förra året och bandades live för TV.) Det slås an en tydlig ton av gatukultur och hård attityd. Där är kedjor och kniv. En rörlig fondvägg är prydd med en utlakad gammal religiös muralmålning där graffiti klottrats. Det är en brutal värld, där alla tycks leva med sina känslor och egon på utsidan av huden. Det är en bra ansats. Modern och samtida till utseendet men också med något av en elisabetansk sensibilitet. Scenografin är enkel och suggestiv. Levande eld spelar en spännande roll. Ändå blir uppsättningen som helhet överraskande blodlös.

Det borde kunnat bli bättre. Det saknas inte potential. Uppsättningens bärande idé är att skildra de två ätterna i etniska termer. Familjen Capulet med underhuggare spelas av skådespelare med afroamerikanskt ursprung. Greppet är som gjort för dramatik och spänning. Massvis av kulturella koder och förutfattade föreställningar kan sättas i spel. "Romeo och Juliet" är förvisso egentligen inte en pjäs om kulturkrockar. De två släkterna kommer inte från olika världar. De är ju enligt pjästexten "both alike in dignity". Ändå känns det inte krystat. Problemet är bara det att det inte bränner till heller.

Jag hör till de som menar att "Romeo och Juliet" överhuvudtaget är en ofta missförstådd och felläst pjäs. Den lider under tyngden av en romantisk läsart där den har lyfts upp till att bli "tidernas största kärlekssaga". För mig missar den beskrivningen målet ganska ordentligt. Shakespeares verk är fyllda av betydligt mer intressanta och sannare kärlekspar än så. (Beatrice och Benedikt i "Mycket väsen..." för att bara nämna ett.) Inte för att författarens intentioner är något facit men jag tror faktiskt inte Shakespeare menade för oss att förstå de båda unga titelkaraktärerna som ett ideal. Då hade han inte skrivit dem som ett par bortskämda och osnutna tonåringar som drabbade av en lusta som de inte har några referensramar för på ungdomars vis drar allt för långt utan att ens själva begripa det. Det är överdrivet och det är nästan larvigt och det är meningen. Det genialiska med "Romeo och Juliet" är att den börjar som en komedi och beter sig som en sådan ända fram till dess sista tredjedel då allt går över ända. Min poäng är att kärleksintrigen, hur central den än kan verka, i grund och botten är en mcguffin - en dramatisk funktion som låter Shakespeare ägna sig åt det som han egentligen är intresserad av, nämligen att skildra hela den värld och det samhälle, dess mångbottnade konflikter och rika verklighet som pjäsen målar upp.

Levaux delar uppenbarligen inte den tolkningen. Hans skildring av samhället i Verona förblir abstrakt och otydlig, kanske det också är anledningen till att greppet med vitt och svart aldrig griper tag. I stället är det just kärlekssagan som ska bära det hela. Visst, det går att spela pjäsen så med men då krävs verkligen att du har två skådespelare som kan få de scenerna att spraka av fyrverkeri. Det har Levaux inte. Det stora dragplåtsret i föreställningen är stuntcastingen av Orlando Bloom, allas våran Legolas, som Romeo. Oj, oj, vad Bloom inte bottnar i det han gör här. Visst, han ser ball ut när han anländer in på scenen gränslandes över en motorcykel, visst han har någon slags rebellisk attityd och charm, men när han börjar prata lyckas han inte alls koppla samman med texten. Jag har i annat sammanhang skrivit om hur svårt jag har Baz Luhrmans ADHD-rumlande filmversion från 90-talet men till dess försvar måste ändå sägas att Leonardo DiCaprio där lyckas gestalta rollen betydligt bättre än Bloom gör här.  Replikerna lägger sig som en tung filt över honom och det känns som om hans skådespelarverktyg helt gått i baklås.

Kanske har det med personregin att göra. Condola Rashad klickar inte heller som Juliet. Det blir som om hon spelar idéen om vad "Romeo och Juliet" ska vara snarare att låta pjäsen verka genom henne. Då har hon ändå en barnslighet över sitt spel som fångar något väsentligt hos karaktären mer än vad Bloom gör. Men det är flera av skådespelarna i uppsättningen som kämpar för att hitta sina roller. Ta Mercutio som i alla versioner av dramat som jag sett brukar ta över showen med sin energi och okuvliga kraft. Här sliter Christian Camargo som ett djur men ger ändå nästan inget avtryck. Inte ens amman, spelad av Jayne Houdyshell - en av Shakespeares roligaste karaktärer någonsin - får riktigt blomma ut. Brent Carver, en skicklig musikalskådis, är sympatisk som broder Lawrence men blir även han ganska blek. Bäst av alla i ensemblen gillar jag Chuck Cooper i rollen som Juliets far. Han lyckas lyfta sin rollfigur till att bli en levande, pulserande människa. Det är annars något som uppsättningen hade behövt mycket mer av.

