Star Wars: The Force Awakens

Jag kan börja med att berätta vad jag inte gillade:

* J.J. Abrams har fortfarande en konstig uppfattning om hur avstånd mellan planeter fungerar. (Fast det stör mig inte alls lika mycket här som i Star Trek.)

* Andy Serkis karaktär, överste ledaren Snoke, är visuellt ganska ointressant. (Han är dock bara i bild kanske ett par minuter av filmens speltid.)

*  Laserhjaltet på skurken Kylo Rens ljussabel är helt ologiskt och totalt opraktiskt. (Men på nåt sätt stämmer det ändå överens med karaktären.)

Det är i princip vad jag kan komma på. Och som ni märker är det inte direkt nån svidande kritik. I övrigt kan jag egentligen bara säga så här: Det här ÄR den "Star Wars"-filmen vi har letat efter.

Jag skrattade, jag fick tårar i ögonen, det nöp till i hjärtat ett par gånger, jag kände hur det sög till i magen. Det var faktiskt i mångt och mycket en lysande upplevelse. inte för att jag egentligen tvivlat. J.J. Abrams må inte ha rätt temperament för James Kirk men han vet precis vad han ska göra med Han Solo. Inte bara är den nya episoden tillräckligt bra för att vi ska kunna lägga de snedsteg som var del 1-3 åt sidan för alltid och gå vidare - jag vill till och med hävda att den här nya filmen är bättre än originaltrilogin. Det där är kanske den sortens överord som en borde undvika i en recension skriven bara ett par timmar efter att ha sett filmen men jag låter de ändå stå kvar. Den här texten måste trots allt utgå från mina tankar och upplevelser just nu - ingen recension kan ändå vara det sista ordet.

Någon, jag minns inte vem nu, skrev en gång nåt i den här stilen: Den första "Star Wars" från 1977 var en skattkista av citat och referenser till filmhistoriens greatest hits- Här anas John Fords klassiska vilda västern, Akira Kurosawas samurajepos, gammaldags b-films action a la Blixt Gordon, Casablanca, dokumentärer om andra världskriget och till och med lite Leni Riefensthal bara för att. De nyare filmerna å andra sidan - de refererar bara till en enda källa. Nämligen "Star Wars".

Det finns något träffande i den beskrivningen. Och helt fel är den inte heller som inramning för "The Force Awakens". För på många sätt är det här nästan en enda lång hommage till Lucas första rulle i serien. Abrams film, som han skrivit manus till ihop med Lawrence Kasdan och Michael Arndt (Kasdan skrev bland annat episod 5 och 6 och första Indiana Jones, Arndt var med och skrev tredje delen av "Toy Story"), följer faktiskt episod IVs narrativa upplägg rytmiskt hjärtslag för hjärtslag. Och visst känner vi igen oss. Här är en driod med viktig hemlig info vilse på en ökenplanet.  Här är en mörk riddare med mask vars familjeförhållanden spelar en viktig roll för handlingen. Här är en ung huvudperson som kommer att upptäcka kraften. Här har vi en scen i en kantina fylld med bisarra varelser. Här har vi ett mäktigt vapen i ondskans händer med kraft att förinta planeter. Och så Millenium Falcon. Chewbacca. Harrison Ford och Carrie Fisher. Lik förbaskat - och det är det som är så makalöst - inte för ett ögonblick känns det som en efterapning eller som en upprepning. Tvärt om. Det vittnar om en riktig fingertoppskänsla.

Jag hade förmodligen kunnat se två timmar av bara det här.

Abrams och medhjälpare är riktigt smarta. De ger oss bara precis så mycket fanservice de behöver, inte en yottimeter mer. Scenen där Han Solo och Leia återser varandra är en underbart bitterljuv liten pärla fylld av ånger, minnen och sorg. Jag hade lett kunnat se flera timmar av bara de två "Scener från ett äktenskap"-style. Fisher är majestätisk och Ford verkar på allvar ha kul framför kameran, för första gången på jag vet inte hur länge. Men Abrams vet mycket väl att det inte är Hans och Leias historia. De finns där i bakgrunden. Filmen har en ny generation hjältar. Och vilken generation sen. Någonstans sitter det säkert ett litet patetiskt troll och har otroligt ont över att huvudpersonerna numera är en mörkhyad kille och en tjej som inte behöver räddas. Det kan det trollet gott ha.

Rey (Daisy Ridley), Finn (John Boyega) och BB-8 på flykt.

Skrotletaren Rey, den deserterade stormsoldaten Finn och supercharmiga robotbollen BB-8 är precis den trio av hjältar som en film som den här behöver. Daisy Ridley har charm och styrka. Hon är cool, hon är tuff, hon är modig. Den här filmen kommer göra Ridley till en stjärna men frågan är om hon någonsin kommer att kunna få en lika stark roll igen - för den här sortens kvinnliga karaktärer existerar i princip inte i Hollywood. John Boyegas Finn är även han en intressant figur som brottas med frågan om vem han egentligen är och vill vara. Extra plus också för att relationen mellan Rey och Finn inte spelas upp som nån slags traditionell trist kärlekshistoria utan faktiskt handlar om en genuin vänskap mellan två människor. Dialogen är vitsig, klyftig och skarp. Rollfigurerna är intressanta och fångar oss. Här finns riktig humor. Sån som inte går ut på att den dataanimerade rymdkaninen trampar i bajs.

Lägg till det en skurk som har en begriplig motivation och inbyggda motsättningar i form av Kylo Ren, spelad av Adam Diver. Driver förmedlar en inre besatthet och djupt gående motsättningar som är omedelbart gripande. Scenen där han sitter i bön framför Darth Vaders halvsmältna hjälm och ber om förlåtelse för att han fortfarande känner av en ljusa sidan lockelse inom sig ger riktigt kalla kårar.
Inte ens gamle Darth V själv, i all sin ikoniska uppenbarelse, var egentligen lika gripande som rollfigur.

Kylo Ren (Adam Driver). En bra filmskurk med ett ologiskt laserhjalt.

J.J. Abrams visar att han är en av vår tids främsta action- och äventyrsregissörer. Att han har lärt alla de läxor som Spielberg, Zemeckis och ja kanske rent av Lucas kommit med. Hans filmografi är långt ifrån perfekt. Han har inte alltid varit helt vän med sitt material. Men nu, när han fått den chans som han undermedvetet måste väntat på hela sitt liv, då lyckas han inte bara matcha sina gamla mästare. Han överträffar dem. "The Force Awakens" är noga avvägd ner i minsta detalj. Den har fysisk tyngd och påtaglighet. Den är förvånansvärt återhållsam. Det är faktiskt en av de bästa filmerna i sin genre som jag har sett på mycket, mycket länge. Jag ser redan fram emot att se om den.

Låt oss avsluta med en bild till på BB-8.

En underbar jävla jul

Julen har fortfarande en förmåga av provocera. Det är väl för att den är som känslomässigt laddad. Det är en högtid som å ena sidan är enormt offentlig, mer än någon annan dominerar den hela vårt samhälle under mer än ett månads tid. Den går inte att undvika. Samtidigt är den också djupt intim och personlig, förbunden med våra föreställningar och minnen om familj, barndom och annat som kan vara jobbigt att ta i. Vi lägger en press på oss själva när det kommer till jul. Den måste liksom vara perfekt, eller hur? På ett sätt som ingen annan högtid. Valborg och midsommar kan regna bort utan att vi känner oss misslyckade och en Halloween kan få se ut lite hur som helst - men julen? "Tänk på barnen." (Ett uttalande som tyder på hur mycket mer neurotiskt vi vuxna hanterar julstressen än vad barnen gör.)

Det är naturligtvis allt det här som får folk att gå i bitar av vrede när de får för sig att deras älskade traditioner är hotade, oavsett om det är svenskar som inte kan begripa varför inte en rasistisk stereotyp i en tecknad film från trettiotalet kan få vara kvar till amerikanen som ylar mot himlen om "the war on christmas" bara för att någon tycker det skulle vara trevligt att påminna om att inte alla medborgare firar den kristna högtiden så här runt solvändan. 

I själva verket är ju julfirandet något som utvecklas och förändras hela tiden. Ett typiskt svenskt julfirande 1950 såg inte ut som ett typiskt svenskt julfirande 2015 och 1950 års jul såg inte heller ut som 1899 års. Även om ingen TV-chef skulle våga ens föreslå att den ebarmligt dåligt dubbade och fullständigt obegripliga Disneykavalkaden borde avskaffas så kan det vara värt att minnas att en dag kommer vår sol att bli en supernova och ta planeten med sig i undergången. Då, om inte förr, kommer vi slippa Kalle Anka på julafton.

Julkomedin är också en traditionstyngd institution. all denna laddning, all förväntan, all besvikelse, alla krockande viljor, det är naturligtvis mumma för fars och tokerier. Så även i Helena Bergströms nya film "En underbar jävla jul". Med lite tur kan den knocka ned "Tomten är far till alla barnen" som svensk julkomediklassiker. För den här är faktiskt betydligt mer intressant. Det betyder inte att jag saknar invändningar - sådana har jag. Men det finns också en hel del spännande här att ösa ur.

Att sammanfatta handlingen är lite komplicerat, inte minst därför att det - som sig bör - är en stor ensemble. I centrum står paret Simon (Anastosios Soulis) och Oscar (Anton Lundqvist) samt deras vän Cissi (Rakel Wärmländer). De tre har köpt ett hus tillsammans och Cissi är gravid, antingen Simon eller Oscar är pappan. Tillsammans står de tre i begrepp att bilda en fin liten stjärnfamilj. Det är bara det att Simon och Oscar inte har berättat om något om det här för sina föräldrar. På grund av anledning. Nu har Cissi hög-höggravid, barnet kan komma när som helst och det börjar liksom bli dags att dela med sig av nyheten. Vad skulle väl passa bättre än en stor julfest med hela tjocka släkten? Vad som helst annars, förmodligen.