Orlando Bloom som Romeo och Condola Rashad som Juliet.

Så sammantaget lämnade den här uppsättningen mig med en känsla av lätt besvikelse. Det finns något extra sorgligt över teater som borde ha alla förutsättningar att åstadkomma något underbart men som nöjer sig med att bara markera. Det blir vad Peter Brook en gång kallade den dödliga teatern, sådan teater som borde vara bra men inte är det, som får den ovane teaterbesökaren att rycka på axlarna och tänka: "Det måste vara mig det är fel på som inte gillar det här." Men visst, helt som en pannkaka faller det inte. Pjäsen har trots allt en styrka, en skönhet och ett driv som alltid kommer att genomsyra även den mest oinspirerade uppsättning. Det är ju trots allt Shakespeare vi pratar om.

Apornas planet: Uppgörelsen

Styrkan i konceptet "Apornas planet" ligger i att idén är så elastisk. Föreställ dig en värld som reageras av apor istället för människor. Okej. Vad betyder nu det? Den saken är inte given och det hela lånar sig därför till allsköns form av symbolik. Den gamla ursprungliga serien med filmer började som en vanlig enkel science fiction-fabel av det slag som skulle kunnat vara grunden till ett avsnitt av "The Twilight Zone" eller rent av "Star Trek" men de blev för var del mer och mer en allegori över den amerikanska medborgarrättsrörelsen och de sociala spänningarna i det samtida sjuttiotalet. Tim Burtons töndöva och poänglösa försök till remake lämnar vi därhän. Må den falla i den glömska den förtjänar. Så kom 2011 års "Rise of the Planet of the Apes" (med den inte så inspirerade svenska titeln "Apornas planet: (R)evolution"). Det var en film med både hjärta och hjärna som jag tyckte mycket om. Den tog ett ekologistiskt grepp om motivet och gjorde det till en berättelse om en mänsklighet som får vad den förtjänar när naturen slår tillbaka.

Den nya filmen tar vid tio år efter att den förra slutade. Nästan alla människor har dött ut i den apinfluensa som började spridas där. Under tiden har chimpansen Ceasar och hans koloni av supersmarta apor byggt sig en rudimentär civilisation ute i de kaliforniska redwoodskogarna. Den fred och den värld de skapat åt sig hotas när en grupp överlevande människor plötsligt dyker upp. De vill åt en damm som ligger inom apornas territorium för att genom dem få igång strömmen inne i San Francisco där de bor. Det första mötet mellan människor och apor går inte precis väl. Det finns stor misstänksamhet och ömsesidig rädsla mellan de två grupperna. Och konflikten eskalerar snabbt. Här kommer tolkningselasticiteten in igen. Det är inte svårt att läsa in verkliga politiska motsättningar av typen Israel-Palestina i det vi får se. Ceasar vill försöka bygga upp förtroende och samexistens men är det möjligt när hetsporrar och extremister på båda sidor motverkar freden? Filmen blir dessutom snabbt ett maktdrama av shakespearianska proportioner när Ceasars ledarskap utmanas av den våldsamme Koba. (Koba var för övrigt Josef Stalins smaknamn i den inre kretsen, knappast en slump.)

På den mänskliga sidan ser vi skådespelare som Jason Clarke och Kerri Russell som fredsmäklare och Gary Oldman som en våldets man. Men filmen tillhör aporna och då inte minst Andy Serkis som repriserar sin roll som Ceasar från förra filmen. Precis som då agerar han i motion capture-dräkt, samma teknik som han själv var med om att forma i rollen som Gollum i Peter Jacksons Tolkien-filmer. Det är en insats som inte liknar något annat. Serkis fångar verkligen både en djuriskhet och en mänsklighet i sitt porträtt. Han är så lik oss och ändå så annorlunda på samma gång. Redan med den tidigare filmen höjdes röster för att Serkis borde nomineras för sitt arbete och det skulle jag inte ha något emot. Visst är figuren vi ser på duken en sammansmältning av vad Serkis gör med begåvade animatörers kreativa tillägg men vilken skådespelare skapar sin konst i ett vakuum? De här filmerna skulle inte ha en chans att fungera om de inte förmådde oss som tittare att identifiera oss med djuren och det är just det som är kärnan i Serkis arbete. Djuren är också människor i fablernas värld.

Bakom pixlarna - Andy Serkis som Ceasar.

Filmen är regisserad av Matt Reeves, som mest har gjort TV men som i filmväg kanske är mest känd för att ha gjort "Cloverfield" (2008) samt den amerikanska remaken på "Låt den rätte komma in" (som ju hette "Let me in" och kom 2010). Reeves har inte någon utpräglad egen visuell stil, det är samma slags gråblå lite dystra men stilfulla foto som vi är vana vid att se i den här typen av filmer. Vad han däremot har är en känsla för tajming och rytm. Han väger väl humor och allvar, action och stillsamhet. Några av scenerna är extremt laddade med spänning. Reeves lyckas också göra den tredje aktens slutstrid till något minnesvärt, vilket inte är helt lätt i en tid när så många blockbusters känns totalt utbytbara med varandra. Därmed inte sagt att alla delar av slutet fungerar riktigt lika bra. Det finns några sekvenser där filmen förlorar sin fysikalitet och dataanimationerna skiner igenom.