Bergström har själv skrivit manuset tillsammans med Daniel Réhn och Edward af Sihlén. De två var också inblandade i manuset till det haveri som var Colin Nutleys senaste, "Medicinen". Det här är mycket bättre. Överhuvudtaget står det klart för mig att Bergström idag är en mycket bättre regissör än Nutley. Det är ett helt annat driv i den här filmen, ett helt annat handlag i hanterandet och balanserandet av alla skådespelare. Dessutom finns det en ton i filmen, inte minst i de lite mer allvarliga scenerna som avhandlar de nya familjekonstellationernas spänningar som känns äkta. Jag misstänker att det kan finnas något av det självupplevda i detta. Den sortens läsningar ska en förvisso vara lite försiktig med. Men det känns i alla fall genuint.

Att anordna den perfekta julen är inte lätt. Särskilt inte om du har något väldigt viktigt att berätta.

Andra delar av filmen är dock lite svajigare. Lite av en idiotintrig är det. Men det är inte det värsta. Det är nämligen inte alltid helt konsekvent. Det läggs ut krokar som inte leder någonstans. Vissa karaktärer känns inte riktigt sammanhängande. Det gäller bland annat Robert Gustavssons sure och konservative patriark. Jag blir aldrig riktigt klok på honom eller hans båge genom historien. Det finns till exempel en scen i mitten av filmen mellan honom och hans fru, spelad av Maria Lundqvist, som är väldigt fin och laddad men som styr karaktärerna och deras story åt ett håll som inte alls följs upp. Det är inte något som sänker filmen men jag blir ändå lite undrande. Frågan är om det inte saknas scener och material som hamnat på klipprummets golv...

Ensemblespelet svänger och det lyfter filmen. Ingen nämnd och ingen glömd. Det här är en riktig gruppinsats. Och som sagt, för den som är villig att se förbi vissa intrig och karaktärsluckor finns det rikt med tematiskt material som bränner till. Tack vare det blir det inte samma gamla julbord som värmts upp ännu en gång. Tack för det.

Insidan ut

Riley är en vanlig glad, bekymmerslös ung tjej. När hennes pappa får jobb i San Fransisco och familjen flyttar dit från Minnesota är det till en början som ett spännande äventyr. Men det blir liksom inte riktigt som Riley tänkt sig. Det nya huset känns inte så hemtrevligt. (Inte minst eftersom familjens möbler inte kommit fram än och bara blir mer och mer försenade hela tiden.) Mamma och pappa är stressade och oroliga. Och så saknar Riley sina gamla kompisar såklart. I Minnesota hade hon massa vänner som hon spelade hockey med och även om hennes mamma hittar ett nytt lag åt henne så känns det liksom inte lika bra. Skolan är besvärlig, Riley känner inte att hon passar in. Hon trivs inte, helt enkelt. Det är bara små, små saker men allt sammantaget blir det här till en riktig livskris - Rileys första. Kommer hon någonsin att kunna känna sig glad igen?

Rileys första dag i nya skolan blir inte som hon tänkt sig.

Allt det här är emellertid bara utanverket i Pixars senaste långfilm "Insidan ut". Den största delen av filmen utspelar sig nämligen, som titeln antyder, inne i Rileys medvetande. Och där får vi möta hennes känslor. Eller fem av dem åtminstone. De är Glädje, Rädsla, Avsky, Ilska och Sorg. Glädje är den bossiga av dem, hon är van vid att vara den som styr och ställer. Riley är ju som sagt en glad flicka. Hon var det tidigare i alla fall. Nu plötsligt börjar Glädje tappa greppet och hon vet inte hur hon ska hantera det. När hon och Sorg blir sugna in i Rileys undermedvetna blir situationen ännu mer desperat.

"Insidan ut" är en väldigt intelligent film. Intelligent och klarsynt. Det borde väl inte vara någon överraskning kanske. Det är ju Pixars adelsmärke även om en del lite onödiga och inte helt lyckade uppföljare på sista tiden inte precis stärkt det varumärket. Den här filmen däremot är filmbolaget när det är som allra bäst. Det är originellt, spännande, roligt, med genuina karaktärer och med ett insiktsfullt perspektiv på vad det innebär att växa upp och vad det betyder att bli en hel människa.

Det märks att manusförfattare och regissörer haft ett nära samarbete med psykologisk expertis. Men också att de är historieberättare som opererar på toppen av sin förmåga. En film som utspelar sig i en flickas undermedvetna hade lätt kunnat bli väldigt abstrakt eller väldigt komplicerad. Och nog för att det knappast finns utrymme här för att redogöra för alla detaljer och vinklade vrår i filmens värld - men medan berättelsen rullar fram är det aldrig svårt att följa med. Trots att koncept som minneskulor, personlighetsöar och tanketåg staplas på varandra tar de aldrig över. Filmens fokus förblir, lämpligt nog, på det emotionella.

Glädje och Sorg möter låtsasvännen Bing Bong.

Amy Poehler är underbart manisk och intensiv som Glädje. (Som vanligt har jag föredragit att se filmen på originalspråk.) Richard Kind är riktigt gripande som Bing Bong, Rileys gamla numera bortglömda låtsaskompis. Men även Phyllis Smith är underbar som Sorg. Hon är nog överhuvudtaget min favoritkaraktär i filmen. Passande nog. För berättelsens poäng är just den - att även sorgen fyller en viktig funktion i våra liv. Vi behöver få vara dystra och nere ibland, det finns saker i livet som vi inte kan bearbeta på andra sätt. bara genom att möta sorgen och gå igenom den kan vi bli verkligt hela. Det är något som Glädje själv kommer att bli medveten om genom filmens gång. Det är vackert och finurligt gestaltat.

Ant-Man

Det stora problemet med alla dessa superhjälte- och serietidningsfilmer som vi bombarderas med är inte att de är så många. Det görs väldigt många skräckfilmer också. Eller romantiska komedier. Eller vilken annan populär genre som helst. Nej, problemet är att de är så väldigt lika varandra. Och det gäller förresten inte bara superhjältarna. Överhuvudtaget är det som om det kluster av kommersiell film som vi kan bunta ihop under rubriken "action/äventyr", oavsett om det rör sig om sci-fi, fantasy eller män och kvinnor i tajts, blivit så likriktade i ton, i stil, i narrativt format, att det blir allt svårare att hålla isär dem. Det är delvis också en del av strategin. För filmbolagen blir de enskilda titlarna mindre viktiga. Det som betyder något är Varumärket och det gäller att hela tiden hålla detta Varumärke i rörelse. De individuella byggstenarna blir då utbytbara. Helheten förblir densamma.

Vi som publik får därför glädja oss åt det lilla. Det lilla som ger en känsla av något unikt. Så är det med "Ant-man". Den är nämligen precis annorlunda nog jämfört med alla de andra Marvel-filmerna för att den ska kännas fräsch och kul. Inte mycket annorlunda alltså. Bara lite. Men det räcker alltså långt nog.

Dr. Hank Pym (Michael Douglas) uppfann en gång i tiden en dräkt som lät honom krympa till en myras storlek. Han har också teknologi som låter honom kommunicera med sagda insekter. Han var den första myrmannen och verkade som sådan på uppdrag av den amerikanska regeringen. Efter att ha insett hur farlig teknologin skulle vara i fel händer beslöt sig dock Pym för att dra sig tillbaka och ta sin hemlighet med sig. Nu visar det sig dock att Pyms före detta protagé, mannen som tagit över hans företag, den skrupellöse affärsmannen Darren Cross (Corey Stoll) är nära att komma återskapa Pyms forskning. Cross planerar att sälja uppfinning till högstbjudande och det får inte hända. Tillsammans med sin dotter Hope (Evangeline Lilly), som han länge haft ett trassligt förhållande till, börjar Pym slipa på en plan för att stjäla Cross forskning. Men till det behöver de hjälp. Och det är här som Scott Lang (Paul Rudd), en inbrottstjuv med ett hjärta av guld kommer in i bilden. Det enda Lang vill är egentligen att komma på fötter igen och få en chans att återförenas med sin egen dotter. Pym ger honom ett erbjudande som han inte kan motstå och vips så tränas Lang till att bli den nye Ant-man.

Det här är alltså en heistfilm enligt konstens alla regler. Planerandet och genomförandet att den minutiöst planerade stöten är det som huvuddelen av filmen kretsar kring. Dessutom är den en bitvis väldigt klyftig komedi. Ett smart val. Idén med en hjälte som krymper ned sig nå att han kan rida på insekter, med allt vad det doftar av femtiotalets science-fiction, har utan tvivel något ganska komiskt över sig. Bäst då att ta tjuren vid de hornen och gå hela vägen. Det fungerar. Och som sagt, det gör precis tillräcklig skillnad för att "Ant-man" inte ska kännas som en upprepning av troper som vi alla kan som ett rinnande vatten vid det här laget.

Jag är inte något större fan av Paul Rudd men han gör en bra och sympatisk insats i filmen. Michael Douglas är förstås alltid bra även om han här kanske mest går på rutin. Jag kunde gott ha önskat att Lilly hade fått mer att göra i actionväg men det verkar som om producenterna vill spara det till en eventuell uppföljare.

Mycket har gjorts av det faktum att filmens ursprunglige regissör Edgar Wright, känd från filmer som bl.a. "Shaun of the Dead" (2004) och "The World's End" (2013), hoppade av under projektets gång - tydligen på grund av någon slags kreativ konflikt med producenterna - och ersattes av Peyton Reed. Det var sorgligt därför att Wright är en filmmakare med en personlig röst som har visat att det går att göra bred genreunderhållning med intelligens och integritet. Det faktum att han inte tyckte sig kunna göra det han ville inom ramen för det system som Marvel Studios konstruerat är ytterligare ett tecken på hur likformigheten blir allt större. (Och den saken förstärks också av att Joss Wheedon valt att inte komma tillbaka för fler "Avengers"-filmer.) I slutändan är det dock inte helt klart för mig hur pass annorlunda Wrights "Ant-man" hade varit jämfört med den film vi nu fick. Wright kvarstår som en av manusförfattarna och och har dessutom en credit som exekutiv producent. Det där sista behöver förstås inte betyda något alls, det kan bara vara en titel på pappret, men jag tycker mig ändå kunna ana en del av Wrights sensibilitet genom filmen, i humorn och i värmen gentemot dess huvudperson.

Inte minst känns det, tycker jag, i filmens sista akt som tar superhjältefilmens numera klassiska slut med massiva explosioner och förstörelse av byggnader och infrastruktur och krymper ned det på ett sätt som blir väldigt drastiskt. Den här gången är det inte en hel stad som är i farozonen utan i stället en liten flickas sovrum. Filmens bombastiska action blir underminerad genom klipp där vi plötsligt för se skeendet från en normalstor människas perspektiv. Det är hemskt festligt.

"Ant-man" själv, i en heroisk pose.

Vad filmen däremot saknar är en ordentlig skurk. Inget ont om Corey Stoll, jag tycker mycket om honom som skådis och han gör verkligen sitt bästa här, men karaktären lyfter aldrig. Emotionellt är det något som aldrig vill klicka i relationen mellan denne metaforiska förlorade son och Douglas Pym och därför blir konflikten heller aldrig riktigt spännande. Varför gör Cross det han gör? I slutändan tydligen mest för att intrigen kräver det av honom. Det är synd. En minnesvärd skurk är många gånger minst lika viktigt för den här sortens film som en intressant hjälte. Uppenbarligen är det också mycket svårare att uppbåda.

Trots en del referenser och cameos från övriga Marveluniversumet faller "Ant-man" inte i den grop som en del av dessa filmer gör, när det känns som om de bara finns till för att introducera något som ska komma längre fram. Den här filmen står stadigt på sina egna ben. Dock är det tydligen så att Rudd kommer att dyka upp igen som myrmannen redan nästa år i den tredje filmen om Captain America. Den enskilda filmen i alla ära, viktigast är ju som sagt Varumärket.

Still Alice

Vissa filmer känns verkligen som hårt arbete att ta sig igenom. Som hemläxa. Som plikt. "Still Alice" är en sådan film. Med det menar jag inte att den är dålig. Inte alls. Men den är smärtsam. Tyngd av vikten i det den vill berätta. En vardaglig tragedi lika gränslöst grym som någonsin Shakespeares "Kung Lear" - som den faktiskt har ett visst släktskap med. Den där känslan, av att behöva tvinga mig att se den ungefär som ett barn får tvinga sig att äta upp alla grönsaker för att få efterrätt, lämnade mig aldrig. Men jag är glad att jag såg den.

Det handlar om Alzheimers. Alice Howland, spelad av Julianne Moore, är i 50-årsåldern, en framgångsrik professor i lingvistik vid Columbia University. Hennes man John, spelad av Alec Baldwin, är också akademiker. De är relativt förmögna. De har tre vuxna barn, varav en är jurist och en läkare. Det enda lilla orosmolnet är yngsta dottern Lydia (Kristen Stewart). Det är inte exakt det att föräldrarna inte stödjer henne i hennes ambitioner, men kunde hon inte i alla fall skaffa sig en ordentlig utbildning ändå? Bara som back up? Så på det hela taget har Alice det väldigt bra. Men livet kommer att kasta henne en ordentligt skruvad boll. Först är det bara väldigt små saker som hon lägger märke till. Ett ord som faller bort här och där. Men en dag när hon är ute och joggar tappar Alice bort sig totalt. Hon är helt vilse. Ett besök hos neurologen och några skiktröntgenbilder senare kommer domen. Alice minne och kognitiva förmågor är oundvikligen på väg att slockna. Och det kommer att gå fort.

Vad som följer bjuder kanske inte på några överraskningar. Berättelser av det här slaget som följer sjukdomens förlopp har sin inbyggda dramaturgi och återkommande scener. De första symptomen. Läkarbesöket. De anhörigas reaktion. Den gradvisa försämringen. Ilska och uppgörelse. Slutligen någon form av acceptans av den nya livssituationen. Det som gör "Still Alice" så effektiv är hur rakt på sak den är. Hur stillsam den här i allt det hemska. Hur den vägrar att sentimentalisera eller göra sjukdomen till något förädlande. Filmen handlar inte om att lära sig något av sjukdomen. Den har inte någon sensmoral att komma med utan visar bara på ett skeende, på ont och gott. Enkelt och utan större åthävor blir berättelsen laddad och hänsynslös. Som i scenen där Alice tappar bort sig i familjen sommarhus vid stranden och med växande desperation försöker hitta till toaletten. När hennes man hittar henne panorerar kameran ner och vi ser att hon redan kissat på sig i byxan. Medan hon hejdlöst gråter leder hennes man iväg henne, försöker trösta. Förnedringen, skammen, kärleken. Allt finns i den enkla bilden.

På sätt och vis är dramat en slags skräckfilm. Den värsta sortens skräckfilm rent av. För det finns inget sätt att undkomma och det som står på spel är något mer än bara protagonistens liv. Det är hennes själva jag. Ja, sjukdomens sätt att steg för steg stänga ned personlighet och identitet utmanar hela vår föreställning om vad ett "jag" överhuvudtaget är för något - om att det alls finns en kontinuerlig kärna där inne och vad den i så fall faktiskt består av. Det är inte utan att jag drabbas av lite noja när jag ser filmen.

Julianne Moore har med rätta blivit väldigt hyllad för sin insats. Hon fick ju rent av en Oscar för bästa kvinnliga huvudroll. Välförtjänt. Filmens stora behållning ligger dock inte i den enskilda rollinsatsen utan i relationen som gestaltas mellan mamman Alice och dottern Lydia. Kristen Stewart tar här chansen att bryta sig loss från det svarta hål för hennes talanger som var "Twilight"-filmerna. Det gör hon faktiskt med den äran. Samspelet mellan henne och Moore är riktigt gripande. Det är också här som parallellerna till "Kung Lear" kommer in, för precis som i Shakespeares drama visar det sig att den "förskjutna" dottern är den som är den mest trofasta i slutändan. Och precis som "Lear" är det både vackert och obeskrivligt grymt på samma gång.

Moore och Stewart.

"Still Alice" är regisserad av det äkta paret Richard Glatzer och Wash Westmoreland som tillsammans har gjort många väldigt fina filmer. Min favorit är "Oskuld" från 2006, den är en riktig pärla. Glatzer var själv drabbad av en degenerativ sjukdom, i hans fall ALS och han dog faktiskt för bara ett par månader sedan till följd av komplikationer. Det är alltid bra att vara misstänksam mot biografiska läsningar, inte minst av filmer som den här, men det är svårt att inte tänka att den levda erfarenheten här inte spelar in i hur äkta och grundad skildringen är.

Spy

Regissören Paul Feig fattar Melissa McCarthy. Det är det långt i från alla som gör och mer än en gång har det spårat ur i rena slöseriet av hennes begåvning, smaklösa och poänglösa rader av tjockisskämt. (Ja, jag tittar på dig "Identity Thief" från 2013.) Feig däremot vet hur han ska låta McCarthy vara rolig, utan för den sakens skull göra sig rolig på McCarthys bekostnad. Vi såg det i "Bridesmaids" (2011) och vi såg det i "The Heat" (2013) och nu kan vi se det igen i spionpastischen "Spy" där McCarthy spelar CIA-agenten Susan Cooper som efter att i åratal arbetat framför en dator i en källare full av råttor och fladdermöss äntligen får chansen att ge sig ut på fältet.

Inför att jag satte mig ned för att skriva den här recensionen passade jag på att läsa om vad jag hade haft att säga om "Kingsman: The Secret Service" som kom tidigare i år. Det finns onekligen beröringspunkter mellan filmerna eftersom de båda leker hej vilt med spion- och agentgenren. "Spy" är visserligen mer uttalat en ren komedi men gränsen är inte alltid helt tydlig. Redan Roger Moores Bond-filmer rörde sig allt mer mot autoparodin. Det finns ett självmedvetet blinkande mot publiken som inbjuder till skratt redan från början. "Spy" är dock tveklöst den bättre och betydligt mer intressanta av de två filmerna för där "Kingsman" är en bitvis ganska geggig gyttja av gammaldags könsstereotyper är Feigs film läckert subversivt feministisk.

Humorn i filmen kommer inte, som en kanske skulle kunna tro och som trailern lite missvisande tycks antyda, från att McCarthy - vars fysiska uppenbarelse så uppenbart går på tvärs med hur vi förväntar oss en actionhjälte - skulle vara någon slags fisk på torra land som fumlar fram och töntar sig fram. Tvärtom visar det sig att hon i själva verket är en ytterst kompetent agent, minst lika briljant och dödlig som hennes manliga motsvarigheter, om inte mer. Det som håller henne tillbaka är mest av helst hennes egen dåliga självkänsla och de patriarkala strukturerna inom organisationen. Så har hon istället kommit att bli assistent till Jude Laws agent Bradley Fine. Men när Fine till synes blir dödad under ett uppdrag och det visar sig att det slemma brottssyndikatet som CIA jagar känner till alla aktiva agenter får Cooper ändå ta steget ut i den hårda världen. Och som sagt hon gör det med den äran.

Ett genomgående skämt i filmen är att Cooper hela tiden bara får täckmantlar som patetiska ensamstående mödrar och galna kattdamer, aldrig vara glamorös och spännande. Det blir en metakommentar till hur en skådespelerska som McCarthy lätt skulle typcastas och det sätt som Cooper vänder sig mot det facket speglar också McCarthys egen kamp för kontroll över sin persona och sin karriär.