"Apornas planet: Uppgörelsen" (eller "Dawn of the Planet of the Apes" som den heter i original) når inte riktigt upp till samma känslomässiga intensitet som den första filmen, inte heller är det riktigt så klyftig och det finns bitar av handlingen som känns mer som förberedelser inför kommande uppföljare snarare än något annat. Men när jag når slutet är jag absolut intresserad av vad som komma skall. På det viset gör filmen vad den ska. Och jag kommer fortsätta att hålla på aporna!

Monty Python Live (Mostly)

Monty Python, det har väl funnits i alla tider, inte sant? Det känns åtminstone så ibland. Jag är som så många i min generation uppvuxen med de här herrarna och deras vilda upptåg. Jag kan inte ens minnas hur gammal jag kan ha varit när jag såg dem första gången. Även jag har kunnat stor sjok utantill, bytt citat fram och tillbaka i en bekantskapskrets där pythonska var som ett eget hemligt språk, en kod, ett lösen som visade att du tillhörde stammen. Det fanns fortfarande en slags subversiv kraft och en utmaning till normer och strukturer i materialet. En gränsöverskridande energi, en djup och respektlös anarkism, en galenskap som var befriande. Monty Pythons värld var en där allt var möjligt och ingenting, inte makt, religion eller döden själv var allvarligare än att det kunde tramsas med. Det finns inte en nu levande komiker som inte verkar i deras skugga.

Vår barndoms hjältar åldras - de som inte brinner ut hastigt och förblir evigt unga där på andra sidan. Det går inte att komma ifrån. Och världen snurrar vidare. Vi må känna oss senkomna till Jorden, som om vi vore gäster som kommer till en fest efter att en massa skojigheter redan har utspelat sig. Ändå är det vår uppgift att föra kalaset vidare. Och de som följer efter oss kommer att känna likadant som en gång vi. Det kan förefalla överdrivet att komma med sådana tankar i en recension som den här men det är sådant jag finner mig själv grunnande över när jag tittar på "Monty Python Live (Mostly)", den inspelning som gjordes av den sista i raden av scenshower som de överlevande i Python-gänget (eller som de själva uttryckte det: "one down, five to go") framförde på O2-arenan i London tidigare i somras.

Showen består av alla de största klassiska hitsen från de fyra männen från Yorkshire som skryter om hur fattiga de var i sin ungdom till den döda papegojan, den spanska inkvisitionen, syltan som bara serverar spam och mycket mycket mer. Live-sketcherna varvas med klipp från TV-serien och filmer och på det viset får vi oss tillgodo såväl Terry Gilliams ännu oöverträffade animationer som Graham Chapman. Till stöd på scenen har de fem herrarna inte bara sitt gamla kvinnliga alibi Carol Cleveland utan även en armé av professionella dansare som kan fylla ut sångnumren. Dessutom bjuds det på en del överraskande gästartister, roligast av dem Stephen Hawking.

Själva framträdandet är vad det är. Pythongänget ger publiken det de vill ha även om det märks att de får anstränga sig för att hänga med sig själva. Energinnivån är lite fluktuerande. Mest energisk är Terry Gilliam och han är också den som ser ut att ha roligast på scen. John Cleese däremot kan i bästa fall beskrivas som halvhjärtad. Resten av ensemblen ligger och skvalpar mellan dessa poler. Jag kan inte hjälpa att tycka väldigt mycket om dem allesammans. Det finns något djupt rörande i att se dessa åldrande människor på scenen kämpa för att leva upp till sina forna jag, pröva och se om de fortfarande har det. Vi ska alla den vägen vandra. Allt det vi har, våra kroppar, vår intellektuella förmåga, vår kreativitet är i någon mening bara våra till låns och det gäller att vårda dem medan vi har dem. Känslan av att se föreställningen blir därför kanske mer melankolisk än ont-i-magen-skrattande men det är nog som det är. När gänget som extranummer leder publiken i allsång till "Always look on the bright side of life" är det till och med svårt att hålla tårarna borta.

Ett nummer från förra årtusendet. Det märks.

Mer problematiskt är att delar av gruppens material, så här på återseende helt enkelt inte åldrats med samma värdighet. Flera gånger kommer jag på mig själv med att skruva på mig lite obekvämt. Ta den klassiska skogshuggarsången. (Ni vet: "I'm a lumberjack, and I'm okey..." osv.) Det är ett nummer som verkligen behöver kontextualiseras och förstås från en helt annan historisk och social situation. Sångens drift med den manliga skogshuggaren som tycker om att klä sig i kvinnokläder och hänga omkring i barer luktar idag lite väl mycket av såväl homo- som transfobi. Det är viktigt att förstå att sketchen är sprungen ur en miljö där sådant var totalt osynliggjort att bara det att tala om det var ett tabubrott. Jag vet inte om det räddar humorn med den sortens förklaringar men jag känner ändå att det är något som behövs för att överhuvudtaget kunna framföra den idag. Och det finns fler liknande exempel. Det som då var transgressivt och utmanande kan idag kännas lite småunket. Eller bara småputtrigt och konventionellt. Världens snurrar ju vidare som sagt. Det är som det ska vara. Det här är ju trots allt menat som farvälföreställning. Så jag antar att nu får vi alla tacka för det som varit och gå vidare.

Tjuvarnas jul: Trollkarlens dotter

"Det här hände sig på den tiden då man ännu kunde se fattiga människor på stadens gator." Ungefär de orden läser Tage Danielsson i början av "Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton" (1975). Den där meningen får mig nästan att gråta. För den tiden är ju nu tillbaka. Kanske var den aldrig riktigt borta. Fattigdom är inte något vi tycker om att tänka på. Ja, det finns till och med dem som inte vill kännas vid att den finns. Det är lättare att blunda och gå förbi, titta åt ett annat håll och fokusera på det egna fredagsmyset. Och när vi konfronteras med vad misär och elände verkligen är, när det stirrar oss i ansiktet och inte låter oss låtsas som ingenting då reagerar många i stället med ilska och vrede. Så häller plötsligt en butikschef skurvatten över en tiggare som sitter utanför dennes entré. Så misshandlas de som lever allra mest utsatt. Så fördrivs de som inte har någon annanstans att ta vägen från uppvärmda vänthallar med motiveringen att det är för deras eget bästa. Och ingen av de som gör allt detta ser det omänskliga i sitt handlande för någonstans i bakgrunden finns en moralistisk uppfattning om att de som trillat utanför och som är i nöd ändå har sig själva att skylla. Att de måste vara sämre människor, kanske rent av bedragare och kyligt kalkylerande yrkeskrimminella. Det blir så mycket enklare då att inte behöva möta deras blickar.

Fast om du placerar din berättelse i historisk tid är det förstås en annan sak. När vi möter fattigdomen i grå trasor och käcka yllemössor, filtrerade genom H.C. Andersen, Victor Hugo och Charles Dickens, då plötsligt framstår armod och att inte ha mat för dagen eller ett tak över huvudet som något vemodigt och sorgset, men också som något lite ädelt och snudd på gulligt. Fattigdomen estetiseras och det är lätt att glömma att det dessa författare skrev om var verkliga sociala problem och att de som hade då bemötte de som inget hade med precis samma ilska och fördomar som cirkulerar idag. Redan på 1700-talet drev John Gay med folks föreställningar om "organiserat tiggeri" i "Tiggarens opera" bara för att nämna ett exempel.

"Tjuvarnas jul" var 2011 års julkalender. Jag såg den inte då, jag måste erkänna att jag har inte följt med i kalendrandet på över ett decennium. Men eftersom jag visste att jag skulle få möjlighet att se den långfilmsuppföljare som nu kommer på bio har jag passat på att se ett par avsnitt. I en fantasiversion av en 1800-talsstad komplett med trånga gränder och prång härjar en ficktjuvsliga. När den lite dumsnälle tjuven Kurre (spelad av Gutav Hammarsten, vem annars?) plötsligt får den föräldralösa flickan Charlie (Tea Stjärne, en väldigt duktig barnskådis) på halsen förändras allt. När vi möter karaktärerna igen i "Tjuvarnas jul: Trollkarlens dotter" har den gamla ligan tagit över stadens barnhem och lever numera ett hederligt liv. Charlie och Kurre jagas dock fortfarande av polisen (lyckligt nog farsartat inkompetent på Kling och Klang-nivå) då de maskerade delar ut de skatter som ligan tidigare stulit till stadens fattiga. Charlies lycka hotas dock av att Kurre och hans fästmö (Elisabeth Carlsson på bred småländska) väntar barn. Kommer Kurre att bry sig om Charlie nu när han har ett eget barn? I samma stund dyker Charlies biologiska pappa upp, en trollkarl på ett kringresande tivoli (Gustav Skarsgård). Trollkarlen lockar sin dotter med ett liv fyllt av magi, men går det att lita på honom?

Med små medel skapar regissörerna Stefan Roos och Per Simonsson sin sagovärld. Det är precis den sortens Dickens-värld som jag talade om tidigare, strösslat med lätta gotiska ångpunksinslag i form av goggles, bisarra hattar, Tesla-inspirerade blixtmaskiner och en varulvskvinna. Ordet scenografiporr kommer för mig. Det hela är som en burtonsk julkaramell. Om själva historien finns annars inte så mycket att säga. Skarsgård vet att ta ut svängarna både som förförare och melodramatisk bov, komplett med snurrvänliga mustascher. Tematiken kring barn och föräldrar, om vad ett barn kan fantisera om att hens förälder ska vara och varför det kanske inte ändå är den förälder barnet faktiskt behöver landar väl.