Melissa McCarthy - actionhjältinna.

Styckets bov spelas av Rose Byrne, en skådespelerska som jag ibland har haft lite svårt för men som här är perfekt som världsfrånvänd psykopat. Och trots att hennes funktion är att vara styckets antagonist liknar relationen mellan henne och McCarthys karaktär snarare att vara "frienemies" än den traditionella hjälte-skurk-dynamiken, vilket är intressant. Till sin hjälp har Cooper också sin vän Nancy, spelad av brittiska Miranda Hart - ännu ett komiskt geni som fler borde ha koll på. Oväntat komisk är också Jason Stathams självgode och, visar det sig, tämligen inkompetente agent Rick Ford som hela tiden hotar att ställa till allt. Statham spelar bara en lätt skruvad version av sin vanliga actionpersona och resultatet är väldigt skoj. Värd att nämna är som alltid Allison Janney, som här spelar CIA-chef. För den svenska releasen har filmbolaget också spelat upp Björn Gustavssons medverkan och han är för all del rolig men egentligen inte med mer än två minuter.

I Feigs händer blir McCarthy verkligen en rumpsparkande superhjältinna, en vacker, sexig, modig, stark och ändå mänsklig sådan. Det är inte den sortens huvudperson vi är vana vid att få se från Hollywood. Men uppenbarligen skulle det gå att göra. Hjältar måste inte se ut eller vara bara på ett visst sätt. På det viset blir en film som "Spy" på sitt eget lilla vis riktigt betydelsefull.

Två killar och en tjej (Erik minns Magnus & Brasse)

Efter att jag häromdagen nåddes av nyheten om Magnus Härenstams bortgång gick mina tankar inte, som en kanske hade kunnat tro, i första hand till "Fem myror..." eller någon gammal sketch som jag en gång kan ha kunnat utantill. Jag fylldes i stället med en önskan om att se om "Två killar och en tjej" från 1983. Den fick väl aldrig ett rungande mottagande när den kom och idag är den nog ganska bortglömd, tyvärr. Jag har alltid haft en stark kärlek till den. För mig är den både Magnus och Brasse på deras respektive topp och dessutom förmodligen Lasse Hallströms bästa film. Jag har alltid föredragit den tidigare Hallström, före "Mitt liv som hund" (1985), innan han blev sentimental. Hans filmkomedier från sent sjuttio- och tidigt åttiotal var urbana, sofistikerade, lätt cyniska, drivna av en bitvis kallsvettig ångest, skarpsynta och hade verkligt bett. De är ofta nakna och skoningslösa, självbiografiska berättelser om att försöka finna sin plats i tillvaron utan att riktigt veta var du ska sätta fötterna. Hallströms sätt att använda just Härenstam och Brännström för att gestalta dessa själens mörka vrår lägger ett extra lager till alltsammans. "Två killar och en tjej" - som har manus av Hallström, Brännström och Härenstam - är allt det där i kubik. Det är Magnus och Brasse möter Ingmar Bergman.

Thomas (Brasse), Klasse (Magnus) och Anna (Pia Green) var oskiljaktiga som studenter. De var alltid tillsammans, umgicks dygnet runt, satte upp och spelade revyer. Deras relation var en oförlöst trekant av Jules och Jim-slaget. Ja, bortsett från att pojkarnas förhållande är platoniskt liknade det nästan en polyamorös triad (även om ingen som varit inblandad i filmens manuskript hade känt till det begreppet såklart). Nu har tio år gått. Efter en skilsmässa flyttar Thomas tillbaka till Stockholm och återknyter kontakten med sina gamla vänner. Klasse och Anna har under åren som gått hunnit med att både gifta sig och skiljas även om de fortsätter att träffas och - antyds det ganska tydligt - ligger med varandra ibland. Klasse insisterar på att det är "en lycklig skilsmässa" men vi förstår snart att han är den som har svårt att gå vidare.

Samtidigt som trion återknyter bekantskapen står en annan gammal vän (spelad av Lars Amble) i begrepp att gifta sig. Han ber gänget att framföra en föreställning av sina "greatest hits" på bröllopet. Thomas, Klasse och Anna tackar ja, men inser snart att det gamla materialet inte håller längre och bestämmer sig istället för att skriva en ny revy om kärleken och äktenskapets vedermödor. Samtidigt blir Thomas och Anna ett par och Klasse tvingas att konfrontera en mängd uppdämda känslor.  Det blir en smärtsam process som får allt möjligt att komma upp till ytan som egentligen borde ha pratats igenom för länge sedan.

Metanivån i filmen är uppenbar redan från första stund. "Två killar och en tjej" börjar med de tre huvudpersonerna på scen i ett flådigt musikalnummer där de vänder sig direkt till oss i publiken och meddelar att "vi har tänkt att denna gången /Ge er äkta dramatik."  Gränsen mellan rollfigurerna och skådespelarnas offentliga persona är hela tiden flytande även om Thomas och Klasse snarare är en slags fantasi om vilka Magnus och Brasse skulle ha varit om de inte blivit framgångsrika entertainers. Tillbakablickande och nostalgi är ett genomgående tema i filmen. Drömmen om att kunna återvända till den tillvaro som vi minns som mycket enklare och bättre, men som visar sig vara omöjligt, dels för att vi inte längre är de samma, men också därför att våra minnen i sig alltid är bristfälliga. Inte heller det förflutna är vad vi minns att det var. Med tanke på vilken betydelse nostalgin haft i Hallströms senare filmer är det intressant att se den sortens tankegods så grundligt manglas här.

Magnus Härenstam gör sin bästa filmroll här, utan tvekan. Handen på hjärtat, hur mycket vi än älskade honom så tänkte vi inte på honom som någon stor aktör. Det var ju snarare Brasse Brännströms grej. Det var snarare han som var över och doppade tårna i verkligt dramatiskt skådespeleri. Härenstam var liksom alltid sig själv, en energisk, lätt spattig och intellektuell man, vältalig, älskvärd, lite stiff. Han var en ständig straight man vars samlade energi stod i kontrast till den mer kaotiske Brasse. I "Två killar och tjej" gör Härenstam dock det som varje stor skådespelare måste vara beredd att göra: Han släpper garden och kastar sig ut utan skyddsnät. Han vågar vara patetisk, verkligen på djupet löjlig och han låter oss se en sorg under den käcka "hejsan-hejsan"-fasaden som jag inte är säker på att vi någonsin sett tidigare. I en scen två tredjedelar in i scenen när Härenstams Klasse tappar allt och i vredesmod börjar slänga möbler och husgeråd omkring sig i ren och skär existentiell ångest över att ha blivit överflödig blir jag uppriktigt skakad av vad jag får se. Det är verkligen strålande.

Brännström är på sätt och vis den mer återhållsamme av de två här. Han har ingen motsvarande scen där han ballar ur. Han bär i stället sin smärta ganska tydligt i ansiktet under stora delar av filmen. Han är mer av en öppen bok än vad Härenstams vanligtvis tillknäppte figur är. Kanske även det en återspegling av de bådas mer privata dynamik? Pia Green gör också en av sina bästa roller i filmen. Det är inte en enkel sak att balansera mellan de båda herrarna men hon gör ett bra jobb med att hävda sin Anna som en karaktär i sin egen rätt, blir aldrig reducerad till en trofé för männen att tävla om. (Visserligen kan jag inte undkomma min egen lilla privata kontrafaktiska fundering: Hur skulle den här filmen vara om det vore Eva Remaeus i den kvinnliga huvudrollen? Kanske hade det blivit lite väl meta, men det är ändå den funktionen hennes karaktär fyller...)

Slutet är försonande och pekar framåt mot ett liv som ändå fortsätter. Allt mörker och allt det förflutna till trots. Filmen kom att bli det sista egentliga samarbetet mellan Hallström, Härenstam och Brännström (även om Brasse också var inblandad i manusarbetet på "Mitt liv som hund") efter mer än ett decennium av nära samarbete på film och TV. Kanske hade de i och med den här filmen sagt de hade att säga tillsammans? Återigen känns det dock som om filmens handling speglar och föregår den verkliga biografin. I någon mening är kanske Anna inte så mycket "Fem myror"s Eva som Lasse Hallström själv. Och precis som filmens Klasse blev på sätt och vis Magnus Härenstam den som blev stående kvar och inte visste riktigt vart han skulle ta vägen sedan de två andra försvunnit, Hallström till Hollywood och Brännström in i scenskräcken. När jag hör Härenstam tala om den sorgen i intervjuer kan jag absolut känna igen något av hans rollgestaltning här. Ändå fortsätter som sagt livet. Ända tills det inte gör det. Men filmerna har vi kvar.

Hotell Marigold 2

Den bästa sortens kritik att skriva, tycker jag, är när jag får skriva om något som jag verkligen älskar. Min lista över mina elva favoritfilmer som jag lade upp här på bloggen förra sommaren till exempel. Det var en fröjd att skriva de inläggen. Det lockar igång mina estetiskt analytiska fingertoppar och känselspröt. Dessutom får det min språkliga fantasi att dansa. Det är som om jag vill gå i närkamp med den film eller text eller vad det nu är som jag skriver om och som om jag utmanar mig själv att författa ett omdöme som åtminstone på något plan kan leva upp till kritikens objekt. Sådana texter kan jag nästan skriva som i trans. Näst bäst, antar jag, är att skriva en riktigt elak sågning av det verkligt usla. Processen är så gott som densamma. Formuleringsglädjen i den förkrossande nedgörande recensionen är hyllningens mörka spegelbild. Men det gäller att vara försiktig. Det är lätt att dras med, att bli för hård, för elak, för hänsynslös. Jag försöker alltid undvika det. Jag vill inte finna för stort nöje i att vara taskig för taskighetens egen skull, eller för att locka till mig billiga klick. Det finns redan allt för många tyckare på webben som har det som sin livsluft.