Som en värmande familjefilm fungerar alltså "Tjuvarnas jul: Trollkarlens dotter". Jag tror säkert att den som tyckte om julkalendern kommer att gilla även filmen. Så mycket mer än så har jag egentligen inte att säga om den. Men en tanke lämnar den ändå hos mig som jag inte kan riktigt släppa. Eller kanske snarare en fråga. Hade det varit möjligt att berätta den här historien utan den nostalgiskt distanserade patina som de fantasifyllda historiska miljöerna erbjuder. Som bjuder in oss som publik att identifiera oss med tjuvar, hemlösa och andra av samhällets olycksbarn? Som inte behandlar det där som något som hör det förgångna till utan som något som pågår runt omkring oss hela tiden. Som hade kunnat ställa melodramet till tjänst för att försöka förändra samtidens inställning till dessa problem. Jag har faktiskt svårt att se hur det hade kunnat göras. Men Charles Dickens kunde göra det när han skrev "Oliver Twist", inte sant? Så vad har förändrats?

Interstellar

Precis som en gång Tarkovskij gjorde med sin "Solaris" från 1972 börjar Christopher Nolan sin rymdfilm "Interstellar" på Jorden. Och liksom i "Solaris" spenderar vi en ganska lång del av berättelsen nere på marken innan det bär av ut mot stjärnorna. Det är tid som vi får ägna åt att lära känna vår astronaut och huvudperson, här en man vid namn Cooper spelad av Matthew McConaughey, hans familj och hans livssituation. Det är också, som i Tarkovskijs film, en inledning när naturen, grönskan, de jordiska miljöerna ges en central roll. Skillnaden är bara den att det som som Tarkovskij var ett lummigt, enkelt paradis med smekande sommarregn i Nolans film är utbytt mot en värld på randen till undergång. Bioduken fylls av bilder av ändlösa ikoniska fält med majs. Det vore lätt att förledas att tro att det är en nostalgisk drömbild av ett amerikanskt lantbrukarliv. Men idyll är det inte. Överallt drar väldiga sandstormar fram. Anledningen till att det bara växer majs på fälten är att inga andra grödor går att odla längre. Massvis med människor har dött svältdöden. Det är en jord på randen till en ekologiskt kollaps. Människans dagar är räknade. Den ensliga bondgård där McConaugheys Cooper framlever sina dagar tillsammans med sina två barn och deras morfar (John Lithgow) är mer "Vredens druvor" än Norman Rockwell. Parallellerna till "the dust bowl" under 30-talets depressionsår är uppenbara.

Jorden står alltså inte att rädda. Artens enda hopp står att finna i möjligheten att hitta en annan beboelig planet. Via ett maskhål som forskare upptäckt finns möjligheten att resa till en annan galax där flera potentiella nya världar finns inom räckhåll. Cooper blir vald som expeditionens pilot och ger sig tillsammans med kollegorna Brandt (Anne Hathaway), Doyle (Wes Bentley) och Romilly (David Gyasi) ut på en resa från vilka det inte finns några garantier att de någonsin kan återkomma. Kvar på Jorden blir Cooper dotter Murph (som under filmens gång växer upp till att bli gestaltad av Jessica Chastain) och Brandts far (Michael Caine), projektets skapare.

Den unge Murph (Mackenzie Foy), Cooper (Matthew McConaughey) och majs.

Nolan lägger sin ribba högt. Något annat hade jag heller inte förväntat mig. "Interstellar" utlovar från första rutan att bli den sortens intellektuella, sinnesexpanderande, häpnadsväckande och existentiella science fiction-film som vi så sällan får se. Förutom Tarkovskijs "Solaris" är naturligtvis Kubricks "2001 - ett rymdäventyr" den givna referenspunkten. Och som läsare av Allmänstädesbloggen vet håller jag den filmen för den bästa som någonsin har gjorts. Om någon filmare idag ska ha ambitionen att stå på dessa jättars axlar så är det Christopher Nolan. Han har gång på gång visat en förmåga att smälta samman det samtida biografindustrins ändlösa aptit på spektakel och överdåd med en personlig stil, ett intelligent innehåll och gripande tematik. Nolans filmer har alltid sökt grepp om stora frågor - politiskt och mänskligt. Han har dessutom gjort det samtidigt som han envist har hållit fast vid gammaldags filmmakande: så lite digitala effekter som möjligt, hellre modeller och verkliga kulisser än green screen, våga vägra 3D och så vidare. Så visst känns det rimligt att han nu beger sig ut i världsrymden. Därför har jag också väntat ivrigt på "Interstellar".

Jag önskar jag kunde säga att filmen når upp till samma höjder som Nolans främsta mästerverk "The Prestige" (2006) och "Inception" (2010). De båda, som för mig framstår som två sidor av samma mynt, är perfekta pärlor av historieberättande, tajta, kluriga, förledande och oerhört välslipade. De är kaningrävda tunnlar genom kullar där jag som åskådare kan förlora mig. De är helt enkelt fulländade och de har grundlagt min beundran inför Nolans regikonst. "Interstellar" är på många sätt en svajigare prestation. Det är en berättelse som vill väldigt mycket och som kanske inte alltid klarar av att behålla sitt fokus. Även efter det att Cooper och hans besättning åkt ut i rymden återvänder filmen till de som blivit kvar på Jorden. För alla sina stora ambitioner att berätta om människan som art (det kosmiska perspektiv som genomsyrar Kubricks mästerverk) vill "Interstellar" i hjärtat vara historien om kärleken mellan en man och hans dotter. Det är inte förvånande att få veta att Jonathan Nolan, regissörens bror och manusförfattare, ursprungligen började skriva det här manuskriptet åt Stephen Spielberg. Det finns något uppenbart Spielbergskt över upplägget. (Inklusive några tydliga referenser till dennes "Närkontakt av tredje graden" från 1977.) Nu har jag aldrig hållit med dem som hållit Nolan för att vara känslokall och klinisk, tvärtom har jag alltid haft en väldigt emotionell reaktion på dem. Men han har alltid undvikit att vara sentimental och även om han nog undviker den fällan även denna gång balanserar han ändå lite nära kanten ibland.

Berättelsen om Cooper och Murph blir dock till något av ett problem - i alla fall i relation till själva rymdäventyret. Filmen lyckas aldrig helt ut förena de båda även om jag tydligt kan se den narrativa logiken med att försöka göra det. Det är ett grepp som funkar bättre i teorin än i praktiken. Antingen måste filmen i första hand handla om en man som reser ut i rymden, eller om hans dotter som blir kvar och försöker förstå varför hennes far lämnat henne. Det är när "Interstellar" försöker vara både och som helheten inte riktigt vill nå upp till summan av dess delar. Det blir lite för många trådar och lite för långt.

Det svarta hålet Gargantua.

Det betyder inte att "Interstellar" är en dålig film. Tvärtom. I stora stycken är den magnifik. Världen som den bygger upp är en sån där fiktion som är lätt att försvinna in i. Visuellt är den strålande. Universum, maskhålet och rymdskeppet är så taktila och påtagliga. De främmande planeterna som expeditionen besöker är genuint annorlunda och påminner faktiskt inte om något jag tidigare sett i genren. Här kommer Nolans bestämda filmskapande av den gamla skolan verkligen till sin rätt. Hoyte van Hoytema som skött fotot fortsätter att etablera sig som en av de absolut främsta i sitt fält. Det är också bitvis en väldigt spännande film. Jämfört med mycket annat är actionsekvenserna i "Interstellar" relativt sparsmakade men de är ruskigt effektiva. Klippning och ljudläggning gör det bitvis omöjligt att andas i salongen. Nolan är också mycket klyftig med hur han ska arbeta med tystnader just på de rätta ställena.

McConaughey fortsätter på den inslagna väg som hans rollfigurer vandrat i det senaste, en slags tänkande kofösare med stor bultande hjärtmuskel. Det är inget vi inte sett honom göra förut vid det här laget men han gör det otroligt väl. Jag är mer imponerad av Anne Hathaways rollprestation. Visst var hon både stark och kapabel som kattkvinna i Nolans sista Batmanfilm men i den här rollen höjer hon insatsen än mer. Tillsammans med Chastain balanserar hon upp det som annars tenderar att bli en övning i stoisk manlighet. Nolans gamle vapendragare Michael Caine är lika bra som alltid. Bland filmens andra överraskningar kan nämnas Matt Damon i en oväntad roll och Bill Irwin som rösten till roboten TARS, en av de mest originella robotar jag sett på film någonsin.

Science fiction av det har storslagna slaget tenderar alltid att vilja dra åt det magiska och teologiska. Så även "Interstellar". Ibland kan det kännas som ett sätt att klara sig ur en intrig som är för snårig för att reda ut på annat sätt. En högre intelligens kan alltid kliva fram som en gud och maskinen och ställa allt till rätta. Om det hanteras rätt, som jag menar att Kubrick gjorde, kan resultatet bli fantastiskt och komma nära att beröra en verkligt religiös upplevelse. Misslyckas det kan det bli pannkaka av alltihop. "Interstellar" hamnar någonstans där emellan. Jag köper vad filmen vill förmedla och för mig håller berättelsen samman nog för att landa i ett känslomässigt tillfredställande slut. Men till det trancendenta når det inte och jag lämnar den utan att riktigt ha klart för mig vad Nolan egentligen vill säga om oss människor mer än att jag tror han tycker att vi förtjänar att leva vidare. Det är kanske gott så.