De riktigt svåra recensionerna att skriva är när filmen är "sådär". Ni vet: okej. Antar jag. Inte dålig. Men heller inte hänryckande eller särskilt minnesvärd. Filmer som bara är. Som inte upprör. Som inte bländar. Som inte suger. Som inte trollbinder. De gångerna finner jag mig ofta famlande efter något att hänga upp recensionen på. För vad ska jag egentligen säga om en kulturell artefakt som varken är det ena eller det andra. Desperat försöker jag hitta något som är tillräckligt intressant att säga. En vinkel som ska ge mig något att utgå ifrån. Som nu, när jag finner mig knappa på en metatext om kritik när jag egentligen ska tala om vad jag tycker om "Hotell Marigold 2".

För två år sedan gjorde jag en kortrecension av den första filmen, när jag och fru Otterberg såg den på DVD. Det ska skrev då kunde i stort sätt gälla även den här filmen. Regissören är fortfarande engelsmannen John Madden och tillsammans med honom återvänder vi nu till Jaipur i Indien där ett gäng glada pensionärer gestaltade av gräddan ur den äldre generationen av brittiska skådespelare slagit sig ned permanent för att på ålderns höst upptäcka att de har mycket liv kvar att leva. Så här hittar vi alltså Judi Dench, Bill Nighy, Maggie Smith och alla de andra. Jag saknar Tom Wilkinson från första filmen men jag kan inte minnas exakt vad som hände med hans karaktär. Så introduceras också Richard Gere som en ny karaktär som damerna i dramat kan dräggla en smula över.

Den sammanbindande röda tråden i filmen är förberedelserna inför hotellägaren Sonnys (Dev Patel) stundande bröllop med sin fästmö Sunaina (Tina Desai), ett bröllop som dock hotas av att Sonnys fokus i livet är lite för splittrat med planer på att expandera sin hotellverksamhet som inte går riktigt som han önskar. I övrigt småputtrar filmen på utan större åthävor. Det är lite som om den saknar en riktig huvudhandling och i stället försöker sammanfoga lite blandade sidohandlingar. Finast av dem tycker jag är den tafata och timida kärlekshistorien mellan Denchs och Nighys karaktärer. De är båda uppenbarligen väldigt förtjusta i varandra men samtidigt väldigt osäkra på om de verkligen ska våga ge sig hän åt kärleken med allt vad det skulle innebära. Den handlingstråden känns verkligen genuin. En del av de andra intrigerna är möjligen lite mer skruvade eller långsökta. Vi får till och med en variant på den urgamla "Det-kommer-en-hemlig-hotellinspektör-men-är-det-verkligen-den-som-hotellägaren-tror?" intrigen som vi för eller senare har sett i precis alla TV-serier som haft någon koppling till serviceindustrin.

Faktum är att jag undrar om inte mycket av det som de här filmerna försöker åstadkomma skulle fungera betydligt bättre i TV-format. För en film blir det aldrig riktigt hackat eller malet. Det står egentligen aldrig så mycket på spel och vi hinner inte spendera tillräckligt med tid hos flera av karaktärerna för att vi riktigt ska komma åt dem på djupet. Vad som däremot blir filmiskt storslaget är det stora bombastiska hinduistiska bröllopet som utgör filmens sista akt. För fans av färg, konfetti och Bollywood-musik är den delen mumma.

Välkoreograferad bröllopsdans.

Precis som i första filmen kan jag inte riktigt komma i från att det finns något lätt problematiskt med den storögda exotism som skildringen av Indien bjuder på. Det är inte det att Madden är omedveten om det koloniala problemet. Tvärtom tycker jag det verkar som om han aktivt försöker nyansera bilden där han kan och hitta någon form av autencitet. Främst genom Denchs karaktär som arbetar som inköpare av tyger och som är den av rollfigurerna som djupast förhåller sig till lokalbefolkningen och deras kultur. Samtidigt är det och förblir en skildring utifrån. En turistbroschyr. För om det exotiska inte fanns där, varför då alls låta filmen utspela sig i Indien istället för på ett ålderdomshem i Torquay? Och då sitter vi ändå där med ett gäng vita tanter och farbröder i medelklassen som framlever sina dagar - inte som invandrare i sagolandet utan som "expats", dvs. britter boende utomlands.

Förutom Dench och Nighy tycker jag väldigt mycket om Gere. Han är väldigt avslappnad och charmig, verkar nästan njuta av att få vara en birollsfigur i ett ensembledrama som det här. Dev Patels väldigt maniska och racerverbala Sonny är nog inte var och ens kopp te, det är mycket manér och snudd på slapstick med honom. Jag är personligen lite kluven men kan se att andra kan komma att uppskatta det. En skådespelerska som filmen däremot har svårt att göra något med är Maggie Smith. I den första filmen var det hennes karaktär som gjorde den största resan, från att ha varit en bitter, misantropisk och tvärrasistisk surkärring till att visa sig ha ett hjärta av guld. Visst, hon får vara lite småvresig ibland här med, (för vem skulle väl vilja se en munter Maggie Smith?) men som karaktär har hon inte direkt någonstans att ta vägen nu. Madden försöker göra henne till gruppens andliga ankare men jag tycker inte riktigt att det landar.

Nåja, jag lyckas tydligen skriva en del om "Hotell Marigold 2". Men om det kommer ytterligare en uppföljare om ett par år, då är det fara värt att jag inte har något mer att komma med.

Jönssonligan - Den perfekta stöten

Ibland vet jag inte var jag som recensent ska börja. Jag behöver nog egentligen inte påminna någon om vad Jönssonligan är. Ni vet väl alla att det är en serie av extremt populära svenska filmkomedier gjorda mellan 1981 och 2000. Ni känner säkert också till spin-offen "Lilla Jönssonligan" där vi får möta karaktärerna som barn i någon slags 50-60-tals miljö. På sätt och vis helt rimligt. Filmerna har alltid haft sina mest hängivna fans bland den yngre publiken. Fyra sådana filmer har det blivit. Kanske inte riktigt lika många känner till den danska filmserien om Olsenbandet som de svenska filmerna är baserade på. Det gjordes 14 sådana filmer i Danmark mellan 1969 och 1998. Det har också gjorts en serie av norska remakes på de danska filmerna. (Som lär vara betydligt mer lika den danska förlagan, flera av filmerna är rent av inspelade parallellt.) Och det var förresten även från Danmark som idén att göra barnversioner av figurerna kommer. "Olsen-banden Jr." har till och med varit julkalender på dansk TV. Och dessutom har danskarna gjort tecknade filmer om ligan. Den senaste kom 2013. Den varianten har ingen i Sverige plockat upp. Sammantaget måste nog ändå Jönssonligan/Olsenbanden vara den mest framgångsrika skandinaviska filmserien någonsin.

Att det görs reboots och nyinspelningar av populära titlar är idag regel snarare än undantag. Så att vi skulle få en ny Jönssonliga med nya skådisar är knappast överraskande. Men vad ska en säga när manusförfattare och regissör bestämmer sig för att byta genre? Att gå ifrån den barnvänliga buskisartade neopilsner som var originalet till något som mer påminner som "Snabba Cash"-trilogin (de har samma producent, Fredrik Wikström), hur får någon ens den idén? Det är som om amerikanerna skulle göra en nyversion av "Polisskolan" och bestämma sig för att den ska vara lite mer som "The Wire". Hur ska jag ens bära mig åt när jag ska se det här?

Lösningen vore förmodligen att tänka bort allt det där som kommit före. Att bara se den nya filmen som en heist-film helt på egna ben. Karaktärerna bara råkar ha samma namn som i de gamla filmerna. Om jag hade lyckats med den tankevurpan är det möjligt att jag hade kunnat tycka bättre om "Den perfekta stöten" än vad jag faktiskt gjorde för som exempel på sin genre är den inte dålig. Den är heller inte på något vis överraskande eller originell utan snarare en ganska vanlig typisk dussinfilm, om än med ett par ganska lyckade scener. Det är bara det att jag inte riktigt kan tänka bort Gösta Ekman, Ulf Brunnberg, Björn Gustavsson och de andra. Och det blir nästan som att försöka se två filmer samtidigt. Jag får lite ont i huvudet.

Handlingen börjar Charles-Ingvar Jönsson, en betydligt hunkigare sådan än vanligt i form av Simon J. Berger, som ägnar sig åt att sno bilar tillsammans med sin äldre farbror. När de en kväll snor en bil tillhörande den skumma businessledaren Wallentin (Andrea Edwards) - tydligen har någon bestämt att Wall-Enberg låter för spexigt men att Wallentin låter precis lagom seriöst - bryter helvetet löst. I bilen fanns nämligen en laptop fylld med hemlig info som länkar Wallentin till allsköns kriminell verksamhet och hon är redo att göra allt för att få tillbaka datorn. Allt innebär i det här fallet att skicka en korrupt snut spelad av Jens Hultén efter tjuvarna. Hulténs polis dödar Charles-Ingvars (han kallas aldrig för Sickan i filmen) farbror. Charles-Ingvar inser att han står näst på tur så han går under jorden och börjar planera sin hämnd. Han har en plan (förstås) och nu behöver han bara samla ihop ett gäng för att genomföra den.

Här följer en sekvens där gänget kommer samman, a la "De sju samurajerna". Charles-Ingvar rekryterar Vanheden (Alexander Karim), en bedragare och "face man", Dynamit-Harry (Torkel Petterson), en svårt alkoholiserad och psykiskt instabil sprängmedelsexpert samt inbrotts- och kassaskåpsspecialisten Rocky (Susanne Thorson) som dessutom råkar vara Charles-Ingvars före detta flickvän. Åh åh, drama! Rocky är väl den av de här karaktärerna som är längst bort från karaktärens tidigare version och ikoniska ethos. Hon pratar inte ens finlandssvenska. Tycker jag är synd. Den ursprunglige Rocky (Nils Brandt) var som ni kanske minns en ganska feg och undergiven figur som fick göra ligans skitgöra. ("Han var ju hunsartjyven" som Clark Olofsson skulle ha sagt.) Han var också den av dem som hade familj i form av fru och barn och hade att balansera sin kriminalitet med ett vardagligt liv. Med den nya karaktären delar den gamle Rocky verkligen bara sitt namn.