22 Jump Street

Ingen hade några större förhoppningar om "21 Jump Street" när den kom för två år sedan. Ännu en remake på en gammal TV-serie från 80-talet som eventuellt någon där ute minns med ömhet. (Annars är den mest känd för att en ung Johnny Depp gjorde en av sina tidigaste roller i den.) Kanske var det dessa låga förväntningar som gav upphov till de nästan förvånat positiva recensioner som åtföljde filmens premiär. Regissörerna Miller och Lord hade hittat en komisk ton som överträffade vad någon hade räknat med. Denna lätt ironiska och självrefererande humor tog de båda med sig in i arbetet med en annan oväntad succé, "Lego filmen" som hade premiär tidigare i år. Det var naturligtvis också oundvikligt att Jump Street skulle få en uppföljare.

Precis som med första filmen är det metaperspektivet som lyfter det hela. Om det någonsin fanns ett bevis för att det postmoderna tillståndet har gått från att vara något avantgardistiskt och gränsöverskridande till att bli centrum i den popkulturella medvetenheten så har vi det här. Den första filmen var egentligen inte så mycket en remake som en kommentar till själva fenomenet i sig. På samma sätt är "22 Jump Street", från titeln och framåt, mer än en uppföljare snarare en lek med idéen om en uppföljare. De båda inkompetenta poliserna Schimdt och Jenko (spelade av Jonah Hill respektive Channing Tatum) sändes i första filmen in undercover som elever på en gymnasieskola och får här logiskt nog i stället agera som studenter på college. Förutom det måste allt vara så likt förra gången som möjligt påpekar deras alltid lika arga chef (spelad av Ice Cube) om och om igen.

Driften med uppföljarens alla troper och klichéer är ofta väldigt rolig men bortom det egna navelskådandet finns det inte så värst mycket där. Den humor som verkligen lyfte "Lego filmen" kommer inte till sin verkliga rätt i en värld med människor av kött och blod. Dessutom dras filmen med ett återkommande problem som ofta uppstår i amerikanska komedier av idag. Det finns en övertro på improvisationens humoristiska potential. Att se en skådespelare riffa och fortsätta att mjölka en scen kan vara nog så underhållande för den som befinner sig i samma rum. Det har något med energin i stunden att göra. Att se det i efterhand blir sällan samma sak. Kanske är det därför jag aldrig har tagit till mig Jonah Hill som komisk skådespelare. Visst, han gör en bra insats men den som står ut i de här filmerna är Tatum. Som ytterligare en metaaspekt i filmen återkommer karaktärerna hela tiden till att Tatums karaktär, till skillnad från Hills inte kan improvisera. Det behöver han inte heller. Hans tajming är perfekt och den dumma men älskvärda persona som han odlat är, när den får utrymme, betydligt roligare än all filmens verbala humor just för att den är grundad i karaktären snarare än att flyta ovanpå alltihop som så mycket annat i filmen gör. (Hill får dessutom konkurrens som mästerimprovisatör av en Jillian Bell i hög form.)

Regissörerna försöker få oss att engagera oss i Schmidt och Jenkos vänskapsrelation. Bromance är nog ordet jag söker. Det är också här som filmens andra stora källa till "skämt" står att finna. De båda pojkarna pratar om sin professionella relation men det låter precis som om de pratar om ett romantiskt förhållande. Så tokigt. Det är precis samma slags hö-hö-hö-skratt som TV-serien "Vänner" körde med när Chandler och Joey kramade varandra lite för länge. Ett slags vi-drar-homofoba-skämt-men-är-medvetna-om-att-vi-gör-det-och-då-är-det-ju-okej-för-då-typ-driver-vi-ju-med-homofobi. För all del. Men "Vänner" var ändå runt femton år sedan. Har vi inte kommit längre än så här?

"22 Jump Street" har sina kvalitéer men skramlar i grunden ganska tomt. Det bästa i filmen är faktiskt eftertexterna. Vissa idéer håller som korta sketcher men mår inte nödvändigtvis bra av att dras ut i fullskaligt långfilmsformat. Det märks så tydligt när något är gjort av kontraktsmässiga skäl snarare än verklig kreativ passion. Det kan ingen mängd av självrefererande humor råda bor på.

Muminfamiljen på Rivieran

Så, i år skulle alltså Tove Jansson ha fyllt hundra år. För egen del har det inneburit att jag tagit tillfället i akt att läsa om flera av hennes böcker i Muminsviten. Skulle du av någon anledning inte ha gjort det ännu tycker jag verkligen du ska göra det. Det är stor litteratur. Inte bara stor barnlitteratur utan bland det bästa som någonsin skrivits på det svenska språket. Det är egensinnig och surrealistisk fantastik på hög nivå. Poetiskt och filosofiskt. Bitvis väldigt sofistikerat och samtidigt omedelbart tillgängligt. Janssons kärlek till hennes fiktiva värld och de varelser, knytt och skrutt som bebor den är så stark, så stark. Jag förstår henne. Jag känner mig också mycket, mycket hemma där. Janssons författarskap är en bekantskap som jag kommer att bära med mig och återvända till om och om igen.