Storymässigt följer filmen ungefär samma klassiska beats som vi är vana vid att se från de gamla Jönssonligorna och från heistfilmer över lag. Det är alltså inte där det skaver. Det som gör den så konstig är snarare dess ton. "Den perfekta stöten" lyckas liksom aldrig hitta rätt balans mellan humor och allvar. Regissör och producent har lyft fram Stephen Soderbergs "Oceans"-trilogi som en andlig förlaga. Rimligt kan tyckas. Åtminstone den första och den tredje av de filmerna får väl ses som moderna klassiker i genren. Men "Oceans"-filmerna har stil, swag, rytm, glitz, glam och en ironisk touch som får dem att jazza. De leker lustfyllt med den nästan sagoklingande rat-pack-värld som filmerna är en remake av. De drivs av en glädje. Som publik ser vi dem i princip inte för handlingens skull utan för att få se Clooney, Pitt och alla de andra bara ha skoj tillsammans. "Den stora stöten" å andra sidan verkar vilja nå dit men vet inte hur de ska ta sig dit. Ofta blir det på för stort allvar. Det våldsamma mordet på Charles-Ingvars farbror t.ex. Eller scenen när vi först träffar Dynamit-Harry: Han sitter i en sketen husvagn ute i skogen, ångesthalsar brännvin precis som Persbrandt gjorde i "Mig äger ingen" och är sekunder från att ta livet av sig genom att spränga sig i luften när Charles-Ingvar och Vanheden knackar på. I en annan film hade det varit otroligt starkt. "Den stora stöten" lyckas aldrig hämta sig från det mörkret. När slutscenen kommer och ligan försvinner bort i solnedgången och plötsligt den klassiska ledmotivslåten hörs i bakgrunden blir jag sittande kvar och undrar vad det egentligen är jag har sett.

Visst, Dynamit-Harry har väl alltid varit en tragisk karaktär men här alltså... Mörker!

Jag gillar skådisarna. Berger är bra, även om jag gärna hade sett hans karaktär skruvad ännu lite mer åt Cumberbatch-som Sherlock hållet. Karim och Petterson är lysande. Thorson gör en väldigt intressant figur. Men som sagt, jag vet inte vad jag ska göra av allt det här. Jag vet inte vad för slags film det här vill vara. På slutet skiftar tonen ännu en gång, mot det sentimentala. Ligan har blivit som en familj ska vi förstå. Förvirringen är total i mitt huvud. Jag har väldigt svårt att se att det skulle kunna bli fler filmer i den här serien - men jag har haft fel förr. Om så blir fallet hoppas jag att de kan hitta tillbaka till något mer av lekfullhet och ren tramsighet som präglade de gamla filmerna. Trodde väl aldrig att jag skulle säga det - men jag saknade faktiskt buskisen.

Daredevil - Säsong ett

Jag vet ju med mig att jag har sett "Daredevil" från 2003, det vill säga långfilmen med Ben Affleck i huvudrollen. Ja, jag vet absolut att jag har sett den. Det råder inget tvivel om den saken. Men jag kan inte för allt i världen påminna mig om en enda minut från den. Så jag kan bara anta att de som håller den som en av de sämsta av de senaste decenniernas superhjältefilmer har rätt. Minnesvärd är den i alla fall inte. Det är väl den främsta anledningen till att den nya TV-serie som Marvel släppt i samarbete med Netflix från första stund bemötts med nyfiken förväntan. Denna förväntan infriades.

För nytillkomna kan jag berätta av Daredevil är en superhjälte som jag minns från min serieslukarålders dagar främst för att han ibland dök upp som gästfigur i Spindelmannens äventyr. Figuren skapades på 60-talet av Marvels andlige fader Stan Lee och tecknaren Bill Everett. Hans hemliga identited är Matt Murdock, en advokat med arbetarbakgrund. Det speciella med Murdock är att han är blind. Genom en olycka i barndomen då han fick en rad ospecificerade kemikalier över sig förlorade unge Matt sin syn men fick i gengäld sina övriga sinnen förstärkta. Han har till och med någon form av inbyggd sonar som hjälper honom att navigera i världen, vilket ju är praktiskt när en är en maskerad brottsbekämpare med nedsatt syn.

Seriefigurens första framträdande.

Daredevils stora framgångar på den amerikanska seriemarknaden kom i slutet på 70-talet och början av 80-talet då Frank Miller (just det, "Sin City"-skaparen) tog över figuren. Fram till dess hade den blinde hjälten varit en ganska humoristisk och lätthjärtad figur. Miller tog honom rakt in i mörkrets hjärta. Inspirerad av brutala, smutsiga urbana kriminalberättelser av typen "Deathwish" (1974) och "The Franch Connection" (1971) blev serien mycket mer våldsam och Murdoch själv mer av en antihjälte. På det viset blev Daredevil också en prototyp för den moderne, mörkare, dystrare superhjälten. Miller tog det han utvecklat med figuren och förde det vidare till sin omstöpning av Batman i den klassiska serieromanen "The Dark Knight Returns", den version av Läderlappen som i princip alla filmversioner av figuren (inklusive den kommande "Batman vs. Superman") sedan dess försökt emulera.

Det mörkret är en central del av TV-serien. Det är bitvis en riktigt brutal historia som balanserar mellan socialrealism och förhöjd noirestetik. Våldet är verkligen våldsamt. Här krossas ben, här slits kött öppna, här är grafiska hugg och skärsår, här slås ett huvud gång på gång med en bildörr tills att det spricker i tusen bitar som vore det en övermogen vattenmelon.  Det är betydligt mer påtagligt och obehagligt än vad vi är vana vid från Marvels cinematografiska universum med Avengers och kompani. (TV-serien utspelar sig i samma fiktiva värld som de filmerna.)Murdoch/Daredevil, spelad av den brittiske aktören Charlie Cox, är genom hela serien en plågad hjälte på mer än ett plan. Han har sina psykiska sår, trauman från uppväxten som driver honom till hämnarens bana, men han är också rent fysiskt en slagpåse. Det är som om hans superkraft, nästan än mer än de övermänskliga sinnena, är att kunna ta riktigt ordentligt med stryk. Cox är karismatisk i rollen men samtidigt en gåta. Varken hans vänner eller vi som publik vet riktigt var vi har honom. Han bär på en vrede som inte är att leka med.

Daredevil har alltid varit en gatans superhjälte, fast förankrad i en distinkt urban miljö. Han verkar i Hell's Kitchen, ett område på västra sidan av Manhattan som länge varit synonymt med slum och förfall. Här är gamla traditionella arbetarkvarter som sedan 1900-talets mitt befolkats av olika grupper av etniska minoritetet, inte minst latinos. Jag utgår ifrån att det är här som "West Side Story" utspelar sig. Inte minst på 60- och 70-talen var de sociala problemen, drogerna, våldet, rådslan och uppgivenheten legio. Idag är de här kvarteren nästan helt gentrifierade, som så många av stadens liknande kvarter. Det blir i mångt och mycket just den gentrifieringen som utgör den dramatiska konflikten i TV-serien, där Daredevil ställer sig på de boendes sida i kampen mot de kapitalistiska krafter som tillsammans med kriminella element vill riva stadsdelen och bygga upp den från grunden.

Daredevils främsta antagonist sedan 70-talet har varit Wilson Fisk, även kallad "Kingpin", en affärsman och ledare för stadens organiserade brottslighet. Jag minns honom som en av de mer skrämmande skurkarna från min ungdoms serieläsning, mycket därför att Fisk till skillnad från figurer som Gröna Trollet eller Doktor Doom faktiskt föreföll som en verklig ondska som faktiskt kunde existera. Hans superkraft är pengar och inflytande. Mot dem väger superhjältarnas nävar ofta ganska lätt. I TV-serien spelas han briljant av Vincent D'Onofrio, en av mina favoriter bland karaktärsskådisar. Serien handlar faktiskt i princip lika mycket om honom som om Murdoch. Och på klassiskt manér speglar de båda karaktärernas ursprung och livsöden varandra. Båda är produkter av våldsamma barndomar i slummen, båda drivs de av en revanschlusta och är fast bestämda att "rädda" Hells Kitchen, även om de förstås har väldigt olika uppfattningar om vad det faktiskt innebär. De har vreden och nävarna gemensamt men också det faktum att de omges av lojala vänner som faktiskt älskar och stöttar dem. För att vara en psykopat med många liv på sitt samvete blir Fisk i D'Onofrios tolkning oväntat sympatisk.

Wilson Fisk - Vincent D'Onofrio.

"Daredevil" är för övrigt full av strålande birollsinsatser. Deborah Ann Woll, Elden Hensen och Vondie Curtis-Hall för att bara nämna några. Extra mycket står annars Rosario Dawson ut i rollen som en läkare som Murdoch rekryterar för att lappa ihop honom med jämna mellanrum, tillsammans med Ayelet Zurer som Fisks fästmö Vanessa.

Våldet i serien är som sagt intensivt och filmat på ett sätt som får det att kännas ovanligt realistiskt för genren. Men i första hand är serien ett drama fokuserat på sina huvudpersoner och deras relationer till varandra. Tempot är bitvis oväntat eftertänksamt och många scener är långa dialoger. Sammantaget är "Daredevil" därför en oväntad byggsten i det ständigt växande torn som är Marvels imperium. Oväntad men inte oangenäm. Inte oangenäm alls.