Men fenomenet som är Mumin har länge varit mer än bara böckerna. Mellan 1954 och 1975 producerade Tove Jansson, tillsammans med sin bror Lars, en serieversion av figurerna i strippformat direkt för den brittiska marknaden. Serien gick ursprungligen i London-tidningen "The Evening News" och har sedan tryckts på en massa språk, inklusive svenska förstås, både i tidningsform och som seriealbum. Jag tror det främst var den här versionen av trollen som jag tog del av som barn. Jag har tydliga minnen av många av seriens historier. Det är på många sätt en ganska annorlunda mumindal som vi möter här, jämfört med böckerna. Tonen är lättsammare, ännu mer absurd, mer satirisk än lätt ångestfilosofisk. Ofta bygger berättelserna på att  muminfamiljen, de eviga bohemerna och anarkisterna, konfronteras med uttryck för en mer konventionellt borgerlig existens, naturligtvis med resultatet att de gör bort sig. Serierna är väldigt roliga och dråpliga inte sällan på ett skruvat och underfundigt sätt. Som sagt, på många vis inte likt böckerna, men lika mycket ett uttryck för Janssons konstnärliga temperament.

Det är seriestrippen som är förlagan till den nya animerade filmen "Muminfamiljen på rivieran". Manuset är hämtat från några av Tove Janssons tidigaste seriehistorier. Själva filmen är, som sådana här produktioner ofta är, en internationell samproduktion. Det kreativa teamet är baserat i Frankrike och Finland medan de flesta namnen bland animatörerna i eftertexterna är kinesiska. Filmen är samregisserad av den finske producenten Hanna Hemilä och fransmannen Xavier Picard. (Ett namn som låter så delikat osannolikt att jag var övertygad att det måste vara en pseudonym men så är tydligen inte fallet.) Efter lite inledande episoder hemma i mumindalen seglar den excentriska familjen, som titeln antyder, på semester till rivieran. Där tar de in på lyxhotell men tycker att sviten är för stor och bestämmer sig för att bara bo i sängen. Somliga av dem anpassar sig väl till det nya livet medan andra har svårare. Muminpappan blir vän med en markis som drömmer om att få vara en fattig konstnär medan Snorkfröken går på kasino och umgås med filmstjärnor. Mumin förgås av svartsjuka och Muminmamman återskapar mumindalen i miniatyrformat på stranden. Allt är väldigt episodiskt strukturerat och löst i kanterna.

Det jag uppskattar med filmen är den visuella stilen och själva animationerna. Utseendet är grundat i Janssons serieestetik som var stiliserad och fokuserad på karaktärerna snarare än avancerade bakgrunder. Hemilä och Picard fångar verkligen detta. Röstskådespeleriet är också fint. Maria Sid och Mats Långbacka som Muminmamma respektive Muminpappa har så väl värme som auktoritet. Jag är mindre imponerad av dramatiseringen. Jag tycker inte att filmen förmår levandegöra figurerna tillräckligt och filmen faller lite väl mycket i bitar, vill inte hålla ihop som helhet. Det är också tydligt att filmmakarna inte riktigt kunnat bestämma sig för vilken filmens målgrupp ska vara. Satiren landar uppenbarligen långt över barnens huvud, trots att den är nedtonad från förlagan, och åtminstone på den föreställning som jag såg hade de minsta svårt att hålla koncentrationen.

Muminfamiljen, som vanligt gränslös.

Det är på sätt och vis en orättvis jämförelse men jag kan inte låta bli att ställa "Muminfamiljen på rivieran" mot det som är den bästa animerade Mumin-adaptionen, amineserien från 90-talet. Den är för all del gjord i en helt annan stil, en väldigt vacker och fullödig tecknad värld med strålande naturromantik men det är inte avsaknaden av detta som gör mig skeptisk till den nya filmen. Animeversionen är eftertänksam och poetisk även när den baserar sina avsnitt på den tecknade serien. Där känns karaktärerna verkligen fullt ut realiserade, med djup och flera lager. Här blir de lite mer pappfigurer. Jag ville verkligen tycka om filmen, för Mumin står nära mitt hjärta men jag måste säga att dessvärre är hjärtat något som saknas i den här versionen. Det känns som en film skapad av en kommitté mer för att det borde komma en sådan här film lagom till hundraårsjubileumet snarare än för att någon av de iblandade verkligen brunnit för den konstnärligt. Mumin får gärna vara rolig, han måste inte vara melankolisk, men han får inte sakna själ. Jag förutser att just den här tolkningen ganska snart kommer att vara bortglömd.