Fresh Off the Boat - Säsong ett

I "Fresh Off the Boat" möter vi familjen Haung: Mamma, pappa, tre söner och farmor. Året är 1995. Föräldrarna har kommit till USA som invandrare från Taiwan. Barnen är födda i det nya landet. Efter att ha bott i Washington DC under barnens uppväxt flyttar familjen nu till Orlando i Florida. Pappa Louis har tröttnat på att jobba för sin svågers möbelaffär och har stora planer. Han ska öppna en restaurang, ett riktigt amerikanskt steakhouse med vilda västern-tema. Från att ha levt i en enklav med andra människor med liknande kulturell bakgrund tar nu familjen Huang klivet ut i den vita världen.

Serien är baserad på krögaren och programledaren* Eddie Huangs memoarer med samma titel. Haung själv, vars familj vi alltså får möta i starkt fiktionaliserad form, gör också själv berättarrösten där han som sitt vuxna "jag" minns tillbaka på sin uppväxt. (Seriens Eddie, spelad av Hudson Yang, är äldste sonen i familjen och ska väl vara runt 13 år eller så.) Det där är naturligtvis ett grepp som en tittare i min ålder omöjligen kan undgå att associera till "The Wonder Years"  med Fred Svage från det sena 80-talet. Även det var ju en serie där en vuxen berättare såg tillbaka på sin barndom, i den serien på 60-talet. Att ungefär samma avstånd i tid skiljer 60-tal från 80-tal som skiljer 90-tal från idag är något som jag intellektuellt kan ta till mig men aldrig fullt ut grocka. Nu är heller inte "Fresh Off the Boat" alls djupt marinerad i samma sorts nostalgi som präglade "The Wonder Years". Visst, här finns en del roliga referenser här och var men inte alls samma känsla av en enklare och oskyldigare tid som sedan dess gått förlorad.

Överhuvudtaget är serien oväntat osentimental. Amerikansk TV-komedi om kärnfamiljer brukar annars vara närmast olidligt kladdiga i det avseendet. "Fresh Off the Boat" drivs dock av en helt annan sensibilitet, mycket närmare den som vi hittar i samtida arbetsplatskomedier som t.ex. "Parks & Recreation" eller "Brooklyn 9-9". Tonen är tämligen rå, men hjärtlig och precis som i "Unbreakable Kimmie Schmidt" är skämtdensiteten hög. Det är vits på vits på gag, staplade på varandra i väldig fart och alla karaktärer är intensivt skruvade.

Hela familjen.

Pappan i familjen spelas av Randall Park. Läsare av Allmänstädesbloggen kan måhända minnas att jag fann honom vara det enda som var ett vitten värt med den hemska, hemska "The Interview" från förra året, där han spelade Nordkoreas diktator. Parks Louis är en misslyckad patriark av samma slag som en Melker Melkersson eller en Rudolf Andersson. Desperat försöker han försvara sin roll som familjens överhuvud och brödvinnare i en värld där den sortens position blir allt mer perifer. Hans jakt på den amerikanska drömmen och den ekonomiska framgång som hans nya hemland utlovat är hjärtskärande i sin patetik. Jag tycker också mycket om Hudson Yang i rollen som Eddie. På barns vis försöker han navigera kulturella markörer och hierarkier. Genom hiphopen och andra afroamerikanska yttringar försöker han finna en identitet som står i opposition både mot föräldrarnas och skolans miljöer. Men den stora stjärnan i serien är Constance Wu som spelar mamman Jessica. Wus tajming är helt perfekt. Hennes karaktär är hård, skarp, skoningslös, bitter, full av fördomar, den sortens människa som vore hemsk att möta i verkligheten men vars hämningslösa energi är foder för humor på hög nivå. Jessica blir också den av rollfigurerna som allt mer tar störst plats i serien. Hon är den som får brottas hårdast med att passa in och finna sin plats i den nya märkliga verklighet som familjen finner sig i. Den nya värld från vilken det inte finns någon återvändo. Hon är som en Kristina från Duvemåla om Kristina hade haft alla taggarna utåt.

En serie som den här hämtar oundvikligen mycket av sin humoristiska kraft från föreställningar om kulturella stereotyper. Jessicas knivvassa "drakmamma"-persona, föräldrarnas materialism (för att inte säga snålhet) och piskande av barnen att uppnå goda skolresultat hör dit. Jag har naturligtvis inte tolkningsföreträde här men i mina ögon lyckas "Fresh Off the Boat" att balansera driften med dessa fördomar med en djup empati och kärlek till sina karaktärer. Framförallt är serien en skildring som känns äkta, som något som kommer från insidan. Därför blir det verkligen roligt.

***

* Programmet som Eddie Huang är programledare för heter "Snack Off", möjligen det mest vulgära matlagningsprogram jag någonsin har sett. För var och en som tröttnat på överspändheten i alla mästerkocksprogram från världens alla hörn som fyller våra tv-kanaler nu kan den rekommenderas som korrektiv. Inget "alla de finaste av råvaror" här inte. I "Snack Off" tävlar deltagarna i att slänga ihop något ätbart av rester, konserver och överblivet snask. Huxflux står de där inför juryn och har lagat en hamburgare med vispad grädde och gelebönor eller något annat lika galet. Säg inte att jag inte varnat er.

Verklighetens Eddie Huang

Tomorrowland: A World Beyond

Ibland brukar jag påminna mig själv om att jag faktiskt lever i framtiden. Jag gör det när jag sitter på ett tåg som rusar fram och på bara ett par timmar tar mig till en annan del av landet, bekvämt, smidigt, enkelt, samtidigt som jag via apparaten i min hand har hela världen för mina fingertoppar. Den är en telefon, en dator, en radio, en tv, ett bibliotek, en freestyle, en miniräknare, en klocka, min kalender och mer ändå. Jämfört med den värld jag föddes i är det här verkligen framtiden. Visst, det är inte den framtid jag hade föreställt mig kanske. Här här inga flygande bilar och inga raketryggsäckar. Jag har fortfarande inte kunnat åka på semester till månen. Jag kan visserligen köpa en robot som dammsuger min lägenhet men den skulle inte se ut som en robot ska göra. Må så vara. Vi fick i stället en värld där vi har tillgång till populärkultur från alla delar av Jorden och där serietidningar jag gillade som barn - och som de flesta utom en smal krets tyckte var töntiga - blir till storfilmer som alla vill se.

Ändå går vi kanske och bär på känslan av att framtiden var bättre förr. Att det fanns en starkare känsla av att vad än som kom härnäst skulle det bli mer fantastiskt än det vi har nu. Att vi skulle bli visare, godare, härligare. Att vi skulle kunna lägga nöd och krig bakom oss. Som i Gene Roddenberrys framtidsvision som låg till grund för den ursprungliga "Star Trek"-serien. Det fanns ett hopp och en utopisk energi över framtiden där borta i 60-talet som kan kännas väldigt avlägsen idag. Ändå levde de människorna under hotet om ett tredje världskrig och atombombsapokalyps. Så om de människorna då kunde se framtiden an - varför skulle då inte vi kunna göra det?

Allt det här är precis vad Brad Birds nya film "Tomorrowland" handlar om. Bird är animatören bakom filmer som "Järnjätten"(1999) samt "Superhjältarna" (2004) och "Råttatouille" (2007), två av Pixars absolut bästa. (Bird var också en ledande kreativ kraft under de tidiga säsongerna av "The Simpsons".) Med "Mission Impossible: Ghost Protocoll" (2011) tog han klivet över till spelfilmen. Han är en av Hollywoods mest universellt hyllade regissörer, med rätta. Få lyckas som Bird förena ett strålande visuellt handlag med genuint välskrivna manuskript som både förmår tala till en bred publik och samtidigt behåller något som vi ser allt för sällan numera: En personlig röst. Bird har en förmåga att vara känslosam utan att bli sentimental, att verkligen ta sin berättelse på allvar. Och han har ofta något substantiellt att säga. Hans "Mission Impossible"-film är väl undantaget, det var en mycket väl utförd actionrulle, troligtvis den bästa i serien, men saknade den personliga touchen. Med "Tomorrowland" är Bird dock tillbaka i högform. Den här filmen gjorde mig verkligen glad ända in i märgen och jag önskar att den skulle kunna bli sommarsäsongens stora kassasuccé. Det hade den förtjänat. Nu verkar det inte bli så, vilket bara spär vatten på de kvarnar som säger att det inte är någon idé att försöka göra storbudgetfilmer som inte är baserade på någon serie eller bok eller dataspel eller som är en uppföljare eller reboot av något som alla redan sett allt för många gånger redan.

Nu är förstås "Tomorrowland" på sätt och vis baserad på en förlaga. Filmens titel är hämtad från en attraktion som återfinns på olika Disneylandparker. Precis som "The Haunted Mansion" (2003) och alla "Pirates of the Carribean"-filmerna som ju också är baserade på åkattraktioner. Men precis som med piratfilmerna skapas här en helt egen värld med en egen mytologi och, inte minst, med minnesvärda, intressanta karaktärer.

Casey (Britt Robertson) med Tomorrowland i bakgrunden.

Vår huvudperson är en tonåring vid namn Casey Newton (Britt Robertson) vars passionerade och ibland möjligen naiva visioner gör att hon blir utvald på klassiskt hjältemaner att lämna vår vanliga värld bakom sig och stiga in i en annan som är på samma gång underbar och farlig. Och hon får ett uppdrag: Hon måste rädda världen. Casey söks upp av en  ung flicka vid namn Athena (Raffey Cassidy). Athena visar sig snart i själva verket vara en robot. Hon ger Casey en pin som låter henne se in i en annan värld, titelns Tomorrowland, en slags parallell dimension där mänsklighetens bästa tänkare ska kunna arbeta för att förändra världen till det bättre. Men snart blir Casey och Athena jagade av en grupp illvilliga robotar, ute efter att stoppa dem. Casey måste nu söka hjälp från en man vid namn Frank Walker (George Clooney). Frank var en gång ett brilliant och idealistiskt barn, precis som Casey, precis som hon utvald, men nu har han blivit bitter och besviken. Tillsammans måste de nu ta upp kampen för världens överlevnad.

Bitvis blir det ganska våldsamt för att vara en film riktad till en publik av alla åldrar, även om det mest är robotar som tar skada. Det är överhuvudtaget hög fart och mycket fläkt genom en handling som inte är alldeles okomplicerad. Dessutom berättar Bird inte nödvändigtvis allt helt linjärt. Men filmen är berättartekniskt väldigt väl konstruerad. Intrigen tar ett fast grepp om din hand och leder dig tryggt och säkert genom alla vindlingar. Det är faktiskt en fröjd. Det faktum att Bird haft hjälp i manusskrivandet av en viss Damon Lindelof hade kanske annars kunnat vara lite av ett orosmoln. Lindelof har ju en viss vana av att skriva saker som skramlar högt men ganska tomt. Inte så denna gång. Det hjälper också att de tre skådespelarna i centrum för allt, Robertson, Cassidy och Clooney, ger sina respektive karaktärer liv och kraft. Utan några stora åthävor tar de två  unga kvinnliga huvudfigurerna utan att blinka plats och sparkar rumpa som vilka actionhjältar som helst. Clooney å sin sida kanaliserar samma slags dum-dryg-klipska fånighet som han annars brukar uppvisa i bröderna Coens filmer. Kemin mellan karaktärerna fungerar också utmärkt. Det är väldigt charmigt och väldigt bra.

En bättre värld är möjlig.

Filmens budskap om att vi måste lära oss att tro på framtiden för att vi överhuvudtaget ska ha en framtid att se fram emot, kan vid en första anblick verka som en tom plattityd men Bird lyckas vrida och vända på den och faktiskt även få den att bränna till. Han har lyckats åstadkomma en äventyrsmatinée som i sina bästa stunder är riktigt subversiv. Inte minst i en scen där berättelsens antagonist som spelas av den alltid lika syrlige Hugh Laurie i en monolog påpekar att vi idag tycks vara beredda att acceptera undergångsdystopin som bilden av vår framtid, hur förskräcklig den är, därför att den visionen inte kräver något av oss här och nu. Hade vi verkligen velat ha en bättre värld i morgon hade vi kanske varit tvungna att offra något nu idag. Att smuggla in den sortens kritik av vårt senkapitalistiska konsumtionssamhälle med dess fasta tro på ständig tillväxt i en värld av begränsade naturresurser i en Disneyfilm är ganska imponerande i min bok. Min respekt för herr Bird har vuxit än mer. Jag kan bara hoppas att vi kommer få se än mer av vad han kan tänkas hitta på. I framtiden.

Avengers: Age of Ultron

Sommaren är i antågande och med den superhjältesäsongen. I år sparkas den igång med den andra "Avengers"-filmen som fått undertiteln "Age of Ultron". Liksom förra gången är den här delen regisserad av Joss Whedon. Att Whedon fått förnyat förtroende är inte någon överraskning. Den förra filmen var en enorm framgång, kommersiellt och i stort även kreativt. Det var ett hejdundrande matinéäventyr, fartfyllt och som en färgglad serietidning i den absolut bästa mening som kan tänkas. Whedon bidrog dessutom med något av sin egen estetik och hans vitsiga dialog fick verkligen allt att lyfta. Jag hade naturligtvis hoppats att succén skulle kunna upprepas även denna gång. Så blev tyvärr inte riktigt fallet.

Jag ska inte säga att "Avengers: Age of Ultron" är direkt dålig. Hantverket går trots allt inte att klaga på och vissa bitar av filmen svänger verkligen. Som helhet är det dock en riktig röra. För många karaktärer, för många bihistorier, för mycket av allt egentligen för att filmen någonsin ska kunna komma samman som en helhet. Det fanns en klarhet, en enkelhet och rakt-på-sak attityd i den första "Avengers"-filmen som jag uppskattade väldigt mycket. I jämförelse är den här andra delen ett hopplöst hopkok. Det är faktiskt himla synd.

Jag kan knappt ens redogöra för vad filmen handlar om, men jag ska göra ett försök. Våra superhjältar ställs mot en artificiell intelligens vid namn Ultron. Ultron är delvis skapad av Tony Stark men består också av någon slags matris hämtad ur Lokes spira från den första filmen. Stark hoppas att Ultron ska kunna tjäna och beskydda mänskligheten men när han vaknar till liv visar det sig att han har egna idéer om hur det ska gå till. (Jag kallar Ultron för han eftersom rösten görs av James Spader.) Det bästa sättet att beskydda mänskligheten, enligt Ultron, är att göra sig av med superhjältarna. Det är lite oklart exakt hur han kommer till den slutsatsen.

Oklar förblir sedan Ultron själv ända till slutet. Som skurk är han bara förvirrande. Tom Hiddlestons Loke i den första filmen hade charm, karisma och en motivation (hämnd) som var glasklar. Ultron begriper jag mig inte på överhuvudtaget. Jag får ingen uppfattning om hans personlighet, ingen känsla för vad hans yttersta mål är förrän i slutet av filmen då han bestämmer sig för att utplåna allt mänskligt liv, ingenting att hänga upp honom på.  Jag blir faktiskt förbryllad. Tänk på alla spännande artificiella intelligenser och robotar som filmhistorien bjudit på. Tänk på HAL, tänk på replikanterna i "Bladerunner" eller andrioderna i "Alien"-filmerna, för att bara nämna några. Hur är det ens möjligt att hitta på en så blek AI som Ultron? Har man hoppats på att Spader skulle rädda det tunna manuset med sitt röstarbete? Det lyckas han dessvärre inte med. Det är som om det fattas bitar av filmen. Trots att den är i längsta laget känns det inte som om vi får tillräckligt för att det logiskt ska gå ihop. I brist på substans slår gestaltningen åt alla håll. Det är som om filmskaparna har kastat upp precis allt de kan komma på bioduken i hopp om att något ska fastna. Ett exempel: någonstans i filmen börjar han nynna på sången "Som trådlös är man fri" från Disneys "Pinochio". Betyder det att Ultron, precis som den ljugande lilla trädockan, vill bli en riktig pojke? Och vad betyder det i så fall i det här sammanhanget? Tematiskt, symboliskt och narrativt blir det bara gröt av alltsammans.

Joss Whedon må stå som filmens regissör i för- och eftertexter men det är tydligt att han inte varit den som faktiskt suttit i förarsätet. Whedon har själv antytt ungefär samma sak i intervjuer och det faktum att han inte tänker återvända till Avengers för den tredje filmen (som tydligen nu ska bli två filmer) talar väl sitt tydliga språk. Det här är, förmodligen mer än någon av Marvels tidigare filmer, en produkt snarare än ett konstnärligt uttryck och uppenbarligen skapad av en kommitté. Det är inte något nytt i sig, i alla de här filmerna är det producent och filmbolag snarare än enskilda regissörer som är autören. Hittills har den modellen tjänat Marvel väl. I "Age of Ultron" faller det på näsan. Frågan är om någon inblandad i produktionen vet vad de vill berätta?

Det finns förvisso också många enskilda bitar och scener i filmen som är både roliga och finurliga. Stunder då den hetsiga intrigen stannar upp och superhjältarna för en chans att umgås, bolla med varandra, då skådespelarna för en chans att fördjupa sina karaktärer och utvecklas. Det är de stunderna där Whedon trots allt skiner igenom. Vad annat vore väl att förvänta sig? Det är den sortens scener som är hans starka sida. Här kan våra hjältar skämta och pika varandra. De kan försöka lyfta Thors hammare. Black Widow (Scarlett Johanson) och Bruce Banner (Mark Ruffalo) kan flirta med varandra. Vi får träffa Hawkeyes familj. (Hans fru spelas av en av mina personliga favoriter Linda Cardellini från "Freaks and Geeks".) Captain America (Chris Evans) och Tony Stark (Robert Downey Jr.) hugger ved om inte barbröstade så åtminstone i extremt tajta t-shirts. Tänk om hela filmen bara kunde vara det här? Jag hade varit väldigt nöjd då. Men naturligtvis vore det en fåfäng dröm. I sådana här filmer måste hela mänskligheten stå på spel och minst en stad jämnas med marken.

Till "Age of Ultron"s förtjänst ska dock sägas att den obligatoriska förstörelseporren inte är lika uttalat cynisk här som i exempelvis "Man of Steel" från häromåret. Tvärt om gör hjältarna här en viktig poäng av att faktiskt evakuera och rädda så många oskyldiga civila som möjligt. Det är en sympatisk touch av humanism i en genre som ibland riskerar att tappa bort den vanliga människan mitt i all maktfantasi.

Det har väckts en del debatt och frågor kring filmen, inte minst vad gäller dess gestaltning av kvinnliga karaktärer, särskilt då Johansons karaktär Black Widow. Säkerligen bottnar en del av den kritiken i att en författare/regissör som Whedon, som ju aktivt har uttalat sitt engagemang i feminstiska frågor, hålls till en extra hög standard när det gäller sånt här. Jag kan absolut hålla med om att det finns bitar i filmen som är problematiska men jag tror att mycket av det hänger samman med det som är filmens övergripande bekymmer. Den försöker bolla allt för många figurer och det går inte att ge alla det utrymme de förtjänar. Här finns en rad av små bihistorier som bara hänger och dinglar i luften och Black Widow är dessvärre ett offer för det. Här finns sekvenser där Whedon försöker ge oss mer av hennes bakgrundshistoria men det blir bara snuttifierat och otydligt. Det är vansinnigt tråkigt. Marvel har hur många filmer som helst inplanerade för de närmaste fem åren om inte mer. En egen film för Black Widow är inte en av dem. Det borde det vara.

Kom igen Marvel. Ge henne en egen film nån gång.